Härmed några rader om min värnplikt. Det var på 80-talet. Jag var infanterist. -- Jag har tidigare nämnt något om min värnplikt här på bloggen. Men det var i mycket kortare ordalag. Härmed en mer uttömmande skildring. Väl bekomme!
Goddag till vapnen
Hösten 1984 skulle jag göra lumpen. Det var dags att utbildas till soldat för att med vapen i hand försvara landet.
På denna tid var det i högsta grad motiverat. Ryssland var då sällsynt aggressivt. Men även om det varit fredligt och godmodigt så förblir en grundbult i Sveriges utrikespolitik: håll vakt mot öster.
Den som kan svensk historia vet vad jag talar om. Torgils Knutsson, Stolbova, Dominium Maris Baltici, Karl XII, 1788, 1809...
En stormakt lyder sin egen logik. Och småstaten sin. Och småstaten måste värja sig mot stormaktens rena massverkan, dess gravitationella verkan. Så det finns för min del inget hat mot det ryska per se. Dess historia och kultur kan ha intressanta drag. Men får jag välja föredrar jag USA som stormaktsallierad, trots att inte heller det är något idealrike. Det råkar bara vara så att USA är mer bekant för mig, jag har i min levnad mer sysslat med amerikansk kultur och samhällsliv än ryskt.
Jag var ingen karriärmilitär. Jag siktade inte på militärtjänst av fri vilja. Men nu skulle jag göra lumpen och jag var motiverad rent ideologiskt.
Existentiellt
Men existentiellt då...? Var jag verkligen beredd att bli soldat, i förlängningen krigsplacerad och kallad ut i krig...? – Ångesten fanns där förvisso, det medger jag. Jag hade min beskärda del av noja inför krig och död. Jag var påverkad av sådant som massmedias utbasunerande om Harmageddon som väntade runt hörnet. Sådan var tidsandan under tidigt 1980-tal. Det kalla kriget var då synnerligen kallt.
Jag upprördes av detta, oroade mig över detta. Ett exempel: innan mönstringen i Östersund 1983 blev jag inte glad av åsynen av militärlastbilar i trafiken på vägen dit. Kort sagt, jag var då inte helt inställd på att ge mig in i det militära. Chansen fanns ju att söka vapenfri tjänst. Men det gjorde jag inte.
Så här var det: när jag väl var på plats i värnpliktskontoret och skulle göra de olika testerna – då gjorde jag mitt bästa.
”Let action determine the matter” heter en visdom och nu hade utmaningen i form av testprogrammet inför vpl-tjänstgöringen avgjort saken. Jag var där, jag satsade allt. Jag kunde inte göra medvetet dåligt ifrån mig, så där som tidningen ETC hade tipsat om, svara med nonsenssvar i formulären och så vidare. Då skulle frisedeln komma automatiskt.
Men denna väg tog jag alltså inte. Jag tog mitt ansvar. Mönstringen gjordes enligt norm, enligt förväntan; jag var inne i systemet. Och det hela placerade mig slutligen som bevakningssoldat på I21. Gott så.
Men ångesten per se försvann såklart inte, även om vägen framåt var utstakad. ”Nojornas summa är konstant”, som jag brukar säga. Och den noja som nu anmälde sig, som tornade upp sig inför inryckningen, var ”kommer jag att klara tjänsten, klara tristessen att sova i logement” och så vidare. – Andra har omvittnat att inför det militäras alla utmaningar känner man inte dödsångest, man nojar inför eventuellt misslyckande. Detta förstår jag tämligen väl. Man kan säga: som militär måste man uppfylla Heinleins ideal om att vara en ”competent man”. ”Aldrig fucka upp!” är ledordet.
Summa summarum var hösten 1984 inte min lyckligaste tid. Men jag härdade ut och var besluten att fortsätta enligt plan: göra värnplikten. Sett från 2026 års synvinkel var detta ett bra beslut. Jag hade bemästrat dödsångesten och nått en ny existentiell nivå genom att mobilisera min viljestyrka. Och ”summing up your will” blev senare grundbulten i min livsfilosofi Actionism, som Manticore gav ut 2018.
Oktober
Måndagen 8 oktober 1984 var en grå höstmorgon. Jag tog bussen från Övik till Sollefteå, drygt tio mil. Och väl i Sollefteå vandrade jag strax i stora, gula kaserners skugga mot 3. kompaniets förläggning i ett av dem.
Väl i kompanikorridoren vidtog rytande, order och uppställning. Och sedan en marsch till truppserviceförrådet för att hämta den utrustning man skulle ha.
Den materiel man fick ut minns jag väl. Som kallakrigssoldat i infanteriet utrustades jag med det följande.
Jag fick två par kängor, ett i läder, ett i gummi à la Graningekänga. Denna ”gummipjäxa” var del i skydd mot kemiska stridsmedel.
Jag fick två fältuniformer. Dels var det den gröna m/59 i varpsatin, ett tätt bomullstyg. Dels var det den grå m/58 i kläde, ett tätt ylletyg. Alla svenska uniformer från, säg, karolinertiden och framåt, har haft vapenrock av sådant kläde.
Stålhjälm m/37 var given. Med grönt så kallat dok, kamouflerande överdrag, såg den nästan OK ut.
Vapnet var 9 mm kpist m/45B, ”the Swedish K”, ett bra vapen som även användes av jägarförband i Vietnam. Vår kompanichef kallade det ”nattens och skogens vapen” och så var det nog, en bra beväpning för bilförare, trosspesonal, signalister och artillerister. Men kpisten var då inte populär bland manskapet. Alla sneglade avundsjukt på Ak 4:an som förekom på andra kompanier.
Till vapnet hörde tre stavmagasin, som jämte vapenvårdssats skulle förvaras i magsinsfickor av segelduk. Dessa satt på ett stridsbälte av sadelgjord.
Man fick en axelremsväska innehållande gasmask. Denna var viktig. ”Bössa, mössa och mask” måste man som soldat i fält alltid vara utrustad med: kpisten (motsvarande), hjälmen och gasmasken i sin väska. Ty fienden hade C-stridsmedel och skulle sannolikt komma att använda dem; det var vad svensk armé 1984 övade för. – Någon C-stridsdräkt fanns inte då; det ansågs räcka med ”tät klädsel”, dvs m/58-uniform, gummipjäxor, hjälmdoket nerfällt och handskar på händerna. Detta skulle man ta på sig om C-gasvarning getts. Det kan verka otillräckligt idag. Men med gasmask därtill var det i alla fall något.
En annan femma var att ”tät klädsel” gällde även efter atomlarm getts, om fienden satt in kärnvapen. Det var nog inte tillräckligt för att skydda soldaten – men vad var tillräckligt då? En blydräkt? Men vi var lika fullt beredda även på kärnvapeninsats. ”De kan atombomba oss, vi ger oss inte!” sa major Braf vid något tillfälle. Det var ord och inga visor.
Materielen
Vad man som soldat fick ut i materielväg har jag nu redogjort för, i alla fall det viktigaste. Men mer fanns förvisso i de säckar vi fyllde i Muppförrådet och bar ner till våra logement. Härmed något om denna materiel.
Fysisk träning var då en grundbult i svensk soldatutbildning. Detta – förkortat fys – var ett stående inslag i dagsprogrammet. Främst i form av terränglöpning. De flesta hade liksom jag egna träningsskor och -overall, men kruxet med värnplikt är att man kan kalla in även den fattigaste trashank, och han ska av staten få disponera allt som behövs för utbildningen, inklusive fysträning. Så för detta fick man ut ett par billiga vita träningsskor med tunn sula samt en träningsoverall i blå poplin, ett tätt men lätt vindtyg.
Vindrock m/59 var för sin del rätt tjusig och praktisk. I samma gräsgröna färg som vapenrocken var den därtill försedd med ett löstagbart foder av teddy, ett slags syntetpäls. Och fältmässa m/59 såg OK ut. Dess skärm uppstyvad av parallella sömmar var en japansk influens, har jag räknat ut. Kort sagt, här var även den kejserliga japanska armén med på ett hörn...!
Vad gäller huvudbonader fanns även yllemössan, i min myt ”Jack Nicholsonmössa”; minns filmen Gökboet så vet ni vad det handlar om. Den kallades även ”Olles bror” eftersom den passade ihop med den grå ylletröjan, ollen, uppkallad efter den kapten Olsson som uppfunnit den för länge sedan.
Undertröja m/39 i grå trikå hade sin charm, klart användbar; jag hade 1989 en sådan privat och gav den sedan till min flickvän, som också gillade den. Trikå var lika med bomullsytyg med artikulerad yta, det var ingen enkel ”tischa”; sådant fanns inte då i svensk armé. Nej, det var långärmade undertröjor (även den vita ”bom kanal”) som gällde. Därtill hade vi fältskjorta m/59, med tre knappar i halsen, en funktionell skapelse och på sitt sätt snygg.
Kalsonger, vita, av typen boxershorts, tre stycken; dessa använde jag inte. Men de fanns förvisso. Liksom långkalsonger och strumpor av skilda slag, även tunna sådana för nyttjande i de svarta lågskorna, ”svarta snabba”. Därtill ”grötställ”, en uniform för skitig tjänst, en enkel grön vapenrock med harmonierande byxor.
Man fick ut en ryggsäck av segelduk. Och ett liggunderlag av skumplast. Sovsäck fick bara befälselever; soldaten i gemen skulle i bivack sova med lämpligt antal kläder på samt vindrocken som täcke. Detta var en både enkel och fältmässig lösning, anser jag.
Med denna materiel inlåst i skåpet intill tvåvåningssängen på logementet så hade man allt – allt en soldat behövde. Och skulle kriget bryta ut just då i oktober 1984 så fick vi packa det viktigaste (”strids- och trosspackning”), ha skarpskjutningspipan monterad på kpisten och låta lösskjutningspipan vara, och bara sakna detta föremål: slutstycket till kpisten. Detta förvarades inlåst i ett kassaskåp i kompanikorridoren. Bara plutonchefen hade kombinationen dit.
En soldatisk predikan
Dag 1, inryckningsdagen, måndagen den 8 oktober 1984: den var inte slut ännu.
Vi hade fått ut vår materiel, vi hade exercerats med givakt och manöver i kompanikorridoren, lärt oss stampa i det blekgula kakelgolvet så att det gav genljud mot de beiga väggarna. Sedan fick vi, cirka 30 man i 2. pluton, sätta oss ner för att höra major Braf tala lite mer ingående. Och nu fick man höra en veritabel predikan, med tidsstil från det rådande kalla kriget men också tidlös i sin soldatiska rigorism.
Sven-Olov Braf var chef för detta utbildningskompani. Han var något kraftig, hade ett utseende som Erich von Manstein, med örnnäsa och allt. Och kort stubbat hår. Han talade norrlandsdialekt, kanske var han infödd Sollefteåbo. Möjligen hade han varit FN-soldat i Kongo på 60-talet. ”Jag vet vad soldater går för” sa han i alla fall till oss där och då. Och man trodde honom.
Han kunde sitt hantverk, soldathantverket varibland utbildandet av bassar. Och vi skulle utbildas till bevakningssoldater, vakta mobiliseringsförråd i händelse av krig eller när det bara fanns ”rykte om krig”, i ett gråzonsläge eller skymningsläge, ett tredje tillstånd bortom fred och krig à la västfronten 1939-1940 med dess ”twilight war”. Dittills hade bevakningsuppgiften ifråga legat på civilförsvaret. Men nu hade armén övertagit den. Därför sattes bevakningskompanier som vårt upp på 80-talet.
Det var bättre att armén hade uppgiften, ansåg Braf. Med bevakningssoldater fick man stridsutbildade infanterister, inte vilsegångna själar i civilförsvarets blå overall. Ty fienden var välorganiserad; med självständiga special forces-grupper, Spetsnaz, kunde ryssen infiltrera landet före ett krigsutbrott och likvidera nyckelpersonal som stridspiloter och officerare överlag, och de kunde sabotera infrastruktur inklusive mobförråd. Därför skulle vi utbildas till infanterister med bevakning som huvuduppgift, Sveriges främsta värn mot ryska diversionsförband.
För denna uppgift hade major Braf utsetts till chef för 3. bevakningskompaniet. Han tog uppgiften på allvar. Kalla kriget var rätt intensivt då, med spionaffärer på svensk mark samt ryska övningar i närområdet, som till exempel ZAPAD 81 då ”landstigning mot försvarad kust” övats. Ryssen kunde landstiga var som helst i Östersjön, även i Sverige. Då måste man vara beredd. Braf var i alla fall beredd och han skulle göra oss beredda. Han hade retorisk begåvning; tydlig diktion, välmodulerad satsmelodi, emfas på slutsatsen. Och en ofta förekommande eftersläng: ”Det är sant det jag säger.”
Han hade makten att övertyga med sin talekonst.
Därtill fanns modern businessjargong. Man skulle vara en ”double-bagger”, det var idealet; han skulle göra oss till detta.
Begreppet
double-bagger förklaras sålunda: i amerikanska livsmedelsaffärer fanns särskilda packare som packade kundens varor i kassar – och de dåliga tog rutinmässigt bara en kasse, stuvade ner sakerna som de kom oberoende av om det var ägg och grönsaker eller hårdare saker, och i nästa kasse var det lika dålig ordning. Annat då med en double-bagger; han tog alltid inledningsvis fram två kassar, såg de varor som kom och bedömde deras densitet, och kunde sedan besluta vilka saker som skulle ner i botten på varje kasse, alltså tunga, täta saker, och först ovanpå det softare föremål som ägg och salladshuvuden och dylikt.
Sådana double-baggers skulle vi utbildas till. Som armésoldater skulle vi vara smarta och energiska. Och vi måste klara oss själva; yrkesbefälen som han och våra plutonchefer skulle utbilda oss under tio månader men i fält, om vi mobiliserats, om vi kallades ut i krig, måste vi klara oss på egen hand.
Utbildning
Vi hade ryckt in och fått oss sanningen predikad för oss av vår kompanichef. Nu förestod utbildningen.
Den varade kontorstid måndag till fredag, ibland med kvällstjänst. Men helgerna var alltid fria; ”ständig helgpermis” var ordet. För detta fick man fria hemresor. Och jag åkte hem till villan i Arnäs med avsedd buss.
Vi utbildades till infanterister. Med skjututbildning, prickskytte med kpisten på måltavlor. Och sprängtjänst och handgranatskastning. Och taktiska moment som att vara B-styrka åt grundutbildningsbataljonen, en så kallad norrlandsskyttebataljon som samtidigt utbildades där på I21. Därtill exercis på kaserngården; givakt och manöver och avdelning framåt marsch. Och SoldU, föreläsningar i säkerhetsläget av Braf.
En föreläsning i SoldU handlade om detta: Sovjets situation med Östersjöbaser och Kolahalvö-basen, och dess drift att komma ut i Atlanten för att bekämpa USA-flottans missilbestyckade u-båtar. För detta måste ryssen anfalla och ta Sverige; Sverige i sig var oviktigt, men för att kunna tampas med Nato på norra flanken blev Sverige automatiskt indraget i den ryska planläggningen. Därför måste Sverige försvara sig, därför måste vi ha ett starkt försvar.
Så lät dragningen som Braf gjorde i samlingssalen, i den kombinerade filmsal och aula som hade en särskild byggnad. Samlingssalens tvärsida vette mot kaserngården, denna avlånga lada med sadeltak och röd fasad med vita knutar. I denna sal visades även film på kvällen, biofilm av typen Gandhi, Det rätta virket och Nålens öga. Och där var jag ofta, ett gratisevenemang jag uppskattade.
Det rådde kallt krig, ryssen hotade oss. Först kring 1987 började klimatet tina upp en aning. Så det var en intensiv tid detta, det var militärtjänst i infanteriet med strid på programmet. Truppslag som pappas trängtrupper, med kaserner i samma stad på andra sidan älven, och det artilleri där min bror skulle göra lumpen – dessa var mindre intensiva, de var inte lika ”preussiska” i sin stil.
Med andra ord: this was the real deal. Detta var infanteriet, detta var spjutspetsen. Säg vad ni vill, men det är skillnad i temperament mellan trängare, artillerister, signalister och ingenjörssoldater å ena sidan, och infanterister, jägare och pansarsoldater å den andra. Sådana som majorn och kapten Bergström och andra man utbildades av (fänrik Thelin faller en osökt i sinnet, heroisk profil) var krigartyper, män av rätta virket. Sådana man vill ledas av om det är på riktigt. Sådana som befolkade romerska legioner, Gula brigaden och de stora eldslagens arméer, män som visste att stå eller stupa.
Det som är värt att göras är värt att göras bra. Ett skådespel ska göras av bra skådisar, gourmetmat ska lagas av kunnigt folk, snickerier ska göras av folk som kan sin sak, och krigsförband ska utbildas av folk som vet vad de gör. Och jag vill hävda att de som utbildade soldater där på I21 1984-1985 var kunnigt folk, inga salongskrigare. Stämningen var uppskruvad, det var puts och studs och ”ryssen kommer”. Sådan var atmosfären, det var ingen lek. Det var inte frågan om några halvmesyrer eller låt gå-trams.
Atmosfär
Med impressionismen som ledfyr kan man måla följande bild av livet på I21, oktober till december 1984, första etappen i min värnpliktstid.
Grinden till regementet vaktades av ett vakthus, och därifrån sändes via högtalare tapto ut klockan sex: en liten melodi på trumpet, förinspelad och förunderligt pregnant. ”Bin bereits” var budskapet men också något mer.
Matsalen låg i ett eget hus, rätt så nybyggt med mexitegel och rader av fönster, föga slående som arkitektonisk skapelse. Men det man serverade var OK. Kaffet i sin automat var i alla fall drickbart. Och maten fett- och proteinrik med sådant som pressad/limmad lövbiff med béarnaisesås, kalops, mandeltorsk och pyttipanna. Samt ärtsoppa med pannkakor på torsdag, som Nilsson från Stöde hade fräckheten att kalla ”veckans överraskning”... Frukost, lunch och middag fick man i denna matsal. Jag klagade inte, jag slukade allt, med sådant som citronkräm till efterrätt som pricken över I.
Dessutom minns jag detta: när man skulle lämna brickan till diskens conveyor belt skulle allt ligga i militärisk precision på sin plats, bestick där, tallrik där, mugg där. Så var det inte på andra liknande ställen jag dittills mött.
Besticken hade kronstämpel och ”I21” ingraverat. Muggen var i vit plast, vare sig för kaffe, vatten eller saft, vilket sistnämnda var måltidsdryck.
Det fanns ett marketenteri i ett annat separat hus, ett gammalt trähus med karaktär. I en parkplätt med björkar tronade det, ett grått trähus med sadeltak och framskjutande gavlar. Dess markplan, själva serveringen, fiket, var en spatiös sal med synliga takbjälkar. Och på övervåningen fanns ett bibliotek med verk som Claudius guden och hans hustru Messalina av Robert Graves, Blixtkrig mot Sverige av Per Lindencrona, och Hårt mot hårt av C-A. Ehrensvärd.
På logementet låg man cirka 16 man i tvåvåningssängar. På lediga stunder låg jag i min överslaf och läste sf och thrillers. Det var knappast en inspirerande miljö på något sätt. Men jag anpassade mig tillräckligt. Jag sov gott om nätterna.
Överkastet till sängen var brandgult med något mönster i svart därtill. Och detta överkast måste sträckas när det bäddades, ”sängsträckning” var ordet, ännu en typisk militärgrej. Puts och studs och ordning och reda. Vi måste städa logementen och duschrummet med mera varje fredag, men vi hade bra städgrejer så det var aldrig något oöverkomligt slit förknippat med detta, anser jag.
Tapto i solnedgången – ensamt träningspass i jogging på intilliggande gator och terrängspår – vapenrassel från Tjärnmyrens skjutfält... och Hallstabergets nattbelysta skidbacke i fjärran; se där några ikoniska företeelser denna tid, konkretionen talar, färger på paletten, impressioner i min dåtida värld.
Världen var I21, världen var Sollefteå. Sollefteå låg för sin del vackert vid Ångermanälvens nipor, vid de rasbranter som bildats när älven tog sig ett nytt lopp för länge sen. Detta nya lopp tog annars sin början i Åsele; flödet vände 90 grader vid nuvarande nöjesplatsen Trillen, ett stenkast från Myrstigen där jag växte upp. Sedan vände flödet söderut igen och forsade vidare i obanad nejd och spolade sönder sandåsar i förbifarten, och dessa sandbranter är just såna nipor man ser i Sollefteå.
Ett regemente till låg som sagt i Sollefteå, T3 som utbildade underhållsförband, stället för min pappas värnplikt på 50-talet. De hade mycket lastbilar: ”stans största åkeri” kallades det. Men även vi på andra sidan älven hade lastbilar, så vi var väl stans näst största åkeri kan tänka...
Sollefteå kallades på den tiden ”ett skidspår mellan två regementen”.
Kamraterna
Kamraterna då, mina vapenbröder? De andra i plutonen?
Därom vet jag besked. Pettersson från Björna låter till exempel mig veta att han inte vill vara gruppchef. Och Nilsson säger ”givetvis”. Och Otto säger, på sin dialekt, ”ha je sköte na’ ve kapisten nyligen?” Och Blad frågar mig var man hittar ”du vet vad” i de gröna fältbiblar vi fått på en församlingsafton, alltså ”666, the number of the beast”, odödliggjort för dagens ungdom via Iron Maidens låt från 1982 – och jag kan ge besked.
Jag kan ge besked om detta och annat i vårt sociala liv som bassar. Kent Wassman kallar mig ”two-one-seven” utifrån mitt militärnummer. Och Söderhamns-Andersson vill inte skjuta på måltavlor i form av en soldat, alltså en människa; det gör man inte, säger han högljutt, för som van älgjägare är han itutad att man inte riktar vapen mot andra människor. Men han fogar sig snabbt.
Och Falk säger ”det går bra det”...
Och Byström säger ”skärp dig, Svensson”...
Och Weiler, ”den lille legionären”, säger ”fan om det ändå vore på riktigt” när han är ksp-skytt under en B-styrkeövning. Och Pfeiff räcker mig ett blandband med AC/DC-låtar han gjort åt mig. Och Nässén från Sprängsviken säger ”spänn av”.
December
När vi ryckte in låg en annan pluton redan inne, 1. bevakningsplutonen. De delade korridor med oss. Och i mitten av december skulle vi tillsammans begå en stridsskjutning, en övning med skarp ammunition. Våra två plutoners sammanlagt fyra troppar, bortåt 60 man, skulle gruppera i bakhåll längs en väg där en rysk kolonn ryckte fram. Och jag skulle vara kompanichef i detta skådespel. Braf hade sett mina skolbetyg från gymnasiet och sagt att inte många har så goda betyg som du, Svensson... Femmor överlag, fyra i matte. Så mitt ”goda läshuvud”, plus bra nog soldatisk framtoning, gav mig huvudrollen i dramat.
Med Braf som coach fann jag mig snabbt tillrätta i uppgiften. Han drog först en muntlig redogörelse för hur eldöverfallet skulle gå till, med en förklarande skiss därtill – och det gällde att överfalla en fientlig kolonn ur bakhåll, som ett indianöverall. Det var taktiken. Sedan fick jag en handskriven PM med repliker för vad jag skulle säga. Det var manus för min ordergivning inför kompaniet, samt vad jag skulle säga på radio när vi grupperat på Tjärnmyrens skjutfält.
Jag fick manuset några dagar innan. Det var en dag då vi även skulle ut till Tjärnmyren för att sätta upp måltavlor. Detta skjutfält låg i en dal med skogklädda berg; det fanns öppna fält, lika med öppna skottfält, så att infanterivapnen kunde spela. Annars var I21:s övningsfält idel skog och kuperad terräng; det var strängt taget inget ”fält” man hamnade på när man drog ut och övade, det var den svenska, susande storskogen, lika med barrskogen, dominerad av tall och gran.
Vi åkte ut i en terrängbil 11, jag och andra befälselever samt Braf. Väl framme gick de andra ut och började sätta upp måltavlor i form av soldater. Jag stannade i tg:ns passagerarutrymme och pluggade in mitt pjäsmanus. Braf hade en syrlig kommentar till detta när han återkom, att sätta upp måltavlor i frusen mark tog sin tid, men han lät det vara.
Under denna dag vill jag även minnas att han pratade på, i sedvanlig stil, om ditt och datt. Han kunde hålla låda. Historisk bildning, ja även litterär, skymtade; bland annat framhöll han Den tappre soldaten Svejk som en favorit. Jag blev lite besviken när jag hörde detta. Denna fantomsoldat borde väl läsa Okänd soldat och Sven Hassel? Men nej, det alltför uppenbara gällde inte – han gillade det motsatta, en antikrigsbok. Där ser man, folk i livets teater ”spelar emot sina roller” som Lars Gustafsson sa. Det vill säga, man är inte alltid bara en typ – visat i sådant som att, säg, en gourmetkock älskar snabbmat, en bondson som aldrig sett havet går till sjöss och blir ”en född sjöman”, och en hårstylist är expert på kampsport.
Dagen ifråga
Dagen ifråga, 17 december, skulle det hela gå av stapeln. Utrustning: m/59, snödräkt utanpå, stridsbälte, gasmask, kpist. Och för mig och de andra befälen Ra 135, en bärbar radio.
Det började på eftermiddagen med samling i kompanikorridoren. Jag hade gått in i rollen och ställde mig på en bänk för att nå en befälsmässigt upphöjd position. Med all utrustning på, men hjälmen avtagen och kpisten lagd på bänken.
Jag bad troppcheferna lämna av. Och när det var gjort sa jag, ”Jag tar befälet över 3. bevakningskompaniet. Varsågod och sitt.”
Alla satte sig korridorgolvet. Sedan sa jag, enligt manus som jag hade i på-mitten-hopvikt A4 i handen:
”Orientering. Fienden beräknas nå TJÄRNMYREN om en timme. Vi ska från utgånglsäge norr vägen göra eldöverfall mot den framryckande fienden.”
”Indelning, gruppering och uppgifter. Första tropp, utgångsläge DUNGEN, stridsställning PV-HYLLAN. Andra tropp, utgångsläge STUGAN, stridsställning BERGHEM. Tredje tropp...”
Alla lyssnade koncentrerat. Jag var ingen populär typ, ingen stjärna i plutonen bland kamraterna. Jag var en i mängden. Men nu var jag tjänstgörande kompanichef och det artade sig bra. Ingen gjorde grimaser, ingen betedde sig ironiskt avvisande. Det var övning och alla hade gått in i sina respektive roller – vilket nu, under min ordergivning, innebar att alla bassar skulle hålla käft och lyssna.
17 december 1984
17 december. Jag höll min ordergivning. Och vidare sa jag:
”Samband. Via radio 135. Anropskoder: jag är SIGURD URBAN. Första tropp är ADAM SIGURD. Andra tropp är BERTIL SIGURD...”
Vidare berättade jag om understödet, som var lys, belysning av stridsfältet. Det skulle dels ombesörjas av en 12 cm grk som sköt en lysgranat; Braf hade ordnat det och jag hade det nerskrivet i manuset, det var bara att nämna det, och så beordra det ”eld” när det var dags. Dels skulle lys ombesörjas av lyspistolsskyttar, en per pluton.
Jag nämnde därnäst underhållet, som var kompanitrossen. Det var en kokbil, en lastbil med fältkök på flaket, där korpral Silow från Göteborg med hugg och slag förde befäl över Åberg och det andra trossmanskapet. De höll på att laga julmiddag åt oss. Den skulle serveras i Tjärnmyrens samlingsbarack efteråt.
Jag nämnde även min uppehållsplats: ”Jag framrycker bakom andra tropp.” Ordvalet ”framrycka” minns jag särskilt, det är psykologi bakom, ty en soldat ska alltid vara i rörelse, i ”eld och rörelse”, trots att jag bara skulle stå still på en plats under hela skådespelet. Men infanteristen ska alltid synas vara igång, av Colin Powell uttryckt som ”don’t just stand there, DO something”... Ett befäl är alltid på språng, ger alltid order, han vilar inte – och är det vila så söker han ”vila i handling”, som Churchills romanhjälte Savrola.
Sist sa jag ”frågor”. Ingen hade några frågor, det hela var väl inövat.
”Då så. Troppcheferna tar befälet över sina troppar. Verkställ!”
Så vidtog samling av tropparna, de packade sig iväg, var och en, med fordonstransport till sina utgångslägen. Och jag och Braf plus en militärläkare som var där som observatör tog en tg till min uppehållsplats.
Tjärnmyren
Det hela artade sig bra och jag var ännu inne i rollen, jag gick som i trans även om allt skedde mycket medvetet och vaket. Tg:n kördes ut från regementsområdet och bort förbi snötäckta ängar, tills det bar uppför genom det skogklädda berget som skilde oss från Tjärnmyren och dalgången där vi skulle gruppera. I en skog hitom dalen steg vi av och traskade till den plats där jag skulle leda föreställningen. Vi hamnade rätt, det var inga orienteringsproblem, men det var som sagt väl inövat före.
Planenligt började rapporter strax komma in på radio. Det var uppgifter om de olika tropparnas uppnående av sina utgångslägen. ”Sigurd Urban uppfattat, klart slut” kunde jag kvittera varje sådan uppgift med. Alla fyra troppar rapporterade omsider, allt var grönt så långt.
Lysgranatens exploderande i skyn klockan K skulle vara signalen att ge eld, jämte min eldorder. Och innan det gav jag, vid lämplig tid, denna order: ”Alla Sigurd: fienden framrycker. Besätt eldställningarna!”
Uppfattat från alla, och så klart slut.
Man kan säga: det var en välsignad kväll... Det var mulen himmel, snöigt landskap, några minusgrader. Jag var nyss nitton fyllda och reflekterade över mitt liv i väntan på nästa replik i manuset.
Och nästa replik var: ”Lys kommer, vänta.”
Grk:n på sin för mig okända plats, några kilometer bort, hade sin lysgranat laddad. Och planenligt for den upp i skyn och briserade klockan K, lyste upp dalen i magnesiumvitt sken, ljust som på dagen. – Jag sa på radio ”Alla Sigurd, ELD!” och automatelden började spela över dalen, ackompanjerad av ytterligare lys i form av brisader från lyspistolerna.
När tropparna skjutit slut på sin ammunition skulle de omedelbart omgruppera, förflytta sig till återsamlingsplatsen som var skjutfältets samlingsbarack, stället där trossen grupperade. Även jag skulle dit.
Vi omgrupperade och samlades vid barackens parkeringsplats. Övningen var till 90% fullbordad. Men det återstod att se hur väl manskapet skjutit. Hade måltavlorna pepprats fulla med bly, eller var det underkänt på den punkten, hade skyttet varit dåligt? Braf väntade nervöst på resultatet. Men när det kom var det tillfredsställande. Och då kunde kompaniet gå in i salen och bänka sig för sin julmiddag.
"Det finns bara en väg: framåt!"
Braf höll inför banketten ett tal i sedvanlig retorisk stil. Kompaniet visade sig ha skjutit bra: vi fick beröm för insatsen. Och han delade under resten av talet med sig av sina soldatiska och allmänna visdomar. Varen redo, var en double-bagger, var på vakt mot stormakten osv. Slutklämmen löd: ”Stagnation innebär tillbakagång. Det finns bara en väg – framåt!”
Stormande applåder. Och sedan middag. Vad vi åt? Det var någon köttgryta med ris och bland annat russin som inslag, fullt ätligt. Silows kokgrupp hade löst sin uppgift. Med mig vid honnörsbordet satt regementschefen, överste Lennart Rönnberg, som observerat övningen ute i terrängen. Han ville veta hur utbildningen av bevakningskompaniet gick; gjorde Braf ett bra jobb, var 3. kompaniet värt sitt salt, var det av det rätta virket? Svaret var ja. – Rönnberg var för sin del en samlad figur, trovärdig i sin roll, men utan den särprägel officerare som Braf, Bergström och Thelin hade. Dessutom hade han bruna snowjoggers på fötterna, inte någon variant av marschkängor, vilket jag ansåg var ett stilfel. Goretex-sneakers av snömodell; där sjönk översten en aning i min aktning...
Med min sociala kompetens sa jag förstås inget om det. Jag konverserade honom så gott jag kunde; vad vi talade om minns jag exakt inte, det var något om studier och karriärval. Jag satt inte mol tyst, det kan jag försäkra. Summa summarum var övningen godkänd och stridsskjutningen med beröm avklarad. Så man kan säga: det blev en lyckad kväll.
Jul
Jag åkte hem över jul på julpermis. Jag kopplade av med att lyssna på skivor på min stereo: Rainbows Rising, CBS-samlingen Wagner’s Greatest Hits och Iron Maidens Piece of Mind.
Jag bugade även för mina föräldrar, Kerstin och Olle. Jag kramade mamma och tog pappa i hand. ”Käre son, du är tillbaka!” sa de – inte. Jag var ju regelbundet hemma på helgpermis så att komma hem till jul var inget extraordinärt. Men jag var i alla fall hemma och firade jul med dem. Och med min bror Rob, som denna höst börjat gå konstskolan Wik i Uppland. Förutom att få en systematisk konstutbildning så trivdes han socialt där, det var ett kreativt gäng i farten där nere med idéutbyte och inspiration i högsätet. Bildkonst och rockmusik var vad min bror frossade i på Wik.
Jag då? Mina kreativa aktiviteter? Jag hade gjort några smärre fanzines i september innan jag ryckte in. Men nu fanns ingen lust åt det hållet. Jag var för inne i militärvärlden för det. Jag var bara en menig bevakningssoldat med gruppchefs ställning men jag kan erkänna att det militära som tillstånd hade mig i sitt grepp. Jag intresserade mig för tjänstens alla aspekter och hade ingen lust att skriva texter om fandom och sf.
Julledigheten passerade omärkligt och januari 1985 stod så för dörren. Och ett återvändande till Sollefteå.
Fordonsutbildning
Jag har framfört ett antal fordon i mina dagar. Dittills, nyåret 1985, hade det rört sig om cyklar och mopeder och några bilar, bilskolans Opel Ascona samt pappas Mercedes som följdes av en Saab 99. Och nu skulle jag på I21 få lastbilsutbildning.
”Förarbevis på tung lastbil”, det låter något det. Utbildningen var intressant; detta var bortom mina tidigare begrepp, detta att köra en fem tons skapelse över hela Försvarsområde 23. Scania L50 var en relativt trevlig bekantskap, om än något gammal. Det var en kort och knubbig sak, tung nog för ”tung lastbils”-etiketten, med motorhuv och klassisk form. Volvo F 611 var för sin del ”frambyggd”, ”cab over engine” som jänkarna säger, en nyare modell – men med osynkroniserad växellåda vilket krävde att man dubbeltrampade. Vilket i och för sig alla med fordonsbegåvning snart lär sig.
Utbildningen kunde bland annat ta formen av en kolonn med löjtnant Ale Lind i täten i en tg och så resten av kursen i sina fordon, två i varje, för färd längs vägar över övningsfältet, under mulen himmel och genom snöiga skogar. Skymmande land, öde land... mörknande land, stiglösa skog... som Gripenberg skaldade. Buzz Aldrins ord om det månlandskap han mötte 1969 passar också bra här: ”magnificient desolation”. Vi faustiska människor dras till ödemarker, vare sig som mediterande kvietister eller äventyrssökande hjältar. Ett exempel är Lawrence of Arabia, som fann mer att njuta av i öknens ödemark än sina arabiska världar, som trots att de levde där inte gillade öde sandmarker. De gouterade istället parker i vattenrika dalar...!
Vi fick också teorilektioner av Pelle Pärm. Han var en rundlagd, skäggprydd löjtnant med ironisk attityd; han hette ”Pärm” för att han var så slängd i alla reglementen som rörde fordon och trafik. Han kunde lära oss sådant som att en lastbils vridpunkt inte sitter mitt på fordonssidan, nej den sitter i den lodlinje som skär bakhjulsnavet. Kring denna punkt vrider sig fordonet när man svänger, och eftersom en lastbil är lång, längre än en personbil, måste man hålla ut, köra fram en bit innan man svänger – för annars kliver bakhjulen över trottoarkanten och det är ett stilfel. Detta är grundläggande för körning av lastbil.
Jag lärde mig tillräckligt med lastbilskunskap för att få förarbevis. Och sedan körde jag materiel åt Hemvärnsavdelningen till Sundsvall, för att nu nämna en av många turer. Men sedan jag muckat har jag aldrig kört tung lastbil. Skåpbilar av typen Renault Traffic räknas inte, detta är lätta lastbilar.
Fordonsutbildning: senare fick jag utbildning på bandvagn 206. Det var en annan femma, det var enklare och roligare än lastbil. Jag fick denna utbildning för att kunna frakta oss som B-styrka åt GU-bataljonen, samt för att under en övning i Värmland vara hyrkusk åt övningsledningen.
Bv 206
Bv 206 tillverkades av Hägglunds i Övik. Jag visste som Öviksbo att de hade sina lokaler i Gullänget nordväst om stan, flera anläggningar med hallar och verkstäder. De tillverkade även ikv 91 och brobandvagn åt försvaret. Så kompetensen fanns för bandfordon. Vilket bv 206 var.
Det speciella med fordonet var att det bestod av två hytter, sammanlänkade av ett koppel. Därtill var den midjestyrd så den tog sig fram genom terrängen som en orm. Framvagn och bakvagn följde exakt samma spår. Mekanismen för denna midjestyrning var hemlig liksom formeln på det gummi varav krypmattorna var gjorda. På föregångaren bv 202 var de av gummi men detta tenderar att bli väl tungt i stora sjok. Därför hade bv 206 krypmattor av ett speciellt, lättare syntetgummi.
Fordonet var rymligt och hade rätt stora fönster, i alla fall i framvagnen. Det var egentligen föga militäriskt; senare modeller fick mindre fönster.
Den var ett transportfordon med kaross av plast, väldigt utsatt i den moderna stridens splitterrika miljö. Men detta skulle kompenseras av snabbhet samt uppträdande i skogsterräng som gav skyl. Det var inget stridsfordon, den skulle bara transportera soldater fram till utgångsläget och sedan vänta tills de återvände från sitt eldöverfall. Sedan ilastning och omgruppering.
Bv 206 var lätt att köra. Den hade ratt med rattknopp och pedalställ som en bil, därtill automatlåda. Motor: Ford V6. Bränsle: bensin.
Den gick inte mer än 50 km/h. Men med gasen i botten på landsväg kändes det som om man hade en väldig fart. Det var ungefär som att köra moped; det bullrar och brusar men fort går det inte.
Även för bandvagnsutbildningen körde vi i kolonn efter Ale Linds tg. Detta motorbefäl kunde för sin del köra terrängbil längs bandvagnsspår, vilket var en bedrift. Han kunde även lirka sin tg uppför en isig berghäll, vilket jag en gång såg med egna ögon. Så han kunde sitt gebit. Och ledde oss nu längs än mer öde rutter genom snöiga skogar. En meditativ syssla, rörelsen som tillstånd: man måste vara skärpt när man kör, det är ingen lek, men har man väl det i ryggmärgen så kan konvojkörning genom ödemarken ha sin charm. Öde land, skymmande skog, gran och tall, mossa och lavar och snö och åter snö...
Övningar
Tjänsten gick sin gilla gång: skjututbildning, sprängtjänst, exercis, SoldU. Detta var vardag. Högtiderna var övningarna, såsomBbataljonsövning 1 och 2 och brigadövningen Västgräns i Värmland. Västgräns var i slutet av februari och de andra utspelades i Sollefteå med omnejd före det.
Vad minns jag av dem då? Av Bataljonsövning 1 och 2?
Dessa bataljonsövningar skulle öva den norrlandsbataljon som låg inne på I21 samtidigt. Den var del av en så kallad Norrlandsbrigad 85. Den hade bandvagn 206 samt 2061 (pv-pjäs), den hade tre skyttekompanier och trosskompani, och så ett stabskompani och ett grk-kompani. Deras bandvagnar hade vinterkamouflage, vi i B-styrkan hade inte det, våra 206:or var olivgröna. Och Batövning 1 såg en massa bandvagnsåkande för oss. I min bandvagn hade jag två befälselever från livkompaniet plus en skyttegrupp med folk från mitt kompani. Och dessa befäl beordrade mig att köra hit och dit. Och ibland stanna och låta skyttegruppen göra ett utfall med eldgivning, skjutande av lösplugg. På så vis markerades ”fientlig stridsaktivitet”, tillräcklig för det spel som en militärövning är.
Nätterna spenderades i tält, uppvärmt med en vedspis. Det var runda tält med spisen i mitten, spisröret fungerande som en mittstolpe för segelduken som var tak och väggar. Cirka 15 man fick plats. Manskapet låg som ekrar i ett hjul, med fötterna inåt. Och med kängor avtagna och vindrocken som täcke. Jag själv sov rätt bra där. Ett plus i att vara B-styrka var att man slapp stå post. Annars hade jag förvisso sysslat med posttjänst under en annan övning, en bevakningsövning före jul. Dvs stå vakt, stå en timme på ett postställe och se så att inga fiender var i antågande.
Inget av detta förekom alltså under Batövning 1 och 2, ej heller i Västgräns vad oss beträffade. Men Batövning 1 såg bandvagnsåkande genom snöiga nattskogar. Och utspisning, varm mat, serverad av trossen här och där. Vi tog bara bandvagnen och körde dit, köade för korv och potatis på en papptallrik. Även mjölk, knäckebröd och smör serverades.
Batövning 2
Batövning 2 såg förutom bandvagnskörning och bivack även skidåkning. Norrlandsbrigaden hade skidburna soldater och som B-styrka fick även vi utbildning på ”vita blixten”, arméns vitmålade träskidor. Marschkängan var pjäxa.
Historiskt var skidburet infanteri en notervärd skapelse. Det lanserades i Sverige på 1920-talet. Sedan tog Finland efter. Och det tjänade dem bra i Vinterkriget 1939-1940. Själva sinnebilden för detta är den skidburne finske soldaten som glider fram som ett spöke i vinterskogen, utspanar fienden som står uppradad på en väg med alla sina fordon; finnarna slår till ur bakhåll, gör eldöverfall, och försvinner sedan bort i skogarna. Med repetition av detta mönster så vanns ett sådant slag som Suomissalmi-Raate, där tre finska regementen slog två ryska divisioner. Cirka 11 000 man besegrade en styrka på uppåt 50 000 man. Numerär underlägsenhet och seger; detta är välförtjänt en milstolpe i krigshistorien.
Vi gjorde inga eldöverfall under denna övning men en del skidåkning blev det i alla fall. Det tilltalade min fantasi, det motsvarade ”militärtjänst” i mina ögon. Innan jag gjorde lumpen hade jag via pappas bibliotek fått kunskap om finska vinterkriget med dess skidburna verklighet. Och när pappa gjorde lumpen så åkte man skidor, det såg jag på bilder i ett fotoalbum. Så ur denna aspekt är jag glad att min värnplikt såg en del skidåkning genom den svenska vinterskogen.
Västgräns 85
Som antytt var jag även med på brigadövningen Västgräns 85 i Värmland i slutet av februari. Detta var en storövning, en märkeshändelse för svensk armé: tusen och åter tusen soldater skulle här övas.
Under denna övning medverkade jag och några till ur mitt kompani som bandvagnsförare. Jag skjutsade bland annat militärattachéer en dag. De skulle med min bandvagn transporteras ut till fronten, se en grk-gruppering och ett eldöverfall och annat spännande. Ett internationellt avtal tvingade dem att vara med; de var observatörer inom ramen för ”confidence building measures”. Dvs inget stormaktsblock skulle kunna ha militärövning och sedan lömskt låta den övergå i mobilisering och krig. På denna tid rasade ju ännu kalla kriget.
Jag skjutsade dem, attachéerna, denna illustra skara. Bland annat var det en engelsman och en östtysk. Engelsmannen såg för sin del texten på min namnbricka med ”bevsold” och kunde sluta sig till att detta betydde ”bevakningssoldat”; han hade koll. Östtyskens vapenrock var för sin del grå med ockrabruna streck, en tydlig särprägel för
Deutsche Volksarmee.
Värmland
Det var vintern 1985 och jag var i Värmland. Jag försvarade landet i kronans kläder. Och nu ingick i denna stass ett gult band i pälsmössan, visande att jag var i övningsledningen.
Jag var hyrkusk, taxichaufför i min bandvagn. För olika körningar beordrades jag ut på uppdrag i de värmländska skogarna.
Vi opererade i fyrkanten Munkfors-Ekshärad-Sunne-Torsby. Norr om Munkfors, naturskönt vid Klarälven som skymtade mellan tallarna, låg övningsledningen förlagd på en campingplats. Vi bodde i tält men vi hade tillgång till servicehusets dusch och WC. Och TV. Benny Hill var denna tid ett favoritprogram; till sist hade svensk TV gett med sig och sänt denna ”down market”-humor. Men aktuell kväll missade jag faktiskt Benny Hills intagande väsen för jag var ute på uppdrag i Norrlandsbrigadens grupperingsområde.
Jag for fram där på olika körningar. En dag skjutsade jag en bataljonsläkare på hans gåtfulla uppdrag med olika destinationer. En annan dag var jag kartläsare åt Pettersson för en annan körning. Exakt vad vi gjorde minns jag inte – men vid ett tillfälle denna dag mötte vi överstelöjtnant Ribbing, klädd i snöjacka och pälsmössa m/59, som var sysselsatt med att smälla knallskott. Detta var ”eldmarkering”, detta var fientlig aktivitet som del i spelet. Men varför skulle jag och Pettersson vara där? Vi behövde inte skjutsa honom, Ribbing hade sin egen tg. Men jag nämner detta för att ge autencitet åt min skildring, även om jag minns föga mer om episoden i sig.
Samma dag vill jag minnas att vi kom till en slalombacke, i full aktivitet för sportlovsfirare. Jag fick impulsen att stanna där för att i servicestugan kunna köpa mig en kopp kaffe. Det var dåligt beställt med den brygden i vår tross.
Jag var i alla fall i Värmland och löste mina uppgifter. Sedan, efter en dryg vecka, var det inlämningsvård på vagnarna och tid att gå på pizzeria i Munkfors. Och som vi gick där, förargruppen, längs en gata i stan så hejdades oss en civilist och frågade: ”Vem vann?” – Övningen var över och mannen på gatan ville veta om ”de svenske” eller ”lede fi” avgått med segern. Det var en enfaldig fråga, för styrka A brukar vinna. Och poängen är inte sådan vinst eller förlust utan möjligheten att öva svensk trupp, i A- och B-styrka, i operationer i stora förband, bataljoner med mera inom en brigadstruktur.
Detta sa arméchefen Erik Bengtsson i den dagliga publikation som övningen tillhandahöll.
Så var det med det. Och sedan gick vi på pizzerian och sedan tog vi militärbussen hem till I21.
Vår
Våren kom till I21. Det blev lite lugnare; GU-bat ryckte ut och kvar var bara livkompaniet och vi. Och vi skulle överta fredsserviceuppgifter, det var planerat så. Jag skulle för min del vara expeditionsbiträde på hemvärns- och frivilligavdelningen.
Hv/friv...! Det upptog övervåningen i ett fristående gult hus med sadeltak. Fasaden var rappad men det kan ha varit timmer under reveteringen. Det låg bedårande vackert på en tomt med björkar omkring, allt omgivet av rätvinkliga gator på sedvanligt sätt, i I21:s anatomi som ”liten stad”, ett helt litet samhälle på några kvadratkilometer med idel fristående hus och hallar bortom själva maktcentrum med femvåningskaserner inramande kaserngården.
På Hv/friv fick jag ett eget kontor, ett rum med ett skrivbord och lagerhyllor för förvaring av papper och andra nödvändigheter. Jag var springpojke och lastbilsburen hyrkusk med uppdrag hit och dit. Som att hjälpa löjtnant Sehlin att frakta ett skrivbord från T3 och hit, för han skulle ha det i sitt tjänsterum. Ibland tog jag personbilen vi hade för ärenden. Först var det en grön automatväxlad Volvo 245 från 1976, sedan blev det en beige av samma modell men nyare, senaste årsmodellen – och manuell, det hade jag själv fått vara med och säga till om. Manuell låda är grejen, automat är för sissies...!
Åka hit och dit, köra lastbil med mera. Det hände i alla fall saker då och då. Och på lediga stunder som uppkom kunde jag sitta på kontoret och läsa. En gång hade fått tag på en bok kallad Svensk jägartrupp, en 40-talsskrift om hur infanteriets spaningsförband skulle operera. Just som jag satt där passerade en fänrik från nionde kompaniet – namnet vet jag ej men han var en syn för gudar, två meter lång, snaggat blont hår, göteborgare.
Han stannade till och frågade mig något tjänsterelaterat. Sedan såg han boken jag läste. Och frågade:
”Vadan detta intresse...?”
Underförstått borde ett expeditionsbiträde på Hv/friv inte intressera sig för det. Jag svarade väl något i stil med, ”det gäller att hålla sig informerad”. Men jag sökte förvisso något mer än information i skrifter som dessa. Man kan säga: det handlade om en legend – legenden om svensk heroism, svenska kämpar i modern form. Det urnordiska hjälteidealet från Eddans och vikingafärdernas dagar levde ju vidare i sådant som finska vinterkriget, Svenska Frivilligkåren och svensk jägartrupp. Därför läste jag av fri vilja denna bok. Jag läste av
hemvärns- och frivillig vilja denna skrift.
Så var det. Läsandet av arméreglementen och armélitteratur av skilda slag tilltalade mig. Som
Det röda massanfallet av Gösta Borg från 1951, som pappa hade ett ex av och som jag snokade fram ur dess undanskymda byrålåda i vårt garage.
Just det, undanskymd...! Denna bok stod minsann inte bland de andra böckerna i hans bokhylla av ljust ekfanér. Denna bok var vild och oregerlig, den var smått tabubelagd.
Det var en bok som skilde sig från allt jag tidigare läst; detta var en furiös skildring av ”död och natt och blod” i instruktionsbokens form, med författarens erfarenheter från östfronten som bas.
Jag hade även läst Blixtkrig mot Sverige av Per Lindencrona, lånad på regementsbiblioteket. Mindre stilbriljant än Borg berättade den om ett tänkt stormaktsanfall mot Sverige av andravärldskrigstyp. Även de reglementen som gällde för oss i vår utbildning, Soldaten i fält 1972, hade jag läst med intresse. Samt Handbok stormakten del 3, som jag fått av Silow som tydligen inte behövde den som kokgruppchef. Denna bok berättade om hur ryska arméförband var organiserade och opererade.
Böckerna hade något, något elementärt, fundamentalt. Något i den svenska berggrunden förankrat, något urskogsmässigt: ”en blåkullahymn med suckar och skrik / i ödemarken diktad av troll” som Heidenstam sa. Min aktuella läsvurm gav detta i modern dräkt, med det moderna krigets attiraljer. Denna mix var oerhört tilltalande: arkaisk urskog, befolkad av soldater i grått. Romanen Okänd soldat och några av Hassels romaner fångar det hela bäst, gestaltar det hela konstnärligt, men dessa verk läste jag först senare. Men jag var detta modus på spåren, jag sökte redan 1985 på egen hand vad Hassel och Linna sökt.
Jag hade min egen lilla krigsakademi genom denna läsvurm. Och den skulle fortsätta efter muck. Men jag var även led på tjänsten som sådan, trött på att åka till Sollefteå varje söndag med värnpliktsbussen. Jag såg fram emot att till hösten flytta till Uppsala och läsa historia. Detta och annat ”civilt” sysselsatte mig också denna vår och sommar, parallellt med mitt grundläggande intresse för tjänsten. Jag började tröttna men jag var ändå vaken och intresserad av det som försiggick omkring mig i min vpl-vardag.
Slutövning
Parallellt med fredsserviceuppgifter hade vi utbildning till bevakningsförband. Handeldvapen, sprängtjänst, exercis, övningar, SoldU. Vad det beträffar så var major Braf inte kvar på kompaniet längre, också det ett förhållande som gjorde tjänsten mindre uppskruvad, mindre angelägen. Kapten Stefan Isaksson, dittills ställföreträdare under Braf, blev nu ordinarie. Men han lämnade föga intryck, om än han nog var kompetent.
Utryckningen var satt till fredagen den 2 augusti. Och dessförinnan skulle vi ha slutövning: Bevakningsövning 2.
Övningen hölls av någon anledning i Härnösand. Där skulle plutonens två troppar vakta varsitt förråd och anfalla den andra i tur och ordning. Vi höll till på ett berg norr om stan, nära Älandsbro. Och vi grävde värn, satte upp larmminor och ordnade bivack och allt, och anföll och försvarade och sköt lösplugg.
På morgonkvisten kom där så en polisbil farande. Den stannade till, ut kom två polismän, och de frågade vad som försiggick. Det visade sig att övningsledaren, kapten Bergström, glömt att informera de lokala myndigheterna om övningen, de trodde det var krig på riktigt... med rätta blev det officiella Härnösand lite skrämt av det hela.
Bergström var för övrigt en fire-eater av Guds nåde, en man på gränsen. Repliken ”you’re skating the edge”, skulle han ha kunnat kvittera med ett ”I am the edge...” Han var också Kongoveteran. En anekdot om honom var denna: för att ge autencitet åt en stridsövning målade han upp scenen i ord med granater som landar och briserar, och han sa ”känn splittret”, med grus kastat inför skjortan på värnpliktig som låg där i ett värn... Han sades därtill ha motionerat ihjäl sin hund; han var en friskus som ofta var ute och sprang och hundstackarn kunde helt enkelt inte hålla jämna steg med husse.
Slutövningen var gjord och muckardagen närmade sig. Manskapet som skulle bilda kompaniets tredje pluton hade ryckt in och skulle ta över våra uppgifter. En vikarierande kompanichef, Hans Nauclér, höll ett tal till oss på temat ”nu är värnplikten över, nu ska ni ut i yrkeslivet”... och sedan gick jag civilklädd ut genom grindarna. Och åkte bil hem till Övik, i baksätet till Byströms Volvo 140. Han spelade Slades nya album The Amazing Kamikaze Syndrome på bilstereon, det minns jag tydligt. En flaska rödvin förhöjde stämningen.
Efter detta flyttade jag till Uppsala för att studera. Och det är en annan historia.
Relaterat
Memoarer: Åsele
Memoarer: Enköping
Memoarer: Övik
Det röda massanfallet
Kaninbibeln
Fenor och krom
