Emanuel Swedenborg: en biografi

Emanuel Swedenborg föddes i Stockholm som son till Jesper Swedberg. Modern hette Sara, född Behm.

Emanuel Swedenborg föddes i januari 1688. Då var fadern, Jesper, hovpredikant hos Karl XI. Strax blev han professor i teologi vid Uppsala universitet. Emanuel spenderade för sin del sin barndom i Uppsala och blev student där. När studierna var klara 1710 åkte han på bildningsresa till Europa. Holland, Frankrike och Tyskland besågs. Sist kom Emanuel till London där han stannade i fyra år. Han var en självmedveten ung man som visste sin begåvning, han skulle bli en stor vetenskapsman sa han till svågern Erik Benzelius. Och visst hade Emanuel fog för detta tal; han gjorde utkast till sådant som en ubåt, en sluss, en ångmaskin, en kulspruta och ett flygplan.

Ett möte man gärna hade velat vara med vid var när Karl XII i Lund mötte Polhem och Swedenborg. Kungen var just hemkommen från Turkiet, lätt tillrufsad men ännu med planer för framtiden. I Frans G. Bengtssons "Karl XII:s levnad" finns mötet mellan dessa tre storsvenskar beskrivet. Bland annat tävlade de i huvudräkning, som kungen var lika bra på som de andra.

Resultatet av mötet blev annars att kungen utsåg Swedenborg till assessor i Bergskollegium. Det innebar att tillsammans med Polhem projektera allehanda installtioner, som ett saltsjuderi i Bohuslän, slussar i Trollhättan och en torrdocka i Karlskrona. Alltsammans var spetsteknologi för sin tid, big science i perukernas tidevarv.

- - -

1718 lät den nya regenten Ulrika Eleonora adla Emanuel och hans syskon, mest som en ärebetygelse för fadern biskopen (som ännu var vid liv, han dog 1735). Swedenborg strävade på med olika projekt de följande åren och på 1730-talet började han intressera sig för andliga ting. I förstone gällde det att i positivistisk anda finna bandet mellan kropp och själ. Som den perukstock han var hävdade han exempelvis, i skriften "De infinito", att själen var skapad av materia.

Emanuel läste de stora filosoferna (Platon, Leibniz, Locke mm) men famlade i stort sett i blindo. Han vågade inte sätta något på spel, trodde han kunde nå sanningen om universum utan att placera in sig själv och sin existens däri. Detta fel gör förvisso många vetenskapare än idag.

- - -

Swedenborg var en rätlinjig vetenskapsman för sin tid. Men efter en resa till Holland 1744 började Emanuel drömma konstigt. Efter denna katharsis slutade han tänka materialistiskt. Han blev esoterisk och dann, insåg att tillvarons kärna är andlig och att vår materiella värld bara är ett hölje för det ideella.

Han gav nu den formella vetenskapen på båten för att istället läsa och tolka Bibeln, som han ansåg bar på dolda innebörder. Han pensionerade sig från Bergskollegium 1747, lärde sig hebreiska och publicerade "Arcana Caelestica" i åtta volymer till och med 1756. Få förstod den då men idag är innebörden i dess esoterism klar: Gud är EN och sänder via emanationer ut sin verklighet ner till oss, utövar inflytande (lat. influxus) på den materiella världen där vår kropp vistas. Via introspektion via själ och ande kan vi nå tillvarons högre nivåer.

- - -

Bland Emanuels mer lättlästa verk är "Himmel och helvete" och "Den sanna kristna religionen". Liksom alla andra hans religiösa verk skrevs de först på latin och trycktes utomlands, för här rådde censur. Först på 1800-talet blev de översatta till svenska. Nämnda verk ger ett slags populärframställning av "Arcana Caelestica", det vill säga av hela hans esoteriska credo.

Från 1747 till sin död 1772 levde Emanuel i London, i Haag och i Stockholm. Här hemma deltog han som ledamot för adelsståndet i sessionerna på Riddarhuset, ty så måste han göra som huvudman för släkten Swedenborg. Annars hade han nog helst vela slippa; vem bryr sig om jordskatter när hela evigheten väntar...?. Sommaren 1771 begav han sig till England. Där, i London, fick han i december ett slaganfall (stroke) som delvis förlamade honom; han blev sängliggande och dog den 29 mars 1772 i den engelska huvudstaden. Han ska ha varit klar i knoppen in i det sista och på bättringsvägen, men lär denna dag ha vaknat och frågat vilken dag det var. Då ska han ha tackat för upplysningen, somnat in och dött, ty han hade förutsagt att han skulle dö just denna dag.

Som fritänkare sågs Swedenborg över axeln av det officiella Sverige och han förblev begraven vid svenska kyrkan i London länge och väl. 1908 fördes stoftet hem på allmän begäran även om kyrkan varken då eller nu har accepterat hans läror. Men tiden arbetar för honom skulle jag vilja säga. Och någon våldsamt annorlunda lära än sedvanlig fromhet bjuder han inte på, han är bara en lite djupare kristen än vi är vana vid. Att han ligger begravd i domkyrkan är en gest som framtiden kommer att se som helt naturlig.




Relaterat
Swedenborg: Drömboken (1744)
Eld och rörelse: fri pdf