Den fjärde skivan är alltid speciell: Black Sabbaths "Vol. 4", Zeppelins "Stairway to Heaven", Deep Purples "Machine Head" och Priests "Stained Class"... Föga förvånande då att Iron Maidens fjärde var en höjdare: "Piece of Mind".
Det är action från början till slut, trumhinnorna attackeras av 40 riff i sekunden. Och trumskinnen attackeras med bravur av Nicko McBain som riffar på trummorna, spelar ett konstant solo. Lägg till detta massiv sång, drivande bas och gitarrharmonier och du kapitulerar. Ja, musikstilen är lite speciell, lite originell till och med för hårdrock - men denna stil är Maidens egen. Love it or leave it.
Man måste gå igenom låt för låt. "Where Eagles Dare" handlar om Macleans Örnästet, där solot är speciellt snyggt - ja, det svävar. Trots den smattrande attacken. "Revelations" är för sin del skriven av Bruce Dickinson, hans första låt med Maiden trots att han varit med sedan "Number of the Beast" - men på den fick han inte skriva något av kontraktsskäl. En lite jobbig låt som tvärstannar två gånger, det är ju dessa taktbyten, men helheten är snygg. Och sann (om än gammaldags) poesi finner man i raderna:
She came to me with a serpent's kiss
as the Eye of the Sun rose on her lips,
moonlight catches silver tears I cry.
So we lay in a black embrace
and the seed is sown in a holy place
and I watched, and I waited for the dawn...
"Flight of Icarus" av Adrian Smith och Dickinson är min favorit: en aningen softare låt, anpassad för radio sägs det, men nog är den hård så det räcker. Ja denna melodiska hårdrock, må den leva... "fly on your way like an eagle, fly as high as the sun - on your way like and eagle, fly touch the sun"... Påminner vagt om "Riding on the Wind" med Priest.
"Die With Your Boots On" målar upp domedagsvisioner, nästan trovärdiga. Maidens skräcklåtar är sagoboksskräck sägs det, men nog ryser jag en aning inför dessa rader:
In 13 the Beast is rising
the Frenchman (= Nostradamus) did surmise,
through earthquakes and starvation
the walord will arise.
Terror, death, destruction
pour from the eastern sands,
but the truth of all predictions
is always in your hand.
Sista raden är vis: fanstyg må förutspås, men sant vara skapas i vårt hjärta. Vi kanske hamnar i krig, men då är vår plikt att inte låta förståndet fara utan att lindra nöd. Tidigare talas om domedagsprofeter som förutsäger "war for millions, in the hope that one appears" - och det är såklart förkastligt, att på detta sätt njuta av svartmålningen. Man måste stå emot smittan, förhindra att bli ett med eländet som kan komma. Man måste slå vakt om de förutsägelser man kan göra själv, om visionen av en bättre värld som ska komma efter debaclet: "the truth of all predictions is always in your hand".
"The Trooper" har delvis samma tema, krigångest à la åttiotal i form av ett fältslag med hästar och musköter. Nåväl, det är tajt och melodiskt och gav Dickinson möjlighet att fjanta runt med en värja på scen...
"Still Life" är en annan höjdpunkt, baserad på en novell av Ramsey Campbell: om att glo ner i en damm där röster kallar på en. Mycket ångest är det, och Harris är ganska ångestdriven syns det... Vad bra då att det finns hårdrock att leva ut sina skräcksyner i. Campbells novell hette förresten "The Inhabitant of the Lake" och kom 1964.
"Quest for Fire" är en jigg, kanske inspirerad av Thin Lizzys försök i genren såsom "Emerald" och "Black Rose": keltrocken lever... Men för aktuell platta ett något svagare nummer. "Sun and Steel" åter rusar iväg på Miyamoto Musashis svärdsegg, med budskap från hans "Fem ringars bok"; det är en svärdskonst i harmoni med de fem elementen, våra vanliga fyra plus tomheten, shûnyatâ:
Through earth and water, fire and wind,
you came at last, nothing was the end.
Make a cut by fire and stones,
take you and your blade and break you both
in two - break you both in two...
Sunlight falling on your steel,
death in life is your ideal,
life is like a wheel...
"You killed your first man at 13" heter det i början, och det var precis vad Musashi gjorde. Samurajen skred fram som en ung gud i detta 1600-Japan, kunde ostraffat döda envar som ställde sig i vägen.
Vad gäller "To Tame a Land" så har den viss episk bredd, denna tonsättning av Herberts "Dune". Men boktiteln fick inte nämnas i låten för Herbert hatade hårdrock och Maiden i synnerhet, antagligen påverkad av hajpen kring föregående skivan "The Number of the Beast". O well, en lämplig slutvinjett för en mästerlig skiva är det allt, särskilt efter de klimaktiska raderna:
The time has come for him
to lay claim his crown,
Messiah supreme,
true leader of men...
Härliga allmaktsfantasier att njuta av i sitt pojkrum anno 1983, när plebicismen och jantelagen härskade oinskränkt: "As the mighty eagle, I need room to breathe!"
2 kommentarer:
en eminet analys av Iron Maiden :) inte direkt mitt favoritband men har ändå alltid gillat deras texter med sina referenser. Att Bruce fjantade omrking med värjan kan ju även bottna i att han faktiskt deltagit i OS i fäktning.
Visst var Bruce fäktare. Lustigt ändå att den lämpliga låten härför, "The Trooper", skrevs av Harris. Ett bra samarbete, Dickinson var rätt man för gruppen, svårt att tänka sig föregångaren DiAnno sådär gå in med liv och blod i scenshowen... Även om han var en bra sångare också.
Skicka en kommentar