Review: Citizen Vigilante (Boll 2026)

A new thriller film has premiered. And it has spawned reactions from figures like Elon Musk, Milo and Patrick Bet-David, to mention but a few. The film is a commentary on a Western world gone wrong. Hereby my own deliberations on the subject.

I go out and about. I absorb things. I notice the changes all around.

I watch the signs. I see the writing on the wall. I take notes. And a sound bite from about fifteen years ago has haunted me ever since.

It was a harbinger. A prefiguration. An adumbration of things to come.

It summed up the demand for a change of the situation, a situation of stagnation.

And the quote is this one:

I'm gonna pull the whole thing down. I gonna bring the whole fuckin' diseased corrupt temple down on your heads. It's gonna be Biblical.

It is from the film Law Abiding Citizen (2009). It is one of several vigilante films, about a private person protesting against the system. Films like Dirty Harry, The Enforcer, Death Wish, Taxi Driver...

And now we have Citizen Vigilante (2026), taking the genre into the land of multiculturalism. This is nothing short of dynamite.

+++

Uwe Boll is a German filmmaker, internationally active. His latest film is Citizen Vigilante. Set in Croatia it tells a story about an American ex-military, Sanders, going to Europe to handle his inherited real estate business. He also launches a career as a secret avenger, going after immigrants with violent crime background, perps the Law has treated too leniently.

As many critics have done, to remark on its cinematically rough edges, is wholly beside the point. For, I'd say, even from cinematic standards the film is good enough. It's like a Jason Statham thriller with a fast-moving plot and a hero with a stone face. The difference is that the script, by Boll himself, is pure conceptual dynamite. It says that European states treat multicultural criminals too softly. Revenge is justified is the message.

No one has ever said this on film before, not in multiculti topics. That makes the film stand out.

Boll surely isn't pussy-footing it in this one. He hasn't fallen for the Hollywood cliche of making the hero "complex", of adding a "black etc. alibi", showing that Sanders actually is a Fine Person. No, this guy is a timeless Avenger. The ghosts of innocent victims stand up from their graves to demand justice. Erinnyes of the Orest, cthonic deities of blood revenge, are here at work.

No such mythical instances are actually mentioned in the film. But the film is mythical. It mirrors myth of many kinds.

+++

To begin with, the mere subgenre of a lone hero taking action against a corrupt system is as old as the film medium itself. Yea, the plot even predates cinema; depicting a single hero doing his thing it is exploiting a core strain of Faustian legend. It emulates Robin Hood, Wilhelm Tell, Scarlet Pimpernel, the Lone Ranger. It is also emulating the Process by Kafka. It is Ghost World by graphic novel artist Daniel Clowes, also made into a film (2001).

There is more. Boll's film emulates the whole hard-boiled detective genre, summed up in Chandler's dictum "down these streets a man must go"... It is Western heroism, the heroic gestalt in Stetson hat and six-shooter ready: Shane, High Noon, The Wild Bunch, A Handful of Dollars. And it is the three first Dirty Harry movies and Taxi Driver. And the Jason Statham kind of film hero.

Also it is superhero territory, fantasy myth. The working title for the film was "The Dark Knight". But after a legal dispute it was changed to the current title, the owners of the Batman franchise having protested. But this is Batman territory, about a private person taking justice in his own hands. Talkin of superheroes Sanders is also like the Marvel figure The Punisher, doing the same thing as Batman but in a more questionable form.

Sanders is a kind of anti-hero. The no-nonsense attitude towards immigrant criminals ensures the film's total panning by liberal critics. Boll must be credited for not sugar-coating his message. He says it like it is; the message of "European law courts releasing rape victims because of their skin color, is unacceptable" is what defines the film. Boll is the "master of the obvious" in current film-making by even daring to treat this controversial subject.

He is brave. He brings home a message the film audience has never heard. This is the strength that comes from being an independent film maker.

+++

No liberal ciritic will endorse the film, will even acknowledge a fraction of its qualities. They can't. Bcause we're in a kind of religious war, the conflict of woke and its critics, and have been since at least 1995. It will be interesting to see what liberals actually appreciate the film, and then having to abandon their camp and be more conservative.

This film can be a catalyst for such things.

Can it also spur real-life vigilantism? I think not. Today's generation isn't energetic enough to do things like this. But -- you might say -- nonetheless we've had many lone gunmen recently. Yes, but they were paid by TPTB, doing lefty stuff like trying to kill DJT. They weren't lone and they weren't anti-establishment like Sanders.

+++

Citizen Vigilante is a film. But, essentially, this isn't about film. This is about politics, controversial politics. The film brings this message home: everything now is political. No one is neutral. Take sides. Your life, your family, the existence of your country is at stake.

This is propaganda war, psychic war, cultural war, astral war. As I've portrayed it in my eponymous book, Astral War (2023).

+++

You could say: Citizen Vigilante is the Easy Rider of our times: an independent movie defining the zeitgeist.

Easy Rider came out in 1969. And succinctly portrayed the USA in the Vietnam war era, a land divided between a ruling mechanic imperialism and a nascent mindful freedom. And it was a low-budget film, free of the narrative manners of Hollywood films of that era. Easy Rider killed big-budget musicals and over-stylized dramas like Ben Hur and How the West Was Won. And gave rise to Neue Sachlichkeit styled films like The French Connection, American Graffiti, and, yes, Taxi Driver.

Now Citizen Vigilante is doing the same. On a low budget it tells a story Hollywood would never even touch. It will most surely make its presence felt, if only in letting white actors come into their own again. Until now Caucasian actors have been all but absent from major films.

Randy Quaid said on his Twitter recently:

It’s beginning to dawn on Hollywood that CITIZEN VIGILANTE makes every action film currently in development in Hollywood obsolete, dated, and unfinanceable!

This sums it up beautifully. This is a landmark film, not so much for its stylishness (though it is good enough by far) but for its bold focus on having something to say.

+++

I've always said that "creativity will save us". And here we have a modern-style, action-style auteur filmmaker, Boll, writing his own material. This will go down in history -- film history, or simply history, period.

This is mythical. Out of sight. A land mark event. A game-changer. Like the Gerard Butler figure quoted at the beginning said, it is Biblical. The whole system is gonna come down.







Related
Astral War (2023)
Prometheus and Atlas (2016)
Good Reads, June 2022
Good Reads, March 2019

Recension: Vår meta-biologiska doktrin (red. Carell 2026)

Välkommen till denna text. Det är en recension av ett nytt verk i e-boksform. Det rör sig om en filosofisk predikan, en doktrin om proaktiv germanism i ljuset av modern teknik. Titeln är Vår meta-biologiska doktrin och den har redigerats, och till övervägande del skrivits, av Robin Carell.

Vår meta-biologiska doktrin, fritt tillgänglig på Netlify. (I titeln står "meta-biologisk", ett stavfel, och enligt ansvarig utgivare går detta inte att rätta. Men filen i övrigt är väl korrekturläst.)















1. De 22 punkterna

I början av boken ges en doktrin i punktform. Det är inte direkt en "meta-biologisk doktrin". Det är mer en allmän-actionistisk visdom, en esoterisk etik med rustik framtoning.

Med nietzscheansk-pagansk briljans stiftas en pro-aktiv, livsnära lag. Här finns även plats för kvinnan, för kärleken och kreativiteten. Detta måste man framhålla och nicka godkännande åt.

"Bli den du är" sägs bland annat. Detta är en av de 22 punkterna. Och det är ett eko av Nietzsche: wie man wird, was man ist. Man kan inte vara mer än den man är; man utvecklas, dock inom skrankorna för sitt väsen. Denna visdom, även noterad av Jünger en gång, ges här alltså även av Carell.







2. Redaktörens förord

Carells förord anslår sedan i sedvanlig föreläsande, prosaisk attityd samma tankegångar som i de 22 punkterna. Vad som torgförs är en proaktiv tro på den etniskt rotade, gudsinfluerade människan som, berusad på skaldemjöd, skrattande ger vänsterismens stomslitna fuskbygge dödsstöten och skapar en ny ordning ägnad åt andevetenskap, konst och traditionsförankrad frihet.

Denna mix av musisk magi och filosofisk visdom är unik och måste framhållas. Ingen annan i högern av idag predikar detta.

Jag själv citeras i förordet. Det är så att till detta verk har redaktör Carell bjudit in gästskribenter: Robert Almgren, Joakim Andersen -- och så jag, som presenteras så här:

... Lennart Svensson, vars hemsida Svenssongalaxen, och böcker som Actionism (Manticore press, 2017) Astral war (Manticore press, 2023) Stellar storm (Logik förlag, 2023) sjunger om handling och poetisk transcendens.

Så e de ju. Jag medger blygsamt att även min doktrin, och det sätt jag presenterar den på i sagda verk, är unik i Sverige idag. Jag tackar därför Gud att jag är placerad här idag och kan predika detta. Och att jag kan medverka i en bok som Vår meta-biologiska doktrin. Ty jag har en text med i boken. Ett av flera förord.







3. Mitt förord

I min text i detta verk skriver jag ett och annat. Jag predikar, i verkets anda, hur eld och rörelse, idéer och inspiration ska vägleda oss germaner idag.

"German" är en etnicitet. Jag har, således, i min text en etnisk dimension, etnisk förankring i en biologiskt apostroferad doktrin.

Till saken hör att vi svenskar faktiskt är mer än germaner. Vi är mer än så. Jag menar, bekant är att förutom i Skandinavien och dess hjärtland Sverige så finns "germaner" i Tyskland, Österrike, Schweiz, Holland och England. Men vi svenskar är förmer än så. Vi är traditionellt sett hyperboréer.

Vi svenskar är hyperboréer. Vi svenskar är "yverborna" som Olof Rudbeck sa. Vi är "över borna", "högt födda".

Vi svenskar bor bevisligen i norr. Vår närhet till nordpolen och innerjordens Agartha har påverkat oss. Som jag skriver i det verk som nu recenseras:

[F]rån landet ”bortom nordanvinden”, hyper boreas, utövas ett gåtfullt inflytande som gör oss hart när gudomliga.

1700-talssvensken Olof Rudbeck kallade oss ”de yverborna”. Det var vad hyperboréer betydde ansåg han.

Detta leder oss till etymologiska spekulationer av underbart slag, spekulationer i gränslandet mellan språk, geografi, historia och religion. Och det finns en hård mytisk kärna som ger den nordliga regionen en särställning – som ger oss här i norr en särställning.

Evola brukade tala om ”det polära” – det nordliga, polära, manliga draget med samhällen styrda av tysta, allvarliga prästkungar, att ställa mot söderns kvinnliga, mer formlösa, extatiska religiositet.

Detta kan vi räkna oss tillgodo. Vi är nordpolens folk, vi har nära till Midgård, Avalon, Elyseum. Vi präglas av asatrons myt om det tidlösa Asgård, belyst av en evig sol och befolkat av asar och vaner. Och detta är detsamma som den asiatiska mytens Agartha. Asgård är Agartha. Och Valhalla är Shambhala, en annan asiatisk fyrbåk.

Detta är den eviga sanning jag predikar.

Så är det och alla nämnvärda adepter av idag måste lära sig detta.

Vidare skriver jag, för att precisera mig:

Vi i norden är hyperboréer. Vi är de yverborna, de ”högt födda”. Vi är sedan sen stenålder etniskt sett germaner. Men det fanns en yverboren kultur här även före det.

Asatrons gestalter levde och verkade i Hyperborea, i innerjordens eviga solsken. I Elyseum, Avalon, Paradesha = paradiset. Även Bibelns paradismyt ägde rum här. Här fanns dess fyra floder, och här fanns Livets Träd, alltså Yggdrasil.

Asagudarna levde i Agartha-Asgård. Sedan drog ondskans Jotunheims-makter samman och bekrigade det, avgjort i slaget på Vigrids slätt på Midgårds polära kontinent. Sedan gick de främsta asagudarna under, Midgård sjönk i havet, men Asgård levde vidare. Agartha är evigt existerande i sin hyperboreiska biotop. Shambhala-Valhall fortsätter från innerjorden att utöva gudomligt inflytande på oss germaner, ja på alla arier.

Här inskärper jag att man måste skilja på "Hyperborea", "Norden" och "Centralasien", som alla spelar roll för våra rötter. Jag postulerar en triangulering som ingen annan uttryckligen gjort:

Trianguleringen heter: Hyperborea – Norden – Centralasien.

Detta är den gotisk-germanska dimensionen av den ariska myten.

Således: allt började i Hyperborea, i innerjordens evigt solbelysta paradis. Därifrån torde en första befolkning ”yverborna” svenskar ha såtts.

Sedan kom utveckling i Centralasien, i kulturen Agartha, fokuserad i staden Shambhala. Här, i nuvarande Gobiöknen, tog den ariska rasen form. Den som påstår detta är Annie Besant i studien Man: Whence, How and Whither. Tidigare raser, före den ariska, var den lemuriska (svarta) och atlantiska (röda och gula) rasen. Vad gäller den ariska så var dess underraser först hinduer och perser. Sedan var det kelter, ur vilka även greker och romare utvecklades. Sedan var det teutoner (= germaner), som utvandrade från Gobiregionen cirka 40 000 fvt och hade nått Centraleuropa cirka 10 000 fvt.

Detta bekräftas av modernt vetande. För som vi vet av den nyaste forskningen så invandrade arierna (teutoner, germaner) i Sverige under sen stenålder, cirka 2 900 fvt.

Jag skriver mer i mitt förord. Om bland annat vår faustiska tidsålder, den tekniska era vi alla lever i sedan 1400-talet. En epok då den germanskt präglade europén skaffat sig världsherravälde med ångkraft, elektricitet och fordon för sjöfart, landfart och luftfart, kommunikationssystem och datorer. Detta är vårt, detta är faustiskt, detta skapades av germaner -- och kopierades sedan av alla andra, sydeuropéer, amerikaner, asiater mm.

Om så bara för denna epokgörande text av min hand så måste ni gå till Netlify och läsa detta verk.







4. Verket i övrigt

I boken sägs att denna visdom kommer från Heidegger. Men det är Hölderlin, en poet som Heidegger gouterade:

Wo aber Gefahr ist, wächst das Rettende auch

Och per se är detta musik för mina öron. Detta är den nya tidsåldern: Heidegger åsido (han var ingen perennial adept och missuppfattade mycket), han pekade i alla fall på en metafysisk verklighet bortom rationalism och tvivelsjuka. Han och namn som Evola, Jünger och Jung, och därtill Hölderlins lagstiftande tyska sång -- detta är vad vi behöver i dagens kultur, som är sjuk av influens av tänkare som Marcuse, Horkheimer och Marx, försvagad av plasthelgon som Kafka, Le Guin och Joanna Russ, bedövad av kopulationsdisko och MTV-spasmer i en evighet av betongförorter och stormarknadsarkitektur.

Vad har jag då att säga om transhumanism och AI, som boken torgför?

Jag är inte direkt entusiastisk inför ökad AI-närvaro i dagens verklighet. Och transhumanism, att låta robotar och seriell teknik dominera över holistisk mänsklighet -- nej tack. Men kanske är det så att Carell lanserar en livsnära transhumanism. Han kan ju knappast räknas till lobotomisternas skara, den som annars predikar transhumanism.

Med Carell får vi en människovänlig teknik-kultur, affirmativ till etnisk särart såsom den germanska. Detta gör den tekniska robotvurmen i boken uthärdlig.

Sedan så predikas anslutning till en orden. Om detta har jag inget att säga. Jag bedriver ju Actionismen som privatreligion. Men vi kan kanske ekumeniskt samverka med Carells orden. Det får framtiden utvisa.

+++

Generellt så nickar jag alltså gillande åt denna doktrin. Anslaget är hjärtevärmande, som till exempel de 22 punkterna i början. De säger föga om robotar. Men desto mer synes de mig lämpade för kännande, älskande skapargudar i mänsklig form, druckna på skaldemjöd och sjungande en svärdssång i sommarnatten.















Vår meta-biologiska doktrin, fritt tillgänglig på Netlify















Relaterat
Actionism -- presentation på svenska
"Mellantext": en musisk-orfisk dikt av undertecknad
Mellantext del 2
På engelska: Jack Steelnack

Dagbok 3/7 2026

Idag är det fredag.

Jag är profet. Jag spår framtiden.

Och jag är helt säker på detta: att stora förändringar väntar oss.

Jag har redan nämnt detta -- hur jag våren 2024 fick en profetisk ingivelse i en dröm. Rösten sa, på engelska: The coming years will be eventful beyond belief.

Vad som i efterhand gjort påståendet trovärdigt är att Trump vann det årets presidentval.

Och han lovade stora förändringar. Som att ta ner den djupa staten.

Än har inte så mycket hänt. Men jag tror ännu på detta. På att stora förändringar förestår.

+++

Varför säger jag då detta, igen och igen...?

Jag begär förvisso ingen guldmedalj för detta. Jag vill bara informera er läsare om vad som högst sannolikt väntar oss.

Dessa tider är helt ojämförliga. En flertusenårig tingens ordning ska ändras. Av solängeln Uriel, inkarnerad som människa.

+++

Yttersta tider, profetiska tider, bibliska tider... episka tider. Och strider. Det är framtidsperspektivet idag.

Den turbulens som väntar kommer, bortom konkret politik, att visas i falska profeter. Sådana som, redan nu, spår storkrig. Och av det blir, som sagt, intet.

Konkret blir det inget av storkrigsvisionen. Men falska profeter kommer att driva detta narrativ; ja de driver det redan nu, dag ut och dag in. Media kryllar av cassandror. Och skälet till deras predikan är fåkunnighet. Brist på tro. Den som saknar tro är alltid av typen ateist-nihilist och pessimist. Som Eduard Schuré sa. "Sofismens triad" är enligt honom ateism, nihilism och pessimism.

Minns det under de kommande åren. Minns att helvetesvisionerna är överdrivna.

Minns det, och bered er istället på en essentiellt god utveckling. Det blir ju slut med stagnation. Och tid för islossning, tusen tankeskolors tävlan, en 1989-liknande förändringsstorm.

Hösten 1989 föll Sovjetväldet. Och nu är det dags för Sovjet 2.0, den globala woke-regimen, att falla.

Sanna mina ord.

+++

Den ideala sinnesstämningen att möta det nya är: coolness, apatia, Actionism. C3: calm, cool and collected.

Kom ihåg det, när imperierna börjar falla. Låt inte ditt inre dras med i den, låt vara positiva, stormen. Bara nicka förnumstigt och säg "vad var det jag sa". Nicka instämmande och börja jobba för den nya värld som måste ta den gamlas plats. En värld där "the strong are just, the weak secure, and the peace preserved".







Relaterat
"Linjetal" 2026: Gudomlig vind: stagnationen och hur den kan övervinnas
På engelska: 2024: profetiskt drömögonblick
På engelska: 2025: vänta bara
På engelska: Solängeln Uriel
2013: Storkrig = skitsnack

Dagbok 1/7 2026

Idag är det onsdag.

Jag har läst ännu en indisk kokbok. Nu är det Mitt indiska liv (2020) av Malin Mendel. Och efter att ha läst raden om att Mahâtma Gandis kamp för rättvisa idag fortsätts av Greta Thunberg, så är man redo att kasta boken i väggen.

Men jag gjorde det inte. Jag bara log överseende och fortsatte ta del av bokens övriga idéer. Som faktiskt är goda.

Detta är med andra ord en vegtarisk kokbok med en del lagom ytliga råd om meditation därtill. Det är slöläsnings-andlighet och det är helt rätt. Inga instruktioner ges om meditationens detaljer men desto mer nämns om dess välgörande effekter. Vilket är en typ av läsning jag gouterar. Jag som redan mediterar behöver ju ingen instruktionsbok. Jag behöver bara lättläst bekräftan på den kvietismens livsstil jag redan har.

Så jag säger Om och gör en solhälsning, det är en mindful livsstil i synk med actionismens visdomar.

+++

Vad gäller Mendels vegetariska recept så följer jag dem inte. Inte i detalj. Men min forskning pågår. Och redan nu lagar jag en gryta som både kan vara vegetarisk i sig själv och passa för addition av animaliskt protein. Och hemligheten i den är att nyttja rödlinspuré som fått koka mer än en timme. Detta behövs för att släta till den, koka ihop linserna, ge dem alkemisk behandling. Recepten brukar aldrig säga detta. De säger bara "koka linserna 20-30 minuter". Och det är för lite. Detta resuletrar i en alltför grov röra.

Till denna puré adderas sedan olja (plus något smör eller grädde), strimlad/finhackad vitkål, gul lök, purjolök, vitlök, paprika, tomater. Plus koriander och gurkmeja. Och spiskummin. Mendel säger för sin del: i indisk matlagning, var noga med att det är spiskummin du använder -- ty den omalda "brödkummin" (såld som "kummin") får det hela att smaka norrländskt knäckebröd, framhåller hon. Med rätta. Låt aldrig brödkummin komma ditt kök nära.

Så med Mendels generella råd i bakhuvudet ska jag kanske äta denna rena veggogryta mer. Och mindre av den variant där jag tillsätter antingen fisk eller kött. Man behöver inte vara 100% vegetarian, men ett ökat inslag av grönsaker är vad västerlänningen behöver i sin kost. Detta har jag alltid sagt och Mendel säger samma sak. Därför är hennes bok att rekommendera.







Relaterat
Det indiska sättet att hälsa
Ett rike utan like
Fornnordisk vurm i Uppsala 1856
SF Seen From the Right: presentation på svenska
Eurocon 2011
Mitt liv som sf-fan
Heinlein inspirerar svensk höger med Starship Troopers

Dagbok 28/06 2026

Idag är det söndag.

Katten har fått mat. Solen gassar. Stjärnorna föds och dör.

Läst: Nahid Hassan, Shanti -- indisk och bengalisk mat på riktigt (2026). Boken har massor med bilder, för många egentligen, men texten som ackompanjerar det hela är ändå rätt snitsig. Och här finns massor med recept, intressant info. Det indiska köket använder sådant som vitlök, gurkmeja, koriander och spiskummin. Buljong, så som kinesiskt och franskt kök, förekommer så vitt jag vet ej. Men såser har stor plats och det är glädjande. Ett kök utan sås är påvert. Såserna får såsighet av sådant som rödlinspuré och malda cashewnötter.

Att indierna överkryddar sin mat har för sin del historiska skäl. Före vår tids kylteknik måste man marinera köttet för att det skulle hålla sig. Att därför, som vi i väst, tona ner styrkan i indiska kryddor är helt rätt. Ingen behöver ha sina smaksinnen bedövade. Kryddor är effekter och varje sann konstnär vet att begränsa bruket av effekter. -- Exempel: när vi i väst fick kännedom om en krydda som peppar så blev den snabbt ett mode. Man öste på med peppar helt enkelt. Sedan, fram på 1700-talet, insåg man att ett begränsat bruk av peppar var bättre för att även låta andra smaker framträda.

Mer som jag läst: Lars Holger Holm, Skrivguiden -- handbok i konsten att formulera sig (2000). Bland annat ges rådet att för korrekurläsning så bör man läsa texten högt för sig själv. Och detta är ett synnerligen udda råd. Jag har aldrig använt mig av det.

Jag har även läst Fantastiska rebeller (2024) av Andrea Wulf. Detta är en populärpornografisk skildring av Jena runt 1800 med folk som Schlegels, Schiller, Fichte, Goethe, Schelling, Hegel. Vad Wulf (och ingen annan heller) förstått, är att den filosofi Fichte, Schelling och Hegel lärde ut var aspekter av samma sak, nämligen principerna för en värld med en Gud och med själsbegåvade väsen. De angrep problemet från olika håll men alla sa samma sak, nämligen att världen är mer än sinnesdata. Detta bör nämnas för att ge klarhet i de ofta svårbegripliga detaljerna i respektive filosofi.

Att ej nämna detta (pre-materialistisk filosofis enhet) är en underlåtenhetssynd. Det är som med arkitektur; den fåkunnige säger att först kom renässansarkitektur som hade den och den principen; sedan kom barocken med helt annan princip; sedan kom klassicismen med åter en annan. Detta är ju galet, detta är detaljfixerat; generellt har ju sedan 1400-talet en stil rått i västerlandet, nämligen klassicism. Detta nämns alltför sällan. Alltför ofta är lärdomen i händerna på knappologer och detaljfanatiker.

Wulfs bok är intressant som fenomen: att skildra tyska storheter som om de är värda dyrkan, som om de har något att ge oss med sin själiska Gudstro och underverkstroende konst. Tidigare har ju romantiken officiellt setts som nazismens förelöpare (Lukacs). Wulf är iofs lagom feg i sin attityd, lagom etablissemangstrogen; hon är ingen rebell...! Hon är förutsägbar i det att hon inte hyllar sådant som Fichtes nationalistiska predikan. Den är ännu tabu för en författare av hennes kaliber. Därför bör man hellre läsa en bok som Richard Wagner -- A Portrait som öppet talar om 1800-talets tyska nationalism och varför den var nödvändig, ja en på alla sätt beundransvärd företeelse.

+++

Tyskromantiken med Goethe och Schiller var en fest. Men även samtida svensk romantik var av samma och ibland högre klass. Med Tegnér som stjärna har vi odödlig lyrik att ta del av -- segerrik, andlig, actionistisk lyrik. Poem som Skytten, Svea, Epilog till promotionen 1820, Hjälten, Karl XII, Prästvigningen mm är grundkurs i proaktiv övermänniskolära med svensk ton.

Högre klass: Goethe och Schiller var nog "mindful" men Tegnérs poesi talar mer öppet om Gud, gudar och änglalik strålglans, om västerlandets gudsinfluerade tradition, från antik och kristendom över asatro till idag. Dåtidens tyskar hade ingen känsla för asatro men svenskar som Tegnér hade det. Detta är oerhört värdefullt. Detta är ett drag som får mer mening för var dag som går.









Relaterat
Min Wagnerbok samt en podd om Wagner
Ett rike utan like, version 2.0
Intervju med mig här på bloggen, från 2022, på engelska

Recension: Den sista idealisten -- Viktor Rydberg och hans tid (Burman 2024)

Svensk konservatism, med forndrömmande som en beståndsdel -- det är dagens melodi. Även mainstreamen erkänner det i någon mån. Och en indikation härpå är en ny Rydbergbiografi.

Här ska vi ta en titt på Anders Burmans Den sista idealisten -- Viktor Rydberg och hans tid. Den kom 2024. Alltså förr-förra året. Och skildrar 1800-talsförfattaren Viktor Rydberg.

Rydberg har länge i vårt land legat oläst, sedd som irrelevant av bl.a Göran Hägg.

Men nu vänder det. Rydbergsböcker återtrycks, se nedan. Så var det inte under tiden, säg, 1945-1990.

+++

Burman har skrivit en "idéernas biografi" över Rydberg (och inte ett "inträngande personporträtt"). Det är ett fruktbart grepp. Ty (1) alla psykologiska skrymslen och vrår i objektet behöver därmed inte undersökas (2) Rydberg var en idédriven författare som spekulerade rätt vilt om allt mellan himmel och jord.

Så har vi den konservativa aspekten. Rydberg hade förvisso liberala sidor men här fokuserar vi på högermannen Rydberg. -- Rydberg skrev t.ex en text "Om den vita rasens framtid". Och han skrev raderna “Till ariskt blod, det renaste och äldsta, till svensk jag vigdes av en vänlig norna”...

Detta ÄR kontroversiellt.

För nu senast (2019), när NMR citerade detta på sin hemsida, så drogs de inför rätta.

Ett tryckfrihetsmål av stor betydelse för dagens svenska kulturliv, ja för hela dess politiska-sociala liv och leverne.

Ty NMR friades. Ty de hade inte ändrat i citatet ifråga. Summan av kardemumman blev: svenskar FÅR citera vad f-n de vill, utan att PK storebror ska åtala dem för det.

Men att som Rydberg skriva texter om vit ras, ariskt blod, det gör en inte populär i dagens "elit". Det hör också till bilden.

+++

Burman nämner inte detta i sin bok. Men han nämner, slentrianmässigt, att Rydbergs storverk Fädernas gudasaga och Undersökningar i germanisk mytologi inte förstods av kritiken.

Må så vara. Det vet vi redan.

Men dessa två fornvurmande verk av Rydberg finns ännu i tryck på engelska. Ja, gudasagan även på svenska (på Cultura Aetatis, som även gett ut Kan vi överleva, en debattbok av Rydberg med Sverigevänlig vinkel).

Asatroende och traditionsmedvetna "Caucasians" i UK, USA, NZ och Australien läser ännu dessa verk. Och de finns som fria pdf:er och e-böcker på Runeberg.org och Gutenberg. +++

Alltså. Burman är i sin bok helt blind för att det som definierar Rydberg, idag, 2025, är hans nationella och fornnordiska strömning.

Burmans bok skildrar Rydberg från vaggan till graven. Mycket är ointressant. Men OK, som symbol för sin tid är Rydbergs biografi värd att följa som "berättelse", så att säga. -- Min åsikt om Rydbergs romaner, de där hypade "klassikerna", är för övrigt denna: de är inte nödvändig läsning. Sagan "Lille Viggs äventyr på julafton" har dock sin tjusning. Men den är ingen roman, bara en novell.






Relaterat
Ynglinga Ting at Upsalum 1856
Vikingavillor

Svensson deliberating -- about vocabulary, about sublimity, about reality, about art...

Gudomlig vind: tillståndet idag

Goddag och välkomna till en föreläsning om saker och ting. Det är ett så kallat "linjetal" med spekulationer och påståenden om läget i stort.

En gudomlig vind blåser genom världen.

På ytan råder stagnation. I konst, vetenskap, politik.

Men under ytan förbereds förändring.

Det kommer förändring. Det är min spådom.

+++

Stagnation. En Facebookvän sa till exempel: amerikansk musik idag, både r'n'b och rock, har inget av den kreativitet vi såg på 70-talet. Jag får tro honom eftersom jag inte lyssnar på samtida musik. Men jag misstänker att det är så här. Stagnation råder. Ja mer än så; MTV Awards är bokstavligt talat en vision av helvetet. "Varför har dagens musik blivit så mörk?" sa popstjärnan Rihanna för några år sedan.

Detsamma gäller i litteratur. Att döma av de senaste Nobelpristagarna så är det ateism, nihilism, pessimism som råder. "Gråväderprosa, problemfrosseri, realism och verism" är det stående receptet. Med andra ord: stagnation. Vi ser inget av den lekfullhet som tidigare pristagare som Marquez, Cela, Heidenstam, Lagerlöf hade.

Och i vetenskapen är allt stagnerat i reduktionism, i religiös dyrkan av fakta. Föga finns av holism, andlig inlevelse, en känsla för den gudomliga källan till allt.

Och att världen är i greppet av en vansinnesregim som dödar oss med vaccin, massinvandring och hjärntvätt är uppenbart.

+++

En väg ut ur stagnationen kan musikaliskt vara denna: psykedelia. Denna kom ju hux flux 1967 och förändrade allt till en psykocirkus. Beatles, Stones, Pink Floyd, plus många andra (Hendrix, Strawberry Alarmclock, Jefferson Airplane...), gjorde plötsligt implicit andlig, färgskimrande och lekfull musik. Jouissance.

Även 1987 var ett sådant psykedeliskt år i musiken: Dukes of Stratosfear, Robyn Hitchcock, Loop...

Nu har vi kanske samma mönster. Dvs det är med 20-årsintervall åter dags för ett psykedelia-år: 1967, 1987, 2007 (?), 2027...

Inom litteraturen skulle ett sådant psykedeliskt inslag kunna vara: surrealistisk poesi. Och i prosakonst övergång från dagens sociala autencitet till teatralisk autencitet.

Det sistnämnda kan för sin del beskrivas som "litterär hårdrock" eller "Wagneropera i bokform". Eller kort sagt sf och fantasy och magisk realism. Jag känner på mig att den redan existerande fantastikgenren kommer att få ett uppsving framöver, kanske redan nästa år. Realismen har iaf temporärt spelat ut sin roll. Något nytt måste komma på våra boksidor.

+++

Hur vetenskapen kan gå "från rädsla till en lek med många möjligheter" har jag beskrivit i Borderline. Goethes vetenskapsattityd, med holism i högsätet istället för reduktionism, är symbolen för det hela. Samt David Bohm, som belyst sådant som "the implicate order" och flow, som dagens vetenskap är blind för. På 90-talet kom böcker som Bohms men idag är det dött där (med undantag för Jason Jorjani, som iaf har någon förståelse för holism med sin "spektrala" attityd -- att ge rum för det så kallat övernaturliga i vetenskapen).

Med andra ord: målet för vår tid är att återinföra Gud i vetenskapen. Troende vetenskapsmän har förvisso existerat. Newton var på sin tid en from vetenskapsman. Och bortom hans roll anser jag att karisma, influxus och intuition ska vara ledorden i både vetenskap och konst. Vi behöver ett holistiskt paradigm istället för reduktionism, tro istället för tvivelsjuka, livsnära attityd istället för död och förtvining, ljus istället för mörker.

+++

Nydaning, revolution, kreativ injektion -- detta förväntar jag mig av de kommande åren. Och bidragande till en sådan kreativ boom torde politisk förändring vara. Och där tror jag att de förändringar DJT börjat med (som avskaffande av kritisk rasteori och "diversity, inclusion, equity" i federala program, och i vid mening nedmontera den djupa staten, vilket är en episk uppgift, ej bara en fråga om reducering av byråkrati) kan bli startpunkten för det hela.

+++

Vi behöver mer mindfulness, mer esoterism, mer andlighet -- i vetenskap och konst.

Marken är beredd för en andlig återtagning av sällan skådat slag. Och jag är, som alltid, optimist. Storkrig blir det för sin del inte, detta domedags-tjat har vi hört nog av.

Vad som ger mig tillförsikt är DJT:s seger. Att han ens blev president. Hans förändringsagenda tycks ha stagnerat en aning idag, sommaren 2026. Men han är ännu vid liv (överlevde ett attentat i april i år) och har ännu tid att genomföra den mest episka förändring som denna värld sett på länge. Dvs demontera den djupa staten.

+++

Den gudomliga vinden blåser. Och bara de som kan segla med den kommer att vara i harmoni med den nya tidsandan.







Relaterat
Prometheus and Atlas (på engelska)
Borderline
DJT: esoterisk innebörd (på engelska)

Dagbok 21/06 2026

Idag är det söndag.

Jag tänker på detta med att blogga.

Bloggen är en konstform i sin egen rätt.

Den är som en dagbok: den är till sin art oavslutad. Den har ingen ände.

Detta är dess styrka och dess svaghet.

Styrka: man kan posta nya inlägg som inte direkt refererar till något annat. Man är fri att skriva i olika modus, genrer, ämnen, attityder. Och läsaren kan gå in och läsa här och där.

Svaghet: denna avsaknad av ände, denna öppna karaktär, förutsätter att det alltid finns något nytt postat. Är det senaste inlägget mer än en månad gammalt, ja då får hela bloggen en stagnerad, död karaktär.

Minst en gång i veckan bör man posta för att ge bloggen en vital framtoning. Så där som jag alltid gör.

En blogg som inte uppdaterats på flera år är i alla fall tämligen död. Så är det bara. Den kanske firade triumfer när den levde. Men få läser en gammal blogg. Få går spontant dit för dess egen skull. Det lilla liv den har beror då endast på att folk googlat till sig någon faktabit eller vinkel som den postat. Den lever inte på sina egna premisser.

Grundregeln är att en blogg, pga. sin öppna, oavslutade karaktär, måste ha en rimligt ny top-post för att denna öppna karaktär ska kännas relevant och attraktiv.

+++

"Posta minst en gång i veckan": det är livet för denna blogg. Så vitt jag minns har detta varit den oskrivna regeln sedan jag startade den hösten 2007. Men denna regel har inte varit svår att efterleva. Jag har, med andra ord, svårt att hålla mig från bloggen.

Denna blogg fyller en funktion i mitt författarliv. Här kan man som antytt skriva fritt. Ty som regel har jag ambitioner att skapa verk med verkshöjd. Och detta kan leda till skrivkramp, skaparvånda. Då är bloggen en utväg.

Bloggen är en konstform. Sa jag ovan. Den är en glorifierad hobby, en hobby som kan spilla över till tidlös visdom och nämnvärd kreativitet. Som alla sanna hobbies. Jünger sa ju om sin entomologi att den var bara en hobby. Mycket i den var inkrökt och självrefererande, ointressant för utomstående. Men inte allt -- ty den gav honom även perspektiv på tillvaron. Den gav honom fler tecken att skriva med, fler än vad alfabetet tillhandahöll.

Med andra ord, leve tekniken. Den senaste tekniska utvecklingen har gett mig sådant som mobilfoto och bloggning som nämnvärda hobbies.

+++

Även inom la gorumandise har det skett utveckling på sistone -- utveckling som vetenskap och teknik är att tacka för.

Till exempel: tjock grädde med lång hållbarhet fanns inte när jag var kock på 80-talet. Det fanns bara "h-kaffegrädde", grädde med 12% fetthalt, inom kategorin grädde med längre hållbarhet. Ej heller fanns det mjölk med lång hållbarhet. Men detta finns idag. Och detta är resultatet av vetenskaplig forskning, experiment och labverksamhet av allsköns specialister.

Långhållbarhets-mejeriprodukter är perfekt för den som bara använder små doser varje dag av varan. Så man bör som humanist inte förakta all naturvetenskap. En del av deras skapelser förtjänar applåder. Men samtidigt bör naturvetenskapsmän inte generalisera sin metod till metafysik, till dyrkan av fakta och sinnesdata. Till exempel har ju sinnesdata ingen plats i rummet. De är, som allt annat, inre fenomen. "Die Welt als Wille und Vorstellung" alltså. Världen är vår föreställning; "en objektiv yttervärld" är däremot en komplett illusion.

+++

Läst på sistone: The Secret Teachings of All Ages (1928) av Manly P. Hall. Kommen till passagen om Platons uppgifter om Atlantis så bara dör boken för mig. Ty Hall upprepar vanföreställningen att detta bara var "en metafor", en lärd konstruktion för att säga ett varningens ord om hybris. -- Och detta är verkligen sämsta möjliga attityd. Atlantis var tämligen verkligt, som reellt existerande land i Atlanten; ja, även det som sades om att landet invaderade Grekland före undergången, detta är också historisk verklighet. Se till exempel Besants Man -- Whence, How and Whither (1911) för indikationer om kriget Atlantis-Grekland.

Något bättre i visdomsgenren är The Tree of Life -- A Study in Magic (1932) av Israel Regardie. Regardie lägger i sammanhanget till av sin egen visdom. Som hur man tränar upp sin viljestyrka. Metoden är lite brutal, man ska tillfoga sig smärta om man bryter ett bud, om så bara som övning. Själv anser jag att viljestyrka kan tränas upp utan tillfogande av fysisk smärta. Man helt enkelt mobiliserar viljan och säger sig själv "nu slutar jag röka", "nu slutar jag göra grimaser", "nu slutar jag tänka negativt". Med övning så går det. Det går lättare efter ett tag.

Regardies bok i övrigt innehåller ett och annat. Stilen är en aning jargongmässig men överlag uthärdlig. "Stor lärdom, lätt buren" är ledordet. En visdomsbok med slöläsningpotential, med underhållningskänsla, det är mitt betyg. Men man kan behöva läsa in sig på ämnet innan; the Sephiroth Tree of Life är invecklat för den ovane, men har man väl greppat det får man sig till livs en symbol som sammanfattar all mänsklig visdom, närapå.

+++

I övrigt har jag läst om järnvägar på sistone. Kul var det att i Herman Lindqvists Ånga och dynamit (1998) inhämta att vetenskapen varnade för järnvägarna när de kom. Att åka tåg och se ut över landskapet var farligt, sa en tysk läkare. Det kunde ge obotliga hjärnskador. Trust the science...!

Detta är inget skämt. Nyss har ju influensaviruset 2019 påståtts vara humbug. Av USA:s regering och Tulsi Gabbard (länk till Twitter). Nu får denna diskussion alltså ny information att ta ställning till. Vissa av oss har alltid varit skeptiska till det officiella narrativet i denna fråga. Och nu får vi stöd av detta. Intressant. Men de som trodde på det hela kan ju alltid trösta sig med att "vetenskapen" sa ditt och datt i frågan. Den sa: "trust the science"...!







Relaterat
Artonårsjubileum för bloggen
Jag och sf-fandom
Lindbohm: Frostens barn
Leroux: Magersfontein, O Magersfontein (1974)

Den nordiska fornmyten: en nytolkning: gammal myt och modern forskning förenas här i ett sällsynt högvärdigt amalgam

Välkommen till denna föreläsning. Här ska det handla om hyperboreanska ting. Med mera.

Detta är en text, en utflykt i fornforskningens domäner. Det är ett försök till syntes: av Eddan, esoterism, och DNA-forskning. Det blir en unik sammanställning av naturvetenskap och esoterisk spekulation, allt framfört med hyperboreisk briljans och fornnordisk festglädje.







1. De nio världarna

Vi börjar denna exposé med att se på Eddans nio världar. Deras respektive lägen kan enkelt fastslås enligt det följande mönstret, som ingen annan än jag sett.

Med andra ord: den fornnordiska myten är fascinerande. Och kaotisk. Här försöker vi skapa ordning i det hela. Genom att postulera en ihålig jord – och 1300 km tjock jordskorpa – och lite mer. Endast så kan man bringa ordning i kaoset.

Källan för fornnordisk myt är Eddan. Den Äldre och den yngre Eddan. Och där läser vi att det finns nio världar. Och dessa världar är:

Ett: Muspelhem, ett brinnande land där allfadern Surt regerar. Muspelhem är beläget i underjorden, i den 1300 km tjocka jordskorpan, där magma och lava finns.

Två: Alvhem, ljusalvernas land, i innerjorden (ej att förväxla med underjorden).

Tre: i samma innerjord som det nyssnämnda finns Asahem, asgudarnas land med Valhall osv.

Fyra: Vanahem, också beläget i innerjorden, hem för vanernas släkte.

Fem: Manhem, människorna värld, beläget på Midgård, som i urtiden var ett land på nordpolen, ett cirkumpolärt land.

Sex: Jotunheim, jättarnas värld, likt Midgård beläget på jordytan, dock öster om detta.

Sju: Svartalvhem, mörkalvernas land, beläget i jordskorpan likt Muspelhem.

Åtta: Helhem, helvetet, de dödas land, beläget i jordskorpans underjord likt det föregående landet.

Nio: Nifelhem, dimmornas värld, också beläget i jordskorpan.

2. Var de nio världarna ska placeras

Vad betyder då detta?

Jag koncentrerar mig i det följande på länderna Midgård, innerjordens Alv-, Asa- och Vanhem, samt Jotunheim.

Midgård först. Var låg det? -- På Nordpolen som sagt.

Midgård låg vid Nordpolen, ett Midgård som gick under i samband med den sista istiden.

Och Asgård? Det placerar jag som nämnt i innerjorden = inner earth. Denna innerjord är ej att förväxla med underjorden, som enligt konceptet i så fall är den 1300 km tjocka skorpan mellan jordytan och innerjorden.

Underjord är en sak, innerjord är en annan. Det måste alla som ger sig in i detta resonemang fatta. Innerjord är Asgård i evigt solsken, underjorden är Mimes och Urds domän.

Till detta kommer alltså Midgård, det polära Hyperborea; det är en rund kontinent som omflyts av vatten där Midgårdsormen simmar (qv. Gylfaginning). Och öster om det ligger havet Elivågor. Och öster om det har vi Jotunheims vildmark – där ”jättar” bor – jättar som jag föreslår kallas något annat. Ty det är ologiskt att ex.vis Loke är en jätte men samtidigt är en relaterbar människogestaltad figur. – Eldjättar och bergresar må vara jättar – men Gymer och Gullveig och Loke, så kallade ”jättar”, de kallas här oöversatt för jötnar, singular jotun. Jotun är fornnordiska för jätte och jag bevarar denna form för att särskilja detta väsenssläkte.







3. Innerjord

Nu ska vi tala mer om innerjorden.

Ett annat namn för innerjorden är Agartha. Och enligt esoterisk teori är detta lika med Asgård. Namnlikheten finns där onekligen.

Men inte bara namnlikhet är fallet här. Om Asgård ska ligga någonstans, om detta gudarnas paradis med evig sol ska ligga någonstans, så är esoterismens innerjord, med sin evigt skinande ”beslöjade sol” (veiled sun, smoky god, black sun) det bästa förslaget.

Denna innerjord består efter Ragnarök. Midgårds kontinent går under men innerjordens länder med Asgård, Vanahem etc. består. Se härför vad Vaftrudnismal 39 säger om Njord: ”då världen går under [= när Midgård sjunker], då återvänder han / hem till de vise vaner [= till Vanahem i innerjorden]”.

Midgård förgår men Asgård består.

Asgård nås via Ginnungagap, anser vi. Gylfaginning säger för sin del att Ginnungagap har en nordlig och en sydlig del – vilket torde syfta på ett hål vid nordpolen och ett vid sydpolen. Gylfaginnings ”gnistor som flyger ur det sydliga hålet” torde vara lika med sydsken. Norrskenet = bron till Asgård...?







4. Underjorden. Midgård

Så ytterligare några rader om underjorden, som är en sak för sig.

I underjordens 1300 km tjocka skikt mellan jordytan och innerjorden, där finns mycket...!

I underjorden finns bland annat ”Hoddmimes hult” = en paradisisk trädgård. Där sover föräldrarna till framtidens skuldlösa människoätt i väntan på bättre tider (Vaftrudnismal 45).

+++

Jag kallar som sagt Midgård ”Hyperborea”. Det är i så fall enligt tolkningen ”landet bortom Boreas, nordanvinden”. Ett land i norr. Men i esoterisk terminologi är Hyperborea inte så lätt att fastslå.







5. Hyperborea

”Hyperborea” är ett underbart vagt begrepp.

Han som skapat begreppet ”den hyperboreiska traditionen”, René Guénon, nämner inte var Hyperborea låg, annat än i norr.

Men att bara likställa Hyperborea med Midgård, norpolslandet, blir för simpelt.

Midgård kan förvisso ha varit ett urtids-paradis. Men även innerjordens land, av mig hittills kallat Agartha, förtjänar att kallas Hyperborea.

”Hyperborea” kan vara en synonym för innerjords-världen.

Hur får man då ihop det med att Hyperborea även var Midgård?

Miguel Serrano har här föreslagit denna terminologi: innerjords-Hyperborea är utgångspunkten, ett gudaland belyst av en evig sol, ”the veiled sun”, ja även ”black sun”. Detta är i så fall ”det första Hyperborea”. Och Midgård blir då ”det andra Hyperborea”, ett land så att säga koloniserat från Agartha, ett land där de första människorna levde.

Och ”det tredje Hyperborea”, det är vad vi kan skapa här nu i vårt nordliga land, i den Nya Tidsålder av andlighet och actionism som jag predikat i mina skrifter -- jag, en son av Norden.







6. Manovatî

Hyperborea: som synes får man acceptera en viss vaghet i terminologin. Men att låta innerjords-Agartha bli huvudplatsen för detta land, det förklarar mer.

Om, enligt Guénon, en hyperboreisk tradition (”la tradition hyperboréenne”) finns, en tradition av andlighet och gudomlighet som influerat alla världens kulturer -- då borde den ha uppstått i ett Agartha-land av evig sol, ett land av asagudar och vaner, av högväxta, långlivade figurer.

Sedan har detta Hyperborea på olika sätt påverkat jordytans människor. Man kan säga: dessa gudar – vilka för övrigt torde vara lika med ”Pleaiadean Elohim” – har sedan alstrat de olika människoraserna, med början nordborna, de blonda och blåögda svenskarna.

Om detta finns indikationer. Genotypen I1 är lika med blond- och blåögd. Och denna genotyp har alltid funnits här i Skandinavien. Även innan den indoeuropeiska invandringen.

Dessa indoeuropeiska "sannmänniskor" (= Truemen) invandrade från en plats i nuvarande Gobiöknen, Manovatî. Och den gren som till slut nådde oss, teutonerna, var ljushylta och resliga. Men de var sannolikt inte blåögda, de var brunögda. – Teutonerna var av R1-genotypen och de mötte här i Sverige folk av den blåögda I1-genotypen. 40% av dagens svensk är R1a och R1b (20% vardera), 40% är I1.

Så är det...!

Vetenskapen stödjer det.







7. Arkeogenetik

Låt oss se på denna bok: Källan på botten av tidens brunn – indoeuropeiska rötter till fornnordisk religion. Utgiven av Carlssons 2018.

Författaren är Anders Kalif, professor i arkeologi. Och här redogör han för arkeogenetik. DNA-analys av benrester. Och detta säger oss här att ett folk kallade stridsyxingarna, som invaderade Sverige 2900 fvt, var sannmänniskor. Haplogrupperna R1a och R1b är här viktiga; enkelt talat 80% av Västeuropas befolkning tillhör dessa grupper. Och: ”I Sverige är arvet från dessa båda grupper idag ganska likartat fördelat, med drygt 20% av svenska män tillhörande R1b och knappt 20% som tillhör R1a, medan ca 40% tillhör den haplogrupp som kallas I1. Den senare förknippas med den första jägar- och samlarbefolkning som kom hit redan efter den senaste istiden.” [s. 67]

Således: vi här i norr har alltid varit blonda och blåögda. Detta är ursvensken, nu belagd genom DNA-forskning.

Jag berör detta i min bok Ett rike utan like. Det är mer översiktligt behandlat där, men dock. Denna information är explosiv. Och den torgförs bland annat av en professor i arkeologi, Kalif...! Det är ett tecken på att vi står inför en revolution i vår kultur –- en högerrevolution, en radikalkonservativ återtagning.

Även Magnus Stenlund har drivit dessa idéer. Blodet och jorden från 2022 säger samma sak som Kalif. Nämligen att svenskens sannmänskliga anor går att bevisa genom DNA-forskning.







8. Slutsats

Jag började detta inlägg med en mytisk dragning, om Eddans geografi och hur den ska tolkas. Sedan blev det förankring i nutida forskning. Och poängen är att båda behövs för att förstå vår nordiska forntid.

Således: urtiden såg hyperboreisk influens på människan, som först bodde på Midgård. Sedan kom en bosättning av blonda och blåögda ursvenskar i Norden. Sedan (efter sådant som Lemurias och Atlantis tidsåldrar), kom grundandet av Manovatî, där sannmänniskans alla grenar (hinduer, perser, greker, kelter, teutoner) skapades. Och sedan kom sannmänsklig exodus till Europa. Inklusive Sverige, med stridsyxingarnas invasion 2900. Men då fanns här redan blonda och blåögda människor...!

Detta kan vara mycket att ta in. Jag vet det. Men det jag sagt i detta inlägg täcker in hela den radikalkonservativa visdomen om vår forntid.

Den täcker in Guénons och Evolas hyperboreiska tradition, vars konkreta ursprung dessa två herrar förvisso talar tyst om; jag har försökt utröna dess källa.

Den täcker in Serranos och von Lists syn på forntiden: Serrano med hyperboreansk dimension, List med de nio världarnas placering.

Den täcker in Europas sena stenålders- och bronsåldershistoria, där idag arkeogenetiken skapat ett genombrott, visat av Kalif och Stenlund.

Jag är den ende som idag kan ge en syntes av allt detta. Gläds därför att ni fått läsa denna text.







Relaterat
Ett rike utan like (2025)
Stenlunds fornforskning
På engelska: Manovatî as the original Trueman homeRelated
Dröm: "Heil dir im Siegeskranz"
En dag i maj
Jag har gjort allt jag velat
Svenska stories
Ernst Jünger -- A Portrait
Ambrose: Eisenhower -- Soldier and President (1991)
Arméstaben: SoldF 1957
Poe: Den gyllene skalbaggen (1962)
På marmorklipporna (1939)
Ambres
Lär dig sanskrit
Moorcock: Wizardry and Wild Romance (1992)

Dagbok 17/6 2026

Idag är det onsdag.

Jag hade besök av släktingar härförleden. De bodde på Hernö Gin Hotell.

Detta hus är ett nybyggt så kallat destinationshotell. Ett hotell som är ett event i sig. Ett självmändamål.

Vår stad behöver nog hotell. Men idén om ett destionationshotell är på sätt och vis konst, konceptkost kanske. En delvis onödig artefakt som ändå har mitt gillande. Ungefär som Koenigsegg, som till och med av sin skapare erkänts som strängt taget onödig. Men han kände för att bygga den och så gjorde han det.

"Ett konstverks enda motivation är att det kan göras" -- som jag brukar säga.

Och så är det även med Koenigsegg och Hernö Gin Hotell -- "onödiga" skapelser som ändå värmer hjärtat eftersom de är gjorda med finess och verve. Det är konstverk, estetiska utflykter med nöje och lek som främsta syften. "Dyra leksaker" -- och detta är viktigt i sammanhanget eftersom det är privata projekt, inga skattefinansierade konstigheter.

+++

Hotellets utseende, dess yttre form: man kunde förvisso ha tänkt sig andra designer än "fyrkantig glaslåda". Jag föredrar generellt arkitektur med kolonner och fronter, gedigna saker i tegel och puts. Och frågan är hur väl detta bygge kommer att åldras. Och det gäller många modernist-skapelser i glas och stål. De åldras sällan med behag. Efter några decennier är de mogna för rivning. Och det brukar vara ödet för allsköns borgerliga monument (såsom bankpalats, varhus, järnvägsstationer och just hotell): de saknar uthållighet. Annat är det med adelns och prästerskapets monument: deras slott och kyrkor har större uthållighet, beständighet, varaktighet, mytisk kraft.

När jag på mina promenader passerar Ginhotellet så tycker jag det ser rätt snyggt ut. I olika blå och grå toner står fasadens glas för min syn. Och läget är superbt: vid Östra kanalen och med utsikt över Södra sundet. Det hela valdes uttryckligen som plats för denna skapelse. Läget med vatten och berg som utsikt var en del av konceptet, idén om ett sublimt hotell med sublim utsikt. I fastighetsbranschen generellt -- både för privata och kommersiella hus -- gäller location som ett plusvapen och det illustreras väl här.

+++

Den tomt som hotellet står på har lagom monumentalitet. Det ligger förvisso vägg i vägg med badhuset. Men detta är bredvid Ginhotellets skyskrapa i sammanhanget rätt diskret; badhuset är horisontellt, hotellet är vertikalt.

Framför entrén i norr finns en liten plaza, en tom betongplan, en ouvertyr av intet, ett neutralt förspel inför den estetiska upplevelse som väntar. Och detta är i sammanhanget en konkurrensfördel. Ty stans andra elithotell såsom First Hotel vid Skeppsbron och City Hotellet inne i city, de har inga sådana framförliggande småtorg. De är del i sedvanliga kvartersstrukturer.

+++

Interiören...? -- Foajen är rätt inbjudande med lagom rymd och praktverk. Dessutom flödar naturligt ljus in från söder. Det hela övergår omärkligt i en restaurang. Den besökte jag inte. Men jag gluttade lite på menyn som sa "tillkrånglad finkrogsmat". Det hela var säkert värt pengarna men verkade lite väl überarbetat för min smak.

Det rum mina vänner bebodde hade bland annat ett högt smalt fönster med utsikt över Östra kanalen. Ganska tjusigt. Rummets standard var OK, fräscht och nytt just nu iaf. Det fanns som standardutbud dessutom en flaska gin och en del snacks, men dessa måste man betala för. Ett minus anser jag. Men sådan var regeln.

+++

In alles var det skoj att få en inblick i detta hus som jag ofta passerat de senaste åren, sett växa fram från byggplats till färdigt hotell. Det pryder sin plats. Men jag skulle inte svära på att det står kvar om femtio år. Man kommer då att ha tröttnat på det. Gissar jag.







Relaterat
Botniabanan
Lindbohm: Frostens barn (1980)
Ett rike utan like
Redeeming Lucifer
Koenigsegg: svensk superbil med snygg design

Dagbok 15/6 2026

Idag är det måndag.

Katten har fått mat. Barnen är på bygden. Solen gassar. "Lin, lova lin, la' sola skin'" som den gamla norska ramsan löd.

+++

Härmed några anteckningar om mat.

Jag har alltid förespråkat denna filosofi: ät varierat, ha en rimligt rik palett ingredienser. Dvs. ät riktig lagad mat, och låt inte mellanmålen styra; och låt den lagade maten ha ett flertal ingredienser och inte bara bestå av "sill och potatis, korv och pasta" etc.

Variation, en bred palett: på sistone har detta bekräftats som nyttigt för mig -- nyttigt på det grundläggande sättet -- nämligen vad som ger en god matsmältning.

En friktionsfri passage av födan genom kroppen -- det är målet.

Och detta får man genom att födan har en hyfsad balans mellan kolhydrat, protein, fett och vatten.

+++

Vi börjar med kolhydrat. Och vad gäller det så bryr jag mig inte om att man lägger på hullet av det. Ty jag är född smal och har inga överviktsproblem.

Sedan proteiner -- allt i denna väg är inte nyttigt. Idag förespråkas förvisso "low carb, high protein" och förvisso är detta en nämnvärd visdom. Men för lite kolhydrat gör en svag, man förlorar i ork. Kolhydrat är viktigt i muskelbyggandet. Och protein -- nyttigt, ja, men för mycket protein är inte heller bra. Det borde dagens proteingurus komma ihåg. En kost som överdoserar på protein och fett straffar sig på lång sikt. Balans, balans...!

Protein: undertecknad äter inte rött kött. Det är nämligen mer svårsmält än vitt kött. Dvs. sådant som kyckling och fläsk.

Fisk: en ljuvlig form av protein. Vit fisk (dvs. sådant som sej, torsk, Alaska pollock, sjötunga, hälleflundra, rödspätta, abborre...) är ett plusvapen i det varierade och lättsmälta Svenssonköket.

Ett sista ord om kolhydrater: här är det så att intaget av bröd bör begränsas. Om så bara för matsmältningens skull. Att ta en kaka, macka, pizza, hamburgare är den enklaste sak i världen idag. Men undertecknad kan inte frossa i bröd.

+++

Jag kokar grytor. Jag brukar ha något inslag av protein enligt ovan. Sedan, i grönsaksväg, inga rotfrukter; dessa är förhållandevis fattiga på vatten och därför mer svårsmälta än den följande palett jag nyttjar i finskuren form. -- Isbergssallad, spetskål, lök och purjolök, färska tomater (ska inte koka för länge), blomkål eller broccoli, paprika. För att ge en såsig karaktär åt det hela har jag ibland puré av röda linser som tillsats. Detta är långkokta röda linser; och detta är lättsmält, bättre än cementkultur såsom pasta och potatis. De två sistnämnda äter jag aldrig. Pga deras svårsmälta natur.

+++

Vad har jag att säga om köttfärs och korv? -- Något inslag av detta kan ge variation i grytan. Men man bör begränsa detta något artificiella inslag. Tarmarna mår bättre av att smälta "hel" protein (vitt kött, vit fisk) än falukorv och köttbulle.

+++

Kryddor. Med en bred palett grönsaker och protein så behövs egentligen inga kryddor i grytan-- annat än salt, som inte är en krydda utan ett för människan essentiellt mineral. Men på sistone har jag köpt en del kryddor för daglig användning. För närvarande använder jag (i små doser av vardera) spiskummin, koriander och gurkmeja, plus blandningar som grillkrydda och curry. -- Lustigt nog är alla dessa kryddor (utom grillkrydda) typiska för det indiska köket. Som jag i skrivande stund vet ganska lite om. Men har ett gott öga till. Det, jämte kinesisk, plus fransk och italiensk matlagning, är mina favoriter i matkulturellt hänseende.

Kryddor: klassiker som vitpeppar, svartpeppar, samt oregano och andra örtkryddor, använder jag idag inte. De tycks mig antingen för starka (pepparen) eller banala (örterna).

+++

Efterrätter: bara frukt. Glass äter jag så gott som aldrig, ej heller godis. Nota bene: jag tycker inte det är något tabu att inmundiga konditorets eller sockerbagarens kreationer. Men för min egen digestions skull har jag i princip valt bort alla desserter, patisserier, kakor och dylikt.







Relaterat
Min kokbok
Ett rike utan like
Nationaldagspredikan 2023
Fornnordisk vurm i Uppsala 1856

Ny bok av mig: ÖVERMÄNNISKAN

Låtom oss gå ut i vårens glada tid, berusa oss på äppelvin och diskutera övermänniskans framtid i björkarnas skugga.

Köp boken på Amazon.se.

Köp boken på Adlibris.







En ny bok av mig har getts ut: Övermänniskan -- "plusmänniskan" igår, idag, imorgon.. Här försöker jag konstruera en mer andlig, mindful övermänniska än den som Nietzsche predikade. Ändå spelar Nietzsche en roll här, plus Castaneda, Frank Herbert, Evola, Heinlein, Edith Södergran mm.

+++

Förlag: Runströms
Språk: svenska
Sidantal: 168
Mått: 12.7 x 0.99 x 20.32 cm

+++

Från informationen på Amazon.se:

Vad menade egentligen Friedrich Nietzsche med övermänniskan? Var det en politisk vision, en filosofisk idé eller något betydligt djupare?

I denna ovanliga och tankeväckande studie tar Lennart Svensson avstamp i Nietzsches mest berömda begrepp och följer dess spår långt bortom den vanliga akademiska tolkningen. Övermänniskan framträder här inte främst som en biologisk eller politisk gestalt, utan som en symbol för människans möjlighet att överskrida sina begränsningar och utveckla högre former av medvetande, karaktär och andlig mognad.

Författaren placerar övermänniskoidén i ett större historiskt och idéhistoriskt sammanhang. Nietzsche möter här såväl den klassiska hyperboreiska traditionen som österländsk filosofi, initiatoriska läror, modern psykologi och samtida föreställningar om personlig utveckling. Resultatet är en bred och utforskande resa genom teman som självövervinnelse, vilja, disciplin, andlig utveckling, heroism, skaparkraft och människans strävan efter att bli mer än hon är.

Boken diskuterar även flera av de tänkare och rörelser som inspirerats av Nietzsche, liksom moderna uttryck för övermänniskoidealet i både kultur och filosofi. Här finns analyser av den heroiska människan, den konstnärliga människan, den andliga människan och den visionära människan -- olika vägar mot samma mål: att förverkliga sin högsta potential.

Samtidigt är detta ingen traditionell akademisk studie. Författaren skriver personligt, utforskande och engagerat. Frågorna ställs öppet och läsaren inbjuds att själv reflektera över vad mänsklig utveckling, självförädling och inre växt egentligen innebär i vår tid.

Resultatet är en ovanlig och tankeväckande studie som bryter med både akademiska klichéer och populärkulturella karikatyrer. En bok för den som vill förstå varför idén om människans överskridande fortsätter att fascinera -- och varför frågan kanske är mer aktuell idag än någonsin.







Köp boken på Amazon.se.

Köp boken på Adlibris.







Relaterat
Ett rike utan like, version 2.0
Den mest aktuella intervjun med mig här på bloggen, från 2022, på engelska
Min Evolabok

Dagbok 7/6 2026

Idag är det söndag.

Kära dagbok: jag är gud. Och jag dyrkar Gud.

Så e de. Jag är för evigt underordnad min Skapare och Fader. Låt detta vara fullkomligt klart.

Jag är en skapelse. Jag är ett mindre ljuskvanta med del i det stora, överordnade Lux Aeterna.

Med detta ljus inom mig blir jag förvisso "gudomlig". Jag blir "en gud".

Detta är den övermänniskolära jag predikar. Snart kommer den i bokform. På svenska. En mindful supermandoktrin, signerad Svensson. -- Edit 14/6: nu har boken kommit ut också. Den heter Övermänniskan -- "plusmänniskan" igår, idag, imorgon".

+++

Läst på sistone: A Season in Hell av Artur Rimbaud (Un saison en enfer, 1873). Detta prosapoem är förvisso ateist-nihilism men Rimbaud hade något mer: alkemisk-magisk talang. Han talade om "ordens alkemi" i denna dikt.

Rimbaud fattade vad stilvilja var, stilbriljans, dock ej klassisk-retorisk sådan. Nåväl, han kunde skriva så också, det gjorde han som elevarbeten, men i sina tryckta alster förnyade han formen. Och skrev prosapoem och fri vers.

Jämfört med 1870-talets litterära parnass så företedde Rimbaud en mer reducerad, mer lågmäld form, dock poetisk i så måtto att uttrycket var koncentrerat. Alla ord var viktiga. Hans texter har poesins adelsmärke; de är täta på information och samtidigt charmiga, luftiga, musiska. Hans verk är som Led Zeppelins musik: tight but loose.

Här har vi en dikt ur Illuminations som visar på Rimbauds föredömliga stil. Den heter "Départ". Och den handlar om att ha fått nog av staden, av kulturen, av läsningen, och att istället bryta upp till nya horisonter. Någon översättning ges inte av mig här, bara det franska originalet, en översättning skulle inte fånga essensen:

Assez vu. La vision s’est rencontrée à tous les airs.
Assez eu. Rumeurs des villes, le soir, et au soleil, et toujours.
Assez connu. Les arrêts de la vie. -- O Rumeurs et Visions!
Départ dans l’affection et le bruit neufs!

+++

Mer som jag nyss läst: Apostlagärningarna ur Bibeln. Jag har läst dem förr men utan att det satt några djupare spår. Nu charmas jag av "purâna"-stilen, återberättandet och populariseringen, här av Jesu Kristi storhet genom hans lärjungars verksamhet.

Jag vill idag ha litteratur som är ren, som inte kliver runt i smuts och låghet, men som ändå berättar och gestaltar. Och i Apostlagärningarna får jag det.

+++

En tredje läsbas dessa dagar är biografier på internet. Förr lånade man telegstenar på bibblan för detta, nu har man allt online. Allt ordnar sig till det bästa i den bästa av världar...! -- Härmed en lista utan länkar, för nästan ingen klickar ändå på länkar. Och det är en lista utan kommentarer. Och det är en lista med folk vars levnadssagor jag nyss läst och roats av: Ludvig Filip, kung av Frankrike 1830-1848; Talleyrand; Walter Benjamin; Maxim Gorkij; Kipling; Hemingway; Steinbeck.

Jag ska trots allt säga några ord om Hemingway. Jag har inte läst något av honom. Men jag ska kanske göra det. Hans världsbild var otillräcklig rent doktrinärt, pessimism-ateism, men han förtjänar ändå någon respekt som författare. Han började som journalist och lärde sig där dessa skrivregler: skriv korta meningar; skriv ett kort första stycke; ha ett levande språk; var positiv, inte negativ. -- Detta är råd som står sig. Korta meningar är idag ett generellt ideal. Och -- kort sagt! -- man måste behärska konsten att skriva kortfattat om vardagliga ting innan man kan ge sig ut på de vidare stilistiska haven. "Skriv ett kort första stycke": detta är mycket, mycket viktigt. Ty vare sig det är blogginlägg, tidningsartikel, novell eller roman så måste man begränsa sig i början, inte avlossa det tunga artilleriet på en gång. Jag ser hela tiden skribenter online som lastar in för mycket i den första meningen. Väldigt få, även på nätet, har i relevanta sammanhang förmågan att meningsfullt begränsa sig, skriva kort. Jag ser så gott som aldrig blogginlägg med ett kort första stycke.

Vidare i Hemingways skrivregler: att ha ett levande språk ("use vigorous English"). Och detta måste alla minnas. Man ska inte söka efter obsoleta synonymer. Vardagsspråk återigen: detta är, som CS Lewis sa, vad man primärt måste behärska. -- Slutligen "be positive, not negative" -- visst ska man få måla svart och skildra helvetet -- men -- ren negativism leder aldrig framåt. Neutral får man gärna vara, samatva, apateia och equanimity är tidlösa ideal -- men negativ är en roll som är vikt för Debbie Downer och henne enbart.







Relaterat
Diverse fanzines jag gett ut
Jag och sf-fandom
Sf-kongresser jag besökt

Nationaldagspredikan 2026

Det är idag Sveriges nationaldag. Som vanligt ska vi predika den svenska storheten i en runsång som ljuder över mossen, myren och mon i detta rike utan like.

Amen -- Om -- Ymir -- Immer...






Låt mig berätta om Samsan. Hans namn är hittills okänt i svenska hävder. Men genom dokument som bara jag fått se kan jag nu berätta det följande.

Med andra ord: härmed ska det predikas, och härmed ska det sägas... ja, amen.

Samsan: han var den skinande deva som grundade Sverige. Bland annat...!

Ty om Samsan kan mycket berättas: om hur han arla i urtid anlände i ett Haunebuskepp med sina asa- och vanafränder, for in i Hyperboreas inre nejd, slog sig ner och grundade Asgård och Vanahem.

Han var likt de andra gudamänniskorna lång och ståtlig. Därtill hade han långt, snövitt hår och ett ansikte med rena, gudomliga drag. Han var klädd i en gyllene dräkt med silverne skärp, och över det hela bars en skinande blå kaftan. På fötterna bars gyllene stövlar.

Som en av sina första gärningar utsåg han Oden till Asgårds överstepräst. Och han själv, Samsan, blev överstepräst för Hyperborea. Som sådan grundlade han den hyperboreiska traditionen, urtypen för all andlig civilisation.







Omma -- Ymir -- Om -- Amen...






Med sin kvinnliga dual, Eolin, alstrade Samsan därefter svenskarna. Han blev därmed vår urfader, vår Mannus, Manu, Menw, Menes. Han sa till oss: "Ni ska kallas hyperboréer... ni ska kallas ’de yverborna’... de högvälborna, de högt födda..." -- Sedan dess har Hyperborea en organisk anknytning till Sverige och svenskarna. Vi är de yverborna, vi är hyperboréer, de högt födda, födda på världens tak, Norden.

Samsan lät sina skyddslingar bo i Sverige. Efter den senaste istiden vårdade han sig om sitt folk och lärde det jordbruk, hantverk och sång, samt runristning och sejd. Därtill lärde han det dyrkan av det gudomliga inom dem, der Fünklein der Seele som var ett fragment av det Lux Aeterna han och andra gudsmänniskor ägde.

Samsan vägledde svenskarna mot storhet. Han hade gett dem I1-genotypen, blond och blåögd, och han lät det hela förneas med R1-genotypen via den indoeuropeiska invandringen.

Därmed skapades germanen: i språk och etnicitet kom världens härskare att utvecklas här i norr. Via utvandringar till Danmark, Tyskland och -- något senare -- de brittiska öarna spreds germanen över norra Europa. Och från England spreds det över världen.







Ymir -- Omma -- Amen -- Om...







Germanens världsvälde är en sak för sig. Idag, på nationaldagen, ska vi bara se till den germanska briljansen i Sverige.

Vid 1200-talets mitt var läget detta: Samsan hade grundat Sverige och installerat den fornjotska dynastin, landets första ätt som förlorar sig i det förflutnas dimmor. Därefter kom ynglingaätten, som Samsan styrt om; han bad den hyperboreiska Oden att inkarnera på jorden som en människa. Oden lydde, föddes som sannmänniska och invandrade här på 1000-talet fvt. Han blev ynglingaättens förste kung, som Snorre berättat; han var långlivad och styrde flera hundra år.

Efter ynglingaättens slut på 500-talet fick ätterna följa varandra i legitim succession. Och med den heraldiska fingervisningen för Folkungaätten var Sveriges vapenfärger (blått och gult) för alltid etablerade. Färgerna kom från Samsans dräkt: gyllene tunika och blå mantel.







Ymir -- I am -- Amen -- Om...






Samsan hade med andra ord lagt grunden för den svenska sången, för evigt ljudande över ängen och hagen, över mossen, myren och mon.

Han hade med svenska stormän druckit vin i en höganloftsal, berättande om de skatter som för evigt slumrar i gravarnas gömslen.

Han hade sett till att germanen kunde svinga det Tyrfingsvärd, det guldsmidda praktsvärd, det legendomsusade sagosvärd som Valand en gång smitt och som nu gav honom herraväldet över världen.

Han hade grundlagt den stora traditionen, lagt ut det gyllene bandet -- Aurea Catena -- genom sina safirtavlor, som för hela det ariska Eurasien talade om en kultur som var ädel, stor, helig och segerrik.






Om -- Ymir -- Immer -- Omma...






Samsan hade skapat en myt, Sverige – gyllene, evig, ärorik.

Som antytt hade Samsan genom att grundlägga Sverige skapat en fyrbåk i Norden för hela världen -- en kultur som via folkvandring, vikingatåg och runsång skulle dominera hela världen -- genom normander, feodalism och global kolonialism, genom smideskonst, rationalism och IT-teknologi.

Han hade lagt grunden för en gyllene krona i vit dräkt, skapelsens krona – den germanska människan, den teutonisk-gotiska sannmänniskan, som skulle härska över världen med sitt språk, engelska, som utvecklats ur den germanska som först uppstod i Sverige.






Om –- Immer -– Ymir -– Omma...






Norden skulle strö sina andliga skatter över världen – och äran tillkom ytterst Samsan.

”Om ni vill se hans verk, se er omkring.”

Si monumentum requiris, circumspice.

Med andra ord: härmed har det predikats, och härmed har det sagts... detta är Sanningen för Evigt, amen.







Relaterat
Ett rike utan like (2025)
Vikingavillor från 1800-talet
Nationaldagspredikan 2023