lördag 27 mars 2010

Svensson: The Middle Zone (short story)


Morpheus Tales is a British magazine, a semi-prozine for science fiction, fantasy and horror. Issue #8 has just arrived. And one of the contributors is "P. H. L. Svensson", that is, me. Per Hugo Lennart are my given names.




I'm a contributor to Morpheus Tales. And since the story in question is rather short, and since the immaterial rights to the work belongs to me, I'm going to publish it here too. So here it is, "The Middle Zone".

- - -

I have this vision of a planet in synchronous orbit around a sun, making it turn the same side to it all the time. Right?

Right. And if so, one side must be in daylight all the time, and the other one in darkness, and the zone in between in perpetual twilight – or dawn, depending on how you see it. Right?

Right. And now let’s say that people live on that nameless world, focusing to begin with on the dark side. And here on Darkside we have a town, and in that town we have a guy called Geezer, and this Geezer one day suddenly finds that he has had enough – enough of the darkness, let there be light! I must see the light he says to himself. He has heard of the other side of the world bathing in it, and so he decides to seek that side out.

However there is one small problem: the town in which he lives is ruled by – of course – The Prince Of Darkness, so he has to seek this fellow out in his palace of basalt and obsidian. Not an easy task, to seek liberation from this tyrant – but Geezer sums up all the gumption he’s got, obtains an audience and asks:

”Hey man, o Great Prince, ruler of this Dark Land – can’t I just leave this Valley Of The Shadow Of Death, this Mirkwood, this eternal Night that we dwell in?”

That our dear Geezer asked, to which The Prince replied: ”Why?”

”Well,” said Geezer, ”I’ve heard of a demesne of eternal light on the other side of the planet, and I simply want to go there. I’m fed up with all this darkness.”

”Indeed? Well, go ahead!”

”What?”

”You heard me, go ahead. You have my carte blanche, just you migrate. I can’t stop you.”

”Really?”

The Prince Of Darkness nodded.

”So we’re not enslaved here?”

”Not by me anyhow. And should you perchance be, well, then you are prisoners of your own device, as they sing in ”Hotel California”.

”Nice guitar solo there,” Geezer said.

”Yeah,” The Prince said. ”But did you know that Judas Priest has ripped that one off, in ”Hell Bent For Leather”? They’ve just sped it up a little.”

”The solo?”

”Correct,” The Prince said. ”At least that’s what it sounds like.”

Geezer thought about this as he left the room, a bit puzzled about the digression but glad to having obtained this green light to leave Darkside. So he took his belongings, left The Dark and started walking towards The Light.

A resolute guy, eh? He just wanted to leave the darkness, and now already he was on his way to brighter prospects. And slowly the surroundings got brighter and brighter still, and in time he reached a milieu where it was neither day nor night: it was The Middle Zone, by some called The Morning Land, by others The Twilight Zone. What you named it was a matter of taste, of your mentality, your frame of mind.

Geezer looked back the way he had come: all dark. And the way ahead was one of increasing light. And it was nothing mystic about that, there are zones like these on all planets in sun-synchronous orbits.

Sauntering through this land he soon came to a house with a front porch. A man in a rocking chair was sitting there, and Geeezer stopped and said:

”Do you live here?”

”I do,” the man said.

”But how can you? Isn’t it a bit lugubrious, a bit neither-nor, so to speak?”

”I see your point,” the man said, ”It’s a bit like lukewarm water, neither hot nor cold. But I like it I must say. It’s the golden mean we have here, the happy medium; the best of two worlds!”

Geezer thought about this, ”like lukewarm water”... Now wasn’t that some half-baked paradise, some sordid goal after having lived in darkness all your life! Nay I say, on to new worlds, to clean air and bright sunshine! To the eternal light, lux aeterna!

Geezer bade the man farewell, left The Morning Land and continued his walk to The Light.

Daylight increased, shade gave way to light. Indeed how light everything became; it was so bright Geezer had to wear shades. But he liked it, he enjoyed freely flowing light for the first time in his life. Light from the sun, natural light, not artificial light as on Darkside.

Slightly dazed he walked into The City of Light and stopped a man at the square, The Lord Of Light himself as it proved to be, dressed in silver breeches, brazen hat and a golden tunic. He asked The Lord how it was to live in this splendid demesne.

”It’s wonderful,” The Lord said. ”It’s spiritual. It’s lucidity and clearness, it’s angelic, yeah, verily, it’s divine! Hallelujah!”

”I see,” Geezer said and sat down on a bench, the walk having made him tired. ”That sounds swell...”

”It’s more than that, it’s outright fantastic,” The Lord said. ”Here we live for ever in pure bliss, until one day when we simply dissolve and sail off into thin air.”

The Lord left him to his broodings. And Geezer brooded for sure, he mulled and mused and thought about what to do and where to go and what’s the matter with me...

He was at his goal and he was unhappy. He couldn’t feel any joy. He was blinded by the light in this Land Of Bliss. For certain The Lord Of Light had talked about how splendid and lucid everything was here, how spiritual and free, but Geezer for his part could only think about the poet who wrote: ”It’s so light that everything goes black for me”...

And that settled it. Geezer got up and left The City Of Light, retracing his steps – but not all the way back to The Night Land; no, he stopped half-way in The Middle Zone. There he again saw the man on the porch, who after exchanging courtesies said:

”So you’re planning to stay here.”

”Yes, if I can,” Geezer said.

”Sure you can; just build your own house and settle down. Welcome!”

Geezer thanked the man, looked around and was seduced by the faint but promising lustre over the lands. He had learned some things during his walk, seen darkness and light, and knowingly said to himself that moderation is best, lukewarm water maybe isn’t so bad after all. He built himself a house with windows in each direction; the one with eternal dawn, the other with eternal twilight. You could choose your view according to your particular mood.

Finally he built a porch to his house, and there he used to sit and speculate on whether the solo for ”Hell Bent For Leather” really was lifted from Eagles and ”Hotel California”. In time he also came to know a certain type of angels living in this region, melancholy angels in the spirit of Dürer. Because on Nightside The Prince Of Darkness ruled, on Dayside The Lord Of Light, and here in The Middle Zone The Melancholy Angels, these fellows being a bit ”neither-nor and that-as-well-as-that”. They were beings that made you think of phrases such as ”bitter-sweet”, ”heavy lightness”, ”agree to disagree” and so on. What’s the word for it now? Oxymoron, that’s right, oxymoron, plural oxymora. Clear muddle, happy desolation; such was life in The Middle Zone.

- - -

Das war das. Here you have Morpheus Tales' homepage.




Related
SF Seen from the Right
(In Swedish) Antropolis (roman 2009)
(In Swedish) Eld och rörelse (noveller 2007)
(In Swedish) Till Smaragdeburg (roman 2010)

fredag 26 mars 2010

Algaspel (slutet)

Jag har talat om ALGASPEL här på bloggen. Det har varit en smärre artikelserie, scrolla ner om du orkar göra en sådan gymnastisk övning. Härmed i korthet om några brädspel jag inte nämnt än.

"Den försvunna diamanten" var ett synnerligen enkelt spel, bara slå tärning och gå runt i Afrika och vända på brickor, men det hade feeling. Av någon anledningen gillade jag mer att få rubiner och smaragder än DIAMANTEN för då var liksom det roliga slut...

"Nya finans" hade många gåtfulla ord: obligationsdragning, bilacciss, räntesatser och vad mer... Lika ball som Monopol var det inte, det var lite för abstrakt, och att äga tomter i Finans kändes som ett nerköp jämfört med Monopols färgrika adresser.

Men vi hade kul med Finans ändå: det roligaste var att han som ägde spelet, Lillis, hade tagit reservkorten i chanshögen och skrivit "tjenare fläskis" och "hur går affärerna fläskis" på dem - så när man råkade dra dem gällde det att hålla masken, man fick mumla något om "det var något om bilar" och lägga kortet underst i högen, försöka låtsas som om det regnade. Det lyckades inte alltid...

"Nya bondespelet": vi hade en 70-talsutgåva med blommig, proggig estetik men det var OK ändå. Rätt kul mytologi med olika grödor och trappstegen torp, bondgård, herrgård och SLOTT. Småkul men ingen höjdare som Monopol eller Finans.

Vi spelade även ett icke-algaspel som hette "Kapital". Fula plastkoppar som pjäser, rund spelplan, företagsloggor... blev aldrig någon succé.

Succé var dock "Cluedo", om att lösa mordgåta med de illustra professor Plommon, överste Senap, tant Brun och fröken Grön och vad det var. Helsnygg grafik: kort, pjäser, spelplan och små mordvapen av metall (pistol, dolk, blyrör...), ja detta spel hade allt. Klassiker. Kanske inte så finurligt spelförlopp, det var uteslutningsmetoden som gällde, men jag minns ändå detta spel med värme.

(På bilden: fotbollsspelaren Saskia Bartusiak)

torsdag 25 mars 2010

"Eld och rörelse" och gensvaret


Sommaren 2007 gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse" på eget förlag. Jag skickade ut några ex till folk som räknas och jag fick genast svar. Förre DN-kritikern Torsten Ekbom sa sig till exempel gilla boken; han noterade att novellerna hade ett brett register och spände över "sf, fantastik, absurdism - kul att läsa".

Och Göran Lundstedt, kritiker på SydSv, noterade för sin del en genomgående känsla av ödslighet i novellerna, en hård värld där drömmen flytt: "Entleerung der Sinngehalte", för att tala tyska. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers "Sturm".

Vederhäftig kritik. Men apropå "Entleerung" så finns i boken även dess motsats: uppfyllande av drömmen, till exempel i "Norrlandsproblematiken". "Eld och rörelse"s action och närvaro ställde sig Lundstedt en aning frågande inför - men då kan jag bara säga att närvaro, saklighet och skogsbrynet 100 m var precis vad jag ville att storyn skulle förmedla. Ingen distans, ingen ironi, inga om, inga men - "just pure impact".

Poeten och dramatikern Percival ringde mig och sa att han gillade novellerna om riddaren samt "Nineves skatt". Den förra hade stram, klassisk form och kunde tjäna som teaterpjäs, och den senare förenade folksaga med exklusivitet, som något ur "Tusen och en natt". Och finare beröm kan man väl inte få; man tackar och bugar.

Jag fick även glada tillrop från Erik Andersson, Peter Englund, Per Landin och Bertil Mårtensson. Den sistnämnde tyckte till exempel att boken var snyggt gjord, snyggt producerad. Boken har även recenserats av BTJ och Nova SF, se denna tråd.

Boken är på 146 sidor och har läckert omslag i svart-vitt av Anatol Boström, föreställande sökarljus mot en nattlig himmel. Innehållet består av 14 noveller, med titlar som "Synkrongeneratorn", "Ett svenskt Roswell", "Latonia", "Kvartsklippan" och "Åsiktskonstnär", förutom titelstoryn och lite annat. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit, till detta inlägg. Där finns en länk till filen på Dropbox. Det är gratis.

(Bilden föreställer en Tatra '56 framför en MiG 15. De har inget med boken att göra, jag tyckte bara det var en snygg bild; tack för den Mårten!)

tisdag 23 mars 2010

Algaspel, del II


Jag talade här om spel man spelade som barn. "Algaspel" kallar jag det trots att fabrikaten kunde variera. Nu ska det handla om kungen av spel, Monopol.




Mina syskon och jag ägde ett engelskt Monopol, köpt i England av pappa på 50-talet. Det var ett oerhört tjusigt spel med sans serif-typografi, klara färger på gatorna, inte Algas bubbelestetik. Det hade dessutom pjäser i form av silhuettfigurer, tennpjäser föreställande ett lok, ett segelskepp, en Rover och ett Biggin Hill-lok. Och en Crusaderstridsvagn, militärgrön, oerhört illusorisk.

Man lärde sig engelska bra med detta spel: "Take a trip to Marylebone station, and if you pass "GO", collect 200 pounds" - "marriage in family" - "doctor's fees" och allt vad det var.

Billigaste gatorna var Old Kent Road och Bond Street, bruna. Och dyrast var Mayfair och Park Lane, violetta. Ja sicken konst.

Generellt sägs det att när Monopol togs fram så ogillades det av testarna: spelet tog för lång tid, över en timme, och en klar vinnare var svår att utse. Men nu vet vi ju att det är en klassiker. Och själv älskade jag det. En metod som dock kan behövas för att snabba upp spelet är att DELA UT GATOR till spelarna, efter någon halvtimmes spel eller så, detta injicerar nytt kapital. Att bara leva på 200:- per varv är lite för lite.

För övrigt har jag spelat italienskt Monopol också. Rätt ofta faktiskt: mina italienska tremänningar hade lämnat ett spel i en viss sommarstuga. Så efter att ha lirat det gick man och sa "andante sino al Via", "ritriate 2000 lire", "matrimonio in famiglia" och annat dagen lång...




Relaterat
Algaspel, del I
Att vara Västerbottensförfattare
Lumpen
Memoarer från barndomen i Åsele

Bilden föreställer ett engelskt Monopol, snarlikt det jag spelade som barn.

fredag 19 mars 2010

Algaspel



När man var barn var det ALGASPEL som gällde. Det var sällskapsspel, enklare brädspel. Vissa av dem minns jag än idag från min 44-åriga höjd och här tänkte jag berätta om några av dem.




Ett som jag tydligt minns är "Tjuv och polis". Det var en snygg spelplan föreställande en stad med kvarter utjorda av banker, postkontor, polisstationer och tjuvnästen, se bild. Som tjuv kunde man besöka post och bank och där kvittera ut vissa belopp, alltså RÅNA dem. Kunde man sedan med sin spelpjäs nå ett TJUVNÄSTE innan polisen hann upp en, ja då var pengarna säkra.

Tjuv och polis hade enkla spelpjäser som flyttades med tärning. Det fanns även en POLISBIL som kunde åka snabbare, och det fanns SPÅRVAGNSLINJER som både tjuv och polis kunde ta. Polisbilen var en svart träsilhuett, ni skymtar den till vänster på bilden ovan, en bild jag fått från nätet. I vårt spel försvann nämligen den där polisbilen, kvar blev blott ett minne av denna svarta gåtfulla pjäs... För det är ju så att "det man förlorat besitter man för evigt" - i minnet.

Åter till spelet. Hade man rånat ihop en viss summa kunde man lämna staden antingen via hamnen i botten av spelplanen eller flygplatsen överst. Fin symbolik: man far upp till himlen eller ner åt fanders... Spelet var i alla fall snyggt layoutat och tecknat i den upplaga jag och mina syskon hade, 60-talsvarianten. Jag minns särpräglade pjäser med tjuvansikten, mysiga "tjuvnästen" och så den ståtliga banken i mitten av spelplanen.

Det handlar om ALGASPEL, sällskapsspel, kalla det vad ni vill; "Algaspel" är mitt samlingsnamn för det hela. Och när jag var barn var nästan alla spel Alga: "Alla spelar Alga" hette deras slogan. Och ett Algaspel jag minns och som kanske var lite mekaniskt att spela var PIRATEN. Men det hade snygga låtsasrubiner och pärlor, därför gillade jag det trots allt.

Upplägget var att man som två-fyra spelare hade varsin hemmahamn (Genua, Venedig...) och därifrån skulle segla till den centralt belägna SKATTKAMMARÖN för att där HÄMTA SKATTER: guldtackor, romtunnor, rubiner och pärlor. Bara en viss maxlast fick tas och så förekom slumpfaktorer i form av chanskort och lite annat.

Alltså rätt mediokert. Men snygg spelplan och mysiga skatter, de var roliga att hantera: viktiga saker i min spelvärld, då som nu. Och romtunnorna använde jag senare för att göra gipsformar kring och gjuta tenntunnor av, perfekta att ha som kruttunnor till mina 25 mm napoleonska Prince August-figurer. Tunnorna var cirka halvcentimetern höga och hade perfekt storlek för detta.

Ett annat spel man spelade som barn var MONOPOL. Mer om det här.




Relaterat
Att vara Västerbottensförfattare
Lumpen
Fil kand i indologi
Memoarer

lördag 6 mars 2010

Modern pilgrim


Pilgrimen i Bunyans roman, God bless him, färdades bara till fots. Han gick och gick, gick och gick och gick. Pilgrimen i min roman däremot, "Till Smaragdeburg", han färdas både per apostlahästar, bil, flyg och båt, ja även med diesellok en bit.

Han är en modern pilgrim i ett psykologiskt landskap. Han möter kända märkesmän som Goethe och Jesus, Jünger och Sartre, men även typiska typer som Soldat, Ironisk, Virrhjärna, Skönheten och From. Samt typer ur egen fatabur som Ancyra, Mikrolina och Nannvel Storness.

Ja, det är inte lite han möter! Pilgrim traskar ständigt mot öster, mot ljuset, mot soluppgången och den mytologiska Smaragden, Smaragdstaden eller Smaragdeburg, en gåtfull entitet som radierar verklighet, sanning och godhet över nejden. Han beger sig dit för att han vill det; i sin Metallstad har han hört om denna fabulösa Smaragd där allt ska vara frid och ro, vänskap och sällhet, så han lämnar denna stad av brons och järn och beger sig österut. På vägen träffar han alla dem som jag nämnt plus några till.

Ännu en kan vara Perukstock som Pilgrim möter i ett hus på en savann:

Jag traskade i eftermiddagssolen, kom till en savann, fann en flod, släntrade nerför den och kom snart till ett hus bland akacior. Där inne i ett bibliotek satt en man, flintskallig, rynkig och med stålbågade glasögon.

- Jag är Perukstock, sa mannen utan att se upp från den bok han läste.

- Jag är Pilgrim, sa jag. Jag är på väg till Smaragden.

- Smaragden, vad är det? sa Perukstock. Den har jag aldrig läst om.

- Men kanske hört...?

- Jag håller mig bara till sånt jag läst, sa mannen och la ifrån sig boken, annars finns det inte. Man måste kunna ange källan för sin kunskap, källa i form av en bok, med sidnummer, titel och författare.

- Jaså.

- Ja, sa min värd. Ty så står det i självaste "Elementa för boklärda", Gebhard von Brotbeutel, tredje utgåvan.

- Sidan...?

- 328.

Jag tog en stol och satte mig. En inbiten satan men kanske trevlig ändå, tänkte jag. Åtminstone harmlös.

- Så du bor här?

- Ja, på savannen: "glest trädbevuxet slättland eller torrskog", som det står i Fet Uppslagsbok, sid 6722. Uppslagsordet skrivet av signaturen "KM", alltså Kippson Mallamoo.


Så kan det gå till i Terra Incognita, romanens spelplats. Pilgrim vandrar genom detta land till sitt fjärran mål; ska han lyckas i sitt uppsåt, ska han nå målet trots att han på vägen möter både Fan och Döden, Skönheten och Galosch, Rebell och Negativ?

(Bilden visar den autentiska savann som Pilgrim genomvandrar i Terra Incognita, savannen där han omsider träffar Perukstock i citatet ovan.)

fredag 5 mars 2010

Till Smaragdeburg!


Strax innan jag flyttade hit hämtade jag ut en bok på tryckeriet, Kph i Uppsala. Det var romanen "Till Smaragdeburg", skriven av mig och utgiven på Etherion Press. Den officiella utgivningsdagen är idag.

Boken är på 136 sidor mellan hårda pärmar. Den har skyddsomslag och den har 25 kapitel, det säger väl allt?

Inte? Men man kan även säga detta om boken; den är

- en modern variant av "Kristens resa"

- en fantastikroman i ett Terra Incognita

- en exposé över livsåskådningar i form av en quest story, skildrande en vandring till det fjärran Smaragdeburg

- ett osökt möte med folk som Nietzsche, Swedenborg, Simone Weil, Ernst Jünger, Heidenstam, Jesus, Paulus, Goethe och många fler

Bokbandet är i röd klot med guldprägling. Skyddsomslaget är tecknat av Robert Svensson, på papper i matchande aprikosgul ton. In alles håller produkten samma hantverksmässiga nivå som "Antropolis", min förra roman.

torsdag 4 mars 2010

Härnösands domkyrka


Igår besökte jag Härnösands domkyrka.

Det första intrycket är: kallt vitt yttre - varmare interiör - pelare i röd marmor - läktare - långhall - kupol över högaltaret.

Den ligger bra till, den presiderar på en höjd och kan ses från alla håll i stan. Den byggdes på 1840-talet i klassisk stil. Tidigare fanns där en kyrka från 1500-talet.

Den är klassisk som så mycket annat i detta Norrlands Athen: kolonner och frontoner. Sådana hus finns lite vars stans här. Det är stilen helt enkelt, det är kultur och bildning. Något liknande finns inte i industristäderna som omger oss, Övik och Sundsvall. Även om de på senare tid också profilerat sig med bildning och andliga värden, så att säga.

Domkyrkan rymmer 900 personer läste jag på en skylt: 600 i hallen och 300 på läktarna. Det är inte så lite.

Samtidigt som jag besökte kyrkan var det en klass döva där. De guidades av en präst som kunde teckenspråk. Själv satt jag ner i en bänk för enskild andakt. I och för sig söker jag likt de ryska munkarna efter den ständiga bönen, ett sätt att vara som ständigt har en inlänkad på det gudomliga. Men visst hjälps man för denna känsla av upplyftande miljöer, som tempel. Därför gillar jag att besöka kyrkor.





Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
(Foto Barbro Thörn)