måndag 30 juni 2008

"Hello, tiger!"


Katter är halvskygga djur. Som jämförelse kan man ta haren, som springer iväg så fort han ser en. Katten däremot stannar till, ser på en och avvaktar - och så, när man är alldeles intill, brukar den slinka iväg.

Men det har sin förklaring. Katter har bott hos människan sedan det gamla Egyptens dagar. Katten är domesticerad, eller halvdomesticerad - liksom hon är halvskygg. Hon söker sig till människan, men går likafullt sina egna vägar.

Katten jagade möss, därför hölls hon i egyptiska sädesmagasin. Hon hade samma roll i det medeltida Europa. Där blev hon emellertid snart associerad med häxkonst, som följeslagare till häxor, vilket var olyckligt - för detta sägs ha bidragit till ökningen av råttor vilka spred digerdöden. Man utrotade katter av skrockfulla skäl, och vips ökade råttstammen.

Tänk här på Lovecraftnovellen "The Cats Of Ulthar", om katter som räddar en stad från hemsökelse. Därför instiftas lagen att man inte får döda en katt i detta Ulthar. Lovecraft var en stor kattälskare.

I andra änden har vi såna som Napoleon, som ogillade katter. Ailurofobi kallas det.

Och mytologiskt har vi Freja, vars vagn dras av katter.

På mitt distrikt stryker det omkring många katter. En morgon, vid några radhus, stötte jag på en feting som satt och lurpassade på en mus, fullt synlig en meter bort, helt paralyserad: musen var liksom ihopdragen till en boll. Jag måste passera paret för att nå vissa lådor, men jag hastade förbi. Det var som om jag klampat in på något förbjudet. Jaktens tabu. Och hur dramat slutade vet jag inte.

Katter: ibland sitter de inne i trapphus och väntar på att bli utsläppta. Ibland vågar de rusa förbi en och ut genom dörren man öppnat, ibland bara sitter de och glor på en. Halvskygga som sagt.

Katter är svåra djur, lite egensinniga, och kanske därför så älskvärda. De gillar inte att man möblerar om sina rum till exempel; en ny möbel ser de misstänksamt på, de kanske vänjer sig vid den först efter en månad eller så.

Jaminsann, katter! Deras jamande kan låta märkligt. Katter som kan härma mänskligt tal finns det exempel på. I ett program med roliga videos hade man ett klipp med en katt som skulle badas, men den ylade "Oh nooo! Oh nooo!" inför nedsänkandet i badet. Prisvärt.

Ett bra namn på en katt vore Morrissey... Den morrar, och den får ett popnamn, geddit?

fredag 27 juni 2008

Mårtensson på nätet


Jag har fått ett mail från Bertil Mårtensson i Lund. En pressrelease rent av, med reklam för att hans fantasytrilogi "Maktens vägar" nu ska utges via ELIB i pdf och andra elektroniska standardformat. De tre delarna kommer även att utges som en enda bok på 1077 sidor (pdf).

Om Mårtensson som recensent kan man läsa här och här. "Maktens vägar" har jag kanske nämnt som hastigast på bloggen, men jag kan lika gärna puffa för verket här - för jag minns att jag gillade del ett och del två när jag läste dem, de hade en prosalyrisk ton och en rytm som överträffade Tolkien. Nu ska man så klart inte dissa denne storhet, denne Tolkien, men Mårtenssons "Maktens vägar" har sin egen nisch i den episke fantasyfanens hylla.

"Maktens vägar - vägen bort" och "Maktens vägar - vägen tillbaka" är eminent läsvärda. Och de är inte linjärt förutsägbara med "kamp mot ondskan", utan har överraskande intrigtvistar, flott flödande miljöer och väsen, och personer med roliga namn som "Jore Duff", "Jarel" "Andira" och "Vaaz Algaz deRuin".

En tredje del är "Maktens vägar - vägen ut". Som jag inte läst. Sedan har Mårtensson redigerat verket en smula sedan första utgåvan på 80-talet, som var den jag läste. Baserat på min läsning kan jag dock rekommendera verket.

Delano Stagg: Blodig strand


Härmed en titt på en kongenial roman.

En återkommande figur i USA:s krig är den politiske officeren. Jag menar nu inte politruken à la sovetique, utan mannen som efter en insats vid fronten gör karriär inom politiken, bygger sitt rykte på tapperhet i fält. Krigsbakgrund är ett plus i USA:s politik, se bara på John McCain och hans Vietnamår. Andra höga exempel är George Custer, som var knuten till demokraterna och hoppades att Little Big Horn skulle katapulta honom till Vita Huset, samt U. S. Grant, Eisenhower och Colin Powell.

På film har vi en bra bild av en politisk soldat i John Fords "The Horse Soldiers". Ju större anfall man deltar i, dess högre blir ambitionerna hos en viss officer: "nu kan jag kandidera till delstatsparlamentet... till representanthuset... senaten... Vita Huset!" Det där går som en röd tråd genom filmen.

I böckernas värld finner man något liknande i "Blodig strand" av Delano Stagg (orig 1961, sv 1979). En viss Calvin Hobbes är chef för ett marinkårskompani. Han är en hjältetyp som får kongressens hedersmedalj efter Tarawa. Nu siktar han på en politisk karriär. Detta gör honom lite för taktisk, lite för återhållsam. Och väl på Iwo Jima 1945 tappar han koncepterna och beordrar reträtt när man har japanerna i sin hand. Istället tar plutonchefen Don Avery befälet över kompaniet.

Det låter kanske inte över sig originellt. Och nog finns här vissa klyschor. I stort vill jag dock anse "Blodig strand" som exemplarisk; författaren vet vad han skriver om, detaljarbetet är gott, och på 156 sidor hinner man med att både besöka Guadalcanal, Tarawa, Saipan, Guam och inte minst Iwo Jima. Det är valuta för pengarna. Det är mycket tajtare och bättre än Norman Mailers "De nakna och de döda", som också utspelas i stillahavskriget. Som krigsförfattare måste man skildra strid, och det gör Stagg. Mailer har ju bara med en ynka patrull.

Patruller och kommandoräder, sånt får man i parti och minut från krigsförfattare. Stagg å sin sida har med en räd i sin bok, en amfibieräd mot en radarstation på en ö i Marianerna (kap 8). Men det är bara tio sidor: tajt och bra. Resten av striderna har nivå, har komplexitet. Stagg har inte fuskat, har inte tagit någon genväg.

Ett citat? Kanske då början på kapitel 9, som inte alls är märkligt. Men det visar två saker, nämligen att Stagg berättar okonstlat och rakt, och att han kan det här med krigsväsendet - vare sig nu han läst sig till det eller varit med själv. Jag gillar i alla fall rader som dessa:
Första jägarregementet omdanades till 4:e marinkårsbataljonen, inlemmades i 1:a provisoriska marinkårsbrigaden och anföll Guam i slutet av juli 1944, efter att i sju veckor ha fraktats runt i varma transportfartyg för att utgöra en flytande reserv vid invasionen av Saipan.
Ni kanske inte blir direkt förtrollade av detta. Men vad ska man citera då? Här finns inga stilistiska, ordmusiska godbitar att plocka. Här finns bara crisp narrative, och det duger för mig. Du som vill ha en tegelstensroman med raljans och jargong uppmanas läsa något annat. Denna bok däremot är en okänd storhet, en pärla som illustrerar det gamla måttot ars ist artem celare: "konst består i att dölja sin konst".

Relaterat
Arméstaben: SoldF 1957
SoldF 1972
SoldF 1986
Borg: Det röda massanfallet (1951)
Clausewitz: Om kriget (1832)

Livet som äventyr


Jag är Svensson, lever som Svensson. Lever mitt liv som ett äventyr, insuper intryck och gestaltar tillvaron.

Som igår: jag är på väg hem från budjobbet passerar en skata på ett staket. Fågeln sitter snällt kvar, låter sig betraktas med sin fascinerande fjäderdräkt: stjärten tonar i grönt, vingen skimrar i blått.

Eller som när jag står nere på stan, Fyristorg tror jag det heter, och min blick lyfter sig mot en stor, enorm, imposant tegelbyggnad som tronar upp sig i söder. Den har korsande flyglar, den har strävpelare, den har spetsbågefönster, den har sadeltak och dubbla tornspiror. Det är domkyrkan, och det är som om jag såg den för första gången, där den denna dag tronar i middagssolen.

Eller som när jag är ute och cyklar och passerar längs en ridå, en grön vägg där varje träd är annorlunda, allt är blandat i fysiljär faksikul: lönn och hassel, ek och björk, juppel och pimmel, blära och goding.

Intrycken bara sköljer över en. I just can't help believing. Jag ser guld i skyn och silver på tornspiran, finner en smaragd i rosen och en dröm i rännstenen. Molnen går, solen steker, sommaren lider och Ramsay ryter.

Jag lever mitt liv som äventyr, gestaltar Svensson och uttrycker mig symboliskt. Skatorna kraxar, katterna jamar, hararna skuttar och jetplanen susar; sommar 2008, Eriksberg, Sverige, världen.

torsdag 26 juni 2008

Rockanekdoter


Härmed utan omsvep ett antal rockanekdoter, såna man samlat på sig över åren från olika håll. Förhoppningsvis ska de roa er lika mycket som mig; håll till godo!

---

Led Zeppelin hade vandaliserat ett hotell, bland annat slängt ut en massa tv-apparater. När Robert Plant skulle betala räkningen sa portiern: ""Tänk va' kul att slänga ut en tv från ett fönster, jag har alltid undrat över hur det känns..."

Då ökade Plant på summan på räkningen och sa:

- Here, have one on us!

---

The Who's Pete Townshend körde en gång gitarrhalsen i taket ovanför scenen så att den fastnade. För att inte känna sig löjlig ryckte han loss instrumentet och började slå sönder det. Härav uppkom seden, för denna grupp och andra, att demolera instrumenten i slutet av konserter.

---

Det ryktades en gång i slutet av 60-talet att Paul McCartney var död. En journalist som ville undersöka fallet gick hem till Beatlesbasisten och ringde på. McCartney öppnade. Murveln frågade om inte denna var död, på vilket svaret blev:

- Me? I'm fit as a fiddle!

---

Karl Wallinger var en gång hembjuden till Prince. World Party-sångaren råkade vid intagandet av förfriskningar spilla rödvin på Prince' byxor. Det var väl inte så farligt, men då försökte Wallinger tvätta bort det - genom att hälla vitt vin på fläcken.

---

Tyska hårdrocksbandet Scorpions satt en gång i en hotellmatsal och åt frukost. Det började snöa. Rudy Schenker pekade ut och sa:

- Titta, det regnar kokain!

---

Svenska sånggruppen Herreys gavs under en turné öknamnet "de dansande deodoranterna". Men man lät sig inte nedslås, utan körde nästa spelning under slagordet "The Show Must Roll On"...

---

Sångaren i Joy Division, Ian Curtis, begick självmord genom att hänga sig i sitt kök. Efter detta hade gruppen ett framträdande. Någon i publiken frågade var sångaren var, och bandet svarade:

- He's hanging 'round in the kitchen!

tisdag 24 juni 2008

Bifigurer i brännpunkten


Regi är till 90% casting, sa en regissör. Adelsmärket på en pjäs är birollerna, sa en kritiker.

Birollerna gör komedin vill jag mena. Se på våra sitcoms, se på "Nanny" till exempel. Nog är Fran Drescher och "Maxwell Sheffield" samspelta, men alla andra figurer i denna serie är släta figurer.

Å andra sidan: de bra komedierna är de som har bra biroller. Tänk "Ellen" med Joely Fischer, Jeremy Piven med flera som sparringpartners. Och tänk "Joey" med syrran, systersonen, Jennifer Coolidge som agenten med flera: det betalar sig, det blir ett slags kritisk massa med rätta figurer i birollerna. "Seinfeld" och "Curb Your Enthusiasm" tycks mig också ha lyskraft i birollerna, det är inte bara Jerry och Larry David som lyser.

Recension: Drömboken (Swedenborg 1744)


Du är assessor i bergskollegium, uppfinnare och vetenskapare, adlad av kungen och firad av staten. Du reser runt i Europa från universitet till universitet, forskar om nyttigheter inom kemi och fysik, lever på stor fot och "har mätresser", det vill säga horor.




Du är en 1700-tales jet-settare. Du lever det goda livet.

Så en dag, på en krog, får du se en figur i ett hörn som säger till dig: "Ät inte så mycket."

Det var märkligt, en röst liksom ur intet...

Sedan börjar drömmarna. Du har aldrig fört dagbok, på sin höjd en resejournal med torra fakta, men nu måste du börja föra dagbok. Eller snarare nattbok -- för de drömmar du får är av den djupa sorten, innebördsrika saker. Du ser "hideusa spöken" och en naken skräcktant, du känner dig sjuk och vill ha bot, får veta att du luktar illa. Du finner dig stående i "en machine som rördes av ett hjul; dess stänger invecklade mig mer och mer och förde mig upp, att jag intet kunde undkomma", varpå du vaknar. Du drömmer detta (25 mars 1744):
Steg nedför en stor trappa -- omsider var stege -- hel fritt och dumdristigt. Där nedanföre var ett hål som gick i ganska stort djup ner; var svårt att komma på andra sidan, att intet falla in i det hålet. Voro på andra sidan personer, dem jag räckte handen att komma över. Vaknade. Är faran jag är uti att falla i avgrunden, om jag intet får hjälp.
Denna dröm var ju lätt att förstå. Men så finns där också mer besynnerliga saker, underbart vackra (1 maj 1744):
Kom mig tillhanda ett litet brev som jag betalte före 9 styver. Enär jag öppnade det låg inuti en stor bok med rent papper och mitt uti många sköna dessiner; det övriga var rent papper. Där sått ett fruentimmer på vänstra handen, som sig flyttade på högra och blädde i boken, och dessiner kommo fram. Jag tyckte det vara meningen av brevet att jag skulle i England låta rita en hop sådana dessiner eller mönster. Fruentimret hade en ganska bred gorge (= barm) och på bägge sidorne ända ned hel bar; hudet var glänsande som glaserad, och på tummen var en miniatyrmålning.
Som vi ser försöker han tolka även detta, den gode Swedenborg, vars "Drömbok" jag här citerar ur. Det skulle vara ordning och reda i hans värld, allt skulle genomlysas. Och visst har allting innebörd, det lärde vi ju oss av den korrespondentlära han senare utvecklade, ett slags plotinism som försöker fånga urbilden i avbilden.

Ännu en fascinerande dröm är denna, från 16 juni samma år:
Fördes mig representation av mitt förra leverne, och huru sedan jag gick där avgrunder voro på alla sidor och att jag vände om. Då kom jag i en ganska härlig lund, besatt överallt med skönaste fikonträ i skön växt och ordning; på en tycktes där vara kvar vissnande fikon. Lunden var med gravar omstängd, dock intet den sidan jag var. Jag ville över en spång som var högt jord och gräs på, men jag vågade mig intet för farligheten skull; såg något stycke därifrån ett stort och ganska skönt palais med flyglar, där ville jag taga logement. Tyckte mig att alltid hava prospekt av lunden och gravarne; ett fönster långt ut på flygeln var ock öpit, där jag tyckte ville hava mitt rum. Betyder att om söndagen jag skulle vara i det andeliga, som betyder den härliga lunden; palais lärer vara min dessin av mitt arbete, som syftar åt lunden, dit jag ärnar därmed att se.
"Fikonträd" ska visst betyda något religiöst, trädet kallas ju rentav ficus religiosa. Tänk också på Buddha som blev upplyst under ett sådant träd. Dylika korrespondenser är legio i Swedenborgs senare verk; han skriver bland annat om vad olika konkretioner i Bibeln har för innebörd, som "vit häst" (= förståelse av ordet både till dess goda och sanna).

- - -

Swedenborg har levat som tanklös materialist, som snusförnuftig vetenskapare och positivist. Nu öppnar sig en ny värld för honom, en värld med gloria och glädje, mörker och avgrund, nåd och botgöring. "Gudi vare allenast lov och ära": han drömmer flera gånger hur han knäpper händerna och att en ängel lägger händerna runt om, trycker åt liksom för att säga åt honom att be intensivare.

Han tolkar drömmarna så gott han kan, förstår att han måste lägga om sin livsföring. Sedan de intensivare drömmarna upphört fram på hösten inser han att han måste bli andlig forskare, måste övergå från positivism till esoterism. Han tar avsked och lever som privatman, lever i ljus och glädje på sin gård i kvarteret Mullvaden på Söder. Han skriver digra arbeten på latin, inte alltid så läsvänliga ens i översättning, men de har en sann grund, är en stråle av det eviga ljuset: Lux Aeterna.

Han fortsätter också att drömma och får visioner av himmel och helvete. Ja, han kan se detta även medan han är vaken, kan se andevärld parallellt med vår materiella värld, vår "naturliga värld" som han kallar den. Slutligen dör han, mätt på år och ära, blir berömd över hela världen och gravsätts i Uppsala domkyrka -- efter ett tag, drygt 100 år efter det han dött.

"Jag såg ljuset" skriver han i slutet av "Drömboken", här i Per-Erik Wahlunds redigering. Boken har fördelen att vara skriven direkt på svenska, är ej översatt från latin. Det är också en människa i kris som skriver den, han är "alone on a wide, wide sea", lost in the forest. Vad man än vill tro om dessa visioner så är det en sann bok.




Relaterat
Vivekânandas liv och budskap
Walsh: Samtal med Gud
Den stora konspirationen
Simone Weils credo
Castaneda
Målning: Bruce Pennington

måndag 23 juni 2008

Tidningsbudets sommar


Ni kanske undrar hur det är att vara tidningsbud på sommaren, och det ska jag nu tala om.

För det första är tidningarna tunnare: det råder viss nyhetstorka och reklambilagorna är färre. För det andra reser många abonnenter bort.

Så allt blir mycket lättare. Det går fortare att knäppa distriktet. Annars, förutom det där ovana solskenet man jobbar i, är allt som vanligt: ett bra jobb för en esoterisk eremit...

Och ett bra jobb för en bloggare. Ska inte ta någon semester, utan planerar att vara här i min lya och syssla med bloggen i sommar. Sedvanlig takt i uppdateringarna alltså. Om Gud vill.

(Bilden visar cupén i en Cadillac.)

söndag 22 juni 2008

Hieroglyfer i ett landskap


Han gillade "Miami Vice" på den tid det begav sig. Satt och skrev med TV:n på men med ljudet nerskruvat, inspirerande bilder: automateld bland pastellfärgade hus, biljakter bland palmer och swimmingpooler som speglar för den subtropiska himlen, evigt blå: rymd som speglas i rymd.

Han gillade också "Jakten mot nollpunkten", en film om en galning som ger järnet i en Dodge Challenger. Starring Barry Newman, en 70-talsikon. Han såg den två eller tre gånger: "Jag älskade den filmen. Jag tyckte den var utomordentlig. Högsta klass." (intervju med Ballard i Summa 10/1978) Egentligen är det bilen som har huvudrollen i filmen, med den svepande karossformen och ylet från 426 hemin, gummiröken och sladdarna, och så järnet mot undergången: Vanishing Point. Faustiskt så det förslår.

"Fruktan är mitt vapen" med sin halvtimmeslånga biljakt i början, förmådde också den inspirera vår Sheppertonguru, J. G. Ballard himself. Teknik och titanism, betong och motorvägar, tomma simbassänger som inbegrepp för det outgrundliga. Kraftledningsgata genom ödemarken, annonstavla med närbild på Elizabeth Taylors kindben, lågtflygande Hawker Typhoons som skjuter raketsalvor mot tyska tanks, sittande mål.

Helikoptar i gryningen, tomma parkeringshus, en pizzeria på en betongö. En tom cementsäck som blåser iväg över en ödetomt, företagsflaggor som hänger slaka i stiltjen, moln som går över Boländerna: magnificient desolation.

Sånt kan man komma att tänka på när det gäller Ballard. Den som vill läsa mer i denna anda, kan i självaste Galaxen finna en recension av "The Atrocity Exhibition" som är Ballard som bäst, hans konkreta prosapoesi som gestaltare av ett löftesrikt landskap här, och kolla in "Solens rike" och dess B-29-bombade risfält här, och hans novellsamling "War Fever" med sina experimentnoveller och annat här.

Eller så kan man klicka på etiketten "Ballard" här till vänster. Och få sig allt detta plus lite mer i ämnet.

lördag 21 juni 2008

Pop, rock, myt och magi: The Beatles


Jag levde länge i illusionen att Beatles bara blev bättre och bättre under sin karriär, och att de slutade när de var på absoluta toppen.

Idag anser jag inte det. "Let It Be", "Abbey Road" och vita dubbel-LP:n är förvisso mästerverk, men de känns lite splittrade. I början av sin karriär däremot fungerade Beatles som en grupp, medlemmarnas egon gick upp i en högre Gestalt och skapade det första popbandet. Dittills var det alltid en solist med uppbackning, vare sig han hette Frank Sinatra, Chuck Berry, Duke Ellington eller Jerry Lee.

Rockgruppens ontologi är verkligen svår. Hur enkelt är det inte att vara en artist som bara hyr in folk för olika uppdrag, något som åter är vanligt idag. JayZ featuring Beyonce och så vidare. Men med Beatles skapades detta att vara en grupp; ingen skulle vara frontman, och därför måste man alltid vara ihop, annars var det slut. Tänk på Rolling Stones och de hyllmeter som skrivits om psykologin mellan Jagger och Richards. Den senare har ju sagt: "Ni har det bra ni, som inte är med i gruppen; själv är jag fast med honom (Jagger) för livet!"

Tydligare än så kan inte gruppens förbannelse uttryckas.

Detta med rockgruppen som legend har också en viss Michael Moorcock tagit fasta på. I hans roman "The Day Of The Hawklords" gör han gruppen Hawkwind till superhjältar som slåss för universum. Slutstriden står mot ett gäng smörsångare... wow.

Rockgruppen har sin styrka och sin svaghet, kan bli en myt lika väl som en black om foten: kan bli föremål för processer kring vem som äger bandnamnet, svårartad immaterialrätt. Qv Pink Floyds rättegångar. Men att vara en grupp har så klart sina välsignelser också, som i tidiga Beatles. Fyra liverpudlians som låter lika, sjunger lika, spelar lika, drar likadana vitsar - men med bevarad individualitet. Svår ontologi som sagt! Mina favoritlåtar från denna period är "There's A Place" (sagoaktig längtan till sommarstuga), "A Taste Of Honey", "Love Me Do" (första hiten 1962) och "Michelle". Mellanperioden har ju sånt som "Drive My Car", "Paperback Writer", "Day Tripper" (dessa tre är sannskyldig hårdpop) samt "Norwegian Wood". Det bästa med denna fas är att det inte går att urskilja vem som skrivit låten; "Lennon/McCartney" till trots hörde man mot slutet lätt om det var en Lennon- eller McCartneylåt.

Skivorna "Rubber Soul" och "Revolver" är väl höjdpunkterna. Sömlösa skivor, få eller inga covers: LP-skivan som konstprodukt börjar se dagens ljus. "If I Needed Someone" av Harrison är för sin del höjdpunkten på "Rubber Soul": perfekt pop, glittrande gitarrsolo. Och på "Revolver" gillar jag särskilt slutet, maken till klimax får man leta efter. Först har vi Harrisons "I Want To Tell You", en subtil poptoppare, och så "Got To Get You Into My Life" (McCartneylåt), en vild elegi som toppas av med Lennons "Tomorrow Never Knows", en sant psykedlisk tripp:

Turn up your mind, relax and float downstreams,
it is not dying, it is not dying...


Men "Revolver" har så mycket mer. Inledningens "Taxman" är härligt vass, "Eleanor Rigby" med sina stråkar är en tragisk novell, och "I'm Only Sleeping" är coolt lennonsk (och med baklängessolo). "Yellow Submarine" är en legend i sin egen rätt, och den blev även en skoj film som håller än: en heroisk quest efter den försvunna musiken, stulen av blåkråkorna. Scenen med "Nowhere Man" är lite speciell; man möter en skojfrisk dåre som bara pratar på vers, men man ser igenom honom:

- I know what he is, säger Lennon. He's a real Nowhere man!

Så följer animationer där man så att säga sjunger sina vägar ut i tomma intet, sjunger fram de vägar man ska gå på, som aboriginala sånglinjer.

Är inte "Nowhere Man" med på "Revolver"? Hmm. Vi har i alla fall låtar som "She Said, She Said", ännu en Lennonbravad, en solig låt om hur det är att dö under en knarktripp: "She said... I know what it's like to be dead"... Så bjuds vi några McCartneylåtar som balans, till exempel den trankila "For No One". Sedan låttriaden som avslutar plattan; se ovan.

"Sgt. Pepper"? Lite för mycket McCartneyfeeling på den skivan. Projektet var ju hans idé. Denna skiva har fått sin backlash: i tjugo år utsedd som världens bästa skiva. Sånt straffar sig.

Höjdpunkter på de tre sista skivorna? Svårt att säga. Vita dubbel-LP:n är en fascinerande gobeläng, lite splittrad men kanske speciell därför. En skiva att upptäcka. Första dubbel-LP:n i historien? På "Let It Be" - om vi ser till den - gillar jag "The Long And Winding Road", vars rader jag brukar tänka på när jag cyklar till jobbet och ser pölar från ett regn som dragit förbi:

The wild and windy night that the rain washed away,
has left a pool of tears, crying for the day...


Och på "Abbey Road" gillar jag "Octopus' Garden", inspirerad av Ringo. Han hade lämnat gruppen för ett tag, kände sig illa omtyckt, och drog på semester till Medelhavet. På lyxyachten han bebodde fanns en kock som berättade att bläckfiskarna byggde bon av stenar på havsbotten, och när Ringo sedan berättade det för de andra i gruppen uppstod låten. Han var då tillbaks i bandet, hade rent av mötts av en blompyntad studio, så nu kunde man lira igen!

(Mer om den Moorcock jag nämnde kan man läsas på denna galax, här och här.)

fredag 20 juni 2008

Väinö Linna: Okänd soldat


Gud är som var och en vet allsmäktig, allvetande och fjärrsynt i sin vishet. Sålunda hade han en gång i tiden låtit en skogseld bränna ner tiotals hektar kronoskog på en sandmo nära staden Joensuu. Sina vanor trogna lade människorna manken till för att hindra honom i hans uppsåt, men orubbligt svedde han av ett så stort område som han ansåg behöva för sina framtida göromål.

Den förste som upptäckte den allsmäktiges förtänksamhet var en överste. Han var stabschef i en armékår och fann det avbrända området utomordentligt väl skickat till förläggningsplats. Finlands vinterkrig var utkämpat, det bästa hittills av alla krig, ty där utgick båda parter som segrare. Finländarnas seger var dock såtillvida mindre som de måst avträda landområden åt sina motståndare och dra sig tillbaka bakom nya gränser.


En sådan inledning, vilken ingress. Lagom sockrad för att dra in läsaren för att varsamt bereda honom på den storm som ska komma.

Det handlar om "Okänd soldat" av Väinö Linna. En roman som har allt - nästan allt. Vad den saknar kommer jag till; först kan vi ju se till vad den faktiskt har. Och den har som antytts en ledig berättarstil, men inte påfrestande så. Kåserandet försvinner nästan helt när striderna drar igång. Och man bestås i narrativet många fina porträtt: Rokka och Hietanen, Vanhala och Leto, Kaarna och Lammio. Känns de inte som folk man träffat IRL, så säg?

Linna kan skildra naturen:
Småningom grydde en grå, eländig morgon. Regnet hade upphört, men dess ymniga väta genomdränkte alltjämt hela landskapet. Det droppade från granarnas grenar och deras våta stammar skymtade som svarta silhuetter i den bleka gryningsdagern. Mannarnas kläder blev genomblöta i gräset. Varje ris och varje blad som man rörde vid gav ifrån sig en iskall liten skur. Otaliga spindelnät fastnade på händer och ansikte i buskagen och det höga gräset.
Detta påminner mig om mina västerbottniska skogsår: när man jobbade i skogen en dag, det regnade och man hade glömt regnrocken...

Han har alla hästar i stallet den gode Linna, alla indianer i kanoten. Med säker hand för han oss längre och längre in i Fjärrkarelen, längre och längre bort på öde moar mot det hägrande målet: Petroskoi, Onegastaden som döptes om till Äänislinna ("Onegaborg") när den erövrats. Så blir det vinter och ställningskrig, och det blir reträtt - och allt känns autentiskt, detta är finska fortsättningskriget.

- - -

Linnas roman är sinnebilden av detta krig. Men samtidigt är den en symbol för alla krig, för soldater och fronttillvaro och jargong och ond, bråd död i alla tider och alla länder. Den är arketypisk.

Som sagt: denna roman har nästan allt.

Vad saknar den då?

Jo, detta: kartor!

Linna kan nämligen skildra operationer, han kan det här med infanteristrid. Det är inga stackars små patruller han nedlåter sig till att teckna, inte återigen detta "ett gäng grabbar på äventyr" som krigsstoryn ofta hänfaller till. Linna var underbefäl och visste vad han talade om. Han försätter oss där, mitt i smeten, mitt i operationerna. Men just därför att han förmår greppa komplexiteten i striden, så blir texten ibland lite kryptisk. Man skulle behöva kartor.

I kapitel sex har man till exempel gjort en kringgång, hela bataljonen på en gåsrad, för att ta fienden i flanken. Men just på grund av denna marsch ut i tomma intet så vet man inte riktigt var fienden är, och under en nattstrid får man förluster under famlande i mörkret. Man skulle sända ut en patrull för att sondera, och den fick följande order av kompanichefen, som pekade på sin karta, en bild läsaren dock får klara sig utan:
- Tredje kompaniets andra pluton grupperar sej vid kanten av dendär kärrängen. Den har till uppgift att rycka fram till vägen, skära av den och bilda front västerut. Från norra hörnet av ängen går en stig till landsvägen, ser ni? Plutonen går fram på ömse sidor om den. Enligt spaningsrapporterna ska det finnas något slags lada på ängen, men ni hittar den lätt i varje fall. Tvåhundra meter härifrån snett framåt till vänster. Finns ingen möjlighet att ta fel. Om de redan har gett sig av, följer ni stigen och ansluter er till plutonen vid vägen. Från ängen är det ytterligare tvåhundra meter längs stigen till landsvägen. Ni kunde naturligtvis gå via första plutonen och fortsätta längs dess front till andra plutonen, men det är en onödig omväg, och dessutom är ettan redan invecklad i eldstrid vid det laget. Dethär är den kortaste och säkraste vägen. Någonting att fråga?
Det har inte patrullchefen. Men vi som läsare är lätt förvirrade, lite ute i det blå. Man skulle ha haft en kartskiss.

Nog för att man klarar sig. Man får ju följa soldaterna ut på patrullen, får se vad de ser. Militärsnacket enligt ovan, planerna och informationen om grupperingar och allt, blir för den sedvanlige läsaren till ett slags ornament, "något militäraktigt man kan hoppa över". Själv vill jag dock ha mer transparens än så. Men i så fall får man rita egna skisser.

- - -

Den nivå som "Okänd soldat" rör sig på, de operationer som Linna greppar, det är något unikt i krigsromanens historia vill jag hävda. En Maclean, en Mailer och en Hassel har helt enkelt inte samma koll, inte samma överblick. Ska man hitta nåt att jämföra med får det bli Jüngers "I stålstormen"; det är förvisso en memoar, men den har också denna suveräna bild av läget, detta behärskande av den värld som heter kompaniets strid - och därutöver (bataljonsnivå).

Linna kan skildra strid. Han vet vad säkringar, flankpatruller, inringningar och utbrytningar är. Anfall och reträtt och blodsmak i munnen, sårade och döda, inget sopas under mattan. Boken håller loppet ut; man förs mellan hopp och förtvivlan, lever sig med i trotylstomen i de sista fyra kapitlen, skildrande finska arméns via dolorosa sommaren 1944. Den stillastående linjen 1942-44 skildras däremot bara en passant, här behöver man inte bli långrandig - men Linna bjuder såklart på guldkorn även här, i scenen med marskalkens födelsedag och festandet på olika nivåer: manskapet för sig, offar för sig. Hjärtevärmande bild ur folkens liv.

Så hur ska jag avsluta det här? Det får bli med ännu ett citat, en ouvertyr till en vinterstrid i december 1941, krigets första år, i slutet av offensivfasen. Vad som följer efter citatet är en klassiker i sig, en intrikat operation med höjdpunkt i Rokkas utplånande av ett ryskt kompani som försöker kringå dem. Det förekommer bland annat i Laines film från 1956. Men här citerar jag bara början till allt detta, en stilsäker kapitelingress. Linna kunde minsann berätta, han kunde strama åt den kåserande tonen när det ville sig:
Den klara kalla rymden var mättad av ett oupphörligt knatter, vrål och dån. Bataljonen trängde fram mot fiendens underhållsväg för att därigenom tvinga honom överge en by som han hade erövrat för över en månad sedan. Det hade varit långa och blodiga bataljer om den, men fienden hade inte släppt sitt byte. Nu skulle byn tas. Bataljon Sarastie hade fått en kategorisk order att avskära etappvägen och se till att den också förblev avskuren.

Krönet på Flinten, den kala kullen bakom till vänster, kokade under en eldkoncentration av tungt artilleri. Resterna av en gränsjägarbataljon hade till slut, efter tre fåfänga och blodiga försök, lyckats bita sig fast där. Sluttningarna var beströdda med lik, för fienden hade inga reträttmöjligheter och striden blev följaktligen oerhört bitter. Den goda andan bland gränsjägarna tålde tre misslyckanden, och då det fjärde försöket förde dem upp på kullen stupade sibirierna i sina gropar utan att en enda man gav sig. Nu trummade fienden häftigt på med sitt artilleri, och där mitt i virrvarret bland liken låg gränsjägarna och tryckte apatiskt med skräck i hjärtat.

Kullen, som slumrat i ro sedan urminnes tider, hade plötsligt blivit mycket viktig. En smal blåådrad hand hade pekat ut den på kartan: Att ta den är en absolut förutsättning för att byn ska kunna erövras. Den behärskar kärrområdet på en kilometers radie, och det går inte att skjuta fram en kil alltför långtifrån, det skulle bli svårt med tillförseln och den kunde lätt bli avskuren.

"Förutsättningen" var alltså uppfylld, och bataljon Sarastie hade börjat sin framryckning.


Relaterat
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
SoldF 1986
Eld och rörelse
Den omöjliga friheten
Det sista flankanfallet

onsdag 18 juni 2008

Sommarläsning


På sommaren vill man ha något lagom opretentiöst att läsa. Så jag drog åstad häromdagen och botaniserade i mina hyllor, kollade vad jag hade inne. Men inget väckte min aptit. Gamla deckare och thrillers, nja, opretentiöst var det nog -- men också ointressant.

Men så gick jag bort till den midjehöga bokhyllan vid köket, och där fann jag vad jag sökte: Jüngers "I stålstormen" på franska, även känd som "Orages d'acier". Jag köpte denna på Myrorna för några år sedan, och har sedan dess läst lite här och där. Nu läser jag rubbet. Jag förstår texten ganska bra, med min skolfranska och en ordbok.

Detta inlägg ska dock inte handla om rensning av skyttegravar och annat som Jünger gjorde i kriget. Jag ska återge en dikt, en drapa om min tid när jag var i skogslandet och flanerade. Jag kallar den "Vill ni dansa, demoner?"

---

Dagen gryr, det är dags att bekämpa,
dags att bekriga kråkor och vättar:

demoner och fanstyg, monster och otyg,
svartalver, flygande oknytt och mer.

Jag kämpar, jag strider, jag fäktar som få,
men ju fler jag dräper dess fler kommer efter.

Då fattar jag att det är rytmen som räknas;
den egna rytmen är vapnet för seger.

Jag är lugn, jag andas, och ett-tu: jag dansar!
Jag dansar på svärdseggen, kämpar igen.

Jag fäller demoner, jag fäller vättar,
jag spetsar monster och otyg på svärdet.

Jag rensar luften från flygande oknytt,
jag andas lugn, jag har segrat i striden.

Jag har tagit kontrollen, jag har dödat demonerna,
har fått dem att röra sig efter min rytm.

Jag har segrat i striden, har vunnit dagen.
Jag har rensat ut mörkret inom mig själv.

tisdag 17 juni 2008

Swedenborg var ingen paulist


Jag har tidigare skrivit om grönt, bland annat här. Nu läser jag i bladet att ägare till gröna bilar är nöjdare än andra... där ser man. Det stod i senaste Diego.

Grönt ljus, grönt som balans mellan kallt och varmt, kort sagt: grönt är skönt. Min blick tenderar att dras till gröna bilar dessa dar, till grön metallic som skimrar i solen. Tips alltså till folk som ska köpa bil och tvekar om färgen: köp grönt!

Och det grönskar i markerna. På min hemväg, från Ekeby till Eriksberg, ser jag allehanda lövträd, ja en massa arter: lönn, asp, rönn, ek, lind, ask, björk, och så syrén och hägg. Och gräs, smaragdgrönt gräs. Apropå gräs sa Swedenborg, denne "Nordens Platon", att gräs förkroppsligar "det som är levande i människan", och blad "tankar". Översatt till engelska blir detta "leaves of grass", vilket alltså ska betyda "tankar om det som är levande i människan".

"Leaves of Grass" är som alla vet titeln på Whitmans diktsamling. Och han var influerad av Swedenborg, läste jag i en bok.

Swedenborg ligger begravd i Uppsala domkyrka. Sarkofagen är av röd porfyr, belägen i södra långskeppet, strax innan utgången. Swedenborg dog i England, men stoftet fördes till Sverige i början av 1900-talet. Det skedde ombord på pansarkryssaren Fylgia, ett lämpligt namn i sammanhanget: fylgior var ju beledsagare till dödsriket, psychopompoi.

En swedenborgsk idé jag gillar är denna: ditt bästa ögonblick är nu! Vare sig du står i tvättstugan, lagar mat, ser på TV, läser en bok, umgås med flickvännen eller är tusen kilometer från henne, så är nu din bästa stund. Obetingat, inga ursäkter. Det finns alltid tid att ta ett djupt andetag.

Swedenborg var en perukförsedd, milt leende 1700-talsmänniska. Förra året hyllade vi en annan sådan här i Uppsala, nämligen Linné. Jag frågar mig naivt: när ska Swedenborg bestås samma ära?

Swedenborg var emot treenighetsläran. Denna tjänar bara att förvirra folk. Emanuel hävdade: Gud är en, och hans emanation når oss via Jesus. Onödigt att dela upp det där i tre, i Gud Fader, Sonen och Helige Ande. Detta blir en lite väl symmetrisk modell, blir en onödig tradering av den plotinska triaden Uranos-Kronos-Zeus (som Paulus ska ha influerats av).

Nåväl, Swedenborg var ingen paulist. Han var emot försoningsläran, tanken att Gud är arg på människan men försonas när Jesus offras. Denna "slaktaridé" är förstås nonsens: Gud sände oss sin enfödde son för att han älskade oss, ville föra oss på rätta vägar. Döden på korset var ett olycksfall i arbetet, inget "sine qua non" för uppdraget - men när det nu väl skedde, när nu Jesus gick i döden för att bekräfta sanningen i sin lära, well, då kan vi i nattvarden minnas denna gärning. Nattvard gör oss inte syndfria, frälser oss inte automatiskt - men den initierar oss i det mysterium som var Jesus, anföraren av Elohim som lät sig födas på jorden som människa för att leda oss mot ljuset.

Nattvarden må vara litegrann av en gåta. Den är en rit, en symbolisk akt som visar utöver sig själv, utöver dess karaktär av minnesmåltid över Jesus. Som privatreligiös må jag vara kritisk till kyrkans övertolkning av nattvarden, men som symbol kommer den alltid att finnas. Den kommer bara att tolkas lite annorlunda, kanske så som jag skissat här. En tolkning som även Swedenborg stod för. Man kan inte tvätta sina synder rena i lammets blod lär Swedenborg ha sagt. Hans kyrka firar nattvard, de har den som ritual, men den övertolkas inte där i paulinsk anda.

Nattvarden är en symbol, ett handfast språk som är svårt att motstå. Det bär på en inre kraft, det övertygar mer än vad ord kan göra.

Mer om Swedenborg? "Det finns ingen Kristi nådebank" ansåg han enligt en biograf. Man kan inte (som svenska kyrkan tycks hävda) bara hänvisa till Kristus och bli fri från synd. Vi har alla vår karma, alla vårt öde i form av våra gärningar. Att ta emot Kristi nåd är rätta vägen, förvisso, men därmed är man inte fri från allt bagage, all dålig karma. Swedenborg kände inte till begreppet karma, men realiter förstod han det. Han kände heller inte till vedafilosofi eller advaitya-lära, enhetslära, men hans förnekande av treenigheten gör honom ju till ett slags holist, enhetsförespråkare och advaitya-guru. Förstår man veda förstår man Swedenborg, och tvärtom.

Jag är fortfarande medlem i Svenska kyrkan. Och om än jag anser att vissa av dess dogmer (se ovan) är felaktiga, så tänker jag inte inleda något krypskytte mot denna ärevördiga institution. Hellre reformera inifrån. För övrigt har ju kyrkan som sagt låtit begrava denne Swedenborg i sitt finaste tempel, och denna symbolhandling bådar gott för framtiden. En svensk kyrka, reformerad på swedenborgska, vedafilosofiska, esoteriska grunder, det vore något det. Då ska sången ljuda kristallklar under dess valv...!

söndag 15 juni 2008

Zonen


Härmed en prosaskiss från en gåtfull nejd, från "Zonen". Håll till godo.

---

Grunda värn, splitter -

Oljegranat, fosfor -

Eldmassage, gevärsrökgranat, snabbeldsgevär -

Huvudskott, lungskott, stormande moln i vargatimmen. Stridsvagnarnas kitt-kitt-kitt, de glesa leden och de fasta blickarna. Segelduk, kamouflagemålad -

Tre handgranater, binds runt en brännflaska. Cigarrettmunstycke, sandsäck, skyddade flanker. Blygrå moln, silver, stridsrök.

Staber, flygfält och radarstationer, fälttecken i gult och svart. Regla av med ksp, fram på flyglarna med stöttrupper.

Bårbärare bakåt, lysande skog. Understöd från pansar, sgr.

Glykol, olja, bensin -

Vapen, ammo, telefon, radio -

Pansarspränggranat, huset, stridsvagnar: 1:a omgången vänstra vagnen, 2:a omgången mellersta vagnen. Avstånd 250, 3 skott, samtidigt eldöppnande - anläggning - eld.

- Björken, bredd höger till busken, yteld, punkteld. Lutande björken icke uppfattad -

Skogens övre rand, vargtänder. Skogshaket, 50 m höger asparna -

... och två ord sammanfattar det hela: Tryckvåg. Stöttrupp.

lördag 14 juni 2008

Trädgård



Det är trädgården, som når till himmelen,
här går jag glad, bland träd och gröna blad...


Trädgården: följ stråket med blomster och träd, spänger och dammar, stänglar och buskar, och du ska snart se ett träd som är ett hägn för alla fåglar, ett träd som är alla träd, en stegvis evolution från högt till lågt och tillbaka igen.

I'm just sitting, watching flowers in the rain -

Well I saw you in the garden, with a lilac in your hair -

Away to the garden party -


Det är spårvagnen som går till himmelen,
en deva som kör, en ängel konduktör...


Sväva fram över astrala skenor, rulla på silverhjul i aftonglans. Veven i botten och bjällerklang, klingande klocka; stämpla biljetten och njut av färden, växla in dina himmelspoäng, troget tjänade under bön, goda gärningar och till alla människor en fri vilja.

Elevator operator -

Up where we belong -

Come fly with me -

Dialog i det fria


Jag var ute och gick på bygden häromdagen. Döm om min förvåning då jag oförhappandes mötte Skönheten. Jag approcherade och sa:

- Godmorgon, Skönhet!

- Godmorgon, Svensson.

- Så vacker du är, sa jag.

- Tack.

- Har du alltid varit så snygg?

- Ja, det måste jag nog säga. Jag var ett vackert barn.

- Så du är skönheten personifierad. Men minns vad Nimoy sjöng i "Maiden Wine":

Time hold precious for youth is your gold,
your beauty like silver will tarnish when old,
memories and dreams shall comfort you not,
when the flow of your sweetness is gone and forgot,
ohh, gone and forgot...


- Men säg inte så! Jag letar redan efter rynkor och gråa hår.

- Jag säger bara som det är. Men du kan, om du vill, påverka din skönhet framöver.

- Hur då?

- Genom att lystra till måttot "skönhet kommer inifrån".

- Aha, den gamla klichén.

- En kliché, men sann. Tänk även på aforismen: "Ungdomen är en gudagåva, ålderdomen är ett konstverk."

- Det var bättre, den har jag inte hört förr. Jag förstår perfekt vad du menar. Man må bli gammal och rynkig, men genom detta kan en inre skönhet lysa fram. En som man odlar mentalt.

- Ackurat så. Så oroa dig inte för förlorad skönhet, för blotta oron gör dig ful. Kom även ihåg att inte röka, inte supa, inte knarka, och att äta morötter och vistas utomhus i lagoma doser.

- Jag lovar.

- Bra. Lova mig att inte bli sur och förgrämd, utan lev liknöjd och i apatia, om vilket man kan läsa mer här på bloggen.

- Var då?

- Under aktuell etikett.

- Aha, ja där, nu ser jag den i etikettraden: "apatia".

- Gott. Farväl, Skönhet.

- Farväl, Svensson!

Vi skildes. Jag gick därifrån, glatt sjungande: "Vart tar alla vackra flickor vägen, och var kommer alla fula gamla kärringar ifrån?"

fredag 13 juni 2008

Omslag: Bruce Pennington






Bilder av Bruce Pennington har jag visat förr på bloggen: här, här och här. Varför? Av det enkla skälet att jag gillar dem, jag smälter av hans oljemåleri. Se glansdagrarna, se lointänerna, se ljuset! Se guldet och ädelstenarna, se saftigheten i det blånande blå!

Att det är oljor är det ingen tvekan om (plus lite airbrush). Bara med olja kan man få dessa effekter. Jag säger som min konstnärlige bror: västvärlden har på konstens område en sak som är unik, som den kan vara stolt över, nämligen oljemåleriet.

Pennington är engelsman, född 1944 i Somerset. Bilderna fann jag på sajten ICSHI, ägnad van Vogts verk.

(Okej, "Voyage..."-bilden var kanske inte så över sig. Eller "Weapon Shops". Men jag ville ha avsteg från det alltför blå, om ni fattar. Ville samla några av hans van Vogt-omslag bara, där första och sista bilden förvisso är sköna. Snofsigare Penningtonverk kan ses på olika webbsajter om ni orkar googla.)

torsdag 12 juni 2008

Det välgjorda språket


Say after me, please: "Sat, cid, ânanda, so 'ham, so 'ham".

Varande, sällhet, absolut kunskap: jag är han, jag är han.

Good. Now, say after me: "Tat tvam asi".

Det är du.

Good...

Välkommen till denna grundkurs i sanskrit. Vill ni lära er räkna från ett till tio? Säg då:

Eka, dva, tri, catur, panca, shashta, sapta, ashta, nava, dasha.

Na hanyate hanyamâne sharîre: den (själen) dör inte när kroppen dör.

Pashya etân samavêtan kurûn: se hur alla kuruer har samlats.

Nidagha kâlo 'yam upâgatah, priye: sommaren har kommit, min kära.

Ashvah, ashva, ashvam, ashvena, ashvâya, ashvât, ashvasya, ashve -

O sanskrit, vart ord är en sång hos dig, var rad en sonett...

Prâvepâ mâ brihato mâdayanti...

Nâsad âsin, no sad asîn tadânim...

Jag är döden - kâlo 'smi - jag är världsförstöraren - loka-kshaya-kshit-pravriddho...

Detta sista är en rad ur Bhagavad-gîtâ, 11.32 närmare bestämt. Det var den som Oppenheimer kom att tänka på, när man smällt av den första atombomben på Jornada del Muerte i juli 1945: den furiösa kraftutvecklingen liknade inget i världen, bara myten dög som jämförelse. Bara Gîtâns ord när Krishna visar sig i sin kosmiska gestalt för Arjuna: som skenet av tusen solar, "bhâh sûrya-sahasrah" (BhG 11.12).

(Intressant är det ju också, som Björn Lindström skrev apropå "Atomic Café", att Hirohito måste abdikera efter atombomberna fällts. Kejsaren var nu inte en gud längre, atombomben var bevisligen den nye guden...)

Annat man kommer att tänka på sanskritiker är Buddha, Shâkyamuni, Siddharta Gautama. Hans sedvanliga namn ska stavas just "Buddha", inte på något annat sätt. Det är tecknen B - U - D - DH - A. Inget annat. (D:et är ett vanligt d, dh:et är ett så kallat aspirerat d, ett med utandningsljud. Att vi inte greppar det där, inte förstår skillnaden, kan bero på att alla konsonanter i svenskan är aspirerade. Alla våra konsonanter har ett visst utandningsljud efter sig.)

Något mer att säga om sanskrit? I denna kåserande lektion?

Kanske lite glosor som avslutning. "Ashva" betyder häst, "kâma" betyder kärlek, "sat" betyder sanning och "vyaghra" tiger - och är det därifrån de fått "Viagra" månne?

Relaterat
Chartres
Den stora konspirationen
Melinas resa
Vad är verkligt?
Visdom i Bhagavad-gîtâ 1

Dio: Holy Diver


If there isn't light when no one sees,
then how can I know what you might believe?
A story told that can't be real,
somehow must reflect the truth we feel...


De två sista raderna tycks mig säga: diktaren är en lögnare som säger sanningen, symbolisk sanning är viktigare än bokstavlig. Texten skrevs annars av Ronnie James Dio, en fulländad rocklyriker. Och sångare. Och kompositör.

1983 skulle han ge ut sin soloplatta, hett efterlängtad. I själva verket blev detta hans sorti som nyskapande konstnär, men det var fullt förståeligt. Han hade ju gjort mästerverk i rad sedan 1975: plattorna med Rainbow och sedan "Heaven And Hell" och "Mob Rules" med Black Sabbath. Därför behöver man inte hålla emot honom att Dio-plattor som "Sacred Heart", "Dream Evil" och "Lock Up The Wolves" (1985-1990) inte infriade löftena från första plattan, "Holy Diver" från 1983.

Nåväl, visst finns det fina låtar på samlingsplattan "Diamonds - The Best Of Dio". Som "Hide In The Rainbow", "Evil Eyes", "Rock 'n' Roll Children" och "Hungry For Heaven"; den sistnämnda låter litegrann som Who's "Baba O'Riley". Men det är 1983-opuset som är juvelen i kronan, höjdpunkten i Dios solokarriär. Den enda dåliga låten är "Gypsy" - "och till och med den är ganska bra" som Dante Bonutto skrev i Kerrang...

En sån låt som "Caught In The Middle" kanske har lite melodifestivalvarning. Och "Invisible". Men de kan få vara andhämtningspauser från blockbusters som titellåten, "Straight Through The Heart", "Don't Talk To Strangers" och "Rainbow In The Dark".

In the misty morning, on the edge of time,
we've lost the rising sun, the final sign...
As the misty morning rolls away to die,
reaching for the stars we'll blind the sky...


Jämför man feelingen på "Holy Diver" med dem på Dios Rainbow- och Sabs-verk, så var dessa lite rundare, lite skönare om man så får säga. Detta berodde främst på gitarrsoundet; Blackmore har alltid fått ut en välljudande, lyssnarvänlig ton ur sina strator, och mer elegant än stringkvartett som uppbackning (på "Rainbow Eyes", Rainbow, och "Falling Off The Edge Of The World", Sabs) kan det inte bli.

Här på "Holy Diver" saknas dylikt, Vivian Campbells gura har ett lite råare sound. Och sången är framproducerad, självklart, det var ju Dio som betalade kalaset. Jag säger inte att denna lite strävare yta är oskön, ånej, det ger ju plattan karaktär. Kanske är det dessutom en uppdatering, ett sätt att hålla sig à jour med nya vågens metallsound. Alla hästar i stallet med andra ord, även om jag har mer fäbless för Dio så som han var i Rainbow och Sabs än i sin egen grupp.

Men strunt i det nu: hans solodebut rockade och rullade, och romantiserade och dansade. Det var tung fantasyrock, rätt medicin för en rockpublik som fått nog av självhat, realism och cynism. Det var den ultimata platsen i solen för en av hårdrockens absolut största namn, en undersätsig amerikan förutan vilken metallen inte alltid varit så skinande.

Time is a never ending journey,
love is a never ending smile,
give me a sign to build a dream on,
dream on, dream on...

onsdag 11 juni 2008

Mitt Uppsala


Jag sitter här och tänker på mitt Uppsala. På centrum, på de affärer som fanns och det som finns idag.

Var lugna, det blir ingen elegi över försvunnen mjölkbar. Jag tänker generellt och strukturellt, ser de stora linjerna.

Så till exempel fanns det då jag först kom hit, 1985, en hälsokostaffär nere vid ån. Idag däremot säljs hälsokost i varje mataffär (linser, örtte, what have you).

Antalet skivaffärer har såklart minskat (pga nedladdningen). Kvar idag är endast Musikörat, heder åt dem. Var annars kan man gå in och köpa vax av Popul Vuh, Tangerine Dream och annat viktigt?

Däremot har antalet klädaffärer ökat. Dyra designerkläder. Tretton på dussinet.

Antalet antikvariat är tack och lov rätt konstant. Bok-Vicke och något till har stängt, men i stort sett är situationen god. Kanske har vi en sju-åtta antikvariska boklådor i centrum. Inte så att jag går på antikvariat så ofta numera, jag köper mina böcker på Röda korset och Sirius loppmarknad...

Mer som är? Domus hade ett varuhus i stan då jag kom hit, men det är omgjort nu, som så många andra Domusar i detta land. Såklart ligger ett Åhléns mitt emot, och detta lever vidare. Det har så kallad "hålsömsfasad", skandalartat när det kom men nu accepterat: betong med ornamentala hål. Samma fasad finns på Åhléns i Farsta centrum, kan jag meddela.

Slutligen har antalet caféer ökat. Kaffedrickande var lite halvute på 80-talet, nu har det vänt. Och antalet biografer har minskat, men någon kris är det inte; med såväl Filmstaden, Sandrews och den lilla men naggande goda Fyris bio så är det väl sörjt för cineasmen i Uppsala. Biobesökandet har inte dött ut, trots dvd och 40 filmer på TV varje kväll.

Relaterat
Jünger: Subtile Jagden
Evola: Ride the Tiger (1961)
Schwarzkopf
Doriel
Clarke: Möte med Rama (1973)

Jag följer TV-serien "Life"


TV-serien "Life" håller stilen. Den var bra från början, och även efter fyra-fem avsnitt sitter man som klistrad.

Hela konceptet funkar: det är dels en ramstory, där den fordom fängslade polisen Crews ska lösa gåtan kring vem som satte dit honom, samt avslutade kriminalfall i varje avsnitt. Men dessa fall är inte bara lösa trådar, utan belyser något. I går kväll var det till exempel Crews' kvinnliga kollega som fick fejsa en tvehövdad demon: sprit och våldtäkt.

Denna serie arbetar med små medel. Som till exempel i skådespeleriet: små gester och kontrollerade fysionomier. Och Crews zenvisdom känns äkta, den piggar upp jämfört med CSI-Carusos cynismer eller "må dåligt"-köret hos Wallander & c:o. Igår sa till exempel den gode Crews, helt en passant, att man måste älska ögonblicket, gilla läget, trivas där man just nu befinner sig. En grundbult även i mitt credo.

"Life" har en tonträff som är svår att fånga. Man kan bara se den (TV 3 tisdagar, 20.00). Och läsa mer om första avsnittet, som jag skrev om här.

(Målningen är Giorgiones "Stormen".)

måndag 9 juni 2008

Harmoniska halvgudar och zebrarandiga nejder


Härmed en artikel om Frederik Pohl och hans begränsningar. Pohl är en amerikansk sf-författare.

Gammal man gör så gott han kan...

Jag tänker på Fred Pohl, och jag menar så här:

Det är helt okej att vara född 1919, gå ut i andra världskriget och återvända som hjälte. Att låta denna erfarenhet påverka en: man har besegrat Hirohito och nazismen, man är en god människa. En hero = halvgud. Nåväl, raljansen åsido: man har prövat sina krafter i världshistoriens vimmel och, om vi ser till Pohl, bestått provet.

Detta har påverkat en, och det må speglas i den fiction man skriver. Amerikansk 50-tals-sf har, allt annat lika, ett visst självförtroende, ett visst skimmer. Samhällskritik etc må finnas i den, men den är de facto skriven av the greatest generation: de som vann andra världskriget.

Solen lyser alltså på Pohl och hans gelikar (Heinlein, Asimov, Clarke).

Sedan kommer 60-talet. Och en ny prosa ser dagens ljus. En mer ångestladdad, kvalfylld fiction. De som skriver den vet inte hur lyckligt lottade de är, de vägrar se besegrandet av axelmakterna som historiens slut. De är uppväxta i kalla krigets MAD-värld, och kan inte riktigt acceptera att ömsesidig förstörelse är det högsta goda. Därav ångesten i texter som "I Have No Mouth And I Must Scream" (Ellison), därav det pulserande psyklandskapet i "The Singing Citadel" (Moorcock), därav Travens såriga ansikte i "The Terminal Beach" (Ballard).

En ny prosa, en ångestprosa har blivit norm inom sf. Vad ska då en gammal man som Pohl göra? Han är smart och vill inte avfärda allt detta nya rakt av, han vill inte spela sur gubbe som exempelvis Heinlein. Nej, Pohl försöker sig på ångestbagen själv. Men hur?

Ja, hur? Ångestprosa kan han inte skriva. Så han får ge sin huvudperson lite formell ångest, låta'n träffa en psykolog och lägga'n på analyssoffan (efter referat av bok i Aldiss sf-historik, kanske var det "Starburst").

Jag är ledsen, Frederik Pohl, men detta räcker inte. Det är skillnad på implicit, inre, medfödd ångest, och en ångest som bara är påklistrad och tillagd för att visa att man läst läxan.

Moorcock, Ellison, Ballard och eventuellt andra i den nya generationen (Malzberg, Silverberg i "Dying Inside") har förstått vad det rör sig om. Deras bombimploderade, disharmoniska värld kräver en dissonant, ångestdrypande prosa. Den kan inte skildras av välmenande gentlemen, av medaljerade krigshjältar som Pohl. Av harmoniska halvgudar, besegrare av de hitlerska och japanska odjuren.

Man kunde ju föra resonemanget vidare och ställa Tolkien och Moorcock mot varandra. Nu gillar jag förvisso Tolkien, jag uppskattar hans religiösa djup - men vad jag vänder mig mot hos honom är tendensen att projicera det onda, besegra odjuret, och sedan blir allt bra: man återvänder till sin tekopp i det trygga Fylke. Moorcocks fantasyhjältar däremot lever i världar där kaos och ordning tycks leva sida vid sida, dessa krafter gör landskapet zebrarandigt. Elric, Corum och Erekosë tvingas ta ställning i en mycket mer komplex värld.

Tolkiens generation "fought the hun", gott så. Men för dem var det ideellt sett enklare. Efterkrigsgenerationen kastades ut i en mer konfys värld, en där - som jag varit inne på - atombomber krävdes för att stävja ryssen. Detta intrikata moraliska spörsmål speglas i fysionomin hos Elric, den förkroppas i de landskap han färdas genom. Där finns ingen trygg famn att återvända till; han dödar sin kära Cymoril, och andra hustrun Zarozinia bjuder bara tillfällig tröst innan slutstriden timar. Nu må hans Harmageddon i "Stormbringer" vara rätt nihilistiskt, allt går under, och det är mer än jag kan köpa - men Moorcock har åtminstone speglat ångesten i symbolisk form, förhållandevis mer drabbande än hos Tolkien.

Jag säger inte att sf-författare som debuterade på 60-talet per automatik är bra, och att 40-talsgenerationen inom sf är dålig. Men i populärfiktion som denna märks generationsskiftena rätt tydligt.

Inom mer idérik fiktion blir generationsfrågan mindre intressant. Ernst Jünger ser jag som tidlös, mer tidlös än Tolkien och Moorcock. Ju intressantare författare, dess mindre bagage i form av tidsstil. Dess mindre påverkas han av tiden, av accidentia och modeföreställningar, av sånt som ett tag anses viktigt men som sedan sjunker undan och blir till bakgrund. Många av H. G. Wells böcker känns också rätt tidlösa, tycks det mig. För att inte tala om Philip K. Dick.

Relaterat
Ernst Jünger
Memoarer
Andersson

Frågeformulär


Namn: Lennart Svensson

Favoritgrönsak: tomat (rumstempererad)

Senast sedda film på bio: Den vite vikingen (Gunnlaugsson, 1994)

Utomnordiska länder jag besökt: Ryssland, Tyskland, Italien

Ämne jag har tio poäng i: postmodernism

Bok jag just läst ut: George Trevelyan, "Operation Redemption" (1985)

Favoritdryck: grönt te

Favoritfrukt: torkat fikon som man kokat lätt

Favoritfärg: grön (en neutral färg, men inte tråkigt neutral som grå)

Fordon som jag kört: Renault Master, Mercedes 200, Volvo 940, Scania L50, Saab 900, Bandvagn 206, Terrängbil 11, Mitsubishi Galant, Nissan Bluebird

Barnböcker jag minns: "Anders ute med Taxi", "Jag kan köra alla bilar", "Poas sagobok"

Träd jag planterat: tall

Väg jag cyklat: Övik - Nordmaling - Bjurholm - Fredrika - Åsele - Studsviken - Björna - Övik

Fjäll jag vandrat i: Saltoulokta, Abisko

Favoritpålägg: mjölkfritt margarin

Favoritbröd: riskaka

Bästa krigsromanen: "Blodig strand" (Delano Stagg, 1961)

söndag 8 juni 2008

Jag ska bygga ett tempel







"Spräng alla kyrkor" sa Tiina Rosenberg. Med Maglarps nya kyrka har hon fått som hon ville, den är riven nu...

Skämt åsido. Den skulle ändå rivas. Man hade i denna Skånska socken en gammal medeltidskyrka som användes, och en nyare tegelsak som stått öde ett tag. Klart den skulle rivas. Ändå blev det visst hallå kring det där, röster ur folkdjupet reste sig i protest. Varför? Kanske för att kyrkor talar till något undermedvetet i oss. De talar till det heliga inom oss.

Templen är symboler. Även den rit som försiggår i kyrkor, riten över alla riter, nattvarden, är en symbol. Så jag som gillar symboler kanske borde gå och ta nattvard? Jag börjar känna mig mer vänligt inställd till denna ritual. Synd bara att min mage inte tål vin... Baptisterna använder för sin del druvjuice, det vore kanske bättre...

Nåväl, kyrkor är sköna. Klockklangen renar etern, sänder ut positiva vibbar. Jag gillar att gå in i kyrkor, sitta ner och meditera en smula. Detta är, utan att hänfalla åt skrymteri, rätta sättet att gå in i templet. Att som turisten bara gå in på jakt efter konstnärliga kickar, jakt efter sevärdheter, är fel. Man får gärna njuta av formerna och ljuset, men då måste man först ha kommit i stämning. Genom att sätta sig ner och ta ett djupt andetag eller tre.

Här ovan visas några kyrkor. Tegelsaken överst är Maglarp (notera ogräset på strävpelarna), så följer altaret i Frösö kyrka, Själevads åttakantiga tempel, Anundsjö medeltida kyrka, Storkyrkan i Stockholm och sist Masthuggskyrkan i Göteborg.

En skara soldater på marsch


En skara soldater på marsch från punkt A till punkt B. Trötta, utmärglade ansikten, hålögt stirrande under hjälmkanten, orakade och smutsiga.

Det snöar.

De passerar ett sönderbombat hus, takåsen är knäckt som en tandpetare, väggen inrasad, därinne kan man se ett möblerat rum med mönstrade tapeter, en blomvas på ett bord och en tavla på väggen. Gårdar ligger spridda, skogen står mörk kring bebyggelsen, trädridåerna öppnar sig och sluter sig om åkrar och ängar allt eftersom soldatesken vandrar, ibland går vägen i en t-kanal, skog på ömse sidor tätt intill vägkanten, tysta snötyngda granar.

På ett fält står rader av kopplade gevär, linje efter linje av små lappkåtor formade av tre vapen hopsnörda med najtråd; vartefter man går bildas siktlinjer genom formationerna - rad efter rad av kopplade gevär, det är erövrad fiendemateriel, fältet sträcker sig så långt man kan se, det är flera kilometer av dessa stumma vittnesbörd från en förlorande armé, rad efter rad av kopplade gevär.

"Vad ska vi göra med de kopplade gevär?"

Rad efter rad av kopplade gevär.


Detta är ett citat ur titelberättelsen i "Eld och rörelse", en novellsamling av min hand, utgiven på eget förlag 2007. Min skönlitterära debut. Där kan man även läsa pastischer på svenska författare, man kan läsa om en man på jakt efter en kvartsklippa på Södertörn, om en åsiktskonstnär, en graalsriddare och Palmemordet och mycket annat.

Boken är på 146 täta sidor. Layouten är på alla sätt välgjord. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Det är gratis via tjänsten Dropbox.

Pappersboken är nu slutsåld. Boken har annars mötts av glada tillrop av Percival, Torsten Ekbom, Göran Lundstedt, Per Landin och Bertil Mårtensson, för att bara nämna några.

Bröllop i faggorna


Det kanske blir bröllop trots allt. Mellan Daniel och Viktoria.

Ja, hur ska det gå? Jag förbiser här allt det sedvanliga klassköret, veckotidningsgeschäftet och allt. Jag ser det hela genealogiskt och fokuserar på frågan: om Daniel Westling blir prinsgemål och de får barn, kommer den nya kungaätten att heta Westling då?

Logiskt sett ja. Men antagligen kommer barnen att heta Bernadotte, det blir enklast så. Mer prestige.

Jag tänker på när ätten Marlborough dog ut på svärdssidan i England, i mitten på 1700-talet. Då räknade man ändå kvar ätten så att säga, barnen till den nya linjen fick även de heta Marlborough. Fick moderns efternamn, trots att det ska vara patrilineärt (både i adel och övrigt, för så är seden i vår patriarkala kultur). Man gjorde denna rockad, tog till detta trick, eftersom det vore en fläck på den engelska äran att låta ätten Marlborough dö ut, ättlingarna till segraren vid Blenheim 1707. (Winston Churchill räknade sig som avkomma till denne store John Churchill, earl av Marlborough; WC var inte ättens huvudman, inte först i turordning, men bra nära.)

Huset Romanov dog också ut på svärdssidan på 1700-talet, men namnet behölls trots att det var genealogiskt fel. Samma orsak där som i England: Romanov var ett prestigefyllt namn. Ryska tsarhuset skulle heta Romanov, basta. Egentligen borde det från 1700-talets mitt, sedan svärdssidan slocknat, ha hetat Holstein-Gottorp, eftersom Katarina den storas man var av detta hus. Men Romanov blev det alltså, och förblev till 1917.

Att sedan vårt bernadottska kungahus inte dött ut på svärdssidan, utan fått agnatisk tronföljd på grund av riksdagsbeslut, är en annan sak.

För övrigt har vi ju inget riktigt kungadöme i det här landet. Kungen är sedan Gustav V inte krönt. Det finns inget annat kungadöme i världen där kungen inte är krönt, eller genomgått motsvarande konsakrering. Läs mer om detta i ett tidigare inlägg här.

Sverige är ett bra land, ett kulturellt och andligt sett skönt plejs att bo i. Statligt sett må det vara ett operettkungadöme, en bananrepublik, och i så måtto är de rynkade pannor som visas apropå Westling-Viktoria-förbindelsen lite löjeväckande. Det är ju inte stormaktstidens Sverige vi talar om. Kanske är Daniel inte så perfekt som prinsgemål, men än sen. Han växer nog in i rollen. Och Mette-Marit har ju klarat sig bra i Norge, eller?

Att gifta sig under sitt stånd är inte så farligt. Det är inte direkt ett förfallssymptom, även om vi är ett operettkungadöme på fallrepet. Värre vore om det rådde ultrarojalism, med allt vad det innebar av renhetstabun och dragning åt incest, som i utlevade egyptiska dynastier.

Så ta och gift dig med Daniel, Viktoria! Det sägs att kungen och Silvia inte är så förtjusta i mannen, detta vore orsaken till att förlovningen låtit vänta på sig. Men att det ändå verkar dra ihop sig, det finns det ett bra tecken på: inför 2008 begärde UD nämligen extrapengar inför "beredskap för bröllop i kungahuset", skrev Diego 4/2008. Där sas också att det sannolikt är för sent för ett bröllop i år, för i så fall borde förlovningen ha eklaterats i mars eller så, för lagom marginal inför bröllop på sommaren. Blir det av så torde förlovning alltså ske nästa vår eller så. Spännande...

Ja, lite skoj spektakel vore det allt. Roligare än fotbolls-EM och OS, som jag alltid har svårt att uppamma entusiasm inför. Tar vi guld är jag glad, annars är jag likgiltig. Även om jag förstår känslorna kring det hela, förväntan och allt. Ja ja...

(Foto: Pentti Sammallahti)

fredag 6 juni 2008

Jazzrock, fusion och broslagning


Härmed en titt på en intressant skiva: "Clear Air Turbulence" från 1975.

Jag gillar denna skiva. På grund av, ska vi säga, minimalismen. Frånvaron av power chords, distorsion och poser.

Det här är alltså inte hårdrock. Men frontmannen är som alla förstår Ian Gillan, en 70-talsgigant inom heavy metal, "the best screamer in the world". Och spelstilen för denna grupp med sin ekvilibrism kunde lätt ha blivit hårdrock. Istället är det jazzrock, fusion och broslagning som gäller. Och Gillan tillåter sig bara ett och annat skrik.

Denna platta har växt för varje genomspelning. I början hatade man den så klart, på grund av besvikelsen efter det spejsade Chris Foss-omslaget och den manande Ian Gillan-monikern: detta måste vara tidernas metallattack tänkte man, en urblåsning av hjärcellerna härifrån till evigheten! Och det började lovande med orgel och kör - men så blev det ett stramt, ploppigt jazzfunkande, inte alls det man ville höra som finnig, adrenalinstinn 18-åring...

Men det var då det. För nu älskar jag varje låt, varje riff, varje ljudeffekt på skivan. Nåväl, bara för att det är jazzrock behöver det inte vara lyckat; styrkan i denna platta ligger istället i de strama tyglarna, i lydnaden till måttot "go all the way, then step back". Man tonar inte ut i formlösheter, nej låtarna har struktur och balans. IGB:s "Scarabus" däremot sägs inte vara så bra, där är det "fusionsmeltdown"...

På "Clear Air Turbulence" är det idyll och skönsång ("Five Moons", "Angel Manchenio"), andlig anima ("Good Hand Liza", she takes me to religion), lekfullheter och ljudeffekter. Det är transparens: elgitarren låter som en elgitarr, utan dist och överdrifter.

Denna skiva är precis och ackurat, kontrollerad och disciplinerad, men ändå friflygande och musisk.

Ten thousand
astral explorers
head for the light
ace cosmic tours...

Relaterat
Plejadisk approach i mina drömmar
Uppenbarelseboken
David Icke
Kerubernas Svärd
Författaren vid Västra Kanalen

onsdag 4 juni 2008

Genom porten


Man snackar om "Stargate" dessa dagar, det har blivit ett begrepp. En sf-serie på tv, en lättsockrad produkt med låtsasdramatik och fräna repliker, rymdskepp, aliens och dimensionsportar. TV6 kör dess 100 episoder om och om igen, den gamla serien, grundserien som hette "Stargate SG-1". (Det finns en spin-off som heter "Stargate Atlantis"; den går på prime-time.)

"Stargate SG-1" är en okej serie, den är lyckad utifrån sina förutsättningar. Man kan förbigå sånt som bra rollbesättning och rätt påkostad scenografi, för det är intrigerna som fascinerar. Legenden är att det på 1930-talet hittats en gåtfull artefakt i Egypten, en hyperrymdsport, en port till stjärnorna som man med tiden lärt sig använda - men det är top secret, government denies knowledge! USA:s flygvapen tar sig så via denna Stargate till främmande världar, möter främmande folk och får del av avancerad teknologi. Med tiden invigs även England och Ryssland, ja alla stormakters regeringar får sin del av kakan.

Det smarta med intrigen är att det hela utspelas i nutid, i tidigt 2000-tal, och därmed kan figurerna otvunget prata om filmer, kändisar och populärkultur mellan varven. Civilt kör de även dagens bilar, bor i moderna hus osv, en skön ikonografisk detalj. Amanda Carter körde till exempel en stålgrå P1800 härförleden.

Sedan kan intrigerna själva förläggas lite varstans: här på jorden när det gäller kamp mellan flygvapnet och CIA och annat, eller i rymden och på främmande världar. Scenografin är som sagt relativt påkostad, det är inget studioharvande som i Star Trek.

Med andra ord har denna serie en skön mix mellan nutid och oändlighet, mellan vardag och fantasterier. Det måste i all fantastik finnas små vardagliga detaljer, det bara förhöjer graden av det sublima.

Ännu en sedvanlig dag


Jag vaknar till ännu en sedvanlig dag, tar tidningen ur korgen och läser om någon som hittat en smaragd i en ros: lilla mamsell Roos.

Efter den sedvanliga bägaren safirvin bär det ut bland Mälarens grottor och snår, dess gotiska ruiner och rubinströdda fält. I en lönn träffar jag en koltrast, som sjunger sin sedvanliga sång om energi, tvåvägsflöden och solen som varje dag är ny (Herakleitos).

Regnbågen leder mig till sedvanlig stig, denna i sin tur till en sedvanlig borgruin där jag upptäcker en sedvanlig kruka guld. Sedvanligt strör jag pengarna över barn och blomma, kommer hem och går sedvanligt till sängs, mätt på år och ära.

(Not: målningen är av Andrea Mantegna, "Segerns madonna")

tisdag 3 juni 2008

Färgsymbolik




Det är kul med färger. Jag tänker här på regler om vissa färger, vilka färger ett visst land får ha. Bortsett från flaggor har vi ju till exempel gamla dagars motorsport, då varje land måste ha en viss färg på bilarna. Så här skulle det vara:

. Italien: rött

. Tyskland: silver

. England: grönt

. Frankrike: blått

. USA: vitt

Detta gällde till början av 60-talet, sedan blev det fritt: man fick måla bilen i vilken färg man ville. Kan gissa att det nu blev färger à la sponsrat företag, med färgkod enligt den firma som betalade reklamen. Röd-vit-svart för Marlborostallet och så vidare.

De här färgerna har sin sinnebild, sin plats i minnet; de har levt kvar och blivit signifikativa. De tas ibland upp igen, som den gröna Jaguar Formel 1:an vi såg nyss. Och gröna engelska sportbilar är något visst, det är deras "rätta färg" helt enkelt. Tänk för övrigt på att i England även loken var gröna en gång i tiden, grön dekor mot det svarta: sobert. Den ultimata gröna engelska racern är annars i min bok den gamla Bentleyn, den som kom på 20-talet och vann en massa Le Mans. Kompressormatad.

Rött var Italiens racerfärg och är idag Ferraris signum. Annars säger man om Italien, att där tävlar man med allt som har en motor och går att måla rött...

Tysklands silverpilar, deras omålade aluminium har idag levt vidare i alla silvermetallic-bilar vi ser på våra gator. Äger man då en Audi TT i denna kulör är lyckan total. Kanske var det den som startade trenden, detta senkomna mode med silverbilar? Inspirerat av 30-talets tyska framgångar på banan, med Auto Union i spetsen? Dess fyra ringar i emblemet stod annars för en koncern på den tiden, ett konglomerat av de fyra märkena Audi, Wanderer, DKW och Horch. Efter kriget lät man Audi ensamt få emblemet, man lämnade historien bakom sig och satsade på ett märke för den gamla koncernen.

Blå bilar från Frankrike: en mellanblå nyans. Kan även nämna att den engelska färgen, den gröna, hade en dragning åt mörkgrönt. Och de vita USA-racerserna fick i regel två blå fartränder över tak och huv för att krydda anrättningen; bland annat sålde Mustang såna lacker, i den trimmade Shelby Cobra-varianten för Mustang. Och i den gatlegala Ford GT-vagnen vände man på't och gjorde den blå med vita ränder, åtminstone i den variant som skapades nyligen, den återupplivade GT:n. Rasande snyggt var det i alla fall: caribbean blue with white stripes... Även Chrysler Viper har sålts med denna lack.

måndag 2 juni 2008

Vi skriver juni


Det doftar tall, solvarm tall. Vi har värmebölja som resten av landet, och här i Eriksberg skapar det en speciell arom. Det är mycket tallar här, uppländska tallar förvisso med sina krokiga stammar, ser ut litegrann som de vore ryggmärgsförtvinade - men nu ska vi inte vara negativa, nu ska vi gå ut i nejden och hälsa tall och björk, hägg och syrén och sjunga lov till Moder Jord, till Vårgudinnan Ostara och alla andra smärre devas, nymfer och områdesandar!

Jag ser dessa dar på Gordon Ramsay, "Den elake kocken" på TV8. En smart man. Och en ganska typisk kock: en lyxhantverkare som är ful i mun, svär som en borstbindare. Jag menar inte att alla kockar svär och är elaka, men frestelsen att leka köksdiktator är förvisso stor, it goes with the territory. Vissa blir då sura och griniga, vissa bevarar gentlemannen i sig, och åter andra, som Ramsay, kryddar varje mening med en svordom men har ändå glimten i ögat.

Och han vet hur krogar ska drivas. Han möter både lyxkrogar och enklare krogar på sin väg, krogar som går dåligt, men ett genomgående drag tycks vara att man har för många rätter på menyn. En lyxkrögare kan vilja imponera med sin bredd, och en amatörkock kan vilja dölja sin okunskap med den ena och den andra skryträtten, tillagad med fusk. Lösningen för båda är att kapa antalet rätter: tre förrätter, fyra varmrätter och tre desserter kommer man långt med. Men då ska man se till att dessa är lagade och inte inköpta halv- eller helfärdiga, och att råvarorna är bra (tjatig anmärkning detta, men många bryter mot den).

Sedan måste såklart köket och servisen kunna kommunicera, och köksmästaren måste ta kontroll över sitt kök och sitt kall, han måste vilja vara kock, måste kunna stå för det han gör. Måste ha yrkesstolthet. Ännu en tumregel som Ramsay bankar in i sina adepter, är att man kan göra mycket med billiga råvaror. Till exempel äkta skinka, ej pressad utan typ julskinka som man själv kokar och griljerar, kostar inte så mycket, men kan användas till mycket: på varma mackor, i grytor, som såsgarnityr osv. Och grisfötter, tunga och oxsvans går att göra mycket skoj med, bara man gifter dem med rätt tillbehör (palsternacka, scallops, kålrotsmarmelad mm). Och grönsakssoppor är alltid billiga att göra, men lagade från scratch och serverade varma i finkrogsmiljö gör de alltid kunden nöjd.

Sånt har jag noterat när jag sett Ramsays program. Är själv gammal kock, därför är programmet så lärorikt: man förstår hur han tänker, that motherfucker...

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (17) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)