söndag 12 september 2010

Lennart Svensson: Uppgörelse och löfte (novell)


Härmed en novell, en berättelse från fjärran nejder: från det sägenfrejdade Rokkana där lägereldarna brinner i natten, där flygande tigrar flaxar, där luften är frisk och klar och vattnet rent, ej förgiftat av industrialismen. Det är ett hjärtevärmande land där traditionella dygder såsom heroism, självbehärskning, ordhållighet och plikt hålls högt. Det är en arkaisk nejd med människor i samklang med elementen, ett land där PK-ismen ännu inte slagit rot utom i vissa stinkande städer; där hyllar PK-fanatikerna sin religion med urartad konst, hyllandet av skökor och fanflyktingar och ett trampande i smutsen av allt som är heligt. -- I denna värld ska vi möta en hjälte, en Dippen Prenslau, på väg åter från ett uppdrag. Han rider till staden Ysidor, som vad det beträffar inte är något skörlevnadens fäste utan en ärevördig, traditionell stad där envar har sin rätta roll och identitet.




Över marmorbron gick hans färd, genom den kolröda nejden och över en blomsteräng med sina tusen tusenskönor och liljor. Över en skogsrand såg han så vita torn höja sig: det var Ysidor, målet för hans ritt. Han red genom en fager skog, korsade en glittrande bäck och kom vad det led fram till porten som öppnades magiskt.

Ritten gick vidare upp genom Ysidors slingrande huvudgata. Dippen Prenslau red genom staden på sin bruna springare. Sist approcherade han borgen och red in på borggården.

Han var en hjälte som utfört ett uppdrag, ja tre uppdrag faktiskt. Han hade hämtat tre oskattbara klenoder åt sin herre, kung Kobe av Ysidor. Nu var han åter från sina äventyr; han skulle lämna skatterna och se vad kungen hade att säga. Någon betalning hade inte avtalats så hur det blev med det återstod att se.

Han steg av hästen och lämnade den till en stallknekt. Så gick han in i palatset. Vad det led gjorde han entré i själva riddarsalen där alla väntade på hans återkomst: hovdamerna, lakejerna, kockarna, servitörerna, åldfrun, hovmästaren och Lilla Vickevire. Samt, på sin marmortron, självaste kung Kobe i vithårig lyster.

- Du kom tillbaka! utbrast kungen och reste sig. Du är tillbaka! Det trodde jag aldrig!

Han omfamnade Prenslau, den smarte hjälten, den långe, blonde, långhårige, muskulöse hippkipparen som letat rätt på tre klenoder och nu bringat dem till sin uppdragsgivare, kung Kobe av Ysidor.

- Jag är tillbaka, sa Prenslau och log. Sina sadelväskor räckte han till überlakejen, som öppnade dem och la innehållet på ett bord, tre gåtfulla föremål som ni snart ska få veta vilka det var. Med en knäppning av handen kallade Kobe på hovmästaren, som tog fram ett pergament. Det var en kopia av ett dokument Disium haft som inköpslista, som rättesnöre under sina äventyr.

Hovmästaren rullade ut pergamentet och läste:

- För det första: Igozilen, en ädelsten med vilken man kan höra universums hjärtslag.

- Igozilen, repeterade lakejen och pekade på den cabochongslipade, blå ädelsten han lagt på bordet.

En betjänt bockade av föremålet på ännu en lista. Hovmästaren fortsatte:

- För det andra: Blodstenen.

- Blodstenen, sa lakejen och pekade på en svartröd, skrovlig sten på bordet: om man pressade den började det droppa blod från den.

Så sa betjänten:

- För det tredje och sista: Romilian, gudarnas tekopp.

- Romilian, sa lakejen och pekade på en liten, oregelbunden mugg i gyllenbrunt gods. Trots sin föga uppseendeväckande form var den sannerligen gudarnas tekopp, välsignad av devas, en Gudi behaglig kopp för en glorifierad brygd. Allt te smakade förunderligt i den.

- Sanna mina ord, sa Kobe och strök sig över skägget, jag är imponerad. Du fann dem alla! Nu har jag något att lägga i min klenodkammare. Detta måste vi pratas vid om över en måltid.

Kungen förde vår hjälte till gästabudssalen, där man intog en måltid på fårkött med sod, pocherade ägg med béarnaise, späckad gås, vinbärssorbet samt marmite på aborre och röding. Som avslutning blev det chokladpannacotta, apelsinris och ost och päron. Medan man åt berättade Prenslau för kungen hur han vunnit sina klenoder; han var vid gott mod, han gillade kungen, och han delade frikostigt med sig av anekdoter från äventyren.

Man åt och drack. Prenslau tänkte att han kanske borde begära någon ersättning för uppdraget; han hade glömt det inför hela äventyret, han hade varit så ivrig att komma iväg. Nu hoppades han att kungen skulle föra det på tal, att kungen skulle vara så artig och erbjuda någon lön. Om han inte gjorde det, om hjälten måste begära det själv, skulle däremot en sur bismak uppstå ansåg Prenslau. Äventyret skulle få ett trist slutackord. Så chevalersk var han, så ridderlig och dann.

Nåväl, så noga var det väl inte. Han, Prenslau, fick föra det på tal själv:

- Ehm, ers majestät...

- Ja, vad är det? sa Kobe och skalade ett päron.

- Jag begärde ingen betalning för tjänsterna, men...

- Nej visst nej, det gjorde du inte...!

Prenslau såg sig om på salens bonader, dess äkta mattor och väntande lakejer. Då kom han på att han heller inte ville ha någon konkret betalning, bara en abstrakt. Han sa:

- Och jag tror inte jag vill ha någon betalning heller. Ingen konkret sådan: inget guld, inga horor. Men -

Kungen skar en bit päron, stoppade den i munnen, tuggade och sa:

- Ja...?

Prenslau avslutade sin vinbägare och fick den påfylld av en servitör.

- Men, sa hjälten, jag skulle vilja bli din huskarl, din vasall: en Ysidors riddare, en som när som helst kan påminna dig eller din efterföljare om den tjänst jag gjort landet.

- Jaha, sa kungen och tog ännu en bit päron. Du är en smart man, jag går in på ditt förslag: låt säga, om du ska dra ut i fält mot någon fiende, då kan du bege dig hit och be om hjälp. Med tio spjut eller fem ryttare eller vad.

- Ungefär så, sa Prenslau. Jag kan senare i livet be dig om hjälp i den mån du kan ge denna hjälp. Något avtal om hjälpens omfattning behövs inte; du eller din efterföljare får ge vad som anses lämpligt.

- Avgjort! sa kungen. Men du får behålla de silvermynt jag gav dig innan uppdraget. Om du har några mynt kvar...?

- Jodå, det har jag. Tack!

Han hade fått femton silvermynt före äventyret. Nu hade han två kvar.

Man avslutade måtiden med kaffe och cigarrer. Sedan reste sig Prenslau och tog farväl av sin kung, kung Kobe av Ysidor, som genom hjältens uppdrag fått sig tre klenoder att lägga i sin skattkammare, dittills tom. Prenslau åter gick ner på borggården, satte sig i sadeln och red in i solnedgången, sjungandes: "I'm a poor lonesome cowboy, and a long way from home"...

- - -

Detta var en novell av min hand. Mer av den varan finns på denna blogg. Se nedan under "relaterat".




Relaterat
Kristallskeppet
En story i fyra delar om "Kopisten i Babylon"
Jul på Ryggebyholm
Den sjungande sjustjärnan
Illustration Edmond Dulac

lördag 11 september 2010

Recension: Wizardry and Wild Romance (Moorcock 1989)


Härmed en titt på fantasygenrens utveckling. Det sker genom att fokusera på så kallade "Amadisromaner", lyfta i Michael Moorcocks "Wizardry and Wild Romance".




Låt oss tala om Amadisromaner. Dessa florerade på 14-1500-talet. I och med "Don Quijote" fick de sig en knäck, den sorglige riddaren med rakfat som hjälm hade förläst sig på just Amadisromaner. Men allt var inte löje och förnedring; heroismen i dessa stories var sann, den talade till något metafysiskt äkta. Här skildrades drömmar som väntade på att förverkligas. Amadisromanerna, döpta efter verket "Amadis de Gaul", inspirerade ju conquistadorerna i deras jakt på sagostäder i nya världen, och man fann förvisso sina Cuzco, Tenochtitlan och Teotihuacan. "Diktning måste gå före de konkreta världshändelserna", som Jünger sa.

Förutom det var Amadisromanerna de första fantasyromanerna om man så vill. Det började med "riktig litteratur", med Eschenbachs Graalsstory, Tristan och Isolde, Mabinogion och andra innebördsrika verk, riddarlegender med en ideell kärna. Så kom flotta epiker och äventyrssugna swashbucklers och skrev fler berättelser om riddare, med element tagna från de gamla goda verken men nu berövade sin innebörd. Det var äventyr för äventyrets skull och "marvels upon marvels", såsom jakt på skatter, besök på förtrollade öar, möten med trollpackor och kamp mot odjur.

"Marvels upon marvels": detta var vad medeltidens riddarromaner urartade i. Det säger Michael Moorcock i "Wizardry And Wild Romance". Denna historik över fantasygenren utkom i förstone 1989 och finns nu i en reviderad utgåva (2004).

Så var hamnar vi? Den "episka", heroiska fantasylitteraturen levde förvisso vidare: det kom fler moderna verk skrivna med medeltidsepos som förebild -- även om det rådde ett visst interregnum mellan 1500-talet och det sena 1800-talet, då William Morris drog igång med sina historicismer. Moorcock skildrar genrens framväxt i sin bok men han gör sig som antytts ingen illusion om deras beständighet: det är bara äventyr, "marvels upon marvels". Det hindrar inte att det kan finnas en hel del innebörd i dem ändå, som i Tolkiens verk. Nog bör man se dem som de romaner de är; man ska undvika att jämställa dem med arkaiska legender à la Mabinogion, Conte de Graal osv, men för den skull behöver man inte slänga ut barnet med badvattnet. Det finns ingen lag som säger att all 1900-talsprosa måste vara degenrerad.

Man kan hitta ett och annat även i föregivet ytliga fantasyromaner -- ja, även i den cyniske Moorcocks egna texter! Han har utmålat sig själv som luttrad hackwriter, only in for the money med sina Eternal Champion-serier, men ibland finner även en blind höna ett korn. von Bek i "The War Hound and the World's Pain" finner ju sin Graal och ser även en skymt av himlen på slutet, överfalls av en känsla av förståelse. Och protagonisten i "The Dream of Earl Aubec" kommer till ett slott vid världens ände, och möter där en kvinna som manar honom att fortsätta ut i Kaos för att lägga nya länder under kunskapens spira; låt Ordning emanera ut mot kosmos ändar, från sanningens urkälla som är det Ena. Och i "The Sailor on the Seas of Fate" sitter några hjältar strandsatta och försöker förgäves finna vägen till Tanelorn, sanningens pleroma -- tills någon kommer på att de måste söka sanningen inom sig. Och vips står den skimrande staden för deras blickar.

Se där vilka esoteriska växlar man kan dra på en föregivet nihilistisk författare. Men författaren vet inte alltid vad han skriver; i skapandets högvarv befinner han sig i trans, onåbar för sina vardagliga fixa idéer. "When I am open I am the Artist, when I am closed I am Brion Gysin" sa denne poet.

Författaren kan hävda att han avser det ena och det andra med sin text, men som littvetare får man inte fastna i denna fälla. Sådan där intentionell kritik är ingen kritik alls; försöket att fundera ut vad författaren avsåg med sitt verk leder ut i blindo. Nej, man måste istället fokusera på VERKET, se texten i sig. Och Moorcocks texter i sig, granskade här och där, säger mig att där finns esoteriska spånor. Som jag försökt visa ovan.

Moorcocks fantasy är som Amadisromanerna, med en liten gnutta Don Quijote: det är riktiga äventyr men med en omisskännlig ironisk touch här och var. Och så finns här ju en hel del annat som gör dem värda sitt salt: rapp och elegant stil, behändigt format (inga tegelstenar) och förekomsten av roliga cross-overs à la Marvel. Och inte minst idén om Multiversums parallella världar: oändliga möjligheter, oändliga drömmar. Allting finns i Multiversum, i Guds minne går inget förlorat!




Relaterat
Tolkien
Michael Moorcock
Beowulf
Slaget vid Fyrisvall
Nibelungens ring: hela scenariot
Svenska folksagor
Rolf Krakes saga
Svensk amazon

måndag 6 september 2010

Hårdrockens ABC



Jag har gillat hårdrock ända sedan jag var barn. Jimi Hendrix och Black Sabbath trängde ner ända till min barndoms Åsele. Här har jag kokat ihop en ABC-lista på temat hårdrock och den är hård.





AC/DC behöll sin popularitet från medio av 70-talet över 80-talets nya HM-våg och vidare. En grupp som diggades både av punkare och hårdrockare, en bedrift de delade med Motörhead.

BIOGRAFI -- en bra biografi över en heavy metal-artist är Mark Putterfords "The Rocker" om Phil Lynott. Tragedi på slutet (han dör) föregått av en brokig karriär. Dylan ansåg till exempel att Lynott var ett geni.

THE CULT var ett vanligt rockband, men ett stormigt sådant. Vid ett tillfälle lämnade trummisen bandet och gick med i Guns 'n' Roses istället, för att få lite lugn...

DEATHMETAL, mörk metall skapad av Black Sabbath. Vad denna dödsdyrkan kan säga en esoteriker som mig vet jag inte, men kanske: för att se ljuset måste man ha sett mörkret.

ELEKTRISK KYRKOMUSIK var vad Jimi Hendrix kallade sin musik. Ett annat namn var "free feeling"...

FLARES eller vida byxor användes inom hårdrocken ännu 1975 (se till exempel Jimmy Page i "The Song Remains the Same"), men med punkens ankomst förstod man vad klockan var slagen och övergick till stuprörsbrallor.

GLASÖGON bärs inte ofta av hårdrockare, men dock: Noel Redding, basist åt Jimi Hendrix, Ian Paice, trummis i Deep Purple samt sångaren i Linkin Park, har glömt namnet.

HEADBANGING -- uppfanns av Ozzy Osbourne, som ett sätt att skaka av sig svetten och kyla ner sig.

IRON MAIDEN klottrade Ozzy Osbourne en gång på en vägg i sin hemstad Birmingham, långt innan själva bandet Maiden bildades i London. Annat han skrev var "Ozzy -- Iron Man"...

JUDAS PRIEST - en biografi över detta band har skrivits av Neil Daniels. Den heter "Defenders of the Faith -- The True Story of Judas Priest" och fokuserar på de tidiga åren då en viss Al Atkins var med, han slutade efter andra LP:n.

KERRANG! -- punkens ikonografi speglades väl i fanzines och NME:s dagstidningspapper, men den nyuppväckta hårdrocken krävde glansigare papper; säga vad man vill om den nya metallvågen, men den hade en aura av fest och show. Därför startade Kerrang! som en fyrfärgsbilaga till Sounds 1980, och snart blev den en egen, bivecklig blaska. Det är än idag roligt att läsa dess texter av Mick Wall, Sylvie Simmons och Dave Dickson.

LOUDNESS var ett japanskt heavy metal-band på 80-talet. Det svängde rejält kan jag meddela.

METAL som i "heavy metal", ett namn på aktuell genre som kommer från Steppenwolfs "Born to Be Wild" om MC-åkning: "heavy metal thunder". Sandy Pearlman ska senare ha applicerat termen på hårdrock. Eller om det var någon Rolling Stone-skribent som hade ett finger med i spelet också.

NU-METAL är dagens hårda rock, 2000-talets "ännu hårdare, ännu tyngre, ännu mer komplicerade" rockmusik... Svarta kläder och rakade skallar, street credibility som i en liten ask. Och sedan drar alla åstad och gör ett konceptalbum över Moby Dick, följt av samarbete med symfoniensemble; hårdrocken är sig lik, igår och idag...

OLJUD, att spela på hög volym. Inlett av Hendrix som drog upp stärkarna på 10, följt av Spinal Tap som drog upp dem på 11. Idag tycks även poppigare band spela rätt högt, det är tidens melodi kort sagt.

PUBLIKSURFNING - uppfanns av Ozzy Osbourne.

QUEEN - att Queen har rötterna i hårdrock är ingen hemlighet, Brian May gör sina solistiska metalluppvisningar - men in alles har denna grupp brutit genregränserna och inkorporerat det mesta i sin musik, även opera, jazz och vaudeville förutom sedvanlig pop och schlager.

RIOT som i Quiet Riot, ett amerikanskt metalband som definierade genren i början av 80-talet. Covrade Slade, "Com On Feel the Noize" var det väl.

STAGEDIVING -- uppfanns av Ozzy Osbourne...

THIN LIZZY -- deras namn kommer sig av en seriefigur i "The Beano", en "Tin Lizzie" som är ett vedertaget namn för "Plåtlisa". Därav kallas även T-Forden för "Tin Lizzie", men Lynotts grupp fick inte sitt namn av bilen om någon nu trodde det.

UFO var ett engelskt hådrocksband som levde under de svåra åren från mitten av 70-talet till 80-talets början. Men hur svåra dessa år var kan diskuteras; hårdrock var förvisso ute från 1977 och framåt, kritikerna svek och något nytt skapades sällan, men publiken var trogen och hård musik dånade ännu över västvärldens villaförorter och höghusområden...

VAN HALEN var liksom UFO ett late seventies rockband, med ett speciellt sound skapat av gitarristen Eddie van Halen. Han nyttjade bland annat flagelott-toner, som uppstår om man lägger fingret löst på vissa punkter av gitarrsträngen.

X som i Racer X, det band som Judas Priests nuvarande trummis tidigare spelade i. Travis är amerikan och bevisar återigen att USA tagit ledningen över England som metalland; även de gamla englandsbanden måste söka sig västerut för nytt blod...

Y&T var ett amerikanskt band i tidigt 80-tal, lett av Dave Menketti och med succéplatta i form av "Earthshaker". Lyssna på "Meanstreak", "Attack of the Mad Axeman", "Forever"...

ZZ Top med sin boogierock gouteras av de flesta hårdrockare. Någon sa att deras "Eliminator" från 1983 var "ljudet av kassaapparater världen över" -- men om det nu är så lätt att skapa ett kommersiellt sound, varför kunde inte denne någon profitera på det själv och skapa en succé? Svaret är att ZZ Tops 80-talssound var resultatet av mångårigt lirande, slutprodukten av en intern, gåtfull process. Det är som träsnidaren som fick frågan hur man gör en dalahäst, på vilket han svarade: "Man tar bort det som inte är häst..." På "Eliminator" hade ZZ Top tagit bort det som inte var "ZZ Top"...




Relaterat
Priest: Sin after Sin
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)

fredag 3 september 2010

"Eld och rörelse" rosad


Sommaren 2007 gavs "Eld och rörelse" ut. Det är en novellsamling. Vill du ladda ner pdf:en gratis, gå hit.




"Eld och rörelse" har recenserats lite här och där. Fler än en skribent har satt tänderna i denna min novellsamling. Senast var det signaturen Nordbo på bloggen Gudomlig Komedi. Om titelberättelsen säger han bland annat:
Det finns ett jüngerskt drag i berättelsen genom att den är befriad från sentimentala åtbörder. Vissa skulle kunna uppleva det som obehagligt, men jag tycker det är en styrka att författaren inte försöker manipulera läsarens känslor.

Om resten av samlingen säger Nordbo:
Texterna gav mig en upplevelse av att jag kan vila i dem. De har en slags frid. Den upplevelsen tror jag kommer dels av att författaren är opretentiös. Och dels av just det att han inte försöker styra läsarens känslor. Trots att novellerna är sinsemellan mycket olika så känns samlingen förvånansvärt jämn. Det måste bero på att Svensson behärskar sitt hantverk väl.

Hela recensionen finner ni här. PDF:en för boken finns länkad här.




Fler recensioner:
Marmeladkungen
BTJ
Nova SF
Elektrubadur







onsdag 1 september 2010

Bertil Mårtensson: Maktens vägar


Bertil Mårtensson är ett centralt namn i svensk fantastik. Kring 1980 gav han ut sitt magnum opus: "Maktens vägar".




Led Zeppelins musik brukade beskrivas som tight but loose. Det var tät musik, stringent rock av proffsiga musiker, men ändå lös och ledig och lekfull. Detsamma kan sägas om Bertil Mårtenssons fantasytrilogi "Maktens vägar": den är tight but loose, har tät spänning parad med prosalyrik, ett modernt idiom med lekfullhet och snits.

Mårtensson har sagt sig ogilla jämförelser med Tolkien. Men det får han tåla. Skriver man en fantasytrilogi om kamp mot en tyrann så kommer jämförelser med förebilden som på posten. Mårtensson har dock, medvetet eller omedvetet, distanserat sig från Oxfords store son. Ty här, i Maktens vägar, har språket en lätt modern klang, det är förhållandevis korta meningar -- medan atmosfären såklart är helt gammeldags och arkaisk.

Här finns förvisso mycket; det är valuta för pengarna, lön för fantasymödan. Det är faktiskt "ett sagoaktigt myller" här, klichén stämmer. Och, som sagt, syntaxen är lätt modern, det finns inget "lundensiskt silverlatin" här trots författarens skånska rötter. Jag menar, det kunde ju i en viss Tolkiens efterföljd vara roligt att skriva långa meningar, "ohlmarxa" stilen med pynt och rysch, låta berättelsen skrida fram med långa perioder som hos Frans G. Bengtsson. Men Mårtensson har motstått frestelsen -- eller helt medvetet valt en mer nedtonad klang, en klang som ändå växer och blir musikalisk. Han är musiker och sa även någonstans att trilogins delar har varsin tonart. Och det stämmer.

- - -

Om jag ska komma med lite kritik kan sägas: verket har tre delar (Vägen bort, Vägen tillbaka, Vägen ut), men när jag läst ut del två kändes sagan tämligen komplett. Del tre kan trots det vara en god bok, jag har ännu inte läst den. Jag bara sätter ett litet frågetecken ifall verkets treklang bär.

Sedan kan man tycka att naturen borde ha mer skog, det är lite för mycket slätter. Men det kan vara författarens skånska miljöer som gör sig gällande och det må vara. Förresten sa han sig vilja ge lite Tusen-och-en-natt-feeling åt det hela som spärr mot alltför mycken tolkienism, så naturen kanske är medvetet vald. Hur som helst, jag kan bara lyckönska den som inte läst verket än, det är en guldgruva detta, här finns många godbitar. En viss unik ton dröjer sig kvar efter läsningen, och det är bra gjort eftersom prosan inte är utpräglat musikalisk utan enkel. Musiken finns där liksom immanent.

Verket finns att låna på bibliotek lite varstans. Samt som e-bok på Adlibris.

- - -

Ett citat kan ges för att visa på stilen:
... det rådde ett allmänt larm överallt på det stora torget i stadens mitt. Det var marknadsdag och här såldes och köptes allt som finns att köpa och sälja: matvaror, vapen, smycken, stolar, mattor och längst bort människor, såväl till arbete som till nöje.

Överallt, tätt packade, fanns stånd överfyllda med varor, staplade på brädor som låg över träbockar eller upptravade lådor. Och överallt, tätt packade även de, fanns människor som sålde, bjöd, prutade och köpte. Det var ett virrvarr, ett helvete för den känslige som älskar tystnaden och den rofyllda ensamheten, men ett paradis för den som älskar stoj och mynt. Marknaden på Albazdat är den största marknaden i landet och många säger att det är den största marknaden i det landet och många säger att det är den största marknaden i alla länder.

[Kapitlet "Albazdat" i Maktens vägar -- vägen bort]
"Maktens vägar -- vägen bort" och "Maktens vägar -- vägen tillbaka" är eminent läsvärda. Och de är inte linjärt förutsägbara med "kamp mot ondskan", utan har överraskande intrigtvistar, flott flödande miljöer och väsen, och personer med roliga namn som "Jore Duff", "Jarel" "Andira" och "Vaaz Algaz deRuin".

(Not: trilogin gavs först ut i början av 80-talet på Bokád. En nyare, omarbetad gavs sedan ut på Replik. Jag har läst den äldre versionen.)




Relaterat
Mårtensson som kritiker
Mårtensson: Vakthundarna
Jim Ballard