måndag 30 juni 2008

"Hello, tiger!"


Katter är halvskygga djur. Som jämförelse kan man ta haren, som springer iväg så fort han ser en. Katten däremot stannar till, ser på en och avvaktar - och så, när man är alldeles intill, brukar den slinka iväg.

Men det har sin förklaring. Katter har bott hos människan sedan det gamla Egyptens dagar. Katten är domesticerad, eller halvdomesticerad - liksom hon är halvskygg. Hon söker sig till människan, men går likafullt sina egna vägar.

Katten jagade möss, därför hölls hon i egyptiska sädesmagasin. Hon hade samma roll i det medeltida Europa. Där blev hon emellertid snart associerad med häxkonst, som följeslagare till häxor, vilket var olyckligt - för detta sägs ha bidragit till ökningen av råttor vilka spred digerdöden. Man utrotade katter av skrockfulla skäl, och vips ökade råttstammen.

Tänk här på Lovecraftnovellen "The Cats Of Ulthar", om katter som räddar en stad från hemsökelse. Därför instiftas lagen att man inte får döda en katt i detta Ulthar. Lovecraft var en stor kattälskare.

I andra änden har vi såna som Napoleon, som ogillade katter. Ailurofobi kallas det.

Och mytologiskt har vi Freja, vars vagn dras av katter.

På mitt distrikt stryker det omkring många katter. En morgon, vid några radhus, stötte jag på en feting som satt och lurpassade på en mus, fullt synlig en meter bort, helt paralyserad: musen var liksom ihopdragen till en boll. Jag måste passera paret för att nå vissa lådor, men jag hastade förbi. Det var som om jag klampat in på något förbjudet. Jaktens tabu. Och hur dramat slutade vet jag inte.

Katter: ibland sitter de inne i trapphus och väntar på att bli utsläppta. Ibland vågar de rusa förbi en och ut genom dörren man öppnat, ibland bara sitter de och glor på en. Halvskygga som sagt.

Katter är svåra djur, lite egensinniga, och kanske därför så älskvärda. De gillar inte att man möblerar om sina rum till exempel; en ny möbel ser de misstänksamt på, de kanske vänjer sig vid den först efter en månad eller så.

Jaminsann, katter! Deras jamande kan låta märkligt. Katter som kan härma mänskligt tal finns det exempel på. I ett program med roliga videos hade man ett klipp med en katt som skulle badas, men den ylade "Oh nooo! Oh nooo!" inför nedsänkandet i badet. Prisvärt.

Ett bra namn på en katt vore Morrissey... Den morrar, och den får ett popnamn, geddit?

fredag 27 juni 2008

Delano Stagg: Blodig strand


Härmed en titt på en kongenial roman.




En återkommande figur i USA:s krig är den politiske officeren. Jag menar nu inte politruken à la sovetique, utan mannen som efter en insats vid fronten gör karriär inom politiken, bygger sitt rykte på tapperhet i fält. Krigsbakgrund är ett plus i USA:s politik, se bara på John McCain och hans Vietnamår. Andra höga exempel är George Custer, som var knuten till demokraterna och hoppades att Little Big Horn skulle katapulta honom till Vita Huset, samt U. S. Grant, Eisenhower och Colin Powell.

På film har vi en bra bild av en politisk soldat i John Fords "The Horse Soldiers". Ju större anfall man deltar i, dess högre blir ambitionerna hos en viss officer: "nu kan jag kandidera till delstatsparlamentet... till representanthuset... senaten... Vita Huset!" Det där går som en röd tråd genom filmen.

I böckernas värld finner man något liknande i "Blodig strand" av Delano Stagg (orig 1961, sv 1979). En viss Calvin Hobbes är chef för ett marinkårskompani. Han är en hjältetyp som får kongressens hedersmedalj efter Tarawa. Nu siktar han på en politisk karriär. Detta gör honom lite för taktisk, lite för återhållsam. Och väl på Iwo Jima 1945 tappar han koncepterna och beordrar reträtt när man har japanerna i sin hand. Istället tar plutonchefen Don Avery befälet över kompaniet.

Det låter kanske inte över sig originellt. Och nog finns här vissa klyschor. I stort vill jag dock anse "Blodig strand" som exemplarisk; författaren vet vad han skriver om, detaljarbetet är gott, och på 156 sidor hinner man med att både besöka Guadalcanal, Tarawa, Saipan, Guam och inte minst Iwo Jima. Det är valuta för pengarna. Det är mycket tajtare och bättre än Norman Mailers "De nakna och de döda", som också utspelas i stillahavskriget. Som krigsförfattare måste man skildra strid, och det gör Stagg. Mailer har ju bara med en ynka patrull.

Patruller och kommandoräder, sånt får man i parti och minut från krigsförfattare. Stagg å sin sida har med en räd i sin bok, en amfibieräd mot en radarstation på en ö i Marianerna (kap 8). Men det är bara tio sidor: tajt och bra. Resten av striderna har nivå, har komplexitet. Stagg har inte fuskat, har inte tagit någon genväg.

Ett citat? Kanske då början på kapitel 9, som inte alls är märkligt. Men det visar två saker, nämligen att Stagg berättar okonstlat och rakt, och att han kan det här med krigsväsendet - vare sig nu han läst sig till det eller varit med själv. Jag gillar i alla fall rader som dessa:
Första jägarregementet omdanades till 4:e marinkårsbataljonen, inlemmades i 1:a provisoriska marinkårsbrigaden och anföll Guam i slutet av juli 1944, efter att i sju veckor ha fraktats runt i varma transportfartyg för att utgöra en flytande reserv vid invasionen av Saipan.
Ni kanske inte blir direkt förtrollade av detta. Men vad ska man citera då? Här finns inga stilistiska, ordmusiska godbitar att plocka. Här finns bara crisp narrative, och det duger för mig. Du som vill ha en tegelstensroman med raljans och jargong uppmanas läsa något annat. Denna bok däremot är en okänd storhet, en pärla som illustrerar det gamla måttot ars ist artem celare: "konst består i att dölja sin konst".




Relaterat
Arméstaben: SoldF 1957
SoldF 1972
Borg: Det röda massanfallet (1951)

torsdag 26 juni 2008

Emanuel Swedenborg: en biografi


Emanuel Swedenborg föddes i Stockholm som son till Jesper Swedberg. Modern hette Sara, född Behm.




Emanuel Swedenborg föddes i januari 1688. Då var fadern, Jesper, hovpredikant hos Karl XI. Strax blev han professor i teologi vid Uppsala universitet. Emanuel spenderade för sin del sin barndom i Uppsala och blev student där. När studierna var klara 1710 åkte han på bildningsresa till Europa. Holland, Frankrike och Tyskland besågs. Sist kom Emanuel till London där han stannade i fyra år. Han var en självmedveten ung man som visste sin begåvning, han skulle bli en stor vetenskapsman sa han till svågern Erik Benzelius. Och visst hade Emanuel fog för detta tal; han gjorde utkast till sådant som en ubåt, en sluss, en ångmaskin, en kulspruta och ett flygplan.

Ett möte man gärna hade velat vara med vid var när Karl XII i Lund mötte Polhem och Swedenborg. Kungen var just hemkommen från Turkiet, lätt tillrufsad men ännu med planer för framtiden. I Frans G. Bengtssons "Karl XII:s levnad" finns mötet mellan dessa tre storsvenskar beskrivet. Bland annat tävlade de i huvudräkning, som kungen var lika bra på som de andra.

Resultatet av mötet blev annars att kungen utsåg Swedenborg till assessor i Bergskollegium. Det innebar att tillsammans med Polhem projektera allehanda installtioner, som ett saltsjuderi i Bohuslän, slussar i Trollhättan och en torrdocka i Karlskrona. Alltsammans var spetsteknologi för sin tid, big science i perukernas tidevarv.

- - -

1718 lät den nya regenten Ulrika Eleonora adla Emanuel och hans syskon, mest som en ärebetygelse för fadern biskopen (som ännu var vid liv, han dog 1735). Swedenborg strävade på med olika projekt de följande åren och på 1730-talet började han intressera sig för andliga ting. I förstone gällde det att i positivistisk anda finna bandet mellan kropp och själ. Som den perukstock han var hävdade han exempelvis, i skriften "De infinito", att själen var skapad av materia.

Emanuel läste de stora filosoferna (Platon, Leibniz, Locke mm) men famlade i stort sett i blindo. Han vågade inte sätta något på spel, trodde han kunde nå sanningen om universum utan att placera in sig själv och sin existens däri. Detta fel gör förvisso många vetenskapare än idag.

- - -

Swedenborg var en rätlinjig vetenskapsman för sin tid. Men efter en resa till Holland 1744 började Emanuel drömma konstigt. Efter denna katharsis slutade han tänka materialistiskt. Han blev esoterisk och dann, insåg att tillvarons kärna är andlig och att vår materiella värld bara är ett hölje för det ideella.

Han gav nu den formella vetenskapen på båten för att istället läsa och tolka Bibeln, som han ansåg bar på dolda innebörder. Han pensionerade sig från Bergskollegium 1747, lärde sig hebreiska och publicerade "Arcana Caelestica" i åtta volymer till och med 1756. Få förstod den då men idag är innebörden i dess esoterism klar: Gud är EN och sänder via emanationer ut sin verklighet ner till oss, utövar inflytande (lat. influxus) på den materiella världen där vår kropp vistas. Via introspektion via själ och ande kan vi nå tillvarons högre nivåer.

- - -

Bland Emanuels mer lättlästa verk är "Himmel och helvete" och "Den sanna kristna religionen". Liksom alla andra hans religiösa verk skrevs de först på latin och trycktes utomlands, för här rådde censur. Först på 1800-talet blev de översatta till svenska. Nämnda verk ger ett slags populärframställning av "Arcana Caelestica", det vill säga av hela hans esoteriska credo.

Från 1747 till sin död 1772 levde Emanuel i London, i Haag och i Stockholm. Här hemma deltog han som ledamot för adelsståndet i sessionerna på Riddarhuset, ty så måste han göra som huvudman för släkten Swedenborg. Annars hade han nog helst vela slippa; vem bryr sig om jordskatter när hela evigheten väntar...?. Sommaren 1771 begav han sig till England. Där, i London, fick han i december ett slaganfall (stroke) som delvis förlamade honom; han blev sängliggande och dog den 29 mars 1772 i den engelska huvudstaden. Han ska ha varit klar i knoppen in i det sista och på bättringsvägen, men lär denna dag ha vaknat och frågat vilken dag det var. Då ska han ha tackat för upplysningen, somnat in och dött, ty han hade förutsagt att han skulle dö just denna dag.

Som fritänkare sågs Swedenborg över axeln av det officiella Sverige och han förblev begraven vid svenska kyrkan i London länge och väl. 1908 fördes stoftet hem på allmän begäran även om kyrkan varken då eller nu har accepterat hans läror. Men tiden arbetar för honom skulle jag vilja säga. Och någon våldsamt annorlunda lära än sedvanlig fromhet bjuder han inte på, han är bara en lite djupare kristen än vi är vana vid. Att han ligger begravd i domkyrkan är en gest som framtiden kommer att se som helt naturlig.




Relaterat
Swedenborg: Drömboken (1744)
Eld och rörelse: fri pdf
Andrea Mantegna, "Marie död".

tisdag 24 juni 2008

Recension: Drömboken (Swedenborg 1744)


Du är assessor i bergskollegium, uppfinnare och vetenskapare, adlad av kungen och firad av staten. Du reser runt i Europa från universitet till universitet, forskar om nyttigheter inom kemi och fysik, lever på stor fot och "har mätresser", det vill säga horor.




Du är en 1700-tales jet-settare. Du lever det goda livet.

Så en dag, på en krog, får du se en figur i ett hörn som säger till dig: "Ät inte så mycket."

Det var märkligt, en röst liksom ur intet...

Sedan börjar drömmarna. Du har aldrig fört dagbok, på sin höjd en resejournal med torra fakta, men nu måste du börja föra dagbok. Eller snarare nattbok -- för de drömmar du får är av den djupa sorten, innebördsrika saker. Du ser "hideusa spöken" och en naken skräcktant, du känner dig sjuk och vill ha bot, får veta att du luktar illa. Du finner dig stående i "en machine som rördes av ett hjul; dess stänger invecklade mig mer och mer och förde mig upp, att jag intet kunde undkomma", varpå du vaknar. Du drömmer detta (25 mars 1744):
Steg nedför en stor trappa -- omsider var stege -- hel fritt och dumdristigt. Där nedanföre var ett hål som gick i ganska stort djup ner; var svårt att komma på andra sidan, att intet falla in i det hålet. Voro på andra sidan personer, dem jag räckte handen att komma över. Vaknade. Är faran jag är uti att falla i avgrunden, om jag intet får hjälp.
Denna dröm var ju lätt att förstå. Men så finns där också mer besynnerliga saker, underbart vackra (1 maj 1744):
Kom mig tillhanda ett litet brev som jag betalte före 9 styver. Enär jag öppnade det låg inuti en stor bok med rent papper och mitt uti många sköna dessiner; det övriga var rent papper. Där sått ett fruentimmer på vänstra handen, som sig flyttade på högra och blädde i boken, och dessiner kommo fram. Jag tyckte det vara meningen av brevet att jag skulle i England låta rita en hop sådana dessiner eller mönster. Fruentimret hade en ganska bred gorge (= barm) och på bägge sidorne ända ned hel bar; hudet var glänsande som glaserad, och på tummen var en miniatyrmålning.
Som vi ser försöker han tolka även detta, den gode Swedenborg, vars "Drömbok" jag här citerar ur. Det skulle vara ordning och reda i hans värld, allt skulle genomlysas. Och visst har allting innebörd, det lärde vi ju oss av den korrespondentlära han senare utvecklade, ett slags plotinism som försöker fånga urbilden i avbilden.

Ännu en fascinerande dröm är denna, från 16 juni samma år:
Fördes mig representation av mitt förra leverne, och huru sedan jag gick där avgrunder voro på alla sidor och att jag vände om. Då kom jag i en ganska härlig lund, besatt överallt med skönaste fikonträ i skön växt och ordning; på en tycktes där vara kvar vissnande fikon. Lunden var med gravar omstängd, dock intet den sidan jag var. Jag ville över en spång som var högt jord och gräs på, men jag vågade mig intet för farligheten skull; såg något stycke därifrån ett stort och ganska skönt palais med flyglar, där ville jag taga logement. Tyckte mig att alltid hava prospekt av lunden och gravarne; ett fönster långt ut på flygeln var ock öpit, där jag tyckte ville hava mitt rum. Betyder att om söndagen jag skulle vara i det andeliga, som betyder den härliga lunden; palais lärer vara min dessin av mitt arbete, som syftar åt lunden, dit jag ärnar därmed att se.
"Fikonträd" ska visst betyda något religiöst, trädet kallas ju rentav ficus religiosa. Tänk också på Buddha som blev upplyst under ett sådant träd. Dylika korrespondenser är legio i Swedenborgs senare verk; han skriver bland annat om vad olika konkretioner i Bibeln har för innebörd, som "vit häst" (= förståelse av ordet både till dess goda och sanna).

- - -

Swedenborg har levat som tanklös materialist, som snusförnuftig vetenskapare och positivist. Nu öppnar sig en ny värld för honom, en värld med gloria och glädje, mörker och avgrund, nåd och botgöring. "Gudi vare allenast lov och ära": han drömmer flera gånger hur han knäpper händerna och att en ängel lägger händerna runt om, trycker åt liksom för att säga åt honom att be intensivare.

Han tolkar drömmarna så gott han kan, förstår att han måste lägga om sin livsföring. Sedan de intensivare drömmarna upphört fram på hösten inser han att han måste bli andlig forskare, måste övergå från positivism till esoterism. Han tar avsked och lever som privatman, lever i ljus och glädje på sin gård i kvarteret Mullvaden på Söder. Han skriver digra arbeten på latin, inte alltid så läsvänliga ens i översättning, men de har en sann grund, är en stråle av det eviga ljuset: Lux Aeterna.

Han fortsätter också att drömma och får visioner av himmel och helvete. Ja, han kan se detta även medan han är vaken, kan se andevärld parallellt med vår materiella värld, vår "naturliga värld" som han kallar den. Slutligen dör han, mätt på år och ära, blir berömd över hela världen och gravsätts i Uppsala domkyrka -- efter ett tag, drygt 100 år efter det han dött.

"Jag såg ljuset" skriver han i slutet av "Drömboken", här i Per-Erik Wahlunds redigering. Boken har fördelen att vara skriven direkt på svenska, är ej översatt från latin. Det är också en människa i kris som skriver den, han är "alone on a wide, wide sea", lost in the forest. Vad man än vill tro om dessa visioner så är det en sann bok.




Relaterat
Vivekânandas liv och budskap
Castaneda
Målning: Bruce Pennington

söndag 22 juni 2008

Hieroglyfer i ett landskap


Han gillade "Miami Vice" på den tid det begav sig. Satt och skrev med TV:n på men med ljudet nerskruvat, inspirerande bilder: automateld bland pastellfärgade hus, biljakter bland palmer och swimmingpooler som speglar för den subtropiska himlen, evigt blå: rymd som speglas i rymd.

Han gillade också "Jakten mot nollpunkten", en film om en galning som ger järnet i en Dodge Challenger. Starring Barry Newman, en 70-talsikon. Han såg den två eller tre gånger: "Jag älskade den filmen. Jag tyckte den var utomordentlig. Högsta klass." (intervju med Ballard i Summa 10/1978) Egentligen är det bilen som har huvudrollen i filmen, med den svepande karossformen och ylet från 426 hemin, gummiröken och sladdarna, och så järnet mot undergången: Vanishing Point. Faustiskt så det förslår.

"Fruktan är mitt vapen" med sin halvtimmeslånga biljakt i början, förmådde också den inspirera vår Sheppertonguru, J. G. Ballard himself. Teknik och titanism, betong och motorvägar, tomma simbassänger som inbegrepp för det outgrundliga. Kraftledningsgata genom ödemarken, annonstavla med närbild på Elizabeth Taylors kindben, lågtflygande Hawker Typhoons som skjuter raketsalvor mot tyska tanks, sittande mål.

Helikoptar i gryningen, tomma parkeringshus, en pizzeria på en betongö. En tom cementsäck som blåser iväg över en ödetomt, företagsflaggor som hänger slaka i stiltjen, moln som går över Boländerna: magnificient desolation.

Sånt kan man komma att tänka på när det gäller Ballard. Den som vill läsa mer i denna anda, kan i självaste Galaxen finna en recension av "The Atrocity Exhibition" som är Ballard som bäst, hans konkreta prosapoesi som gestaltare av ett löftesrikt landskap här, och kolla in "Solens rike" och dess B-29-bombade risfält här, och hans novellsamling "War Fever" med sina experimentnoveller och annat här.

fredag 20 juni 2008

Väinö Linna: Okänd soldat (1954)


Edit 2018: i år gav Logik förlag ut min essä om östfronten: Trotylstorm i öster -- östfronten 1941-45. Där finns en text om Väinö Linnas Okänd soldat som är mer utförlig än nedastående text. Gå alltså till min östfrontsbok om du vill ha mer Linna.




Gud är som var och en vet allsmäktig, allvetande och fjärrsynt i sin vishet. Sålunda hade han en gång i tiden låtit en skogseld bränna ner tiotals hektar kronoskog på en sandmo nära staden Joensuu. Sina vanor trogna lade människorna manken till för att hindra honom i hans uppsåt, men orubbligt svedde han av ett så stort område som han ansåg behöva för sina framtida göromål.

Den förste som upptäckte den allsmäktiges förtänksamhet var en överste. Han var stabschef i en armékår och fann det avbrända området utomordentligt väl skickat till förläggningsplats. Finlands vinterkrig var utkämpat, det bästa hittills av alla krig, ty där utgick båda parter som segrare. Finländarnas seger var dock såtillvida mindre som de måst avträda landområden åt sina motståndare och dra sig tillbaka bakom nya gränser.


En sådan inledning, vilken ingress. Lagom sockrad för att dra in läsaren för att varsamt bereda honom på den storm som ska komma.

Det handlar om "Okänd soldat" av Väinö Linna. En roman som har allt - nästan allt. Vad den saknar kommer jag till; först kan vi ju se till vad den faktiskt har. Och den har som antytts en ledig berättarstil, men inte påfrestande så. Kåserandet försvinner nästan helt när striderna drar igång. Och man bestås i narrativet många fina porträtt: Rokka och Hietanen, Vanhala och Leto, Kaarna och Lammio. Känns de inte som folk man träffat IRL, så säg?

Linna kan skildra naturen:
Småningom grydde en grå, eländig morgon. Regnet hade upphört, men dess ymniga väta genomdränkte alltjämt hela landskapet. Det droppade från granarnas grenar och deras våta stammar skymtade som svarta silhuetter i den bleka gryningsdagern. Mannarnas kläder blev genomblöta i gräset. Varje ris och varje blad som man rörde vid gav ifrån sig en iskall liten skur. Otaliga spindelnät fastnade på händer och ansikte i buskagen och det höga gräset.
Detta påminner mig om mina västerbottniska skogsår: när man jobbade i skogen en dag, det regnade och man hade glömt regnrocken...

Han har alla hästar i stallet den gode Linna, alla indianer i kanoten. Med säker hand för han oss längre och längre in i Fjärrkarelen, längre och längre bort på öde moar mot det hägrande målet: Petroskoi, Onegastaden som döptes om till Äänislinna ("Onegaborg") när den erövrats. Så blir det vinter och ställningskrig, och det blir reträtt - och allt känns autentiskt, detta är finska fortsättningskriget.

- - -

Linnas roman är sinnebilden av detta krig. Men samtidigt är den en symbol för alla krig, för soldater och fronttillvaro och jargong och ond, bråd död i alla tider och alla länder. Den är arketypisk.

Som sagt: denna roman har nästan allt.

Vad saknar den då?

Jo, detta: kartor!

Linna kan nämligen skildra operationer, han kan det här med infanteristrid. Det är inga stackars små patruller han nedlåter sig till att teckna, inte återigen detta "ett gäng grabbar på äventyr" som krigsstoryn ofta hänfaller till. Linna var underbefäl och visste vad han talade om. Han försätter oss där, mitt i smeten, mitt i operationerna. Men just därför att han förmår greppa komplexiteten i striden, så blir texten ibland lite kryptisk. Man skulle behöva kartor.

I kapitel sex har man till exempel gjort en kringgång, hela bataljonen på en gåsrad, för att ta fienden i flanken. Men just på grund av denna marsch ut i tomma intet så vet man inte riktigt var fienden är, och under en nattstrid får man förluster under famlande i mörkret. Man skulle sända ut en patrull för att sondera, och den fick följande order av kompanichefen, som pekade på sin karta, en bild läsaren dock får klara sig utan:
- Tredje kompaniets andra pluton grupperar sej vid kanten av dendär kärrängen. Den har till uppgift att rycka fram till vägen, skära av den och bilda front västerut. Från norra hörnet av ängen går en stig till landsvägen, ser ni? Plutonen går fram på ömse sidor om den. Enligt spaningsrapporterna ska det finnas något slags lada på ängen, men ni hittar den lätt i varje fall. Tvåhundra meter härifrån snett framåt till vänster. Finns ingen möjlighet att ta fel. Om de redan har gett sig av, följer ni stigen och ansluter er till plutonen vid vägen. Från ängen är det ytterligare tvåhundra meter längs stigen till landsvägen. Ni kunde naturligtvis gå via första plutonen och fortsätta längs dess front till andra plutonen, men det är en onödig omväg, och dessutom är ettan redan invecklad i eldstrid vid det laget. Dethär är den kortaste och säkraste vägen. Någonting att fråga?
Det har inte patrullchefen. Men vi som läsare är lätt förvirrade, lite ute i det blå. Man skulle ha haft en kartskiss.

Nog för att man klarar sig. Man får ju följa soldaterna ut på patrullen, får se vad de ser. Militärsnacket enligt ovan, planerna och informationen om grupperingar och allt, blir för den sedvanlige läsaren till ett slags ornament, "något militäraktigt man kan hoppa över". Själv vill jag dock ha mer transparens än så. Men i så fall får man rita egna skisser.

- - -

Den nivå som "Okänd soldat" rör sig på, de operationer som Linna greppar, det är något unikt i krigsromanens historia vill jag hävda. En Maclean, en Mailer och en Hassel har helt enkelt inte samma koll, inte samma överblick. Ska man hitta nåt att jämföra med får det bli Jüngers "I stålstormen"; det är förvisso en memoar, men den har också denna suveräna bild av läget, detta behärskande av den värld som heter kompaniets strid - och därutöver (bataljonsnivå).

Linna kan skildra strid. Han vet vad säkringar, flankpatruller, inringningar och utbrytningar är. Anfall och reträtt och blodsmak i munnen, sårade och döda, inget sopas under mattan. Boken håller loppet ut; man förs mellan hopp och förtvivlan, lever sig med i trotylstomen i de sista fyra kapitlen, skildrande finska arméns via dolorosa sommaren 1944. Den stillastående linjen 1942-44 skildras däremot bara en passant, här behöver man inte bli långrandig - men Linna bjuder såklart på guldkorn även här, i scenen med marskalkens födelsedag och festandet på olika nivåer: manskapet för sig, offar för sig. Hjärtevärmande bild ur folkens liv.

Så hur ska jag avsluta det här? Det får bli med ännu ett citat, en ouvertyr till en vinterstrid i december 1941, krigets första år, i slutet av offensivfasen. Vad som följer efter citatet är en klassiker i sig, en intrikat operation med höjdpunkt i Rokkas utplånande av ett ryskt kompani som försöker kringå dem. Det förekommer bland annat i Laines film från 1956. Men här citerar jag bara början till allt detta, en stilsäker kapitelingress. Linna kunde minsann berätta, han kunde strama åt den kåserande tonen när det ville sig:
Den klara kalla rymden var mättad av ett oupphörligt knatter, vrål och dån. Bataljonen trängde fram mot fiendens underhållsväg för att därigenom tvinga honom överge en by som han hade erövrat för över en månad sedan. Det hade varit långa och blodiga bataljer om den, men fienden hade inte släppt sitt byte. Nu skulle byn tas. Bataljon Sarastie hade fått en kategorisk order att avskära etappvägen och se till att den också förblev avskuren.

Krönet på Flinten, den kala kullen bakom till vänster, kokade under en eldkoncentration av tungt artilleri. Resterna av en gränsjägarbataljon hade till slut, efter tre fåfänga och blodiga försök, lyckats bita sig fast där. Sluttningarna var beströdda med lik, för fienden hade inga reträttmöjligheter och striden blev följaktligen oerhört bitter. Den goda andan bland gränsjägarna tålde tre misslyckanden, och då det fjärde försöket förde dem upp på kullen stupade sibirierna i sina gropar utan att en enda man gav sig. Nu trummade fienden häftigt på med sitt artilleri, och där mitt i virrvarret bland liken låg gränsjägarna och tryckte apatiskt med skräck i hjärtat.

Kullen, som slumrat i ro sedan urminnes tider, hade plötsligt blivit mycket viktig. En smal blåådrad hand hade pekat ut den på kartan: Att ta den är en absolut förutsättning för att byn ska kunna erövras. Den behärskar kärrområdet på en kilometers radie, och det går inte att skjuta fram en kil alltför långtifrån, det skulle bli svårt med tillförseln och den kunde lätt bli avskuren.

"Förutsättningen" var alltså uppfylld, och bataljon Sarastie hade börjat sin framryckning.




Relaterat
Trotylstorm i öster (2018)
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
SoldF 1986
Eld och rörelse

torsdag 12 juni 2008

Det välgjorda språket


Say after me, please: "Sat, cid, ânanda, so 'ham, so 'ham".

Varande, sällhet, absolut kunskap: jag är han, jag är han.

Good. Now, say after me: "Tat tvam asi".

Det är du.

Good...

Välkommen till denna grundkurs i sanskrit. Vill ni lära er räkna från ett till tio? Säg då:

Eka, dva, tri, catur, panca, shashta, sapta, ashta, nava, dasha.

Na hanyate hanyamâne sharîre: den (själen) dör inte när kroppen dör.

Pashya etân samavêtan kurûn: se hur alla kuruer har samlats.

Nidagha kâlo 'yam upâgatah, priye: sommaren har kommit, min kära.

Ashvah, ashva, ashvam, ashvena, ashvâya, ashvât, ashvasya, ashve -

O sanskrit, vart ord är en sång hos dig, var rad en sonett...

Prâvepâ mâ brihato mâdayanti...

Nâsad âsin, no sad asîn tadânim...

Jag är döden - kâlo 'smi - jag är världsförstöraren - loka-kshaya-kshit-pravriddho...

Detta sista är en rad ur Bhagavad-gîtâ, 11.32 närmare bestämt. Det var den som Oppenheimer kom att tänka på, när man smällt av den första atombomben på Jornada del Muerte i juli 1945: den furiösa kraftutvecklingen liknade inget i världen, bara myten dög som jämförelse. Bara Gîtâns ord när Krishna visar sig i sin kosmiska gestalt för Arjuna: som skenet av tusen solar, "bhâh sûrya-sahasrah" (BhG 11.12).

(Intressant är det ju också, som Björn Lindström skrev apropå "Atomic Café", att Hirohito måste abdikera efter atombomberna fällts. Kejsaren var nu inte en gud längre, atombomben var bevisligen den nye guden...)

Annat man kommer att tänka på sanskritiker är Buddha, Shâkyamuni, Siddharta Gautama. Hans sedvanliga namn ska stavas just "Buddha", inte på något annat sätt. Det är tecknen B - U - D - DH - A. Inget annat. (D:et är ett vanligt d, dh:et är ett så kallat aspirerat d, ett med utandningsljud. Att vi inte greppar det där, inte förstår skillnaden, kan bero på att alla konsonanter i svenskan är aspirerade. Alla våra konsonanter har ett visst utandningsljud efter sig.)

Något mer att säga om sanskrit? I denna kåserande lektion?

Kanske lite glosor som avslutning. "Ashva" betyder häst, "kâma" betyder kärlek, "sat" betyder sanning och "vyaghra" tiger - och är det därifrån de fått "Viagra" månne?




Relaterat
Melinas resa
Eld och rörelse (2007)

Dio: Holy Diver


If there isn't light when no one sees,
then how can I know what you might believe?
A story told that can't be real,
somehow must reflect the truth we feel...


De två sista raderna tycks mig säga: diktaren är en lögnare som säger sanningen, symbolisk sanning är viktigare än bokstavlig. Texten skrevs annars av Ronnie James Dio, en fulländad rocklyriker. Och sångare. Och kompositör.

1983 skulle han ge ut sin soloplatta, hett efterlängtad. I själva verket blev detta hans sorti som nyskapande konstnär, men det var fullt förståeligt. Han hade ju gjort mästerverk i rad sedan 1975: plattorna med Rainbow och sedan "Heaven And Hell" och "Mob Rules" med Black Sabbath. Därför behöver man inte hålla emot honom att Dio-plattor som "Sacred Heart", "Dream Evil" och "Lock Up The Wolves" (1985-1990) inte infriade löftena från första plattan, "Holy Diver" från 1983.

Nåväl, visst finns det fina låtar på samlingsplattan "Diamonds - The Best Of Dio". Som "Hide In The Rainbow", "Evil Eyes", "Rock 'n' Roll Children" och "Hungry For Heaven"; den sistnämnda låter litegrann som Who's "Baba O'Riley". Men det är 1983-opuset som är juvelen i kronan, höjdpunkten i Dios solokarriär. Den enda dåliga låten är "Gypsy" - "och till och med den är ganska bra" som Dante Bonutto skrev i Kerrang...

En sån låt som "Caught In The Middle" kanske har lite melodifestivalvarning. Och "Invisible". Men de kan få vara andhämtningspauser från blockbusters som titellåten, "Straight Through The Heart", "Don't Talk To Strangers" och "Rainbow In The Dark".

In the misty morning, on the edge of time,
we've lost the rising sun, the final sign...
As the misty morning rolls away to die,
reaching for the stars we'll blind the sky...


Jämför man feelingen på "Holy Diver" med dem på Dios Rainbow- och Sabs-verk, så var dessa lite rundare, lite skönare om man så får säga. Detta berodde främst på gitarrsoundet; Blackmore har alltid fått ut en välljudande, lyssnarvänlig ton ur sina strator, och mer elegant än stringkvartett som uppbackning (på "Rainbow Eyes", Rainbow, och "Falling Off The Edge Of The World", Sabs) kan det inte bli.

Här på "Holy Diver" saknas dylikt, Vivian Campbells gura har ett lite råare sound. Och sången är framproducerad, självklart, det var ju Dio som betalade kalaset. Jag säger inte att denna lite strävare yta är oskön, ånej, det ger ju plattan karaktär. Kanske är det dessutom en uppdatering, ett sätt att hålla sig à jour med nya vågens metallsound. Alla hästar i stallet med andra ord, även om jag har mer fäbless för Dio så som han var i Rainbow och Sabs än i sin egen grupp.

Men strunt i det nu: hans solodebut rockade och rullade, och romantiserade och dansade. Det var tung fantasyrock, rätt medicin för en rockpublik som fått nog av självhat, realism och cynism. Det var den ultimata platsen i solen för en av hårdrockens absolut största namn, en undersätsig amerikan förutan vilken metallen inte alltid varit så skinande.

Time is a never ending journey,
love is a never ending smile,
give me a sign to build a dream on,
dream on, dream on...

måndag 9 juni 2008

Harmoniska halvgudar och zebrarandiga nejder


Härmed en artikel om Frederik Pohl och hans begränsningar. Pohl är en amerikansk sf-författare.




Gammal man gör så gott han kan...

Jag tänker på Fred Pohl, och jag menar så här:

Det är helt okej att vara född 1919, gå ut i andra världskriget och återvända som hjälte. Att låta denna erfarenhet påverka en: man har besegrat Hirohito och nazismen, man är en god människa. En hero = halvgud. Nåväl, raljansen åsido: man har prövat sina krafter i världshistoriens vimmel och, om vi ser till Pohl, bestått provet.

Detta har påverkat en, och det må speglas i den fiction man skriver. Amerikansk 50-tals-sf har, allt annat lika, ett visst självförtroende, ett visst skimmer. Samhällskritik etc må finnas i den, men den är de facto skriven av the greatest generation: de som vann andra världskriget.

Solen lyser alltså på Pohl och hans gelikar (Heinlein, Asimov, Clarke).

Sedan kommer 60-talet. Och en ny prosa ser dagens ljus. En mer ångestladdad, kvalfylld fiction. De som skriver den vet inte hur lyckligt lottade de är, de vägrar se besegrandet av axelmakterna som historiens slut. De är uppväxta i kalla krigets MAD-värld, och kan inte riktigt acceptera att ömsesidig förstörelse är det högsta goda. Därav ångesten i texter som "I Have No Mouth And I Must Scream" (Ellison), därav det pulserande psyklandskapet i "The Singing Citadel" (Moorcock), därav Travens såriga ansikte i "The Terminal Beach" (Ballard).

En ny prosa, en ångestprosa har blivit norm inom sf. Vad ska då en gammal man som Pohl göra? Han är smart och vill inte avfärda allt detta nya rakt av, han vill inte spela sur gubbe som exempelvis Heinlein. Nej, Pohl försöker sig på ångestbagen själv. Men hur?

Ja, hur? Ångestprosa kan han inte skriva. Så han får ge sin huvudperson lite formell ångest, låta'n träffa en psykolog och lägga'n på analyssoffan (efter referat av bok i Aldiss sf-historik, kanske var det "Starburst").

Jag är ledsen, Frederik Pohl, men detta räcker inte. Det är skillnad på implicit, inre, medfödd ångest, och en ångest som bara är påklistrad och tillagd för att visa att man läst läxan.

Moorcock, Ellison, Ballard och eventuellt andra i den nya generationen (Malzberg, Silverberg i "Dying Inside") har förstått vad det rör sig om. Deras bombimploderade, disharmoniska värld kräver en dissonant, ångestdrypande prosa. Den kan inte skildras av välmenande gentlemen, av medaljerade krigshjältar som Pohl. Av harmoniska halvgudar, besegrare av de hitlerska och japanska odjuren.

Man kunde ju föra resonemanget vidare och ställa Tolkien och Moorcock mot varandra. Nu gillar jag förvisso Tolkien, jag uppskattar hans religiösa djup - men vad jag vänder mig mot hos honom är tendensen att projicera det onda, besegra odjuret, och sedan blir allt bra: man återvänder till sin tekopp i det trygga Fylke. Moorcocks fantasyhjältar däremot lever i världar där kaos och ordning tycks leva sida vid sida, dessa krafter gör landskapet zebrarandigt. Elric, Corum och Erekosë tvingas ta ställning i en mycket mer komplex värld.

Tolkiens generation "fought the hun", gott så. Men för dem var det ideellt sett enklare. Efterkrigsgenerationen kastades ut i en mer konfys värld, en där - som jag varit inne på - atombomber krävdes för att stävja ryssen. Detta intrikata moraliska spörsmål speglas i fysionomin hos Elric, den förkroppas i de landskap han färdas genom. Där finns ingen trygg famn att återvända till; han dödar sin kära Cymoril, och andra hustrun Zarozinia bjuder bara tillfällig tröst innan slutstriden timar. Nu må hans Harmageddon i "Stormbringer" vara rätt nihilistiskt, allt går under, och det är mer än jag kan köpa - men Moorcock har åtminstone speglat ångesten i symbolisk form, förhållandevis mer drabbande än hos Tolkien.

Jag säger inte att sf-författare som debuterade på 60-talet per automatik är bra, och att 40-talsgenerationen inom sf är dålig. Men i populärfiktion som denna märks generationsskiftena rätt tydligt.

Inom mer idérik fiktion blir generationsfrågan mindre intressant. Ernst Jünger ser jag som tidlös, mer tidlös än Tolkien och Moorcock. Ju intressantare författare, dess mindre bagage i form av tidsstil. Dess mindre påverkas han av tiden, av accidentia och modeföreställningar, av sånt som ett tag anses viktigt men som sedan sjunker undan och blir till bakgrund. Många av H. G. Wells böcker känns också rätt tidlösa, tycks det mig. För att inte tala om Philip K. Dick.




Relaterat
Science fiction från höger
Memoarer

söndag 8 juni 2008

En skara soldater på marsch


En skara soldater på marsch från punkt A till punkt B. Trötta, utmärglade ansikten, hålögt stirrande under hjälmkanten, orakade och smutsiga.

Det snöar.

De passerar ett sönderbombat hus, takåsen är knäckt som en tandpetare, väggen inrasad, därinne kan man se ett möblerat rum med mönstrade tapeter, en blomvas på ett bord och en tavla på väggen. Gårdar ligger spridda, skogen står mörk kring bebyggelsen, trädridåerna öppnar sig och sluter sig om åkrar och ängar allt eftersom soldatesken vandrar, ibland går vägen i en t-kanal, skog på ömse sidor tätt intill vägkanten, tysta snötyngda granar.

På ett fält står rader av kopplade gevär, linje efter linje av små lappkåtor formade av tre vapen hopsnörda med najtråd; vartefter man går bildas siktlinjer genom formationerna - rad efter rad av kopplade gevär, det är erövrad fiendemateriel, fältet sträcker sig så långt man kan se, det är flera kilometer av dessa stumma vittnesbörd från en förlorande armé, rad efter rad av kopplade gevär.

"Vad ska vi göra med de kopplade gevär?"

Rad efter rad av kopplade gevär.


Detta är ett citat ur titelberättelsen i "Eld och rörelse", en novellsamling av min hand, utgiven på eget förlag 2007. Min skönlitterära debut. Där kan man även läsa pastischer på svenska författare, man kan läsa om en man på jakt efter en kvartsklippa på Södertörn, om en åsiktskonstnär, en graalsriddare och Palmemordet och mycket annat.

Boken är på 146 täta sidor. Layouten är på alla sätt välgjord. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Det är gratis via tjänsten Dropbox.

Pappersboken är nu slutsåld. Boken har annars mötts av glada tillrop av Percival, Torsten Ekbom, Göran Lundstedt, Per Landin och Bertil Mårtensson, för att bara nämna några.