tisdag 12 november 2013

Recension: Slaget (Kluge 1964)


Av och till recenserar jag böcker om tyska armén. Nu är det dags igen.


Alexander Kluge (1932-) är en tysk författare och filmregissör. Han har undersökt den tyska krigsmaskinen under andra världskriget och granskat vilken roll språket spelade. Alla vet till exempel att militärer talar på ett visst sätt. Det är mer än ett fackspråk; det speglar en hel världsbild.

Kluge närmar sig detta ämne, utan att för den skull göra narr av orderspråk och generalernas sätt att skriva och tala. Han gör det bland annat genom att själv skildra händelserna i rapportstil. Det har han gjort i novellsamlingarna ”Levnadslopp” (1964), ”Massdöden i Venedig” (1974) och i ”Ur känslornas historia” (2003); alla dessa har en och annan text om östfronten eller andra världskriget i övrigt. Men det centrala Kluge-verket i denna mening är ”Slaget” från 1964. Originaltiteln var ”Schlachtbeschreibung”.



Tragiken

”Slaget” redogör för Stalingradslaget. Någon konventionell historik är det inte. Man förutsätts veta att den 6:e armén gick under i denna operation: ”[s]laget om Stalingrad fick för de tyska angriparna ett icke väntat förlopp”, så antyds det hela i förordet. Och i denna recension kommer jag inte att tala om slaget per se. Det var ju ändå så tråkigt. "Bara ett trist hamrande" som Liddell Hart sa. Den ryska strategin som åstadkom inringningen kanske var intressant, men ryska armén intresserar mig inte.

Kluge undersöker i tematiska, rapportmässiga kapitel hur slaget återgavs i frontrapporter, skrivelser och direktiv. Kluges mål kan sägas vara: hur han med understatement, med en torr, saklig stil, får tragiken att lysa igen. Det är en vällovlig ambition. Kluge når nästan fram. Säkert är i alla fall att ingen annan östfrontsförfattare gått så långt som han i försöket att med ett annorlunda språk fånga östfrontens särart och elände.

Det är nämligen svårt att minnesvärt skildra tragik och elände. Se på Väinö Linna. Hans "Okänd soldat" fångar tragiken och den gör det med en behärskad stil. Men så fort han försöker bli föreläsande blir det mindre effektivt. På sidan 328 i den boken, när fänrik Kariluoto stupat, tillåter sig Linna säga att kriget är vansinnigt: ”Jorma Kariluoto hade betalt sin tribut till den samfällda mänskliga dumheten.” Och då är det inte särskilt effektivt anser jag. Vid det laget är läsaren ganska gripen av händelserna, inklusive deras galna underström: hur två nationer dragit i fält, med alla resurser de har, för att döda varandra i strid. Då behöver man inte ha passet stämplat av en Allvetande Berättares Kloka Kommentar.

Detta med tragik, att visa för läsaren hur man som berättare ogillar krig, samtidigt som man försöker skildra det på ett sätt som inte tråkar ut – det är en svår konst. Linna har gått så långt man kan härvid med den realistiska romanens medel. Kluge har vidgat möjligheterna genom att ta till rappportprosan som medel. Men också Kluge låter sin ovilja och sitt ressentiment lysa igenom, så inte heller han är optimal.



Rapportstilen

Det ska sägas med en gång: Kluges bok har sin rapportstil, texten utgörs synbarligen av historiska dokument, men det är inte alltid autentiska dokument. Han har redigerat sina texter. Man kan gissa att frontrapporterna i stort sett är korrekta. Men de intervjuer som återges i ett visst kapitel är, enligt uppgift, delvis påhittade. Kluges verk är fiktion. Man kan inte ha hans bok som dokument för förloppet i sig. Men boken har sitt värde ändå, som speglare av ett språkligt rum där konkretionen talar. Operationerna får ett eget liv i Kluges hand; detta är operativ-taktisk krigföring av gammalt gott, klassiskt märke.

Kluges bok är en kritisk skildring av generalernas värld, men den är inte någon raljant satir av en typ som man redan läst tusentals av. Kluge ger sig in i arméns språkliga universum, han tar spelet på allvar. Om sedan boken ur den aspekten är en effektiv antikrigs-pamflett vet jag inte. Den är ett konstverk, den skildrar det komplexa i den tillvaro som kallas krig och arméväsende.



Generalernas sätt att prata

Kluge skildrar militärspråket i alla dess yttringar. I ett appendix får till exempel generalernas sätt att formulera sig en unik genomgång. Officerare håller på formerna, särskilt arméofficerare, och särskilt preussiska sådana. Till exempel sägs detta om hälsningsfraser i brev:
Säger överbefälhavaren ”Bäste Schmidt”, så måste general Schmidt svara med ”Högtärade Herr Fältmarskalk” resp. ”Generalöverste”. Överbefälhavaren får säga ”med bästa hälsningar”, det får den underordnade generalen inte säga, han säger ”vördsammaste hälsningar”. Avslutningsfraser nedifrån till överordnade: ”Eder, Herr Generalfältmarskalkens underdånige P.”; ”med vördnad, Herr Generalöverstens ständigt trogne”, eller ”Med vördnad och tacksamhet Herr Generalöverstens städse underdånige”; då närmare personliga relationer är för handen: ”Jag förblir, Herr General, Eder städse tacksamme och troget tillgivne.”

Mellan gelikar skriver man ”bäste”.

Från överordnade till underordnade: Eder förbundne, eller för att antyda personliga relationer: Med trofasthet Eder gamle, eller: Eder gamle; ibland: Städse Eder. Det minskar otvivelaktigt det nödiga avståndet. Bästa hälsningar är ovanligt. [Kluge s 298f]
Det var en belevad ton i officerskretsar, onekligen! Här kommer man även att tänka på Hans von Luck. I sina samtal med Rommel och så vidare så får han alltid höra, ”Min käre von Luck”. Ach Du Lieber Augustin...



Yrkesjargong

Kluge ger en kortkurs i rapportskrivande, preussisk variant, men gångbar i envar armé. I en kris kan man till exempel inte skriva ”divisionen förblöder!” Det är alltför konkret, det röjer för många känslor. Istället ska det, enligt Kluge, låta ungefär så här:
Det synes som om ett fasthållande vid punkt 116.5 inom det möjligas ram kunde försvaras även om det är förbundet med risker, som man icke har rätt att fordra att man ska gå närmare in på här.
Som författare gillar jag förstås det kärnfulla, koncisa uttrycket, rakt på sak. Om fronten förblöder så ska man, som författare, säga det. Men visst har det sin charm, och sitt värde, att förstå den yrkesjargong som omskriver ”divisionen förblöder” till det jag citerade. Det är på gränsen till tomgångsmalande, dålig stil och tom byråkratprosa, men rätt använt är den ett uttryck för coolness, militärbyråkratisk variant. För att överleva i stabsmiljön måste man ha ett språk, ett militärspråk. Det innebar bland annat att kunna omformulera en krisartad verklighet i fattbara termer. Det är en tämligen unik lektion Kluge här ger oss vill jag mena.

Kluge återger den ideala stabsstilen, ”den generalstabsmässiga klarheten”, som blev rådande från Schlieffen och framåt, det vill säga kring sekelskiftet. Och före Schlieffen var förstås Helmuth von Moltke, segraren vid Sedan 1871 och den nya preussiska arméns skapare, den andlige fadern till det exakta stabsspråket. Sådant som att i order undvika ord som ”självfallet” och ”otvivelaktigt”, att sträva efter korthet, att undvika låneord samt att undvika att inleda i jag-form. Dessa språkliga ideal kunde alstra en klar, lättläst stil även i rapporter och översikter. Företrädare för denna stil var sådana som Hans von Seeckt, Ludwig Beck och Franz Halder. Detta är preusseriets andliga blomma. Dessa herrar var av naturen begåvade och med det koncisa idealet åstadkom man en sällsynt språkmetall. Som sagt: generalstabsmässig klarhet.

Men det måste få finnas mer än negativa regler, mer än regler för vad man inte får göra språkligt. Även en general måste få använda ord utan att tänka på om de är rätt, om de passar sig. Kluge återger här vad hans namne Günther von Kluge (1882-1944) hade för favorituttryck. Detta är en lagom yvig flora uttryck och vändningar, ännu stabsmässiga men med en doft av fronten. Kluge använde gärna ord och uttryck som dessa:
prisgivande, kalkylering, anlopp, sätta fart i, förblöda till sista droppen, ge näring åt angreppet från djupet, göra slarvsylta av ytterligare två bataljoner, rida truppen till döds som en hästkrake, förblödda, utmattade trupper, slagkraftiga, friska trupper, med jägarens instinkt, befälsmässigt dra med sig den enkle mannen i skyttegropen, rycka framåt, slå upp flyglarna, jaga framåt, driva på truppen och driva fienden på flykten [efter Kluge s 266f]
Se där in nuce en generalöverstes hela värld. En general som visste vad han talade om. Han ledde till exempel 4:e armén under Operation Barbarossa 1941.



En infanterismens höga visa

Alexander Kluges bok befinner sig verkligen i en gråzon. Minst av allt torde han vilja att ”Slaget” hyllar och uppskattar detta att vara soldat. Det är väl som Linna: han ville ju varna för kriget, han ville utmåla det som det värsta som kan hända. Det är det ju också på många sätt, men vissa aspekter av kriget har viss höjande inverkan anser jag. Och sådant får man sig till livs både hos Linna och Kluge. Och när Kluge citerar den kände skriftställaren Wilhelm Ritter von Schramm (1898-1983), som uttalat sig målande om infanterismens särart, då är effekten inte endast ironisk och negativ utan lika mycket positiv. von Schramm må låta en aning salongsromantisk här men han har inte alldeles fel:
Infanteristen står i större förpliktelse till jorden än någon annan. Den täcker honom, den gömmer honom, upptar honom i sig. Ingen är honom så nära, men han måste också som ingen annan förstå att utnyttja den. Medfödd kärlek till skog och mark ger de bästa infanteristerna. Infanteriet är ingenting för lärda och intellektuella. Men för de nyktra, redliga och rörliga ävensom för de gemytliga och poetiska. Kunde Hermann Löns ha varit något annat än infanterist? Vem glömmer väl de stunder när han under en drabbning låg än i skogen, än på en äng, än på fältet? Skapelsen öppnar oanade hemligheter för en spaningspatrull. [von Schramm efter Kluge s 272]
Hermann Löns var en tysk hembygdsförfattare från Niedersachsen, som 50-årig blev frivillig i armén och stupade på västfronten 1914. En kort stund senare under det kriget, i maj 1917, ledde en viss Ernst Jünger det kompani där Löns tjänat (4:e kompaniet i 73:e regementet).



Coda

Kluge återger i appendixen till sin bok en hel del, som diverse anekdoter om preussiska generaler: Rundstedt, Schlieffen och vad de nu heter. Han talar om krigsspel, om stilen i rapporter med mera, han talar om hållning och uppträdande på mässar och i fält. Hans exposé blir en förtäckt hyllning till den preussiska armén. Nåväl, det kan man inte påstå. Men som antytt rör sig hans verk i en gråzon där var och en kan utläsa det han vill. ”Slaget” är en mångfacetterad bok, en blivande klassiker. Den har substans; den spänner från pacifismens indignation över krig till soldatismens vurmande för detsamma.



- - -



Edit 28/2 2014: vi ser på bilden ovan den svenska förstautgåvan av "Slaget" från 1964. Sedan kom den som pocket 1968. Jag har ett ex av den senare utgåvan framför mig nu. Och på dess baksida står det en del intressant, om Kluge-stilens särart. Så jag citerar härmed allt:
Alexander Kluge, ung västtysk berättare i främsta ledet. Född 1932. Jurist, verksam som filmteoretiker, berömd för i första hand tre verk, alla tillgängliga för svensk publik: berättelsesamlingen Personakter, långfilmen Anita G, Stalingradromanen Slaget, alla skapade i gränslandet mellan fiction och nonfiction, dokumentdramatiska verk med ny social och politisk inriktning.

Om "Slaget" skrev Per Olof Enquist i Svenska Dagbladet: "Den har också genom sitt sätt att gestalta slaget en oerhörd auktoritet, en helt originell form. Det finns all anledning att tro att den kommer att spela en betydande roll i svensk romandebatt. -- Torsten Ekbom ansåg i Dagens Nyheter att "i sin sakliga realism utgör "Slaget" en fruktansvärd anklagelse mot en perverterad samhällsform och en brottslig regim." -- Stig Jonasson framhöll i Sydsvenska Dagbladet att "Kluge har funnit den traditionella berättarformen otillräcklig inför detta våldsamma avsnitt ur nutidshistorien. Därför har han låtit verkligheten själv komma till tals via dokumenten. "Slaget" är ett extremt fall av konkret prosa, mycket mer givande än någonsin de nya franska romanteknikernas produkter."




Relaterat
Linna: Okänd soldat
Hans von Luck: pansarspanare på östfronten

1 kommentar:

Svensson sa...

Kluge nyttjar gängse praxis för att teckna en bild av strimmande ångor i natten. Överallt och understundom.

Så är det nog och så har man sagt mig.

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)