lördag 17 april 2010

Det bästa bandet


På den tid det begav sig frågade jag mig ofta: vilket är egentligen det bästa metalbandet, Priest eller Maiden? Idag, 30 år och fyrtielva lyssningar senare, kan jag svara: Priest.

Det är JUDAS PRIEST som är rikslikaren, grundbulten, mitt sine qua non i livet. Inget ont om Iron Maiden men det där lilla extra får man från Priest: poesi, romantik och en showman och darsteller som frontman, utöver all frenesi och rockös.

Och med det sagt kan man ju fråga sig hur detta band började en gång i tiden...?

Men var lugna, jag kan min historia. Jag kan ge besked om Priests begynnelse och mycket till.

Så att: Judas Priest bildades i Birmingham, England, 1969. Det var klasspolarna Ian Hill och Kenny "K. K." Downing som var trötta på skolan och industriatmosfären och ville ge sig ut i musiska marker. Det enda de tyckte var roligt var att spela, "och inte ens det kunde vi på den tiden" sa K. K. i en intervju ("The Hammer" 5/84).

Kenny kom på namnet, såklart inspirerad av filmen "Exorcisten", för när Max von Sydow anlänt säger man där: "The judas priest is here..." Möjligen är detta fel, kanske kommer bandnamnet från en Dylanlåt: "The Ballad Of Ricki Lee And The Judas Priest".

Nåväl. Den förste sångaren var med i bandet sex månader, sedan begick han självmord. Via en bekant fick man så tag på Rob Halford som sjöng i bandet Hiroshima, "ett stort namn på en liten grupp" enligt Rob (ibid). Strax fick man skivkontrakt och bolaget Gull ville att de skulle ta in en keyboardist för att bredda sig. Men Priest sa nej, så det fick bli ännu en gitarrist istället: Glenn Tipton från The Flying Hat Band.

Man gick in i studion och spelade in "Rocka Rolla" men resultatet blev påvert, vilket delvis var producentens fel. Han förstod sig inte på tung rock och ditchade de snygga, invecklade kompositionerna som "Tyrant", "Genocide" och "Victim Of Changes", som kom först på den andra LP:n. Men gruppen själv var också lite otajt, man saknade den där extra lilla skickligheten som behövdes för att nå fram.

Den andra LP:n blev i alla fall "Sad Wings Of Destiny" 1976. Den har ett klassiskt omslag av Patrick Woodroffe: en fallen Lucifer som hamnat i helvetet, omvärvd av lågor. Här tog fantasyrocken fart och gruppen kunde visa upp sig från sin ekvilibristiska sida, ja även på uppföljaren "Sin After Sin" och "Stained Class", betraktad som en klassisk trilogi av de inbitna fansen. Musiken var ganska invecklad med tempobyten och 48 riff, det var preludier och helvetesbesök, men även stilla ballader och rakare rock.

Men det gick inte så bra för bandet, och man bytte trummis oftare än Spinal Tap. Så hade man ett tag irländaren Les Binks som plågade skinnen på "Stained Class", "Unleashed In The East" och "Killing Machine", men gruppen gillade egentligen inte hans stil, han var för teknisk. Man ville ha en enklare, mer hårtslående kille - och det fick man till slut med Dave Holland från Trapeze. I denna grupp var också Glenn Hughes, känd från Deep Purple, med en gång, liksom Maidentrummisen Clive Burr vill jag minnas.

Holland intog trumpodiet, man skrev 1980 och gruppen fick sitt genombrott med "British Steel". Som vi sett hade det gått halvknackigt ända sedan starten, och det antagligen för att man var den sista gruppen i den första generationen hårdrocksband, man kom med på sluttampen i vågen Purple-Sabbath-Zeppelin och marknaden var mättad. Ungefär samtidigt som Priest kom Thin Lizzy och AC/DC, men dessa lyckades faktiskt skapa sig en nisch innan punken kom och frös ute halvetablerade hårdrockare som Priest.

Så var det. Men från 1980 och framåt var det bara uppåt, en ny hårdrocksvåg hade startat och Priest fick en flygande start. Den klassiska sättningen från denna tid var Ian Hill, bas, Dave Holland, trummor, Kenny Downing, gitarr, Glenn Tipton, gitarr och Rob Halford, sång.

- - -

Hur ska man karaktärisera Priest, vad är det speciella med dem? Tung, ekvilibristisk rock hade spelats före Priest, som gjorde vad det kunde med sina långa låtar, tempobyten och pompa och ståt - men det höll inte, det lät inte riktigt bra. Men det var den förkättrade punken, den som körde ut dem i kylan, som bar på svaret: ökat tempo och kortare låtar. Den speciella Priestmixen står klar på "Killing Machine" och "British Steel", med låtar som "Hell Bent For Leather", "Running Wild", "Rapid Fire", "Grinder" och "Steeler": det är punk spelad av hårdrockare, på samma sätt som Nirvana tio år senare var hårdrock spelad av punkare.

Nämnda Priestlåtar har vissa invecklade drag, vissa tvära kast och finesser, men allting döljs under en polerad yta av rostfritt stål. Man märker inte strukturen, ser inte stålkonstruktionen under alla dessa riff och rytmer, denna maskinpoesi.

Jämte detta har man också kvar sina stilla ballader, sina något längre låtar ("Victim Of Changes" på sju minuter osv) och partyrökare, men kärnan i Priestsoundet är snabbrock spelad med total ekvilibrism. Punkinspirerat, men utan all punkens svagheter: nihilismen, motviljan att bli skicklig på sitt instrument och motviljan att ge ut mer än fyra album.

Judas Priest: de är inte kungar, de är gudar - metallgudar - Metal Gods, marching in the streets, dragging iron feet!

Relaterat
Deep Purple: In Rock (1970)
Hendrix: Axis Bold As Love (1968)
Pilgrimsfärd i Stockholmskyrkor
Paranoid science fiction
Assange' tal på Trafalgar Square, London, oktober 2011
Bilden visar en hamnkran i Harlingen, Holland, som gjorts till hotell. Det har bara ett rum, men hela härligheten har god utsikt och är vridbar - hamnkran, remember - så det kompenserar nog.

7 kommentarer:

Rimfaxe sa...

Trevlig artikel. Judas Priest är personligen ett av mina favoritband genom tiderna. Det senaste albumet "Nostradamus" (2008) imponerade och visade att Priest fortfarande har kontakt med sina musikaliska rötter samt klarar av att utforska nya uttryck utan förlora sin essens.

När det gäller Priests ballader har jag alltid haft ett gott öga till deras cover av Joan Baez "Diamonds and rust", vilket var en av de mest intressanta tolkningarna av denna ballad, med undantag för Blackmore's Night-versionen (Ghost of a Rose).

Den tilltalande syntesen mellan metal, folk- och trubadurmusik är en av de kvaliteter jag uppskattar hos Judas Priest.

Svensson sa...

Priest har verkligen brett spektrum. Förutom den hårda metallkärnan har de som sagt sina BALLADER.

De funderade nyss på att ge ut akustiska versioner av dessa. Det vore något: Last rose of summer, Diamonds and rust, When the night comes down, Fever, Before the dawn...

Summerwheels sa...

Inte såå insatt i musiken i fråga
Menmen... kranhotellet var ju en höjdare (No phun intended)
Missat det trots mina många besök i tulpanlandet :-(
Får väl bli nästa gång då! :-)

Bellis sa...

Hur Judas Priest fick sitt namn finns det som du nämner flera historier om och Rob Halford står för ytterligare en variant på temat. Han hävdar att de helt enkelt frågade en alkoholiserad kompis till bandet vad han tyckte att de borde kalla sig, varpå denne sluddrade "Eh, Judas Priest" och vacklade bort på väg mot nästa öl.

Min egen favoritplatta med bandet är Screaming for Vengeance, medan jag lite hädiskt inte är så förtjust i superklassikern British Steel. Däremot håller jag Angel of Retribution, det vill säga näst senaste albumet, mycket högt. Kanske är det i mina öron deras näst bästa. Och vilket annat band än Prästen skulle komma undan med att göra en låt med chocklöjlig text om Loch Ness-monstret utan att själva framstå som det minsta löjliga?

Kör hårt - och tungt,
Bellis

Anonym sa...

"Screaming For Vengeance" älskar jag högt och rent.

En subtil balansgång mellan amerikansk radio och brittisk energi. Den (och British Steel, Point Of Entry, Unleashed och Killing Machine) är guld, rent guld.

Skam att sägandes har jag inte hört "Angel Of Retribution". Faktiskt ingen platta efter "Ram It Down" 1988. Men nu får jag kanske göra det när t ex du håller den så högt.

Nog dyrkade jag Priest när jag var ung, men att glöden skulle hålla i sig 25 år efteråt trodde jag nog inte där i pojkrummet på Vårdhemsvägen.

/svensson

Bellis sa...

Förresten, det glömde jag nämna. Det här med ballader. Det kör väldigt många heavy metal-band med, så det breda spektrumet är inte unikt för Judas Priest. Exempelvis Scorpions är ju mer kända för sina ballader än något annat, och andra band där balladerna är mycket framträdande i repertoaren är Led Zeppelin, Uriah Heep, Deep Purple, Nazareth, osv.

Dock var det nog vanligare bland den äldre tidens heavy metal-band än bland de nyare.

Kör hårt och tungt igen,
Bellis

Bellis sa...

Wow, liksom.

Jag studsar till över att du inte har hört någon Priest-platta sedan Ram It Down!

Det bör du verkligen göra, för Judas Priest håller stilen. Nu när Rob Halford är tillbaka (han sjunger ju på de båda senaste), alltså. Ripper-åren var kanske inte så roliga, men nu står det tunga skåpet på rätt plats igen.

Lyssna hårt,
Bellis