Om Eld och rörelse

In Swedish, about my 2007 debut. -- För 13 år sedan gav jag ut min debutbok: Eld och rörelse.

Eld och rörelse innehåller noveller.

Jag gav ut verket på eget förlag 2007.

Hela boken presenteras här.

- - -

Vad har jag att tillägga i ämnet idag då?

Inget annat än att jag nu offentliggör det som först var tänkt att bli omslaget. Se ovan.

När det kom till kritan fixade jag ett annat omslag. Ett mer återhållet. Ett med mindre känsla av "död och natt och blod".

Men nu så... nu har jag äntligen fullbordat det ursprungliga omslaget. Så pass att det kan illustrera detta inlägg.

Bilden sammanfattar bokens titelberättelse ganska bra tycker jag. Vinterkrig, smyga i skogen, en något nihilistisk känsla över det hela. Yla i natten, pansar och blod...

- - -

I tillbakablickens karga sken är det ibland så att en författare inte längre står för sin debutbok. Särskilt om det är en egenutgiven sådan.

Men så är det inte med mig. Jag står ännu för mitt debutverk, ord för ord...!

Jag tycker till och med att det bara blir bättre med åren.

Men det är väl bara jag.



Relaterat
Mer om boken
Motpol recenserar
Min privata Operation Barbarossa
Reportage: kyrkogården
Edith Södergran: krigiskt sinnelag

Om "Eld och rörelse"

Jag är författare. Detta inlägg handlar om en av mina böcker.

Sommaren 2007 gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse". Den innehåller texter som uppmärksammats här och där, som denna. Göran Lundstedt, före detta kritiker på SydSv, noterade för sin del en genomgående känsla av ödslighet i novellerna, en hård värld där drömmen flytt: Entleerung der Sinngehalte för att tala tyska. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers "Sturm".

Ska man ta två recensioner ur högen får det först bli denna, av Robin Carell på Motpol. Samt denna på bloggen Marmeladkungen.

- - -

"Eld och rörelse" är alltså en samling noveller. Men dess sine qua non, dess titelberättelse, den som i mångt och mycket definierar boken, är en okonventionell sak om eldstrider i nattliga skogar, en stämningsmättad krigsberättelse. Och där förekommer inget salongsmässigt diskuterande av hur jobbigt kriget är, ingen allvetande berättare tar dig vid handen. Nej, här stiger krigsraseriet bokstavligt talat ur marken. Det finns i tallarnas sus, i ljudet av fjärran kanoner och i skimret från sökarljus i skyn.

Sökarljus: ska man se i stridsmörkret kan man antingen använda nattkikare eller lysgranater, eller så kan man rikta strålkastare mot molnens undersidor. Detta sista är vad man gör i aktuell story, "Eld och rörelse"; ett anfall är under uppsegling och man smyger sig fram mot diverse förposter. Det görs under natten i en skogig nejd, och:

Allt belyses av det konstgjorda månskenet, som nu åter trätt i tjänst; ljuskäglorna sveper lojt över himlavalvet, reflekteras mot molnformationerna och sipprar ner över terrängen; det påminner om studiobelysning, som att vara inne och ute på en gång, det understryker draget av overklighet.

Anfallet för den armé som skildras tar fart och man bryter igenom. Men det hela kräver sin tribut och huvudpersonen kan vid ett tillfälle se egna lätt sårade på väg tillbaka:

Det är många män. Det är en lång kolonn. Vindrockar och marschstövlar, fältbyxor och snörkängor, camouflagemönstrade blusar (kantiga fält i grått, svart, brunt och rött, så ser mönstret ut) och mc-stövlar, yllemössor, fältmössor och bandageturbaner. De tillhör samma armé som sergeant F. Någon tittar snett på honom där han står grensle över sin mc. Ingen säger något. De går med släpande fotsteg, inget käckt "marsch-marsch", allt blir till ett slags skosulornas serenad, det låter "kipp-kipp" i den leriga vägbanan.

Den illustre sergeant F. återvänder till sitt kvarter och lägger sig och drömmer - och vilken dröm:

... I remmen - gevär! För fot - gevär! Skyldra - gevär! Parad för fanan! Tapto i solnedgången. Fordonen brusar, oktavfall i uppväxlingen. Orientering. Fienden ligger grupperad vid ÅSEN. Vi framrycker från SKOGEN. Vi framrycker, vi stormar och tar, vi understödjer, vi avlöser, vi avvärjer, vi öppnar väg. Stormeld. Störande eld. Nedhållande eld. Försvara. Avvärja. Fördröja. Praktiskt skottvidd. Eldhastighet. Kaliber. Vikt laddad. Längd med pipa. Funktion. Slutstycke. Spärrhake. Magasinsfjäder. Patronläge. Slagstift. Hane. Patronförare. Flamdämpare. Handskydd. Manöverhandtag...

Så vaknar han och det är dags för avmarsch, han klär på sig och tar sin utrustning och går ner på gården, och:

Nere på gården kan han ana gestalter som rör sig i ljuskäglorna från fordonen. Order ropas ut, det skramlar av utrustning och över alltsammans ligger tomgångsmullret som en matta. Någon dunkar honom i ryggen där han praktiserar över gården, vagt bekanta ansikten skymtar i mängden, han närmar sig silhuetten av en stridsvagn där dieselröken skjuts i kvastar ur avgasrören medan motorn varvas. Händer som tycks dyka upp ur tomma intet hjälper honom upp på motorgallret, han omsluts av en atmosfär av naftalin, vapenolja och cigarrettrök. Han säger några ord och någon skrattar, i dunklet anar han glänsande vita tänder och blänket från en gevärspipa.

Man hamnar så i en stad där man strider väldeliga, anfallet fortsätter men det är ännu oavgjort. En ögonblicksbild bland många vore denna:

Det blåser kallt, snön virvlar längs husväggarna, längs en fris tre våningar upp på huset mitt emot F. ryker snön i fina kristaller, vid hörnet susar de ut i tomma intet och faller sakta till marken i ett silverne regn. En blek solskiva arbetar sig upp på himlen.

Man når en viss park och där leder F. sin pluton som alltid från fronten. Man är farligt utsatta och håller på att skäras av, men F. tar det lugnt:

Efter att ha tagit en klunk vatten ur fältflaskan lägger han sig på rygg i granatgropen med vapnet vilande på höften, han har stövlarnas klackar nerkörda i jorden på ömse sidor en pöl med lerigt vatten, han petar bort smuts under naglarna. Något skaver under vapenrocken, han trevar med handen till innerfickan och får fram ett cigarrettpaket, det är en av de tidigare besorgade förpackningarna av första klassens tobak, det finns en tagg kvar, han skakar fram den och för den till läpparna, han repar eld på en tändsticka och drar i sig röken, det knastrar när tobaksflagorna inne i rökverket efter hand fattar eld, tjäran diffunderar genom papperet.

Och så vidare mot slutminuterna -- och där har ni "Eld och rörelse" i ett nötskal.

- - -

Huvudpersonen i "Eld och rörelse" är sergeant F. Hans stenansikte glömmer man inte i första taget. Men det finns fler personer i denna kortroman, i denna titelstory i min novellsamling.

Som till exempel fänrik B:

Vinden slet tag i trädkronorna; nu uppenbarade sig en gestalt mellan träden, han hejade på mannarna där han gick och stegade fram till sergeant F. Han var sotig i ansiktet, hade ett genmblött bandage på överarmen och gav ett allmänt slitet intryck med sin halvöppna camouflageblus, sitt trasiga hjälmöverdrag och sina leriga stövlar. Det var fänrik B.

De utbytte hälsningar och pratade lite strunt, för att sedan gå in på en analys av den nyss timade operationen. Mannen talade upprymt och med andan i halsen, men trots det kunde han med några enkla ord sammanfatta läget och skapa sig en bild av situationen. F. höll med, delvis för att han var underordnad B, samtidigt som han visste med sig att de var jämlikar i faktiskt hänseende.

Litet senare i berättelsen träffar man på kapten A, chef över aktuellt kompani. Det drar ihop sig till generalanfall, och:

Kompanichefen börjar tala sedan han ordnat folket på linje framför sin dominerande gestalt. Han har fältmössan på svaj, camouflagerocken oknäppt och gungar på fotbladen medan han talar: kapten A.

- Böhö. Bö-hööö. Ja -- och hans röst får ett annat tonläge -- kompaniet har löst sina uppgifter, framryckningen har gått planenligt, allt motstånd längs framryckningsvägarna nedkämpat. Eh... jag tackar er för er insats.

Det åskade i fjärran, stormelden mot fiendens ställningar hade börjat, som dova klubbslag slogs detonationerna ut. Kapten A. tycktes lyssna på detta ett tag innan han fortsatte:

- "Så älska vi dig, att vore du död, vår kärlek skulle dig väcka"... Vem har sagt det?

Han tittade på sina mannar, som inte riktigt var beredda på detta infall.

- Nå, det kan göra detsamma. Manöver. Pansaret går snart till attack, och har vi väl genombrutit den där linjen rasar hela deras gruppering samman -- som ett korthus!

Befälen log lite åt detta.

Så är där överfurir P, en ersättare för en stupad ställföreträdare. P. är en besserwisser och pratkvarn, en som tror han vet hur allt ska göras, trots att han bara är underhuggare. Tigande för F. honom till dennes bivack, allt medan denne lägger ut texten om allt mellan himmel och jord:

De nådde andra troppens tält. "Här ska du bo" sa F, vilket möttes av ljudliga protester från den satte figuren. Men sedan F. ingående förklarat hur rutinerna var i nionde kompaniet gav den andre med sig och de klev in bakom skynket.

Mannarna som låg och drönade därinne skuggade handen för att se vilka det var som kom, och sedan F. presenterat deras nye chef hälsade de och makade åt sig så att han skulle få plats med sitt nattläger.

F. gav några avslutande instruktioner och tog farväl, och redan när han krånglat sig till tältöppningen hörde han hur första plutonens nye vicechef började utbe sig om sina innersta tankar för den motvilligt lyssnande soldatesken.

Sådana människor möter vi alltså i "Eld och rörelses" titelstory.



Relaterat
Motpol recenserar
Marmeladkungen recenserar
Trotylstorm i öster (2018)
Ett rike utan like (2017)

Motpol recenserar "Eld och rörelse"

"Eld och rörelse" fortsätter sitt segertåg.

Min novellsamling från 2007 finner ännu sina läsare. Nu senast är det Robin Carell på Motpol som läst "Eld och rörelse" och recenserat den. [Edit 1/3 2019: texten finns inte längre online.]

Vad gäller Carells recension av min bok så inleder han bland annat med att säga:

Det är alltid en fröjd att bekanta sig med Lennart Svenssons böcker. (...) I Eld och rörelse målas en skiss upp av andlighet, dygd, öde, nu och då. Alternativa tidslinjer möter den vi har erbjudits. Vi blir introducerade en spännande resa i Svenssongalaxen, som garanterat tilltalar majoriteten av Motpols läsare. Eld och rörelse är Lennart Svenssons första bok som lämnar den pedantiske i ett moln av damm och bråte.

Vad gäller de enskilda texterna i boken säger recensenten ett och annat. Till exempel om "Den svenska stilen" sägs att detta är ...

... texter som pumpar nytt liv i välbekanta svenska författare, och fångar upp vitala delar av deras åskådning. Bland annat nämns August Strindberg, Vilhelm Ekelund och Vilhelm Moberg. (...) Den svenska stilen är en trevlig läsning med ironiska förtecken, samtidigt som den är lättsmält.

Om novellen "En stad vid havet" sägs detta:

Svensson tar oss från krig vidare till landsflykt för att sedan landa i en stad vid havet. Karaktären vi följer kan inte fånga upp sin nya atmosfär trots hans försök till assimilering, vilket för mig blir en berättelse som tar en tur i arketypernas gåtor och identitetsbegrepp. I det moderna biblioteket är En stad vid havet kontroversiell (speciellt för novellens klimax) och för Motpols läsare ytterst intressant.

Och om titelberättelsen, själva "Eld och rörelse", sägs detta:

Eld och rörelse är bokens sista novell, och även den längsta. Vi följer med Sergeant F. under ett fälttåg i krig. Två stridande arméer ställs mot varandra och Sergeant F. tillhör den anfallande. Berättelsen består av tre delar: Skogen, Punkt 567 och Staden. Direkt i första delen fick jag samma känsla som uppstod när jag läste Ernst Jüngers Sturm. Trots Svenssons och Jüngers erfarenheter och fältkunskap inom ämnet skiljer sig markant så målar Svensson upp kriget på ett slående vis.

Detta framhåller Carell. Och sist av allt säger han detta:

Det är en känsla av att man befinner sig mitt i händelsen och går bredvid sergeanten genom kulregnet. Miljön beskrivs på ett kärnfullt vis, tillsammans med de actionfyllda scenarion. Eld och rörelse har en väldigt bra, smygande inledning som gör att man får en kick av adrenalin när stridsropet äntligen ljuder. Från stridsropet och framåt väcks sannerligen krigarkastet inom en till liv. Vill man ha en bra motreaktion till hipsterpacifismens bokhylla så står Eld och rörelse högt på listan.

- - -

Efter denna tämligen uppskattande recension finns ju inte mycket annat att tillägga än "tack och bock".





Relaterat
F. G. Granlund om boken
Fler reaktioner

Svenssons novellsamling

Härmed några rader om min skönlitterära debutbok: "Eld och rörelse" från 2007.

1. Info

Härmed info om en bok skriven av mig. I fortsättningen av detta inlägg kommer jag att omtala mig själv i tredje person. Ske alltså. Boken det gäller är denna:

Titel: Eld och rörelse
Författare: Lennart Svensson
Utgivningsår: 2007
Förlag: Etherion

Boken är på 146 sidor. Den innehåller 13 noveller plus en kortroman, själva "Eld och rörelse". Bland novellerna kan nämnas "Riddaren, djävulen och döden" (gillad av dramatikern Perceval), "Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman (gillad av Amelia Andersdotter) och "Norrlandsproblematiken" (gillad av Björn Lindström).

Boken gavs ut i pappersform 2007. Sedan ett bra tag är den slutsåld.




2. En recension

Nyss nämndes vad några ansåg om samlingen. Härmed en mer utförlig recension.

Recensionen är skriven av Fredrik F. G. Granlund. Han har gett ut diktsamlingen "Annorlunda men ensam". Liksom ett flertal noveller, nu senast i Catahyas antologi 2014.

I december 2008 recenserade Granlund "Eld och rörelse" på bloggen Marmeladkungen. Han siktar där in sig på bokens titelberättelse, kortromanen "Eld och rörelse". Så här säger han bland annat:

Den avslutande kortromanen ”Eld och rörelse” är kafkaesque. Stilistiskt lik många av Franz Kafkas verk – huvudpersonen tituleras till och med F. Jag erinrar mig att författaren läst ”Processen” flertalet gånger – samt förstått dess innebörd. För den här texten nyttjar i och med att läsaren dras med i en krigssituation någonstans, i någon tid, Kafkas styrka i berättandet, då man som läsare inte vet vem som krigar mot vem, vart det utspelas och om huvudpersonen F. är ond eller god. Slutet är dessutom allt annat än man tänkt sig, vilket är en STOR styrka! Men under tiden är det vemodigt, ödesdigert, synnerligen medryckande och gripande (även när man inte förstår militärjargongen).

3. I närkamp med texten

Sedan går Granlund i närkamp med texten:

Svensson utnyttjar samtidigt extrema berättargrepp som jag inte är säker på om han själv reflekterade över vid skrivandes stund. Det är välskrivet men skiftar kraftigt (!) i tempus. Här följer ett exempel där jag skriver ut tempusskiftningarna i versaler:

"Han HEJDAR sig där vägen LÖPER in i skogen; trädkronorna STRÄCKER sig mot varandra och BILDAR en tunnel – långt därborta ÖPPNAR sig terrängen igen, därifrån och bortom Bortom kan han i andanom se träkors utan tal, rad efter rad av kopplade gevär, demolerad fiendemateriel, fångkolonner, nedslagsbrisader, framryckande låglinjer, retirerande soldater, ambulanser i skytteltrafik, ksp-soldater med ammoband i kors över bröstet, pansarspetsar, attackflyg, söndersprängda kroppar, trotylsvarta himlar, vita vajande fanor.

Plötsligt STANNADE motorcykeln med ett hostande. F. VAKNADE upp ur sin dagdröm och KICKADE igång maskinen, DROG upp halsduken över nästippen och STYRDE tillbaka till förläggningen. Han SER tysta trädridåer fladdra förbi, han KÄNNER en bitande vind, han HÖR ventilernas sång. Maskinen HAR tydliga växellägen, distinkta bromsar och lågt lufttryck i däcken." (sid 126; recensentens egna versaler)

Saken är den att detta ovan påpekande av hur det skiftar i tempus faktiskt fungerar. Men det borde inte göra det. Hade jag inte recenserat den här boken hade jag förstås ändock observerat det. Men då främst i kapiteluppdelningen, för vartannat kapitel berättas i presens, vartannat i imperfekt. Efter några kapitel blandas dock detta mitt i kapitlen. Kanske sådant en van läsare, kanske rentav en kritiker, märker, tänker du nu. Men så är inte fallet. Här skiftar och varierar Svensson mellan presens och imperfekt lite hur som helst genom denna berättelse.

4. FG gillade boken

Fler än aktuell recensent gillade boken. FG säger detta:

Göran Lundstedt, kritiker på SydSv, har noterat ”en genomgående känsla av ödslighet i Svenssons noveller, en hård värld där drömmen flytt”. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers ”Sturm”. Och undertecknad kan bara hålla med. Kortromanen Eld och rörelse ska publiceras igen!

Detta säger Granlund om opuset. Och han säger än mer:

... skillnaden gentemot andra novellsamlingar (av debutanter) är att vi här har en titelnovell som är såpass bra att med lite redaktörskap, en typograf, och annan kunnig förlagspersonal skulle kunna bli en klassiker. Ändå finns här ingen charm. Bara ödslighet. Hade författaren ifråga publicerat denna kortroman alléna i bokform hade jag imponerats mer än jag gör av novellsamlingen per se. Därmed inget illa sagt om novellsamlingen i sig; det är bara det att jag vill ge närmast all kudos till titelnovellen, för just så bra är den.

Detta ansåg alltså Granlund om "Eld och rörelse".

Boken är som sagt på 146 sidor. Pdf:en innehåller bara text, men pappersutgåvan hade för sin del ett omslag i svartvitt av Anatol Boström, föreställande sökarljus mot en nattlig himmel (se nedan). Innehållet består av 14 noveller, med titlar som "Synkrongeneratorn", "Ett svenskt Roswell", "Latonia", "Kvartsklippan" och "Åsiktskonstnär", förutom titelstoryn och lite annat.

Granlunds hela recension läser ni här. Och hans egen diktsamling finns recenserad på denna blogg, här.





5. Om författaren till "Eld och rörelse"

"Eld och rörelses" författare heter Lennart Svensson. Svensson föddes 1965 i Åsele. 1985-2010 bodde han i Uppsala, där han bland annat skaffade sig en fil kand i indologi. Våren 2010 flyttade han till Härnösand. År 2007 utgav han på eget förlag novellsamlingen "Eld och rörelse".

2009 kom romanen ”Antropolis”. Nova SF beskrev den som ”lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll” (Mats Linder i nr 20). 2014 utgav så Svensson "Ernst Jünger -- A Portrait" på Manticore Press. Svensson har även publicerat artiklar i tidningar som Flygrevyn, Magasin Provins och Nya Tider.




Relaterat
Mina lumparminnen
Herbert: Dune (1965)
Mårtensson i Nova SF

Bjällerstedt-Mickos, Andersdotter, Lundstedt och Perceval uttalar sig om en bok

Här ska det handla om "Eld och rörelse". Det är en bok, skriven av mig. Närmare bestämt är det en novellsamling, utgiven i pappersform 2007 på Etherion förlag. Den upplagan är slutsåld nu.

År 2007 gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse". Den är på 146 sidor i mjukpärm. Folk har läst boken och gillat den, bland annat Karolina Bjällerstedt-Mickos. Hon är författare till trilogin "Till Esperani" (Måni förlag 1998-2004).

Karolina har gett mig tillstånd att citera det följande utlåtandet (från 2009), så varsågoda:

Jag har läst ut din novellsamling nu. Mycket intressant och givande läsning! Så egensinniga historier, omväxlande humoristiska och brutala på ett torrt och drastiskt sätt. Ibland som medeltida kyrkomålningar, ibland som drömspel och ibland som någon film om Vietnamkriget, med känslan av både begynnande vansinne och glasklar tankeskärpa. Alltid med ett ganska abrupt slut, precis som livet. Jag gillade framför allt berättelsen om "Lappsjukan".

Sweet music med andra ord. Fler personer som läst boken och gillat den är till exempel Amelia Andersdotter, piratpartisten. Bland annat novellen "Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman" föll henne i smaken. Hon sa att denna text sammanfattade händelsen bra för en som, likt henne, inte var med när det begav sig.

Göran Lundstedt har också läst "Eld och rörelse". Han var tidigare kritiker på SydSv och 1990 gav han ut essäsamlingen "Makten och minnet". I ett brev till mig sa han sig regagera på titelberättelsen, som han tyckte påminde om Ernst Jüngers "Sturm". Han gjorde denna iakttagelse: trots all action finns det i sergeant F:s tillvaro en underliggande känsla av tomhet, av brist på mening: "Entleerung der Sinngehalte" talade han om. Och det stämmer bra att "Eld och rörelse" är åt det hållet, att den har en nihilistisk grundton.

Vidare har vi poeten, dramatikern, kritikern mm Percival, som också läst boken. Han ansåg novellen "Nineves skatt" vara som något ur "Tusen och en natt". "Riddaren, djävulen och döden" ansåg han skulle passa som radiopjäs.

Och författaren Fredrik F. G. Granlund ("Annorlunda men ensam", 2009) gav här sin syn på boken.

Det var något om vad folk tyckte om denna samling.


Relaterat
FG:s recension
Carlos Castaneda

I rörelse

Här handlar det om min novellsamling "Eld och rörelse".

Det finns en författare som heter Fredrik F. G. Granlund. Nyss vann han Vetsagas essätävling. Tidigare har han publicerat diktsamlingen "Annorlunda men ensam". Han är dessutom verksam med bloggen Marmeladkungen.

Granlund har nu på sin blogg recenserat min novellsamling "Eld och rörelse". Han siktar in sig på bokens titelberättelse, kortromanen "Eld och rörelse". Så här säger han bland annat:

Den avslutande kortromanen ”Eld och rörelse” är kafkaesque. Stilistiskt lik många av Franz Kafkas verk – huvudpersonen tituleras till och med F. Jag erinrar mig att författaren läst ”Processen” flertalet gånger – samt förstått dess innebörd. För den här texten nyttjar i och med att läsaren dras med i en krigssituation någonstans, i någon tid, Kafkas styrka i berättandet, då man som läsare inte vet vem som krigar mot vem, vart det utspelas och om huvudpersonen F. är ond eller god. Slutet är dessutom allt annat än man tänkt sig, vilket är en STOR styrka! Men under tiden är det vemodigt, ödesdigert, synnerligen medryckande och gripande (även när man inte förstår militärjargongen).

Sedan går Granlund i närkamp med texten:

Svensson utnyttjar samtidigt extrema berättargrepp som jag inte är säker på om han själv reflekterade över vid skrivandes stund. Det är välskrivet men skiftar kraftigt (!) i tempus. Här följer ett exempel där jag skriver ut tempusskiftningarna i versaler:

"Han HEJDAR sig där vägen LÖPER in i skogen; trädkronorna STRÄCKER sig mot varandra och BILDAR en tunnel – långt därborta ÖPPNAR sig terrängen igen, därifrån och bortom Bortom kan han i andanom se träkors utan tal, rad efter rad av kopplade gevär, demolerad fiendemateriel, fångkolonner, nedslagsbrisader, framryckande låglinjer, retirerande soldater, ambulanser i skytteltrafik, ksp-soldater med ammoband i kors över bröstet, pansarspetsar, attackflyg, söndersprängda kroppar, trotylsvarta himlar, vita vajande fanor.

Plötsligt STANNADE motorcykeln med ett hostande. F. VAKNADE upp ur sin dagdröm och KICKADE igång maskinen, DROG upp halsduken över nästippen och STYRDE tillbaka till förläggningen. Han SER tysta trädridåer fladdra förbi, han KÄNNER en bitande vind, han HÖR ventilernas sång. Maskinen HAR tydliga växellägen, distinkta bromsar och lågt lufttryck i däcken." (sid 126; recensentens egna versaler)

Saken är den att detta ovan påpekande av hur det skiftar i tempus faktiskt fungerar. Men det borde inte göra det. Hade jag inte recenserat den här boken hade jag förstås ändock observerat det. Men då främst i kapiteluppdelningen, för vartannat kapitel berättas i presens, vartannat i imperfekt. Efter några kapitel blandas dock detta mitt i kapitlen. Kanske sådant en van läsare, kanske rentav en kritiker, märker, tänker du nu. Men så är inte fallet. Här skiftar och varierar Svensson mellan presens och imperfekt lite hur som helst genom denna berättelse.

Så en vägande passage i recensionen. FG:

Göran Lundstedt, kritiker på SydSv, har noterat ”en genomgående känsla av ödslighet i Svenssons noveller, en hård värld där drömmen flytt”. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers ”Sturm”. Och undertecknad kan bara hålla med. Kortromanen Eld och rörelse ska publiceras igen!

Detta säger Grandlund om mitt opus. Och han säger än mer:

... skillnaden gentemot andra novellsamlingar (av debutanter) är att vi här har en titelnovell som är såpass bra att med lite redaktörskap, en typograf, och annan kunnig förlagspersonal skulle kunna bli en klassiker. Ändå finns här ingen charm. Bara ödslighet. Hade författaren ifråga publicerat denna kortroman alléna i bokform hade jag imponerats mer än jag gör av novellsamlingen per se. Därmed inget illa sagt om novellsamlingen i sig; det är bara det att jag vill ge närmast all kudos till titelnovellen, för just så bra är den.

Där har ni det hela från en säker källa.

Boken är annars på 146 sidor och har omslag i svartvitt av Anatol Boström, föreställande sökarljus mot en nattlig himmel. Innehållet består av 14 noveller, med titlar som "Synkrongeneratorn", "Ett svenskt Roswell", "Latonia", "Kvartsklippan" och "Åsiktskonstnär", förutom titelstoryn och lite annat.

Granlunds hela recension läser ni här. Och hans egen diktsamling finns recenserad här.

"Eld och rörelse" och gensvaret

Sommaren 2007 gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse" på eget förlag. Jag skickade ut några ex till folk som räknas och jag fick genast svar. Förre DN-kritikern Torsten Ekbom sa sig till exempel gilla boken; han noterade att novellerna hade ett brett register och spände över "sf, fantastik, absurdism - kul att läsa".

Och Göran Lundstedt, kritiker på SydSv, noterade för sin del en genomgående känsla av ödslighet i novellerna, en hård värld där drömmen flytt: "Entleerung der Sinngehalte", för att tala tyska. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers "Sturm".

Vederhäftig kritik. Men apropå "Entleerung" så finns i boken även dess motsats: uppfyllande av drömmen, till exempel i "Norrlandsproblematiken". "Eld och rörelse"s action och närvaro ställde sig Lundstedt en aning frågande inför - men då kan jag bara säga att närvaro, saklighet och skogsbrynet 100 m var precis vad jag ville att storyn skulle förmedla. Ingen distans, ingen ironi, inga om, inga men -- "just pure impact".

Poeten och dramatikern Percival ringde mig och sa att han gillade novellerna om riddaren samt "Nineves skatt". Den förra hade stram, klassisk form och kunde tjäna som teaterpjäs, och den senare förenade folksaga med exklusivitet, som något ur "Tusen och en natt". Och finare beröm kan man väl inte få; man tackar och bugar.

Jag fick även glada tillrop från Erik Andersson, Peter Englund, Per Landin och Bertil Mårtensson. Den sistnämnde tyckte till exempel att boken var snyggt gjord, snyggt producerad. Boken har även recenserats av BTJ och Nova SF; för det sistnämnda, se här.

Boken är på 146 sidor och har läckert omslag i svart-vitt av Anatol Boström, föreställande sökarljus mot en nattlig himmel. Innehållet består av 14 noveller, med titlar som "Synkrongeneratorn", "Ett svenskt Roswell", "Latonia", "Kvartsklippan" och "Åsiktskonstnär", förutom titelstoryn och lite annat.

Nova recenserar

Nordens största sf-magasin heter Nova Science Fiction. Det senaste numret är nr 20 och här har man recenserat "Eld och rörelse".

Det är Mats Linder som granskat boken. Han säger att jag har "en personlig och tilltalande stil", och nämner sedan adjektiv som "disparat" och "udda". Han noterar att här finns skämtsamma pastischer och rena sf- och fantasynoveller plus en del annat.

Han siktar också in sig på titelberättelsen, självaste "Eld och rörelse":

Det är en snarast naturalistisk, helt osentimental och - som det tycks mig - mycket realistisk skildring. (Innan slutet) ... har vi fått följa diverse skeenden varav det mesta handlar om militära förehavanden, det är pv hit och ksp, spränggranater och grk dit...

Man är tacksam för en dylik recensent: han har ögon att se med, och här, för denna krigsberättelse, har han noterat att "det mesta handlar om militära förehavanden" och att militära förkortningar och begrepp förekommer. Gott sei dank för det, han har läst vad jag skrivit.

När Linder så tar ett helhetsgrepp på samlingen, nämner han sådant som annorlunda, levande, personligt. Man kan bara buga.

Som medeltida kyrkomålningar

"Eld och rörelse" är en bok. Den skrevs av mig.

För halvtannat år sedan gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse", en bok som sakta men säkert funnit sina läsare. Folk har läst den och gillat den, nu senast Karolina Bjällerstedt-Mickos. Hon är författare till trilogin "Till Esperani" (Måni förlag 1998-2004). Hon mailade mig detta och tillät mig att citera det, så varsågoda:

Jag har läst ut din novellsamling nu. Mycket intressant och givande läsning! Så egensinniga historier, omväxlande humoristiska och brutala på ett torrt och drastiskt sätt. Ibland som medeltida kyrkomålningar, ibland som drömspel och ibland som någon film om Vietnamkriget, med känslan av både begynnande vansinne och glasklar tankeskärpa. Alltid med ett ganska abrupt slut, precis som livet. Jag gillade framför allt berättelsen om "Lappsjukan".

Sweet music med andra ord. Mer om boken här.




Relaterat
Carlos Castaneda
Burning Magnesium

"Eld och rörelse" recenserad

Det tar sig sa mordbrännarn...

Recensionerna av "Eld och rörelse" ökar i antal; nu senast är det Björn Lindström på "Elektrubadur" som kollat in verket. Han talar om "brutal realism", "en förtjusande liten bok", "författarens bredd och subtila humor" och "Svensson har läst sin Ballard".

Hela räkan läser du här.

(Bilden är från Moskvas tunnelbana.)

Sanningens silverflod

Jag gick runt i natt
på min tidningsrunda och fann en silverskatt.

Det var månen som lyste för mig,
en fulllödig måne who lit my way.

Jag blev glad och god
där jag simmade fram i sanningens silverflod.

Så kan man skalda en dag som denna. Faktum är att månen lyste min väg i morse. Jag såg några lussande typer utanför ett studenthus också, det var kul.

Annat som är kul är recensioner av ens böcker. Nu har Granlund på "Marmeladkungen" dragit åstad och granskat min "Eld och rörelse", den första riktiga recensionen frånsett BTJ:s.

FG har verkligen gått in för uppgiften, han har något att säga om nästan alla noveller i boken. Mest förbluffad är han över titelstoryn och dess synbarliga "fel" (tempusbytena, syntaxen, gåtfullheten i var det hela utspelas osv) men funnit att det tycks funka ändå.

Hela räkan finner du här, och inlägg på denna min egen blogg om boken här.

(Marc Chagall, "Jag och byn", 1911)

Bra bok

Förra sommaren gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse" på eget förlag. Härmed några exempel på den respons jag fått:

(I novellerna finns) ... en ton av underfundig humor och medvetna anakronismer och näsvisa figurer. Novellerna är ofta rätt underhållande och humoristiska skrönor.
- Magnus Dahlerus, BTJ

Titelberättelsen... framstår nästan som en motsvarighet till Ernst Jüngers "Sturm" -
- Göran Lundstedt (kritiker på SydSv) i brev

Den längre berättelsen "Eld och rörelse" fann jag stark, gripande och välskriven, med sådana ringlande meningar av barockstilmässig hopning som jag brukar uppskatta och använda.
- Martin Glännhag (Linköping) i mail

Jag fick också en påringning av Percival ("Fantasins mirakel", "Från en värld till en annan"), som gillade novellerna "Riddaren, djävulen och döden" samt "Nineves skatt". Den förra kunde passa som radiopjäs och den senare påminde honom om något ur "Tusen och en natt", sa han.

Boken är alltså en novellsamling. Titelberättelsen är närapå en kortroman. För övrigt finns här stories som "Kvartsklippan", "Ett svenskt Roswell", "En stad vid havet", "Norrlandsproblematiken" och annat, som ultrakorta saker och några inledande pastischer.

Pdf:en till boken finner du länkad här. Filen finns på Dropbox, en vedertagen fildelningssajt.

I god jord

Den eviga ungdomens uråldriga stad,
där forntid med nutid sig förenar...

Det är Uppsala det, den stad där jag bor. Här har jag en del vänner och bekanta, och när "Eld och rörelse" var nyutgiven skänkte jag en del ex till dem. Och vissa av dem tycks ha fallit i god jord, ty härförleden träffade jag till exempel Carl-Henrik Feldt som sa om novellen "En stad vid havet": "Den berörde mig på något konstigt vis..."

Han hade sett tragiken i denna story om en krigsveteran som kommer till en stad vid havet och fejsar sina demoner, sin Post Traumatic Stress Disorder.

Sedan talade jag med Tomas Winbladh som sa att han läst boken med behållning. Och en tredje uppsalamänniska mailade mig och sa att "Ett svenskt Roswell" var hans favorit, i alla fall dittills. Boken innehåller ju över dussinet stories så vem vet vad han senare kan finna.

Ja min själ: "Eld och rörelse" innehåller 14 berättelser varibland den långa titelstoryn. Här finns fantasy i form av "Nineves skatt", här finns sf i form av "Galaxens herre", här finns samtid i "Åsiktskonstnär" och här finns pastischer, überkorta noveller och texter om riddare, stadsandar, ett avfolkat Norrland och mycket mer. Mer om boken läser du här.

BTJ

Jag sitter här och tänker tillbaka till i våras. Då fick jag nämligen infallet att skicka ett ex av min novellsamling, "Eld och rörelse", till BTJ. Detta är lika med "Bibliotekstjänst", en inköpscentral för alla bibliotek i landet; om de gillar ens bok så köper de in den. Provexet läses av en recensent, och på basis av dennes utlåtande blir det "ja" eller "nej" till inköp.

Själv fick jag en positiv räka, så BTJ tvekade inte att köpa in sina modiga sex exemplar. Det är en bra siffra för en okänd debutant. Boken finns nu att låna på bland annat Stockholms stadsbibliotek, tänk er det...!

Nå, men vad sa man då i recensionen av "Eld och rörelse"? Vad ansåg BTJ:s recensent om mitt opus?

Jo detta, nu ska ni få höra. Magnus Dahlerus gör en smärre inledning till sin text med dessa ord:

Lennart Svensson beskriver sig så här på sin blogg: "Privatreligiöst tidningsbud och författare". Boken "Eld och rörelse" (militär princip, betyder egentligen växelvis framryckning) är en samling noveller, 14 stycken, varav en är en längre berättelse. Det rör sig ofta om science fiction - novellerna utspelar sig i historisk tid, framtid och nutid.

En lovande början. (Och epitetet ovan kom från en tidigare signatur, även om det fortfarande må stämma. Ifall ni undrar.) Så börjar Dahlerus avhandla boken:

Svensson vrider verkligheten några varv. I novellen "Norrlandsproblematiken" är Norrland avfolkat på grund av "lappsjukan". I den korta novellen "Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman", är mordet på statsministern och de följande utredningarna en boks handling; den boken är osannolik och osmaklig.

BTJ-recensenterna är åtsagda att skriva kortfattat, så att skribenten ens finner dessa noveller värda att nämnas får ses som beröm. Detta kan låta som övertolkning, men jag anser mig ha fog för denna förmodan, för slutklämmen är positiv (och man köpte ju in boken på basis av denna räka, remember):

Novellen "Eld och rörelse" är en berättelse om några soldater och deras rörelser under ett krigsanfall. I den är tonen allvarlig, men i de övriga novellerna finns det en ton av underfundig humor och medvetna anakronismer och näsvisa figurer. Novellerna är ofta rätt underhållande och humoristiska skrönor.

Det om detta. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit.

Min bok

Det är en park på 50 gånger 100 meter, den är svagt kuperad, den är genomdragen av gångar i organiska mönster, träd är utplanterade inom ramen för det skenbart naturliga.

Vädret har klarnat upp så att fienden till fullo kan utnyttja sina flygstyrkor. Flygplan lågsniffar över byggnaderna och släpper ner utrustning till de inneslutna.

Från sin skyddsgrop i parkens främre del ser F. hur en av fiendens stabsvagnar rullar längs en gata, den gör uppehåll i korsningen, strålkastarna skiner sorgset, han hör motorbuller och smäll i dörrarna, figurer rör sig kring bilen, nu försvinner de mellan huskropparna, de följs av bilen.

Detta är ett citat ur min kortroman "Eld och rörelse". Ett krig rasar och en viss sergeant F. strider på den ena sidan, den anfallande sidan, men nu börjar man närma sig kulminationspunkten.

Texten ingår i novellsamlingen med samma namn, utgiven på eget förlag. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Det är gratis via tjänsten Dropbox.

Kort sagt: den nyfikne har här lite att botanisera i. Nämnas kan att boken mötts av en del glada röster, från bland andra Torsten Ekbom, Per Landin och Percival. Jag har även sålt ex av boken till BTJ, så nog har den något att säga alltid.

(Illustration: Leonardo da Vinci, "Soldat")

Berömmen hopar sig

En läsare gillade novellen om Palmemordet, "Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman". Hon tyckte denna "recension" var en bra sammanfattning av det hela, av händelser hon var för ung för att ha upplevt.

Martin Glännhag i Linköping gillade för sin del "Den svenska stilen":s pastischer, bland annat den på Jolo som han var glad inte fallit ur minne. Glännhag gillade vidare "Galaxens herre" ("fin space opera med satirisk udd") samt "Korta berättelser", varibland "den klockrena 'Harmoni'". (Bertil Mårtensson, författaren, gillade även denna text.)

Glännhag prisar vidare titelberättelsen i den novellsamling det här är frågan om, "Eld och rörelse": "stark, gripande och välskriven". Kritikern Göran Lundstedt reagerade också på denna story; han tyckte den påminde om Ernst Jüngers "Sturm".

Vidare har vi poeten, dramatikern, kritikern mm Percival, som ansåg "Nineves skatt" vara som något ur "Tusen och en natt". "Riddaren, djävulen och döden" ansåg han skulle passa som radiopjäs.

Där ser ni: novellerna i "Eld och rörelse" firar triumfer. Vill ni läsa mer om boken går ni till detta inlägg, där ni även kan hämta ner pdf:en fritt från Dropbox.

Riddaren, Djävulen och Döden

Genom ett medeltida Europa rider Simon Le Bon, på jakt efter Den heliga Graal. Han ska finna den åt djävulen, Lucifer himself, eftersom denne tröttnat på kampen och vill försonas med sin himmelske fader. Och vad passar bättre som försoningsgåva, än kalken med blodet av ens broder?

Men Djävulen är inte allt Le Bon har att tas med. Han är ju riddare, krigsman, och i ett fältslag träffar han på Döden. Han skyr inte bort från denne, tvärtom, han vill att denne ska ta honom med. Men se det går inte, det är inte dags än säger Döden. Så Le Bon måste återvända till livet, återvända till sitt uppdrag och fortsätta sitt sökande efter Graalen...

Detta är upplägget i novellen "Riddaren, Djävulen och Döden" som ingår i samlingen "Eld och rörelse". Författare är jag, Lennart Svensson. Novellen gouterades av bland annat Percival, som tipsade mig att göra en radiopjäs av den. Ingen dum idé!

Det finns fler stunsiga stories i denna bok ("Norrlandsproblematiken", "Synkrongeneratorn", "Latonia"...), för att inte nämna titelberättelsen som är en kortroman.

Mer om boken läser du här. Där ges även en länk till pdf:en som finns fritt på Dropbox.

Röda träd vid solig damm

Att komma fram till beslutet var som att överskrida en serie gränser. Den första utgjordes av den egna existensen, och varje tänkande människa vill ju upprätthålla denna. Men om det inte fanns någon mening i den? I så fall kunde den sista utvägen komma ifråga, sedan man prövat och förkastat alla sätt att återfå meningen.

Den andra gränsen utgjordes av hans anhöriga. Om han valde utvägen, skulle han då inte såra dem? Men detta överskuggades av det första beslutet, som gällde att få slut på en tillvaro där man inte stod ut längre. Och vad släkten beträffade, så kunde den mycket väl tro att han hade stupat i kriget.

Den tredje och sista gränsen var den andliga. Han hade aldrig varit troende, men i ett svagt ögonblick undrade han om inte beslutet var en väg till evig fördömelse. Men också detta slogs ur hågen med tanke på det olidliga i hans situation.

Detta är ett citat ur novellen "En stad vid havet", om en man som tagit ett viktigt beslut. Den ingår i min samling "Eld och rörelse" som ni kan låna på Stockholms stadsbibliotek. Ni kan läsa mer om själva boken här.

Många gillar "Eld och rörelse"

Min novellsamling "Eld och rörelse" finns att köpa på SF-Bokhandeln i Stockholm. I Gamla Stan närmare bestämt, Västerlånggatan 48. Det var genom att tala med Maths Claesson som jag lyckades placera den där. Han tittade på boken och ansåg den värd att tas in - och de tar inte in vad som helst kan jag meddela.

Således finns det objektiva kriterier på att denna min novellsamling är bra. Inte bara jag utan även utomstående betraktare har gillat den.

Mer i den genren vore detta: våren 1991, när titelberättelsen var färdigskriven, skickade jag in den till Bonniers. Redaktören Magnus Bergh var lätt imponerad av verket, för han ringde och bad mig komma ner och berätta mer om det. Omsider hade vi ett litet samtal där på hans rum i Sveavägshuset, det vita 1800-talspalatset. Något konkret kom inte ut av det hela, omfånget ansågs för tunt (70 manussidor) för utgivning, men nog var man imponerade av texten som sådan. Med mig hem fick jag två lektörsutlåtanden, som bland annat talade om "kafkaartad stämning", "vet mig aldrig ha läst något liknande tidigare" och "när man läst slutscenen inser man hur meningslöst kriget är".

Detta ansåg Bonniers om "Eld och rörelse". Och säga vad man vill, men Bonniers kan litteratur.

Ytterligare en utomstående röst om min bok vore Percival ("Fantasins mirakel", "Drömmen om horisontstaden", "Mitt liv är mitt"), som fick ett ex av boken förra sommaren. Jag kände honom inte sedan förr, men jag hade förvisso läst någon av hans essäböcker och sände med kommentarer på den. Percival ringde så upp mig lite senare och tackade för boken, och sa sig gilla bland annat novellen "Nineves skatt" (som en saga ur "Tusen och en natt") och "Riddaren, djävulen och döden" (skulle passa som radiopjäs).

Detta ansåg Percival om "Eld och rörelse". Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Det är gratis via tjänsten Dropbox.

"Uppsalaslättens svar på Ernst Jünger"

Nej, jag har inte blivit galen. Jag är fortfarande Svensson, född 1965, ej Jünger, född 1895.

Men vad gör man inte för lite PR...

Alltså, så här:

Ni vet alla att jag gillar Ernst Jünger, se annars etikett. Och vissa paralleller finns mellan oss. Som dessa:

. Göran Lundstedt (kritiker på SydSv) jämförde "Eld och rörelse" med Jüngers "Sturm"

. Redan på 80-talet var jag känd som Jüngerfan, och Christian Rosenfeldt kallade mig i ett fanzine "Uppsalaslättens svar på Ernst Jünger". Rosenfeldt är idag redaktör på Hemmets Journal

. "Eld och rörelse", som var min debutbok, gavs ut på eget förlag. Detsamma skedde med Jüngers debutbok, "In Stahlgewittern". Att båda handlar om krig är onödigt att påpeka

. Om jag satte mig mitt emot min bror "Bastion Styrbiskop", så skulle vi förete en slående likhet med E. Paul Webers målning "Schackspelarna". Den föreställer bröderna Ernst och Friedrich Georg, spelandes schack

Nåväl, det kan räcka. Jag ska inte överbetona denna parallell. Men förhoppningsvis har jag väckt lite intresse för den bok ni ser avbildad ovan. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Det är gratis via tjänsten Dropbox.