lördag 30 november 2013

Dynontologi (smakprov 3 av 3)


Detta är smakprov 3 i min serie om dynontologi. Temat i detta avsnitt är: viljestyrka.


Index till alla tre smakprov




Man måste som jag sa i förra avsnittet ta makten över sig själv. Man måste vilja det. Och viljan är central i denna lära. En människa som insett viljans makt är kapabel till mycket. Dynontologi är konsten att med viljan skapa förändringar i medvetandet. Genom att ta viljekontroll över tanken spar man mental energi.

Man måste ta viljekontroll över tanken. Man måste bemästra varje tanke och känsla som förekommer i ens inre. Det innebär till exempel att inte låta sig manipuleras av massmedia. De är ju mästare på att manipulera känslor. Att manipuleras av en skönlitterär bok eller en film kan också hända. Det är mindre drabbande för ens väsen, för ens liv som fri individ än att utsättas för massmedias agendor. Men det är ju även så att den konstnär som berättar sin historia med ett minimum av känslopjunk är en bra konstnär. Känsla får finnas, men inte känslomanipulation.

Att bemästra tankar och känslor innebär även sådana som ”bara bubblar upp inom en”. Såsom olösta problem i ens förflutna. Ofta handlar dessa om att man anser sig orättvist behandlad. Då kan man avvärja det ältande som detta kan leda till, genom att förlåta sina fiender och sedan gå vidare. Man behöver inte ens uppsöka vederbörande för detta. Man kan ”i anden förlåta sin fiende”. Man säger inför sig själv: ”Du NN behandlade mig fel men jag förlåter dig.” Därmed frigör man mental energi och kan gå vidare, styrkt.

Man kan på samma sätt, i sitt inre, förlåta dem man gjort orätt. Visualisera personen och recitera mantrat ”hej – förlåt mig – tack”. Visst kan man även söka förlåtelse IRL, men även detta har bäring anser jag. Ty det hela avgörs, som allt annat, i det inre.

- - -

Man måste bemästra sitt inre. Man måste sträva efter klarhet. ”Kan du hålla ditt huvud klart, när alla omkring dig blott irrar – då är du en man, min son”. Detta sade Rudyard Kipling (1865-1936).

Det handlar, kort sagt, om viljestyrka. Frank Herbert säger ju om andlighet, att den ”must remain an outlet for people who say to themselves: I am not the kind of person I want to be”. [Herbert, "Dune", orig 1965, citerat efter NEL:s 1982-utgåva s 480] Detta är dynontologi i ett nötskal. Om du är en person som slösar mental energi på att reta upp dig på småsaker, om du känner dig som ett rov för stridiga tankar och känslor, om du saknar mental styrsel i ditt liv – då kan du formulera vad du istället vill och sedan uppnå det med viljestyrka. Men sätt uppnåeliga mål.

Man måste ta ansvar för den man är. Som människa och individ, som aktör i denna värld, måste man inse vilket ansvar man har. Man måste, som Nietzsche, släppa fram sin vilja till makt – sin vilja till makt över en själv. Har man väl gjort det ska man märka hur mycket enklare vardagen blir. Det finns ingen att skylla på. Man är själv ansvarig för sina handlingar. Man inser likt Franciskus vad man inte kan, respektive vad man kan påverka i sitt liv.




Index till alla tre smakprov




Relaterat
Evola: "Ride the Tiger" (1961)
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Eugene von Guérard: "Govett's Leap and Grose River Valley, Blue Mountains, New South Wales" (1873)

fredag 29 november 2013

Dynontologi (smakprov 2 av 3)


Detta är smakprov 2 i min serie om dynontologi, en lära jag skapat. Här handlar det om begreppet "Jag Är".


Index till alla tre smakprov




Ontologi betyder läran om varat, om tillvaron. Ett annat ord för ontologi är metafysik. Alla stora läror har en metafysik, som kristendomen, taoismen, hinduismen och buddhismen. De lär att denna värld, den materiella världen, har en lägre verklighet än idévärlden eller astralvärlden. Härmed dynontologins metafysik. Också den har idén att den materiella världen är mindre verklig än idévärlden. Men den materiella världen är för den skull inte overklig.

Dynontologin i ontologisk mening handlar inte om att fritt spekulera över hur allting är. Dynontologi handlar om bli en ansvarig, fri individ. Syftet med dynontologins ontologi är att förankra sitt sinne i tillvaron och bli en Operativ Kunskapare. Grunden härför är att säga sig själv: Jag Är.

Jag är. Vi alla ”är”. Envar kan säga ”jag är” och nå tillvarons kärna på så sätt. ”Jag är” är svaret på universums gåta. Så enkelt är det. Och så svårt. Men det enkla är svårt som Clausewitz sa.

Ty i begynnelsen (sägs det) var ljus och mörker, tanke och vilja. Och på något sätt förenade sig sedan viljan med tanken. Hur? – Antagligen med hjälp av viljestyrka. Och de två – tanke och vilja – strävade mot ljuset. Och när ljuset nåddes sjöng formeln JAG ÄR ut över kosmos, som därmed skapades. Gud hade uppstått som ett väsen, bestående av vilja och tanke och med ljuset som natur. Och mörkret depolariserades. Även om det tog sin gilla tid.

Man kan säga: Gud hade uppstått, han hade skapat sig själv. Och han levde säll som ett fulländat väsen. Han var tillvaron, Varat, verkligheten. Sedan, för att lära känna sig själv ännu bättre, lät Gud skapelsen ske. Gud strävade efter att uppleva sig själv genom uppdelning, genom separation. Och i den strävan, att utforska alla aspekter av den egna kreationen, inleddes ett steg neråt på den kreationella spiralen. Jag säger ”nedåt”, för i sig själv var ju Gud fulländad. Jämför här vad Shrî Aurobindo säger: ”Existence that multiplied itself for sheer delight of being, plunged into trillions of forms so that it might find itself innumerably.” Så att, för att citera David Wilcock: ”When looking at your face in a mirror, you’re seeing the creator experiencing life through you.”

Men nu som förr kan vi återvända till Gud genom att erkänna det gudomliga ljuset inom oss. Det är Mäster Eckarts ”der Vünklein der Seele”, själsgnistan. Vi är alla ljusvarelser som valt att inkarnera i materiens värld, men med mental höjning, med viljestyrka kan vi komma närmare Gud. Genom att alla säger JAG ÄR stiger vi upp till en högre vibration.

- - -

Således: Gud är. Och han är en. Ett bergsmassiv har bara en topp, till exempel. Tänk på det.

Urgrunden är enhet. Inom central indisk filosofi talar man ju om ”icke-tvåhet”, alltså enhet. Det kallas advaitya. Den eviga, världsomspännande, perenniala filosofin erkänner en urkälla för varat. I ”The Ra Material”, även känd som ”The Law of One”-serien, uttrycks detta som ”all is one and one is all”. Man kan säga: vi återvänder till urkällan, till enheten, leds till ljus och högre verklighet av det gudomliga inom oss – av gudagnistan, se ovan. Detta erkänns av alla abrahamitiska religioner, av hinduismen samt av goda delar av shamanismen och indiancredot (”The Great White Spirit”), så den formella basen för detta tänk är bred. Som sagt: världsomspännande. Ur årtusendes hängivenhet stiger vi alltså upp till en ny högtidlig ära, inte längre styrd av slentrian, tvång och kyrkoplikt, utan av fri vilja.

- - -

”Jag Är”: ett barn kan säga det. Och Gud. Säg därför JAG ÄR och bli Gud, bli ett barn, bli universum, bli allt och ingenting.

”Jag är”: detta är visdomens kärna. Det är ju till exempel så att vi alla försöker definiera oss i vardagen: jag är lärare, jag är kock, jag är far, jag är mor osv. Och med fåfängan inkopplad kan man gå runt och se sig som ett och annat: jag är Sveriges ledande bloggare, jag är Sveriges bäste författare, jag är kungen av djungeln osv. Men allt detta grubbel, detta ständiga definierande av vem man är, motas i grind av Jag Är-utsagan. För Jag Är-utsagan är alltid sann. Den är som Descartes ”cogito, ergo sum” (jag tänker, alltså existerar jag) fast enklare. Det är ju bara två ord. Inte ens i hinduismen finns det en så enkel och drabbande utsaga.

Jag Är: detta är Jesu diktum i Johannesevangeliet, sagt sju gånger. Dessa sju yttranden är: jag är världens ljus, jag är den sanna vinrankan, jag är porten in till fåren, jag är vägen, sanningen och livet, jag är uppståndelsen och livet, jag är den gode herden, jag är livets bröd.

Detta ”Jag Är” är i sig en återspegling av den gudsuppenbarelse som Moses såg i den brinnande busken. Det var Gud som visade sig för honom, sägande: Jag är den jag är (lat. ego sum qui sum, Exodus 3.14). Det är Rudolf Steiner som gjort mig uppmärksam på detta (”Johannesevangeliet”, 1933). ”Jag Är” är utöver det allmängods inom esoterismen. Vi har ju till exempel Guy Ballards Jag Är-rörelse, och vi har sådana som Saint Germain, Jungfru Maria och Gaia sägande ”Jag Är” i olika kanaliseringar.

Det är, kort sagt, de gudsmedvetnas ideella igenkänningstecken: Jag Är.

- - -

Ännu en grundpelare i dyntontologins esoterism är sentensen ”Gud är invärtes i eder”. Denna sägs i Luk 17.20. Det är något jag har som bas i min världsbild. Jag menar, nog kan man bli en Operativ Kunskapare även som buddhist och andlig ateist, men mitt essentiella program har Gud ombord. Jag kan inte tänka bort det ur mitt system. – Gud är invärtes. Det betyder att det inte finns någon straffande Gud. Gud är esoterisk, inte exoterisk; Gud är invärtes, inte utvärtes.

Målet är att bli en differentierad människa, som Evola säger. Det kan även kallas ”en andens aristokrat”. Exakt hur man blir det är svårt att säga i en handbok som denna. Men det handlar kort sagt om att realisera sin gudsnatur; man är inte ”Gud” men man har inom sig en gnista av det eviga, gudomliga ljuset. Tysken Eckart kallade som sagt detta för ”der Vünklein der Seele”, själsgnistan. Om man står framför spegeln och ser Människan, ja då ser man även denna själsgnista anser jag.

Om man ser sig själv i ögonen, ja inte ser man en livlös köttrobot. Man ser en levande varelse, en avbild av Gud. Människan är mer än ett djur, hon är en gud i vardande.

Jag behöver ingen präst som förmedlar länken individ-Gud. Jag har Gud inom mig. JAG ÄR.

Detta är kärnan i dynontologins gudsbegrepp. Och därmed inom dess metafysik. Läran om tillvaron (= metafysiken), liksom etiken (hur ska man handla), förenas i utsagan ”Jag Är”. Det kan tilläggas att denna utsaga även utplånar tiden: ty att säga Jag Är är evigt giltigt. För en dynontolog som tar ansvar för sitt liv finns inga ursäkter: inga om eller men, inget igår, inget imorgon. Ansvarstagandet, gripandet av makten över en själv, måste göras nu eller aldrig. Ty det finns bara här och nu.

Ett medvetet jag i ett evigt varande nu, det är Jag Är-insiktens lärdom.

- - -

Här kommer det tredje och sista avsnittet i denna skiss över dynontologin. Där handlar det om viljans roll i sammanhanget.




Index till alla tre smakprov




Relaterat
Eld och rörelse (noveller 2007)
Antropolis (roman 2009)
Caspar David Friedrich: "Der Wanderer über dem Nebelmeer" (1818)

onsdag 27 november 2013

Dynontologi (smakprov 1 av 3)


Jag har skapat en filosofi som heter dynontologi. I tre inlägg ger jag smakprov på det hela. Här är smakprov 1, med en allmän introduktion.




Smakprov 1: Inledning [det inlägg ni läser nu]
Smakprov 2: Jag Är
Smakprov 3: Viljestyrka




Här ges en sammanfattning av dynontologins lära. Detta är min egen filosofi. Det är en etik jag danat. Vad den innehåller ska jag strax berätta. Först lite formalia.

Dynontologi är detta ”en lära för människor i tillvaron”. Det är en praktiskt användbar etik för dig i vardagen. Det är däremot inte någon akademisk avhandling. Det är inte frågan om ”professorsfilosofi för filosofiprofessorer”...!

Vidare så är detta ingen samling regler som ska följas till punkt och pricka. Det är ingen ”ädel åttafaldig väg” eller ”etik-maskin” där allt ska följas slaviskt. Men det är, kan man säga, ett axiomsystem. Läran bygger på vissa axiom som ringar in det hela. (Ett axiom är en obevisbar, irreducibel sats, som ”jag är”, ”det finns bara här och nu” etc.)

- - -

Nåväl. Dynontologi. Denna lära visar hur man kan föra ett smartare och mer energirikt liv – ett liv där man inte slösar sin mentala energi utan hushållar med den, ja kanske även ökar den i processen. Det handlar om att spara mental energi, leva sitt liv strategiskt och höja sig mentalt.

Jag kallar mitt system dynontologi. Det är en handlingens ontologi, handling sedd som grekiskans to dynomenon. Det hela har –ologi som suffix, av grek. logos, ord, system, lära etc (à la mytologi, läran om myter, meteorologi, läran om väderfenomen etc). Jag har i termen ”dynontologi” även velat associera till ontologi som är ”läran om tillvaron” och i den, i tillvarons själva natur, måste all etik förankras. Etik är för sin del ett sätt att besvara frågan ”hur bör man handla”. Dynontologin ställer dock inte upp ett system med regler som ska följas, punkt och slut. Det är istället, som antytt, ett sätt att spara mental energi. Och ontologin i sammanhanget kan summeras i att man säger till sig själv: Jag Är. Den kan även formuleras i satsen ”Gud är inom mig”. I den mån Gud finns så är han en inre andlig kraft, inte någon straffande domare som finns utanför dig (se mer om detta i smakprov 2).

Bägge termerna ”Jag Är” och ”Gud är invärtes i eder” härrör från kristendomen. Men jag är ingen kyrkokristen. I den mån jag är kristen är jag esoterisk kristen inom privatreligiös ram, med inspiration från veda, Evola och mycket annat. Detta speglas i denna bok. Kom inte och säg att jag inte varnat dig.

Vad gäller varningar så är nog dessa befogade...! Jag har nämligen levat med denna filosofi hela livet. Då förstår jag att det kan vara svårt för en nybörjare att mötas av alla dessa exempel, dessa idéer om ”leva på gränsen”, ”bli medveten om att du ska dö” (memento mori), med liknelser från strid, med exempel från mystiska figurer (som Castaneda). Därför säger jag, en gång för alla: du tar till dig denna lära på egen risk. Jag ansvarar inte för följderna. Målet med dynontologin är att bli en fri, ansvarig aktör i ett energirikt liv. Men vägen dit kan vara knagglig för en oförberedd läsare, för en som blir kränkt av krav på att ta makten i sitt liv, för en som blir rädd av att möta idéer om den fysiska kroppens död, för en som ropar ”fascism” om han ser liknelser hämtade ur militära operationer.

Att feltolka dynontologin kan sägas vara frosseri, eng. indulgence. Jag hävdar till exempel att man ska leva på gränsen för att höja sig mentalt. Det betyder inte att galna mentalhöjande akter, som att köra på fel sida av vägen, är godkänt. Ty detta är att gå till överdrift, detta är att frossa i ”mental höjning”. På samma sätt är memento mori en sund insikt, men att älska döden, sova i en kista osv, detta är att frossa i död.

Därtill kan sägas: ett militärt tänk där man höjer sig mentalt genom självdisciplin och viljestyrka, genom att läsa Bhagavad-Gîtâ, ”Metaphysics of War” och ”Der Kampf als inneres Erlebins” – det är dynontologiskt rimligt. Att däremot klä sig i militärkläder, döda folk och smeta sig i blod – det är att frossa i militärmentalitet.

Den som på dessa sätt frossar har missförstått dynontologin.

- - -

Det kan här vara värt att erinra om något jag kallar andligt sunt förnuft. En viss Vivekânanda fick från sin guru Râmakrishna höra: ”Alla gudar är Gud – men dyrka inte tigerguden! Allt vatten är vatten – men drick inte smutsigt vatten!”

Detta andliga sunda förnuft kan en dynontolog behöva. När jag som esoteriker lär ut ett och annat så kan det ju för en oförberedd ande verka konstigt ibland. Som detta ”att leva på gränsen för att höja sig mentalt” – ska det till exempel innebära att ge sig i slagsmål med folk, hoppa i en vintersjö och kämpa för sitt liv...? Dylika saker skulle så klart höja en mentalt i betydelsen öka stressnivån. Men man ska ju inte göra saker som är kliniskt vansinniga, som dessa. Att leva på gränsen som dynontolog innebär saker som att träna hårt, campa i det fria, fotvandra, arbeta intensivt med sådant som inspirerar en, och märka hur man hamnar i trans och utvecklas mentalt av det. Men att till varje pris ”leva på gränsen” bara för adrenalinkicken, det har sin risk. Det är frosseri. Det inskärper jag härmed återigen...!

Med detta torde jag ha möjliggjort för er styra fria från vissa blindskär som dynontologin kan innebära. Och återigen, ni tar till er denna lära på egen risk. Jag ansvarar inte för följderna om du, liksom jag, väljer att bli dynontolog. Jag ansvarar inte för följderna om du väljer att skriva Operativ Kunskap på ditt banér.

- - -

Om du tillämpar dynontologi kan du sägas vara en operativ kunskapare. Den människa som utifrån sin inre ordning lever fri i denna värld, han är en operativ kunskapare som gestaltar sitt liv enligt ontologins idéer. Han är en andens aristokrat, en driven esoteriker, en människa ansvarig för sina handlingar. Med viljestyrka inrättar han sitt liv optimalt.

Man kan även säga: genom att bedriva Operationer uppnår han Kunskap.

Dynontologin har ett antal olika aspketer. Som "Jag Är", varom mer i smakprov 2. Och viljestyrka, varom mer i smakprov 3.

Därtill finns idéer om harmoni, balans och apatia, om att söka vila i handling, om meditationstekniker i övrigt, om vardagliga tips, om aktiv nihilism och mycket annat. Om det får ni kanske läsa någon gång. Här ges, som sagt, bara några smakprov.

Dynontologi handlar i alla fall om att gestalta livet positivt. Jag är operativ kunskapare, jag gestaltar livet, jag höjer mig mentalt – i min vardag, i mitt tänkande, i allt jag gör. Och nu delar jag med mig av mina tankar om detta till andra.

- - -

Smakprovsserien fortsätter här med del 2. I det inlägget är temat "Jag Är".




Relaterat
Dynontologi, smakprov 2: "Jag Är"
Eld och rörelse (noveller 2007)
Till Smaragdeburg (roman 2010)
Umberto Boccioni: "Morgonen" (1909)

måndag 25 november 2013

Meningslösa drömmar


Idag är det måndag.




Jag läser i min dagbok för den 30/9 i år:
Dröm härom natten: David Bowie, i clownutstyrsel, i hamnkvarteren, reciterande en nonsensdikt. Och i förrgår drömde jag att jag läste en klippbok av Lars Gustafsson, en sådan där med återgivna tidningsartiklar, essäer och annat. ”Väldigt intressant” tyckte jag, det var bilder i den också, ja stimulerande kreativt. En skön dröm.
Detta var alltså sköna drömmar. Men i stort sett meningslösa drömmar. Nåväl.




Relaterat
Dröm: "Heil dir im Siegeskranz"Svenska stories

onsdag 20 november 2013

Politisk kamp i en stad i framtiden: fakta om Antropolis


Hösten 2011 intervjuades jag av norska Verdens Gang. VG skrev sedan att jag "... har både en svensk och en engelskspråkig blogg. Det är ett omfattande material på bloggarna. Han har också publicerat flera böcker på nätet. Böckerna framställs som fiktion, men det genomgående temat är att man bygger ett nytt samhälle på spillrorna av ett som är ödelagt." Det sista syftade på romanen "Antropolis".




1. Var ligger Antropolis?

"Antropolis" gavs ut på Etherion förlag 2009. Själva bokens idé fick jag på 1990-talet: jag skulle skildra vår tids ödesfrågor, våra fixa idéer och visioner, alltsammans iscensatt i en stad i framtiden. Förstudierna började: jag funderade över frågeställningarna och planerade intrigen. Man kan säga att jag virtuellt skulpterade staden och dess reella och ideella landskap. Sedan skrev jag boken 2005-2008. Och allt som har med boken att göra blir bara mer och mer aktuellt med tiden tycker jag. Läs följande referat på de frågor som tas upp och döm själva. Du som inte vill ha handlingen spolierad uppmanas sluta läsa här och gå hit istället för att köpa den.

"Antropolis" bakgrund är i alla fall att civilisationen har brutit samman. Man talar om Stormen: det har skett en elementär omruskning av hela samhällstillvaron, allt har gått söderut. Det har krigats och varit interregnum. Mitt i detta föds Jenro Klao i en stuga på landet; vid 17 års ålder ger han sig så ut i världen och ser horribla ting. Han överlever dock och når omsider ruinerna av en namnlös stad. Han bosätter sig i en kyrkoruin och börjar städa upp där så smått. Omsider får han hjälp av en militär, en andlig ledare och en uppfinnare. Man knäcker de kriminella gäng som behärskat staden och får med tiden infrastrukturen i ordning. På uppfinnarens, Gotsis Fripp initiativ byggs gamla bilvrak om till svävare: det är kristallmagneten som gör det. Kristaller blir den främsta energikällan i Antropolis, som man döper staden till.

Så det är år 2164, människan har genomlevt en kris, lämnat materalism, rovdrift och dominans bakom sig och grundat en kultur byggd på samarbete, andlighet och dans. Det förekommer fortfarande tvister i staden, mellan konventionell vetenskap och mer subjektivt grundad new age och intoning; Fripp står för det förra, Elander Lysion, "den andlige ledaren", för det senare. En medlare blir Jenro Klao, berättarjaget, stadens grundläggare; med tiden finner han sin roll som professor i historia på det universitet han grundar. Diverse intriger sker så på bokens 205 sidor men här ska jag koncentrera mig på vissa sakfrågor som tas upp, vissa debattämnen som är aktuella för oss ännu 2011 (jag fick idén till boken i slutet av 1990-talet, skrev den i början av 2000-talet och gav ut den 2009).




2. "Metropolishatarna"

En intressant roll spelas i boken av ett visst sällskap i Antropolis, "Metroplishatarna". De hatar den gamla kulturen, den som nu gått under: Metropolis, inbegreppet för materialism och chauvinism, själva den kultur vi 2011 ännu lever i. Den faustiska kulturen. Sagda sällskap hatar som sagt denna vår kultur, och Jenro Klao bjuds en dag in för att lyssna på ett föredrag där. Det hålls av Bider Praxis, sällskapets ordförande. Denne ger en rundmålning av allt som är dåligt med vår tid, som glashus, maskindyrkan, kulten av rörelse med mera, allt sådant som jag själv skriver under på:
- Vi brukar i denna förening häckla 1900- och 2000-talet [säger Praxis där han står i talarstolen, och nu tänker han fokusera på] vissa pregnanta löjligheter från denna kultur. Som faiblessen för hus av glas: inte många av dessa skapelser överlevde Stormen, ja de strök med i det allra första oroligheterna. Det behövdes inte många salvor från den tidens automatvapen för att ramponera dessa fina, speglande tomhetsfasader...

Praxis började komma upp i varv:

- Metropolis dyrkade maskinen, såg teknik som synonymt med maskinteknik. Man såg människan som maskin: ”Jag robot”, l’homme machine, detta var en sinnebild de aldrig gjorde sig fria ifrån. Sjukdomar botades med metalliska mediciner eller kirurgiska ingrepp, medan intoning på individen, örtmedicin och färgterapi sågs som avarter. Läkaren studerade människokroppen som ett objekt, såg sig aldrig själv i spegeln och sa ”här finns svaret”...

Praxis bytte fot i talarstolen, såg ner i sina papper och fortsatte:

- Metropolitanska sinnebilder, tidstypiska löjligheter i pregnant form. Det var vidare kulten av rörelse, yttrat i tävlingsraseri och rekordjakt. Till och med ätande tävlade man i, ett vanhelgande av brödets sakrament om ni frågar mig.

- Man föraktade stillhet och ro, åsynen av ett fridfullt ansikte. Metropolis’ nyckelord var oro; man dyrkade praktiskt taget denna oro, denna panikångest, stimulerad av ateism och frånvaron av mentalt ankare, av inre trygghet. Man lockades av varje svindel: en meteor träffar jorden och utplånar allt liv, en farsot bryter ut i morgon dag, temperaturen höjs en grad och dränker oss alla, utan pardon. Man försökte stävja denna temperaturhöjning med olika medel, som att sänka hemmatemperaturen en halv grad, sortera sopor och ta trappa istället för hiss – men det var bara självbedrägeri, kryptoreligiös botgöring för ateister. Låt gå för att konsumtionen och energiförbrukningen i Metropolis var onödigt hög, det var en ohållbar lyxnivå – men temperaturhöjningen var oberoende av detta. Den behövdes ju för att stämma människan till en högre vibration, den högre andliga nivå som vi idag befinner oss på.

- Och kosmiska kollisioner har vi ännu inte sett. Jag kan bara säga: vi kommer heller inte att se dem, Gud tillåter det inte... Det blev en paus: harklingar från auditoriet, Praxis som såg upp i taket för inspiration.

- Metropolis i våra hjärtan... Det var något som höll denna kultur tillbaka verkade det som, någon seghet i systemet, någon
immanent sirapstunghet – för det fanns de facto lovande drag, som kristallteknik och nyandlighet, komplementärmedicin och
kommunikationsteknik – men det räckte inte, spelet måste spelas till slut innan bladet vände sig. Vissa kraftlinjer måste löpas ut sedan de påbörjats.

[s 55-56]
Där har ni en civilisationskritik som heter duga. Men det finns mer i "Antropolis", mycket mer.




3. Traditionalism

Huvudpersonen i boken heter som sagt Jenro Klao. Han är professor i historia. Han är stadens kulturella samvete; han håller fanan högt för musiska makter, för bildning och sväng i en kultur som förvisso är bättre än dagens materialism men som ändå lider brist på konstnärlig känsla och romantik. Klao bekämpar bägge fraktionerna i staden, både teknodyrkarna och andlighetsfanatikerna, och han gör det genom att odla sin traditionella kultur, genom att hylla hjältar och dårar från förr, omhulda svunna tiders dikter och sånger. Med sin metahistoria vill han nå en högre syntes av dikt och liv, historia och vetenskap, lust och kval.

En dag tar sig Klao en promenad ut i stadens omgivningar. Mållöst vandrar han över myr och mo tills han når ett berg. Omsider når han en viss gravkammare vilket föranleder ett resonemang om kritisk vetenskap kontra inlevelse, hur tradition och gripenhet ska kunna fortleva i den torra akademiska luften:
Jag [berättar Klao] kom till ett skogsbryn med utsikt över en smärre dalgång. På motsatta sidan reste sig ett berg med en grotta. Aha, tänkte jag, var detta den gåtfulla gravkammaren man talade om, en gammal furstegrav från arkaisk tid...?

Jag såg ut över dalen, njöt av skogens böljegång över landskapet, av bergen som blånade i fjärran och av silhuetten av det närmsta berget, grottberget. Detta Alienor reste en brant sida mot mig, en rasbrant med vresiga klippblock. Kammen betecknades av inte mindre vresiga tallar.

Jag gick mot grottan, en vandring på några kilometer genom sedvanliga impediment som naturbyråkraten säger: diverse hinder i form av klapperstensfält, våtmark och snår. Men jag pinnade på bra, förvisso hade jag intagit en stärkande lunch – och grottan stod strax för min syn, jag gick andaktsfullt fram till den och klev in i dess mörker. Jag hade plockat på mig några torra pinnar på vägen och tände en av dem med min cigarrettändare, vilket gav hyfsat ledljus. Jag tog mig sakta fram över grottgolvet, förbi våta stenar och vattenpölar, och det stod inte länge på förrän jag nådde några trappsteg. Därefter blev golvet torrare och jämnare.

Gången vidgade sig till en sal. Mitt ljus flackade dramatiskt på väggarna. Snart fick jag syn på sarkofagen: en enkel kista av sten med ett lock. Jag drabbades av akut vördnad inför allt. Jag föll på knä och bad till grottans ande, bergets ande, den avlidne fursten, Den store anden, allt...
... ty riket är ditt, och makten,
och härligheten,
i evigheten. Amen.
Jag reste mig och gick fram till kistan. Locket var helt slätt, bar ingen inskription. Så vem låg begraven här? Det visste man inte,
men våra forskare hade sina teorier. Ledande teori var att allt tal om furstegrav et cetera bara var en myt; detta var bara en stenkista i ett berg, förmodligen en förvaringsplats för allehanda bråte. Inget att tala om. Man hade undersökt sarkofagen och funnit den tom, och detta plus en sedvanlig indiciekedja avgjorde saken.

Men inte för mig, så metahistoriker jag var; jag höll dörren öppen för sådant som förtjänade att vara sant. Så för mig var detta en hjältegrav, platsen för stoftet efter en Alexander, en Jeanne d’Arc, en Napoleon eller Marius. Man har helt enkelt behov av storhet, av legender, och kommer någon och bortförklarar eventuell storhet så flyttar ens projektion av detta bara fokus. Den dör inte ut.

Man måste ha fantasi, kan inte bara kapitulera för vetenskapen och låta den styra ens drömmar. Det må vara så att ”den moderna tiden bryter in med sin kritiklusta och omdanaranda”, som ju någon klagade, att bordet städas rent ”från all gammal värnlös tradition, som inte kan ställa fram några grova och konkreta fakta för sin sak”. Men denna förtvivlan måste man komma över; man måste styra förbi och bort till svängigare marker, till vidare perspektiv där ens drömmar kan leva för evigt. Och för mig skulle denna gravkammare för alltid vara platsen för storhet och gåtfullhet, en kristallisering av svunna tiders lust och kval – ett koncentrat av historia, metahistoria i sten. Man skulle alltid kunna komma hit och känna vad den kände, som kom till Kyros’ gravmonument i Pasargade och såg inskriptionen:
O människa, vem du än är och var du än kommer ifrån, jag är Kyros som gav perserna deras imperium. Missunna mig inte detta minnesmärke.

[s 83-85]




4. Antropolitanskt

"Antropolis" skildrar en stad i framtiden, en kultur som drivs samman med gisselslag från vetenskap och tro, som finner en ny väg i en orolig tid. Den visar på vad som komma skall, vad som kommer att gry över världen sedan vår tids materialism och sinnesslöhet spelat ut sin roll och människan vänder ett nytt blad.

Jag försöker profetera, försöker se vad framtiden må bära i sitt sköte. Härmed några citat som in nuce uttrycker det där profetiska som jag ägnar mig åt även på denna blogg, åt det där kristallsiandet som är så kul att ägna sig åt, tendensen att försöka fånga vår tid och vår kultur i pregnanta formuleringar:
Det var ju så att kulturen en dag helt enkelt hade tappat självförtroendet och begått harakiri: ”se hur en tid, hatad av sig själv, begår självmord”... Den metropolitanska kulturen hade kört slut på sitt krut, nått vägs ände. Imperiet föll, alla de vördnadsvärda institutioner varav civilisationen bestått: EU, FN, USA, IAEA, OAS, ASEAN... [s 64]

- - -

Och när jag vaknade i det där templet förstod jag att detta var Antropolis. Eller snarare: detta var ruinerna av Metropolis, på vilket vi skulle bygga vårt Antropolis. Det Stora Babylon var fallet, nu var det dags för Det Nya Jerusalem... [s 15]

- - -

... minnet av förfallstiden började blekna. Detta hade trots allt varit en drabbande kris, ett världsomspännande interregnum i kölvattnet av Imperiets fall. All ordning försvann över en natt och många dog av blotta förskräckelsen.

Men vissa hade överlevt, enstaka ting hade överlevt förödelsen – och jorden besatt liksom människokroppen självläkande krafter, det var ingen total undergång som vissa cassandror och jeremior siat om. Kanske folk i gemen glömde eländet så fort de slutade se dessa dödsfåglar i skyn, så fort de kunde sätta sig i solen med ett moget äpple och gona sig. [s 42]

- - -

[D]et var ett osäkert läge, interregnum och dödsfåglar i skyn, ett Imperium som gått under och lämnat kaos i sitt spår. Men den minskade tryggheten innebar förvisso också ökad frihet: ingen stat, inga skatter, inga påbud...

Civilisationen hade gått all världens väg, städerna var kaputt, men de som levat utanför städerna kunde hanka sig fram. Själv hade jag turen att göra detta – i den gröna stugan på landet, ett bortglömt hörn av världen. ---

Jag lämnade mitt hem en vårdag 2142 och vandrade runt några år i den förfallna civilisationen, lärde mig ett och annat och såg dekadansen, utstod en del faror men klarade mig tack vare en vänlig försyn. Solen sken genom slöjor av rök; det hade förvisso brunnit och mycket hade raserats. [s 13]

- - -

- [V]i kan alla dra vårt strå till stacken, vi skapar själva vårt Antropolis i samklang med högre makter. ”En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt.” Rymdens fullhet omger oss, ett besjälat âkâsha där vi kan flyga fram som andliga rymdskepp, sökande nya världar och nytt liv, susa fram som i ett oändligt äventyr: To seek out new worlds, to discover life, to
boldly go where no man has gone before...
[s 202]




5. Coda

En coda, en sammanfattning kan behövas efter alla dessa citat. Jag skulle kunna citera mer för boken innehåller trots allt mycket som gör att debattera och diskutera. Men det får vänta till en annan gång.

Fler än jag skriver sf och framtidsfiktion. Men i dagens västvärld är jag rätt unik i det att jag inte bara utmålar kaos och smärta utan även visar på rimliga vägar ut, på strategier vi kan pröva nu när materialismen och chauvinismen sjunger på sista versen. Se er omkring, se på Mellanöstern och dess röra, ja redan idag spelas märkliga metropolitanska akter upp därnere med krig och oljedyrkan, intriger och vapenrassel. Än är inte Antropolis' skimmer här men ni kan få se det om ni läser romanen...!

"Antropolis" har förresten recenserats här och där. Till exempel skrev Mats Linder i Nova SF 20/2009 detta: "Lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll."




Relaterat
Antropolitansk profil 1: Hadar Lacq
Antropolitansk profil 2: Elander Lysion
Antropolitansk profil 3: Gotsis Fripp
Karl Blechen: Gotische Kirchenruine

lördag 16 november 2013

Lennart Svensson: Till Smaragdeburg (2010)


Här ska jag berätta om min roman "Till Smaragdeburg".



Pilgrim är ute och går, färdas genom ett psykologiskt landskap. Han traskar ständigt mot öster, mot ljuset, mot soluppgången och den mytologiska Smaragdstaden, det gåtfulla Smaragdeburg som radierar verklighet, sanning och godhet över nejden. I sin Metallstad hade nämligen Pilgrim hört om denna fabulösa Smaragd där allt skulle vara frid och ro, vänskap och sällhet, så han lämnade sin stad av brons och järn och begav sig österut.

Detta är upplägget i min roman "Till Smaragdeburg". När den kom 2010 recenserades den av Perra J. på hans blogg. Han skrev bland annat:
Man kan se boken som en guide, där man följer en rutt, och där de flesta av tillvarons komplexiteter utpekas kristallklart utan att det gås in i det – då hade denna bok sannolikt blivit väldigt tjock! Men bara för att författaren aldrig fastnar någonstans betyder det inte att han tar lätt på saker och ting – snarare att han har en intuitiv känsla för vad som verkligen är väsentligt. Han har kommit över mycket av sådant som de flesta av oss är totalt identifierade i.
Här finner du pdf:en till denna roman. Du kan ladda ner filen gratis, klicka bara på "spara som" från arkivmenyn (motsv).

Ska man ge några fler smakprov ur romanen kan man väl nämna Pilgrims möte med Johann Wolfgang von Goethe. Denne kallas i romanen "Jowo". Alla kända figurer som förekommer har täcknamn på detta vis. Det blir liksom roligare så, mer konstnärligt. Förklaring till alla namn ges på slutet i filen.

På sin väg till Smaragdstaden har Pilgrim gjort ett uppehåll i Jowos trädgård. Han bjuds in i dennes gröna salong för en konversation om väsentligheter.

Jowo talar bland annat om HELHETER. Precis så som den riktige Goethe gjorde. Man måste se helheten, man kan inte frysa allt i ögonblicket. En fjäril uppträdd på en nål är ett klent substitut för en vaken iakttagare:
Jowo tog fram ett herbarium. Fascinerad bläddrade jag där bland växter jag aldrig hört talas om. Jag frågade om inte min värd samlade insekter också...?

– Nja, sa Jowo, jag tycker bättre om levande fjärilar. Färgerna är mer levande i naturligt skick; dödar man den bleknar de.

– Förvisso.

Detta hade jag ju sagt Silverräven; jag kände redan till min värds åsikt i frågan. Han fortsatte:

– Det är hemligheten med allt naturskådande: man måste förhålla sig levande till den levande naturen, rörlig till det rörliga livet. Att bara sätta allt under skalpellen räcker inte.

– Holism, att se helheten...? föreslog jag.

– Ackurat, där slog du huvudet på spiken. Se fjärilen på ängen, under solen, flygandes bort över blå himmel. Detta är naturvetenskapens början.

– Eller konstens...?

– Konstens början och slut, men vetenskapens början. Sedan må man fånga fjärilen och – ja – döda den om man nu anser sig vinna något på det. Men vetenskap kan inte bara vara subjektiv, den må börja där men något slags strävan mot objektivitet och exakthet måste finnas.

– Att både ha intuitionens stav och förnuftets svärd.

[s 81]
Pilgrim möter även andra figurer på vägen: Ernst Jünger, Nietzsche, Simone Weil, Fixaren, Resenär osv osv. Färdsätten varierar: till fots, med flygplan, i bil och med järnvägslok. Det hela blir en gigantisk och kaotisk jazz av livsstilar, världsåskådningar och filosofier. Och i fjärran står målet, det hägrande Smaragdeburg...!




Relaterat
Castanedas värld: en ordlista
Den sjungande sjustjärnan
Evola: The Doctrine of Awakening (1943)
Bilden överst hittade jag på Galactic Free Press. Det är en utmärkt bild må jag säga, den sammanfattar min bok ganska bra...!

fredag 15 november 2013

Recension: Adolf Ehrnrooth: generalen, riddaren, människan (Sinerma 1983)


Edit 2018: i år gav Logik förlag ut min historiska essä över östfronten. Den heter "Trotylstorm i öster -- östfronten 1941-45". Mer info om denna ypperliga bok ges i detta blogginlägg. Boken innehåller mycket, bland annat ett kapitel om den finländske officeren Adolf Ehrnroot. Följande inlägg är ett utdrag ur sagda kapitel. -- Adolf Ehrnrooth var en legendarisk finländsk general. Under kriget blev han berömd för att ha lett IR7 i försvarsstriden vid Äyräpää. Detta, jämte slagen vid Tali och Viborg, satte stopp för den ryska inmarschen i Finland. Fronten höll när eld upphör ingicks hösten 1944. Här följer en redogörelse för Ehrnrooths hjältesaga, med källa i Martti Sinermas utmärkta biografi "Adolf Ehrnrooth: generalen, riddaren, människan" (1983).




Adolf Ehrnrooth föddes i Helsingfors 1905. År 1922 började han kadettskola. Sedan tjänade han i Nylands dragonregemente. 1958 gifte han sig med danskan Karin-Birgitte Schack med vilken han fick tre barn. När han pensionerades 1965 var han general i finska armén. Under sin pensionering var han en ofta sedd talare. Han blev något av sinnebilden för den finske generalen, något av en efterkrigstida Mannerheim. Han avled 2004.

Under vinterkriget tjänade Ehrnrooth i staberna till 7:e divisionen samt till kavalleribrigaden. I början av fortsättningskriget var han i staben till 2:a divisionen. I fält 1941, i ledningen av en bataljonsstridsgrupp, sårades han allvarligt. När han tillfrisknat var han först stabschef i en division. Sedan – i januari 1943 – sattes han att leda 7:e infanteriregementet (IR7) på Karelska näset. För striderna där fick han Finlands högsta militära utmärkelse, Mannerheimkorset.

Härmed något om Ehrnroots bana som chef för IR7 under 1944. Den var dramatisk. Och framgångsrik. Den gestaltar in nuce Finlands försvarsstrid detta år.




Tyrjä-regementet

IR7 var ett infanteriregemente. Det bestod av cirka tre linjebataljoner och en regementsstab. Underhållsenheter (intendentur = enhet för mat, kläder, ammunition och vapenmateriel) fanns i varje bataljon. Varje bataljon hade även sitt eget understöd i form av granatkastare. Övrigt underhåll och understöd fanns på divisionsnivån, det vill säga nästa nivå.

Regementsstaben var alltså bara en taktisk stab. Detta var vanligt bruk i västvärlden. Detta var regementets sedvanliga form. En liknande enhet med ett par bataljoner och därutöver med underhållsbataljon plus tungt artilleri, kallas brigad.

När Ehrnrooth tog över IR7 var det redan ett elitregemente. Det hade sina anor från vinterkriget och framryckningsskedet, då det leddes av en viss överste Kemppi. Det kallades ”Tyrjä-regementet”; under anfallsskedet 1941 hade det gått hårt fram i Tyrjäs skogar. När Ehrnrooth tog över regementet fortsatte han med att hålla förbandet på denna elitnivå. Men han möttes av en del misstroende; en finlandssvensk med aristokratisk bakgrund, kunde han leda dessa järnätare...? Det visade sig att han kunde det. Aatu – som han kom att kallas – var en fältmässig chef. Och dessutom en hård chef. Och en mänsklig chef. Han gjorde sig synlig för manskapet och var ständigt framme i främsta linjen och visiterade, språkade och projicerade sin aura på förbandet.

Man var skeptiska mot honom i början. Men i sitt första tal till regementet sa Ehrnrooth bland annat detta: ”Jag litar på er, men ni har allt skäl att lita på mig. Jag lämnar er inte i sticket!” [Sinerma s 170] Med det ville han kanske säga att inte var någon stabsmässig aristokrat utan en soldat vid fronten, liksom sina soldater.

Han hade sina hårda drag, som antytt. Vaktposterna i främsta linjen fick till exempel inte besvara rop från ryssarna. Ryssarna drev där ständigt sin propaganda. I ”Okänd soldat” kunde det låta från den ryska linjen: ”Kom hit så ska ni få bröd!” Det kunde av en finne kvitteras med: ”Kom hit så ska ni få smör på brödet!” Det var ju fyndigt. Men Ehrnrooth förbjöd allt sådant i sitt regemente: ”Med ryssen diskuterar man bara på maskinpistolsdialekt!” sa han. [ibid s 184]




En stabil regim

Ehrnrooth införde en aktiv, stabil regim i IR7. Till exempel ansåg han att varje soldat skulle delta i patrullföretag. Patruller var bland annat ett sätt att hålla uppe aktiviteten och stridsberedskapen under det stillastående skedet. Intressant är även att den finska doktrinen var att deltagande i patruller ej skulle ske som straff [Sinerma s 177], vilket däremot stundom var tysk doktrin [q v uppgifter om stridspatrullen i Johann Voss' "Soldat i Waffen SS"). Patruller var helt enkelt det normala för en frontsoldat och Ehrnrooth förkroppsligade den andan. Han följde till exempel själv med på patruller för att visa för manskap och officerare att man måste operera överallt, även bortom huvudstridslinjen. Det kan man kalla en föregångsman.


Patruller, discpilin och hög utbildningsståndpunkt gjorde att IR7 var förhållandevis väl förberett när ryssen anföll i juni 1944. Aatu tycks aldrig ha trott att kriget skulle sluta med stillestånd eller förhandlingsfred, utan fler strider än dem man redan utkämpat fram till de låsta linjernas läge 1942-1944. Den åsikten – hoppet om att slippa billigt undan – förekom dock i vissa kretsar i finländska armén vid denna tid. Man trodde att Sovjet skulle kraftsamla mot Tyskland och ge lilla Finland i norr respit. Men Ehrnrooth föreföll hela tiden att ha varit inställd på strid. Och strid blev det.




Siiranmäki

Den 9 juni anföll ryssarna de finska förbanden på näset. IR7 befann sig vid Ohta, en bit norr om kraftsamlingspunkten. Men nog fick man en hel del artillerield på sig ändå. Man lyckades dock retirera några kilometer till en upptagsställning, VT-linjen. Den var förberedd med värn och korsus och så vidare men var inte idealisk. I regementet hade endast Ehrnrooth varit där, övriga chefer hade inte hunnit kolla in det hela. Så det var ett riskabelt läge. Och ryssen anföll här med två divisioner (381:a och 281:a), ja även en tredje (177:e) fick sättas in.

Försvaret höll dock. Det finska artilleriet på platsen skördade en hel del förluster hos ryssarna. Ett motanfall, utfört av den bataljon som var avsedd reserv för sådant, stabiliserade också läget. Striden varade 13-15 juni. Och redan den 17 måste reträtten fortsätta. På västra delen av näsen gick nämligen ryssen fram rätt starkt så man måste överge Siiranmäki för att inte bli avskurna.

Siiranmäki-striden var strategiskt viktig. På annan plats i Sinermas bok sägs detta i ämnet, med återgivande av vad Ehrnrooth erfor i ett samtal med Mannerheim efter kriget:
Om försvaret vid Siiranmäki hade brutit samman hade det uppstått en så stor spricka i Näsets försvar att det hade varit ytterst svårt att i tid få trupperna från Aunus [= Fjärrkarelen] grupperade till försvar, ansåg marskalken. Nu kunde man använda alla reserver på västra Näset, där situationen var ytterst kritisk. [ibid s 290]
Vid Siiranmäki fördes en avvärjningsstrid. Grupperingen var linjär. Rådande doktrin föreskrev att linjen, vid stridens slut, skulle vara rensad från alla inbrytningar. Så skedde ju också. Ryska inbrytningar gjordes, men de neutraliserades och avvärjdes. Fienden utstod förluster och hejdades. Omsider måste man själva reirera, men man gav sig inte utan strid. Långt därifrån. Idén med linjärt försvar kan tänkas stel, men här gjorde man det yttersta av den genom att ha en reserv i beredskap som sedan kunde återta det förlorade. Att ha en reserv är en grundpelare i krigskonsten sedan åtminstone 1700-talet och Ehrnrooths strider, vid Siiranmäki och Äyräpää, är bevis på det.




Äyräpää

Man retirerade som sagt från Siiranmäki den 17 juni. Nu skulle man bege sig till den sista försvarslinjen, VKT-linjen. Det innebar för IR7:s del att försvara ett avsnitt vid floden Vouksen på nordöstra Näset. Från denna linje skulle ingen reträtt ske. Det visste alla chefer på Näset och det visste Ehrnrooth. I sin dagorder till regementet den 20 juni sa han bland annat: ”Vi väljer hellre en krigardöd på slagfältet än livstids slaveri i tvångsarbetsläger.” [ibid s 229] Man skulle hejda ryssen, kosta vad det ville. Och nog var finska armén stark, nog fanns det sisu, men i den nuvarande eldstormen sviktade även de bästa. Så man fick strama upp disciplinen och hota med krigsrätt mot den som svek sin plikt och drog sig ur linjen. Det var hårt. Det uttrycktes av Ehrnrooth själv till kompletteringsmanskap på väg till första linjen:

”Då ni nu hamnar i första linjen skall ni veta att ni kommer tillbaka därifrån antingen som stupade, sårade – eller på order av mig!” Denna fatalistiska stämning kom att prägla alla som var med i striden vid Äyräpää.


Vid aktuellt frontavsnitt måste IR7 hålla ett brohuvud söder om älven. En viss höjd måste hållas, för om man endast grupperat norr om älven och låtit ryssen ta denna höjd skulle han ha fått en verklig kommandohöjd, a commanding height. Sinerma: ”Att hålla det högt belägna brohuvudet var absolut nödvändigt – dessa kullar erbjöd nämligen goda skjut- och spaningsmöjligheter mot den norra stranden samtidigt som de förhindrade sikten söderut.” [ibid s 228]

Brohuvudet var 5 km långt och 300-600 meter djupt. Kullarna var cirka 40-50 meter höga. Här grupperades två bataljoner i linjen samt en i reserv. I ryggen fanns alltså älven. Och marken var stenig och skyttegroparna blev grunda. Att kommenderas hit var alltså något av ett ”himlafärdskommando” som tysken säger. De första som förlades dit protesterade också. Manskapet hotade att lämna sina ställningar. Men efter det att Ehrnrooth begett sig dit och förklarat varför brohuvudet måste hållas la sig revoltstämningen. Att motivera en order på detta sätt var inte vanligt då. Det ansågs som ett tecken på svaghet. Men såklart strider en soldat bättre om han förstår varför han ska lösa en viss uppgift, om han så att säga internaliserat den order han fått.

Striderna vid Äyräpää varade mellan 21 och 17 juli. De första dagarnas strider beskrivs så här av Sinerma:
Fienden inledde sitt anfall på morgonen den 21.6. Trots en intensiv artilleriförberedelse kom infanteriet inte ens nära IIB:s [= andra bataljonens] ställningar. Det egna artilleriets spärreld orsakade den anfallande avdelningen, åtminstone av en bataljons storlek, stora förluster. Därefter försökte ryssarna i två dagars tid med styrkor av bataljonsstorlek och med stöd av kraftig eldförberedelse få brohuvudet i sin hand, men utan att lyckas. Den 23.6 på eftermiddagen anföll fienden med minst en bataljon i olika repriser. Det sista anfallet avvärjdes med sådan kraft att fienden drog sig tillbaka under kaotiska former och i full panik. Under dagens anfall hade fienden av allt att döma använt sig av minst ett regemente och stött varje anfall med pansarvagnar.

De två följande dagarna var lugnare. (...) Dagen efter midsommardagen började den ryska karusellen igen. Under förmiddagen avvärjdes tre olika anfall. Det sista kom av sig redan under anfallsgrupperingen tack vare artilleriets effektiva insats. [ibid s 233]
Regementet fick sitt artilleristöd från divisionen och kåren man ingick i. Denna tunga eld var som sagt avgörande för försvaret. Infanteriet måste såklart också till för att försvara, men den viktigaste ”gubben i skyttegropen” är eldledaren, den som per radio från fronten ger kommandon åt artilleriet vart det ska skjuta. Själva pjäserna kan grupperas en mil bort. Det är denne eldledare framme i terrängen som skjuter med pjäserna. Infanteriet på platsen är, kan man säga, till för att skydda honom. Det är en av dess viktigaste uppgifter. (Sedan ska det förstås med sina finkalibriga vapen stoppa infanteriets sista anstormning och med motstötar kasta ut fiender som tagit sig in i ställningen.)

Sinerma citerar Ehrnrooths egna ord i ämnet:
[V]i hade ett mäktigt stöd av vårt eget artilleri. Jag betonar detta eftersom inget artilleri ensamt kan vinna ett krig eller en drabbning – men utan det artilleri som vi förfogade över, hade det inte blivit någonting. [ibid s 260]




Juli

Den 29 juni lyckades det finska artilleriet på platsen även slå sönder ett ryskt anfall med moteld. De ryska förband som skulle anfalla sköts sönder och skingrades redan under uppmarschen.

I början av juli var läget lite lugnare. Den lyckade motelden den 29 hade haft effekt. Men finska spaningspatruller såg att ryssarna beredde sig på nya anfall. Stora mängder infanteri, artilleri och pansar samlades framför brohuvudet. Det nya anfallet började den 4 juli och förde bland annat en rysk bataljon fram till Vuoksens strand. Med ksp-eld kunde de störa den finska överskeppningstrafiken till brohuvudet. Med motanfall återtog IR 7 förlorad terräng, men striderna var prövande och bland annat förlorade man en bataljonschef, en viss major Kuvaja, som sårades svårt på morgonen. Inalles förlorade IR7 i denna dag över 400 man i stupade, sårade och försvunna.

Fienden hade i regionen två regementen. De beräknades ha förlorat cirka 1.500 man. Frontansvaret innehades av 115:e ryska armékåren. På den finska sidan kom reserver i form av Avdelta Bataljonen nr 25. Strax innan den blev tillgänglig hade aktuell divisionschef sagt att brohuvudet skulle utrymmas. Men Ehrnrooth vägrade och fick till slut sin vilja fram när Bataljon 25 anlände som förstärkning. Bataljonen hamnade den 5 juli i hårda strider. Delar av den vek sig, resten härdade ut. Det var en oerfaren enhet. Ehrnrooth beskrev dess läge så här:
[D]en skulle först avancera över odlingsslätten i Vuosalmi ned till stranden, därifrån skeppas över älven under kontinuerlig artillerield från fienden. Därefter skulle den klättra upp till det spöklandskap som åsen på brohuvudet utgjorde och bemanna ställningarna under allt häftigare eld. [ibid s 245f]




Kulmen

Det var finska motanfall, förluster till ryskt artilleri och förluster under överfarten av älven. Under morgonen den 6 juli tycktes den finska divisionen under vilken IR7 löd att åter vilja utrymma brohuvudet, men chefen för aktuell armékår – general Siilasvuo – sa nej. Brohuvudet måste hållas.

Ehrnrooth var en klippa i det finska försvaret. Han befordrades därför den 6 juli till överste. Men läget i stort var svårt. Den division IR7 tillhörde hade förlorat 4.000 man sedan striderna vid Vuoksen började den 20 juni. Hälften av dessa förluster stod på IR7:s konto. Men fiendens förluster var större. Kort sagt: Ehrnrooths hårda beslutsamhet att hålla brohuvudet hade betalat sig. Men det var hårda dagar. Till exempel skedde detta den 7 juli: när en enhet i brohuvudet höll på att ge sig beordrade han artillerield in i brohuvudet, mot den så kallade kyrkbacken där det hände. Detta hejdade den ryska inbrytning som varit orsak till denna upplösningstendens.

Striden fortsatte. Jag kan inte återge allt som hände. Och riktigt hur länge man höll brohuvudet söder om älven bemannat innan det övergavs vet jag inte. Men trots ryska patrullers övergång av älven och nya anfall mot brohuvudet så höll IR7 ställningarna. I stort sett. Slutligen fick IR7 order att lösgöra sig. Frontansvaret övertogs av andra förband. IR7 hade då förlorat 3.000 man sedan den 20. Det torde betyda att man hade kvar en tredjedel av nödvändig styrka. Utöver det hade förlusterna varit större än så: man hade under slaget kontinuerligt fått ersättningar som förbrukats. Förlusterna var i så fall 80-100% i vissa fall. – Första bataljonen räknade vid det här laget bara 10 man. Kanske hade regementet nu cirka 1.000 man under fanan. Befälsbristen var skriande. Formellt kunde detta betyda att regementet var helt stridsodugligt. Men stridsmoralen var ännu obruten.




Slutet

IR7 gick i reserv. ”Striderna vid Vuosalmi var för regementets del förbi.” [ibid s 259] Och de ryska förbanden på platsen kom inte så långt. IR7:s och 2:a divisionens försvar på platsen hade gjort skillnad. Jämte, som jag antydde i början av detta kapitel, försvaret norr om Viborgska viken samt vid Tali-Ihantala. Intervjuad av Sinerma sa Ehrnrooth, med Viborgska viken och Ihantala i minne, detta: ”Striderna vid Vuosalmi slutade även de med en avvärjningsseger, som var av avgörande betydelse för kriget.” [ibid s 261]

Kriget slutade omsider (vapenstillestånd i september, hemförlovning av vetranerna i oktober). Och Ehrnrooth fortsatte sin karriär med olika intressanta uppgifter, som att chefa för Nylands dragonregemente och Pansarregementet samt vara inspektör för flygvapnet. Och hans romans och giftermål med den danska grevinnan Karin-Birgitte Schack var något av en solskenshistoria.

Allt detta går utanför ämnet för denna bok. Så jag slutar mer i fas med vad jag berättat ovan och återger vad Ehrnrooth sa till regementet under en ceremoni i november 1944 då veteranerna hemförlovades (kvar under fanorna fanns värnpliktiga). Dessa Aatu-ord var innebördsdigra:
Då reservisterna i mitt regemente nu hemförlovas vill jag ännu en gång tacka er alla, Tyrjä-regementets soldater, för trogen pliktuppfyllelse. Då jag i tiden tog emot regementet framhöll jag, att jag obetingat litade på er. Då våra vägar nu skiljs, vill jag ha sagt, att ni var värda förtroendet. Tyrjä-regementet stod som en vågbrytare på den gångna sommarens slagfält. Militärt obesegrade återvänder ni till era hemtrakter.
Ehrnrooth sa även detta. Det är ord som sammanfattar vad det innebär att vara vapenbröder, att ha stridit tillsammans:
Ni är så många att ni måste förlåta mig om jag inte kan komma ihåg allas namn när vi ses igen. Men när vi än möts, på gator, på byvägar eller i Finlands stora ödemarker, kom fram och säg: ”Jag var med i Tyrjä-regementet”.
Detta skedde också. Hundratals gånger upplevde Ehrnrooth hur han mötte gamla soldater som kom fram för att hälsa, alltifrån bataljonschefer och skyttesoldater till kuskar och signalister. De var stolta över att ha tillhört IR7 och ha stridit under Adolf Ehrnroot, den legendariske Aatu. Ett av ”de vackraste ögonblicken”, uppgav Ehrnrooth, var när under en veteranträff en gammal veteran kom fram och sa med rörelse: ”Aatu, perkele…”

Sinerma: ”Kortare kunde det inte ha sagts. Men dessa två ord sade allt om den enkle finske mannens beundran och erkänsla inför sin uppskattade kommendör.” [ibid s 272f]




Relaterat
Trotylstorm i öster: östfronten 1941-45
Linna: Okänd soldat (1954)
Bilder: 1. bokens omslag 2. Ehrnrooth leder en övning efter kriget 3. detalj av omslaget

torsdag 14 november 2013

Att vara högerradikal


Jag är radikal. Högerradikal.




Jag heter Lennart Svensson. Jag är född på 60-talet. Då förekom det en hit som hette ”Håll dig till höger, Svensson”. Den skrevs av Peter Himmelstrand och framfördes av gruppen Telstars. Den direkta anledningen till låten var att påminna folk om högertrafikomläggningen 1967. Men Himmelstrand var smartare än så, han hade mer att säga än detta. Texten antydde att man även i samlivet skulle hålla sig borta från vänstrande, samt i arbetslivet från alltför mycket vänsterknäck. Slutligen skulle man i politiken undvika vänstern och hålla till höger.

Och visst bör man det. Det är aktuellt än idag. Vänstern har kapsejsat i materialism och nihilism medan framtidens frågor tenderar att ställas av högern. Och jag brukar etikettera mig som ”höger”. Men mer fruktbart är att kalla sig sådant som radikalkonservativ, traditionalist och arkeofuturist.

Vad menar jag då med det? Vad innebär det att stå för radikal traditionalism?

Ja, vad? Det förklarar man inte i första taget. Men jag menar i vart fall inte sådant som ironi, materialism, nihilism, självhat och etnomasochism. Vill ni ha det får ni gå till mainstream media och dess hyllade skribenter.

Här däremot, i denna traditionssinnade, radikala blogg, får ni läsa om bejakande av tro, trygghet och tradition. Ni får läsa hyllningar till framstående vita män och kvinnor. Ni får läsa texter om forn sed och asatro. Ni får se mig vurma för det traditionella västerlandets kultur och historia. Ni får se mig hylla särart och egenart, identitet och samnationalism. Ni får, kort sagt, läsa texter som flyttar fokus, lyfter frågor och sätter strålkastaren på försummade, men ärevördiga och traditionella frågeställningar.

Vad jag nämner är ofta nya tankar men med historisk förankring: man kan kalla dem nygamla tankar. Dit hör idéer om värdet av germansk etnicitet, svensk nationalism, om andlighet och om värdet av att höja sig mentalt, om traditioner och sedvanor. Det nygamla kan även, med Guillaume Faye, kallas arkeofuturistiskt – att låta det framåtsyftande balanseras av en rejäl skopa trygghet och tradition. Så bekämpar man de alltför blankslipade demonerna och alltför yra framtidsapologeterna: med rötterna i myllan men med blicken mot synkronbanan – och bortom.




Relaterat
Faye: Archeofuturism (1998)
Samnationalism -- en möjlighet
Asatron i Norden idag
Moorcock: Wizardry and Wild Romance (1992)
Illustration: Mézières

tisdag 12 november 2013

Recension: Slaget (Kluge 1964)


Edit 2018: i år gav Logik förlag ut min essä om östfronten: Trotylstorm i öster -- östfronten 1941-45. Den innehåller bland annat nedanstående text. -- Av och till recenserar jag böcker om tyska armén. Nu är det dags igen.




Alexander Kluge (1932-) är en tysk författare och filmregissör. Han har undersökt den tyska krigsmaskinen under andra världskriget och granskat vilken roll språket spelade. Alla vet till exempel att militärer talar på ett visst sätt. Det är mer än ett fackspråk; det speglar en hel världsbild.

Kluge närmar sig detta ämne, utan att för den skull göra narr av orderspråk och generalernas sätt att skriva och tala. Han gör det bland annat genom att själv skildra händelserna i rapportstil. Det har han gjort i novellsamlingarna ”Levnadslopp” (1964), ”Massdöden i Venedig” (1974) och i ”Ur känslornas historia” (2003); alla dessa har en och annan text om östfronten eller andra världskriget i övrigt. Men det centrala Kluge-verket i denna mening är ”Slaget” från 1964. Originaltiteln var ”Schlachtbeschreibung”.




Tragiken

”Slaget” redogör för Stalingradslaget. Någon konventionell historik är det inte. Man förutsätts veta att den 6:e armén gick under i denna operation: ”[s]laget om Stalingrad fick för de tyska angriparna ett icke väntat förlopp”, så antyds det hela i förordet. Och i denna recension kommer jag inte att tala om slaget per se. Det var ju ändå så tråkigt. "Bara ett trist hamrande" som Liddell Hart sa. Den ryska strategin som åstadkom inringningen kanske var intressant, men ryska armén intresserar mig inte.

Kluge undersöker i tematiska, rapportmässiga kapitel hur slaget återgavs i frontrapporter, skrivelser och direktiv. Kluges mål kan sägas vara: hur han med understatement, med en torr, saklig stil, får tragiken att lysa igen. Det är en vällovlig ambition. Kluge når nästan fram. Säkert är i alla fall att ingen annan östfrontsförfattare gått så långt som han i försöket att med ett annorlunda språk fånga östfrontens särart och elände.

Det är nämligen svårt att minnesvärt skildra tragik och elände. Se på Väinö Linna. Hans "Okänd soldat" fångar tragiken och den gör det med en behärskad stil. Men så fort han försöker bli föreläsande blir det mindre effektivt. På sidan 328 i den boken, när fänrik Kariluoto stupat, tillåter sig Linna säga att kriget är vansinnigt: ”Jorma Kariluoto hade betalt sin tribut till den samfällda mänskliga dumheten.” Och då är det inte särskilt effektivt anser jag. Vid det laget är läsaren ganska gripen av händelserna, inklusive deras galna underström: hur två nationer dragit i fält, med alla resurser de har, för att döda varandra i strid. Då behöver man inte ha passet stämplat av en Allvetande Berättares Kloka Kommentar.

Detta med tragik, att visa för läsaren hur man som berättare ogillar krig, samtidigt som man försöker skildra det på ett sätt som inte tråkar ut – det är en svår konst. Linna har gått så långt man kan härvid med den realistiska romanens medel. Kluge har vidgat möjligheterna genom att ta till rappportprosan som medel. Men också Kluge låter sin ovilja och sitt ressentiment lysa igenom, så inte heller han är optimal.




Rapportstilen

Det ska sägas med en gång: Kluges bok har sin rapportstil, texten utgörs synbarligen av historiska dokument, men det är inte alltid autentiska dokument. Han har redigerat sina texter. Man kan gissa att frontrapporterna i stort sett är korrekta. Men de intervjuer som återges i ett visst kapitel är, enligt uppgift, delvis påhittade. Kluges verk är fiktion. Man kan inte ha hans bok som dokument för förloppet i sig. Men boken har sitt värde ändå, som speglare av ett språkligt rum där konkretionen talar. Operationerna får ett eget liv i Kluges hand; detta är operativ-taktisk krigföring av gammalt gott, klassiskt märke.

Kluges bok är en kritisk skildring av generalernas värld, men den är inte någon raljant satir av en typ som man redan läst tusentals av. Kluge ger sig in i arméns språkliga universum, han tar spelet på allvar. Om sedan boken ur den aspekten är en effektiv antikrigs-pamflett vet jag inte. Den är ett konstverk, den skildrar det komplexa i den tillvaro som kallas krig och arméväsende.




Generalernas sätt att prata

Kluge skildrar militärspråket i alla dess yttringar. I ett appendix får till exempel generalernas sätt att formulera sig en unik genomgång. Officerare håller på formerna, särskilt arméofficerare, och särskilt preussiska sådana. Till exempel sägs detta om hälsningsfraser i brev:
Säger överbefälhavaren ”Bäste Schmidt”, så måste general Schmidt svara med ”Högtärade Herr Fältmarskalk” resp. ”Generalöverste”. Överbefälhavaren får säga ”med bästa hälsningar”, det får den underordnade generalen inte säga, han säger ”vördsammaste hälsningar”. Avslutningsfraser nedifrån till överordnade: ”Eder, Herr Generalfältmarskalkens underdånige P.”; ”med vördnad, Herr Generalöverstens ständigt trogne”, eller ”Med vördnad och tacksamhet Herr Generalöverstens städse underdånige”; då närmare personliga relationer är för handen: ”Jag förblir, Herr General, Eder städse tacksamme och troget tillgivne.”

Mellan gelikar skriver man ”bäste”.

Från överordnade till underordnade: Eder förbundne, eller för att antyda personliga relationer: Med trofasthet Eder gamle, eller: Eder gamle; ibland: Städse Eder. Det minskar otvivelaktigt det nödiga avståndet. Bästa hälsningar är ovanligt. [Kluge s 298f]
Det var en belevad ton i officerskretsar, onekligen! Här kommer man även att tänka på Hans von Luck. I sina samtal med Rommel och så vidare så får han alltid höra, ”Min käre von Luck”. Ach Du Lieber Augustin...




Yrkesjargong

Kluge ger en kortkurs i rapportskrivande, preussisk variant, men gångbar i envar armé. I en kris kan man till exempel inte skriva ”divisionen förblöder!” Det är alltför konkret, det röjer för många känslor. Istället ska det, enligt Kluge, låta ungefär så här:
Det synes som om ett fasthållande vid punkt 116.5 inom det möjligas ram kunde försvaras även om det är förbundet med risker, som man icke har rätt att fordra att man ska gå närmare in på här.
Som författare gillar jag förstås det kärnfulla, koncisa uttrycket, rakt på sak. Om fronten förblöder så ska man, som författare, säga det. Men visst har det sin charm, och sitt värde, att förstå den yrkesjargong som omskriver ”divisionen förblöder” till det jag citerade. Det är på gränsen till tomgångsmalande, dålig stil och tom byråkratprosa, men rätt använt är den ett uttryck för coolness, militärbyråkratisk variant. För att överleva i stabsmiljön måste man ha ett språk, ett militärspråk. Det innebar bland annat att kunna omformulera en krisartad verklighet i fattbara termer. Det är en tämligen unik lektion Kluge här ger oss vill jag mena.

Kluge återger den ideala stabsstilen, ”den generalstabsmässiga klarheten”, som blev rådande från Schlieffen och framåt, det vill säga kring sekelskiftet. Och före Schlieffen var förstås Helmuth von Moltke, segraren vid Sedan 1871 och den nya preussiska arméns skapare, den andlige fadern till det exakta stabsspråket. Sådant som att i order undvika ord som ”självfallet” och ”otvivelaktigt”, att sträva efter korthet, att undvika låneord samt att undvika att inleda i jag-form. Dessa språkliga ideal kunde alstra en klar, lättläst stil även i rapporter och översikter. Företrädare för denna stil var sådana som Hans von Seeckt, Ludwig Beck och Franz Halder. Detta är preusseriets andliga blomma. Dessa herrar var av naturen begåvade och med det koncisa idealet åstadkom man en sällsynt språkmetall. Som sagt: generalstabsmässig klarhet.

Men det måste få finnas mer än negativa regler, mer än regler för vad man inte får göra språkligt. Även en general måste få använda ord utan att tänka på om de är rätt, om de passar sig. Kluge återger här vad hans namne Günther von Kluge (1882-1944) hade för favorituttryck. Detta är en lagom yvig flora uttryck och vändningar, ännu stabsmässiga men med en doft av fronten. Kluge använde gärna ord och uttryck som dessa:
prisgivande, kalkylering, anlopp, sätta fart i, förblöda till sista droppen, ge näring åt angreppet från djupet, göra slarvsylta av ytterligare två bataljoner, rida truppen till döds som en hästkrake, förblödda, utmattade trupper, slagkraftiga, friska trupper, med jägarens instinkt, befälsmässigt dra med sig den enkle mannen i skyttegropen, rycka framåt, slå upp flyglarna, jaga framåt, driva på truppen och driva fienden på flykten [efter Kluge s 266f]
Se där in nuce en generalöverstes hela värld. En general som visste vad han talade om. Han ledde till exempel 4:e armén under Operation Barbarossa 1941.




En infanterismens höga visa

Alexander Kluges bok befinner sig verkligen i en gråzon. Minst av allt torde han vilja att ”Slaget” hyllar och uppskattar detta att vara soldat. Det är väl som Linna: han ville ju varna för kriget, han ville utmåla det som det värsta som kan hända. Det är det ju också på många sätt, men vissa aspekter av kriget har viss höjande inverkan anser jag. Och sådant får man sig till livs både hos Linna och Kluge. Och när Kluge citerar den kände skriftställaren Wilhelm Ritter von Schramm (1898-1983), som uttalat sig målande om infanterismens särart, då är effekten inte endast ironisk och negativ utan lika mycket positiv. von Schramm må låta en aning salongsromantisk här men han har inte alldeles fel:
Infanteristen står i större förpliktelse till jorden än någon annan. Den täcker honom, den gömmer honom, upptar honom i sig. Ingen är honom så nära, men han måste också som ingen annan förstå att utnyttja den. Medfödd kärlek till skog och mark ger de bästa infanteristerna. Infanteriet är ingenting för lärda och intellektuella. Men för de nyktra, redliga och rörliga ävensom för de gemytliga och poetiska. Kunde Hermann Löns ha varit något annat än infanterist? Vem glömmer väl de stunder när han under en drabbning låg än i skogen, än på en äng, än på fältet? Skapelsen öppnar oanade hemligheter för en spaningspatrull. [von Schramm efter Kluge s 272]
Hermann Löns var en tysk hembygdsförfattare från Niedersachsen, som 50-årig blev frivillig i armén och stupade på västfronten 1914. En kort stund senare under det kriget, i maj 1917, ledde en viss Ernst Jünger det kompani där Löns tjänat (4:e kompaniet i 73:e regementet).




Coda

Kluge återger i appendixen till sin bok en hel del, som diverse anekdoter om preussiska generaler: Rundstedt, Schlieffen och vad de nu heter. Han talar om krigsspel, om stilen i rapporter med mera, han talar om hållning och uppträdande på mässar och i fält. Hans exposé blir en förtäckt hyllning till den preussiska armén. Nåväl, det kan man inte påstå. Men som antytt rör sig hans verk i en gråzon där var och en kan utläsa det han vill. ”Slaget” är en mångfacetterad bok, en blivande klassiker. Den har substans; den spänner från pacifismens indignation över krig till soldatismens vurmande för detsamma.



- - -



Edit 28/2 2014: vi ser på bilden ovan den svenska förstautgåvan av "Slaget" från 1964. Sedan kom den som pocket 1968. Jag har ett ex av den senare utgåvan framför mig nu. Och på dess baksida står det en del intressant, om Kluge-stilens särart. Så jag citerar härmed allt:
Alexander Kluge, ung västtysk berättare i främsta ledet. Född 1932. Jurist, verksam som filmteoretiker, berömd för i första hand tre verk, alla tillgängliga för svensk publik: berättelsesamlingen Personakter, långfilmen Anita G, Stalingradromanen Slaget, alla skapade i gränslandet mellan fiction och nonfiction, dokumentdramatiska verk med ny social och politisk inriktning.

Om "Slaget" skrev Per Olof Enquist i Svenska Dagbladet: "Den har också genom sitt sätt att gestalta slaget en oerhörd auktoritet, en helt originell form. Det finns all anledning att tro att den kommer att spela en betydande roll i svensk romandebatt. -- Torsten Ekbom ansåg i Dagens Nyheter att "i sin sakliga realism utgör "Slaget" en fruktansvärd anklagelse mot en perverterad samhällsform och en brottslig regim." -- Stig Jonasson framhöll i Sydsvenska Dagbladet att "Kluge har funnit den traditionella berättarformen otillräcklig inför detta våldsamma avsnitt ur nutidshistorien. Därför har han låtit verkligheten själv komma till tals via dokumenten. "Slaget" är ett extremt fall av konkret prosa, mycket mer givande än någonsin de nya franska romanteknikernas produkter."




Relaterat
Trotylstorm i öster (2018)
Linna: Okänd soldat
Hans von Luck: pansarspanare på östfronten

fredag 8 november 2013

Jag bekämpar PK-ismen, en yttring av ett diktaturvälde som rasat sedan 1900-talets början


Häromdagen dryftade jag idén att världen styrs av en elitklubb. Härmed några reflektioner kring detta.




Om man säger att världen styrs av "elitklubb", och att det är vi i västvärlden och i Sverige som lider av detta -- vad betyder det konkret?

Det betyder att vi lever i diktatur, en paranoid diktatur. Och PK-ismen är bara den sista yttringen av detta välde. Elitklubben har västvärlden i sin hand sedan åtminstone början av 1900-talet. Folkliga krafter och Ljusets makter har alltid stretat emot, men den form av politik vi levat under på sistone är övervägande präglad av elitklubbens inflytande, vill jag mena. Dit hör sådant som:

. dualism
. materialism/ateism
. entrism

Nu ska jag utreda dessa fenomen i varsitt stycke.



1. Dualism

Dualism innebär inom politiken att säga: den som inte är med oss är mot oss. Dess yttring i politiken sedan 1996 heter Politisk Korrekthet. Den utmålar minoriteter, kvinnor och bögar med flera som offer. Den som förvägrar dem deras offerstatus är fiender, i PK-lingo "fascister, nazister" mm. PK-ismen är konsekvent på detta sätt. Se på en sådan som Henrik Arnstad; denna dualism synes mig vara hans ledstjärna. Nyanser utplånas. Fienderna är fascister, punkt. Vänstern är helgon.

Denna diktatoriska dualism är inte begränsad till PK-ismen och Sverige. När elitklubben arrangerade 9/11 och stämplade alla som inte gick med på Patriot Act mm som terroristmedlöpare, så var det enligt mig samma sentiment i aktion. Och man behöver väl inte nämna att Sovjetkommunismen, med sin fullkomligt förödande inverkan på Rysslands traditionella samhälle, var ett verk av samma elitklubb. Kapitalister, kommunister och frimurare samverkade i kuppen 1917 för att upprätta det vidrigaste välde världen skådat. Det näst vidrigaste väldet av denna typ är den PK-ism vi idag lever under.



2. Materialism och ateism

Materialism och ateism är en annan kärnpunkt i denna elitklubbs modus operandi. Vi såg det ju i illuminatis agenda så som grundaren Adam Weishaupt formulerade det. Punkt 5 var "avskaffande av alla religioner". [Källa: "Världens största konspirationer", red Andreas Nyberg, Semic 2002.] Ni tror kanske att ateism är höjden av upplysthet. Well, tänk om i så fall. Det må vara att kritik mot den förvrängda form av kristendom som officiell kyrka innebär, är en väg till andlig befrielse. Men oreflekterad ateism ihop med den rådande materialismen leder ut i tomhet och förödelse. Den leder till Gulag och PK-ism.

PK-regimens besatthet med att importera folk från Tredje Världen och hit är också materialistisk. Höj befolkningens antal, det är bra för nationalekonomin, och jaga dissidenter, misshandla dem och föröd traditioner och trygghet på vägen: det är typiskt elitklubbstänk. Anders Borg har ju erkänt att Sverige samarbetar med USA på detta vis: USA startar krigen, Sverige tar hand om flyktingspillet. "USA förser oss med de här inflödena – ni krigar och vi får flyktingarna" säger Borg. Win-win i elitklubbsperspektiv alltså. Här är källan, Fria Tider återger ett tal som Borg höll i den amerikanska tankesmedjan Peterson Institute i april 2012.



3. Entrism

Entrism slutligen är en term som härrör från trotskismen. Det gällde att gå in i och ta över existerande partier, radikalisera dem och förändra dem totalt. Detsamma gör elitklubbsfolket överallt. När till exempel illuminati tog över frimurarna på 1800-talet så var det entrism; en delvis esoterisk rörelse, frimurarna, blev på sin högsta nivå en renodlad maktklubb. Och även här i Sverige finns entrismen, som när en gång hedervärda svenska partier som Moderaterna, Centern och Folkpartiet togs över av PK-ister, bombliberaler och mångkulturister. Gräsrötterna i vardera partiet är ju ännu emot vansinnigheter som massinvandring och imperialistiska krig i Mellanöstern, men vad hjälper det när toppen är infiltrerad av elitklubbsfolk.

Entrism förekommer även i föreningar som Röda Korset och Rädda Barnen. Dessa domineras idag av suspekta mångkulturister och före detta trotskister, se här. Att låta dessa föreningar ge bidrag till sådant som Pantrarna och Megafonen är rent kriminellt.



Coda

Det är en politik i förfall vi ser. Ett samhällsklimat fördärvat av dualism och maktparanoia. När en sådan som Henrik Arnstad kallar ett konservativt parti som SD för fascister och rasister, då är det långt gånget. När den fridsamma Ingrid Carlqvist kallas nazist bara för att hon står för lagstyre och västerländska värderingar -- då är fan lös. Alla partier är infiltrerade av materialism, PK-ism och kulturmarxism: ingen får ifrågasätta massinvandringen. Detta är ingen slump. Det har inte "bara blivit så". Samhällstendenser som antivitism och svenskfientlighet är orkestrerade från högsta ort.

Dagens svenska politik är elitklubbsbruk enligt gammalt recept. Och utslagning, våld och förnedring, kaos och förstörelse är som alltid resultatet. Denna elitklubb är inga Machiavellis eller Bismarcks, inga kejsar Augustus eller Hadrianus. Det handlar inte om långsiktighet, att skapa förtroende, att bygga något. Det handlar om att förstöra och riva ner. Det är terror som medel och mål. Se bara hur USA förstört sitt renommé, och försvagats finansiellt och politiskt, av att kriga i Irak och Afghanistan.

Att inte folk mangrant protesterar mot detta är en gåta. Men ett tips är: elitklubben är på väg att förlora, den kan operativt inte göra mycket idag. Så protestera...! Det gör jag i alla fall. Jag Lennart Svensson protesterar mot elitklubbsmakt, massinvandring, mångkulturism, antivitism och imperialistiska krig i Mellanöstern. Det är sjukt att denna elitklubb inte störtats från makten för länge sedan. Men nu är det dags. Med fredliga medel ska vi ta tillbaks vårt land från elitklubben, ja vi ska befria hela världen från dess sjuka välde.




Relaterat
Välgörenhetspengar slussas till Megafonen
Actionism -- presentation på svenska
Mårtenssons sf-romaner
Lindbohm: Jagets eld
Eden utan Adam, Stjärnpesten, Domens stjärnor
Frostens barn

onsdag 6 november 2013

Recension: Fantasi och vetenskap i science fiction (Nicholls 1984)


Jag har länge gillat science fiction. Här är ju frågan om man läser den för dess vetenskapliga idéers skull, dess korrekthet visavi astronomiska, tekniska och fysiska fakta, eller om man mest har den som spelfält för sina drömmar. Nåväl, kraften ligger kanske i mötet mellan torr vetenskap och saftiga visioner. Här är i alla fall en titt på en bok där vetenskapen och stringensen betonas, där orimligheter skåpas ut och där korrekthet hyllas.




Som sf-författare gäller det att ha ordentligt på fötterna, annars kommer felfinnaren och tar 'en. I Peter Nicholls' "Fantasi och vetenskap i science fiction" (1984) har dessa felfinnare släppts ut i full frihet och de redovisar stolt sina fynd. Glöm alltså att sf också är berättarglädje, inlevelse och dans, för här är det bara idéer och koncept som gäller.

Felfinnarens glädje: misstag och orimlig vetenskap tas upp till behandling. Och emellanåt utdelas guldstjärna till någon författare som fått alla siffror rätt (som den oläslige Hal Clement). Nåväl, en rolig bok att läsa är det nog och lustiga grejer möter en överallt. Som en bild ur en sf-tidskrift från 1955 där en rymdpirat äntrar ett skepp med strålpistol i handen och räknesticka mellan tänderna... Ett slags förbiseende av samma typ som Heinleins "Varning för okänd planet" ("Starman Jones", 1953): där sitter man med logaritmtabeller och bearbetar data med huvudräkning, innan dessa inmatas i datorn...

Orimligheter: så kallad teleportation, där en människa tas isär och skickas via kabel eller stråle till annan plats, vore svår. Man skulle ju dö av detta isärtagande, man skulle somatiskt dö om kroppen togs isär cell för cell eller atom för atom. Självklart är det så (även om själen lever vidare, men det ingår aldrig i teleportationskonceptet så vitt jag vet). -- Orimligt är även jättemänniskor ("Attack of the 50 Feet Woman"), eftersom dessa skulle falla samman under sin tyngd. De skulle behöva se ut som ett slags humanoida elefanter, skulle behöva tjockare ben. Jätteinsekter vore orimliga av samma skäl, samt av det faktum att de andas med trakéer; dessa rör kan inte få sugeffekt om de har för stor diameter.

Det talas även om nedfrysning av människor, cryogenik. En larvig idé som tydligen ändå praktiseras i verkligheten. Jag menar, varför inte bara lägga sig och dö och acceptera reinkarnation: "new body, new life, new everthing", bara till priset av minnesförlust. Man minns ju inte sitt föregående liv men annars är allt nytt och det är bara att leva.

- - -

Det är en smärre sf-encyklopedi detta, utgiven i Sverige 1984 och skriven av Nicholls, Brian Stableford och David Langford. "The Science in Science Fiction" var originaltiteln. Den gavs ursprungligen ut 1982. Det är en encyklopedi -- men en läsbar sådan, man kan fördjupa sig i dessa eleganta essäer om bland annat informationsteknik, rymdresor och tidsresor, robotar och artificiell intelligens. Apropå det sista vill jag resa mitt tvivel mot att detta någonsin skulle gå att åstadkomma; vi kan göra mer eller mindre intelligenta dammsugare och schackspelsdatorer, men att verkligen bli intelligent tror jag inte datorn kan. Bli kreativ, kombinera vilja och tanke så som en människa kan? Never.

Jag ser i boken en bild av en schimpans som lärs upp av en förnumstig lärare. Varför? Ska apan bli människa? Någon sa att apan är en degenererad människa, avgrenad från oss i urtiden. Därför är det lönlöst att lära den något.

Edgar Rice Burroughs' Marsromaner är ekologiskt sett felaktiga får vi också veta. En underbar faktabit må jag säga, väl på plats i en bok som denna: "Författaren glömde exempelvis bort att förse de köttätande djuren på planeten med gräsätare till föda"... Min åsikt om detta är att Burroughs' romaner är iscensatta drömmar, dylik kritik träffar ej deras kärna. Herberts "Dune" (1965) sägs annars ha gått i spetsen för att få sf-författare att tänka ekologiskt. Idag är det tydligen ett måste att de planeter man skapar har något sånär plausibla ekosystem. Noggrannhet har blivit ett honnörsord.

"Om något är tänkbart så måste det existera någonstans." Detta diktum sägs vissa fysiker (fysiker nota bene, ej sf-författare) ledas av (s 67) -- och i så fall är jag glad, då finns det hopp för vetenskapssamfundet. Det öppnar vägen för nya grepp, nya teorier, nya koncept. Hugo Gernsback på sin tid hyllade "science" men då menade han blott teknik och ingenjörskonst, handfasta grejer man inte kan diskutera mycket kring: "vad som finns, finns". Att däremot se vetenskap som omprövning av invanda begrepp, som nytänk och kätteri, "that's the heart of science" som Carl Sagan sa.

En vetenskapare värd namnet måste ha dörren på glänt för en gnutta esoterism, à la "om något är tänkbart, så måste det existera någonstans". En liknande utsaga hyllades förresten av teosoferna: "Allting som kan tänkas, är sant någonstans i universum"...




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Bild Chris Foss