söndag 25 april 2010

Bertil Mårtensson: Vakthundarna


Jag har just bytt till mig några böcker av Bertil Mårtensson. Det är bland annat en diktsamling, ”Vakthundarna” från 1979.

Mårtensson känner jag hittills som en prosapoet, en man vars berättarstil kan röra sig på lite högre nivåer utan att det blir patetiskt. För traditionell ordkonst har han en säker blick och det ser vi även i denna samling, här där det rör sig om REN POESI och inte något prosaiskt:
Rymdskeppen reste sig stolta högt över trädens gröna kronor.
Så börjar en dikt och detta är för mig poesi. Det är ett odefinierbart poetiskt anslag. Det har inget med metaforer eller förkonstling att göra, det är ”medfött handlag” skulle jag vilja säga. Även denna bild som inleder ”Skogsnymfen” visar på säkert handlag inom den traditionella skolan:
När natten faller tyst över klargrön sjö,
och daggens tunga friskt fuktar alla strån,
och månens gyllengula skiva
speglar sig trolskt i de mörka vattnen –
Men det är inte bara ljuv musik. I ”Vakthundarna” anslås ett enkelt tonfall – enkelt men omisskännligt poetiskt:
vårt eget försvarssystem
är perfekt: RADARN
varnar oss om någonting skulle komma
som inte identifierar sig
med en KODSIGNAL
(vilken skiftar varje timme
enligt ett hemligt programmerat
mönster, som är alltför komplicerat för att
tillräckligt snabbt
kunna sönderanalyseras, innan
ett nytt mönster tar vid
i serier av skenbara regelbundenheter)
Det handlar om några män på en övervakningsstation i omloppsbana. De ska övervaka fientliga kärnvapenanfall. Men ändå bryter kriget ut och allt går åt pipan. Att förmedla den där apokalyptiska tragedin är nu inte lätt, det visar även denna dikt, men det ska inte förta att dikten visar på att episk, berättande poesi fortfarande går att skriva. Episk och ENKEL poesi, som ni ser i citatet. Inga liknelser, inga sökta bilder, bara ”rapportprosa” - nej, rapportpoesi! - som ges klang av något immanent. Poesi i sak.

Denna samling har lite av varje. Det finns en stilla humor i vissa dikter, något som K. G. Johansson och Gunilla Dahlbom ogillade i sin recension i tidskriften Summa när det begav sig. Själv tycker jag det lätta handlaget piggar upp. Tänk bara på Södergran och Heidenstam, även de kunde skoja till det ibland.

Mårtensson är poet, sann poet. Men ibland räcker inte ens det. Jag saknar en esoterism, en djupare världsbild. Vissa dikter utmynnar i hopplöshet och förtvivlan och där hänger jag inte med. Nej, det gör jag inte! Men man får vara glad att han inte frossar i undergång och svartsyn – glad att han inte drar på med de stora, nihilistiska kanonerna. Han kan mer än så, hans credo har TROTS ALLT vissa högvibrerande, förtröstansfulla, kosmiska toner:
Den dag rymden kom
var alla stilla,
träden blå.
En viskning spred sig genom natten
och allt var här.
Jag kan inte tänka mig ett bättre uttryck för helhet, mening, här-och-nu. Detta är zenbuddhism, frid och ro.

Att Mårtensson har vissa meditativa reserver vet jag sedan förr, baserat på de prosaverk jag läst av mannen. Nu ska jag inte göra honom till esoteriker och fullblodsmystiker; vi rör oss nog inte riktigt i samma skogar. Men i den poetiska transens ljuva nejder ser jag uttryck jag till fullo kan ta till mig. Mårtensson har nämligen blick för DET OSYNLIGA, han har i tillvaron sett NÅGOT. Han har lagt örat mot kosmos och hört universums hjärtslag:
Vi drömmer om nya världar,
vi drömmer om expansion.
Vi drömmer om att överskrida ljusbarriären
och besegra universums sista horisont.
Den horisont där allt förskjuts mot rött.
Den är begynnelsen och slutet
för vår längtan.

Det spegelteleskopet inte ser
det hör vi i radion,
ett brus som verkar vara
världalltets andetag.
(”Stjärnorna väntar”)
Det om Mårtenssons diktsamling. Han har förekommit tidigare här på bloggen, bland annat här och här, där jag citerade ur hans sf-kritik.

(Bilden har som vanligt inget med inlägget att göra. Den föreställer järnvägsstationen i Golmud i Mongoliet.)

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (17) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)