tisdag 15 april 2008

Kustomiserade, choppade, sectionerade och channelerade bilar




Det handlar om snygga bilar, customiserade och choppade. Ja kanske även channelerade och sectionerade.




Bilderna är från Mårten/Svammelsurium. Överst en Chevrolet '54, därnäst en Olds '57 och sist en Mercury '50. Det är bilkonst på hög nivå, bilförädling ska jag väl säga - för med ett fult basmaterial blir customiseringen ful den med.

Idealet för de tidiga californiska hembyggena i den här riktningen var att göra bilarna lägre, få dem att se modernare ut. Det började med förkrigsmodeller som man lät sänka fjädringen på, kapa taken och slimma, för vid den här tiden -- efter VKII -- fanns det få nya bilar att köpa. Så man skapade sig sin egen nybil av skrotet man hade på gården.

Så fortsatte det med George Barris taksänkning (= chopping) av en Mercury '49:a, mycket likt den gröna 1950:an vi ser ovan. Men för att bilen inte ska se konstig ut med taket sänkt, för att helhetens proportioner ska bevaras, måste man i regel avlägsna en horisontell remsa av karossen också, så kallad sectioning. Sedan skalar man bort lite överflödigt krom, sänker spiralfjädringen ett eller två varv och vips har du en skönhet.

En specialitet för att sänka bilen var channeling: man lät ta upp inverterade kanaler i durken för ramen att löpa i. Inte så svårt som det låter.

Lägre och längre var idealet, och det fattade även de stora bilbyggarna i sinom tid. GM:s Harley Earl hade detta på sin agenda. Och han började sin karriär just som customiserare i Californien. Fast han byggde inga sänkta Mercurys, snarare var det lyxförädlade vagnar åt filmstjärnor och liknande.

Chevan och Oldsen ovan följer i stort sett Barris' recept. Om Chevan kan sägas att den har Corvette-grill (1953?), stötfångaren läckert målad i samma färg som karossen och instrumentbräda från en Cadillac.




Relaterat
Fenor och krom
Wagner: Nibelungens ring
Gustaf Tenggren målade bakgrunderna till Snövit
Mythago Wood

"Up the Irons!"






1. Medlemmar

DiAnno var en bra sångare i tidiga Iron Maiden, utan tvekan. Men han tappade geisten fort och började till och med bära plommonstop på scen, som en gest åt ska-banden... Gentilt men missriktat.

Så man annonserade om ny sångare och fick Bruce Dickinson. Han var inte så originell, han var stöpt i hårdrocksmallen, men nog gick man mot nya höjder med denne bakom sångmicken. Han bidrog också mer till låtskrivandet än föregångaren. Själv var Dickinson en Deep Purple-fan sedan gammalt, han hade Ian Paice som sin första idol: han ville bli trummis. Sedan blev han frontman i Samson och därefter Maiden.

Övrig line-up i Iron Maiden var gitarristen Dennis Stratton, som var med på första LP:n "Iron Maiden". Skicklig men i övrigt utan särprägel, hans sound var lite för likt Murrays för att stå ut: total attack. När Adrian Smith kom med '81 blev det en bättre gitarrduo, Smith var mer melodisk och dann. McBain ersatte Clive Burr 1982, möjligen i riktningen ökad ekvilibrism. Dessa dagar har man tre gitarrister: gamle Gillan-gitarristen Jannick Gers som ersatte Smith 1990 fick kvarstå när Smith återvände 1997, och klippan Dave Murray fanns där ju alltid så att, så att...




2. Sena Maiden

90-talets Iron Maiden intresserar mig inte. Kanske "No Prayer For the Dying" kom '90 eller '91, jag vet inte, det var sista skivan jag köpte. "Tailgunner" låter som en sämre omtagning av "Aces High" från '85, och övriga låtar saknar viss charm. Lackluster är ordet. Sen blev ju "Bring Your Daughter to the Slaughter" deras första etta på topplistan, välförtjänt, även om det låg strategisk planering bakom det hela: placeringen nåddes i januari, en månad då få skivor säljs, och genom att ge ut låten i många format (12", bildskiva etc) och uppmana fansen att köpa den så lyckades man. I krig och kärlek är allt tillåtet...

När sen Bruce lämnade bandet och man fick Blaze Bailey på sång, ja då var det färdigt. Det återförenade Maiden med Dickinson har inte heller så mycket att ge - men nog om det nu! Jag ska tala om första LP:n, som förvisso var kanon.




3. "Iron Maiden", 1980

1979 var Iron Maidens aktier i stigande: deras demo snurrade för fullt på The Soundhouse, Geoff Barton skrev om dem i Sounds och affärsmannen Rod Smallwood erbjöd sig att bli deras manager. Den 28 november fick man så sitt kontrakt med EMI, och i februari 1980 kom debutsingeln "Running Free": en DiAnno/Harris-låt med tunga trummor, tajt solo och text om att vara ung och jagad av snuten: "now the cops are after me /but they ain't got a thing on me"... Den sålde bra så man fick spela på Top of the Pops, och med Harris gedigna attityd till musiken skulle man så klart spela live i studion. Detta hade inte hänt på programmet sedan The Who gjorde't 1973.

Första LP:n kom att heta just "Iron Maiden" och gavs ut i april 1980. "Prowler" inleder härligheten med snabba riff, ett tempobyte och rå sång av DiAnno, alltsammans kännetecknande för Maiden. Lustigt dock att andra låten - "Remember Tomorrow" är en stilla ballad, maidenifierad med gitarrsmatter och taktbyten, men den visar att man även fixade lugna partier. Poesi finns här också:

Unchain the cover before my eyes,
yesterdays sorrows, tomorrow's white lies...

Kanske mest ord staplade på varandra, men medge att här finns klang. Rocklyrik måste kunna stå för sig själv, det får inte bara vara ett bihang till texten. Vad som gör en rocklåt stor är balansen mellan text och musik. Att giganter som Lynott och Jim Morrison även var poeter med utgivna diktsamlingar är ingen slump.

Därnäst på första Maiden LP:n kommer "Running Free" samt "Phantom of the Opera", den sista en massiv sak med täta riff och splittrade nivåer, men med sammanhållen gestalt. Liknar inget annat, kan bara vara en Maidenlåt. Det gäller även B1:s instrumentala "Transsylvania", kan ej spelas av en ordinär gitarrist vill jag mena... "Strange World" är åter en stilla ballad; notera att "punkaren" DiAnno klarar den med bravur, hela Maidenprojektet var verkligen rockens högre skola. Det räcker inte att som i punken bräka fram sången, nej man måste kunna hålla en ton.

"Im happy here in my strange world" sjunger man, och det kan gälla för envar människa i denna föregivet hårda värld. Vi har atombomber, miljöförstöring och alla slags hot, men vad ska vi göra, sätta oss och grina? Man måste liva, "il faut essayer de vivre" som fransmannen sa. Happy here in my strange world...




4. En bombmatta av ljud

Så följer låten "Charlotte the Harlot". Sån här machomusik blev ute sen sägs det, det var Spinal Taps "Big Bottoms" som satte spiken i kistan:

Big bottoms, big bottoms,
talkin' 'bout mudflaps, my girls got 'em...

Detta opus kom 1984. Men dessförinnan skrev Maiden till och med en uppföljare till horan Charlottes äventyr, och i stort är väl rock utan låtar om horor och sprit svårt att tänka sig...

Sist på Maidens första LP kommer titellåten, en gammal trotjänare med unikt riff i början. Återigen en typisk Maidensak: tempobyten och 100 knyck, agressiv sång och en ljudmatta av bas och gitarr. "Bomber" Harris kunde lungt sätta ena foten på medhörningshögtalaren och skåda ut över publikhavet medan han ploppade på sin bas... Egentligen är detta Maidensound lite för mycket för mig, får jag välja mellan detta och Judas Priest väljer jag nog det senare. Men visst är det en imponerande ljudskulptur Harris och grabbarna skapat, visst är "Iron Maiden" från 1980 en imponerande debut. Allt låter tajt från första stund, här finns inga lösa muttrar.

måndag 14 april 2008

Iron Maiden: Piece of Mind


Den fjärde skivan är alltid speciell: Black Sabbaths "Vol. 4", Zeppelins "Stairway to Heaven", Deep Purples "Machine Head" och Priests "Stained Class"... Föga förvånande då att Iron Maidens fjärde var en höjdare: "Piece of Mind".

Det är action från början till slut, trumhinnorna attackeras av 40 riff i sekunden. Och trumskinnen attackeras med bravur av Nicko McBain som riffar på trummorna, spelar ett konstant solo. Lägg till detta massiv sång, drivande bas och gitarrharmonier och du kapitulerar. Ja, musikstilen är lite speciell, lite originell till och med för hårdrock - men denna stil är Maidens egen. Love it or leave it.

Man måste gå igenom låt för låt. "Where Eagles Dare" handlar om Macleans Örnästet, där solot är speciellt snyggt - ja, det svävar. Trots den smattrande attacken. "Revelations" är för sin del skriven av Bruce Dickinson, hans första låt med Maiden trots att han varit med sedan "Number of the Beast" - men på den fick han inte skriva något av kontraktsskäl. En lite jobbig låt som tvärstannar två gånger, det är ju dessa taktbyten, men helheten är snygg. Och sann (om än gammaldags) poesi finner man i raderna:

She came to me with a serpent's kiss
as the Eye of the Sun rose on her lips,
moonlight catches silver tears I cry.
So we lay in a black embrace
and the seed is sown in a holy place
and I watched, and I waited for the dawn...

"Flight of Icarus" av Adrian Smith och Dickinson är min favorit: en aningen softare låt, anpassad för radio sägs det, men nog är den hård så det räcker. Ja denna melodiska hårdrock, må den leva... "fly on your way like an eagle, fly as high as the sun - on your way like and eagle, fly touch the sun"... Påminner vagt om "Riding on the Wind" med Priest.

"Die With Your Boots On" målar upp domedagsvisioner, nästan trovärdiga. Maidens skräcklåtar är sagoboksskräck sägs det, men nog ryser jag en aning inför dessa rader:

In 13 the Beast is rising
the Frenchman (= Nostradamus) did surmise,
through earthquakes and starvation
the walord will arise.
Terror, death, destruction
pour from the eastern sands,
but the truth of all predictions
is always in your hand.

Sista raden är vis: fanstyg må förutspås, men sant vara skapas i vårt hjärta. Vi kanske hamnar i krig, men då är vår plikt att inte låta förståndet fara utan att lindra nöd. Tidigare talas om domedagsprofeter som förutsäger "war for millions, in the hope that one appears" - och det är såklart förkastligt, att på detta sätt njuta av svartmålningen. Man måste stå emot smittan, förhindra att bli ett med eländet som kan komma. Man måste slå vakt om de förutsägelser man kan göra själv, om visionen av en bättre värld som ska komma efter debaclet: "the truth of all predictions is always in your hand".

"The Trooper" har delvis samma tema, krigångest à la åttiotal i form av ett fältslag med hästar och musköter. Nåväl, det är tajt och melodiskt och gav Dickinson möjlighet att fjanta runt med en värja på scen...

"Still Life" är en annan höjdpunkt, baserad på en novell av Ramsey Campbell: om att glo ner i en damm där röster kallar på en. Mycket ångest är det, och Harris är ganska ångestdriven syns det... Vad bra då att det finns hårdrock att leva ut sina skräcksyner i. Campbells novell hette förresten "The Inhabitant of the Lake" och kom 1964.

"Quest for Fire" är en jigg, kanske inspirerad av Thin Lizzys försök i genren såsom "Emerald" och "Black Rose": keltrocken lever... Men för aktuell platta ett något svagare nummer. "Sun and Steel" åter rusar iväg på Miyamoto Musashis svärdsegg, med budskap från hans "Fem ringars bok"; det är en svärdskonst i harmoni med de fem elementen, våra vanliga fyra plus tomheten, shûnyatâ:

Through earth and water, fire and wind,
you came at last, nothing was the end.
Make a cut by fire and stones,
take you and your blade and break you both
in two - break you both in two...

Sunlight falling on your steel,
death in life is your ideal,
life is like a wheel...

"You killed your first man at 13" heter det i början, och det var precis vad Musashi gjorde. Samurajen skred fram som en ung gud i detta 1600-Japan, kunde ostraffat döda envar som ställde sig i vägen.

Vad gäller "To Tame a Land" så har den viss episk bredd, denna tonsättning av Herberts "Dune". Men boktiteln fick inte nämnas i låten för Herbert hatade hårdrock och Maiden i synnerhet, antagligen påverkad av hajpen kring föregående skivan "The Number of the Beast". O well, en lämplig slutvinjett för en mästerlig skiva är det allt, särskilt efter de klimaktiska raderna:

The time has come for him
to lay claim his crown,
Messiah supreme,
true leader of men...

Härliga allmaktsfantasier att njuta av i sitt pojkrum anno 1983, när plebicismen och jantelagen härskade oinskränkt: "As the mighty eagle, I need room to breathe!"

söndag 13 april 2008

Judas Priest: Sad Wings of Destiny


Härmed en titt på Priest-plattan "Sad Wings pf Destiny". Först en introduktion över gruppens allmänpoetiska gärning.




Sångare och låtskirvare i Judas Priest var Rob Halford. Han var poet. Det är inga överord. En spontanistisk poet måhända, men det är en erkänd genre; se bland annat Greitz och Gyllenstens "Camera Obscura", en modern klassiker. Och ser vi till rocken var ju Bowie en rätt god nonsenslyriker, fast det är en sak för sig: "It's on America's tortured brow / that Mickey Mouse has grown up a cow"...

Halfords poesi finner man både här och där, inte bara i låtarna, nej den pryder även omslagen. Vem minns till exempel inte prosaskissen på "Defenders of the Faith"-LP:n:
Rising from darkness where hell hath no mercy and
the screams of vengeance echo on forever, only
those who keep the faith shall escape the wrath of
the Metallian...
Undertecknat "Master of all Metal". På Plattan före, den med den glada gula örnen, fanns en liknande blurb:
From a distant land came a winged warrior. Nothing
remained hallowed, nothing remained sacred as it
uttered its battle cry: Screaming for Vengenance.
Det sista var ju också titeln på plattan.

- - -

Dessa skivor kom på 80-talet, men redan i början var Halford igång som omslagspoet. Ta bara titeln på 1976-plattan, "Sad Wings of Destiny", detta är poesi in nuce. Lägg till detta Woodroffes bild och du har en klassiker.

Anslaget är pampigt redan från början med ett pianopreludium. Sedan dånar man iväg med "Tyrant", en svidande vidräkning med totalitära regimer. Diktatorer i öst och väst drog åt sig öronen när Judas Priest morrade:
Tyrant conqueror of all,
tyrant he is destructor,
tyrant, every man shall fall...
"Genocide" är lika politisk den: en låt mot folkmord. Priest låter hela världen veta: vi stödjer inte folkmord...

Sedan kommer den stilla balladen "Epitaph": piano och skönsång. "The old man sitting there, his head bowed down"... Slutet tonas ut för att explodera i "Island of Domination", en rivig sak, lagom lång och utan tempobyten: "Now we are taken... on to the Island... of Domination...!"

Sidan två på detta första, riktiga Judas Priest-vax ("Rocka Rolla" räknas inte) inleds stilriktigt med "Victim of Changes", en episk saga om en dam som super ner sig:
Whiskey woman don't you know that you are driving me insane?
The liquor you give stems your will to live and gets right to my brain.
You try to find your way through life, try to get some new direction.
Another woman's got a man, she wont find no new connection.

Takes another drink or two, things look better when she's through...
Låten går i tungt malande tongångar, blytungt är ordet. Sin definitiva form har denna låt inte här, nej den lät bättre senare, till exempel live på "Rock Pop Heavy Metal Festilval" i Dortmund 1983. Nåväl, det är en episk låt väl värd att närgranska. Efter en tunggungande gitarrövergång kommer vers två:
Takes another look around, you're not going anywhere,
you've realised you're getting old and no one seems to care.
Try to find your way again, try to find some new...
Another woman's got her man, she wont find a new...

Takes another drink or two, things look better when she's through...
Efter en "gitarrvirvel" (ett Tiptonriff först spelat sakta, så snabbare och snabbare) kommer så en märklig Halfordgrej: låten stannar upp och vi får ett recitativ med korthuggna rader:
You've been - foolin' - with some - hot guy.
I want - to know - why is - it why.
Get up - get out - you know - you really blew it.
I've had enough - I've had enough - good God, pluck me...
Så kommer ett sedvanligare gitarrsolo, och efter ett snyggt tempobyte fortsätter låten i lugnare takt, med de odödliga raderna:
Once she was wonderful, once she was fine,
once she was beautiful, once she was mine.
Now change has come over her body,
she doesn't see me anymore...

Changes... changes... changes...
Victim of Changes!!!
Det sista skriks ut i ett klimax, och så ros låten hem av Tipton-Downing i tunga ackordföljder. Man är mållös; detta är ett sant rockepos, över sju minuter långt och med väl avgränsade satser, men väl ihoplött och synnerligen koncentrerat i uttrycket. Att det är så många satser beror på att detta opus var två låtar från början, Al Atkins "Whiskey Woman" och Halfords "Red Light Lady". Atkins var sångare i början av gruppens karriär.

Därnäst på plattan "Sad Wings..." kommer "Ripper", om en viss kvinnomördare i London. Vass. Ersättaren för Halford på 90-talet, "Ripper" Owens, fick jobbet just för sin förmåga att ta de höga tonerna i den här: "In for suprise, you're in for a cho-aaaaa!!!"

Plattan rundas av med "Dreamer Deceiver", en rätt snabb sak som pekar fram mot tajtare nejder. In alles är denna platta bra på alla punkter, utom att det saknas lite polityr, lite finish. Många av låtarna får sina definitiva versioner först på live-LP:n "Unleashed in the East" (se nedan i denna etikett). Men allt som gör Judas Priest stort finns här: snabbrock och invecklade ackordföljder, Halfordsång från ljusaste falsett till mörkaste källarvalv, samt både tuffa låtar och softare tongångar.




Relaterat
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Science Fiction Seen from the Right (2016)
Actionism (2017)

torsdag 10 april 2008

Johanna Schartau: Passagerna i Paris


Den 29 mars skrev jag om Paris passager, ett som många (inklusive dess kartograf Walter Benjamin) trodde försvann i och med 1900-talets gryning. Det var triaden "prostitutionsförbud, bredare trottoarer och friluftskultur" som ska ha gjort slut på dem - men de dog inte, de levde vidare och är idag synnerligen vitala.

Detta får jag veta idag via ett mail från Johanna Schartau, som varit där och fotograferat och gjort en bok: "Passagerna i Paris", som utkom i december förra året. Bilder plus personliga kommentarer, fin recension på bloggen Occident. Johannas egen blogg med bilder ur detta fotoprojekt finner ni här.




Relaterat
Möte med Mannerheim
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

tisdag 8 april 2008

"Eld och rörelse" och stjärnorna


Edit, 30 november 2016: pdf:en till "Eld och rörelse" kan laddas ner i detta inlägg.

- - -

Jag är inte så såld på astrologi. Men jag hajade till när jag såg att de två ledorden för mitt tecken, skytten, är eld och rörelse...

Ledorden för exempelvis lejonet är eld och vila, och för jungfrun jord och rörelse. Så det var någon mening ändå att jag skrev "Eld och rörelse"... Denna bok kan ni läsa mer om under etiketten här till vänster, hur man beställer den och så vidare. En länk i blogrollen finns även: ett faksimil.

Måste gå till botten med den här astrologiska grejen, för här finns mer att ta på. De tolv stjärntecknen kan delas in i tre huvudgrupper, "ledare", "vila" och "rörelse". I varje grupp får varje tecken så sitt element: eld, jord, luft eller vatten.

I ledargruppen är till exempel väduren eldtecknet, och det kan stämma bra: många militärer sägs vara vädurar. Då gäller det så klart arketypiska militärer, ledare och stridisar, inga trosskuskar och ingenjörer hör hit. Vädurar är ledartyper och gillar elden.

De övriga ledartecknen är stenbock, vågen och kräftan, som hänförs till respektive jord, luft och vatten. Ledartecken (även kända som kardinala tecken) är som ni förstår ledartyper, chefsämnen, och vilket element man hör till visar på speciell böjelse för detta ledarskap, visar på variation i sättet att leda.

Gruppen "vila" så, även kända som konservativa tecken: något passiva eller ska vi säga harmoniska typer. Lejonet, oxen, vattumannen och skorpionen hör hit, med tilldelning av respektive eld, jord, luft och vatten. Eld är här som för förra gruppen att vara eldfängd, brinna för något, och jord är att vara stilla, luft betyder eterisk natur och vatten är att ha en flytande karaktär, med allt vad det innebär.

Så sista gruppen, rörelsegänget. Fiskarna hör till vatten, tvillingarna till luften, jungfrun till jorden och skytten - mitt tecken - till elden.

Och det stämmer bra. Jag hör hemma i rörelsegruppen, är varken harmonisk eller vilopräglad, är inte heller någon ledartyp. Och element: jag är otålig, snabb, måste ha rytm i det jag gör. Varje egenskap kan ha sin negativa och positiva sida, och det goda med min karaktär är så klart att få saker gjorda, att inte söla, medan det sämre är benägenhet för stress och jäkt.

Jag är en snabbrörlig typ. Men, enligt schemat, också lagd åt elden. En dödlig kombination! Men jag blir lätt entusiastisk, flammar upp men falnar lika snabbt - i värsta fall. Jag är lättrörd och lättstörd, man får en reaktion från mig av det ena eller andra slaget.

Som sagt, stämmer bra att skytten är ett eld- och rörelsetecken. Sedan behöver man inte låsa sig i det här, man kan om det krävs ta kommandot och leda om man måste, och man kan låna kraft från vatten och jord och svalka sig i luftens eteriska strömmar. Man kan slå sig till ro i vilans tecken.

Så att: vill ni ha en litterär gestaltning av "eld och rörelse", vill ni ha en Svenssonbok med denna titel, vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni till detta inlägg. Där länkas till pdf:en, tillgänglig gratis via tjänsten Dropbox.

måndag 7 april 2008

Fula amerikanska bilar


Härmed en titt på fula amerikanska bilar. Det gjordes en del horribla saker i det stora landet i väster, även under den gyllene eran 1945-70.




Jag såg nyss "Fright Night II", en rysarkomedi från 80-talet. Roddy MacDowall spelar en vampyrjägare, en gammal kuf som dragit sig tillbaka, men som till sist måste ge sig ut och bekämpa ondskan. Så han tar sina krucifix, sitt armborst med träpilar och sin dunk med vigvatten, går ut till sin bil och kör iväg -- men bilen är inte vilken som helst, nej det är en silverfärgad Studebaker Lark '61!

En udda bil för en udda man, se översta bilden. Även fula bilar har sin mytologiska nisch; tråkigt vore om det alltid var snygga Cadillacs, Buicks och Lincolns som förekom i filmer och reklam. Tråkigt om bara de har ikonisk status.

Så är det... men i övrigt har jag inget gott att säga om dessa bilar. Bland bilderna för detta inlägg kommer Nash '56 därnäst, och den är ful, fronten är ihoptryckt. Formgivaren har velat göra något annorlunda, har inte velat kopiera Fords och GM:s snygga linjer -- men resultatet är bara tragiskt.

Sedan kollar vi in fronten på Hudson Hornet '56, ett kaos av linjer som bara förvirrar. Formspråket på denna tid var förvisso inriktat på pynt och krom, men det betyder inte att alla skönhetsanspråk måste fara och flyga. En horreur!


Nash Ambassador '55 kommer sedan, och det är bara att titta och rysa: en ful bil. Den följs av Raymond Loewy-designen Studebaker ´54. Här finner man viss elegans, men helheten är misslyckad. Något är fel, kanske har han velat ge bilen europeisk prägel men sen tvingats pynta den à l'amerique.

Sist en godbit: Packard Brougham '41: en av de sista bilarna med öppet förarutrymme, här fanns bara ett löstagbart lädertak... Denna idé med chauffören ute i kylan var passé i det demokratiska samhället. Och sedan blev chaufförskörda bilar allmänt en sällsynt företeelse. Marcus Wallenberg körde till exempel rätt ofta själv sin Saab 900.

Dessutom har denna Packard ful form: passagerarutrymmet har takhöjd anpassad för gubbe i cylinderhatt. Det hela ser ut som en 1800-talsvagn monterad på ett bilchassi.







Relaterat
Fenor och krom
Japansk bilindustri
Channeling, sectioning, chopping...