If there isn't light when no one sees,
then how can I know what you might believe?
A story told that can't be real,
somehow must reflect the truth we feel...
De två sista raderna tycks mig säga: diktaren är en lögnare som säger sanningen, symbolisk sanning är viktigare än bokstavlig. Texten skrevs annars av Ronnie James Dio, en fulländad rocklyriker. Och sångare. Och kompositör.
1983 skulle han ge ut sin soloplatta, hett efterlängtad. I själva verket blev detta hans sorti som nyskapande konstnär, men det var fullt förståeligt. Han hade ju gjort mästerverk i rad sedan 1975: plattorna med Rainbow och sedan "Heaven And Hell" och "Mob Rules" med Black Sabbath. Därför behöver man inte hålla emot honom att Dio-plattor som "Sacred Heart", "Dream Evil" och "Lock Up The Wolves" (1985-1990) inte infriade löftena från första plattan, "Holy Diver" från 1983.
Nåväl, visst finns det fina låtar på samlingsplattan "Diamonds - The Best Of Dio". Som "Hide In The Rainbow", "Evil Eyes", "Rock 'n' Roll Children" och "Hungry For Heaven"; den sistnämnda låter litegrann som Who's "Baba O'Riley". Men det är 1983-opuset som är juvelen i kronan, höjdpunkten i Dios solokarriär. Den enda dåliga låten är "Gypsy" - "och till och med den är ganska bra" som Dante Bonutto skrev i Kerrang...
En sån låt som "Caught In The Middle" kanske har lite melodifestivalvarning. Och "Invisible". Men de kan få vara andhämtningspauser från blockbusters som titellåten, "Straight Through The Heart", "Don't Talk To Strangers" och "Rainbow In The Dark".
In the misty morning, on the edge of time,
we've lost the rising sun, the final sign...
As the misty morning rolls away to die,
reaching for the stars we'll blind the sky...
Jämför man feelingen på "Holy Diver" med dem på Dios Rainbow- och Sabs-verk, så var dessa lite rundare, lite skönare om man så får säga. Detta berodde främst på gitarrsoundet; Blackmore har alltid fått ut en välljudande, lyssnarvänlig ton ur sina strator, och mer elegant än stringkvartett som uppbackning (på "Rainbow Eyes", Rainbow, och "Falling Off The Edge Of The World", Sabs) kan det inte bli.
Här på "Holy Diver" saknas dylikt, Vivian Campbells gura har ett lite råare sound. Och sången är framproducerad, självklart, det var ju Dio som betalade kalaset. Jag säger inte att denna lite strävare yta är oskön, ånej, det ger ju plattan karaktär. Kanske är det dessutom en uppdatering, ett sätt att hålla sig à jour med nya vågens metallsound. Alla hästar i stallet med andra ord, även om jag har mer fäbless för Dio så som han var i Rainbow och Sabs än i sin egen grupp.
Men strunt i det nu: hans solodebut rockade och rullade, och romantiserade och dansade. Det var tung fantasyrock, rätt medicin för en rockpublik som fått nog av självhat, realism och cynism. Det var den ultimata platsen i solen för en av hårdrockens absolut största namn, en undersätsig amerikan förutan vilken metallen inte alltid varit så skinande.
Time is a never ending journey,
love is a never ending smile,
give me a sign to build a dream on,
dream on, dream on...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar