måndag 30 juni 2008

"Hello, tiger!"


Katter är halvskygga djur. Som jämförelse kan man ta haren, som springer iväg så fort han ser en. Katten däremot stannar till, ser på en och avvaktar - och så, när man är alldeles intill, brukar den slinka iväg.

Men det har sin förklaring. Katter har bott hos människan sedan det gamla Egyptens dagar. Katten är domesticerad, eller halvdomesticerad - liksom hon är halvskygg. Hon söker sig till människan, men går likafullt sina egna vägar.

Katten jagade möss, därför hölls hon i egyptiska sädesmagasin. Hon hade samma roll i det medeltida Europa. Där blev hon emellertid snart associerad med häxkonst, som följeslagare till häxor, vilket var olyckligt - för detta sägs ha bidragit till ökningen av råttor vilka spred digerdöden. Man utrotade katter av skrockfulla skäl, och vips ökade råttstammen.

Tänk här på Lovecraftnovellen "The Cats Of Ulthar", om katter som räddar en stad från hemsökelse. Därför instiftas lagen att man inte får döda en katt i detta Ulthar. Lovecraft var en stor kattälskare.

I andra änden har vi såna som Napoleon, som ogillade katter. Ailurofobi kallas det.

Och mytologiskt har vi Freja, vars vagn dras av katter.

På mitt distrikt stryker det omkring många katter. En morgon, vid några radhus, stötte jag på en feting som satt och lurpassade på en mus, fullt synlig en meter bort, helt paralyserad: musen var liksom ihopdragen till en boll. Jag måste passera paret för att nå vissa lådor, men jag hastade förbi. Det var som om jag klampat in på något förbjudet. Jaktens tabu. Och hur dramat slutade vet jag inte.

Katter: ibland sitter de inne i trapphus och väntar på att bli utsläppta. Ibland vågar de rusa förbi en och ut genom dörren man öppnat, ibland bara sitter de och glor på en. Halvskygga som sagt.

Katter är svåra djur, lite egensinniga, och kanske därför så älskvärda. De gillar inte att man möblerar om sina rum till exempel; en ny möbel ser de misstänksamt på, de kanske vänjer sig vid den först efter en månad eller så.

Jaminsann, katter! Deras jamande kan låta märkligt. Katter som kan härma mänskligt tal finns det exempel på. I ett program med roliga videos hade man ett klipp med en katt som skulle badas, men den ylade "Oh nooo! Oh nooo!" inför nedsänkandet i badet. Prisvärt.

Ett bra namn på en katt vore Morrissey... Den morrar, och den får ett popnamn, geddit?

Kerubernas svärd, del 2 av 4


Här följer andra delen av den Rokkana-novell som inleddes i går, "Kerubernas svärd". Del 1 finner ni strax nedanför i scrollen.

Liksom igår kommer länkar i texten att hänvisa till tidigare faser i Trygger Disiums äventyr. Den som vill läsa hela hans story uppmanas klicka på etiketten "Berättelser från Rokkana".

---

Han drömde om skrikande människor, flammor och rök, röda hanar och brinnande himlar. Han jagades av eldguden, han flämtade efter vatten, han vandrade över en mark av järn och en himmel av koppar. Han jagades ut över världens kant och föll i evigheters evighet -

En häst gnäggade. Mannen slog upp ögonen och såg en grå himmel. Så skönt, det var bara en mardröm.

Han satte sig upp, såg sig omkring - och såg bränt gräs, förkolnade skogar och en stad i ruiner. Svarta ruiner, brända ruiner. I vinden låg en doft av brandrök.

Han satt på ett berg. Hästen Bunkel stod intill, såg på honom med kloka ögon.

- Men... vad...? sa Disium.

- Det är sant det du ser, sa hästen. Du brände ner hela världen igår, med svärdet Galuxion.

- Vad? Nej!

Hästen sa inget, klok som han var. Disium fick försöka förstå själv, fick se sig om och försöka minnas vad han gjort igår.

Och Disium såg ut över den brända nejden - och han drog sig till minnes ett slag - och ett dödläge - och en ritt bort till ett tempel, och entré i ett tempel där en deva gav honom ett svärd i gyllene skida. Ett svärd som flammade stolt när man drog det, flammade bokstavligt talat. Det var Galuxion, det brinnande svärdet, kerubernas svärd som dolts för människan tills nu - nu, då det var dags att dra det och dra eld över världen. Tiden var mogen, synden hade växt sig för stor. Lika bra att utplåna allt och börja på ny kula, var tanken hos högre makter.

Att Disium varit ett gudarnas redskap visste han dock inte. Han ville dra svärdet upplevde han det som, han begärde dess makt. Så han drog det och red ut över världen som ett gissel, sände flammor över Rokkana. Han blev ett järtecken i skyn på sin häst, sin för tillfället flygande häst, för hur rättfärdig Bunkel än lät dagen efter så hade även han gripits av svärdets trollmakt: han kunde sväva och spränga fram i skyn, med den i anden brinnande Disium på ryggen som svingade sitt gudasvärd till världens straff.

---

Man red ut i jakt på vatten. Både häst och ryttare måste ha vätska, men de fann inga källor för sin törst. Det enda de fann var stoft och aska under en mulen himmel. De red genom slöjor av rök, de hostade av den dåliga luften, och de såg förbrända lik och förkolnade hus.

Ni fattar: allt var bränt, allt var förbi. Så hur ska man som författare skildra detta? Ska man säga: "Disium grät av åsynen av en värld i aska"? Eller ska man bara skildra allt som ett inre landskap, ett externaliserat psyke med ruiner, brända barn, sot och svedja så långt man ser?

Nåväl. Allt var bränt, Rokkana var i ruiner, inget liv kunde skönjas - och inget vatten. Och anstiftare av allt detta var Disium själv, han hade varit utföraren av detta dåd. Fattade han vad han gjort? Det gjorde han; skådandes ut över en svart dal, med röklukt i näsan och med en gråfet himmel över sig, mindes han sin djävulska ritt. Han mindes svärdet och flammorna, triumfen och fanstyget.

Man red vidare på jakt efter vatten: man red över slätter och över berg, man korsade ruinstäder, men förgäves. Så en dag, ridandes genom en skog av kala träd, såg Disium något framför sig: det var en bäck, en porlande bäck. Han hoppade av pållen, sprang fram, såg att vattnet var klart - och drack. Bunkel gjorde honom sällskap.

- Well, sa Disium och torkade sig om munnen, det finns kanske hopp.

- Ja, sa hästen. Vart ska vi nu?

Då såg man en liten varelse träda fram mellan stammarna. Han var grå, hade stort huvud med minimal näsa och helblå ögon.

- Votors! sa Disium.

- Densamme, sa varelsen.

Man satte sig ner, Disium på en trädstam, devan på en stubbe.

- Så hur går det? sa Disium.

- Bra. Än du då?

- Jag har börjat hämta mig från gårdagens eskapad. Tror jag. Jag brände ner världen med Galuxion...

- Jag vet, sa devan. Det var ju jag som gav dig svärdet.

- Var det? Men den figuren var ju humanoid och ljushårig, du däremot är - något annat.

- Visst, sa Votors. Men jag kan ändra gestalt.

- Åhå.

- Annars? Vad anser du om ditt dåd?

- Jag vet inte.

- Då kan jag säga dig, sa devan, att vad du gjorde var del i en plan att låta världen börja på nytt.

- Verkligen? Men måste man döda alla för det syftet?

- Tja, människans samlade karma krävde en katharsis. Därför lät man dig få svärdet.

- Så det var inte bara ditt beslut?

Votors gjorde en paus, såg på honom med sina gåtfulla ögon och sa:

- Nej, jag handlade på högre makters initiativ.

- I see.

- Men vad känner du då? sporde devan. Inför din eldritt, din flammande flygtur?

- Jag känner ånger.

- Alltid något: det visar att du känner, att du är mänsklig. Men du kan inte göra detta ogjort. Du måste nollställa dig och tänka på kommande dagar.

- Ja, sa Disium. Det ska jag.

Han föll i trans där han satt, försjönk i koncentrerade tankar. Han tog ett andetag, han tog två, han tog flera. Han tänkte: vägen framåt - kommande dagar - ny värld.

---

En fågel sjöng. Himlen visade en reva i molnen.

- "Finus, finus, sol och sommar", sa devan när Disium återvänt ur transen.

- Så...? Vad...?

Man satt i den förbrunna gläntan. Devan sa:

- Jag kan läsa tankar. Jag ser nu att du nollställt ditt psyke. Bra, då kan vi göra business igen. Vi kan dra åstad till Golagong, träffa Minilorden och börja bygga upp världen igen!

- Men... hur...

- Öriket Golagong, beläget i väster, ett land som du nog känner till, stod utanför kriget som inledde världsbranden. Därför kan det bli basen för en återuppbyggnad.

- Wow, häftigt alltså, sa Disium. Visst känner jag Golagong och dess Minilord, dess lilla kung. Det var ju jag som återinsatte honom.

- Gott, sa devan och reste sig. Då ger vi oss av.

- Men elden då? sa Disium. Brände jag inte ner Golagong också, likt alla andra öriken? Zammazingo, Cokelien och Regnbågslandet?

- Nej, Golagong klarade sig tack vare goda böner. Man skapade en skyddsvall av transcendental styrka runt sin ö.

Disium reste sig och steg i sadeln. Votors för sin del gick till fots, med stav i hand och blått i blick; färden styrdes västerut under blånande himlar.

(Illustration: Keith Parkinson)

söndag 29 juni 2008

Kerubernas svärd


Han drog svärdet och skrattade - ja, han skrattade som en vansinnig. Klingan brann av himlens alla eldar, hettan gjorde honom galen, och med ett skri hoppade han i sadeln på sin springare. Dess ögon brann, dess hovar sköt blixtar när den stampade, och Disium själv var eldfängd, hans ögon glödde. Nu hade han Galuxion, kerubernas svärd, och nu skulle han sätta hela världen i brand! Med ett spår av eld red han bort från Evighetens tempel.

Vad hade hänt? Vad stod på, vad var i sanning detta?

Det rör sig som alla ser om vår hjälte Trygger Disium, som ni kan läsa mer om under etiketten "berättelser från Rokkana". Där finner ni "Det stora äventyret" i elva delar, och under det "Jakten på Minilorden" i tre delar (länkar kommer även att ges i denna text på lämpliga ställen). Dessa legender berättar om en hjälte i en fiktiv värld, Rokkana, ty det var precis vad vår Disium var: en hjälte, en reko typ som gjorde hjältedåd.

Efter att ha funnit de nio klenoderna åt kung Kobe red Disium iväg och levde loppan ett tag: vin, kvinnor och sång i de fjärran lupanarerna på Suktans öar. Sedan fick han höra att det var något krakel på gång i världen, på Rokkanas fastland. Det drog ihop sig till krig mellan världens alla prinsar; alla blev som galna, alla bara började krig helt plötsligt. Man ville roffa åt sig sin broders ägodelar. Och fruar.

Disium moraliserade inte över detta; nej för tusan, han var ju gammal legosoldat, en krigsälskare av sedvanligt slag. Så han seglade åter till fastlandet, red iväg till första bästa hov och erbjöd sina tjänster. Det blev Cluxia i sydvästra Rokkana. Han tjänade som skvadronchef i rytteriet, som bataljonschef i infanteriet (ledande från hästryggen, tro inte något annat), och sist sattes han i spetsen för hela Cluxias här.

Man tågade genom cypresskogarna mot de förenta styrkorna hos Julmo, Vugland och Frippso. På vägen fick man själva, Cluxia, stöd av Drex, Klux och Jix, tre krigarstater i västra Rokkana. Omsider nådde man Kråkslätten, en vid prärie i centrala Rokkana. Dit kom också en tredje fraktion, som bestod av kung Kobes ysidoriska ledung, en liten men god armé, och Sipanor, Guttorm och Askudrams ledungar.

Detta var Rokkanas alla stormakter. Utanför konflikten stod förvisso ön Golagong, det västliga rike som styrdes av Minilorden.

---

Det var krig och ledungarna hade marscherat upp, hade sammanstrålat på Kråkslätten. Bägge sidornas arméchefer red fram för att parlamentera. Man siktade på en dunge med lönnar, klev av sina hästar, gick fram med sina adjutanter och bugade. Det var Disium som chef för sin koalition; för dagen bar han svart rustning, röd kappa och hjälm med tagelliggare. Sedan var det kung Kobe i tygmössa och burnus; han var chef för Sipanor, Guttorm och Askudrams ledungar, jämte sitt eget lands som var Ysidor. Och så var det, i den där dungen där man möttes, Luppula, iförd fjällpansrade byxor, blå kyrass och gallerförsedd hjälm. Han var chef för Julmos, Vuglands och Frippsos styrkor.

- Kobe, sa Disium att börja med, det var inte igår.

- Nej, verkligen inte.

Det var i själva verket tre år sedan de sist möttes, i slutuppgörelsen i "Det stora äventyret".

- När jag lämnat dig klenoderna, sa Disium, så sa du att jag hade en tjänst innestående. En tjänst från dig till mig.

- Sant.

- Nu kräver jag in den.

- Åhå?

- Ja: kom över med din samlade ledung på vår sida.

Kobe höjde ögonbrynet. Så sänkte han det, gned sig över det vita skägget och nickade:

- Ett löfte är ett löfte. Jag går över på din sida, med Ysidor, Sipanor, Guttorms och Askedrams ledungar.

- Vad säger du om det då, Luppula? sa Disium till denne. Luppula var ju nu i underläge gentemot de andra.

- Jag säger inget. Låt vapnen fälla utslaget. Vi börjar slåss i gryningen.

Med dessa ord bugade man för varandra, och red med sina adjutanter åter till de egna linjerna: Disium och Kobe till sin sida, och Luppula till sin. Man började genast gruppera, dra upp sig i slagordning. Hela fältet dammade av förbandens kringflyttande. Så kom kvällen, kokeldarna tändes, man satte ut vaktposter och gick till ro. Efter en måltid på bönor och korv gick Disium till sitt tält och sov. Han hade redan diskuterat taktik med kung Kobe och sina generaler. Starka flanker och full attack var receptet på seger.

---

Gryningen kom. Skärmytslare avancerade och föll undan. Kavalleri anföll Disiums flyglar, men slogs tillbaka: man hade som sagt starka flanker. Sedan anföll Disiums infanteri, stadiga karlar med lans och svärd. Luppulas män bar sköldar, som man dock slängde efter ett tag; de var för tunga, vägde över 20 pund.

Striden stod och vägde. Disium sa åt sina generaler att sköta ruljansen. Han drog sig undan med Kobe och sa:

- Jag måste bryta dödläget, i denna världsavgörande kamp.

- Hur då?

- Jag måste hämta Galuxion, kerubernas svärd i djungeln som heter Clydon.

- Låter bra, sa Kobe. Gör det! Vi ska hålla Luppula stången.

Så Disium tog sin gråbruna springare, sin talande häst vid namn Bunkel. Han klädde om till brokor, stövlar och tunika, plus hatt med uppvikt brätte och halsduk. Ridandes över gräsklädda kullar sa pållen:

- Så du ska hämta det yttersta vapnet?

- Ja, sa Disium. Det blir perfekt: det flammande svärdet, rätt ur kerubens hand.

- Men ska du inte tänka efter här, finna lugnet inom dig först? Sånt som du lärt dig på dina resor förut?

- Va? sa Disium med flammande blick. Nej, nu gäller bara krig. Jag vill vinna kriget, sedan blir allting bra.

Man red över kullar, genom dälder, över öknar och djungler och nådde till sist ett gyllene palats: Evighetens tempel, beläget mitt i Clydon. Där klev Disium av sin häst, gick in och kom till ett rum där en skinande deva satt på en tron. Väsendet hade humanoida drag, var klädd i vit särk, hade långt gyllene hår och hade ett svärd i knäet. Svärdet var instucket i en gyllene skida.

- Välkommen, Disium, sa devan.

- Tack, ärade deva och kerub.

Devan reste sig och överräckte svärdet:

- Tag detta svärd, människa, och dra eld över världen! Det är tidens melodi!

- Ja, det ska jag, sa Disium, förbi av stridsgalenskap. Nu handlade det inte om att vinna det stora slaget längre, nu skulle hela världen springa över klingan!

Devan såg Disium lämna palatset, dra svärdet ur skidan och skratta. Omsider steg Disium i sadeln och red iväg genom djungeln. Så bra tänkte keruben, Rokkana ska förgås. Det ska bli dem en läxa! Sedan, när världen brunnit, kanske de lär sig esoterismens grunder. Då kanske de lär sig fromhet, konsten att lyssna inåt. Förmågan att glädjas över det de har, och att inte alltid begära sin nästas ägodelar.

---

Disium red iväg från Clydons tempel, flög med sin häst som nu plötsligt kunde denna konst; det var svärdet Galuxion som förtrollade dem båda. Disium svingade sitt svärd, såg flammor skjuta ut i alla riktningar och sätta skogar och fält, städer och bygder i brand.

- Hurra, skrek Disium, så härligt! Brinn, baby, brinn! "Tänd blixten, som slår ett folk av år med elände!" "Bryt ut, efterlängtade oväder!" Rid på eldstormen och surfa på stållavinen!

Allt började brinna där han sprängde fram. Han nådde även Kråkslätten, där de andlöst väntande härarna fick se ett järtecken i skyn, ett spjut av eld. Det var Disium på sin häst som for fram, sändande eld och svärd över hela slagfältet. Allting förgicks, män och hästar, manskap och befäl, även själve kung Kobe som var hans gamle förbundne. Disium sände eld över båda härar, skickade bägge ledungarna till nästa värld. Han var inte längre en människa med tanke på vem som skulle vinna, han var gudarnas redskap när det gällde att föra Rokkana in i en ny fas.

Han fortsatte sin eldritt, red runt över hela det fagra Rokkana och drog eld över länder han besökt under sina äventyr, över Tinturel i norr, över Östland och Zammazingo, över Sydland och Hortalion, ja även över det gåtfulla ölandet Cokelien i söder. Själva luften var eldfängd, därför kunde även denna arkipelag drabbas.

Mätt på eldverket red Disium upp på ett berg, stack svärdet i sin skida och såg ut över världen, såg hela Rokkana gå upp i flammor. Vart han såg betecknades natten av flammor, av brandgula stråk som korsades och försvann i lointänerna. Luften var tjock av brandrök, av de aromatiska kolväten som uppstår vid förbränning.

- Ett sånt skådespel, sa Disium till Bunkel.

- Ja, sa denne. Hemska scener. Du har dödat hela världen, förstört allt! Du är säkert nöjd.

- Ja, jag är ganska nöjd. Jag har ju haft hjälp av dig, min eldfängda pålle!

Sa Disium. Och tog av sig hatten, drog kappan om sig, la sig ner på marken och sov. Det var knappast "den rättfärdiges sömn", sådana måttstockar gällde inte längre. Han hade som ett gudarnas redskap lärt världen en läxa, om man nu ska uttrycka det i kerubiska termer.

(Illustration: Bruce Pennington)

fredag 27 juni 2008

Mårtensson på nätet


Jag har fått ett mail från Bertil Mårtensson i Lund. En pressrelease rent av, med reklam för att hans fantasytrilogi "Maktens vägar" nu ska utges via ELIB i pdf och andra elektroniska standardformat. De tre delarna kommer även att utges som en enda bok på 1077 sidor (pdf).

Om Mårtensson som recensent kan man läsa här och här. "Maktens vägar" har jag kanske nämnt som hastigast på bloggen, men jag kan lika gärna puffa för verket här - för jag minns att jag gillade del ett och del två när jag läste dem, de hade en prosalyrisk ton och en rytm som överträffade Tolkien. Nu ska man så klart inte dissa denne storhet, denne Tolkien, men Mårtenssons "Maktens vägar" har sin egen nisch i den episke fantasyfanens hylla.

"Maktens vägar - vägen bort" och "Maktens vägar - vägen tillbaka" är eminent läsvärda. Och de är inte linjärt förutsägbara med "kamp mot ondskan", utan har överraskande intrigtvistar, flott flödande miljöer och väsen, och personer med roliga namn som "Jore Duff", "Jarel" "Andira" och "Vaaz Algaz deRuin".

En tredje del är "Maktens vägar - vägen ut". Som jag inte läst. Sedan har Mårtensson redigerat verket en smula sedan första utgåvan på 80-talet, som var den jag läste. Baserat på min läsning kan jag dock rekommendera verket.

Delano Stagg: Blodig strand


Härmed en titt på en kongenial roman.

En återkommande figur i USA:s krig är den politiske officeren. Jag menar nu inte politruken à la sovetique, utan mannen som efter en insats vid fronten gör karriär inom politiken, bygger sitt rykte på tapperhet i fält. Krigsbakgrund är ett plus i USA:s politik, se bara på John McCain och hans Vietnamår. Andra höga exempel är George Custer, som var knuten till demokraterna och hoppades att Little Big Horn skulle katapulta honom till Vita Huset, samt U. S. Grant, Eisenhower och Colin Powell.

På film har vi en bra bild av en politisk soldat i John Fords "The Horse Soldiers". Ju större anfall man deltar i, dess högre blir ambitionerna hos en viss officer: "nu kan jag kandidera till delstatsparlamentet... till representanthuset... senaten... Vita Huset!" Det där går som en röd tråd genom filmen.

I böckernas värld finner man något liknande i "Blodig strand" av Delano Stagg (orig 1961, sv 1979). En viss Calvin Hobbes är chef för ett marinkårskompani. Han är en hjältetyp som får kongressens hedersmedalj efter Tarawa. Nu siktar han på en politisk karriär. Detta gör honom lite för taktisk, lite för återhållsam. Och väl på Iwo Jima 1945 tappar han koncepterna och beordrar reträtt när man har japanerna i sin hand. Istället tar plutonchefen Don Avery befälet över kompaniet.

Det låter kanske inte över sig originellt. Och nog finns här vissa klyschor. I stort vill jag dock anse "Blodig strand" som exemplarisk; författaren vet vad han skriver om, detaljarbetet är gott, och på 156 sidor hinner man med att både besöka Guadalcanal, Tarawa, Saipan, Guam och inte minst Iwo Jima. Det är valuta för pengarna. Det är mycket tajtare och bättre än Norman Mailers "De nakna och de döda", som också utspelas i stillahavskriget. Som krigsförfattare måste man skildra strid, och det gör Stagg. Mailer har ju bara med en ynka patrull.

Patruller och kommandoräder, sånt får man i parti och minut från krigsförfattare. Stagg å sin sida har med en räd i sin bok, en amfibieräd mot en radarstation på en ö i Marianerna (kap 8). Men det är bara tio sidor: tajt och bra. Resten av striderna har nivå, har komplexitet. Stagg har inte fuskat, har inte tagit någon genväg.

Ett citat? Kanske då början på kapitel 9, som inte alls är märkligt. Men det visar två saker, nämligen att Stagg berättar okonstlat och rakt, och att han kan det här med krigsväsendet - vare sig nu han läst sig till det eller varit med själv. Jag gillar i alla fall rader som dessa:
Första jägarregementet omdanades till 4:e marinkårsbataljonen, inlemmades i 1:a provisoriska marinkårsbrigaden och anföll Guam i slutet av juli 1944, efter att i sju veckor ha fraktats runt i varma transportfartyg för att utgöra en flytande reserv vid invasionen av Saipan.
Ni kanske inte blir direkt förtrollade av detta. Men vad ska man citera då? Här finns inga stilistiska, ordmusiska godbitar att plocka. Här finns bara crisp narrative, och det duger för mig. Du som vill ha en tegelstensroman med raljans och jargong uppmanas läsa något annat. Denna bok däremot är en okänd storhet, en pärla som illustrerar det gamla måttot ars ist artem celare: "konst består i att dölja sin konst".

Relaterat
Arméstaben: SoldF 1957
SoldF 1972
SoldF 1986
Borg: Det röda massanfallet (1951)
Clausewitz: Om kriget (1832)

Livet som äventyr


Jag är Svensson, lever som Svensson. Lever mitt liv som ett äventyr, insuper intryck och gestaltar tillvaron.

Som igår: jag är på väg hem från budjobbet passerar en skata på ett staket. Fågeln sitter snällt kvar, låter sig betraktas med sin fascinerande fjäderdräkt: stjärten tonar i grönt, vingen skimrar i blått.

Eller som när jag står nere på stan, Fyristorg tror jag det heter, och min blick lyfter sig mot en stor, enorm, imposant tegelbyggnad som tronar upp sig i söder. Den har korsande flyglar, den har strävpelare, den har spetsbågefönster, den har sadeltak och dubbla tornspiror. Det är domkyrkan, och det är som om jag såg den för första gången, där den denna dag tronar i middagssolen.

Eller som när jag är ute och cyklar och passerar längs en ridå, en grön vägg där varje träd är annorlunda, allt är blandat i fysiljär faksikul: lönn och hassel, ek och björk, juppel och pimmel, blära och goding.

Intrycken bara sköljer över en. I just can't help believing. Jag ser guld i skyn och silver på tornspiran, finner en smaragd i rosen och en dröm i rännstenen. Molnen går, solen steker, sommaren lider och Ramsay ryter.

Jag lever mitt liv som äventyr, gestaltar Svensson och uttrycker mig symboliskt. Skatorna kraxar, katterna jamar, hararna skuttar och jetplanen susar; sommar 2008, Eriksberg, Sverige, världen.

torsdag 26 juni 2008

Rockanekdoter


Härmed utan omsvep ett antal rockanekdoter, såna man samlat på sig över åren från olika håll. Förhoppningsvis ska de roa er lika mycket som mig; håll till godo!

---

Led Zeppelin hade vandaliserat ett hotell, bland annat slängt ut en massa tv-apparater. När Robert Plant skulle betala räkningen sa portiern: ""Tänk va' kul att slänga ut en tv från ett fönster, jag har alltid undrat över hur det känns..."

Då ökade Plant på summan på räkningen och sa:

- Here, have one on us!

---

The Who's Pete Townshend körde en gång gitarrhalsen i taket ovanför scenen så att den fastnade. För att inte känna sig löjlig ryckte han loss instrumentet och började slå sönder det. Härav uppkom seden, för denna grupp och andra, att demolera instrumenten i slutet av konserter.

---

Det ryktades en gång i slutet av 60-talet att Paul McCartney var död. En journalist som ville undersöka fallet gick hem till Beatlesbasisten och ringde på. McCartney öppnade. Murveln frågade om inte denna var död, på vilket svaret blev:

- Me? I'm fit as a fiddle!

---

Karl Wallinger var en gång hembjuden till Prince. World Party-sångaren råkade vid intagandet av förfriskningar spilla rödvin på Prince' byxor. Det var väl inte så farligt, men då försökte Wallinger tvätta bort det - genom att hälla vitt vin på fläcken.

---

Tyska hårdrocksbandet Scorpions satt en gång i en hotellmatsal och åt frukost. Det började snöa. Rudy Schenker pekade ut och sa:

- Titta, det regnar kokain!

---

Svenska sånggruppen Herreys gavs under en turné öknamnet "de dansande deodoranterna". Men man lät sig inte nedslås, utan körde nästa spelning under slagordet "The Show Must Roll On"...

---

Sångaren i Joy Division, Ian Curtis, begick självmord genom att hänga sig i sitt kök. Efter detta hade gruppen ett framträdande. Någon i publiken frågade var sångaren var, och bandet svarade:

- He's hanging 'round in the kitchen!

tisdag 24 juni 2008

Bifigurer i brännpunkten


Regi är till 90% casting, sa en regissör. Adelsmärket på en pjäs är birollerna, sa en kritiker.

Birollerna gör komedin vill jag mena. Se på våra sitcoms, se på "Nanny" till exempel. Nog är Fran Drescher och "Maxwell Sheffield" samspelta, men alla andra figurer i denna serie är släta figurer.

Å andra sidan: de bra komedierna är de som har bra biroller. Tänk "Ellen" med Joely Fischer, Jeremy Piven med flera som sparringpartners. Och tänk "Joey" med syrran, systersonen, Jennifer Coolidge som agenten med flera: det betalar sig, det blir ett slags kritisk massa med rätta figurer i birollerna. "Seinfeld" och "Curb Your Enthusiasm" tycks mig också ha lyskraft i birollerna, det är inte bara Jerry och Larry David som lyser.

Recension: Drömboken (Swedenborg 1744)


Du är assessor i bergskollegium, uppfinnare och vetenskapare, adlad av kungen och firad av staten. Du reser runt i Europa från universitet till universitet, forskar om nyttigheter inom kemi och fysik, lever på stor fot och "har mätresser", det vill säga horor.




Du är en 1700-tales jet-settare. Du lever det goda livet.

Så en dag, på en krog, får du se en figur i ett hörn som säger till dig: "Ät inte så mycket."

Det var märkligt, en röst liksom ur intet...

Sedan börjar drömmarna. Du har aldrig fört dagbok, på sin höjd en resejournal med torra fakta, men nu måste du börja föra dagbok. Eller snarare nattbok -- för de drömmar du får är av den djupa sorten, innebördsrika saker. Du ser "hideusa spöken" och en naken skräcktant, du känner dig sjuk och vill ha bot, får veta att du luktar illa. Du finner dig stående i "en machine som rördes av ett hjul; dess stänger invecklade mig mer och mer och förde mig upp, att jag intet kunde undkomma", varpå du vaknar. Du drömmer detta (25 mars 1744):
Steg nedför en stor trappa -- omsider var stege -- hel fritt och dumdristigt. Där nedanföre var ett hål som gick i ganska stort djup ner; var svårt att komma på andra sidan, att intet falla in i det hålet. Voro på andra sidan personer, dem jag räckte handen att komma över. Vaknade. Är faran jag är uti att falla i avgrunden, om jag intet får hjälp.
Denna dröm var ju lätt att förstå. Men så finns där också mer besynnerliga saker, underbart vackra (1 maj 1744):
Kom mig tillhanda ett litet brev som jag betalte före 9 styver. Enär jag öppnade det låg inuti en stor bok med rent papper och mitt uti många sköna dessiner; det övriga var rent papper. Där sått ett fruentimmer på vänstra handen, som sig flyttade på högra och blädde i boken, och dessiner kommo fram. Jag tyckte det vara meningen av brevet att jag skulle i England låta rita en hop sådana dessiner eller mönster. Fruentimret hade en ganska bred gorge (= barm) och på bägge sidorne ända ned hel bar; hudet var glänsande som glaserad, och på tummen var en miniatyrmålning.
Som vi ser försöker han tolka även detta, den gode Swedenborg, vars "Drömbok" jag här citerar ur. Det skulle vara ordning och reda i hans värld, allt skulle genomlysas. Och visst har allting innebörd, det lärde vi ju oss av den korrespondentlära han senare utvecklade, ett slags plotinism som försöker fånga urbilden i avbilden.

Ännu en fascinerande dröm är denna, från 16 juni samma år:
Fördes mig representation av mitt förra leverne, och huru sedan jag gick där avgrunder voro på alla sidor och att jag vände om. Då kom jag i en ganska härlig lund, besatt överallt med skönaste fikonträ i skön växt och ordning; på en tycktes där vara kvar vissnande fikon. Lunden var med gravar omstängd, dock intet den sidan jag var. Jag ville över en spång som var högt jord och gräs på, men jag vågade mig intet för farligheten skull; såg något stycke därifrån ett stort och ganska skönt palais med flyglar, där ville jag taga logement. Tyckte mig att alltid hava prospekt av lunden och gravarne; ett fönster långt ut på flygeln var ock öpit, där jag tyckte ville hava mitt rum. Betyder att om söndagen jag skulle vara i det andeliga, som betyder den härliga lunden; palais lärer vara min dessin av mitt arbete, som syftar åt lunden, dit jag ärnar därmed att se.
"Fikonträd" ska visst betyda något religiöst, trädet kallas ju rentav ficus religiosa. Tänk också på Buddha som blev upplyst under ett sådant träd. Dylika korrespondenser är legio i Swedenborgs senare verk; han skriver bland annat om vad olika konkretioner i Bibeln har för innebörd, som "vit häst" (= förståelse av ordet både till dess goda och sanna).

- - -

Swedenborg har levat som tanklös materialist, som snusförnuftig vetenskapare och positivist. Nu öppnar sig en ny värld för honom, en värld med gloria och glädje, mörker och avgrund, nåd och botgöring. "Gudi vare allenast lov och ära": han drömmer flera gånger hur han knäpper händerna och att en ängel lägger händerna runt om, trycker åt liksom för att säga åt honom att be intensivare.

Han tolkar drömmarna så gott han kan, förstår att han måste lägga om sin livsföring. Sedan de intensivare drömmarna upphört fram på hösten inser han att han måste bli andlig forskare, måste övergå från positivism till esoterism. Han tar avsked och lever som privatman, lever i ljus och glädje på sin gård i kvarteret Mullvaden på Söder. Han skriver digra arbeten på latin, inte alltid så läsvänliga ens i översättning, men de har en sann grund, är en stråle av det eviga ljuset: Lux Aeterna.

Han fortsätter också att drömma och får visioner av himmel och helvete. Ja, han kan se detta även medan han är vaken, kan se andevärld parallellt med vår materiella värld, vår "naturliga värld" som han kallar den. Slutligen dör han, mätt på år och ära, blir berömd över hela världen och gravsätts i Uppsala domkyrka -- efter ett tag, drygt 100 år efter det han dött.

"Jag såg ljuset" skriver han i slutet av "Drömboken", här i Per-Erik Wahlunds redigering. Boken har fördelen att vara skriven direkt på svenska, är ej översatt från latin. Det är också en människa i kris som skriver den, han är "alone on a wide, wide sea", lost in the forest. Vad man än vill tro om dessa visioner så är det en sann bok.




Relaterat
Vivekânandas liv och budskap
Walsh: Samtal med Gud
Den stora konspirationen
Simone Weils credo
Castaneda
Målning: Bruce Pennington

måndag 23 juni 2008

Tidningsbudets sommar


Ni kanske undrar hur det är att vara tidningsbud på sommaren, och det ska jag nu tala om.

För det första är tidningarna tunnare: det råder viss nyhetstorka och reklambilagorna är färre. För det andra reser många abonnenter bort.

Så allt blir mycket lättare. Det går fortare att knäppa distriktet. Annars, förutom det där ovana solskenet man jobbar i, är allt som vanligt: ett bra jobb för en esoterisk eremit...

Och ett bra jobb för en bloggare. Ska inte ta någon semester, utan planerar att vara här i min lya och syssla med bloggen i sommar. Sedvanlig takt i uppdateringarna alltså. Om Gud vill.

(Bilden visar cupén i en Cadillac.)

söndag 22 juni 2008

Hieroglyfer i ett landskap


Han gillade "Miami Vice" på den tid det begav sig. Satt och skrev med TV:n på men med ljudet nerskruvat, inspirerande bilder: automateld bland pastellfärgade hus, biljakter bland palmer och swimmingpooler som speglar för den subtropiska himlen, evigt blå: rymd som speglas i rymd.

Han gillade också "Jakten mot nollpunkten", en film om en galning som ger järnet i en Dodge Challenger. Starring Barry Newman, en 70-talsikon. Han såg den två eller tre gånger: "Jag älskade den filmen. Jag tyckte den var utomordentlig. Högsta klass." (intervju med Ballard i Summa 10/1978) Egentligen är det bilen som har huvudrollen i filmen, med den svepande karossformen och ylet från 426 hemin, gummiröken och sladdarna, och så järnet mot undergången: Vanishing Point. Faustiskt så det förslår.

"Fruktan är mitt vapen" med sin halvtimmeslånga biljakt i början, förmådde också den inspirera vår Sheppertonguru, J. G. Ballard himself. Teknik och titanism, betong och motorvägar, tomma simbassänger som inbegrepp för det outgrundliga. Kraftledningsgata genom ödemarken, annonstavla med närbild på Elizabeth Taylors kindben, lågtflygande Hawker Typhoons som skjuter raketsalvor mot tyska tanks, sittande mål.

Helikoptar i gryningen, tomma parkeringshus, en pizzeria på en betongö. En tom cementsäck som blåser iväg över en ödetomt, företagsflaggor som hänger slaka i stiltjen, moln som går över Boländerna: magnificient desolation.

Sånt kan man komma att tänka på när det gäller Ballard. Den som vill läsa mer i denna anda, kan i självaste Galaxen finna en recension av "The Atrocity Exhibition" som är Ballard som bäst, hans konkreta prosapoesi som gestaltare av ett löftesrikt landskap här, och kolla in "Solens rike" och dess B-29-bombade risfält här, och hans novellsamling "War Fever" med sina experimentnoveller och annat här.

Eller så kan man klicka på etiketten "Ballard" här till vänster. Och få sig allt detta plus lite mer i ämnet.

lördag 21 juni 2008

Pop, rock, myt och magi: The Beatles


Jag levde länge i illusionen att Beatles bara blev bättre och bättre under sin karriär, och att de slutade när de var på absoluta toppen.

Idag anser jag inte det. "Let It Be", "Abbey Road" och vita dubbel-LP:n är förvisso mästerverk, men de känns lite splittrade. I början av sin karriär däremot fungerade Beatles som en grupp, medlemmarnas egon gick upp i en högre Gestalt och skapade det första popbandet. Dittills var det alltid en solist med uppbackning, vare sig han hette Frank Sinatra, Chuck Berry, Duke Ellington eller Jerry Lee.

Rockgruppens ontologi är verkligen svår. Hur enkelt är det inte att vara en artist som bara hyr in folk för olika uppdrag, något som åter är vanligt idag. JayZ featuring Beyonce och så vidare. Men med Beatles skapades detta att vara en grupp; ingen skulle vara frontman, och därför måste man alltid vara ihop, annars var det slut. Tänk på Rolling Stones och de hyllmeter som skrivits om psykologin mellan Jagger och Richards. Den senare har ju sagt: "Ni har det bra ni, som inte är med i gruppen; själv är jag fast med honom (Jagger) för livet!"

Tydligare än så kan inte gruppens förbannelse uttryckas.

Detta med rockgruppen som legend har också en viss Michael Moorcock tagit fasta på. I hans roman "The Day Of The Hawklords" gör han gruppen Hawkwind till superhjältar som slåss för universum. Slutstriden står mot ett gäng smörsångare... wow.

Rockgruppen har sin styrka och sin svaghet, kan bli en myt lika väl som en black om foten: kan bli föremål för processer kring vem som äger bandnamnet, svårartad immaterialrätt. Qv Pink Floyds rättegångar. Men att vara en grupp har så klart sina välsignelser också, som i tidiga Beatles. Fyra liverpudlians som låter lika, sjunger lika, spelar lika, drar likadana vitsar - men med bevarad individualitet. Svår ontologi som sagt! Mina favoritlåtar från denna period är "There's A Place" (sagoaktig längtan till sommarstuga), "A Taste Of Honey", "Love Me Do" (första hiten 1962) och "Michelle". Mellanperioden har ju sånt som "Drive My Car", "Paperback Writer", "Day Tripper" (dessa tre är sannskyldig hårdpop) samt "Norwegian Wood". Det bästa med denna fas är att det inte går att urskilja vem som skrivit låten; "Lennon/McCartney" till trots hörde man mot slutet lätt om det var en Lennon- eller McCartneylåt.

Skivorna "Rubber Soul" och "Revolver" är väl höjdpunkterna. Sömlösa skivor, få eller inga covers: LP-skivan som konstprodukt börjar se dagens ljus. "If I Needed Someone" av Harrison är för sin del höjdpunkten på "Rubber Soul": perfekt pop, glittrande gitarrsolo. Och på "Revolver" gillar jag särskilt slutet, maken till klimax får man leta efter. Först har vi Harrisons "I Want To Tell You", en subtil poptoppare, och så "Got To Get You Into My Life" (McCartneylåt), en vild elegi som toppas av med Lennons "Tomorrow Never Knows", en sant psykedlisk tripp:

Turn up your mind, relax and float downstreams,
it is not dying, it is not dying...


Men "Revolver" har så mycket mer. Inledningens "Taxman" är härligt vass, "Eleanor Rigby" med sina stråkar är en tragisk novell, och "I'm Only Sleeping" är coolt lennonsk (och med baklängessolo). "Yellow Submarine" är en legend i sin egen rätt, och den blev även en skoj film som håller än: en heroisk quest efter den försvunna musiken, stulen av blåkråkorna. Scenen med "Nowhere Man" är lite speciell; man möter en skojfrisk dåre som bara pratar på vers, men man ser igenom honom:

- I know what he is, säger Lennon. He's a real Nowhere man!

Så följer animationer där man så att säga sjunger sina vägar ut i tomma intet, sjunger fram de vägar man ska gå på, som aboriginala sånglinjer.

Är inte "Nowhere Man" med på "Revolver"? Hmm. Vi har i alla fall låtar som "She Said, She Said", ännu en Lennonbravad, en solig låt om hur det är att dö under en knarktripp: "She said... I know what it's like to be dead"... Så bjuds vi några McCartneylåtar som balans, till exempel den trankila "For No One". Sedan låttriaden som avslutar plattan; se ovan.

"Sgt. Pepper"? Lite för mycket McCartneyfeeling på den skivan. Projektet var ju hans idé. Denna skiva har fått sin backlash: i tjugo år utsedd som världens bästa skiva. Sånt straffar sig.

Höjdpunkter på de tre sista skivorna? Svårt att säga. Vita dubbel-LP:n är en fascinerande gobeläng, lite splittrad men kanske speciell därför. En skiva att upptäcka. Första dubbel-LP:n i historien? På "Let It Be" - om vi ser till den - gillar jag "The Long And Winding Road", vars rader jag brukar tänka på när jag cyklar till jobbet och ser pölar från ett regn som dragit förbi:

The wild and windy night that the rain washed away,
has left a pool of tears, crying for the day...


Och på "Abbey Road" gillar jag "Octopus' Garden", inspirerad av Ringo. Han hade lämnat gruppen för ett tag, kände sig illa omtyckt, och drog på semester till Medelhavet. På lyxyachten han bebodde fanns en kock som berättade att bläckfiskarna byggde bon av stenar på havsbotten, och när Ringo sedan berättade det för de andra i gruppen uppstod låten. Han var då tillbaks i bandet, hade rent av mötts av en blompyntad studio, så nu kunde man lira igen!

(Mer om den Moorcock jag nämnde kan man läsas på denna galax, här och här.)

fredag 20 juni 2008

Väinö Linna: Okänd soldat


Gud är som var och en vet allsmäktig, allvetande och fjärrsynt i sin vishet. Sålunda hade han en gång i tiden låtit en skogseld bränna ner tiotals hektar kronoskog på en sandmo nära staden Joensuu. Sina vanor trogna lade människorna manken till för att hindra honom i hans uppsåt, men orubbligt svedde han av ett så stort område som han ansåg behöva för sina framtida göromål.

Den förste som upptäckte den allsmäktiges förtänksamhet var en överste. Han var stabschef i en armékår och fann det avbrända området utomordentligt väl skickat till förläggningsplats. Finlands vinterkrig var utkämpat, det bästa hittills av alla krig, ty där utgick båda parter som segrare. Finländarnas seger var dock såtillvida mindre som de måst avträda landområden åt sina motståndare och dra sig tillbaka bakom nya gränser.


En sådan inledning, vilken ingress. Lagom sockrad för att dra in läsaren för att varsamt bereda honom på den storm som ska komma.

Det handlar om "Okänd soldat" av Väinö Linna. En roman som har allt - nästan allt. Vad den saknar kommer jag till; först kan vi ju se till vad den faktiskt har. Och den har som antytts en ledig berättarstil, men inte påfrestande så. Kåserandet försvinner nästan helt när striderna drar igång. Och man bestås i narrativet många fina porträtt: Rokka och Hietanen, Vanhala och Leto, Kaarna och Lammio. Känns de inte som folk man träffat IRL, så säg?

Linna kan skildra naturen:
Småningom grydde en grå, eländig morgon. Regnet hade upphört, men dess ymniga väta genomdränkte alltjämt hela landskapet. Det droppade från granarnas grenar och deras våta stammar skymtade som svarta silhuetter i den bleka gryningsdagern. Mannarnas kläder blev genomblöta i gräset. Varje ris och varje blad som man rörde vid gav ifrån sig en iskall liten skur. Otaliga spindelnät fastnade på händer och ansikte i buskagen och det höga gräset.
Detta påminner mig om mina västerbottniska skogsår: när man jobbade i skogen en dag, det regnade och man hade glömt regnrocken...

Han har alla hästar i stallet den gode Linna, alla indianer i kanoten. Med säker hand för han oss längre och längre in i Fjärrkarelen, längre och längre bort på öde moar mot det hägrande målet: Petroskoi, Onegastaden som döptes om till Äänislinna ("Onegaborg") när den erövrats. Så blir det vinter och ställningskrig, och det blir reträtt - och allt känns autentiskt, detta är finska fortsättningskriget.

- - -

Linnas roman är sinnebilden av detta krig. Men samtidigt är den en symbol för alla krig, för soldater och fronttillvaro och jargong och ond, bråd död i alla tider och alla länder. Den är arketypisk.

Som sagt: denna roman har nästan allt.

Vad saknar den då?

Jo, detta: kartor!

Linna kan nämligen skildra operationer, han kan det här med infanteristrid. Det är inga stackars små patruller han nedlåter sig till att teckna, inte återigen detta "ett gäng grabbar på äventyr" som krigsstoryn ofta hänfaller till. Linna var underbefäl och visste vad han talade om. Han försätter oss där, mitt i smeten, mitt i operationerna. Men just därför att han förmår greppa komplexiteten i striden, så blir texten ibland lite kryptisk. Man skulle behöva kartor.

I kapitel sex har man till exempel gjort en kringgång, hela bataljonen på en gåsrad, för att ta fienden i flanken. Men just på grund av denna marsch ut i tomma intet så vet man inte riktigt var fienden är, och under en nattstrid får man förluster under famlande i mörkret. Man skulle sända ut en patrull för att sondera, och den fick följande order av kompanichefen, som pekade på sin karta, en bild läsaren dock får klara sig utan:
- Tredje kompaniets andra pluton grupperar sej vid kanten av dendär kärrängen. Den har till uppgift att rycka fram till vägen, skära av den och bilda front västerut. Från norra hörnet av ängen går en stig till landsvägen, ser ni? Plutonen går fram på ömse sidor om den. Enligt spaningsrapporterna ska det finnas något slags lada på ängen, men ni hittar den lätt i varje fall. Tvåhundra meter härifrån snett framåt till vänster. Finns ingen möjlighet att ta fel. Om de redan har gett sig av, följer ni stigen och ansluter er till plutonen vid vägen. Från ängen är det ytterligare tvåhundra meter längs stigen till landsvägen. Ni kunde naturligtvis gå via första plutonen och fortsätta längs dess front till andra plutonen, men det är en onödig omväg, och dessutom är ettan redan invecklad i eldstrid vid det laget. Dethär är den kortaste och säkraste vägen. Någonting att fråga?
Det har inte patrullchefen. Men vi som läsare är lätt förvirrade, lite ute i det blå. Man skulle ha haft en kartskiss.

Nog för att man klarar sig. Man får ju följa soldaterna ut på patrullen, får se vad de ser. Militärsnacket enligt ovan, planerna och informationen om grupperingar och allt, blir för den sedvanlige läsaren till ett slags ornament, "något militäraktigt man kan hoppa över". Själv vill jag dock ha mer transparens än så. Men i så fall får man rita egna skisser.

- - -

Den nivå som "Okänd soldat" rör sig på, de operationer som Linna greppar, det är något unikt i krigsromanens historia vill jag hävda. En Maclean, en Mailer och en Hassel har helt enkelt inte samma koll, inte samma överblick. Ska man hitta nåt att jämföra med får det bli Jüngers "I stålstormen"; det är förvisso en memoar, men den har också denna suveräna bild av läget, detta behärskande av den värld som heter kompaniets strid - och därutöver (bataljonsnivå).

Linna kan skildra strid. Han vet vad säkringar, flankpatruller, inringningar och utbrytningar är. Anfall och reträtt och blodsmak i munnen, sårade och döda, inget sopas under mattan. Boken håller loppet ut; man förs mellan hopp och förtvivlan, lever sig med i trotylstomen i de sista fyra kapitlen, skildrande finska arméns via dolorosa sommaren 1944. Den stillastående linjen 1942-44 skildras däremot bara en passant, här behöver man inte bli långrandig - men Linna bjuder såklart på guldkorn även här, i scenen med marskalkens födelsedag och festandet på olika nivåer: manskapet för sig, offar för sig. Hjärtevärmande bild ur folkens liv.

Så hur ska jag avsluta det här? Det får bli med ännu ett citat, en ouvertyr till en vinterstrid i december 1941, krigets första år, i slutet av offensivfasen. Vad som följer efter citatet är en klassiker i sig, en intrikat operation med höjdpunkt i Rokkas utplånande av ett ryskt kompani som försöker kringå dem. Det förekommer bland annat i Laines film från 1956. Men här citerar jag bara början till allt detta, en stilsäker kapitelingress. Linna kunde minsann berätta, han kunde strama åt den kåserande tonen när det ville sig:
Den klara kalla rymden var mättad av ett oupphörligt knatter, vrål och dån. Bataljonen trängde fram mot fiendens underhållsväg för att därigenom tvinga honom överge en by som han hade erövrat för över en månad sedan. Det hade varit långa och blodiga bataljer om den, men fienden hade inte släppt sitt byte. Nu skulle byn tas. Bataljon Sarastie hade fått en kategorisk order att avskära etappvägen och se till att den också förblev avskuren.

Krönet på Flinten, den kala kullen bakom till vänster, kokade under en eldkoncentration av tungt artilleri. Resterna av en gränsjägarbataljon hade till slut, efter tre fåfänga och blodiga försök, lyckats bita sig fast där. Sluttningarna var beströdda med lik, för fienden hade inga reträttmöjligheter och striden blev följaktligen oerhört bitter. Den goda andan bland gränsjägarna tålde tre misslyckanden, och då det fjärde försöket förde dem upp på kullen stupade sibirierna i sina gropar utan att en enda man gav sig. Nu trummade fienden häftigt på med sitt artilleri, och där mitt i virrvarret bland liken låg gränsjägarna och tryckte apatiskt med skräck i hjärtat.

Kullen, som slumrat i ro sedan urminnes tider, hade plötsligt blivit mycket viktig. En smal blåådrad hand hade pekat ut den på kartan: Att ta den är en absolut förutsättning för att byn ska kunna erövras. Den behärskar kärrområdet på en kilometers radie, och det går inte att skjuta fram en kil alltför långtifrån, det skulle bli svårt med tillförseln och den kunde lätt bli avskuren.

"Förutsättningen" var alltså uppfylld, och bataljon Sarastie hade börjat sin framryckning.


Relaterat
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
SoldF 1986
Eld och rörelse
Den omöjliga friheten
Det sista flankanfallet

onsdag 18 juni 2008

Sommarläsning


På sommaren vill man ha något lagom opretentiöst att läsa. Så jag drog åstad häromdagen och botaniserade i mina hyllor, kollade vad jag hade inne. Men inget väckte min aptit. Gamla deckare och thrillers, nja, opretentiöst var det nog - men också ointressant.

Men så gick jag bort till den midjehöga bokhyllan vid köket, och där fann jag vad jag sökte: Jüngers "I stålstormen" på franska, även känd som "Orages d'acier". Jag köpte denna på Myrorna för några år sedan, och har sedan dess läst lite här och där. Nu läser jag rubbet. Jag förstår texten ganska bra, med min skolfranska och en ordbok.

Detta inlägg ska dock inte handla om rensning av skyttegravar och annat som Jünger gjorde i kriget. Jag ska återge en dikt, en drapa om min tid när jag var i skogslandet och runkade sump. Jag kallar den "Vill ni dansa, demoner?"

---

Dagen gryr, det är dags att bekämpa,
dags att bekriga kråkor och vättar:

demoner och fanstyg, monster och otyg,
svartalver, flygande oknytt och mer.

Jag kämpar, jag strider, jag fäktar som få,
men ju fler jag dräper dess fler kommer efter.

Då fattar jag att det är rytmen som räknas;
den egna rytmen är vapnet för seger.

Jag är lugn, jag andas, och ett-tu: jag dansar!
Jag dansar på svärdseggen, kämpar igen.

Jag fäller demoner, jag fäller vättar,
jag spetsar monster och otyg på svärdet.

Jag rensar luften från flygande oknytt,
jag andas lugn, jag har segrat i striden.

Jag har tagit kontrollen, jag har dödat demonerna,
har fått dem att röra sig efter min rytm.

Jag har segrat i striden, har vunnit dagen.
Jag har rensat ut mörkret inom mig själv.

tisdag 17 juni 2008

Swedenborg var ingen paulist


Jag har tidigare skrivit om grönt, bland annat här. Nu läser jag i bladet att ägare till gröna bilar är nöjdare än andra... där ser man. Det stod i senaste Diego.

Grönt ljus, grönt som balans mellan kallt och varmt, kort sagt: grönt är skönt. Min blick tenderar att dras till gröna bilar dessa dar, till grön metallic som skimrar i solen. Tips alltså till folk som ska köpa bil och tvekar om färgen: köp grönt!

Och det grönskar i markerna. På min hemväg, från Ekeby till Eriksberg, ser jag allehanda lövträd, ja en massa arter: lönn, asp, rönn, ek, lind, ask, björk, och så syrén och hägg. Och gräs, smaragdgrönt gräs. Apropå gräs sa Swedenborg, denne "Nordens Platon", att gräs förkroppsligar "det som är levande i människan", och blad "tankar". Översatt till engelska blir detta "leaves of grass", vilket alltså ska betyda "tankar om det som är levande i människan".

"Leaves of Grass" är som alla vet titeln på Whitmans diktsamling. Och han var influerad av Swedenborg, läste jag i en bok.

Swedenborg ligger begravd i Uppsala domkyrka. Sarkofagen är av röd porfyr, belägen i södra långskeppet, strax innan utgången. Swedenborg dog i England, men stoftet fördes till Sverige i början av 1900-talet. Det skedde ombord på pansarkryssaren Fylgia, ett lämpligt namn i sammanhanget: fylgior var ju beledsagare till dödsriket, psychopompoi.

En swedenborgsk idé jag gillar är denna: ditt bästa ögonblick är nu! Vare sig du står i tvättstugan, lagar mat, ser på TV, läser en bok, umgås med flickvännen eller är tusen kilometer från henne, så är nu din bästa stund. Obetingat, inga ursäkter. Det finns alltid tid att ta ett djupt andetag.

Swedenborg var en perukförsedd, milt leende 1700-talsmänniska. Förra året hyllade vi en annan sådan här i Uppsala, nämligen Linné. Jag frågar mig naivt: när ska Swedenborg bestås samma ära?

Swedenborg var emot treenighetsläran. Denna tjänar bara att förvirra folk. Emanuel hävdade: Gud är en, och hans emanation når oss via Jesus. Onödigt att dela upp det där i tre, i Gud Fader, Sonen och Helige Ande. Detta blir en lite väl symmetrisk modell, blir en onödig tradering av den plotinska triaden Uranos-Kronos-Zeus (som Paulus ska ha influerats av).

Nåväl, Swedenborg var ingen paulist. Han var emot försoningsläran, tanken att Gud är arg på människan men försonas när Jesus offras. Denna "slaktaridé" är förstås nonsens: Gud sände oss sin enfödde son för att han älskade oss, ville föra oss på rätta vägar. Döden på korset var ett olycksfall i arbetet, inget "sine qua non" för uppdraget - men när det nu väl skedde, när nu Jesus gick i döden för att bekräfta sanningen i sin lära, well, då kan vi i nattvarden minnas denna gärning. Nattvard gör oss inte syndfria, frälser oss inte automatiskt - men den initierar oss i det mysterium som var Jesus, anföraren av Elohim som lät sig födas på jorden som människa för att leda oss mot ljuset.

Nattvarden må vara litegrann av en gåta. Den är en rit, en symbolisk akt som visar utöver sig själv, utöver dess karaktär av minnesmåltid över Jesus. Som privatreligiös må jag vara kritisk till kyrkans övertolkning av nattvarden, men som symbol kommer den alltid att finnas. Den kommer bara att tolkas lite annorlunda, kanske så som jag skissat här. En tolkning som även Swedenborg stod för. Man kan inte tvätta sina synder rena i lammets blod lär Swedenborg ha sagt. Hans kyrka firar nattvard, de har den som ritual, men den övertolkas inte där i paulinsk anda.

Nattvarden är en symbol, ett handfast språk som är svårt att motstå. Det bär på en inre kraft, det övertygar mer än vad ord kan göra.

Mer om Swedenborg? "Det finns ingen Kristi nådebank" ansåg han enligt en biograf. Man kan inte (som svenska kyrkan tycks hävda) bara hänvisa till Kristus och bli fri från synd. Vi har alla vår karma, alla vårt öde i form av våra gärningar. Att ta emot Kristi nåd är rätta vägen, förvisso, men därmed är man inte fri från allt bagage, all dålig karma. Swedenborg kände inte till begreppet karma, men realiter förstod han det. Han kände heller inte till vedafilosofi eller advaitya-lära, enhetslära, men hans förnekande av treenigheten gör honom ju till ett slags holist, enhetsförespråkare och advaitya-guru. Förstår man veda förstår man Swedenborg, och tvärtom.

Jag är fortfarande medlem i Svenska kyrkan. Och om än jag anser att vissa av dess dogmer (se ovan) är felaktiga, så tänker jag inte inleda något krypskytte mot denna ärevördiga institution. Hellre reformera inifrån. För övrigt har ju kyrkan som sagt låtit begrava denne Swedenborg i sitt finaste tempel, och denna symbolhandling bådar gott för framtiden. En svensk kyrka, reformerad på swedenborgska, vedafilosofiska, esoteriska grunder, det vore något det. Då ska sången ljuda kristallklar under dess valv...!

söndag 15 juni 2008

Zonen


Härmed en prosaskiss från en gåtfull nejd, från "Zonen". Håll till godo.

---

Grunda värn, splitter -

Oljegranat, fosfor -

Eldmassage, gevärsrökgranat, snabbeldsgevär -

Huvudskott, lungskott, stormande moln i vargatimmen. Stridsvagnarnas kitt-kitt-kitt, de glesa leden och de fasta blickarna. Segelduk, kamouflagemålad -

Tre handgranater, binds runt en brännflaska. Cigarrettmunstycke, sandsäck, skyddade flanker. Blygrå moln, silver, stridsrök.

Staber, flygfält och radarstationer, fälttecken i gult och svart. Regla av med ksp, fram på flyglarna med stöttrupper.

Bårbärare bakåt, lysande skog. Understöd från pansar, sgr.

Glykol, olja, bensin -

Vapen, ammo, telefon, radio -

Pansarspränggranat, huset, stridsvagnar: 1:a omgången vänstra vagnen, 2:a omgången mellersta vagnen. Avstånd 250, 3 skott, samtidigt eldöppnande - anläggning - eld.

- Björken, bredd höger till busken, yteld, punkteld. Lutande björken icke uppfattad -

Skogens övre rand, vargtänder. Skogshaket, 50 m höger asparna -

... och två ord sammanfattar det hela: Tryckvåg. Stöttrupp.

lördag 14 juni 2008

Trädgård



Det är trädgården, som når till himmelen,
här går jag glad, bland träd och gröna blad...


Trädgården: följ stråket med blomster och träd, spänger och dammar, stänglar och buskar, och du ska snart se ett träd som är ett hägn för alla fåglar, ett träd som är alla träd, en stegvis evolution från högt till lågt och tillbaka igen.

I'm just sitting, watching flowers in the rain -

Well I saw you in the garden, with a lilac in your hair -

Away to the garden party -


Det är spårvagnen som går till himmelen,
en deva som kör, en ängel konduktör...


Sväva fram över astrala skenor, rulla på silverhjul i aftonglans. Veven i botten och bjällerklang, klingande klocka; stämpla biljetten och njut av färden, växla in dina himmelspoäng, troget tjänade under bön, goda gärningar och till alla människor en fri vilja.

Elevator operator -

Up where we belong -

Come fly with me -

Dialog i det fria


Jag var ute och gick på bygden häromdagen. Döm om min förvåning då jag oförhappandes mötte Skönheten. Jag approcherade och sa:

- Godmorgon, Skönhet!

- Godmorgon, Svensson.

- Så vacker du är, sa jag.

- Tack.

- Har du alltid varit så snygg?

- Ja, det måste jag nog säga. Jag var ett vackert barn.

- Så du är skönheten personifierad. Men minns vad Nimoy sjöng i "Maiden Wine":

Time hold precious for youth is your gold,
your beauty like silver will tarnish when old,
memories and dreams shall comfort you not,
when the flow of your sweetness is gone and forgot,
ohh, gone and forgot...


- Men säg inte så! Jag letar redan efter rynkor och gråa hår.

- Jag säger bara som det är. Men du kan, om du vill, påverka din skönhet framöver.

- Hur då?

- Genom att lystra till måttot "skönhet kommer inifrån".

- Aha, den gamla klichén.

- En kliché, men sann. Tänk även på aforismen: "Ungdomen är en gudagåva, ålderdomen är ett konstverk."

- Det var bättre, den har jag inte hört förr. Jag förstår perfekt vad du menar. Man må bli gammal och rynkig, men genom detta kan en inre skönhet lysa fram. En som man odlar mentalt.

- Ackurat så. Så oroa dig inte för förlorad skönhet, för blotta oron gör dig ful. Kom även ihåg att inte röka, inte supa, inte knarka, och att äta morötter och vistas utomhus i lagoma doser.

- Jag lovar.

- Bra. Lova mig att inte bli sur och förgrämd, utan lev liknöjd och i apatia, om vilket man kan läsa mer här på bloggen.

- Var då?

- Under aktuell etikett.

- Aha, ja där, nu ser jag den i etikettraden: "apatia".

- Gott. Farväl, Skönhet.

- Farväl, Svensson!

Vi skildes. Jag gick därifrån, glatt sjungande: "Vart tar alla vackra flickor vägen, och var kommer alla fula gamla kärringar ifrån?"

fredag 13 juni 2008

Omslag: Bruce Pennington






Bilder av Bruce Pennington har jag visat förr på bloggen: här, här och här. Varför? Av det enkla skälet att jag gillar dem, jag smälter av hans oljemåleri. Se glansdagrarna, se lointänerna, se ljuset! Se guldet och ädelstenarna, se saftigheten i det blånande blå!

Att det är oljor är det ingen tvekan om (plus lite airbrush). Bara med olja kan man få dessa effekter. Jag säger som min konstnärlige bror: västvärlden har på konstens område en sak som är unik, som den kan vara stolt över, nämligen oljemåleriet.

Pennington är engelsman, född 1944 i Somerset. Bilderna fann jag på sajten ICSHI, ägnad van Vogts verk.

(Okej, "Voyage..."-bilden var kanske inte så över sig. Eller "Weapon Shops". Men jag ville ha avsteg från det alltför blå, om ni fattar. Ville samla några av hans van Vogt-omslag bara, där första och sista bilden förvisso är sköna. Snofsigare Penningtonverk kan ses på olika webbsajter om ni orkar googla.)

torsdag 12 juni 2008

Det välgjorda språket


Say after me, please: "Sat, cid, ânanda, so 'ham, so 'ham".

Varande, sällhet, absolut kunskap: jag är han, jag är han.

Good. Now, say after me: "Tat tvam asi".

Det är du.

Good...

Välkommen till denna grundkurs i sanskrit. Vill ni lära er räkna från ett till tio? Säg då:

Eka, dva, tri, catur, panca, shashta, sapta, ashta, nava, dasha.

Na hanyate hanyamâne sharîre: den (själen) dör inte när kroppen dör.

Pashya etân samavêtan kurûn: se hur alla kuruer har samlats.

Nidagha kâlo 'yam upâgatah, priye: sommaren har kommit, min kära.

Ashvah, ashva, ashvam, ashvena, ashvâya, ashvât, ashvasya, ashve -

O sanskrit, vart ord är en sång hos dig, var rad en sonett...

Prâvepâ mâ brihato mâdayanti...

Nâsad âsin, no sad asîn tadânim...

Jag är döden - kâlo 'smi - jag är världsförstöraren - loka-kshaya-kshit-pravriddho...

Detta sista är en rad ur Bhagavad-gîtâ, 11.32 närmare bestämt. Det var den som Oppenheimer kom att tänka på, när man smällt av den första atombomben på Jornada del Muerte i juli 1945: den furiösa kraftutvecklingen liknade inget i världen, bara myten dög som jämförelse. Bara Gîtâns ord när Krishna visar sig i sin kosmiska gestalt för Arjuna: som skenet av tusen solar, "bhâh sûrya-sahasrah" (BhG 11.12).

(Intressant är det ju också, som Björn Lindström skrev apropå "Atomic Café", att Hirohito måste abdikera efter atombomberna fällts. Kejsaren var nu inte en gud längre, atombomben var bevisligen den nye guden...)

Annat man kommer att tänka på sanskritiker är Buddha, Shâkyamuni, Siddharta Gautama. Hans sedvanliga namn ska stavas just "Buddha", inte på något annat sätt. Det är tecknen B - U - D - DH - A. Inget annat. (D:et är ett vanligt d, dh:et är ett så kallat aspirerat d, ett med utandningsljud. Att vi inte greppar det där, inte förstår skillnaden, kan bero på att alla konsonanter i svenskan är aspirerade. Alla våra konsonanter har ett visst utandningsljud efter sig.)

Något mer att säga om sanskrit? I denna kåserande lektion?

Kanske lite glosor som avslutning. "Ashva" betyder häst, "kâma" betyder kärlek, "sat" betyder sanning och "vyaghra" tiger - och är det därifrån de fått "Viagra" månne?

Relaterat
Chartres
Den stora konspirationen
Melinas resa
Vad är verkligt?
Visdom i Bhagavad-gîtâ 1

Dio: Holy Diver


If there isn't light when no one sees,
then how can I know what you might believe?
A story told that can't be real,
somehow must reflect the truth we feel...


De två sista raderna tycks mig säga: diktaren är en lögnare som säger sanningen, symbolisk sanning är viktigare än bokstavlig. Texten skrevs annars av Ronnie James Dio, en fulländad rocklyriker. Och sångare. Och kompositör.

1983 skulle han ge ut sin soloplatta, hett efterlängtad. I själva verket blev detta hans sorti som nyskapande konstnär, men det var fullt förståeligt. Han hade ju gjort mästerverk i rad sedan 1975: plattorna med Rainbow och sedan "Heaven And Hell" och "Mob Rules" med Black Sabbath. Därför behöver man inte hålla emot honom att Dio-plattor som "Sacred Heart", "Dream Evil" och "Lock Up The Wolves" (1985-1990) inte infriade löftena från första plattan, "Holy Diver" från 1983.

Nåväl, visst finns det fina låtar på samlingsplattan "Diamonds - The Best Of Dio". Som "Hide In The Rainbow", "Evil Eyes", "Rock 'n' Roll Children" och "Hungry For Heaven"; den sistnämnda låter litegrann som Who's "Baba O'Riley". Men det är 1983-opuset som är juvelen i kronan, höjdpunkten i Dios solokarriär. Den enda dåliga låten är "Gypsy" - "och till och med den är ganska bra" som Dante Bonutto skrev i Kerrang...

En sån låt som "Caught In The Middle" kanske har lite melodifestivalvarning. Och "Invisible". Men de kan få vara andhämtningspauser från blockbusters som titellåten, "Straight Through The Heart", "Don't Talk To Strangers" och "Rainbow In The Dark".

In the misty morning, on the edge of time,
we've lost the rising sun, the final sign...
As the misty morning rolls away to die,
reaching for the stars we'll blind the sky...


Jämför man feelingen på "Holy Diver" med dem på Dios Rainbow- och Sabs-verk, så var dessa lite rundare, lite skönare om man så får säga. Detta berodde främst på gitarrsoundet; Blackmore har alltid fått ut en välljudande, lyssnarvänlig ton ur sina strator, och mer elegant än stringkvartett som uppbackning (på "Rainbow Eyes", Rainbow, och "Falling Off The Edge Of The World", Sabs) kan det inte bli.

Här på "Holy Diver" saknas dylikt, Vivian Campbells gura har ett lite råare sound. Och sången är framproducerad, självklart, det var ju Dio som betalade kalaset. Jag säger inte att denna lite strävare yta är oskön, ånej, det ger ju plattan karaktär. Kanske är det dessutom en uppdatering, ett sätt att hålla sig à jour med nya vågens metallsound. Alla hästar i stallet med andra ord, även om jag har mer fäbless för Dio så som han var i Rainbow och Sabs än i sin egen grupp.

Men strunt i det nu: hans solodebut rockade och rullade, och romantiserade och dansade. Det var tung fantasyrock, rätt medicin för en rockpublik som fått nog av självhat, realism och cynism. Det var den ultimata platsen i solen för en av hårdrockens absolut största namn, en undersätsig amerikan förutan vilken metallen inte alltid varit så skinande.

Time is a never ending journey,
love is a never ending smile,
give me a sign to build a dream on,
dream on, dream on...

onsdag 11 juni 2008

Mitt Uppsala


Jag sitter här och tänker på mitt Uppsala. På centrum, på de affärer som fanns och det som finns idag.

Var lugna, det blir ingen elegi över försvunnen mjölkbar. Jag tänker generellt och strukturellt, ser de stora linjerna.

Så till exempel fanns det då jag först kom hit, 1985, en hälsokostaffär nere vid ån. Idag däremot säljs hälsokost i varje mataffär (linser, örtte, what have you).

Antalet skivaffärer har såklart minskat (pga nedladdningen). Kvar idag är endast Musikörat, heder åt dem. Var annars kan man gå in och köpa vax av Popul Vuh, Tangerine Dream och annat viktigt?

Däremot har antalet klädaffärer ökat. Dyra designerkläder. Tretton på dussinet.

Antalet antikvariat är tack och lov rätt konstant. Bok-Vicke och något till har stängt, men i stort sett är situationen god. Kanske har vi en sju-åtta antikvariska boklådor i centrum. Inte så att jag går på antikvariat så ofta numera, jag köper mina böcker på Röda korset och Sirius loppmarknad...

Mer som är? Domus hade ett varuhus i stan då jag kom hit, men det är omgjort nu, som så många andra Domusar i detta land. Såklart ligger ett Åhléns mitt emot, och detta lever vidare. Det har så kallad "hålsömsfasad", skandalartat när det kom men nu accepterat: betong med ornamentala hål. Samma fasad finns på Åhléns i Farsta centrum, kan jag meddela.

Slutligen har antalet caféer ökat. Kaffedrickande var lite halvute på 80-talet, nu har det vänt. Och antalet biografer har minskat, men någon kris är det inte; med såväl Filmstaden, Sandrews och den lilla men naggande goda Fyris bio så är det väl sörjt för cineasmen i Uppsala. Biobesökandet har inte dött ut, trots dvd och 40 filmer på TV varje kväll.

Relaterat
Jünger: Subtile Jagden
Evola: Ride the Tiger (1961)
Schwarzkopf
Doriel
Clarke: Möte med Rama (1973)

Jag följer TV-serien "Life"


TV-serien "Life" håller stilen. Den var bra från början, och även efter fyra-fem avsnitt sitter man som klistrad.

Hela konceptet funkar: det är dels en ramstory, där den fordom fängslade polisen Crews ska lösa gåtan kring vem som satte dit honom, samt avslutade kriminalfall i varje avsnitt. Men dessa fall är inte bara lösa trådar, utan belyser något. I går kväll var det till exempel Crews' kvinnliga kollega som fick fejsa en tvehövdad demon: sprit och våldtäkt.

Denna serie arbetar med små medel. Som till exempel i skådespeleriet: små gester och kontrollerade fysionomier. Och Crews zenvisdom känns äkta, den piggar upp jämfört med CSI-Carusos cynismer eller "må dåligt"-köret hos Wallander & c:o. Igår sa till exempel den gode Crews, helt en passant, att man måste älska ögonblicket, gilla läget, trivas där man just nu befinner sig. En grundbult även i mitt credo.

"Life" har en tonträff som är svår att fånga. Man kan bara se den (TV 3 tisdagar, 20.00). Och läsa mer om första avsnittet, som jag skrev om här.

(Målningen är Giorgiones "Stormen".)

måndag 9 juni 2008

Harmoniska halvgudar och zebrarandiga nejder


Härmed en artikel om Frederik Pohl och hans begränsningar. Pohl är en amerikansk sf-författare.

Gammal man gör så gott han kan...

Jag tänker på Fred Pohl, och jag menar så här:

Det är helt okej att vara född 1919, gå ut i andra världskriget och återvända som hjälte. Att låta denna erfarenhet påverka en: man har besegrat Hirohito och nazismen, man är en god människa. En hero = halvgud. Nåväl, raljansen åsido: man har prövat sina krafter i världshistoriens vimmel och, om vi ser till Pohl, bestått provet.

Detta har påverkat en, och det må speglas i den fiction man skriver. Amerikansk 50-tals-sf har, allt annat lika, ett visst självförtroende, ett visst skimmer. Samhällskritik etc må finnas i den, men den är de facto skriven av the greatest generation: de som vann andra världskriget.

Solen lyser alltså på Pohl och hans gelikar (Heinlein, Asimov, Clarke).

Sedan kommer 60-talet. Och en ny prosa ser dagens ljus. En mer ångestladdad, kvalfylld fiction. De som skriver den vet inte hur lyckligt lottade de är, de vägrar se besegrandet av axelmakterna som historiens slut. De är uppväxta i kalla krigets MAD-värld, och kan inte riktigt acceptera att ömsesidig förstörelse är det högsta goda. Därav ångesten i texter som "I Have No Mouth And I Must Scream" (Ellison), därav det pulserande psyklandskapet i "The Singing Citadel" (Moorcock), därav Travens såriga ansikte i "The Terminal Beach" (Ballard).

En ny prosa, en ångestprosa har blivit norm inom sf. Vad ska då en gammal man som Pohl göra? Han är smart och vill inte avfärda allt detta nya rakt av, han vill inte spela sur gubbe som exempelvis Heinlein. Nej, Pohl försöker sig på ångestbagen själv. Men hur?

Ja, hur? Ångestprosa kan han inte skriva. Så han får ge sin huvudperson lite formell ångest, låta'n träffa en psykolog och lägga'n på analyssoffan (efter referat av bok i Aldiss sf-historik, kanske var det "Starburst").

Jag är ledsen, Frederik Pohl, men detta räcker inte. Det är skillnad på implicit, inre, medfödd ångest, och en ångest som bara är påklistrad och tillagd för att visa att man läst läxan.

Moorcock, Ellison, Ballard och eventuellt andra i den nya generationen (Malzberg, Silverberg i "Dying Inside") har förstått vad det rör sig om. Deras bombimploderade, disharmoniska värld kräver en dissonant, ångestdrypande prosa. Den kan inte skildras av välmenande gentlemen, av medaljerade krigshjältar som Pohl. Av harmoniska halvgudar, besegrare av de hitlerska och japanska odjuren.

Man kunde ju föra resonemanget vidare och ställa Tolkien och Moorcock mot varandra. Nu gillar jag förvisso Tolkien, jag uppskattar hans religiösa djup - men vad jag vänder mig mot hos honom är tendensen att projicera det onda, besegra odjuret, och sedan blir allt bra: man återvänder till sin tekopp i det trygga Fylke. Moorcocks fantasyhjältar däremot lever i världar där kaos och ordning tycks leva sida vid sida, dessa krafter gör landskapet zebrarandigt. Elric, Corum och Erekosë tvingas ta ställning i en mycket mer komplex värld.

Tolkiens generation "fought the hun", gott så. Men för dem var det ideellt sett enklare. Efterkrigsgenerationen kastades ut i en mer konfys värld, en där - som jag varit inne på - atombomber krävdes för att stävja ryssen. Detta intrikata moraliska spörsmål speglas i fysionomin hos Elric, den förkroppas i de landskap han färdas genom. Där finns ingen trygg famn att återvända till; han dödar sin kära Cymoril, och andra hustrun Zarozinia bjuder bara tillfällig tröst innan slutstriden timar. Nu må hans Harmageddon i "Stormbringer" vara rätt nihilistiskt, allt går under, och det är mer än jag kan köpa - men Moorcock har åtminstone speglat ångesten i symbolisk form, förhållandevis mer drabbande än hos Tolkien.

Jag säger inte att sf-författare som debuterade på 60-talet per automatik är bra, och att 40-talsgenerationen inom sf är dålig. Men i populärfiktion som denna märks generationsskiftena rätt tydligt.

Inom mer idérik fiktion blir generationsfrågan mindre intressant. Ernst Jünger ser jag som tidlös, mer tidlös än Tolkien och Moorcock. Ju intressantare författare, dess mindre bagage i form av tidsstil. Dess mindre påverkas han av tiden, av accidentia och modeföreställningar, av sånt som ett tag anses viktigt men som sedan sjunker undan och blir till bakgrund. Många av H. G. Wells böcker känns också rätt tidlösa, tycks det mig. För att inte tala om Philip K. Dick.

Relaterat
Ernst Jünger
Memoarer
Andersson

Frågeformulär


Namn: Lennart Svensson

Favoritgrönsak: tomat (rumstempererad)

Senast sedda film på bio: Den vite vikingen (Gunnlaugsson, 1994)

Utomnordiska länder jag besökt: Ryssland, Tyskland, Italien

Ämne jag har tio poäng i: postmodernism

Bok jag just läst ut: George Trevelyan, "Operation Redemption" (1985)

Favoritdryck: grönt te

Favoritfrukt: torkat fikon som man kokat lätt

Favoritfärg: grön (en neutral färg, men inte tråkigt neutral som grå)

Fordon som jag kört: Renault Master, Mercedes 200, Volvo 940, Scania L50, Saab 900, Bandvagn 206, Terrängbil 11, Mitsubishi Galant, Nissan Bluebird

Barnböcker jag minns: "Anders ute med Taxi", "Jag kan köra alla bilar", "Poas sagobok"

Träd jag planterat: tall

Väg jag cyklat: Övik - Nordmaling - Bjurholm - Fredrika - Åsele - Studsviken - Björna - Övik

Fjäll jag vandrat i: Saltoulokta, Abisko

Favoritpålägg: mjölkfritt margarin

Favoritbröd: riskaka

Bästa krigsromanen: "Blodig strand" (Delano Stagg, 1961)

söndag 8 juni 2008

Jag ska bygga ett tempel







"Spräng alla kyrkor" sa Tiina Rosenberg. Med Maglarps nya kyrka har hon fått som hon ville, den är riven nu...

Skämt åsido. Den skulle ändå rivas. Man hade i denna Skånska socken en gammal medeltidskyrka som användes, och en nyare tegelsak som stått öde ett tag. Klart den skulle rivas. Ändå blev det visst hallå kring det där, röster ur folkdjupet reste sig i protest. Varför? Kanske för att kyrkor talar till något undermedvetet i oss. De talar till det heliga inom oss.

Templen är symboler. Även den rit som försiggår i kyrkor, riten över alla riter, nattvarden, är en symbol. Så jag som gillar symboler kanske borde gå och ta nattvard? Jag börjar känna mig mer vänligt inställd till denna ritual. Synd bara att min mage inte tål vin... Baptisterna använder för sin del druvjuice, det vore kanske bättre...

Nåväl, kyrkor är sköna. Klockklangen renar etern, sänder ut positiva vibbar. Jag gillar att gå in i kyrkor, sitta ner och meditera en smula. Detta är, utan att hänfalla åt skrymteri, rätta sättet att gå in i templet. Att som turisten bara gå in på jakt efter konstnärliga kickar, jakt efter sevärdheter, är fel. Man får gärna njuta av formerna och ljuset, men då måste man först ha kommit i stämning. Genom att sätta sig ner och ta ett djupt andetag eller tre.

Här ovan visas några kyrkor. Tegelsaken överst är Maglarp (notera ogräset på strävpelarna), så följer altaret i Frösö kyrka, Själevads åttakantiga tempel, Anundsjö medeltida kyrka, Storkyrkan i Stockholm och sist Masthuggskyrkan i Göteborg.