"Up the Irons!"

1. Medlemmar

DiAnno var en bra sångare i tidiga Iron Maiden, utan tvekan. Men han tappade geisten fort och började till och med bära plommonstop på scen, som en gest åt ska-banden... Gentilt men missriktat.

Så man annonserade om ny sångare och fick Bruce Dickinson. Han var inte så originell, han var stöpt i hårdrocksmallen, men nog gick man mot nya höjder med denne bakom sångmicken. Han bidrog också mer till låtskrivandet än föregångaren. Själv var Dickinson en Deep Purple-fan sedan gammalt, han hade Ian Paice som sin första idol: han ville bli trummis. Sedan blev han frontman i Samson och därefter Maiden.

Övrig line-up i Iron Maiden var gitarristen Dennis Stratton, som var med på första LP:n "Iron Maiden". Skicklig men i övrigt utan särprägel, hans sound var lite för likt Murrays för att stå ut: total attack. När Adrian Smith kom med '81 blev det en bättre gitarrduo, Smith var mer melodisk och dann. McBain ersatte Clive Burr 1982, möjligen i riktningen ökad ekvilibrism. Dessa dagar har man tre gitarrister: gamle Gillan-gitarristen Jannick Gers som ersatte Smith 1990 fick kvarstå när Smith återvände 1997, och klippan Dave Murray fanns där ju alltid så att, så att...




2. Sena Maiden

90-talets Iron Maiden intresserar mig inte. Kanske "No Prayer For the Dying" kom '90 eller '91, jag vet inte, det var sista skivan jag köpte. "Tailgunner" låter som en sämre omtagning av "Aces High" från '85, och övriga låtar saknar viss charm. Lackluster är ordet. Sen blev ju "Bring Your Daughter to the Slaughter" deras första etta på topplistan, välförtjänt, även om det låg strategisk planering bakom det hela: placeringen nåddes i januari, en månad då få skivor säljs, och genom att ge ut låten i många format (12", bildskiva etc) och uppmana fansen att köpa den så lyckades man. I krig och kärlek är allt tillåtet...

När sen Bruce lämnade bandet och man fick Blaze Bailey på sång, ja då var det färdigt. Det återförenade Maiden med Dickinson har inte heller så mycket att ge - men nog om det nu! Jag ska tala om första LP:n, som förvisso var kanon.




3. "Iron Maiden", 1980

1979 var Iron Maidens aktier i stigande: deras demo snurrade för fullt på The Soundhouse, Geoff Barton skrev om dem i Sounds och affärsmannen Rod Smallwood erbjöd sig att bli deras manager. Den 28 november fick man så sitt kontrakt med EMI, och i februari 1980 kom debutsingeln "Running Free": en DiAnno/Harris-låt med tunga trummor, tajt solo och text om att vara ung och jagad av snuten: "now the cops are after me /but they ain't got a thing on me"... Den sålde bra så man fick spela på Top of the Pops, och med Harris gedigna attityd till musiken skulle man så klart spela live i studion. Detta hade inte hänt på programmet sedan The Who gjorde't 1973.

Första LP:n kom att heta just "Iron Maiden" och gavs ut i april 1980. "Prowler" inleder härligheten med snabba riff, ett tempobyte och rå sång av DiAnno, alltsammans kännetecknande för Maiden. Lustigt dock att andra låten - "Remember Tomorrow" är en stilla ballad, maidenifierad med gitarrsmatter och taktbyten, men den visar att man även fixade lugna partier. Poesi finns här också:

Unchain the cover before my eyes,
yesterdays sorrows, tomorrow's white lies...

Kanske mest ord staplade på varandra, men medge att här finns klang. Rocklyrik måste kunna stå för sig själv, det får inte bara vara ett bihang till texten. Vad som gör en rocklåt stor är balansen mellan text och musik. Att giganter som Lynott och Jim Morrison även var poeter med utgivna diktsamlingar är ingen slump.

Därnäst på första Maiden LP:n kommer "Running Free" samt "Phantom of the Opera", den sista en massiv sak med täta riff och splittrade nivåer, men med sammanhållen gestalt. Liknar inget annat, kan bara vara en Maidenlåt. Det gäller även B1:s instrumentala "Transsylvania", kan ej spelas av en ordinär gitarrist vill jag mena... "Strange World" är åter en stilla ballad; notera att "punkaren" DiAnno klarar den med bravur, hela Maidenprojektet var verkligen rockens högre skola. Det räcker inte att som i punken bräka fram sången, nej man måste kunna hålla en ton.

"Im happy here in my strange world" sjunger man, och det kan gälla för envar människa i denna föregivet hårda värld. Vi har atombomber, miljöförstöring och alla slags hot, men vad ska vi göra, sätta oss och grina? Man måste liva, "il faut essayer de vivre" som fransmannen sa. Happy here in my strange world...




4. En bombmatta av ljud

Så följer låten "Charlotte the Harlot". Sån här machomusik blev ute sen sägs det, det var Spinal Taps "Big Bottoms" som satte spiken i kistan:

Big bottoms, big bottoms,
talkin' 'bout mudflaps, my girls got 'em...

Detta opus kom 1984. Men dessförinnan skrev Maiden till och med en uppföljare till horan Charlottes äventyr, och i stort är väl rock utan låtar om horor och sprit svårt att tänka sig...

Sist på Maidens första LP kommer titellåten, en gammal trotjänare med unikt riff i början. Återigen en typisk Maidensak: tempobyten och 100 knyck, agressiv sång och en ljudmatta av bas och gitarr. "Bomber" Harris kunde lungt sätta ena foten på medhörningshögtalaren och skåda ut över publikhavet medan han ploppade på sin bas... Egentligen är detta Maidensound lite för mycket för mig, får jag välja mellan detta och Judas Priest väljer jag nog det senare. Men visst är det en imponerande ljudskulptur Harris och grabbarna skapat, visst är "Iron Maiden" från 1980 en imponerande debut. Allt låter tajt från första stund, här finns inga lösa muttrar.