Idag är det lördag.
Jag fortsätter mitt plöjande av den fascinerande genre som stavas Horace-litteratur.
Detta är böcker av svensk litteraturs solkung, Horace Engdahl. Plus relaterade texter, såsom de som skrivits av drabanter i detta solsystem. En sådan mindre storhet, men intressant, är hans ex-frus roman Århundradets kärlekskrig. Punktroman (2016).
Författaren är alltså Ebba Witt-Brattström.
EWB och Horace var gifta 1989-2014. Här är EWB:s scener ur detta äktenskap.
Det må vara att detta är "rekursiv litteratur, kändislitteratur, här idag, borta i morgon". Men -- för att vara i den genren är den ett under av koncentration och briljans.
Allt vi får är repliker av "han" och "hon". En mild form av mytologisering är att han jobbar i Styrelsen, hon på Departementet. Detta är täckmantlar för respektive Horace verksamhet i Akademin och EWB:s jobb på universitet och i byråkratin.
Detta är en nyckelroman. Allt återgår på Horace och EWB:s verklighet i vardagen. Men detta förnekas så klart.
Det är en ingång till ett kändisäktenskap. Och alltså lite simpelt. Någon "verkshöjd" kanske saknas. Men det är ändå bra gjort.
+++
Detta verk fångar särarten i mycket, inte bara denna relation. Det är en verbal florettfäktning på hög nivå. Exempel ur litteraturen fogas ledigt in i replikföringen -- Strindberg, Södergran mm mm. Kärleken har flytt sin kos, endast hat och förtal finns kvar. Och här och där en skymt av den lycka som ändå fanns en gång i denna relation.
Ett kraschande äktenskap är ett smärre helvete. Det förstår jag. Men som text är det hela relaterbart och även njutbart. Sådan är diktens förunderliga kraft.
Boken tecknar alltså främst konturerna av det reella förhållandet Horace-EWB. Den förstnämnde framstår som briljant, men också ful i mun på lämpliga ställen, ett redan känt drag. Dessutom anklagas han i förbigående för att vara våldsam. Här antyds "våld i nära relation". Rent taktiskt är detta ett bra ställe att framföra sådana anklagelser på. Genom att undvika en rättsprocess, och istället antyda det i denna bok, en roman, så kvarstår anklagelsen för evigt.
Philip K. Dick ansåg att sanning, truth, skulle vara vägledande för hans fictiontexter. Även om man skriver om livet på Arcturus IV så måste det som sägs vara trovärdigt på sina premisser. Jag anser att Århundradets kärlekskrig känns sann. Den är helt trovärdig på sina premisser. De mytiska Han och Hon som porträtteras, särskilt Han, framstår som levande.
+++
EWB tecknar en sant dramatisk saga med kulmen i skilsmässan. Det är sagan om ett par som slår sig ihop, hon med ett äktenskap bakom sig och fast jobb, han frilansare med mer osäker ställning. "Jag plockade upp honom från gatan" som hon sagt; det stämmer delvis. Horace då var inte Horace idag. Han upphöjdes av att bli medlem i Akademin 1997. Och EWB:s aktier sjönk samtidigt. Det har hon medgett. Hon har klagat över att hon inte är lika känd och stor som sin före detta make.
Detta är ett drama, även om det kan förefalla vara ett lyxproblem. Men det är ett relaterbart drama, ett arketypiskt drama för den moderna tiden.
Kändisäktenskap som påverkas av vederbörandes offentliga ställning, av hur bra det går för dem, är legio. Äktenskapen har klangbotten i form av vederbörandes kändisskap. Att de är kända ger det hela ökad laddning, ökad komplexitet: det är ett spel mellan privatpersona och kändispersona. Vi har sådant som Ingmar Bergman - Käbi Laretei och Stig Ahlgren - Birgit Tengroth, för att nu ta svenska exempel. Och i utlandet har vi en sådan som Marilyn Monroe och hennes relationer. Och det är intressant att läsa om, vad man än anser om voyeurlitteratur, exploatering och "publish and be damned". Bättre är kanske om det blir dikt, som Strindbergs Giftas eller Dödsdansen. Nåväl, jag hävdar att EWB har närmat sig sådan evig myt med sin text. Den sägs vara inspirerad av Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga (1978). Kan så vara. Den har jag inte läst. Men EWB:s bok höll iaf mig vaken medan jag läste den.
Som sagt, särskilt "Han", Horace, framstår som den mest levande i denna text. Han är som antytt både briljant och föraktlig, Hon tecknas bara som briljant och som ett offer, en kvinnomartyr av känt slag. Och därmed är det som alltid för Horace att han triumferar. Segraren beundras av alla medan förloraren försvinner under horisonten. Detta är den verkan Århundradets kärlekskrig har. Den må ha blivit både teater och opera (!) men Horace kommer man inte åt. Han förminskas inte av detta, tvärtom.
Relaterat
Ett rike utan like, version 2025
Intervju med mig här på bloggen, från 2022, på engelska
Ernst Jünger -- en biografi: min Jüngerbok, presenterad på Galaxen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar