Horace som satiriker

In swedish. -- Horace Engdahl har sina ögonblick... härmed en titt på hans aforistiska böcker.

Hur uttalas förnamnet...? Det uttalas "Hor-às". Alltså ett kort, obetonat "o", följt av ett långt betonat "a" (med grav accent).

Detta handlar iaf om Horace Engdahl, kritiker och författare, född 1948.

Han må vara establishment. Såsom det faktum att han är Akademiledamot, utgiven på Bonniers, och med en lång officiell karriär bakom sig. Men han har en satirisk udd i sitt författarskap. Han angriper sådant som är PK.

Låt oss titta på hans böcker i ämnet. Det rör sig om aforismsamlingar o.dyl:

Cigaretten efteråt, 2011

Den sista grisen, 2016

De obekymrade, 2019

+++

Cigaretten efteråt inledde Engdahls satriska bana. Han gick ut löst, lite försiktigt, som för att känna efter hur långt man kunde gå.

Ett kulturellt påstående som ändå har kraft görs i denna bok: ”Tyskland är ett Sverige för vuxna”. Han menade då att debatten i Tyskland förs på en högre nivå än här, man är mer inriktade på sak än på person.

Inte så att Tyskland är något under av öppenhet. Man har ju ännu inte officiellt gått emot PK-ismen.

Men jag vill, för denna recension, ha detta sagt: att Engdahl i Cigaretten efteråt började röra sig in på anti-PK domäner. Som med denna aforism från tysk vardag:

”Rumänen som står på refugen i väntan på att rusa fram när det blir rött ljus och putsa bilarnas vindrutor i hopp om att få en euro. Oombedda tjänster på gränsen mellan överfall och tiggeri!”

+++

Cigaretten efteråt inleder också Engdahls långa korståg mot feminism. Som med denna hårtslående aforism:

Man kan inte först onödiggöra mannen och sedan be honom komma till förhandling om ‘hur vi ska ha det med kärleken’. Kruxet är att ingen modern kvinna vill erkänna att det skulle vara nödvändigt för henne att ha en man. Får hon frågan, letar hon fram statistik som bevisar att en kvinna har det bättre och är psykiskt friskare om hon lever ensam. Socialstaten spelar med i komedin och erbjuder henne moderskap utan fäder. Följden är att kärleken från kvinnans sida måste presenteras som en excentricitet, något hon ägnar sig åt mot bättre vetande, om man inte som heterosexualitetens fiender rentav beskriver tvekönad parbildning som en följd av indoktrinering. ‘Ja, visst är det dumt, men jag är tokig i honom!’ är det längsta en upplyst kvinna vågar gå i bejakelse av sitt beslut att leva med en man. Det är en ny konvenans som har avlöst den gamla, den som ålade kvinnan att endast hysa sexuella begär på grund av en önskan om stadgade förhållanden. Nå, det var ju åtminstone ett rationellt skäl! Riktigt vad hennes motiv idag skulle vara, är det emellertid ingen som kan förstå, eftersom mannen inte får vara nödvändig.

Detta angriper en hel tidsanda. Den ofta helgonförklarade Kvinnan får sig en skrapa. "Kärringväldet" ifrågasätts. Och detta från en Akademiledamot... detta har onekligen sitt värde.

Cigaretten efteråt handlar bara till cirka 5% om kontroversiella frågor. Annars är det en del allmän visdom, god som sådan, men inget att citera här.

+++

Vi går vidare till nästa bok i serien, Den sista grisen från 2016.

Cirka 85% är aforismer och resten är ett slags monolog. Som också är aforistisk.

Om vi börjar med de allmänna aforismerna så finns där ett och annat. Som denna eleganta sammanfattning av dagens svenska fjoll-sentiment:

Krig och sådant som har med krig att göra väcker anstöt i vårt serviceinriktade överflödssamhälle med barnen i centrum. I Sverige har vi bestämt oss för att väpnade konflikter utgör ett passerat stadium i mänsklighetens utveckling. ... Vi litar på att ingen vill så fina människor som oss något ont, men tryggheten kanske är illusorisk. Kan vi ens vara säkra på att en angripare skulle köra sina stridsfordon på miljöbränsle? [s. 65]

Sedan kan vi gå till denna text, en skarp iakttagelse av könskriget:

En kvinnas förakt för en man kan i vissa fall vara måttlöst, större än naturlig storlek. Det som utlöser hennes reaktion är förnimmelsen av hur nöjd denna man är med sig själv och hur viktig han känner sig, känslor som hon vet att hon inte själv kan uppnå och som hon därför ursinnigt revolterar mot. Men det naturliga sättet för en man är att vara nöjd med sig själv och att känna sig viktig. Den som tycker illa om det kan lika gärna gå och hänga sig på vinden. [s. 164]

Exakt så där är vi män: minsta bodknodd vet allt och kan allt. Han är bäst, han är kingen. Sådana är vi män, sådana ska vi vara. Kvinnor har bara att acceptera detta.

+++

Så över till monologen i denna bok. "Mannen på bryggan" heter den och här påstås ditt och datt. Såsom att kvinnor lugnt "... kan ge dig dödsstöten och räkna med att få sympatierna som den svagare parten" [s. 243].

Men det får räcka med citat ur denna bok. Huvudinnehållet är allmän visdom, kryddad med en och annan "icke-PK" sentens.

Lite mer punch i så fall i De obekymrade från 2019. Den har flera avdelningar. Den första har den fiktive Mahuro som huvudperson, en cynisk konservativ. Han längtar tillbaks till tider då man kunde omtala kvinnor med ord som "mörkögda tärnor" och "min älva". Men nu är det ett hårdare samhällsklimat, man kan inte längre vara frimodig i sällskap med kvinnor (anser han). "Mahuro fortsätter sin promenad bland Stockholms unga damer, försiktigtvis i en sakta skritt som var och en kan ge sitt samtycke." [s. 10]

Detta är kanske en elegant satir. Men lite gnällig. Jag själv anser, att trots statsfeminism och kärringvälde, så kan man ännu charma kvinnor och njuta av deras behag. Under ytan är allt som förr. Man får inte stirra sig blind på tidsstilen i dagens relationer.

Men OK: PK-ism, inklusive dagens feminism måste få kritiseras. Såsom denna dragning i aktuell bok när Mahuro läser om hur lika män och kvinnor är i grund och botten -- men det är en bedräglig likhet anser han -- och han utbrister: "Den mest slående skillnaden mellan kvinnor och män är att kvinnorna oavbrutet talar om hur lika de är männen, medan inga män talar om hur lika de är kvinnorna." [s. 13] -- Touché.

En liknande aforism: "När Mahuro hör de allt talrikare kvinnliga rösterna i radio tänker han: 'Här talar ockupationsmakten!' Men deras uppskruvade tonläge tyder på nervositet. Kanske kontrollerar de inte hela landet fast de vill ge sken av det?" - Väldigt talande.

+++

Den sista avdelningen i De obekymrade heter "Mannen som dödade Billy the Kid", döpt efter den inledande aforismen. Och sedan följer aforismer om ditt och datt. Och vad finns där i form av anti-PK-påståenden...?

Kvinnoväldet kritiseras, som alltid:

När räkningen kommer för årtusenden av kvinnoförtryck, betalas den av män som är snällare än de flesta av deras kön har varit under mänsklighetens kända historia. Det är som när den skötsammaste och mest humana av alla franska kungar miste livet på schavotten, outtröttligt hånad av historiker som i hemlighet föraktar hans svaghet. [s. 59]

Och på sidan 72 står det, som en av tre "Horaces tre lagar", "damerna blir alltid osams". Jojo. Vass satir anno 2023. Vass och sann.

+++

Horace Engdahl är inget helgon. Han har inte alltid rätt. I Arnauld-härvan hamnade han till exempel ganska fel. Låt mig bara nämna detta så att vi vet var vi har varandra.

Men i övrigt är Engdahls "soffhörnsuppror" mot feminism och PK av stort värde. Han är ungefär som Jan Myrdal på slutet: establishment author, men med sant kritiska åsikter i rockärmen.

Engdahl sitter i Svenska Akademien. Jag kan här inte gå in på allt som detta betyder. Men jag anser att han räddade Akademien 2018 då han drev bort Sara Danius från sekreterarposten. Danius var en feminst utan känsla för traditioner. Med henne vid rodret hade vi fått en Akademi städslad av värdegrundsdokument och explicit PK-välde. Nu slapp vi det. Akademien är förvisso ännu PK -- implicit PK. Men det är i sammanhanget ändå glädjande att där sitter en man, Engdahl, som utövar hegemoni. Engdahl utövar hegemoni i Akademin. En hegemoni som heter Respekt för Traditionen.

Engdahl motsätter sig PK-feminismen och han gör det med elegans. Det har sitt värde.



Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Edith Södergran: krigiskt sinnelag
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Boye: Kallocain (1940)
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)