På den tid det begav sig frågade jag mig ofta: vilket är egentligen det bästa metalbandet, Priest eller Maiden...? Idag, 30 år och många lyssningar senare, kan jag svara: Priest.
Det är JUDAS PRIEST som är rikslikaren, grundbulten, mitt sine qua non i hårdrockslivet. Jag menar, inget ont om andra metalband -- men -- det där lilla extra får man från Priest: poesi, fantasy och en ojämförlig frontman.
Och med det sagt kan man ju fråga sig hur detta band började en gång i tiden...?
Då svarar jag: Judas Priest bildades i Birmingham, England, 1969. Det var klasspolarna Ian Hill och Kenny "K. K." Downing som var trötta på skolan och industriatmosfären och ville ge sig ut i musiska marker. Det enda de tyckte var roligt var att spela -- "och inte ens det kunde vi på den tiden" sa K. K. i en intervju ("The Hammer" 5/84).
Kenny kom på namnet, såklart inspirerad av filmen "Exorcisten", för när Max von Sydow anlänt säger man där: "The judas priest is here..." Möjligen är detta fel, kanske kommer bandnamnet från en Dylanlåt: "The Ballad of Ricki Lee and the Judas Priest".
Nåväl. Den förste sångaren var med i bandet sex månader, sedan begick han självmord. Via en bekant fick man så tag på Rob Halford som sjöng i bandet Hiroshima, "ett stort namn på en liten grupp" enligt Rob (ibid). Strax fick man skivkontrakt. Bolaget Gull ville att de skulle ta in en keyboardist för att bredda sig. Men Priest sa nej, så det fick bli ännu en gitarrist istället: Glenn Tipton från The Flying Hat Band.
Man gick in i studion och spelade in "Rocka Rolla" -- men resultatet blev påvert, vilket delvis var producentens fel. Han förstod sig inte på tung rock och ditchade de snygga, invecklade kompositionerna som "Tyrant", "Genocide" och "Victim Of Changes", som offentliggjordes först på den andra LP:n. Men gruppen själv var också lite otajt, man saknade den där extra lilla skickligheten som behövdes för att nå fram.
Den andra LP:n blev i alla fall "Sad Wings of Destiny" 1976. Den har ett klassiskt omslag av Patrick Woodroffe: en fallen Lucifer som hamnat i helvetet, omvärvd av lågor. Här tog fantasyrocken fart och gruppen kunde visa upp sig från sin ekvilibristiska sida, ja även på uppföljaren "Sin After Sin" och "Stained Class", betraktad som en klassisk trilogi av de inbitna fansen. Musiken var ganska invecklad med tempobyten och 48 riff, det var preludier och helvetesbesök, men även stilla ballader och rakare rock.
- - -
Man jobbade på och bytte trummis oftare än Spinal Tap. Så hade man ett tag irländaren Les Binks; han plågade skinnen på "Stained Class", "Unleashed In The East" och "Killing Machine". Men gruppen gillade egentligen inte hans stil, han var för teknisk. Man ville ha en enklare, mer hårtslående kille -- och det fick man till slut med Dave Holland från Trapeze. I denna grupp var också Glenn Hughes, känd från Deep Purple, med en gång, liksom Maidentrummisen Clive Burr vill jag minnas.
Holland intog trumpodiet, man skrev 1980 och gruppen fick sitt genombrott med "British Steel". Som vi sett hade det gått halvknackigt ända sedan starten -- och det antagligen för att man var den sista gruppen i den första generationen hårdrocksband, man kom med på sluttampen i vågen Purple-Sabbath-Zeppelin och marknaden var mättad. Ungefär samtidigt som Priest kom förvisso Thin Lizzy och AC/DC, men dessa lyckades faktiskt skapa sig en nisch innan punken kom och frös ute halvetablerade hårdrockare som Priest.
Så var det. Men från 1980 och framåt var det bara uppåt, en ny hårdrocksvåg hade startat och Priest fick en flygande start. Den klassiska sättningen från denna tid var Ian Hill, bas, Dave Holland, trummor, Kenny Downing, gitarr, Glenn Tipton, gitarr och Rob Halford, sång.
- - -
Låt oss titta närmare på 80-talets Judas Priest. "British Steel" från 1980 recenserades här. Så vi går vidare till "Screaming for Vengeance" från 1982, en annan höjdpunkt. Här gillar jag "Riding on the Wind", "Electric Eye", "Pain and Pleasure", "Take these chains", "Devil's Child" och "Fever", ja jag har långt om länge börjat gilla även "You've Got Another Thing Coming". Denna har länge haft klassikerstatus men har inte funnit nåd hos mig: den har ju ingen refräng... Men tack vare sitt idéinnehåll uppskattar jag numera denna låt högt och rent. Viljestyrka och vision.
Titellåten på denna 1982-platta är såklart imponerande. Men favoriten är nog "Riding on the Wind". "Electric Eye" är för sin del Priest-poesi av ädlaste märke:
I'm made of metal,Och slutet:
my circuits gleam,
I am perpetual,
I keep the country clean.
I'm elected, electric spy,
I'm protected, electric eye...
Protected - Detective - Electric Eye.Denna passage visar var skåpet ska stå, liksom.
- - -
Från 1984-plattan har vi "Heavy Duty/Defenders of the Faith" som är en lovsång till kampen:
Let's all join forces,"Defenders of the Faith" från 1984 är litegrann "more of the same" enligt Priest-receptet. Ett brittiskt HM-sound anpassat för USA. Låtar som "Freewheel Burning" och "The Sentinel" är snabbrock och våldsrock. OK. Men "Rock Hard Ride Free" har sin elegans: en midtempo låt med långt solo -- gitarrduell. Den sammanfattar Priest väldigt bra må jag säga. Sedan har vi boogiegunget i "Love Bites". Ihop med det överstyrda gitarrsoundet är detta nästan åt ZZ Top-hållet.
rule with an iron hand,
and prove to all the world
metal rules the land!
- - -
In the cities of the world,Så låter "Rock You All Around the World" från "Turbo", 1986. En trallvänlig sak från en melodiradioanpassad skiva, inte min favorit men okej ändå. Tuff är till exempel "Private Property", och "Parental Guidance" är en allsångstjoare mot Tipper Gores städprojekt: ingen censur, men varningsetiketter på hård musik. Hon hade ju velat förbjuda "Eat Me Alive" från föregående Priest-LP:n, dumfjollan, hon fattade inte vad metaforer är...
you know every boy and girl
goes crazy to the beats of rock'n'roll.
And as the volume's soaring,
all the crowd is roaring:
"Let it roll!"
Bäst på "Turbo" är "Reckless". Denna (liksom, från övriga plattor, "Grinder" och "You've Got Another Thing Coming") är Actionism i heavy metal-form.
Vi går till "Ram it Down" från 1988. Här var det hårdare tongångar, även om allt i grunden är melodisk hårdrock av beprövat snitt. "Monsters of Rock" är en lätt parodisk sak om hårdrockens födelse i "the Black Country", den reella Birminghamnejden som här blir mytisk: ett rockmonster föddes, och "millions cheered this spectacle on stage, as it bellowed out in rage"...
"Blood Red Skies" är tung kamprock, och titellåten harmonisk snabbrock. Generellt speglar plattan hårdrockens övermognad, mid-to-late-eighties var inga kreativa guldår, det var bara mer av samma medicin.
Efter "Ram It Down" så har jag inte följt bandet.
- - -
Hur ska man karaktärisera Priest, vad är det speciella med dem...?
Tung, ekvilibristisk rock hade spelats före Priest, som i sin begynnelse gjorde vad det kunde med sina långa låtar, tempobyten och pompa och ståt -- men det höll inte hela vägen, det lät inte riktigt bra. Men det var den förkättrade punken, den som körde ut dem i kylan, som bar på svaret: ökat tempo och kortare låtar.
Den speciella Priestmixen står klar på "Killing Machine" och "British Steel", med låtar som "Hell Bent for Leather", "Running Wild", "Rapid Fire", "Grinder" och "Steeler"... Man kan säga: detta är punk spelad av hårdrockare, på samma sätt som Nirvana tio år senare var hårdrock spelad av punkare.
Nämnda Priestlåtar har vissa invecklade drag, vissa tvära kast och finesser, men allting döljs under en polerad yta av rostfritt stål. Man märker inte strukturen, ser inte stålkonstruktionen under alla dessa riff och rytmer, denna maskinpoesi.
Jämte detta har man också kvar sina stilla ballader, sina något längre låtar ("Victim of Changes" på sju minuter osv.) och partyrökare, men kärnan i Priestsoundet är snabbrock spelad med total ekvilibrism. Punkinspirerat, men utan all punkens svagheter: nihilismen, motviljan att bli skicklig på sitt instrument och motviljan att ge ut mer än fyra album.
Judas Priest: de är inte kungar, de är gudar -- metallgudar -- Metal Gods, marching in the streets, dragging iron feet...!
Relaterat
Halford som poet
Sin After Sin (1977)
Blue Öyster Cult
7 kommentarer:
Trevlig artikel. Judas Priest är personligen ett av mina favoritband genom tiderna. Det senaste albumet "Nostradamus" (2008) imponerade och visade att Priest fortfarande har kontakt med sina musikaliska rötter samt klarar av att utforska nya uttryck utan förlora sin essens.
När det gäller Priests ballader har jag alltid haft ett gott öga till deras cover av Joan Baez "Diamonds and rust", vilket var en av de mest intressanta tolkningarna av denna ballad, med undantag för Blackmore's Night-versionen (Ghost of a Rose).
Den tilltalande syntesen mellan metal, folk- och trubadurmusik är en av de kvaliteter jag uppskattar hos Judas Priest.
Priest har verkligen brett spektrum. Förutom den hårda metallkärnan har de som sagt sina BALLADER.
De funderade nyss på att ge ut akustiska versioner av dessa. Det vore något: Last rose of summer, Diamonds and rust, When the night comes down, Fever, Before the dawn...
Inte såå insatt i musiken i fråga
Menmen... kranhotellet var ju en höjdare (No phun intended)
Missat det trots mina många besök i tulpanlandet :-(
Får väl bli nästa gång då! :-)
Hur Judas Priest fick sitt namn finns det som du nämner flera historier om och Rob Halford står för ytterligare en variant på temat. Han hävdar att de helt enkelt frågade en alkoholiserad kompis till bandet vad han tyckte att de borde kalla sig, varpå denne sluddrade "Eh, Judas Priest" och vacklade bort på väg mot nästa öl.
Min egen favoritplatta med bandet är Screaming for Vengeance, medan jag lite hädiskt inte är så förtjust i superklassikern British Steel. Däremot håller jag Angel of Retribution, det vill säga näst senaste albumet, mycket högt. Kanske är det i mina öron deras näst bästa. Och vilket annat band än Prästen skulle komma undan med att göra en låt med chocklöjlig text om Loch Ness-monstret utan att själva framstå som det minsta löjliga?
Kör hårt - och tungt,
Bellis
"Screaming For Vengeance" älskar jag högt och rent.
En subtil balansgång mellan amerikansk radio och brittisk energi. Den (och British Steel, Point Of Entry, Unleashed och Killing Machine) är guld, rent guld.
Skam att sägandes har jag inte hört "Angel Of Retribution". Faktiskt ingen platta efter "Ram It Down" 1988. Men nu får jag kanske göra det när t ex du håller den så högt.
Nog dyrkade jag Priest när jag var ung, men att glöden skulle hålla i sig 25 år efteråt trodde jag nog inte där i pojkrummet på Vårdhemsvägen.
/svensson
Förresten, det glömde jag nämna. Det här med ballader. Det kör väldigt många heavy metal-band med, så det breda spektrumet är inte unikt för Judas Priest. Exempelvis Scorpions är ju mer kända för sina ballader än något annat, och andra band där balladerna är mycket framträdande i repertoaren är Led Zeppelin, Uriah Heep, Deep Purple, Nazareth, osv.
Dock var det nog vanligare bland den äldre tidens heavy metal-band än bland de nyare.
Kör hårt och tungt igen,
Bellis
Wow, liksom.
Jag studsar till över att du inte har hört någon Priest-platta sedan Ram It Down!
Det bör du verkligen göra, för Judas Priest håller stilen. Nu när Rob Halford är tillbaka (han sjunger ju på de båda senaste), alltså. Ripper-åren var kanske inte så roliga, men nu står det tunga skåpet på rätt plats igen.
Lyssna hårt,
Bellis
Skicka en kommentar