torsdag 29 september 2011

Svensson: Rosen i Solgläntan (novell)


Min farmor brukade berätta sagor för mig. Ibland handlade de om Rokkana, en främmande dimension med tjusande berg, smäktande sjöar och susande skogar. Med tiden fann jag själv vägen till detta Rokkana; jag vandrade runt i dess "förundrans länder" och fann stoff till egna sagor och berättelser. Omsider skrev jag ner dem. Härmed en rokkansk saga.




En hjälte var ute och red i Rokkana på jakt efter Rosen Som Aldrig Vissnar. Uppdragsgivare var en vesäll kung han hamnat i tjänst hos, en pungslående Preben som överfallit honom när han red genom dennes rike. Han hade låtit sina trupper föra honom till slottet, och väl där sa han kort och gott: hämta mig Rosen eller så dödar jag dig.

Blasko - så hette vår hjälte - gick motvilligt med på det hela. Han red ut och började leta efter Rosen. För att få en bild av denna vår hjälte kan sägas att han var helt klädd i grå vadmal. Det var hans signum. Han kallades stundom "Den grå riddaren". - Blasko sökte Rosen. Omsider fick han veta att den växte i Solgläntan, även känd som Esperian. På vägen till Solgläntan kom han en dag till en brinnande flod, kallad Belibimba eller Brinnande floden. En gåtfull man i en båt av järn rodde honom över, med häst och allt. Färjkarlens namn var Thonon. När han rott över sa han:

- Haha, du är lurad! För att komma tillbaks måste du åka med mig igen, men då ska jag överlåta sysslan på dig! Du ska bli fast här i evighet, så som jag har varit dömd till denna syssla!

- Aj då, sa Blasko, det var illa. Nåväl, vi får ta det där sedan för nu ska jag finna Rosen Som Aldrig Vissnar.

Han red iväg och tänkte: bra att jag passerat floden för gläntan ska ligga bortom denna, sägs det. Passera Belibimba så är du snart i Esperian. Men dessförinnan ska man visst komma till byn Huger och därefter till staden Mosicca.

Blasko red vidare. Och innan gläntan nåddes kom han mycket riktigt till en by, en samling gårdar längs en bygata. Det var Huger. Det var av allt att döma en välmående by för alla hus var tjärade och hade ornamenterade fönsterluckor, grönmålade dörrar och spåntak. Men trots det var byborna ledsna.

- Varför är ni ledsna? sporde Blasko. En man i vadmal och slokhatt svarade:

- Vårt guldäppelträd ger inte frukt längre.

Härvid pekade han på en gård i byns mitt där det växte ett träd. Trädet, rätt likt en lönn, var fullkomligt kalt och förtorkat.

- Jag vet inte hur ni ska göra, sa Blasko sanningsenligt. Men jag kanske kommer på något för jag återvänder strax.

Blasko red vidare och kom så till en större by, rent av en stad. Den hade flera kvarter med korsvirkeshus och stenhus, kullerstensgator och en brunn på ett torg: det var Mosicca. Men folket han mötte var även här sorgsna. Hjälten frågade varför. På detta svarade en fet man i barett, slängkappa och knäbyxor:

- Vår brunn har sinat. Vad ska vi göra?

Hjälten red fram, såg ner i schaktet och såg att botten bara bestod av sten. Han skakade på huvudet och sa:

- Aj aj då. Jag får fundera på saken, kanske jag kommer på något. För jag återkommer strax!

Han red vidare och funderade på sitt äventyr. Sickna gåtor va, hur ska jag lösa dem? Men kommer tid kommer råd.

Vad det led löpte vägen in i en skog. Dess träd växte förhållandevis tätt; man såg både granar, aspar och björkar samt videsly, nyponbuskar och ormbunkar. Och ingen skog utan djurliv; i kronorna hörde man en koltrast sjunga, enstaka humlor flög och samlade nektar till sin hummelhonung och ibland såg man en hare stanna upp mellan några träd innan den försvann.

Han red under tystnad en stund. Plötsligt nådde han en blomsteräng. På högra sidan farvägen såg man en skylt, en träskylt på en påle nerslagen i marken. Blasko red närmare, böjde sig ner och läste:

"Följ denna stig så kommer du till Solgläntan, även känd som Esperian."

Solgläntan! tänkte Blasko. Esperian! Men det är ju precis platsen jag söker! Och skyltat och allt!

Han slängde benet över hästens manke och hoppade ner på marken, lämnade sin häst att beta gräs, tog ett djupt andetag och slog in på stigen till Solgläntan. Äntligen, tänkte han, mitt sökande närmar sig sitt slut... kanske finner jag här rosen, denna sägenskimrande Ros Som Aldrig Vissnar...

- - -

Blasko följde stigen in i den gåtfulla, fridfulla skogen och kände det som om han inte hade ett problem i världen. Och vad det led rundade en krök på stigen och kom ut i en glänta, och i gläntans mitt såg han något som glänste. Han gick fram böjde sig ner och såg att det var en gyllene ros, underbart vacker, skinande som solen. Han kände på den; den var mjuk som en levande växt, men lystern var inte att ta miste på, det var guld.

Han drabbades av ett ögonblicks tvekan: vad gör jag nu? Ska jag verkligen plocka denna vackra växt? Vore inte det helgerån? Men då sa en röst:

- Plocka mig!

- Vad? sa hjälten.

- Du hörde mig, sa rosen - för det var den -, plocka mig! Du har sökt mig vida omkring och nu har du hittat mig!

- Aha, du kan tala!

- Ja visst, sa blomman. Men jag känner också på mig att du har några frågor; passa på och ställ dem nu, för när du plockat mig kan jag inte längre tala.

- Gott, sa Blasko. Jag passerade på vägen hit en by med ett guldäppelträd som inte gav frukt; vad är problemet?

- En mus ligger och gnager på roten; döda musen så ska trädet åter ge äpplen.

- Tack. Sedan såg jag en stad med en brunn som sinat; vad är problemet?

- Under en sten i brunnen bor en padda; döda paddan så ska brunnen åter ge vatten.

- Åhå, tack, sa Blasko.

Sedan frågade han hur han skulle göra med Thonon, färjkarlen som hotat att överlåta sitt ämbete på honom. Rosen gav ett svar även på detta.

- Tack ros för dina råd, sa hjälten, nu plockar jag dig!

- Härligt, sa rosen.

Hjälten fattade stjälken och knipsade av den med blotta fingarna, tog rosen, höll upp den mot solen och strålade ikapp med dess sken. I samma stund hände något märkligt; där rosen vuxit sköt en ny, likadan blomma upp, lika vacker och lika gyllene.

- Det var konstigt, sa han för sig själv. Men den finns där förstås för näste äventyrare som får ett liknande uppdrag. Eller så är det bara så att det ska växa en gyllene ros här, skapelsen är inte komplett utan den.

- Det är så, sa den nya rosen: det ska alltid finnas en ros här som föremål för drömmar - allas drömmar.

- Jag förstår, sa Blasko. Så farväl växande gyllene ros i denna glänta; må du bli mål för en annan äventyrare, eller må du blomstra här i evigheters evighet!

- - -

Blasko stoppade den plockade rosen i en innerficka på kolten och gick stigen tillbaka. Tillbaka vid ängen fann han sin häst, besteg denna och red iväg i den soliga eftermiddagen. Så kom han till staden med den sinade brunnen, Mosicca. Vår hjälte red rakt in på torget, kallade baskermannen till sig och sa:

- Jag har lösningen på ert bekymmer. Under en sten i brunnen bor en padda. Om ni dödar denna padda kommer brunnen att ge vatten igen.

Man lät genast ordna rep för att fira ner en smal, modig man till brunnens botten. Väl där vände han på stenarna, fann paddan och dödade den med en hirschfängare. I samma stund började vattnet flöda och mannen hissades upp.

Alla kunde snart se att brunnen gav vatten igen. Man hurrade för riddaren och bjöd honom på en festmåltid i stadens rådhus. Där undfägnades han med god, fet mat. Trött av måltiden beslöt han att övernatta där och nästa dag lämnade han staden till allmänt jubel.

Han kom så till byn med det förtorkade trädet, byn Huger. Mannen med slokhatt träffades på. Till denne sa Blasko:

- Svaret på lösningen med ert vissnade träd är att en mus gnager på roten. Döda musen så ska trädet åter ge frukt.

Man ordnade fram spadar och började gräva runt trädets rot. Snart fann man den lömska musen och dödade denne med ett spadhugg. I samma ögonblick började trädet grönska och bära gyllene äpplen.

- Varsågod, sa mannen i slokhatten, ta ett guldäpple som tack!

Blasko såg på det glänsande gula äpple som räcktes honom och tänkte: guldros, guldäpple, ingen dålig skörd.

- Tack, odalman. Men nu måste jag vidare.

Han stoppade äpplet i sin andra innerficka och red vidare mot Belibimba, den brinnande floden. Väl där mötte han Thonon, färjkarlen, som väntade med sin båt:

- Ro över mig så ska vi göra upp sedan, sa Blasko.

- Gott, sa Thonon.

Hjälte och häst klev ombord och roddes över Brinnande floden. Väl över lopp Blasko i land med sin pålle, räckte lång näsa åt Thonon och red iväg. Detta var det råd rosen gett vår Blasko: att för allt i världen inte ta emot den andres åra, då skulle allt vara förlorat.

Så Blasko red tillbaks till den kung som tvingat honom hämta rosen, kung Preben. Och väl i tronsalen tog Preben emot rosen.

Då steg en hovman fram och sa till kungen:

- Det sägs att om man tar bladen från ett flertal dylika rosor, mal dem och utvinner rosenolja, så får man ett livselixir: en dryck som gör en odödlig!

Kungen nickade åt detta. Han frågade Blasko var han funnit rosen, om det fanns fler - och det fanns det förvisso sa Blasko, det växte ju upp en ny sedan han plockat den första. Han tänkte: detta blir ett bra sätt för mig att ge igen på denne vesälle kung jag tjänar, denna pungsugande nidung, denna nattsvala! Så Blasko gav honom vägen till Belibimba, till Brinnande floden - och kungen, sugen på fler rosor, fler exemplar av denna den eviga rosen, eftersom bladen i viss mängd alltså kunde alstra ett livselixir, gav sig av till den Brinnande floden och Solgläntan bortom den, till Belibimba och Esperian.

Preben red iväg på en grå häst, red iväg med hermelinsmantel och kungakrona på huvudet. Men väl vid floden räckte honom Thonon åran så att han, kungen, blev fast för evigt som färjkarl medan Thonon själv lopp i land och blev en fri man.

Blasko var för sin del nöjd med att ha straffat kungen på så vis; kungen hade ju oprovocerat överfallit vår hjälte när denne red genom Prebens rike. Sedan hade han hotat honom till livet om han inte fann Rosen. Så går det; som man bäddar får man ligga.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

tisdag 27 september 2011

"Falsk konsensus" skriver Carl-Johan Malmberg


Carl-Johan Malmberg i SvD är en relativt pålitlig penna. En bildad estet, en man med akademisk cred, författare till både fackböcker och prosa. En essäist med dagspressprofil. Och i sin recension av Philip Zieglers fotobok om drottning Elizabeth II gör han en och annan reflektion. svd




Först själva objektet för recensionen: Englands drottning Elizabeth. Malmberg säger sig beundra henne. Han berättar om när han som barn såg Elisabeth på ett Stockholmsbesök och annat dylikt. Detta är personligt på ett sätt som texter i dagspressen sällan är.

Elizabeth är enligt mig inte värd att beundra. Men OK, hon har kanske en screen-presence, någorlunda ägnad att fotografera. Som just i Zieglers "Queen Elizabeth II - A Photographic Portrait" som Malmberg recenserar. Här förekommer inga filmstjärneleenden men här finns värdighet. Efter att ha läst på är jag själv inte ägnad att beundra denna monark. Hon kan antas vara del av den illuminatiska elitklubb som leder denna värld i fördärvet.

- - -

I början av sin text berör Malmberg Londonkravallerna. Minns ni dem? Jag minns dem som något annat än vad Malmberg gör: "... denna sommar som inleddes med slösaktigt prinsbröllop i Westminster Abbey och slutade med våldsamma upplopp i Londons utkanter där skadegörelsen mest drabbade redan utsatta och följdes av absurt hårda tag från rättsmaskineriet. Ett repressivt samhälle förtydligades." Det var inga absurt hårda tag. Det var nödvändiga hårdhandskar för att stävja anarki. Men så låter det i pressen, så fort polisen utövar sitt ämbete är det övergrepp.

Cameron agerade med fast hand. Han var så illa tvungen sägs det. Nästa år är det ju olympiad i London. Då måste man visa för omvärlden att man kan styra landet och garantera säkerhet. Utöver det var Camerons hanterande av krisen i alla fall taktiskt nöjaktig. Man måste våga kommendera ut 16.000 poliser om det kniper. Samt beväpna provisoriska medborgargarden. Jag tvivlar att en Reinfeldt skulle vara en dylik situation vuxen. Han skulle väl bara anta en bekymrad min och skylla allt på SD.

- - -

Åter till Malmberg. I inledningen till sin recension av fotoboken om Elizabeth II nämner han en viss dokumentär av Terence Davies. Den handlar om "det brittiska 50-talet med dess tilltagande konsumism och falska konsensus." Jag gillar slutorden här: FALSK KONSENSUS. Malmberg använder det som synes om ett annat land i en annan tid men jag tycker begreppet är användbart även i dagens Sverige.

För det är vad som präglar Sverige av idag. De sju etablerade partierna styr som fåvälde och är rörande ense om att sabotera landet, motarbeta traditionell svensk kultur och svenska seder. MSM är den ideologiska trumpeten som säger att Sverige är skit och etniska svenskar ska nöja sig med rollen som en andra klassens befolkning. Svensk strävan betyder inget: ett mångtusenårigt växttäcke rivs upp och slängs på sophögen.

Men denna konsensus i att motarbeta Sverige är just falsk. Det finns en tyst majoritet i det här landet, en omisskännlig "konservativ" strömning som fortfarande firar midsommar utan skam, som omhuldar svensk historia lite så där lagom tankspritt men ändå. Man är inte fientliga till det svenska så som eliten tenderar att vara. Man är för sina svenska rötter och sin svenska stil. Man gillar saker, man är inte hatiska till allt som man är inom eliten.

Denna tysta, affirmativa majoritet är vad som håller landet igång. Dagens självhatande stil däremot, den "... is just a passing fancy, going away".




Relaterat
Mythago Wood
Ballard
Reportage: kyrkogården

söndag 25 september 2011

Ryssland är vår granne


Få se nu: först var Putin president. Sedan blev han premiärminister. Och nu ska han bli president igen...?




Ryssland är vår granne - på gott och ont. Statsskicket är som synes halvtotalitärt. Nu rustar man upp också. I och för sig har varje stat rätt att försvara sig och den ryska krigsmakten är formellt i behov av förnyelse. Det betyder inte att man ska se lättsinnigt på Ryssland.

Inte för att Sverige lär rusta upp. Här är tänket ganska lättsinnigt gällande närområdet. "Nato kommer till hjälp om det svider" - glöm det. Nåja: vi har de grannar vi har. Och generellt tycker jag inte man behöver se så negativt på Ryssland. Se på vår historia! Nog har vi krigat men vi har haft fredligt utbyte också. Själva den ryska staten grundades ju av vikingar som kallats dit: "Kom och styr över oss" sa ju ryssarna enligt Nestorskrönikan. Så präktiga vikingar kom dit och ryssifierades snabbt: Helge blev "Oleg" och Erik blev "Rurik" och så vidare.

Jag kommer här att tänka på en aktuell man: svensk-ryske Oleg Nejlik, 27. Han deltog i en Idol-audition med sin låt "Elektropop". Han antogs till tävlingen men åkte senare ut. Men låten är fortfarande bra. Bästa versionen var själva denna audition, se här. Min poäng är i alla fall att om Oleg ville försvenska sitt namn kunde han enkelt välja att kalla sig "Helge". Men nu är han ju redan känd som Oleg så never mind.

- - -

Vi går vidare i jämförelsen Sverige-Ryssland. Vi är i medeltiden. Och visst var till exempel den religiösa klyftan märkbar då. Ryssland kristnades av den ortodoxa kyrkan, vi av den katolska. Och handelskontakterna var möjligen livligare för oss mot söder och väster än öster under medeltiden. Vi var under tysk hegemoni. Och med ryssarna hamnade vi i krig från 1500-talet och framåt. Med det sagt så såg förvisso Peter den Store upp till Sverige som administrativt föredöme. Att ordna staten med ett kansli och skilda kollegier för flotta, armé och skattkammare tog han efter. Svenskar som blev krigsfångar efter Poltava hamnade även ibland på höga positioner, som Johan Gustaf Renat som kartlade Östturkestan. Renats karta "... kom senare att användas i den stora fejden mellan Strindberg och Sven Hedin. Med hjälp av kartan kunde Strindberg visa, att Hedin inte varit den förste svensken i Östturkestan utan att han haft 200-åriga föregångare." (Alf Åberg, "Karoliner", 1976)

Under 1800-talet förekom viss svensk invandring till Ryssland. Lenins farmors mor hette till exempel Anna Beata Öhrstedt och föddes i Uppsala (Louis Fischer, "Lenin", 1965). Med den finlandssvenska anknytningen därtill så var svenskar i S:t Petersburg ett vanligt inslag, som poeten Bertel Gripenbergs föräldrar och Mannerheim med sin ryska tjänstgöring, bland annat i Chevaliergardet i den ryska huvudstaden 1891-1904.

Sverige och Rysslands historia under 1900-talet är mest en historia av hot och konfrontation: hot från denna stormakt mot vår lilla stat. Det tänker jag inte förtiga. Men visst finns det potential till samarbete och förståelse också. Vi bör hålla garden hög och minnas Catalinaaffären, DC 3:an, Wennerström och Bergling, men någon principiell fiendskap Sverige-Ryssland tänker i vart fall inte jag odla.




Relaterat
Gripenberg: Livets eko
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)
svd dn
Nik Roerich, "Vikingar kommer till Ryssland", 1899

lördag 24 september 2011

Konstnärer som varit galna


Carl Fredrik Hill var en svensk målare som blev galen. Han ställs ut på Valdemarsudde till och med 29 januari nästa år.




Walter Benjamin hade en särskild avdelning i sin bokhylla: "galna författare". Jag antar att han, likt fallet Hill, menar kreatörer som varit klinsikt galna. Hill använde till exempel bara två färger mot slutet, kadmiumgult och pariserblått. Motiven var också sant sjuka, man blir störd, man blir berörd. I alla fall med facit i hand kan man se det annorlunda i dem. 

Vi kan som vissa (som Ekelöf) se det spännande i dessa motiv, det konstnärligt utmanande: här tänjs gränserna. Men att vara sjuk, sinnessjuk är nu inte roligt. Då blir konsten en väg ut eller nödventil.

En musiker som blev galen var Syd Barrett. Beundraren och artisten Robyn Hitchcock frågade sig vid dödsbudet hur Barrett hade det i den där dimman, varför han inte berättade om den. Sannolikt hade Barrett det usel i sitt tillstånd. Han led så som man gör när man är själssjuk.

Galna författare då...? Vi har ju en Mervyn Peake som väl får räknas dit. Han har kallats "en bildkonstnär på upptäcktsfärd i språket"... Han bryter mot litteraturens regler eftersom han inte vet att de finns.

Nietzsche blev galen mot slutet. Här var det ett slags hybris som inte jag finner så mycket kreativt i just nu. "Varför jag skriver så goda böcker" kunde han skriva om på slutet. Den mer eller mindre ordnade Nietzsche som avslöjar och finner absurditeter i vår tid, den Nietzsche som ironiserar och finner glädjen i en ros, det är mer i min smak.

- - -

Sjuka tänkare, galna författare...? Nog har västvärlden sin del av dessa. Det är lätt faustiskt att vara ett vilsegånget geni i sin vindskupa. Här kommer romantiken in: man beundrar dessa galningar. Men att vara kliniskt galen är nu ingen dans på rosor. Det är att leva i helvetet.

Men man förstår också romantiserandet. Vi romantiserar ju hevetet à la Milton i Paradise Lost...

Och visst kan galenskap fascinera. Se till exempel C. F. Hills målning av en profet som predikar bland isbjörnar, spyende vatten som fontändjur -- gåtfullt, fascinerande, fantasirikt bortom allt förnuft. Hur gör man för att hitta på något sådant? Det är därför Ekelöf vurmar för den sjuke Hill och Robyn Hitchcock för den sjuke Barrett. Det är avundsjuka, konstnärlig förundran över att kunna skapa så där obetingat, obehindrat, synbarligen lekfullt som ett barn.

Edit 25/9: SvD:s Anna Brodow Inzaina berör detta med Ekelöfs fascination inför den sjuke Hill. Själv föredrar hon den friske Hill, landskapsmålaren som var nog så nydanande. Jag kan förstå det men måste själv erkänna att Hills sjukdomsmåleri är oerhört intressant. Det öppnar upp för den surrealism som Ekelöf gillade: Dali och Magritte för att inte tala om poeter som Rimbaud och dadaism. Surrealismen kan då kallas "kliniskt friska konstnärer som vill skapa som om de vore galna". Galenskapsdyrkan kan i och för sig gå för långt men grundsatsen är vital: att nå ner till de omedvetna skikt där verk sådana som Hills "Profet" uppstår.

Att intressera sig för galna konstnärer är fullt legitimt. Man ska bara akta sig för att idyllisera sjukdomen. Och man kan inte rå för att man är frisk: bara för att man är mer eller mindre psykiskt OK ska det inte hindra en från att inspireras av galen konst, av motiv som fångar psykiska landskap, otillgängliga för den sedvanliga geografins mätinstrument.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
dn svd ab
Målning: Robert Svensson

fredag 23 september 2011

Ljusvallen genombruten?


Är Einstein obsolet? Har vetenskapen kommit ikapp hans påstående om ljushastighetens konstans? Forskare vid CERN i Schweiz har nämligen skickat iväg en neutrino som uppnått 300 006 kilometer per sekund. 300 000 km/s är den påstådda gränsen. Felkällor sägs vara uteslutna även om dagens bedrift så klart inte är etablerat faktum än. svd svd dn dn exp Guardian




Universum - en oändlighet av stjärnor och planeter. Ända sedan urminnes tider har människan lyft sina liljeblå mot rymden och frågat sig vad som finns där, hur man ska nå ut dit. Vi HAR också lyft oss från jorden och åkt ut en bit i rymden, men för interstellära resor har det hittills varit stopp. Ljushastigheten utgör en gräns för rymdskeppens hastighet. Ju närmare man kommer den desto mer bränsle behöver man för att öka farten. Man måste till slut ha oändlig massa för att accelerera.

Alternativ till detta, vad skulle det vara? Hur nå en fjärran stjärna? Vi har ju idén om månggenerationsrymdskepp som inte är så sexig. Att tuffa på i underljushastighet medan rymdskeppets besättning successivt föryngras genom alstring, genom att besättningen får barn med varandra och barnen växer upp för att i sinom tid ta över styrandet av skeppet - det tilltalar i alla fall inte mig som fantast. Så för att iscensätta sina interstellära dramer måste man kringgå ljushastigheten genom någon konstruktion, något koncept. Jag kallar det infrarymd i mina berättelser.

Infrarymd: det är en subeterisk genväg, en interdimensionellt sätt att ögonblickligen ta sig mellan två vitt skilda platser i rymden. På så sätt lyckas vi skapa oss ett rymdimperium. Färder snabbare än ljuset blir möjliga. Snabba rymdfärder blir vardag. Vi möter även andra arter som funnit denna kommunikationsväg och det ger både problem och möjligheter...

Så här beskrivs infrarymden i en text jag en gång skrev. Ett patrullskepp är på väg tillbaka från ett uppdrag på en planet, ett rendez-vous med fientliga ödlevarelser. Soldaten Yoshi Medon sitter och filosoferar efter det första skarpa mötet med fienden, saurierna:
Medon vände sig mot en ventil där han satt, såg ut över rödförskjutna himlakroppar och blev filosofisk. Jag klarade det, jag löste mina uppgifter tänkte han. Alltid något.

Men kampen har bara börjat – kampen för att återta de världar som sauriern roffat ifrån oss. ”Efter segern: spänn hjälmen hårdare om huvudet” som någon sa, det ska bli mitt måtto. Man får inte vila på sina lagrar.

Två signallampor tändes i taket. Det var signalen för infrarymdshopp, en genväg i rymden; en portpassage, en övergång från ett tillstånd till ett annat. Somatiskt märkte man inget av dessa hopp i rymden men mentalt påverkades man av dem, blev en smula äldre för var gång. Alldeles gratis var det inte att utplåna avstånd på detta vis.

Människan hade kommit en lång väg. Hon hade tagit sig ut i rymden från sin hemplanet Jorden för 500 år sedan, expanderat ut i omöjliga rymder med olika färdmedel, ritat kartor med konstiga symboler och navigerat sig ut i virvlande rymder, till nya stränder och stjärnhav.

Hon koloniserade världar, utvecklade teknik och förökade sig – tills hon träffade på sauriern som berövade henne hennes imperium och jagade bort henne till Bononsias hålor, en grottvärld i en avkrok. Men nu hade människan kravlat sig upp ur sina hålor för att ge lika för lika, för att återta sitt interstellära imperium.

Infrarymden är en icke-dimension, ett interdimensionellt något man genar genom för att slippa att fysiskt färdas från punkt A till punkt B. Man utplånar avstånd med infrarymden. Tidigare i denna utveckling tänks man ha färdats via maskhål och Einstein-Rosen-bryggor, svarta hål som fick en att komma ut i ett vitt hål någon annanstans. Men detta krävde rendez-vous vid vissa platser i rymden, krävde att man for till en viss punkt för att nå genvägen. När infrarymden upptäcktes blev allt mycket friare. Man kunde ta sig till en ny plats i rymden från en godtycklig annan plats.

Sålunda har jag konstruerat det i min sf-roman. Jag är inte ensam. Ända sedan Einstein publicerade sin teori förra seklet har sf-författare försökt kringgå hans idé om ljushastigheten som begränsning. Jerry Pournelle sa för sin del i "A Step Farther Out" 1979 att han inte trodde på ljushastigheten som barriär. Med dagens forskningsresultat från CERN kan han ha fog för sin skepsis. Från detta till veritabel färd ut i kosmos och eventuell upptäckt av infrarymd må det vara långt, men man får väl drömma. Och "we are such stuff that dreams are made of", som Shakespeare sa.

Edit: att knyta utomdimensionella resor till dagens partikelexperiment, som jag gör i denna artikel, det är inte så långsökt. Hör bara på The Guardian som citerar en forskare som ger sin förklaring på hur neutrinon kunde bryta ljusvallen:
Heinrich Paes, a physicist at Dortmund University, has developed another theory that could explain the result. The neutrinos may be taking a shortcut through space-time, by travelling from Cern to Gran Sasso through extra dimensions. "That can make it look like a particle has gone faster than the speed of light when it hasn't," he said.

Om partikeln verkligen färdats extradimensionellt vete tusan. Men citatet visar på hur dagens forskare tänker spekulativt. Sf och vetenskap påverkar varandra ömsesidigt och har gjort det sedan modern sf föddes i slutet av 1800-talet. Vilda idéer framförda i sf-berättelsens form stimulerar vetenskapare att tänka utanför ramarna och, omvänt, intressanta forskningsresultat ger stoff åt berättelser. En sådan som Arthur C. Clarke var väldigt vetenskapligt stringent samtidigt som han lät fantasin verka. Om sin relation till NASA, som med sin forskning tänjde gränserna för människans tillvaro, sa han: "I don't work for NASA, NASA works for me"...




Relaterat
Eld och rörelse (2007)

torsdag 22 september 2011

Tyskar som skriver om tro och tradition, finns det?


En rad tyska författare gästar bokmässan: Ferdinand von Schirach, Silke Scheuermann och Nina Hagen.





Nina Hagen kommer med memoarer som bland annat tar upp hennes religiösa sida. Att be till Gud, bekänna synder och vara from är sedan länge ideal hos denna punkdrottning. Det visste jag inte. Jag har bara lallat med i hennes version av Sarah Leanders "Ich weiss es will einmal ein Wunder geschehen". Den förekom först i filmen "Die Grosse Liebe" 1942. Leander framför i filmen sången för en hänförd publik av idel soldater.

"Tysk höst" skriver AB idag 22/9. Man recenserar även Hertha Müllers debutroman. Så det är lite tyskt på gång dessa dagar. Tyskland per se intresserar mig. Främst då dess äldre, tidigare författare. Kulturlivet i dagens moderna, samtida, lobotomerade 2011-republik säger mig föga. Landet är fördragsmässigt vasall under USA och det speglas i kulturlivet, där nedvärderande av egna traditioner är norm och ignorans av gångna seklers lust och kval är högsta mode. Frånsett Hagens fromma hågkomster tycks negativism och autodestruction vara fallet. En Silke Scheuermanns nihilism kanske är ärligt upplevd, den kanske skildrar samtiden, men det betyder inte att jag måste gilla den. von Schirachs snusförnuftiga skildringar av brott och Hertha Müllers frosseri i oförlöst elände får mig att bli pessimist över tillståndet i dagens tyska nation. Är detta det bästa de har, är detta vad som är värt att översätta?

Nej, ska det gälla tyska författare söker jag mig till gångna storheter. Den på svenska aktuella "På Marmorklipporna" av Ernst Jünger visar en förbundenhet med tradition och dans, skildrande som den gör hur forna ideal blir ett försvar när skogstokarna anfaller. När det gäller livet kan man inte bara hänvisa till hur allt är meningslöst. Jünger dog 1998 men hans verk har ännu vital lyskraft, en fyrbåk för tro, trygghet och tradition som dagens bokpublik skulle må bra av, svältfödd på böcker som de som kursas på bokmässan. I "Heliopolis" målade Jünger till exempel upp traditionens makter i strid mot titanism och tekniska goliats. "Der Arbeiter" var kronan på Jüngers teoretiska verk anser han själv: här fick sig den kulturfientliga teknokratvärlden en skarpsinnig iakttagare och kritiker.

En samtida till Jünger var Oswald Spengler. Denne kunde ge samtiden relief med perspektivet bakåt. Dagens kultur har kört slut på sitt krut, kreativiteten från gamla tider är inte för handen längre. Allt som återstår är stilupprepning, ironi och postmodernism. Den sistnämnda termen använde inte Spengler, han dog 1936, men han fångade dess anda.

Så den som vantrivs i dagens tyska kulturklimat har en del att hämta i flydda tider och dess författare.




Relaterat
Dynontologi
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)
ab ab ab ab svd svd svd svd dn dn dn

Intrigen i "Avatar" haltar


"Avatar" var en film av James Cameron som kom 2009. Nu ska den bli temapark på Disneyland skriver DN. Klart 2013 (om någonsin).

Om "Avatar" kan mycket sägas. Men, förlåt en yngling: är inte intrigen lite märklig? Är det inte så att människans framtida rymdimperium upptäcker en gosig planet befolkad av naturfolk, en planet man misslyckas med att erövra i markstrider (mark plus flyg)? Och så ger man sig bara av sedan, människan erkänner nederlaget och lämnar stället med sin rymdflotta. Men varför inte bomba planeten från rymden då?

Parallellen till flygbombning torde vara uppenbar. Visst, strategisk bombning kan inte i sig vinna ett krig, men nog prövar man möjligheten innan man helt ger upp. Därför tycker jag "Avatar" är märklig. Det ovannämnda är ett hål i intrigupplägget.

Bombning från rymden har jag annars skildrat här. Ska man erövra en planet torde en eller annat form av eldförberedelse, en eller annan form av krebabombning behövas. Kreba = KREtsBAnebombning.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Akvarell: LS

onsdag 21 september 2011

Heder åt Ahlmark


1994 gav Per Ahlmark ut boken "Vänstern och tyranniet". Efter den blev det omöjligt att kalla sig kommunist säger PM Nilsson. Ahlmark visade här en gång för alla hur radikalvänstern stött Pol Pot, Mao och Stalin och kommit undan med det. Men nu luftades allt, byken tvättades offentligt. De utpekade protesterade såklart, hela det svenska kulturlivet avfärdade Ahlmark, men boken blev ett trendbrott. Varumärket "kommunist" fick sig en törn det inte hämtat sig från. Idag återstår bara kulturmarxism och negativism.




Så jag lyfter på hatten för Ahlmark som idag kommer ut med sina memoarer ("Gör inga dumheter medan jag är död"). Man kan där möta allt det negativa som Ahlmark må representera (humorlöshet, påstridighet, uppskruvat tonläge) men jag tänker inte gå den vägen här. Ahlmark var en fighter, en underdog i den välbehövliga, länge emotsedda striden där vänstern skulle synas i sömmarna. Och långt om länge visar det sig att det extrema vänsterfolket inte har något att sätta emot. Så, mina vänner, vinns virtuella strider: dels med texter och debattböcker, men också med TIDEN som bundsförvant. Tiden sållar bort slaggen och visar vad som var rätt och klokt och vad som var puckat och skevt.

- - -

Den svenska elitens förhållande till nazism och kommunism är komplicerat. Man kunde till exempel ha väntat sig att de som stått på radikalhögerns sida under andra världskriget skulle få lida för det. Men nej, folk som Sten Carlsson och Alf Åberg accepterades tyst av eliten. En sådan som Per Engdahl fick det förvisso svårt men han höll högre profil. Gjorde man en stilmässig avbön var man välkommen i salongerna igen.

Så var det strax efter kriget. Men även när 68's radikalvänster seglade upp lät man nazisterna vara. Proggarna tänkte väl att granskar vi dem granskar de oss: radikala ytterligheter som berör varandra. Om detta skrev Bosse Schön i "Där järnkorsen växer".

Sedan kom 1990-talet. Då började vi i Sverige plötsligt granska både bruna och röda. Helene Lööw och Thomas Hübinette skördade lagrar med sina exposéer över radikalhöger då och nu. Och parallellt kom en uppgörelse med vänstern med Per Ahlmarks "Vänstern och tyranniet" som portalverk. Alla hatade denna bok då, när det begav sig. Men nu ser vi ju att det är en klassiker. Man kan inte förtiga sådant här.

- - -

Har man hyllat Pol Pot, Stalin och Mao ska man stå för det. Sentimentet var tills nyligen att högern är instrinsikalt ond, vänstern intrinsikalt god. Detta försvar gjordes inför Ahlmarks påståenden 1994 men nu går det inte längre. Sentimentet har ändrats på denna punkt. Samhällsklimatet är förändrat. Så jag säger, utan ironi: tack för att du bidrog till det Per Ahlmark.

Då frågar man sig: hur ska vi göra för att ändra dagens samhällsklimat, dagens sentiment? Det där invandringskritik stämplas som rasism, islamkritik som islamofobi...? Svaret är bara att vi ska ändra det, med denna blogg och annat.

Perspektivet man får från Ahlmarks verksamhet är att det hela kan komma att ta tid. Men det kvittar ty rim och reson måste få råda.

1970-talet kallades "det galna årtiondet" men vad är då 2010-talet med sin mobbing av SD:are som utför legal parlamentarisk verksamhet, med folk som förlorar jobbet för att de kritiserar invandring, med utfrysning av alla röster som går bortom sjuklöverns agenda...?

- - -

Ahlmark har även varit poet. Tre verk gavs ut på 1980-talet. 1983 kom han till exempel med samlingen "Visum" där han diktade om Olof Palme. Han gjorde det under kod ("Eminensen -- tal till en politiker år 2000") men den som kände till den palmeska retoriken fattade direkt vem som var måltavlan:
Nån släpper liknelser som luft
Låt flytta fram en position och vägra
riva några broar men sparka
andras attentat till avfallskvarnen. Skylta
de sår vi fick i bakhåll och ta
strid för land och svaga. Din stolthet
och rutin: att slunga Davids sten
Bord duka dig (med Svenssons frestelse)
och ständigt ärva ett konkursbo...
Ben i myllan, ögonen i skyn
Evigt mode: slängkappan i vardagsgrått
Och gudar som arkivet stoppat upp
får bräka bifall i ditt
tolkningsföreträde

Det här är bra ännu 30 år efteråt, även sedan de strider det gällde lagt sig. Man märker den ahlmarkska glöden, för att inte säga hatet. Kärlek och hat är tillvarons drivkrafter och hatet mot Palme har här förädlats till sång.




Relaterat
Den svenska vänsterns historia
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)
svd dn

tisdag 20 september 2011

Sagotid


SvD skriver om ett stenåldersfynd man gjort i Motala. Flera kranier har hittats, två av dem monterade på pålar. De torde ha haft viss kultisk funktion, kanske har de varit troféer. En fiendehövdings skalle buren som triumftecken...?




Det är gamla fynd, omkring 8000 år gamla. Det är min själ gammel-gammalt...! Rena sagotidsfynden. Rena pre-historien: inga skrivna källor finns från denna tid. Det lämnar i teorin fältet fritt åt sagoförfattare som Eva Ibbotson, som i dagarna kommit med en ny roman på svenska. Tidigare har hon gjort sig känd för skrönor som "Den stora spökräddningen" och "Häxtävlingen". Den bok som idag är aktuell heter "Jätten på Jämreborg".

Ibbotson skrev sagor och stenåldern är sagotid. Så man kan säga: en naivistisk berättarsjäl som Ibbotson har kvar lite grann av stenåldersmentalitet, denna sedd som intuitiv, drömtung och nära till symbolen.

Svensk stenålder: vad har vi för skönlitterärt om den? Jo, en viss Björn Kurtén har skrivit stenåldersromaner ("Den svarta tigern", 1978, "Mammutens rådare", 1984), som sådan en förelöpare till Jean M. Auel. Det får en också att tänka på Verner von Heidenstam, som i första avsnittet i "Svenskarna och deras hövdingar" (1908) fablade om stenålderns möte med en ny tid. Sjoket om Ura-Kaipa ger oss en bild av stenålderns sumprunkande, stenhuggande jägar-samlarfolk som lever parallellt med bronsskimrande, boskapshållande jordbrukare. Men varje sak omhuldas för sig, något gott finns i båda; en harmonisk samverkan mellan tidsåldrarna, där goda traditioner bevaras, är idealet. Heidenstam har till exempel sin empati även för Ura-Kaipa och dennes kultur trots att man ser att hans hjärta klappar för de mer hjältemodiga indoeuropéerna. En av dem är ynglingen Karilas som villat bort sig och hamnat hos Ura-Kaipas skogsfolk. Men nu har Karilas brutit sig fri och han ser sin första hembygd:
Karilas satt och såg mot den andra stranden, där han hade gått som liten, men som han sedan nästan hade glömt. Det låg ett gult sommarsken över sädesfälten och stackarna vid gårdarna, som trivsamt blinkade fram under heliga askträd. Husen var runda och överklenade med lera och hade toppiga tak. Det vimlade av människor, och han bländades och spratt till, väckt av något, som han genast kände igen. Det var bronslurarnas klang. Folket firade just en fest nere på stranden, och spjutspetsar och stridsyxor lyste som färgade solstrålar, ty allt var av brons. Kläderna var av mjukt, vitt ylle med gula kanter och sållade med smycken. De största bronsbucklorna var inlagda med mörkaktig harts. Kvinnorna bar höga halsprydnader av bronsringar, och det rika håret hölls upp med hornkammar och nät av ullgarn, genomskinliga som spindelväv.

Stenåldern åsido: Heidenstam har en heroisk syn på historien, stora dåd värderas. Gott så. Det behöver vi idag när allt högt och ädelt ska kritiseras, relativiseras, släpas i smutsen om inte helt ignoreras. Men han var också en epiker som förstod att ge scenerna djup; alltför många upphöjda, allvarliga typer gör bilden stel, något mer måste till – som punkare och bönder, dårar och tiggare. Den där udda figuren, X-faktorn och jokern i leken behövs också. Han dyker mycket riktigt upp i olika skepnader i denna bok, som råttfångaren i Karl Knutsson-novellen och samen i ”Arnljot Gelline”, en rollfigur man även tycker sig finna i romanen ”Folke Filbyter” i form av Gisle Härjason, en lappad skogspunkare av evig varaktighet, en dåre förädlad till arketyp av diktarens penna.

”Karl Knutsson och råttfångaren” är för övrigt exemplarisk, den integrerar väl högt med lågt. Heidenstam koncentrerar Knutssons livsbana med alla dess upp och nergångar (kung tre gånger) med möten med råttfångaren under sitt skynke i Stockholms stadsport. Det är som kung Lear mellan dåren och tiggaren. ”Svenskarna och deras hövdingar” visar åtskilliga prov på sådan dramatisk koncentration. Ett annat är ”Adils och hans guldsmeder”. Det är fulländad novellkonst och populärhistoria i ett, utan att pekpinnarna syns. Men pekpinnar fanns det nog, de statliga beställarna (se ovan) hade ett och annat att säga till om. Heidenstam klarade denna balansgång väl. Bäst gick det i de äldre medeltida delarna, där fanns större spelrum att dikta än i de mer kartlagda delarna av historien.

Härmed tre citat som visar briljansen i denna bok, tre slumpvisa nerslag i dess rika och överrika landskap:
När havet glittrade fram mellan Roslagsskären, öppnade Faste armarna mot den soliga havsbrisen och ropade: »Härifrån styrde hövdingen Rurik med sina rospiggar och andra svearoddare och grundade sitt stora Roslagsvälde i öster. Skulle vi vara sämre? Nu är jorden vår.»
(”Grek-konungens gårdvar”)
- - -
Som han [Karl X] nu satt där och ordade om nytt och gammalt, insteg en smärt och kraftig man. Han hette Erik Dahlberg, och det långlagda ansiktet var djupt tankfullt. Med sina rena seder, sin kunnighet och sitt belevade sätt var han urbilden för en äkta nordman. Det var alltid frisk och sval luft omkring honom som kring en tall på ett högt berg.
(”Östersjöns nyckel”)
- - -
Det var redan nära på full dager. Yrvaken rev sig skepparen i håret och gnuggade ögonen. Hell dig, vackra skärgård, så din morgonbris kan friska på! Det är just en kultje, som kan få en gammal skuta att kila. Bara att hissa seglet, så lappat och uselt det är. Och så lägga ut. Lätt i håg, lätt på våg. Och så tobaksdrossen under läppen. Sol och vind, brun om kind. Se, det är en sann skeppares liv.
(”Snillenas konung”)

Vill man ha en lärd, lysande, diktad-men-ändå-sann exposé av Äventyret Sverige ska man läsa denna bok. Det är stenålder, vikingatid, högmedeltid, nyare tid och stormaktstid fram till 1800-talets fredsepok, allt avslutat med en återkomst till Ura-Kaipas gravdös av några samtida ungdomar:
Det var en skara ungdom, som var ute på strövtåg och nyss hade sökt en stunds skydd under de höga träden. Och se, bredvid en bräckt och splittrad fura stod på den soliga gläntan en gravdös av hopvältrade block och med en stor häll till tak.

»Det här måste vara Ura-Kaipas grav!» utropade en halvvuxen yngling och lade stadigt och fast sin hand på kanten av hällen.

»Karilas, Karilas!» ljöd det som en viskning under hällen. »Redan på stämman känner jag igen det gulskinande folket. Karilas, Karilas!»

Men viskningen var så svag, att det knappt var någon annan än ynglingen, som hörde orden. Den lät mer som ett prassel i den stillnande vinden.

Silvergrå mossa täckte stenarna, och på hällen syntes ännu de små gropar, i vilka trälar och fränder efter gravölet länge hade fortsatt att bränna sin offerkåda. - - - Nu stod där den unga skaran, klädd som det är bruk i våra dagar, ty det var nu i år som är. Hallonsnår med mogna bär klängde mellan stenblocken, och ynglingen hette inte Karilas, men han var Karilas' ättling och honom påfallande lik. Jag är inte ens fullt säker, att det inte var du själv, just du, som nu sitter och läser den här raden. Och var det inte du, så gå ut i skogen eller upp på höjderna med dina vänner, eller gå ensam, ty där finner du Ura-Kaipas gravdös!

Just dig var det, som han sökte med sin viskning, fast du växer till en fri man och aldrig vill låta sälja dig till någons träl. Något av dig, något av din egen varelse var också med redan i dina fäders verk och strider, liksom något av dig alltid skall leva kvar i dina efterkommande intill sista led.

Det är ord och inga visor det. Vi skapar själva vår historia genom att intressera oss för den, läsa om den, söka dess spår i skog och mark. I dessa förnekelsens dagar kan man därför själv bidra med något positivt blott genom att tänka, drömma och relatera till Sveriges historia, dess gestalter och lämningar. Inget hindrar oss, vi är fria män, fria att skapa vår framtid på basis av det förflutna.




Relaterat
Folksagor
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
svd svd ab dn
Målning: Robert Svensson

söndag 18 september 2011

Kinas väg


Många tror idag att Kina är på väg att ersätta USA som supermakt, att Kina kommer att bli ett transoceant imperium med hangarfartyg, kärnvapenmissiler och militärbaser. Det är helt fel.




Kina är av tradition ett imperium men det är inget transoceant imperium. Kanske var man på 1400-talet ute och seglade med några jätteskepp och nådde Afrika (se "Chinese Missions" i denna Wikipediaartikel), men detta ändrar inte den kinesiska mentaliteten som är formad av mandalan, cirkeln, och inte som hos västmänniskan av linjen, av blicken mot horisonten, Plus Ultra, "y mas, y mas, y mas".

Mer och mer, vidare hela tiden vidare. Dagens Kina gör vad det kan för att faustisera sig (utvecklandet av stealthplan, parader för hemkommande astronauter, hejdlöst byggande av skyskrapor) men det sitter bara på ytan. I själ och hjärta är kinesen en taoist, trygg om han får äga ett bibliotek och en trädgård.

Jag hårdar, jag medger det. Men min poäng är: i hela världen talar politiker idag om tillväxt, ekonomisk expansion, materialism i kubik. Kina är inget undantag. Andliga kvaliteter ägnas inte en tanke, det sopas in under "kultur" och så är det bra med det. Men för att världen ska leva och överleva behövs såklart en andlig renässans, en väckelse för traditionella världen. För Kina heter det taoism, buddhism och konfucianism.

Kina måste återgå till sina rötter, åter sätta sig mitt i mandalan och meditera. Att bygga skyskrapestäder (som mestadels får stå öde, se länk ovan), utveckla superjaktplan och "erövra rymden" är fel väg att gå. Man har köpt moderniseringen hook, line and sinker. Inför Peking-OS 2008 läste man till exempel om den kinesiske designern Ai Weiwei som visat sig ball genom att slå sönder en Mingvas. Ironiskt nog hade han som barn tvingats hjälpa sin fader att förstöra kulturföremål under kulturrevolutionen. Detta kan ju få en att spekulera över människan. Summan av kardemumman är dock att traditionalismen sitter trångt, där som här.

- - -

Jag tror inte på något kinesiskt världsherravälde. Historiskt sett må de ha rätt till Taiwan. Tibet är en annan femma. Min analys är i alla fall att Kina må styra sitt imperium, med eller utan taoism. Att vi som västerlänningar begär att de ska införa demokrati, med påföljande uppsplittring av partiet och imperiet, är väl magstarkt. Dock tror jag det kommer en utmaning mot Kinas hegemoner de följande åren. Det måste bli ett slut på materialism och "evig tillväxt" och ett nytt fokus på andlighet, harmoni, trygghet och hembygd, där som här.

Den revolten kommer inte att ske utan konvulsioner, trots dess andliga förtecken. Men såvitt jag kan se är den på väg, den sinnesslöa materialismen har nått vägs ände.




Relaterat
Dynontologi
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)
dn

Flygstödet


Flyg är på tapeten. Både igår och idag rapporteras om plan som störtat under flyguppvisningar. Senast var det en T-28 Trojan som gick under i ett hav av eld på en flygshow i West Virginia, USA. Här ska det dock inte handla om skolplan av typen Trojan, det ska handla om taktiskt flygstöd i en aktuell konflikt.




Vi vet alla att Nato i Libyen understödjer de så kallade rebellerna. Natoflyg upprätthåller en "flygförbudszon". Under täckmantel av denna ger man rebellerna flygstöd.

Rent operativt är detta standardförfarande. Infanteri på marken kan inte bara förlita sig på egna vapen. Speciellt inte nu när rebellerna bara har svaga styrkor beväpnade med kulsprutor, granatgevär och enstaka tanks. Man måste ha understöd för att kunna lösa sina uppgifter, i detta fall slå de Kdahaffitrogna styrkorna. Varifrån får man då detta understöd? Tyngre artilleri tycks man sakna. Alltså får man, liksom ur intet, understöd av världens mest avancerade flygstyrkor: Natos med understöd av Sveriges JAS-division.

Nato flyger stridsuppdrag som stöd åt rebellerna. Det är stagdevidrigt givet att man bara ska hindra Khadaffi från att flyga. Flygförbudszon, remember. Så där sätter man in sina FA-18, Tornados och annat. Och JAS-plan.

Taktiskt flygstöd har gamla anor. Redan under andra världskriget stöddes tyska arméer av Stukas i nära samverkan. England satte med tiden in speciella varianter av Hurricane för detta, sedan Typhoon och Tempest. USA hade planet Thunderbolt samt ibland Mustanger. Allt detta var jaktbombare. Ibland hade man dock strategiska maskiner som B-24:or vid Avranches för att bryta sig ur Normandie. USA fortsatte sedan med dylika högbombplan för taktiska uppgifter vid Khe Sanh i Vietnam samt i Gulfkrigets inledningsskede. Då var det B-52 Stratofortress-maskiner det gällde, åttamotoriga monstra som okonventionellt skulle slå ut specifika mål på marken för att röja väg för markstryrkorna. Annars var ju dessa plan avsedda för strategisk bombning, överordnad bombning avsedd att knäcka fiendens infrastruktur.

Parallellt med detta hade USA såklart dedicerat taktiskt flyg, som A-7 Corsair, A-10 Thunderbolt och idag FA-18 Hornet.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)
Gulfkriget
dn dn dn dn dn svd svd exp exp ab

torsdag 8 september 2011

Recension: Döden på larvfötter (Hassel 1958)


Edit 2018: i år gav Logik förlag ut min historiska essä över östfronten. Den heter "Trotylstorm i öster -- östfronten 1941-45". Mer info om denna ypperliga bok ges i detta blogginlägg. Boken innehåller mycket, bland annat ett kapitel om Sven Hassel. Den texten är helt olik nedanstående drapa. Så om ni vill veta mer om Hassels verk, kolla in min östfrontsbok. -- Sven Hassels böcker förtjänar en närmare granskning. Härmed en titt på en av hans tidiga romaner.




Tyskland 1943. Sven och hans kamrater är armésoldater. Som garnisonstrupp råkar de ut för ett allierat bombardemang som de sedan måste städa upp efter. Man måste samla ihop och begrava alla de civila liken. Sedan blir de sända till pansartruppskolan i Sennelager. Därifrån går färden omsider vidare till östfronten, där de strider mot den ryska övermakten. Vintern 1944 hamnar man i kitteln i Tjerkassy som man bryter sig ur efter viss möda.

Detta är handlingen i "Döden på larvfötter" ("Döden paa larvefödder"). Det är Hassels andra roman. Den första var "De fördömdas legion" (1953) och den var bra den med. Faktabakgrunden och den biografiska trovärdigheten kan nog diskuteras. Dock KÄNNS det hela trovärdigt; det är ju det som räknas. Det är romaner, inte memoarer. Jag ska ge en del citat senare som förmedlar denna autentiska känsla. Jag gör det utan att hävda vare sig det ena eller andra om Hassel som person. Det får andra göra. Jag anser dock att Hassel här och i vissa andra tidiga böcker ("Jag såg dem dö", "Monte Cassino", "Likvidera Paris") kunde dra skrönor, kunde berätta, kunde förmedla autentisk känsla.

Hassel är en udda typ. Han bara skriver, låter det flöda. Det är ibland, som i de senare böckerna, onödigt sadistiskt. Men man får inte slänga boken för det. Han har ofta en anekdot, en upplysning och en bild att komma med. Han är, på gott och ont, obildad: han bryter mot en mängd romanregler eftersom han inte vet att de finns... Han kan skifta från första till tredje person i samma kapitel. Det gör aldrig Linna, Heinrich, Pliever. De är mer väluppfostrade, är formellt mer LÄSBARA. Hassel är dock mer LÄSVÄRD; han kan kasta in jokrar i leken.

- - -

Några citat som visar på ett och annat i Hassels förmåga. Vad sägs till exempel om detta porträtt av överstelöjtnant von Weisshagen:
Han var en ganska liten karl med en alltför stor monokel fastklämd i ögat. Hans uniform utgjorde ett helt studium i den preussiske officerens prålsjuka: grön vapenrock i till hälften ungersk och till hälften tysk stil, mycket kort, som kavalleriets. Ridbyxorna ljusgrå, nästan vita, med skinnet av en halv ko fastsytt på baken, likaledes typisk kavalleristil, svarta och mycket långa lackstövlar. Det var oss en gåta hur han kunde böja benen när han hade dem på sig. Just för dessa stövlar och byxorna kallades han av soldaterna för "röv och stövlar". [s 38]

Hassel skriver om krig. Kärnverksamheten i krig är STRID, frontvistelse, operationer och hej och hå. Hassel kan detta bra vill jag hävda. Vem rycks inte med av konkretionen i en dylik passage:
Vi fick all hjälp man kunde åstadkomma men det var inte så mycket. Ett kompani från 104:e regementet, ett 8,8 centimeters lv-batteri och två ynkliga 7,5 centimeters stormpjäser samt ett fullkomligt oanvändbart kompani landskyttar som bestod av 50-åriga reservister. Hela härligheten samlades till en stormbataljon under befäl av kapten von Barring. Ännu medan morgondimman inhöljde allting i sitt skyddande täcke lät han utrymma våra skyttegravar så att vi inte skulle riskera att flyga i luften samtidigt med höjden. Vi gjorde oss redo att bereda Ivan ett varmt mottagande när han kom. [s 114-115]

Den mest minnesvärda personen i Hassels galleri är Josef Porta, Obergefreiter av Guds nåde. Så här beskrivs han i "Döden på larvfötter":
Porta hade fått upp de gamla flottiga korten på bordet. Den höga hatten satt elegant på sned, men det hade efter hand kommit en del bucklor i den. Den svarta felben hade också med tiden blivit något sliten. För att bättra på det hade han målat en röd och en blå ring runt ratten, så att den påminde om skorstenen på en ångbåt. Han klämde in monokeln från Rumänien i ögat. Inte den heller hade gått igenom kriget utan skråmor. Den hade fått en djup spricka så att hans öga fick ett fullständigt idiotiskt uttryck när man såg det genom den komiska linsen, infattad i svart celluoid och förenad med hans axelklaff medelst ett tjockt svart snöre, som stammade från en flickas underkjol. [s 107-108]

- - -

Min stora favorit bland krigsböcker är Linnas "Okänd soldat". Min andra stora favorit är nog Hassel. Linna skriver "bättre" men jag vill för den skull inte undvara Hassels brokiga värld. Det kan här vara intressant att se till andra hallstämplade östfrontsförfattare som Theodor Plievier och Willi Henrich. Dessa är välordnade och transparenta som Linna men de är en smula tråkiga. Linna är i en klass för sig, hans bok är tät, men Pliever och Heinrich dras med romanskrivarlater, de har tendenser till rutin och jargong. De saknar temperament. Men detta har Hassel i rikt mått. Därför återvänder man till honom. Han må vara en rännstensunge men han är bra. Så enkelt är det. Han har personlighet.

Det kan tilläggas att den nämnde Theodor Plievier skrev en svit med titlar som "Moskva", "Stalingrad" och "Berlin". Willi Henrich skrev för sin del "Cross of Iron" som senare blev film med James Coburn. "Döden på larvfötter" blev också den film en gång på 80-talet: "The Misfit Brigade". Den hade snål budget men var väl rollbesatt med till exempel Bruce Davison som Porta. Trailer här med den smäktande "Im Feldquartier" som soundtrack. Om dessa och andra östfrontsfilmer har jag skrivit här.




Relaterat
Trotylstorm i öster (2018)
Svenskt infanteri 1942
Det röda massanfallet

onsdag 7 september 2011

Jag kommer alltid att gilla Saab


Det går dåligt för Saab. Det vet vi alla. Redan för 1,5 år sedan, när Victor Muller via sitt Spyker tog över Saab, var det folk som anade vart det barkade. "Nu blir det en bolagsplundring som får Trustor att se ut som en tebjudning", sa en bekant.




Nu är det förstås så att Muller inte är någon pirat. Han är en entusiast, en så vitt jag kan se seriös entreprenör. Men inte ens en glorifierad visionär kan vända den skuta som heter Saab. Man är underfinansierade. Bilar och koncept finns men pengar saknas.

Det åsido kommer jag alltid att gilla Saab. Saab har aldrig gjort en ful bil, det har däremot Volvo (340, 440, andra generationens S40...). Saab som företag tycks ha varit en kreativ miljö. Biltillverkningen startades på vinst och förlust för att diversifiera bort från flygplan. Akronymen står ju för Svenska AEROPLAN aktiebolag. Och förutom bilar och lastbilar har man byggt båtar, svävare, datorer... Om detta skrev Svammelsurium nyss.

Saab 99 var för sin del en skön bil. Combi Coupén som kom 1978 var ett fall framåt designmässigt. Sedan kom kronan på verket: Saab 900. En bil som BER om att köras, en bil för kurviga svenska vägar. Och utseendemässigt har den allt, den fullkomligt knockar mig med sina linjer. 

Körställningen i 900 var skön. Man satt en aning högt men bilen var ju rätt hög och smal. Det var en körmaskin helt enkelt, en obeskrivlig känsla bakom ratten.

Saab på den här tiden hade i och för sig dålig finish. Bilarna kunde ha diverse småfel. Produktionsmässigt laggade Saab efter. Saab 9000 nådde för sin del inte upp till moderna japanska produktionsmetoder. Den var för dyr att bygga pga Saabs amatörmässighet. Nog var bilarna bra i sig men det behövdes att GM gick in och styrde upp det hela... vilket de aldrig riktigt lyckades med.

Nu är nog Saabs saga all men, som sagt, en plats i mitt hjärta finns alltid för Saab och vad det står för.




Relaterat
Fenor och krom
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Kaninbibeln
"Burning Magnesium" (2018)
Bilden föreställer boken Peter Haventon och Alrik Söderlind: Stora boken om Saab. Egmont 2017. 400 s. -- De första kapitlen är OK ty de är specialskrivna av Haventon. Och behandlar Saabs tidiga historia. Resten är i stort sett återpublicerade artiklar ur Auto Motor och Sport om olika aspekter av Saab. Och det kan man vara utan. Ty den efemära, tidsbundna karaktären är för tydlig i dessa texter: provkörning av bil, debattartikel om Saabs framtid osv. Med andra ord, slött av dem att bara värma upp rester på detta sätt.