onsdag 20 maj 2026

Dagbok 20/5 2026

Detta är en dagbok. Skriven av Svensson.








Hämnden är ljuv... helig vrede... Shivadans i dimensionen... dance macabre...

No more Mr. Nice Guy --

Stämpla passet åt folk... läsa lagen... Svenssons lag... nu gäller min lag och ingen annans... det är jag som stiftar lagen... det är jag som dikterar villkoren här...!

Circus Maximus Alchemicus... ”cue the circus music”...

Som Truman 1948... dramatisera sin ståndpunkt i olika frågor... ”give ’em hell”... or, how to shake up a stagnated culture without really trying... dra kungariket ur dyn liksom...

+++

Renodla ståndpunkten. Ja är ja och nej är nej. Inte mer ha trevligheten och gentlemannamässigheten som ledstjärna. "Författare X har skrivit en läsbar essä en gång, så detta måste man minnas när man kritiserar denne för att vara en hovslink" -- denna stil är idag oacceptabel. Idag måste det låta: "författare X är en hovslink".

Sanning ska råda. Som alltid. Nu i ett mer renodlat uttryck. Gloves are off...!

+++

Jag läser nu Ärret efter drömmen (2009) av Horace. Den är mycket bättre än Spårvagnsresor med Mr. Hume som jag nämnde häromdagen. "Drömmen" har fler tyska konservativa klassiker, plus Byron och Atterbom, i läsbart mönster. Detta är essäkonst när den är som bäst. Den ende andre svenske författare idag som kommer nära är Lars Holger Holm, vilket jag nämnde häromdagen, men jag tar det igen. Holm är alltså till förväxling lik Horace i mycket (musikalisk, generationen äldre än mig, litterär bildning, konservativ, ateist). Holm har några fler onödiga retoriska later, det måste noteras, men i övrigt är båda med marginal bra nog för att jag ska hylla dem som nämnvärda predikanter i sommarnatten.

Jag har även läst om Horace' De obekymrade (2019), som jag recenserat förr. Temat är till 90% "svidande vidräkning med matriarkatet". Han får in många poänger i ett tabubelagt ämne. I dagens regim är som alla vet kvinnor (och bögar och invandrare) heliga, de har tolkningsföreträde. Den som utmanar detta utmanar makten, han är rebell. Därför ska Horace för evigt hedras som regimkritiker, trots att han också är establishment. Men hans samhällskritik är vass nog för att ge honom frikort när räfstens dagar kommer.

Igår läste jag även några kapitel ur min egen Astral War (2023). Samt Borderline (2016). Sina egna böcker läser man sällan om. Men ibland måste man, när den information som står i dem är unik. Vilket vrilpower-predikan i Astral War är, och vetenskapsfilosofin i Borderline.

Jag läste igår även gamla tidningsurklipp om fysik och astronomi. Vilket fick mig att leta fram Svarta hål och kosmiska ägg (1980) av Asimov. Det är en rekommendambel bok pga detta: lagom stor stil, och en pedagogisk berättarstil om komplicerade ämnen (= nutida fysik).







Relaterat
Horace som satiriker
Astral War: presentation på svenska
På engelska: Circus Maximus Alchemicus

tisdag 19 maj 2026

Dagbok 19/5 2026

Äventyret fortsätter.







Explorer i tandborstglaset. Otömda askfat. Högar med disk. Katten har fått mat.

Det är med andra ord dags att agera, skriva Mästerverket, magnum opuset.

Jag har redan skrivit ett ojämförligt verk, lika med min back catalogue.

Men världen kan aldrig få för mycket av genialitet som min.

+++

Våren tar sig. Milda brisar omvärver mitt väsen. Blå vindar och hav. Utflykter med fnasgurka. Grillfester i trädgårdar. Nattsudd på krog och gastropub. Livet liksom... "wie fühl ich, wie fühl ich dieses Leben zum ersten Mal"...

+++

Läst: Horace Engdahl, Spårvagnsresor med Mr Hume, 2023. Hyfsat läsvärda essäer, men lite tomgångsmessianism också. Han är exakt som Lars Gustafsson, intressant då han skriver om författare och filosofer han gouterar men värdelös när eviga frågor behandlas. Ty då råder ett gymnasialt stammande, ett fruktlöst trevande på de mest debila nivåer ("finns Gud, finns själen?").

Jag läser nu också Nya religioner, en antologi från Libris 2004. Bland annat får René Guénon två sidor. Bra, detta gav en del ny info. Det sägs att han höll islam som den enda sanna religionen; kanske ansåg han det kultiskt, men doktrinärt höll han Vedânta som det mest djuplodande etisk-ontologiska systemet. Och det nämner inte denna bok. Men den täcker in nya religioner av hinduiskt ursprung jämte allt annat i ämnet "dagens alternativa religionsliv".







Relaterat
Mitt verk
Actionism -- How to Become a Responsible Man (2017)
A Portrait of Julius Evola (2026)
Some notes on Guénon

måndag 18 maj 2026

Dagbok 18/5 2026

Dagboken fortsätter. Påbörjad igår tar den härmed nya tag och breddar visionen för vad som går att säga i en dagbok. Amen.








Den konservatives läge idag är detta: han ser sig omkring och ser hur alla gamla fina bastioner fallit, symboler för hans världsbild: kyrkan, armén, universitetet, kungahuset.

Så är det förvisso. Gamla stöttepelare från förr är idag parasiterade av globalism och mångkulturism. De är det i varierande grad. Men poängen är att ingen medveten kraft i dem arbetar för att ta tillbaks den forna storheten.

Dock finns det i Sverige en institution som på sistone återtagit någon form av forntida, konservativ storhet: Svenska Akademin (hädanefter SA).

Och den som har äran för denna positiva utveckling är en man. Horace Engdahl, född 1948, döpt efter sjöhjälten Horatio Nelson. Han har medvetet arbetat för bevarande av SA:s traditionella kulturkapital och rykte.

Låt oss gå tillbaks till 2018. Då stod Horace' aktier lågt. Man krävde till och med hans avgång. Bland dem som gjorde detta var den arrogante Sankt Peter, akademikollega. Sankt Peter har sedan dess slagit till reträtt och återvänt till SA:s fålla. En SA där Horace sedan sitt inträde 1997 utövar hegemoni.

+++

Horace tog 2018 initiativet till att ständige sekreteraren Sara Danius avlägsnades ur SA. Danius stod för motsatsen mot det han gjorde; modernisering, omdaning av SA till en vanlig förening, något av en PEN-klubb eller Författarförbund. En Akademi berövad sin särart, en Akademi nerdragen i det mediokra träsk som stavas resolutioner, politisk korrekthet, kvasireligiöst hyllande av feminism och globalism. -- Detaljer åsido är det så här: Horace avlägsnande av henne representerar konservativ återtagning, traditionellt motstånd mot modernisering. Och det är det viktiga. Det sänder ett budskap till dagens globalistivrare i kulturlivet. De har med krisen 2018 och dess efterbörd lärt sig att SA är konservatismens högborg. Den revolutionerar man inte. Den på sin höjd reformerar man -- för att bevara den i dess ursprungliga, traditionsbevarande styrka.

Majoriteten av dagens SA-medlemmar har tillkommit efter 2018. De är alla Horace' barn, de är alla i någon mån konservativa...! Och har de nihilistiska böjelser så håller de käft om dem.

+++

Opinionen mot Horace när det begav sig var stark. Inte bara Sankt Peter krävde hans huvud på ett fat. Även Danius' stödtrupper, "Knytblusupproret", gjorde det. Samt Kjell Espmark, hans gamle handledare. Och uppenbarligen halva kultursverige, iaf dess 08-typer.

Men idag är scenen som förbytt. Horace' porträtt sitter åter i den centrala Bonnierhuskorridoren, efter att under krisens dagar ha varit nerflyttat i källaren; tänk en sådan skam... -- Horace intervjuas av finmedia, milt kritiskt, men eftersom han kan föra ordet vänds allt i hans favör. Med andra ord, "Make noise, not friends", det är receptet på seger. Horace har tämligen väl förstått det. Han har aldrig varit rädd för strid. Varken 1982-1985, när han besegrade sociarealismens proggtomtar, eller idag när globalist-feminismen är mål för hans kritik.

+++

Låt det i sammanhanget vara klart: SA betyder inget för mig som författare. Jag har sedan deras Ordlista normerade "jos" som stavning för "juice" hållit mig till andra ordböcker. Normerande ordlista är idag för övrigt Wikipedia/Wiktionary; SAOL är idag totalt överflödig. Och länder som Tyskland och England klarar sig väldigt bra utan motsvarigeheter till SA; de klarar sig förträffligt utan nationell akademi som ska vårda språket och spela smakdomare. SA är i själ och hjärta bara en litteraturklubb.

Men. SA är en svensk realitet, en del av vår moderna kulturhistoria. Och dess själ stavas Tegnér, Geijer, Heidenstam, Karlfeldt, Lars Forssell, Ulf Linde. Och Horace är spontant en vurmare för klassisk svensk och europeisk litteratur. Han må sakna esoterisk klangbotten, han är som alla andra i det här landet ateist-nihilist, men han är som kulturfigur med konservativ läggning bra nog i mina ögon.

+++ Stå

r man på Slottsbacken i Gamla stan kan man se idel byggnader med signatur Tessin och Carl Hårleman, svenska 1700-talsarkitekter med skolning i Palladios eviga byggnadsstil: kasernerna på Skeppsholmen, slottet, Storkyrkan och (skymd av bebyggelse, men det ligger bara några kvarter bort) Börshuset. Ockragula och lejonbruna skapelser med pilastrar i grå sandsten och ärggröna koppartak, stenstoder gjutna till guld i det nordiska släpljusets skyming. Med andra ord symboler för konservatism: försvaret, kungahuset, kyrkan och Svenska Akademin.

De flesta av dessa symboler är idag parasiterade av fienden, förnedrade i ondskefull anda med modernisering och globalisering. Men en har återtagit något av den forna glansen: Akademin.

Med andra ord: SA är ingen spelplats för "gata, förort". Kärnverksamheten är att vörda traditionell svensk litteratur från begynnelsen till idag. De författare som hjärntvättats till enkelspårig modernitet får söka sig till andra lekplatser. SA:s själ stavas tradition. Dess valspråk är Snille och smak, dvs. apollinsk klarhet parad med dionysisk inspiration, allt förankrat i forna dagars bästa svenska kulturgods.

Av detta ska man som konservativ hysa generell opitimism. Dvs: utvecklingen är inte irreversibel. Den går att vända. Man kan "åter-sakralisera" världen: re-sacralization. Det går att som människa låta sin viljestyrka och vision råda.

En människas vilja är något förunderligt. Det är den starkaste kraften i världen. "Visa mig en fast punkt och jag ska rubba världen"... nå, denna fasta punkt är Viljan. Viljan är, som jag visat i Actionism, en naturkraft, en i begynnelsen fundamental kraft som fanns före tiden och skapelsen.

Viljan är lika med "tinget i sig" sa för övrigt Schopenhauer.

+++

DJT har i det stora landet i väster visat vad en man kan göra. Horace har, på en mindre scen, visat detsamma. Så hylla honom, bered en väg för honom...! Vidrör hörntofsen av hans mantel för att undfå en gnutta salighet...!

Skämt åsido är Horace värd att vörda. Och hans aforismer är läsvärda. Och hans essäer såsom Den romantiska texten (1988) och Ärret efter drömmen (2009). Horace är förresten rätt lik Lars Holger Holm: musikalisk, konservativ, agnostiker, generationen äldre än mig. Gläds därför...! -- Att Horace är establishment kan störa lite men det får man ta. Hans marginella oppositionsverksamhet (anti-feminism) kommer i framtiden att ha stor marginalnytta. Han kan sedan radikalkonservatismen segrat säga, "jag ansåg samma sak när det var som mörkast" och peka på sina satiriska texter.







Relaterat
Ett övervärderat författarskap: Sankt Peter
Horace som satiriker
Actionism: presentation på svenska
På engelska: DJT:s esoteriska innebörd

söndag 17 maj 2026

Dagbok 17/5 2026

Jag har aldrig avsiktligt skrivit dagbok i denna blogg... men nu så. En princip som kommer att följas är: inga bilder. Bara text. Så det är inget fel på din webbläsare.








Det är jag som skriver dessa rader. LS, Svensson, yours truly.

Jag är jag, denna bloggs mening och fokus. Och jag vill meddela världen att jag just har skrivit mina memoarer. Ett smakprov kommer senare denna månad.

Jag har i manusform behandlat mitt liv, avhandlat de viktigaste posterna. Åsele, Enköping, Arnäs, Uppsala. Demoner har dragits ut i dagsljus och inlemmats med mitt väsen. Ljus och skugga.

Det sägs att "barndomen kan man inte bara ta fram fix och färdig, den måste återskapas". Så någon naturalistisk-veristisk Sanning om min barndom har jag inte kunnat åstadkomma. Dock en hyfsad approximation av mitt väsen, då, utifrån vad den 60 års mannen av idag kan gestalta.

Barndomen avhandlas. Även ungdom och vuxenliv. Det viktiga har som antytt varit "ljus och skugga". Någon klagosång över hårda tider är det förvisso inte -- men -- några problem måste man gestalta. För att det hela ska bli litterärt läsbart. Litteratur kräver om inte "naturalistisk ärlighet" så iaf "holistisk kringsyn så att det inte blir förursägbart och platt".

Min natur trogen är mina memoarer en segerherres minnen. Men som van Vogts Slan lärt oss, übermänniskan som ung är allt annat än über, han trevar sig fram i början. Och detta kan komma att visa sig i mina memoarer. Jag har triumferat. Men min vandring hit har varit lång.

+++

Läsning dessa dagar: på webben om Alexander Haig, Reagans förste utrikesminister. Han var i denna egenskap bland annat redo att stödja Argentinas återtagning av Falklandsöarna. Amerikanskt broderskap...! Men Thatchers järnvilja att driva kriget till seger, lika med imperialistisk återerövring, utplånade grunden för Haigs medlande. -- Haig var även karriärmilitär. I Vietnam ledde han en bataljon i heroisk anda, ungefär som Schwarzkopf ledde sin, så som jag berättat i Commanders.







Relaterat
Commanders: presentation på svenska av min historiska polygrafi
Glädje
Kopisten i Babylon
Melinas resa
Modern asatro

lördag 16 maj 2026

Kritisk kritik

Härmed kritisk kritik av ett verk, ett opus, ett författarskap. Texten har i annan utformning tidigare publicerats på Motpol, vilket var flera år sedan.







Jag ska i denna artikel behandla Peter Englunds verk. Vi kallar honom hädanefter SP efter märket "Sankt Peter", ty han har i vår kultur en status som är så nära ett helgons man kan komma.

Min slutsats är att SP:s debutbok och enstaka andra texter var passabla. Men exakt vari hans genialitet består har jag ännu inte lyckats utröna. Annars är han ju unik som svensk författare att alltid, säger alltid, hyllas som Den Store. Kan någon visa mig en enda negativ recension SP fått? För det, kan man säga, det borde det finnas, om SP verkligen är så fantastisk som det hävdas.

Låt mig säga så här: stridiga åsikter om ett verk brukar, enligt Oscar Wilde, vara ett tecken på ett dess vitalitet. ”Diversity of opinion about a work of art shows that the work is new, complex, and vital”, vilket sägs i The Picture of Dorian Gray. Men SP:s verk är något av en monolit i detta hänseende: mästerverk heter det unisona utlåtandet, från Smygehuk till Treriksröset, från Moskva till Los Angeles. Och då kan man misstänka att SP:s verk i själva verket är dagsländor, populärpornografi för en efemär marknad.

Med andra ord, i den unisona hyllningskören för detta plasthelgon vill jag komma med ett dissonant ackord.






1. Tillgjord stil, avrundad med raljans

SP föddes 1957 i Boden. Efter värnplikt vid artilleriet flyttade han 1980 till Uppsala för historiestudier. Han doktorerade 1989 med avhandlingen Det hotade huset. Den handlar om 1600-talets svenska adel. Sedan 2002 sitter han i Svenska Akademin på stol nr 10. Åren 2009-2014 var han Akademins ständige sekreterare.

SP har skrivit en rad populärhistoriska verk om Sveriges stormaktstid. Den första var Poltava (1988), om det slag i Ukraina 1709 som satte stopp för Karl XII:s segerbana och i längden det svenska stormaktsväldet. Sedan kom Ofredsår (1993) om krigaren och kunskaparen Erik Dahlberg, i tjänst hos alla de tre karolinska kungarna. Därefter kom Den oövervinnelige (2000) som handlar om Karl X Gustavs krig och regim. Och Karls policy var ju lika med att kriga så de två är i stort sett synonyma.

SP skrev även Silvermasken (2006) som handlar om drottning Kristina. Den var i alla fall kort, cirka 200 sidor. Sedan hade han skrivit färdigt om stormaktstiden. 2008 gav han så ut en bok om första världskriget (Stridens skönhet och sorg, en fjollig pretto-titel). Han har även sagt sig inte vilja skriva en roman, även om handelsmän gärna skulle se en sådan på bokhandelsdiskarna.

Poltava satte för sin del en ny standard för populärhistoriska verk. Man måste ha stöd i källorna och ange det, även i populärt orienterade verk. Därutöver visade den att krigshistoria är ett fruktbart studieområde. Det var det verkligen inte i det svenska 80-tal som såg boken födas. Det blev efter denna bok mer accepterat att i detta land syssla med krigshistoria. Men i den stora världen utanför våra gränser har krigshistoria alltid varit ett erkänt ämne. Så vi ska inte överdriva Sankt Peters insats här.

Det sämsta med SP:s verk är den tillgjorda, pretentiösa stilen, avrundad med raljans för att "få medicinen att gå ner". SP:s prosa har ett retoriskt drag som är otidsenligt och krampaktigt. Det är vad man kan kalla det bengtssonska draget, knappt uthärdligt ens hos förebilden Frans G. Bengtsson. SP har själv erkänt Bengtssons inflytande. Härmed bevisas en lag, myntad av Sven Delblanc: att imitera FGB:s stil har aldrig fungerat för någon svensk författare. Detta sa Delblanc i Den svenska litteraturen (1990).

Med andra ord, SP:s stil tenderar ofta till jargong och raljans. Denna ”lysande stil” är riskabel. Den tenderar att åldras fort. Särskilt efter debuten blommade den överlastade retoriken, de sökta orden och posörsattityden ut ordentligt. SP tycktes vilja inta rollen av Stor Författare Med Lysande Stil.






2. Stipendieprosa

Det finns i textkroppen SP ett slags stilvilja. Det är ”den utsökt skurna satsen” som tycks spöka. Kanske som ett försök att komma bort från simpelhet och ”Ikeaprosa”, det vill säga avskalad rapportprosa. Men att skriva enkelt är inte att skriva simpelt.

Visst ska man få leka med ord och briljera. Kruxet här är att, som Harley Earl sa, ”go all the way, then step back”. Det kallas även ”kill your darlings”. Man må gestalta och bygga upp ”lysande stilskapelser”, men man måste alltid minnas att det finns någon som ska läsa det hela också.

SP kan skriva enkelt om han vill. När han i Brev från nollpunkten (1996) skrev om 1900-talet så var stilen förhållandevis sansad. Det var i alla fall inga F.G. Bengtsson-åkningar av typen långa meningar och lysande passager. Men utöver det finns det här, ja i det mesta SP skriver till vardags, en pompös, självmedveten, krampaktig hållning. En pretentiös stil med ett sådant budskap brukar kallas ”stipendieprosa”.






3. Världsbild: nihilism

SP-stilen med sina sökt orden och ständigt skymtande ”briljans” hade kanske gått an om det fanns en allmän lekfullhet, glädje och vitalism i verket. Men det hittar man inte. SP:s världsbild kan med ett ord kallas nihilism. Det leder till åsikter som att krig alltid är meningslöst och att alla som deltar är offer.

SP uttalar sig kanske inte programmatiskt mot krig. Men han har sannerligen aldrig uttalat sig för nödvändigheten av militärt försvar, aldrig uttalat sig för soldatlivets bättre sidor som att möta utmaningar och härda ut under strapatser. SP:s ideologi tycks vara "post-politisk sekulär rationalism" av sedvanligt etablissemangsslag.

Jag förstår inte denna blinda fläck i SPs krigshistoria verk. Han som skrivit om svenska krigsoperationer från 1630 till 1788 har aldrig, syns det mig, lyft ett finger för att sätta in detta i en kontext som heter ”Sveriges överlevnad som suverän stat”. Försvara sig måste man ju. Det är den lilla statens skyldighet. Var det till exempel meningslöst för finnarna att försvara sig 1939? För polackerna samma år? Var det meningslöst för Nordvietnam att stå emot USA:s aggression? Det är, som Clausewitz sa, ofta den svagare parten som måste gå i krig, som måste sätta sig till motstånd och förklara krig. Napoleon däremot sa sig ju alltid komma som befriare och vän. Hitler sa detsamma, Sovjet likaså. Således är krig inte alls generellt meningslöst. Man måste göra motstånd, ta till vapen och förklara krig om motparten utmålar sig som fredsvän och helgon.






4. Essän "Myten om fältherren" är tendentiös och missvisande

Nihilismen visar sig på flera plan i SP:s verk. Inget betyder något, inget spelar någon roll. Individens val är betydelselösa i ett blint, meningslöst verkande kosmos. En fältherres order och planer är, i de flesta fall, verkningslösa. Inget blir som man tänkt sig. Den bilden får man i essän ”Myten om fältherren” i Förflutenhetens landskap (1991). Där fokuseras på ett slag som, även om det vanns, hade föga med fältherrens direkta order och dispositioner att göra. ”Slag som vunnits av sig själv”, slag som likt Katzbach 1813 varit en röra och som man efteråt rationaliserat till en transparent seger, må vara ett intressant historiskt fenomen. Men SP:s bild av fenomenet är vinklad och tendensiös. SP glömmer att alla slag, även de mer förberedda, har perioder då ”striden strider sig själv”. Sedan fältherren väl gett sina order och det hela börjat, lever striden i viss mening sitt eget liv bortom kontroll och korrektion.

Det blev annorlunda sedan radion kom, men bara delvis. Nu som förr har vissa fältherrar kunnat förutse det oförutsebara och bringa ordning i kaos — inte alltid, men tillräckligt ofta för att man ändå måste beundra de skickliga fältherrarna. Men av SP:s essä får man intrycket att oformligt kaos är det normala i fältslag. Och därmed befäster han den rådande vänsteristiska myten som säger att alla militärer är idioter.

SP belyser alltså sin tankegång med slaget vid Katzbach 1813. Detta vanns oförhappandes av Blücher. Och det må vara. Av det följer inte att alla fältslag är oplanerade kaos som vinns hipp som happ. Detta slag visar inte att det generellt finns någon ”myt” om ”fältherren” som måste avslöjas. Som Moltke den äldre sa: ”Tur har i längden bara den skicklige.” Jag tycker att en sådan visdom bör vägas in när man studerar ett slag som detta.






5. Indignation, ressentiment och illa dold ångest

Militärer är idioter. Så heter det vänsteristiska mantrat. Traditionella generaler får inte beundras. Detta går igen på andra ställen i SP:s verk. I Ofredsår karaktärsmördas till exempel Johan Banér. Det är inte särskilt svårt. Till och med jag erkänner att 1800-talets hjältebild av bondeplågaren Banér var överdriven. Huvudperson i boken är annars Erik Dahlberg, överlag en mer beundrandsvärd militär. Men för denne kan SP bara känna ”motvillig beundran”. Vadan denna reservation? Är det vänstercredot ”beundran av militärer = fascism” som sitter i?

SP har inget unikt att säga. Han är en helt normal antikvarisk historiker som återger vad som är känt. Han skildrar det förflutna med föga djup. Narrativet byggs ut horisontellt, resulterande i tegelstenar som Den oövervinnelige och Ofredsår.

SP har föga nytt att komma med. Hans monografier saknar statement, påstående, vinkel. Allt vi får är en standardintellektuell typ 1A som bjuder på indignation, ressentiment, illa dold ångest och en uppgiven känsla av att allt är meningslöst.

Inga eviga sanningsvärden finns, inget beständigt existerar -- utom möjligen ondska, som utövas av högern. SP tycks mig ha ett sådant vänsternihilistiskt credo. Jag har under läsningen av hans texter inte funnit uttryck för någon högre världsåskådning. Ideellt innehåller hans böcker ingenting, de uttrycker ingenting annat än raljans, fönumst och beskäft inom en ram av tomhet och pessimism.

SP:s högt omhuldade texter är tämligen ofta banaliteter uttryckta på jargong. Jag menar, nog kan man i hans tegelstenar hitta intressanta fakta om ett och annat, men vilken filosofisk ram presenteras allt detta inom? Jag vet inte. Jag ser bara indignation, ressentiment och återhållen ångest. Det är något oförlöst över det hela. Det är som om skon alltid måste skava i Englunds texter.






6. Jargong är inte detsamma som stil

SP har prisats för sin goda stil. Det förstår jag inte. Han har ju inget att säga. Matthew Arnold ansåg att god stil var ”having something to say”. Har Englund det då? Jag vet inte. En och annan marginell nytolkning av någon 1600-talsaspekt har han kanske kommit med. En och annan förbisedd faktabit må han ha presenterat i sina storverk. Och nog har han ett stort ordförråd, och nog kan han citera mustiga passager ur historiska dokument. Men en sådan färdighet är inte litterär eller ens historisk i kritisk mening. Den är antikvarisk. Hos SP kavlas banala åsikter om sådant som en Karl X:s uselhet ut över rad efter rad, sida efter sida. Förebilden för en sådan ”lysande stil” må vara Frans G. Bengtsson och Barbara Tuchman. Men Tuchmans stil har kritiserats och Bengtsson gick som antytt på tomgång ibland. Ironisk jargong är inte detsamma som god stil.

Summa summarum: Englund är en habil underhållningsförfattare av sakprosaverk. Den som vill ha historiska monografier med en dyster, indignerad underton, allt presenterat på självmedveten jargong, kan gott läsa hans böcker om svensk stormaktstid. Den som inte vill ha hans oceaner av ord klarar sig, i aktuellt ämne, lika bra med böcker som Bengt Liljegrens Karl XII-biografi, Claes Wahlöös Slaget vid Lund och Alf Åbergs Karoliner.

Nu säger någon: men SP har rensat i sin stilbråte, han skriver mer avskalat nu, som i Stridens skönhet och sorg”. Det kan jag hålla med om. Den och texterna om Svensksund och Karl XII:s död i Förflutenhetens landskap är nästan helt läsbara. Men Stridens skönhet och sorg är i sig helt banal: den påstår inget, säger inget, kommer inte med något nytt. Visst har han här lyckats göra en läsbar mosaik genom att i uppsplittrade scener skildra ett antal människoöden under första världskriget, men utöver det är berömmet för denna och andra av Englunds böcker överdrivet. Han har ju aldrig haft en kontroversiell åsikt. Han sparkar bara på dem som ligger, som Johan Banér och Karl X Gustav. Och att oreserverat hylla en sådan som Erik Dahlberg går som sagt inte.







7. Vänsterklichéer

Det finns ett drag av arrogans i den englundska stilen. Tonen i Englunds böcker är ofta pompös och sjävrättfärdig. Läsaren bjuds inte in att delta. Nej, bländad av stilen förväntas man falla i trans över banaliteter och vänsterliberala käpphästar som att militärer är dumma och krig är meningslöst, ja att allt är meningslöst. Och högern är fascister och ska inte ens få komma till tals. Men att hylla två journalister (Schibbye-Persson) som illegalt tagit sig in i främmande land för att starta krig, det är förstås höjden av godhet.

Alla SP:s böcker upphöjs till mästerverk. Det är som i en diktatur: en ny bok av Idolen, jubla... Jag fråntar ingen läsare nöjet att plöja hans böcker och hämta upplysningar om flydda dar. Men SP-stilen och attityden medför problem. Att förmedla det man kan på ett enkelt, men inte simpelt språk, ska det vara så svårt...? Det är i alla fall ett tips på varaktig framgång jag härmed ger. Som sagt, ”having something to say” är det som genererar god stil. Inte knep och finter.







8. Lärdomar för oss andra

SP-stilen är problematisk. Och åsiktsmässigt har han aldrig riskerat något. Man kan jämföra med akademikollegan Horace Engdahl, som i Cigaretten efteråt (2011) ändå luftar åsikter om feminism, invandrare och annat som inte alls är rumsrena. Det är ett salongsmässigt men dock bildstormande som är oerhört uppfriskande.

Jag ifrågasätter att SP blir nationalmonument utan att ha några speciella åsikter om något, annat än sedvanlig vänsterattityd. Och stil: visst ska man få gestalta och iscensätta, visst ska man få använda gammeldags ord, men som sagt är stilmässiga experiment som dessa riskabla. Och jag hoppas att nästa generation svenska författare inser det.






Relaterat
Engdahl: Cigaretten efteråt
Fenor och krom
Mythago Wood
Ballard
Reportage: kyrkogården
Edith Södergran: krigiskt sinnelag
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Boye: Kallocain (1940)
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)

måndag 11 maj 2026

Svenska böcker: lästips

Det är åter dags för en samling snabba boktips. Nu gäller det böcker på svenska. Fiktion och fakta. Väl bekomme.








Den bästa bok jag nyligen läst är denna: Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget. En roman från 1982.

På pluskontot: utspelas i det inre av Västerbotten, där jag är född; dialekten som återges är som hemlandstoner; alla medverkande, även den "onde", är bibelsprängda. -- Jag gillar inte precis böcker om fattiga torpare men denna bok övertygade mig trots det.

Boken är ganska ny men förtjänar ändå klassikerstämplen. Den blev Lindgrens genombrott. Den finns även som film, som jag inte sett.

+++

Ännu en svensk klassiker jag nyligen mött är Selambs av Sigfrid Siwertz (1911). Jag har läst den förr men gillar den inte riktigt. Den är alltför cynisk. Den kritiserar materialism och rofferi utan att ge något alternativ. Bengt Lagerkvists TV-serie var bättre.

Flickan i frack av Hjalmar Bergman (1922) har jag också läst. En studentska utmanar könsmaktsordningen genom att gå på bal iklädd frack. Idag hyllas boken för detta genusperspektiv. Och det är idag lite uttjatat med denna "gender-bending" som upphöjs till vår kulturs ädlaste inslag. Men men man får ju tillstå att Bergman då, 1922, gick emot strömmen när han valde detta ämne. En tredjedel in i boken överges "the gender-bending" och blir mer socialt konventionell. Och då tappade jag intresset, måste jag erkänna. Det blev mer prosaisk prosa. I början var stilen raljant och det var dess styrka.

+++

I år har kungen fyllt 80. Carl Gustaf Folke Hubertus har dessutom rekord i antal år på tronen bland svenska kungar: 52 år.

Han leve...! -- Och vad gäller biografier över majestätet rekommenderar jag Den motvillige monarken (2010) av Thomas Sjöberg: rapp och lagom kritisk. Mer devot är Herman Lindqvist och Tarras-Wahlbergs kungabiografi från 2006 (Carl XVI Gustaf -- porträtt i tiden). Detta är ett slags samtal i hagiografisk anda, en ovanlig genre idag, en renodlad "fan-book" som ändå behövs som motvikt mot alla kritiska böcker. Man kan säga: denna bok hyllar kungen och därmed Sverige.

Sist i denna kungliga exposé har vi Åsa Linderborgs Tjabo från 2025. Det är en tegelsten med närsynt redovisade textkällor, delvis intressant eftersom även monarkens goda sidor framkommer -- som att han i intervjuer alltid kunnat ge svar på tal. Dock är denna bok betänklig med sina republikanska irrgångar. Republik är teoretiskt inte helt dumt men för Sverige idag är det inte en framkomlig väg.

+++

Jag avslutar denna dragning med ännu en bok som gjorde intryck på mig. Den stod ut i mängden. Den anknyter också till kungatemat nyss. Jag tänker på Lennart Bernadottes Käre prins, godnatt från 1977. Denne Bernadotte var son till Gustav V:s bror prins Wilhelm Bernadotte. Lennart föddes även han som prins, potentiell tronföljare om alla andra fallit ifrån -- men han ifråntogs prinstiteln då han gifte sig borgerligt. Och då kände han sig utestängd från svensk aristokrati. Men han räddades av sina tyska kontakter; godset Mainau på en ö i Bodensjön blev hans arvegods. Och detta nedgångna ställe röjde han upp och förvandlade till en blomstrande trädgård med uppåt miljonen besökare varje år.

Saken är den att Lennart Bernadotte kan skriva. Han har stort ordförråd och han har litterär berättartalang. Denna bok handlar mest om barndom och ungdom, Mainau nämns bara på slutet. Men hans uppfostran på Stockholms slott och Drottningholm av drottning Victoria har många unika interiörer och synvinklar. Få andra kungligheter skriver ju någonsin memoarer. Så här ges inside information om det svenska kungahovets vardag, med Gustav V och Victorias tid i fokus.







Relaterat
Lästips hösten 2023
JVM

fredag 1 maj 2026

Bok om sf: modern klassiker

Här ska jag tala om en bok. Om sf. Den kom på engelska 2016. Och har tidigare presenterats, på svenska, på denna blogg. I detta inlägg blir det bara några fler anmärkningar i ämnet.








Köp boken på Bokus

Köp boken på Adlibris







Min bok om sf heter Science Fiction Seen From the Right. Den gavs 2016 ut av Manticore. Och den finns ännu i tryck och firar därmed tioårsjubileum. Se länkar här.

Denna bok har fått en hel del respons genom åren.

Först var det sajten Counter-Currents i november 2016. Där skrev man bland annat: “With a title like Science Fiction from the Right, one can consider this an automatic purchase for anyone on the Alt Right.”

Sedan togs boken upp av Red Ice Radio på våren 2017. En podd alltså. Den finns ännu online. -- Henrik Palmgren bjöd in mig att tala om boken. Och det gjorde jag. Det blev en bra, heltäckande belysning av ämnet.

Hösten 2018 gjordes även två poddar om boken av Eddie Råbock. De finns inte längre online. Men det visar iaf på intresset för boken.

Och på den vägen är det. Science Fiction Seen From the Right går från klarhet till klarhet.







Köp boken på Bokus

Köp boken på Adlibris







Relaterat
Boken presenterad på svenska på bloggen
Red Ice Radio 2017, ett blogginlägg som presenterar detta epokgörande poddavsnitt
Recension på svenska av Heinlein's Starship Troopers