onsdag 29 september 2010

Inlägg idag


Året var 1984, det var på hösten och det var augusti närmare bestämt. Det var dags för en popgrupp vid namn Iron Maiden att dra på turné i samband med släppet av skivan "Powerslave". Detta blev "World Slavery Tour" som sannerligen levde upp till sitt namn. Det var slaveri! Turnén varade nästan ett år, från hösten '84 till juli '85. Viss metalltrötthet satte också in efter det, bandet var slutkört men då var man också ekonomiskt oberoende.

Turnen kring den följande "Somewhere in Time" 1986 blev förvisso kortare, lämpligt för denna mellanskiva. 1988 turnerade man så med "Seventh Son"-materialet och 1989 tog man ett års semester. "No Prayer For the Dying" som kom i oktober 1990 andades för sin del viss trötthet, och när man turnerade med nästföljande platta ("Fear of the Dark", 1992) var Bruce inte närvarande andligen, han buades av scenen... Han la av strax därefter.

Men Bruce hade förvisso lett bandet från 1982, sjungit på "The Number Of The Beast" och "Piece Of Mind" och gjort sitt för att göra bandet legendariskt. Det ska man komma ihåg.

För att få en ny sångare och frontman slängde Maiden ut ett vitt nät och lyssnade på allehanda demos från sångare. Kanske låta en kvinna fronta bandet...? Det hade varit en syn. Det var ovanligt då men idag är det vanligare (Nightwish, Evanescence). Men idén föll på internt motstånd, man ville helt enkelt ha en snubbe där framme - och det blev Blaze Bailey. Generellt kan sägas att Maiden aldrig satsat på snutfagra frontmän, nej hela bandet har alltid haft en lätt sliten framtoning. Bailey var även ur denna synvinkel medioker och allt är bättre nu med Bruce tillbaka som frontman.

- - -

Nåväl. Maiden är en småful samling geezers, man fiskade aldrig i samma vatten som Def Leppard och Bon Jovi. Men det är stilrätt, eftersom man heller aldrig appellerat på radiospelningar och topplisterock. Ett rått sound har man förvisso, ja i själva verket en smått sinnessjuk ljudbild som nog är originell, men ibland för originell. Man skriver originella låtar som få andra kan kopiera, spelar inga covers utan är helt sui generis. Den massiva riffattacken plus det konstanta trumsolot från McBain, plus det aktiva basspelet av Harris gör ljudbilden något fullklottrad: horror vacui, rädsla för tomrummet. Till detta kommer oktavbred sång och tempobyten, men de sistnämnda klaras ofta av ganska snyggt eftersom basen leder låtarna, anger takten och klarar övergångarna. Harris är kapellmästaren, kaptenen på skutan som ror 'et i land.

Maiden hör till mina favoriter men i långa loppet föredrar jag möjligen Judas Priest. Maidens riff-och-rytm-inferno blir helt enkelt för mycket ibland; Priests ljudbild med bas och trummor i bakgrunden är skönare för örat. Men att vara näst bäst är ingen skam, inte när det gäller mina höga krav... Maiden har förvisso skapat sig en nisch i rockhistorien. Lustigt är dock att man aldrig skrivit låtar om kärlek, man överlåter sånt åt dem som kan det... Självironi och humor lyser också med sin frånvaro, möjligen undantaget "Space Station No. 5" från 1992: i ett lugnare parti toastar Dickinson sina rader, för att till slut bara babbla "nja-nja-ni-nja-na-nja..." Roligare än det låter. Visar i vart fall på självironi; denna låt blir den där gnuttan glädje som ger mening åt hela projektet, ungefär som Heidenstam och Södergran ibland kunde parodiera sig själva.

- - -

Steve Harris intervjuades i Close Up Magazine 63 om sina influenser och han listade sex favorit-LP:s. Alla är från början av 70-talet som synes:

. Genesis: "Foxtrot", 1972

. Jethro Tull: "Thick As a Brick", 1972

. Black Sabbath: "Vol. 4", 1972

. The Who: "Who's Next", 1971

. Free: "Free Live", 1971

. Wishbone Ash: "Argus", 1972


En annan källa till dessa mina Maidenismer har varit Bowler/Drays "Iron Maiden - Infinite Dreams". Där läser man bland annat att Harris satte en hög standard för bandet; han var både konstnär och publikfriare, han ville ge valuta för pengarna. Man skulle till exempel spela ofta live, spela långa set och skriva mycket autografer, vilket låter som en ny anda efter punkens publikförakt och nihilism.

En sista källa för dessa Maideninlägg har varit Mick Walls "Run To the Hills", en fet biografi över bandet. Den finns även på svenska. Där kan man bland annat läsa att bandloggan, den rödvita, vassa "Iron Maiden"-texten designades av Harris himself. En man med många strängar på sin lyra...

Mer om Maiden kan ni förresten läsa här, med diverse prat om bandet från begynnelsen till storheten, recensioner av håriga vax och annat.

tisdag 28 september 2010

Vi kan vara lugna




Vi kan vara lugna. Vi kan vara trygga.

Om Något Hemskt sker, någon stor kris av det värre slaget drabbar oss, då kan vi ändå vara lugna. Jodå, för idag har vi ju Dagens Ungdom, 80-talister och följande pipel, kreativa kaippare som vet hur man bemöter Saker Och Ting.

Till exempel: om det blir hyperinflation, en sådan där Weimargrej, då kommer De Unga att starta en "Facebookgrupp mot hyperinflationen".

Och blir det krig startar de en Facebookgrupp mot kriget.

Och blir det vulkanutbrott, översvämning, naturkatastrofer som drabbar även oss i trygga nord - ja då agerar datafolket, de unga med sin datorvana och flair, då drar de åstad och startar Facebookgrupper mot detta.

Så vi kan vara trygga. Bara att klicka "stöd detta" på respektive formulär så ordnar sig allt, vad som än händer.

Bilderna till detta inlägg har valts lite på måfå. De har inget att göra med inlägget i varje fall. Dock tycker jag bilderna är snygga och så där, det är inte vad skräp som helst som publiceras på denna blogg! Motiven är i tur och ordning Råbelövs slott, norska idrottaren Ida Marcussen samt en BAC Jaguar på Tate Gallery.

måndag 27 september 2010

Yxtid och vargtid


Orvar Nilsson var en svensk frivillig. Han stred i Finland, både i vinterkriget och fortsättningskriget.

Han skrev även en bok om det hela, "När Finlands sak blev min" som kom ut på Schildts 2002. Där berättar han bland annat om de furiösa striderna 1944. Vid ett tillfälle är han hemma på permis. Det är alltså sommaren 1944, han är Finlandsfrivillig och ryssarna går till brett anfall på Näset; manfallet har varit stort så påfyllning i leden kan behövas, även i Svenska frivilligkåren som förvisso bara är ett kompani. Nilsson besöker bland annat en tjänsteman på UD för att få till stånd rekrytering av fler svenska frivilliga, men det går rakt inte: "Svenska regeringen kan inte ta på sitt ansvar att skicka svenska unga män ut i döden" blir svaret...

Vi svenskar ryggar tillbaka så fort det börjar osa hett. Alla konflikter ska skötas med silkesvantar, förhandling är alltid bäst - "och kommer fienden och anfaller oss, ja då gömmer vi oss och då kan han ej slåss"... Litegrann samma mentalitet såg vi under ambassadsdramat på 70-talet, när terrorister tog gisslan på tyska ambassaden på Gärdet. Man lät veta att man förskansat sig med sprängmedel, och sedan krävde man frigivning av fängslade terrorister, tankad Learjet och pengar och vad. En ur gisslan sköts också för att visa att man menade allvar. Svenska regeringen ringde då aktuellt land, Tyskland, och frågade vad man skulle göra. "Ingenting såklart" blev svaret, "vi förhandlar inte med terrorister".

Detta var kansler Helmuth Schmidts linje, obegriplig för svensk mentalitet. Nej, här gällde det bara att rädda liv (på kort sikt), ingen fick komma till skada sa justitieminister Geijer. Man var beredd att möta de kriminellas alla krav, ställa upp med champagne och kaviar och tankad Learjet och hela svenska guldreserven, bara gisslan fick slippa fri. Då sprängde sig förvisso banditerna i luften, man hade glömt att detta med sprängmedel är farliga saker, och därmed fick dramat sin upplösning, ambassaden kunde stormas. Men frånsett detta ödets ingripande var den svenska linjen obrutet "no violence please, we're swedish"...

Delvis samma fjompighet tycker jag man såg i Estoniakatastrofen. En kommission med bland andra Yrsa Stenius tillsattes för att utreda huruvida vraket skulle tas upp igen, det låg förvisso inte alls så djupt och liknande aktioner hade amerikanska sjöräddningen gjort. Eller om det bara gällde att gå in med dykare i alla skrymslen och vrår och rädda liken så att de efterlevande fick avslut på händelsen. Men nej, o nej, inget skulle göras - ty att närma sig vraket där det låg vore hemskt för alla inblandade, jättehemskt för de dykare som måste dyka runt i alla prång och smattar och bärga liken ur vraket; de kunde få neuroser och mardrömmar av aktionen, alltså skulle inget göras...

Förlåt en yngling, men en dykare med uppgift att hämta lik i ett vrak är stålsatt inför uppgiften. Det är som, låt säga, krimpersonal; de gillar inte att handskas med lik, men de är stålsatta för det. Har mental beredskap. Men det gick inte att få in i aktuell kommissions hjärnor; de själva skulle ha saknat mental beredskap för dylik gärning, och de var svenskar - för här blundar vi för allt hemskt, täck över vraket så försvinner kanske problemet, ge banditer allt de vill ha bara de inte skjuter någon, kör huvet i sanden som strutsen, och "när fienden kommer så gömmer vi oss"... Det sista, slår det mig, Karl Gerhards rader, är mer aktuella än någonsin som svensk försvarsdoktrin.

Jag har formulerat allting slående i "Grönt ljus". Där har jag en domedagsdikt, en ljungande maning om vart det här landet är på väg. Det är lite cosy catastrophy-vibbar här, skönt att dikta om de tuffa tider som väntar oss:

Vi sitter i Sverige
och dricker vårt Ersatz
– har vi det inte härligt, så säg?

Påtår? – Man tackar!
Hur går det med kriget?
– Vi klarar oss nog ändå, som förut!

Men när åter det mörknar
och altaret öppnas,
när yxtid och vargtid har kommit igen,

då klämtar en klocka,
ni frågar ”För vilka?”
– fråga ej, Sverige, den klämtar för dig.

("Beredskapsdikt", s 35)


Relaterat:

Svensson och svenskheten

Skogsvandring

fredag 24 september 2010

Lennart Svensson: Grönt ljus


Tidigare i år gav jag ut diktsamlingen "Grönt ljus". Där finns det ett förord och där skriver jag bland annat detta, ger mitt poetiska credo:

Romaner i all ära, men ska man bli odödlig måste man skriva dikter och dramatik ansåg Klara Johanson. (”(L)yrik och drama skrider genom århundradenas modemaskerad i en oföränderlig festskrud” medan ”(r)omaner åldras fort”; ”Valfrändskaperna”, 1909) Lyrik och dramatik är vad som räknas alltså -- och i så fall har jag min plats i historien säkrad, för jag har dels skrivit för scenen (”Mellan svärdet och ak 5:an”, pdf 2009) och nu lägger jag ut denna diktsamling på nätet. För övrigt har jag skrivit romaner också, ja även faktaböcker och essäer, somt i pdf-form och vissa som pappersböcker. Allt finns listat på min hemsida Svenssongalaxen.

Det mesta jag skriver är åt prosahållet men diktandet kan vara kul det med, jag vill inte vara utan denna litteraturform. Så vad har jag då för förebilder på poesins område, vad gillar jag själv att läsa? Utan jämförelser i övrigt så är mina diktargurus idag T. S. Eliot från hans senare, kristnare period, Bertil Malmberg, Bertel Gripenberg ibland, Södergran och Heidenstam. Jag kan väl nämna Thoursie och Gustafsson också för att få med några nyare namn, kanske Michael Strunge också. Men bortsett från specifika förebilder vill jag slå ett slag för konkret lyrik, poesi i sak, språkmaterialism. Liknelser och metaforer är okej om man har dem på tungan, det vill jag nämna en passant, men lyriken får inte bli ett ensidigt sökande efter bilder och liknelser. Ord som, låt säga, LUFTKORRIDOR, FLAMSKYDDSMEDEL och BALJFÄSTARE är poetiska i sig själv, här behövs inga inramande lyricismer för att göra poesi av det. Visst kan ett stelt rabblande av i-och-för-sig poetiska ord som dessa bli lite tungläst, det inser även jag, men idealet för poesin är att söka uttryck som är poetiska i sig själv. Att däremot konstruera och resonera fram liknelser och bilder, att självmedvetet bygga sina dikter på omskrivningar, det är mer eller mindre döfött anser jag. Jag säger som Malmberg:

Bort med kitt! Vad som är hållbart, det håller
genom stenarnas tyngd, genom sanningens tyngd
i svindlande bygget –
(”Vad är väl detta”, 1950)


Med andra ord: ”Det sköna trivs i många former, men allra bäst i det enkla.” Men man ska inte bli för programmatisk; liknelser kan vara roliga ibland, det har jag redan nämnt. Och det klassiska elementet rim kanske är värt att prova någon gång. Dock är det så att något slags klang och rytm alltid måste till inom poesin, utan dessa klarar sig ingen dikt.


Detta står alltså att läsa i förordet. Hela samlingen finns som pdf på nätet och du hämtar den gratis här. En recension av härligheten finns att läsa här.

(Foto: W. Eugene Smith, "A Walk To Paradise Garden", 1946)

tisdag 21 september 2010

Hård pop


Zeppelin flög högt: "Led Zeppelin - the only way to fly" var deras motto. De invärvde publiken i psykometriska tongångar, sinnesvajande blues och praxismättad benrock.

Men de var inte ensamma! Black Sabbath gungade tungt och la ut nya spår för en dagsverklig tillvaro. Och Deep Purple sockrade rocken med pupurne stämningar.

Det var 70-talets kungar. De var pling-plongare som plonkade sina basar och halsar, puppade popen till en annorlunda rytm och nivå. Zeppelin zeppade, Sabs sabbade och Purple puppade.

Idag är det tisdag.

(Facel Vega Excellence 1960)

måndag 20 september 2010

Inlägg i september


Knäckfrågan för egenutgivna författare, ja för alla författare är: hur ska man få folk att läsa ens böcker?

På www.forteantimes.com såg jag till exempel en annons för en poet, en Felix Dennis. Han har som rubrik: "Did I mention the free wine?" Han åker runt, läser poesi och bjuder på vin till. Passande. Och kanske får han vinet gratis via spons.

Så det var nästan elegant även om det lät blatant: "Free wine! And then some poetry"...

I något sf-sammanhang läste jag om en opublicerad, refuserad författare som prövade sitt sista hopp: han erbjöd sig att betala en summa pengar till den som läste han manus. Det lät lite desperat men vad vet man, det kanske gick vägen. Han kanske fick napp!

Annars kan man ju göra som UNA-bombaren. För att få folk att läsa sin 35 000-ords essä om teknikens uselhet mördade han först några människor. Sedan sa han: tryck mitt upprop i New York Times och Washington Post, annars fortsätter jag döda...!

Well, han fick ju sin essä tryckt och läst också. Detta var 1996. Sedan fick den ett fortsatt liv på nätet. Så där har ni tipset: döda några så blir ni nog med tiden stora och etablerade som författare! Risken är att ni åker in på livstid som UNA-killen men det får man ta. Man måste lida för sin konst!

Han tog förresten konst och lidande till en ny nivå: "Jag har lidit för min konst, nu är det dags för er. Öppna vänligen denna brevbomb och kräla i ert blod medan jag sitter i min skogskoja och ylar i natten!"

Men det gällde problemet med att få folk att läsa det man skrivit. Och det kan även stavas TVÅNG. Som i serien Balders Bar, känd från Svenska Serier:

- Vi ska göra en tidning du och jag.

- Men jag kan inte skriva.

- Det gör inget, du ska tvinga folk att läsa den.

(Jean-Léon Gérôme, "Napoleon och sfinxen")

söndag 19 september 2010

Härnösandsborna


Härnösandsborna gillar att ha kransar på sina dörrar. De pryder sina entrédörrar med kransar, flätade kransar av gran och tall, björk och lönn och allehanda blommor och äpplen, ja även citron- och apelsinskivor förekommer. De har även kransar flätade av rot; dessa pryder de med små dockor, girlanger, rysch och pysch och pynt. Bara fantasin sätter gräns.

Härnösandsborna sätter upp anslag på lyktstolpar: ”Loppis i mitt garage på lördag 11-15, kom och köp mitt gamla nipper”. Där kan man fynda porslin, böcker, skivor.

Härnösandsborna går i sin stad, de cyklar och åker bil. De går till sina jobb, de äter på sina lunchställen, de sitter på krog och café och ser molnen gå. Själv är jag författare så jag kan komma och gå lite som jag vill, men mest är jag hemma. Och skriver. Och gör annat, som målar plastsoldater. Nyss har jag ägnat några timmar åt att få fram den rätta olivgröna färgen: tagen direkt ur burken var den för mörk, så jag blandade med ockragult och brunt för att få blekare nyans, olive drab. Sedan kunde jag måla en amerikansk fallskärmsjägare och lyckan var nådd.

Jag lever min dag: på morgnarna brukar jag känna mig stressad, oavsett vad. Men kan jag kanalisera det i ett romanavsnitt eller ett blogginlägg är det en positiv stress, en stress som får utlopp kreativitet. Sedan förflyter förmiddagen i min ateljé med nätsurf och matpauser. Samt, mellan varven, skrivande.

Efter lunch tar jag mig en tupplur och vid två-tre, efter teet, sprider sig ett visst lugn. Jag kan fortsätta skriva då eller bara rota på nätet eller måla plastsoldater. Sedan middag och kvällste, sedan TV och sedan sömn.

Som sagt: morgnarna har sin ångest. Kvällarna är alltid bäst. Egentligen borde jag väl vara uppe på nätterna. Det var jag när jag var yngre. Men med åldern har kommit en viss svårighet att vända på dygnet.

(Glasmålning i Chartres)

tisdag 14 september 2010

Nationalism


Svenska Dagbladet hade nyss en debatt om "en ny höger". Det är som mammas gata för mig så jag tog och skrev ett inlägg i frågan. Och sände iväg. Igår fick jag svar av kulturchefen, Kaj Schueler. Han tackade nej till mitt bidrag. Han sa att debatten var avslutad, det fanns inget att tillägga. Jaha, indeed. Men jag låter mig inte tystas så här är mitt bidrag till diskussionen om en ny höger.

En av initiativtagarna till Svenska Dagbladet var Verner von Heidenstam. Ett villkor han ställde för att medverka var: tidningen måste ha ”Sverige” eller ”svensk” i titeln. Han fick som han ville.

Heidenstam var nationalist, frisinnad nationalist kan man säga. En högerman med progressiva drag. Finns det plats för en dylik höger idag med? Är det möjligt att tala om ”Sverige”, ”svenskhet”, ”nationen” och så vidare utan att stämplas som rasist? Själv anser jag detta – och då frågar sig läsaren osökt, är skribenten måhända rasist? Då kan jag svara: nej, det är jag inte. Under mitt 44-åriga liv har jag umgåtts med koreaner, indier, kurder, italienare, ryssar och fransmän och många andra, och i mitt krogjobb har jag jobbat med turkar, jugolsaver och polacker. De har lärt mig se världen även från deras synvinkel. Jag är desstom fil kand i indologi.

Då har vi det utrett. Då återstår frågan om nationalism, vad jag menar med den. Det ska jag gladeligen göra: det hela är ju till sin art något positivt, något jag står för som både privatperson och författare. Jag inspireras av detta, får min identitet av det, andas och lever i det – utan att för den skull dra mentala gränser för svenskt-icke-svenskt, jag-den andre osv. Jag gestaltar positivt Sverige och det svenska.

På en punkt kan jag medge: det finns inget unikt svenskt tänkande, ingen ”svensk filosofi”, inte så som det till exempel finns grekisk filosofi, tysk filosofi osv. Det närmsta vi kommer i originell tänkare är väl Swedenborg, som har kyrkor och samfund uppkallade efter sig världen över. Och de sanningar Swedenborg fann är inte svenska utan allmänmänskliga – så var hamnar jag då med min svenskhet? Jag säger: det finns en svensk stil i att närma sig de eviga frågorna, detta att vara människa, att betrakta natur och så vidare. Denna svenska, existensialistiska attityd till varat visas av våra författare och dikare från Wivallius och Stiernhjelm till Malmberg och Lindegren, från Strindberg och Heidenstam till Linné, Lagerlöf, Moberg osv osv.

Därför är det svenska värt att bevara. Denna svenska stil är irreducibel, kan inte reduceras till något annat. Detsamma gäller våra seder och bruk, som midsommar- och julfirande. Här räcker det inte att säga att till exempel julgranen är importerad från Tyskland på 1800-talet. Den må vara det men vi har tagit bruket till oss, omhuldat det och gjort det till vårt eget. Julfrirande med gran osv är en svensk stil, en livsstil, en livskvalitébefrämjande akt som folk borde få idka utan att de måste be om ursäkt för det.

Utan att yvas kan jag säga: jag är etnisk svensk. Mina förfäder var bönder i Anundsjö och Åsele, i Ångermanland och södra Lappland. Jag känner en trygghet i att läsa min genealogi, att se husen mina fäder byggde och ströva i markerna de strövade i. Jag funderar över hur dessa människor – Sven Ersson, Sven-Petter Jonsson, Sven Svensson – kan ha tyckt och tänkt. ”Vad skulle Sven-Petter ha gjort?” frågar jag mig ibland retoriskt när jag behöver stöd i någon sak. Detta är att ha en identitet, en mental hamn att ankra i. Jag har hört att man alltid måste gardera sina svenska anor med något främmande, som lappblod, vallonblod osv. Nu sägs det att jag har lite vallonblod på mors sida men det är mest en kuriositet, intressant men betydelselös för min identitära roll. Mina förfäder var svenska bönder och det är jag stolt över. De kunde bygga hus, odla och föda fram generation efter generation ur den karga Åselemyllan, dyrka sin Gud och sedan gå i döden i frid.

Jag bara spånar...? Men min identitet tillåter mig att göra det, jag har något att spåna kring. Den som däremot förnekar sitt arv förnekar sig själv. Detsamma gäller så klart svensk historia som vi alla är en del av, vare sig vi vill eller inte. ”En man utan historia är en man utan minne” sägs det och det stämmer. Vem kan förneka vad som uträttas av våra förfäder i medeltid, nyare tid och modern tid? Vem kan förneka digerdöden, reformationen, stora nordiska kriget och 1700-talets fredliga id, 1800-talets strukturomvandling och urbaniseringen? Våra fäder och mödrar har levat i ”det här landet” sedan Hedenhös så varför förtiga det? Varför alltid ”kasta skit framför egen port”?

Jag vet att många svenskar idag inte har svenska anor. Som antytt i början har jag inget problem med det. Jag välkomnar alla som vill att bli medborgare i Sverige, att bli del i vår nationella familj. Utöver det vill jag framhäva det svenska som så ofta fått stå i skamvrån på sistone. Jag vill lägga grunden för en frisinnad nationalism, en kringsynt nationalkänsla som inte ber om ursäkt för sig, som tar vara på det den fått i arv, som odlar det egna utan att bli för den skull bli extrem och hatisk. Jag vill ha en livsstilshöger, en nationalism som ökar livskvalitén för den som så önskar, för den som vill odla sitt julfirande, sjungande och dansande i svensk stil, som vill läsa traditionella svenska författare och finna en klangbotten där, ett gehör för det man själv upplever i naturen och tillvaron.

Relaterat
Svensson och svenskheten
Tronen, altaret och tekannan
Bild Heteropterus Morpheus

söndag 12 september 2010

Lennart Svensson: Uppgörelse och löfte (novell)


Härmed en novell, en berättelse från fjärran nejder: från det sägenfrejdade Rokkana där lägereldarna brinner i natten, där flygande tigrar flaxar, där luften är frisk och klar och vattnet rent, ej förgiftat av industrialismen. Det är ett hjärtevärmande land där traditionella dygder såsom heroism, självbehärskning, ordhållighet och plikt hålls högt. Det är en arkaisk nejd med människor i samklang med elementen, ett land där PK-ismen ännu inte slagit rot utom i vissa stinkande städer; där hyllar PK-fanatikerna sin religion med urartad konst, hyllandet av skökor och fanflyktingar och ett trampande i smutsen av allt som är heligt. -- I denna värld ska vi möta en hjälte, en Dippen Prenslau, på väg åter från ett uppdrag. Han rider till staden Ysidor, som vad det beträffar inte är något skörlevnadens fäste utan en ärevördig, traditionell stad där envar har sin rätta roll och identitet.



Över marmorbron gick hans färd, genom den kolröda nejden och över en blomsteräng med sina tusen tusenskönor och liljor. Över en skogsrand såg han så vita torn höja sig: det var Ysidor, målet för hans ritt. Han red genom en fager skog, korsade en glittrande bäck och kom vad det led fram till porten som öppnades magiskt.

Ritten gick vidare upp genom Ysidors slingrande huvudgata. Dippen Prenslau red genom staden på sin bruna springare. Sist approcherade han borgen och red in på borggården.

Han var en hjälte som utfört ett uppdrag, ja tre uppdrag faktiskt. Han hade hämtat tre oskattbara klenoder åt sin herre, kung Kobe av Ysidor. Nu var han åter från sina äventyr; han skulle lämna skatterna och se vad kungen hade att säga. Någon betalning hade inte avtalats så hur det blev med det återstod att se.

Han steg av hästen och lämnade den till en stallknekt. Så gick han in i palatset. Vad det led gjorde han entré i själva riddarsalen där alla väntade på hans återkomst: hovdamerna, lakejerna, kockarna, servitörerna, åldfrun, hovmästaren och Lilla Vickevire. Samt, på sin marmortron, självaste kung Kobe i vithårig lyster.

- Du kom tillbaka! utbrast kungen och reste sig. Du är tillbaka! Det trodde jag aldrig!

Han omfamnade Prenslau, den smarte hjälten, den långe, blonde, långhårige, muskulöse hippkipparen som letat rätt på tre klenoder och nu bringat dem till sin uppdragsgivare, kung Kobe av Ysidor.

- Jag är tillbaka, sa Prenslau och log. Sina sadelväskor räckte han till überlakejen, som öppnade dem och la innehållet på ett bord, tre gåtfulla föremål som ni snart ska få veta vilka det var. Med en knäppning av handen kallade Kobe på hovmästaren, som tog fram ett pergament. Det var en kopia av ett dokument Disium haft som inköpslista, som rättesnöre under sina äventyr.

Hovmästaren rullade ut pergamentet och läste:

- För det första: Igozilen, en ädelsten med vilken man kan höra universums hjärtslag.

- Igozilen, repeterade lakejen och pekade på den cabochongslipade, blå ädelsten han lagt på bordet.

En betjänt bockade av föremålet på ännu en lista. Hovmästaren fortsatte:

- För det andra: Blodstenen.

- Blodstenen, sa lakejen och pekade på en svartröd, skrovlig sten på bordet: om man pressade den började det droppa blod från den.

Så sa betjänten:

- För det tredje och sista: Romilian, gudarnas tekopp.

- Romilian, sa lakejen och pekade på en liten, oregelbunden mugg i gyllenbrunt gods. Trots sin föga uppseendeväckande form var den sannerligen gudarnas tekopp, välsignad av devas, en Gudi behaglig kopp för en glorifierad brygd. Allt te smakade förunderligt i den.

- Sanna mina ord, sa Kobe och strök sig över skägget, jag är imponerad. Du fann dem alla! Nu har jag något att lägga i min klenodkammare. Detta måste vi pratas vid om över en måltid.

Kungen förde vår hjälte till gästabudssalen, där man intog en måltid på fårkött med sod, pocherade ägg med béarnaise, späckad gås, vinbärssorbet samt marmite på aborre och röding. Som avslutning blev det chokladpannacotta, apelsinris och ost och päron. Medan man åt berättade Prenslau för kungen hur han vunnit sina klenoder; han var vid gott mod, han gillade kungen, och han delade frikostigt med sig av anekdoter från äventyren.

Man åt och drack. Prenslau tänkte att han kanske borde begära någon ersättning för uppdraget; han hade glömt det inför hela äventyret, han hade varit så ivrig att komma iväg. Nu hoppades han att kungen skulle föra det på tal, att kungen skulle vara så artig och erbjuda någon lön. Om han inte gjorde det, om hjälten måste begära det själv, skulle däremot en sur bismak uppstå ansåg Prenslau. Äventyret skulle få ett trist slutackord. Så chevalersk var han, så ridderlig och dann.

Nåväl, så noga var det väl inte. Han, Prenslau, fick föra det på tal själv:

- Ehm, ers majestät...

- Ja, vad är det? sa Kobe och skalade ett päron.

- Jag begärde ingen betalning för tjänsterna, men...

- Nej visst nej, det gjorde du inte...!

Prenslau såg sig om på salens bonader, dess äkta mattor och väntande lakejer. Då kom han på att han heller inte ville ha någon konkret betalning, bara en abstrakt. Han sa:

- Och jag tror inte jag vill ha någon betalning heller. Ingen konkret sådan: inget guld, inga horor. Men -

Kungen skar en bit päron, stoppade den i munnen, tuggade och sa:

- Ja...?

Prenslau avslutade sin vinbägare och fick den påfylld av en servitör.

- Men, sa hjälten, jag skulle vilja bli din huskarl, din vasall: en Ysidors riddare, en som när som helst kan påminna dig eller din efterföljare om den tjänst jag gjort landet.

- Jaha, sa kungen och tog ännu en bit päron. Du är en smart man, jag går in på ditt förslag: låt säga, om du ska dra ut i fält mot någon fiende, då kan du bege dig hit och be om hjälp. Med tio spjut eller fem ryttare eller vad.

- Ungefär så, sa Prenslau. Jag kan senare i livet be dig om hjälp i den mån du kan ge denna hjälp. Något avtal om hjälpens omfattning behövs inte; du eller din efterföljare får ge vad som anses lämpligt.

- Avgjort! sa kungen. Men du får behålla de silvermynt jag gav dig innan uppdraget. Om du har några mynt kvar...?

- Jodå, det har jag. Tack!

Han hade fått femton silvermynt före äventyret. Nu hade han två kvar.

Man avslutade måtiden med kaffe och cigarrer. Sedan reste sig Prenslau och tog farväl av sin kung, kung Kobe av Ysidor, som genom hjältens uppdrag fått sig tre klenoder att lägga i sin skattkammare, dittills tom. Prenslau åter gick ner på borggården, satte sig i sadeln och red in i solnedgången, sjungandes: "I'm a poor lonesome cowboy, and a long way from home"...

- - -

Detta var en novell av min hand. Mer av den varan finns på denna blogg. Se nedan under "relaterat".




Relaterat
Kristallskeppet
En story i fyra delar om "Kopisten i Babylon"
Jul på Ryggebyholm
Den sjungande sjustjärnan
Illustration Edmond Dulac

lördag 11 september 2010

Recension: Wizardry and Wild Romance (Moorcock 1989)


Härmed en titt på fantasygenrens utveckling. Det sker genom att fokusera på så kallade "Amadisromaner", lyfta i Michael Moorcocks "Wizardry and Wild Romance".

Låt oss tala om Amadisromaner. Dessa florerade på 14-1500-talet. I och med "Don Quijote" fick de sig en knäck, den sorglige riddaren med rakfat som hjälm hade förläst sig på just Amadisromaner. Men allt var inte löje och förnedring; heroismen i dessa stories var sann, den talade till något metafysiskt äkta. Här skildrades drömmar som väntade på att förverkligas. Amadisromanerna, döpta efter verket "Amadis de Gaul", inspirerade ju conquistadorerna i deras jakt på sagostäder i nya världen, och man fann förvisso sina Cuzco, Tenochtitlan och Teotihuacan. "Diktning måste gå före de konkreta världshändelserna", som Jünger sa.

Förutom det var Amadisromanerna de första fantasyromanerna om man så vill. Det började med "riktig litteratur", med Eschenbachs Graalsstory, Tristan och Isolde, Mabinogion och andra innebördsrika verk, riddarlegender med en ideell kärna. Så kom flotta epiker och äventyrssugna swashbucklers och skrev fler berättelser om riddare, med element tagna från de gamla goda verken men nu berövade sin innebörd. Det var äventyr för äventyrets skull och "marvels upon marvels", såsom jakt på skatter, besök på förtrollade öar, möten med trollpackor och kamp mot odjur.

"Marvels upon marvels": detta var vad medeltidens riddarromaner urartade i. Det säger Michael Moorcock i "Wizardry And Wild Romance". Denna historik över fantasygenren utkom i förstone 1989 och finns nu i en reviderad utgåva (2004).

Så var hamnar vi? Den "episka", heroiska fantasylitteraturen levde förvisso vidare: det kom fler moderna verk skrivna med medeltidsepos som förebild -- även om det rådde ett visst interregnum mellan 1500-talet och det sena 1800-talet, då William Morris drog igång med sina historicismer. Moorcock skildrar genrens framväxt i sin bok men han gör sig som antytts ingen illusion om deras beständighet: det är bara äventyr, "marvels upon marvels". Det hindrar inte att det kan finnas en hel del innebörd i dem ändå, som i Tolkiens verk. Nog bör man se dem som de romaner de är; man ska undvika att jämställa dem med arkaiska legender à la Mabinogion, Conte de Graal osv, men för den skull behöver man inte slänga ut barnet med badvattnet. Det finns ingen lag som säger att all 1900-talsprosa måste vara degenrerad.

Man kan hitta ett och annat även i föregivet ytliga fantasyromaner -- ja, även i den cyniske Moorcocks egna texter! Han har utmålat sig själv som luttrad hackwriter, only in for the money med sina Eternal Champion-serier, men ibland finner även en blind höna ett korn. von Bek i "The War Hound and the World's Pain" finner ju sin Graal och ser även en skymt av himlen på slutet, överfalls av en känsla av förståelse. Och protagonisten i "The Dream of Earl Aubec" kommer till ett slott vid världens ände, och möter där en kvinna som manar honom att fortsätta ut i Kaos för att lägga nya länder under kunskapens spira; låt Ordning emanera ut mot kosmos ändar, från sanningens urkälla som är det Ena. Och i "The Sailor on the Seas of Fate" sitter några hjältar strandsatta och försöker förgäves finna vägen till Tanelorn, sanningens pleroma -- tills någon kommer på att de måste söka sanningen inom sig. Och vips står den skimrande staden för deras blickar.

Se där vilka esoteriska växlar man kan dra på en föregivet nihilistisk författare. Men författaren vet inte alltid vad han skriver; i skapandets högvarv befinner han sig i trans, onåbar för sina vardagliga fixa idéer. "When I am open I am the Artist, when I am closed I am Brion Gysin" sa denne poet.

Författaren kan hävda att han avser det ena och det andra med sin text, men som littvetare får man inte fastna i denna fälla. Sådan där intentionell kritik är ingen kritik alls; försöket att fundera ut vad författaren avsåg med sitt verk leder ut i blindo. Nej, man måste istället fokusera på VERKET, se texten i sig. Och Moorcocks texter i sig, granskade här och där, säger mig att där finns esoteriska spånor. Som jag försökt visa ovan.

Moorcocks fantasy är som Amadisromanerna, med en liten gnutta Don Quijote: det är riktiga äventyr men med en omisskännlig ironisk touch här och var. Och så finns här ju en hel del annat som gör dem värda sitt salt: rapp och elegant stil, behändigt format (inga tegelstenar) och förekomsten av roliga cross-overs à la Marvel. Och inte minst idén om Multiversums parallella världar: oändliga möjligheter, oändliga drömmar. Allting finns i Multiversum, i Guds minne går inget förlorat!

Relaterat
Tolkien
Michael Moorcock
Beowulf
Slaget vid Fyrisvall
Nibelungens ring: hela scenariot
Svenska folksagor
Rolf Krakes saga
Svensk amazon

fredag 10 september 2010

Front mot nihilismen




Jenro Klao måste, likt jag i dagens svenska kulturliv, kämpa mot nihilismen. Men Klao måste göra dubbel front mot nihilismen: dels mot vetenskapssamfundet, dels mot det religiösa livet. Det Antropolis han bebor är nämligen dominerat av Teknorons fantasilösa teknokrater å ena sidan, av Elysias strömlinjeformade gurus å den andra.

Så hur ska Klao göra? Han väljer denna plan: en kringångsrörelse och anfall med andliga vapen. Efter en dimensionell resa som för honom till 1900-talsstäder som Leningrad, Berlin, Stockholm och många andra, ja även till själva Metropolis, sinnebilden för den faustiska staden, återkommer han till Antropolis och slår alla med häpnad -- med musisk makt. Dock är historien inte över därmed: han måste bygga ett nytt tempel, besöka Fågelstaden och begrava sin fader -- med mera...

Detta är vad min roman "Antropolis" (2009) handlar om. Du köper den här, denna hårdpärmsbok i grönt klot med skyddsomslag (se bild). Ett faksimil på inlagan, det vill säga en pdf med innehållsförteckning, förord och kapitlet "Bergverkstan" finner du här.

Recensioner av boken:

Nova SF

Perra J:s blogg

Spektakulärt

På bloggen:

Antropolisgubben Hadar Lacq presenteras

Elander Lysion, guru

Gotsis Fripp, teknokrat

"Antropolitan Spring"

(Foto Björn Lindström)

torsdag 9 september 2010

Varför drevs Mauricio Rojas i landsflykt?


Jag sitter här och tänker på Mauricio Rojas. Han var en chilensk flykting som senare blev doktor här i ekonomisk historia. 2002 blev han riksdagsman för FP; han blev "integrationspolitisk talesman" och kritiserade mångkultur och invandringspolitik. Efter Alliansens valvinst 2006 blockerade dock Maud Olofsson honom från inflytande i integrationsfrågor. Mediavänstern startade en veritabel hatkampanj mot honom; SVT hade till exempel en serie som hette Faktum där varje program avslutades med en hund som hette Mauricio gick omkring och sade korkade saker med utländsk brytning. 2008 tvingades Rojas gå i landsflykt och bor nu i Spanien.

Jag kan bara fråga: varför? Varför skedde allt detta, varför skapade Rojas' synpunkter på invandringen sådan reaktion?

Detta frågar jag mig. Och jag har fler frågor. Du som läser detta och har koll på läget kanske kan svara mig:

. Jag har under mitt liv umgåtts med folk från all världens hörn, med koreaner, italienare, finnar, amerikaner, afrikaner och kurder; jag har under mina krogår jobbat med turkar, jugoslaver och polacker. Jag har en fil kand i sanskrit och jag är internationell som få. Men ponera nu att jag skulle ställa mig och säga: "invandringen i Sverige är för hög, den bör begränsas" - är jag rasist då?

. Förr fanns ”konsekvensneutral rapportering” i media. Numera är det ett avskaffat bruk -- är det pga invandringens realiteter och vad det kan göra för att ge ”mörka krafter” vatten på sin kvarn?

. Det brittiska valet 2010 hade skärpta invandringspolitiska krav från både Labour och Tories. 77% av de engelska väljarna ville till exempel begränsa invandringen. Det är likadant i hela Europa, ingen extremism utan vanligt folks åsikter -- men varför kallas samma åsikter i Sverige för rasism?


Detta frågar jag mig. Men jag har fler frågor:

. Media hänger utan samvetskval ut etniska svenskar som begår brott. Folk med invandrarbakgrund däremot skyddas, inga signalement läggs ut, även vid grova brott och fällande domar. Varför?

. Det har i förvaltningen skett en urvattning av flyktingbegreppet: från riktiga flyktingar, dvs konventions- och kvotflyktingar till att ”alla som säger att de är flyktingar” är flyktingar. De kallas de facto-flyktingar, är anhöriga, har överklagat negativa beslut så ofta att man kapitulerar: de får stanna av snällistiska ”flyktingliknande skäl”. Varför?

. Kortade handläggningstider på Migrationsverket blev under sossen Dan Eliassons generaldirektörsskap till att säga ja till nästan alla asylansökningar utan ordentlig utredning. Varför denna snällism, denna flathet?

. Den stigande brottskurvan bortförklaras ibland med ”ökande anmälningsbenägenhet”. Jerzy Sarneckis bortförklaringar brukar också låta: siffrorna är omöjliga att tolka, dock kan vi med säkerhet säga att de intet har att göra med den ökande invandringen... Varför dessa verbala krumbukter?

. Våldsbrott av invandrare bortföklaras med ”bråk uppstod”, ”pojkstreck” osv. Varför inte kalla en spade en spade?

. Kring det svenska, Sverige osv finns en beröringsskräck som påminner om den viktorianska attityd till sex och erotik. Varför har det kommit därhän, vad är det som är så tabubelagt med dessa frågor kring multikulti, invandring och svenskhet? Ska vi inte få tala om dem, prata och diskutera som vuxna, moderna människor?


Som sagt: detta frågar jag mig. Ni som vet kanske kan svara mig. En källa till ovanstående finner ni här. Fler svenssoninlägg i detta ämne finner ni här.

På bloggen:

svenska partiledare hatar Sverige

säg hur har vi det med svenskheten idag

mitt politiska liv

anti-vänster

Reinfeldt är hjälplös

onsdag 8 september 2010

Central metafysik


John W. Campbell trodde på en apparat kallad "Hieronymusmaskinen". Den bestod av en låda med en ratt; om man drog handen över ytan samtidigt som man vred ratten skulle handen kännas klibbig. Isaac Asimov besökte en gång Campbell för att få ett honorar och utsattes då för testet med lådan -- men han kände inget särskilt, han fick bara handsvett. Men då Campbell fick höra detta sa han bara: "Aha, negativ klibbighet!"

Campbell var redaktör för sf-magasinet Astounding. Han var noga med vetenskaplig stringens hos sina författare, det var betoning på "science" i science fiction, men det hindrade inte att han hade en metafysisk ådra, föga kompatibel med en stringent positivist. Vi såg det bland annat i Hieronymusmaskinen ovan. Han puffade även hårt för Hubbards scientologi i tidskriften; läran föddes i Astoundings spalter i form av en artikel av L. Ron himself, som tidigare publicerat sf-stories där. Campbell propagerade också för "Dean-driften", en maskin som sas kunna lyfta sig själv; vore inte det en bra manick att driva rymdskepp med var frågan.

Campbell gillade även fantasy, gav ut blaskan "Unknown" med dylika stories. Så han hade många strängar på sin lyra. Han dog medan han såg på TV sägs det.

Men vad med det litterära innehållet i detta Astounding-Analog? Det var tung esoterism i bland annat följetängerna "Dune", "Double Star", "The Naked Sun", "The Weapon Makers", samt Haldemans långnovell "Hero", första delen till "The Forever War". Före Campbells tid körde man också en del Lovecraft: "The Shadow Out of Time" och "At the Mountains of Madness". 1936 kom den sista -- men här hade man brutit om texten så att det blev nytt stycke för varje mening, Lovecrafts svepande poesiprosa passade inte riktigt i tvåspalt. Tiden var för ögonblicket ute för Lovecrafts attityd, nu skulle det vara korthugget och slagkraftigt.

Det var en ny tid och det var upplagt för Campbells entré som redaktör; det var nya tider med imorgon stjärnorna och världsutställningen i New York 1939, med sin sant skiffyaktiga logotyp: en raket som svischar upp mot skyn. Det var tid för van Vogt, Asimov och Heinlein, en nyare generation metafysiker.

- - -

Astounding har haft flera namn under sin livstid. Som antytt nyss -- "Astounding-Analog" -- så har namnet ANALOG kommit med på slutet. Ja, det är nästan en röra, men det hela har utretts i Arthur C. Clarkes "Astounding Days" som är en personlig historik över tidningen. Han läste den som ung och bidrog senare i den, till exempel med novellen "Nine Billion Names Of God", ännu ett metafysiskt bravurnummer. Den visar ju hur Gud existerar: enligt en buddhistisk profetian ska universums stjärnor släckas om Guds alla namn räknas ut. Man konstruerar då en dator och när den fått fram alla namn börjar universums stjärnor, en efter en, att slockna...

Men det gällde Astoundings alla namn, som inte var nio miljarder men dock...! För att ta det från början hette maget på 1930-talet "Astounding Stories of Super Science". Därefter blev det "Astounding Science Fiction"; detta varade till och med januari 1960. Planen var då att ändra titeln till "Analog Science Fact-Fiction" men namnändringen gick stegvis. I februari 1960 var namnet "Astounding/Analog Science Fact & Fiction". "(T)he 'Astounding' part of the title was printed more and more lightly, until it faded out, a process which was completed by October 1960." (Clarke sid 202)

Detta var dock inte hela historien om namnändringen:
"Analog Science Fact-Fiction" lasted only 14 issues before becoming "Analog Science Fact - Science Fiction"; that lasted 40 issues... before switching to "Analog Science Fiction - Science Fact", which it still is today.
Den utsagan gällde 1989 när Clarkes bok kom. Dock inte längre, för på omslaget till juli/augustinumret 2010 är subtiteln "Science fiction and fact". Så är det min själ, rätt ska vara rätt!

Och därmed slut för idag. Men det roliga har bara börjat för här är några inlägg om författare som nämndes ovan, svenssontexter som är högst relevanta i sammanhanget:

Relaterat
En tråd om van Vogt
Haldeman: "The Forever War"
En tråd om Lovecraft
Bob Heinlein
Isaac Asimov

tisdag 7 september 2010

På slagfältet


Idag är det tisdag. Hösten är här, valet nalkas.

Det är tisdag och jag sitter här och tänker på krig, på historia -- på KRIGSHISTORIA. Och krig må vara helvete; det hindrar inte att många odödliga repliker sagts på slagfältet. Som i slaget vid Spotsylvania 9 maj 1864, när överste John Sedgwick av sina närmaste råddes ta skydd:

- Skydd, löjligt! sa han. De kan inte träffa en elefant ens!

I nästa ögonblick träffades han av en gevärskula och föll död ner.

Eller Stelios vid Thermopyle, när han fick veta att fiendens pilar komme att förmörka skyn:

- Bra, då får vi slåss i skuggan...

Eller den okände nordman som dog av ett kastspjut i bröstet; han ögnade vapnet där det satt inborrat och sa, innan han dog:

- Långbladiga spjut är populära nuförtiden...

Eller spartanen som blev hånad för att de hade så korta svärd:

- Långa nog för att nå fienden.

Eller romaren Marius, som hånades för att han stannade i sin fästning (engelska):

- If you're such a great general (sa fienden), come out and fight me.

Marius svarade:

- If you're such a great general, make me.

Ja, så där kan man hålla på. Min favorit bland soldatiska yttranden är nog Stelios' ovan. En annan sentens som säger allt om "fighting spirit" och soldatanda är Ferdinand Fochs vid Marne 1914:

- Hårt trängd på min center. Min höger ger efter. Situationen utmärkt. Jag går till anfall.

Relaterat
Slaget vid Little Bighorn
Alkibiades
Otto Dix, "Stormtroopers Advancing Under Gas"

måndag 6 september 2010

Hårdrockens ABC


Jag gillar hårdrock. Jag är en sådan där som rockar hårt.

Jag har diggat hårdrock ända sedan jag var barn: Jimi Hendrix och Black Sabbath trängde ner ända till min barndoms Åsele. Här har jag kokat ihop en ABC-lista på temat hårdrock och den är hård.

- - -

AC/DC behöll sin popularitet från medio av 70-talet över 80-talets nya HM-våg och vidare. En grupp som diggades både av punkare och hårdrockare, en bedrift de delade med Motörhead.

BIOGRAFI - en bra biografi över en heavy metal-artist är Mark Putterfords "The Rocker" om Phil Lynott. Tragedi på slutet (han dör) föregått av en brokig karriär. Dylan ansåg till exempel att Lynott var ett geni.

THE CULT var ett vanligt rockband, men ett stormigt sådant. Vid ett tillfälle lämnade trummisen bandet och gick med i Guns 'n' Roses istället, för att få lite lugn...

DEATHMETAL, mörk metall skapad av Black Sabbath. Vad denna dödsdyrkan kan säga en esoteriker som mig vet jag inte, men kanske: för att se ljuset måste man ha sett mörkret.

ELEKTRISK KYRKOMUSIK var vad Jimi Hendrix kallade sin musik. Ett annat namn var "free feeling"...

FLARES eller vida byxor användes inom hårdrocken ännu 1975 (se till exempel Jimmy Page i "The Song Remains the Same"), men med punkens ankomst förstod man vad klockan var slagen och övergick till stuprörsbrallor.

GLASÖGON bärs inte ofta av hårdrockare, men dock: Noel Redding, basist åt Jimi Hendrix, Ian Paice, trummis i Deep Purple samt sångaren i Linkin Park, har glömt namnet.

HEADBANGING - uppfanns av Ozzy Osbourne, som ett sätt att skaka av sig svetten och kyla ner sig.

IRON MAIDEN klottrade Ozzy Osbourne en gång på en vägg i sin hemstad Birmingham, långt innan själva bandet Maiden bildades i London. Annat han skrev var "Ozzy - Iron Man"...

JUDAS PRIEST - en biografi över detta band har skrivits av Neil Daniels. Den heter "Defenders of the Faith - The True Story of Judas Priest" och fokuserar på de tidiga åren då en viss Al Atkins var med, han slutade efter andra LP:n.

KERRANG! - punkens ikonografi speglades väl i fanzines och NME:s dagstidningspapper, men den nyuppväckta hårdrocken krävde glansigare papper; säga vad man vill om den nya metallvågen, men den hade en aura av fest och show. Därför startade Kerrang! som en fyrfärgsbilaga till Sounds 1980, och snart blev den en egen, bivecklig blaska. Det är än idag roligt att läsa dess texter av Mick Wall, Sylvie Simmons och Dave Dickson.

LOUDNESS var ett japanskt heavy metal-band på 80-talet. Det svängde rejält kan jag meddela.

METAL som i "heavy metal", ett namn på aktuell genre som kommer från Steppenwolfs "Born to Be Wild" om MC-åkning: "heavy metal thunder". Sandy Pearlman ska senare ha applicerat termen på hårdrock. Eller om det var någon Rolling Stone-skribent som hade ett finger med i spelet också.

NU-METAL är dagens hårda rock, 2000-talets "ännu hårdare, ännu tyngre, ännu mer komplicerade" rockmusik... Svarta kläder och rakade skallar, street credibility som i en liten ask. Och sedan drar alla åstad och gör ett konceptalbum över Moby Dick, följt av samarbete med symfoniensemble; hårdrocken är sig lik, igår och idag...

OLJUD, att spela på hög volym. Inlett av Hendrix som drog upp stärkarna på 10, följt av Spinal Tap som drog upp dem på 11. Idag tycks även poppigare band spela rätt högt, det är tidens melodi kort sagt.

PUBLIKSURFNING - uppfanns av Ozzy Osbourne.

QUEEN - att Queen har rötterna i hårdrock är ingen hemlighet, Brian May gör sina solistiska metalluppvisningar - men in alles har denna grupp brutit genregränserna och inkorporerat det mesta i sin musik, även opera, jazz och vaudeville förutom sedvanlig pop och schlager.

RIOT som i Quiet Riot, ett amerikanskt metalband som definierade genren i början av 80-talet. Covrade Slade, "Com On Feel the Noize" var det väl.

STAGEDIVING - uppfanns av Ozzy Osbourne...

THIN LIZZY - deras namn kommer sig av en seriefigur i "The Beano", en "Tin Lizzie" som är ett vedertaget namn för "Plåtlisa". Därav kallas även T-Forden för "Tin Lizzie", men Lynotts grupp fick inte sitt namn av bilen om någon nu trodde det.

UFO var ett engelskt hådrocksband som levde under de svåra åren från mitten av 70-talet till 80-talets början. Men hur svåra dessa år var kan diskuteras; hårdrock var förvisso ute från 1977 och framåt, kritikerna svek och något nytt skapades sällan, men publiken var trogen och hård musik dånade ännu över västvärldens villaförorter och höghusområden...

VAN HALEN var liksom UFO ett late seventies rockband, med ett speciellt sound skapat av gitarristen Eddie van Halen. Han nyttjade bland annat flagelott-toner, som uppstår om man lägger fingret löst på vissa punkter av gitarrsträngen.

X som i Racer X, det band som Judas Priests nuvarande trummis tidigare spelade i. Travis är amerikan och bevisar återigen att USA tagit ledningen över England som metalland; även de gamla englandsbanden måste söka sig västerut för nytt blod...

Y&T var ett amerikanskt band i tidigt 80-tal, lett av Dave Menketti och med succéplatta i form av "Earthshaker". Lyssna på "Meanstreak", "Attack of the Mad Axeman", "Forever"...

ZZ Top med sin boogierock gouteras av de flesta hårdrockare. Någon sa att deras "Eliminator" från 1983 var "ljudet av kassaapparater världen över" - men om det nu är så lätt att skapa ett kommersiellt sound, varför kunde inte denne någon profitera på det själv och skapa en succé? Svaret är att ZZ Tops 80-talssound var resultatet av mångårigt lirande, slutprodukten av en intern, gåtfull process. Det är som träsnidaren som fick frågan hur man gör en dalahäst, på vilket han svarade: "Man tar bort det som inte är häst..." På "Eliminator" hade ZZ Top tagit bort det som inte var "ZZ Top"...

Mer hårdrock på bloggen här.

fredag 3 september 2010

"Eld och rörelse" rosad


Sommaren 2007 gavs "Eld och rörelse" ut. Det är en novellsamling. Vill du ladda ner pdf:en gratis, gå hit.




"Eld och rörelse" har recenserats lite här och där. Fler än en skribent har satt tänderna i denna min novellsamling. Senast var det signaturen Nordbo på bloggen Gudomlig Komedi. Om titelberättelsen säger han bland annat:
Det finns ett jüngerskt drag i berättelsen genom att den är befriad från sentimentala åtbörder. Vissa skulle kunna uppleva det som obehagligt, men jag tycker det är en styrka att författaren inte försöker manipulera läsarens känslor.

Om resten av samlingen säger Nordbo:
Texterna gav mig en upplevelse av att jag kan vila i dem. De har en slags frid. Den upplevelsen tror jag kommer dels av att författaren är opretentiös. Och dels av just det att han inte försöker styra läsarens känslor. Trots att novellerna är sinsemellan mycket olika så känns samlingen förvånansvärt jämn. Det måste bero på att Svensson behärskar sitt hantverk väl.

Hela recensionen finner ni här. PDF:en för boken finns länkad här.




Fler recensioner:
Marmeladkungen
BTJ
Nova SF
Elektrubadur







torsdag 2 september 2010

Inlägg den 2 september


Jag är inte vänster. Jag är anti-vänster.

Sedan 80-talets mitt räknar jag mig till det icke-socialistiska lägret. Det hindrar inte att jag kan ha bekanta som är vänster: bildat folk som har läst mer än EN bok, folk som kan se saker från mer än EN synvinkel. Folk som stimulerar en med sina synpunkter, vänster eller inte.

Men som abstraktion är jag emot vänsterismen. På senare tid tycks vänsterlägret i mångt och mycket bestå av NEGATIVA åsikter, åsikter som är emot något. Något konstruktivt har jag inte sett från vänsterflygeln på länge.

Vänstern, PK-ismen och kulturmarxismen är emot Sverige, den är emot traditioner, den är emot Europa, den är emot västerländska idéer och arv. Den talar om ”vit skuld”, om hur dåligt allting som vita gjort är, hur vi bara bringat elände till omvärlden med våra idéer, vår teknologi och kultur.

Än jag själv då, är jag så positiv? frågar sig vän av ordning. Förutom att vara emot vänsterism, är jag kanske inte emot tredje världen också? En smygchauvinist? Då svarar jag: nej, världen utanför Europa och Nordamerika är ingen stötesten för mig. Jag inspireras av dess kultur i vissa avseenden. Jag anser också att vi i Sverige ska tillåta invandring från dessa regioner: från Afrika, Asen och Mellanöstern. I hur stor mängd invandringen ska ske kan diskuteras; jag anser att den för närvarande bör minska något . Det kan ske genom att till exempel återskapa flyktingbegreppet; idag är ju ”alla” flyktingar, det är för liberalt idag på den punkten. 95% av dem som kallar sig flyktingar och som får uppehållstillstånd i Sverige, motsvarar realiter inte begreppet "flykting" (DN Debatt 8/4 2008).

Sådär ja: ”begränsa invandringen anser Svensson, därmed är han rasist”. Ja, det brukar ju heta så. Mig kan ni dock inte spela ut rasistkortet på. Jag är nämligen inte rasist; jag anser att en ansvarsfull flykting- och invandringspolitik är vägen att gå. Det måste vara tillåtet att diskutera invandring utan att få rasiststämplen på sig. Att ifrågasätta minsta lilla decimal i de officiella kvoterna är tabu; det är för pk-personer ”politiskt omöjligt”. Det är en låsning som fått löjliga dimensioner.

Detta var en liten avvikelse, om än viktig. Det handlade ju om vänsterismen och pk-ismen. Självhatet. ETT sätt att utröna pk-ismens rötter är att ta de inverterade värdena på diverse stadgar. Som tio Guds bud: ni kan dem. Således är pk-ismen lika med ”det finns ingen Gud, vanhedra dina föräldrar, begå äktenskapsbrott” osv.

Vänstern är i mångt och mycket ett rörligt mål. När det gällde att försvara Sovjetkommunismen hette det från början: kommunismen är bättre än kapitalismen på att tillverka varor! Sedan, när det på 70-talet visades att detta var lögn, då hoppade vänstern till åsikten: ”att tillverka varor är inte så viktigt, det finns andra världen i livet som godhet, lycka, vänskap”... Denna vänsterism påpekades av J. K. Galbraith har jag för mig.

Vänstern, ja även våra kära ”Nya moderater”, är självhatande, strykrädda slinkar. De vågar inte ha officiella midsommarfiranden med stång och folkdans, folkdräkt och stoj. Nej det ska vara kurdisk folkdans, kebab och burka, gärna på det lokala invandrarcentret! Jag skojar inte. Det är självhat och nihilism i kubik. Det är extremism.

Man behöver inte vara satiriker idag, det räcker med att visa upp verkligheten i form av vad våra etablerade politiker säger och gör. Kulturmarxismen är ett levande skämt, pk-ismen är ett absurt fenomen på väg att självdö -- men visst är det kul att putta liket litegrann över kanten, hjälpa den på traven ner i dess grav.

onsdag 1 september 2010

Bertil Mårtensson: Maktens vägar


En viss Bertil Mårtensson är ännu i farten med sina berättelser. Kring 1980 gav han ut sitt magnum opus: "Maktens vägar".

Led Zeppelins musik brukade beskrivas som tight but loose. Det var tät musik, stringent rock av proffsiga musiker, men ändå lös och ledig och lekfull. Detsamma kan sägas om Bertil Mårtenssons fantasytrilogi "Maktens vägar": den är tight but loose, har tät spänning parad med prosalyrik, ett modernt idiom med lekfullhet och dans.

Mårtensson har sagt sig ogilla jämförelser med Tolkien men det får han tåla. Skriver man en fantasytrilogi om kamp mot en tyrann så kommer jämförelser med förebilden som på posten. Mårtensson har dock, medvetet eller omedvetet, distanserat sig från Oxfords store son: här, i Maktens vägar, har språket en modern klang, det är förhållandevis korta meningar (medan atmosfären såklart är helt gammeldags och arkaisk). Så finns det mycket annat som skiljer: det finns en fascinerande figur med gender-bending på programmet (Ander/Andira), det finns en lövhäxa och det finns flygande tigrar, ej lika med Curtiss P-40:s i Kina utan veritabla katter med vingar. Här finns förvisso mycket; det är valuta för pengarna, lön för fantasymödan.

Det finns osökta prosalyrismer, det finns en hemlig gång, det finns istroll och andra trollväsen. Man kan räkna upp mycket: men det är faktiskt "ett sagoaktigt myller" här, klichén stämmer. Och, som sagt, syntaxen är lätt modern, det finns inget "lundensiskt silverlatin" här trots författarens skånska rötter. Jag menar, det kunde ju i en viss Tolkiens efterföljd vara roligt att skriva långa meningar, "ohlmarxa" stilen med pynt och rysch, låta berättelsen skrida fram med långa perioder som hos Frans G. Bengtsson. Men Mårtensson har motstått frestelsen -- eller helt medvetet valt en mer nedtonad klang, en klang som ändå växer och blir musikalisk. Han är musiker och sa sig någonstans att trilogins delar har varsin tonart, och det stämmer.

Jag är en gentlemannakritiker. Gillar jag något så säger jag: detta är bra! Sedan sätter jag punkt. Nu har jag märkt att viss kritik inte hämmar recensionen, nej den kan fördjupa den. Så om jag ska komma med lite kritik kan sägas: verket har tre delar (Vägen bort, Vägen tillbaka, Vägen ut), men när jag läst ut del två kändes sagan tämligen komplett. Del tre kan trots det vara en god bok, jag har ännu inte läst den. Jag bara sätter ett litet frågetecken ifall verkets treklang bär.

Sedan kan man tycka att naturen borde ha mer skog, det är lite för mycket slätter. Men det må vara författarens skånska miljöer som gör sig gällande och det må vara. Förresten sa han sig vilja ge lite Tusen-och-en-natt-feeling åt det hela som spärr mot alltför mycken tolkienism, så naturen kanske är medvetet vald. Hur som helst, jag kan bara lyckönska den som inte läst verket än, det är en guldgruva detta, här finns många godbitar. En viss unik ton dröjer sig kvar efter läsningen, och det är bra gjort eftersom prosan inte är utpräglat musikalisk utan enkel. Musiken finns där liksom immanent. Verket finns att låna på bibliotek lite varstans.

... det rådde ett allmänt larm överallt på det stora torget i stadens mitt. Det var marknadsdag och här såldes och köptes allt som finns att köpa och sälja: matvaror, vapen, smycken, stolar, mattor och längst bort människor, såväl till arbete som till nöje.

Överallt, tätt packade, fanns stånd överfyllda med varor, staplade på brädor som låg över träbockar eller upptravade lådor. Och överallt, tätt packade även de, fanns människor som sålde, bjöd, prutade och köpte. Det var ett virrvarr, ett helvete för den känslige som älskar tystnaden och den rofyllda ensamheten, men ett paradis för den som älskar stoj och mynt. Marknaden på Albazdat är den största marknaden i landet och många säger att det är den största marknaden i det landet och många säger att det är den största marknaden i alla länder.

Kapitlet "Albazdat" i Maktens vägar - vägen bort
"Maktens vägar - vägen bort" och "Maktens vägar - vägen tillbaka" är eminent läsvärda. Och de är inte linjärt förutsägbara med "kamp mot ondskan", utan har överraskande intrigtvistar, flott flödande miljöer och väsen, och personer med roliga namn som "Jore Duff", "Jarel" "Andira" och "Vaaz Algaz deRuin".

(Not: trilogin gavs först ut i början av 80-talet på Bokád. En nyare, omarbetad gavs sedan ut på Replik. Jag har läst den äldre versionen. -- En annan Mårtenssonrecension ges här, av hans diktsamling.)

Relaterat
Mårtensson: Vakthundarna
Michael Moorcock
Jim Ballard

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (235) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (170) pr (45) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (98) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)