Reflektioner kring J. G. Ballard, föranledda av självbiografin MIRACLES OF LIFE - SHANGHAI TO SHEPPERTON (2008)

Den engelske författaren J. G. Ballard avled ganska nyligen. Så det kan vara anledning att titta närmare på honom. James Graham Ballard, 1930-2009, är alltså ämnet för denna text. Han levde förvisso ett intressant liv och han skrev tre självbiografiska böcker. Utöver det har vi ju all prosafiktion, alla banbrytande verk som ”The Terminal Beach”, ”The Atrocity Exhibition”, ”Tales From The Near Future”, ”War Fever” och så vidare. -- Ballards liv och verk: detta är onekligen ett stort ämne, en maktpåliggande uppgift. Så om jag här inte lyckas presentera en logisk härledning av livet ur verket eller verket ur livet må det vara mig förlåtet; ”J. G. Ballard” är i min bok ett kraftfält, en Zon, ett eget Land där man möter symboler som talar till ens undermedvetna, odödliga hieroglyfer ur det moderna drömpsyket – vare sig de är hämtade från ett fiktivt suburbia, 30-talets Shanghai eller 60-talets Shepperton.

1. Memoarer

”När man är ung är man originell, när man är medelålders är man banal och när man är gammal upprepar man sig” sa någon. Tillämpat på författare tycks det sista - den gamle upprepar sig - passa för vad som blev James Graham Ballards sista verk: memoarerna ”Miracles Of Life – Shanghai To Shepperton”. De kommer egentligen inte med något i sak nytt. Ändå är det förstås en fascinerande historia denne författare har att berätta: barndom i Shanghai, internering i japanskt fångläger, hemkomst till England – och så, inte minst, försöket att finna ett språk för att skildra allt detta inklusive efterkrigstidsvärlden, att i prosa fånga den moderna världen med sitt överflöd, sin mediaverklighet och sina atomvapen.

I aktuell bok går Ballard på välupptrampade stigar. Han har vandrat denna sin memory lane tidigare, nämligen i "Solens rike" (som fokuserar på tiden i fånglägret) och i ”Kvinnors godhet” (barndom i Shanghai, fånglägret, livet i England). Vad som slog en framför allt med den sistnämnda var hur tystlåten han var om sitt skrivande; inte ett ord om science fiction och New Worlds, inte en rad om de banbrytande novellerna och romanerna. I memoarerna ”Miracles Of Life” däremot tar han bladet från munnen (även om han förstås gett intervjuer genom åren och därmed gett fansen lite kött på benen).

Ballard bestämde sig redan på 1950-talet för att bli författare. Han lämnade Cambridge och läkarlinjen och sökte sig till London med diverse påhugg inom reklam och annat för att få tillfälle att skriva. Något konkret kom dock inte ut av det hela förrän han gick in vid RAF och hamnade på en kanadensisk flygbas – för där, vid Moose Jaw i det ödsliga Saskatchewan, fanns det amerikanska sf-tidskrifter att läsa. Äntligen fann han ett konstnärligt uttryck för det kan kände. Att han ogillade dåtida sf med den chauvinistiska atmosfären med rymdens erövring osv må vara hänt, för genren gav honom samtidigt redskap att uttrycka sådant som vanlig fiktion inte kunde göra: tekniken som det nya livets taktik, dagens mardrömmar förkroppade i maskinella symboler, vetenskapsspråket som litterärt uttryckssätt.



2. Och så började han skriva

Ballard upptäckte sf, lämnade flygvapnet och återvände till England, fortsatte att skriva och fick texter publicerade. Han blev kanske något av en särling inom sf, men det bör påpekas att han alltid med emfas har försvarat genren som sådan. ”Sämsta story av Asimov är ändå bättre än den bästa snobbförfattare” har han sagt, liksom ”sf är en oförliknelig skildrare av samtiden, för att inte tala om framtiden”. Allt detta hävdade han i en intervju i Interzone 22/1987.

Så Ballard hade inga problem med att räknas till sf-lägret. Men om vi ett tag bortser från detta med genre och ser hans texter mer allmänt, vad är det då Ballard försökt säga oss genom åren?

Hans tidiga romaner skildrade alla jordens undergång, i sig inte så originellt för det tidiga 60-talet; pessimismen var legio i dåtidens intelligentia, det var ett vedertaget narrativ kan man säga. Ballards egenhet var att han iscensatte undergångar via vart och ett av de fyra elementen: vatten, luft, eld och kristall (romanerna ”The Drowned World”, ”The Wind From Nowhere”, ”The Burning World”, ”The Crystal World”, 1962-66). Dessa romaner är rätt misslyckade, frosseri i undergång och skleros. Mer spännande blev det i hans noveller (utgivna 2001 som ”The Complete Short Stories”).

Ballards noveller: efter en mjukstart med berättelser som ”Billenium” (överbefolkning målad i milt kåserande ordalag) och ”The Concentration City” (om förbannelsen i att bo i en oändlig stad; slutraden lyder för sin del ”$Hell x 10”), och om de urbana livsstilarna i en viss ökenenklav (senare samlade som ”Vermillion Sands”), gav han sig symbolismen i våld. Nu började det hända saker. Ballard läste in nya betydelser i landningsbanor, jätteparaboler, tomma swimmingpools, stjärnhimlens stirrande, störtade rymdfarkoster och röntgenbilder. Han blev en helvetets kartograf i vår teknologiska samtid. Detta var för sin del i långnoveller som ”The Voices Of Time”, ”Myths Of The Near Future” och ”News From The Sun” från 60- till 80-tal.

Ballard var en medveten symbolist, han kände sina Max Ernst, de Chirico och Dalí. Han förstod att en berättelse får en sällsam gestaltkvalitet genom att där låta figurera hieroglyfer, laddade föremål som ovannämnda swimmingpools med mera. Man kan säga att symbolen pekar utöver sig själv, säger något mer än att bara avbilda en objektiv verklighet; symbolen svarar mot något i vårt inre, gestaltar ett psykologiskt landskap. Ballard förstod detta och däri ligger hans storhet, hans bestående insats som prosaist.

Men om detta var för subtilt för vissa så var det inte hela bilden. Det var inte bara uppvisningar av märkligheter, inte bara ett gissande av gåtor via polerad prosa. I novellen ”The Terminal Beach” (1964) koncentreras till exempel atomålderns hela tragik och lockelse i form av en viss Traven, en ”vanlig man”, en ”das Man” som uppsökt atomtestön Eniwetok för att där komma över förlusten av sin fru och sin son. Skenbart nollställd vandrar han förbi bassängerna, över landningsbanorna och genom labyrinten med betongblock som skulle ta upp tryckvågen från atomexplosionen; labyrinten blir en spegel för hans psyke, ett psykiskt landskap, en projicering av sinnet hos en man utan egenskaper.

Traven har sin boning i en kamerabunker vars gluggar målar ett sällsamt mönster på golvet. Flygplanen störtar genom hans drömmar, vågorna svallar mot stranden och han börjar kommunicera med liket av en japansk soldat han finner. Hela novellen blir en osökt metafor för Travens psyke, för 1900-talsmänniskans psyke, för den post-hiroshimanska människans psyke om man så vill. Det är kort sagt väldigt gripande och detta utan att ta till sedvanliga, sentimentala berättarknep. Här finns inget försåtligt ”det är synd om honom”, här talar konkretionen – konkretionen i symbolens form!



3. Novellerna

”The Terminal Beach” var som sagt en novell och Ballard excellerade i detta format. Det finns många samlingar utgivna från 60-talet och framåt med delvis överlappande innehåll, alla har väl sina kvaliteter, men mina personliga favoriter är de sena samlingarna "Myths Of The Near Future" och "War Fever". Den förra innehöll till exempel en förstudie till ”Solens rike”, med ett 13-årigt berättarjag körandes lastbil åt japanerna i krigets slutskede. Den senare bjöd på allt ifrån en journalist jagandes döda efter en flygkrasch (och han blir över hövan bönhörd...), en oändlig rymdstation, en inblick i psyket på en presidentmördare (denne vill inte bara döda, han vill förändra själva verkligheten sägs det), ”Svar på ett frågeformulär” samt, snarlikt, berättelsen om en viss ”Henry Rhodes Hamilton” via indexet till dennes fiktiva biografi. Mer tajt, mer komprimerad än så här kan inte en novell bli.

Komprimerat var ordet: rätt nyligen utkommen på svenska är för sin del ”Skändlighetsutställningen” ("The Atrocity Exhibition"), kallad roman men i själva verket en serie noveller på kompakt, ”kondenserad” prosa. Allt onödigt är bortskalat, bara symbolerna och metaforerna finns kvar – som en jättebild på Sophia Loren, en brinnande helikopter, listverket kring en dörr, kraschande bilar och sjukhusarkitektur, för att inte tala om ”dammet på en bilflygel, bortsuddat av en kvinnohöft som lutat sig mot den”... Detta är precis de saker man som barn fäste sig vid, dessa gåtfulla tecken och hieroglyfer som var världen. Först i och med Ballard har dessa ting fått litterär rang syns det mig, även om en Claude Simon och Robbe-Grillet också gjort sitt för att skildra gåtfullheten i det som är. ”Gåtfullheten i tingen är att de existerar” sa också Torsten Ekbom om Cézannes måleri (”Experimentfälten”, 2000). I sina bästa stunder förkroppsligar Ballards texter just detta.



4. Raljant kåsör

Ballard triumferade som novellist men vi ska väl inte för den skull helt försmå hans romaner. Med "Super-Cannes" från 2000 som exempel visade han sig ännu från sin vitala sida, med en vardagligt-förtrollande skildring av en gated community på franska rivieran. Att hans analys inte var så stark må vara hänt: för att hindra invånarnas galenskap leds dessa ut på stöldräder och annat kriminellt, det är enda sättet att bedriva terapi i Ballards nihilistiska värld, det enda sättet att erhålla andlig befrielse. Yoga, pilates och allting andligt saknar han blick för, sådant kan inte medelklassmänniskan i en Ballardberättelse syssla med. Dagens mänsklighet är bortom allt hopp, det moderna livet är en luftkonditionerad mardröm; nej tacka vet Ballard samvaron i 30-talets gamla grannskap, med mjölkaffär, slaktare och snuskiga bakgårdar...

Guldålderns Ballard var en ärlig gestaltare, en subtil symbolist. På 80-talet var han ännu att räkna med, med ”Solens rike” som krönande verk. Allmänt taget blev han väl sedan mer och mer av en raljant kåsör; den polerade stilen tjänade nu mest till att plocka poänger på det ena och det andra. Det hela började i ”Kvinnors godhet”, fortsatte i kommentarerna till nyutgåvan av ”The Atrocity Exhibition” (1990) och blommar ut för fullt i de aktuella memoarerna.

Men vad annat ska en nihilist göra? Det första man får lära sig på läkarlinjen är som bekant ”Gud är död”. Med. stud. Ballard i 50-talets Cambridge tog detta till sig med hull och hår. Men han kallar som synes memoarerna för ”Livets mirakler”, så mirakler finns visst ändå...? Men det är barnen får vi veta, de egna barnen som han kanske tror sig ha skapat själv, liksom ur intet. I så fall är Ballard Gud. Tillåt mig tvivla på den guden.

Ballard raljerar sig fram genom biografin, flaggar av stationerna på sin livsresa med klacksparkar, men också med en och annan ärlig passage. Som när han skildrar barndomens Shanghai som ett urbant drömland, med lyxvillor, lyxbilar och biosalonger, fester och överflöd – och sedan efter 1941, efter krigsutbrottet med sådant som tomma swimmingpools, plundrade hus och ett bombat casino. Dessa dekonstruktioner sa honom för sin del mycket; casinot ifråga framstod som verkligare när det låg i spillror, som meningsfullare med trasiga dörrar, glassplitter på golvet och krossad barspegel. Dekonstruktionen blev en väg till förståelse, även om det sedan satt långt inne att förvandla dessa fragment till litteratur.

Men det blev det till slut: landsbygden med sina risfält och sina lämningar efter markstrider, samt omgivningarna till Lunghuas fångläger med en flygbas och med överflygningar av amerikanska bombplan, släppandes än bomber, än kanistrar med konserver och choklad och Reader’s Digest. Allt detta, vill jag mena, var sådant som gjorde ”Solens rike” till en smärre höjdpunkt i Ballards oeuvre.



5. Ballard föddes i Shanghai 1930

Ballard föddes i Shanghai 1930 som James Graham Ballard. Det var i stadens europeiska enklav, en högborgerlig, kolonial utpost. Fadern var föreståndare för ett väveri och modern hemmafru. Av fadern uppger sig Ballard ha ärvt sin optimism, sin agnosticism och vetenskapstro samt en faibless för allting amerikanskt, och av modern en viss bestämdhet samt smak för starkvaror. Beträffande det sista sas för övrigt detta om Ballard, att han efter barnens utflyttning levde som i ett rus där i sin Sheppertonska villa, ensam med sitt skrivande i denna Londonförort vid Themsen, glad vid sin whiskyflaska...

Det var alltså barndom i det koloniala Kina men av kinesiska ting påverkades man föga; Ballard säger sig till exempel ha ätit kinesmat första gången i England efter kriget. Detta England målades för sin del upp som ett sagoland för den unge Jim via medier som A. A. Milne och Bill-böcker, och världsbilden var tryggt kolonial tack vare berättelser av G. A. Henty och Charles Kingsley. Att mötet med det verkliga England 1946 blev något av en chock säger sig självt: allt var nergånget, sotigt och pessimistiskt. ”Folk sa att de vunnit kriget men de såg ut som om de förlorat det” sa Ballard i "Kvinnors godhet", mycket talande. Och i memoarerna förvånas han vid ankomsten över storleken på engelska bilar, på dessa Austin Sevens och Morris Minors: han ser dem på piren och tror det är något slags kolvagnar för skeppsstuvning, han kan inte fatta att det är personbilar. Han var van vid lyxbilar av förkrigstyp från Shanghais societet som familjen ju tillhört.

Ballard sa till sin far att han ville bli författare och denne pragmatiker gav honom då rådet att studera litteratur. I den vägen insöp Ballard namn som Hemingway, Kafka, Joyce och Dostojevskij, samt läror som psykoanalys och ateism. Den skrikande påven i Bacons tavla sa honom t.ex att Gud var död, det blev paradoxalt nog något att hålla sig till i all osäkerheten. Surrealism och symbolism inom måleriet hade också sin inverkan (Max Ernst, de Chirico, Dali).

Övergången till medicinska studier hade för sin del ett viktigt inflytande på Ballards språk; här fann han ett förråd av metaforer han skulle bruka under åren. Och jo tack, vi har sett det: osökta infogningar av den ena och den andra kliniska latinismen möter oss här och där i texterna. Men låt oss inte klaga för visst är detta i enlighet med Projekt Ballard; det är bort från retorik, det är vägen till en ny skönhet via det till synes tekniska och väsensfrämmande, Verfremdung à la Brecht med vetenskapsspråket som medel.

Man förmärker en viss oro hos Ballard dessa efterkrigsår, en oro som inte bara hade med åldern att göra; det var författaren inom honom som ville ut. Han ville finna ett språk för att skildra det han såg i Cambridge, denna ärevördiga stad vars sedvanliga miljöer för honom bara framstod som ”ett cykelställ framför en gotisk kuliss”.



6. Flygets roll

Vi närmar oss nu ett subtema i Ballards värld: flygplan och allt vad därtill hör.

Han är alltså i Cambridge på 50-talet och han ger föga för stadens traditionella sidor; medeltiden och gammal kultur har aldrig sagt honom något (på vilket ännu ett exempel kan vara att en grünewaldsk korsfäst Jesus går bort, nej fram för en Jackie Kennedy med blodstänkt Chaneldräkt; sagt i "Kvinnors godhet"...). Istället grenslar han sin motorcykel och tar en sväng utanför stan – och där ser han en annan värld, med forskningsinstitut, kraftledningar och en amerikansk flygbas, med generaler skjutsade i sina stora bilar och B-47:or i skyn, allting påminnelser om Bomben som präglade detta 50-tal explicit och implicit. Och själv började Ballard nu få lust att ta tjuren vid hornen och gå in i krigsmakten, ta värvning för att själv kunna utöva titanisk makt. Den av flyget fascinerade pojken Jim (se ”Solens rike”, bra visat även i Spielbergs filmatisering) ville lära sig flyga Avro Vulcan ”med bitar av solen i lastrummet”...

Som vi sett tog han sig till flygvapnet vad det led. Som RAF-aspirant lärde sig Ballard flyga skolplanet North-American Harvard, svenska Sk 16. Detta var en stabil kärra, ett enmotorigt propellerplan som blev sinnebilden för flygplanet för vår hjälte. RAF fick nu klara sig utan pilot Ballard, men för författaren Ballard var flygskolan en ovärderlig erfarenhet; flygandet blev med tiden ett av Ballards förhållningsätt, flygplanet etablerades som en av ballardvärldens omisskännliga hieroglyfer. Texter som ”Low-Flying Aircraft”, "The Unlimited Dream Company", ”Memories Of The Space Age” och ”My Dream Of Flying To Wake Island” har samtliga flygplan och flygning i centrala eller perifera roller. I den sistnämnda förekommer till exempel uppgrävningen av ett flygplansvrak från andra världskriget, friläggandet av en störtad Messerschmitt 109 ur en engelsk flodbank, och något liknande har författaren tillåtit sig att lägga in i ”Kvinnors godhet”, denna självbiografiska roman: i ett av slutkapitlen stöter man på en störtad Spitfire i leran vid en flod. Utgrävandet visar att piloten sitter kvar. Begravningen av dennes kvarlevor gestaltar sig sedan till en symbolisk begravning av Ballards krigsminnen, hans krigsvurm och flygvurm, hans förhållande till Kina och Japan och allt; med på begravningen är nämligen en koreansk trafikpilot som får representera Österlandet och allt vad det står för hos Ballard.

Kanske är detta manierat och tillgjort, kanske är det ”på gränsen”, lite övertydligt. Men påhittad eller inte bär scenen på visst patos; den låter oss förstå hur författaren ser på sitt liv, hur han på 80-talet var redo att begrava sina krigsminnen och gå vidare. Ett skolexempel på symbolism om inte annat, hieroglyfskrift inom ett skenbart realistiskt narrativ.



7. Vad återstår?

Jag närmar mig slutet på detta inlägg, så vad återstår att säga?

Man kunde förvisso nämna ännu ett subtema, nämligen naturens roll i Ballards texter. Visst har han ingående skildrat teknik, modern stad och allt det där, men parallellt går en viss fascination för vild natur. Se till exempel ”The Iluminated Man” (förstudie till ”The Crystal World”), ”The Delta At Sunset” och ”Storm-Bird, Storm-Dreamer” samt romaner som ”The Unlimited Dream Company” och ”The Day Of Creation”; i alla dessa spelar vild, okontrollerad natur en roll, ohämmad växt som symbol för det hotfulla men även gåtfulla. ”Åter till naturen” skymtar i bakgrunden, här finns en framtid för oss alla tycks Ballard säga, men den sanna fascinationen infinner sig inte hos mig när jag ser dessa drömscenerier. Kanske har jag tagit för lite LSD (Ballard å sin sida tog drogen experimentellt på 60-talet, se ”Kvinnors godhet”), kanske vill jag så mina frön i en rikare mylla.

Ballards vilda natur vissnar på grenen: drömmar odlade på nihilistisk grund måste gå i kvav tycks det mig. De är i sanning artificiella paradis, sådana där drogländer som Baudelaire talade om...!

Allra sist några ord om den ballardska stilen som förvisso kan förbrylla. Som redaktör för magasinet Ambit körde han till exempel en hård linje, han sa sig vilja bli kvitt poesin var han än fann den. Detta må rimma med hans eget oeuvre (= bort med retorik), och ska man nämna extrema exempel får det bli sådant som ”The Index” och ”Answers To A Questionnaire” samt kortromanen ”Pangbournemassakern” – för här är det rena listor, ren rapportprosa. Annars tycker jag att Ballard i de flesta andra verk, även de formmässigt originella ”Skändlighetsutställningen” och ”The Terminal Beach”, har dragning till den sedvanliga retoriken, denna den engelska prosans styrka och svaghet. Man njuter förvisso av språket, Ballard kan dess hantverk, men varför han inte haft credot ”get rid of the poetry” djupare inristat i hjärnbarken övergår mitt förstånd.

Så om jag får polemisera en smula: han skulle ha låtit hieroglyferna fått tala mer oförmedlat, inte intellektualiserat över dem så som han så ofta gör; han hade viss oförmåga att kalla en spade för en spade denne Ballard. Å andra sidan måste väl en prosaist få ha lite roligt också, få utnyttja mediets möjligheter – för det var inte filmscenarios han skrev, det var noveller och romaner. Då må det kanske förlåtas att han, bortom alla moderna perspektiv, all medicinsk jargong, alla neologismer och djärva sammanställningar, kunde låta förfärande traditionell. Var det månne barndomens Dickens, A. A. Milne och G. A. Henty som sken igenom...? Men man kan inte hoppa över sin egen skugga sägs det, ens modersmål bär på vissa troper man har svårt att undkomma; Ballard försökte åtminstone styra fri från dem och det är mer än man kan säga om hans generationskamrater. Jag vet ingen engelsk författare som likt Ballard banat ny litterär mark som han gjort.

Möjligen är han originell även i ett europeiskt perspektiv, ja i ett världslitterärt perspektiv. Nu är det för sent att snacka Nobelpris, men Ballard syns mig vara mer än en sedvanlig författare, han är i mångt och mycket sin egen genre. Han har likt Lovecraft och Kafka gett upphov till ett eget adjektiv – ballardiansk – och detta må vara ett omisskännligt adelsmärke för en författare. Han är beyond cathegory och kan i slutändan bara karaktäriseras med ett cirkelbevis: Ballard är framför allt Ballard.



Bibliografisk not

Principen för årtals nämnande och titlar har ovan gjorts så som det fallit sig praktiskt; har till exempel en svensk titel varit mer bekant än en engelsk har denna använts, men jag har inte slaviskt nämnt svenska titlar. Men för en bättre överblick, härmed en lista på nämnda verk med originalutgivningsår plus förekommade svensk titel och utgivningsår. Reservationer för eventuella fel och utelämningar.

Noveller
The Concentration City, 1957
The Voices Of Time, 1960
Billenium, 1961
The Terminal Beach, 1964 (på svenska som ”Slutstranden” i Nova SF 3/84)
The Illuminated Man, 1964
The Delta At Sunset, 1964
Storm-Bird, Storm-Dreamer, 1966
My Dream Of Flying To Wake Island, 1974
Low-Flying Aircraft, 1975
The Index, 1977
News From The Sun, 1981
Myths Of The Near Future, 1982
Memories Of The Space Age, 1982
Answers To A Questionnaire, 1985

Samlingar
Vermilion Sands, 1971
Myths Of The Near Future, 1982
War Fever, 1990
The Complete Short Stories, 2001

Romaner
The Drowned World (1962)
The Wind From Nowhere (1962)
The Drought (1964)
The Crystal World (1966)
The Atrocity Exhibition, 1970 (”Skändlighetsutställningen”, 2007)
The Unlimited Dream Company, 1979 (”Drömbolaget”, 1981)
The Empire of the Sun, 1984 (”Solens rike”, 1986)
The Day Of Creation, 1987 (”Skapelsens dag”, 1988)
Running Wild, 1988 (”Pangbournemassakern”, 1989)
The Kindness Of Women, 1991 (”Kvinnors godhet”, 1992)
Super-Cannes, 2000

Memoarer
Miracles Of Life – Shanghai To Shepperton (2008)




- - -




Relaterat
Möte med Mannerheim
Heinlein: Starship Troopers
Tolkiens verk
Lovecraft-böcker på svenska
Tidslinje: konservativ fantastik

Recension: Myths of the Near Future (Ballard 1982)

J. G. Ballard levde 1930-2009. Han skrev en hel del under sin levnad. Här ska det handla om en av hans bättre novellsamlingar, "Myths of the Near Future".

Detta är en bok om kristallinska visioner i smäktande djungler, motellarkitektur och framtidens hieroglyfer, projicerade här och nu. En bok om att lågflyga med en Cessna över suburbana nejder, om att vänta på nyheter från solen, om USA krigandes i England (you wish) och om turistorter som morgondagens interneringsläger.

I titelstoryn går en Sheppard runt i ett övergivet Cape Canaveral, med en känsla som i en Chiricomålning: gåtfullheten i tingen är att de existerar. "Empty collonades and reveresed perspectives" hos målaren blir här till uttrasslad krypkedja till transportfordon, tomma raketställningar och skriande fåglar över lagunerna. Och arbetslösa rymdingenjörer, som ännu går och mumlar radiodialoger från rymdprojektens glada dagar.

"Zodiac 2000" vill konstruera en ny astrologi, med tecken som radardisk, psykiater och injektionsnål istället för babyloniernas gamla goda krets, som var alltför fixerad på bondesamhällets symboler... Förutom detta är det en skön story i urbana tablåer, med mellanrubriker och tät prosa utan radbyten.

"The Dead Time" är ett slags förstudie till "Solens rike", den självbiografiska romanen om tiden i japanskt fångläger. Nu ska Ballard till och med ha skrivit en regelrätt självbiografi; han blir visst aldrig klar med det där, risfälten och störtade flygplan och japanska militärlastbilar tuffande fram mellan likhögar. I denna novell kör berättarjaget dylik lastbil under förvirrande omständigheter, de döda lever med i världsskeendet, och över allt vilar ett oförlikneligt ljus, ett tideljus.

I "News from the Sun" är det en strandad astronaut, solspeglar i öknen och en hippiecommunity, en klinik och en huvudperson med tidsluckor. Dessa luckor blir längre och längre, och slutligen hoppas han kunna undkomma från tiden helt och hållet. Ja det vore väl skönt, leva i tidlöshet i evighet, segla runt i ett gränslöst akâsha.




Relaterat
Kopisten i Babylon
Actionism -- presentation på svenska
Mårtenssons sf-romaner
Lindbohm: Jagets eld
Eden utan Adam, Stjärnpesten, Domens stjärnor
Frostens barn

J. G. BALLARD: originell man

1.

Det är eftersommar nu, ty. Nachsommer, det gör sig så bra i munnen: Naaachsommer, man riktigt suger ur den sista musten ur värmen och grönskan.

Den dyraste bok jag äger är Jim Ballards samlade noveller. Den är bra men lite tjock: 1000 sidor. En annan bra bok jag äger är samme mans "The Atrocity Exhibition". Jag äger också mindre bra böcker av mannen, det kan ni rota fram om ni läser denna tråd.

Men visst är han bra! I stora drag, sett som helhet. Jag är inte ironisk, jag gillar J. G. Ballards lek med symboler, föremål och konkretioner.

Det är ett skönt frosseri i rymdskeppsvrak, sanddyner, betongöknar och tomma swimmingpooler, hans trasiga jukeboxar, öde nattklubbar och militärbaser, ja rostig industri och skrot i största allmänhet. Det är som hos van Vogt symboler som talar till ens undermedvetna, hieroglyfer ur samtidsskatten. En "sann" drömvision av vår värld, som någon sa.

Jag vet ingen annan än Ballard som omhuldar formellt fula miljöer, såsom moderna industrilandskap, motorvägar och höghus av betong. Han omfattar dem med kärlek skulle jag vilja hävda, han erkänner deras existens och berikar därmed vår syn på omvärlden.

Att läsa Ballard kan vara befriande: ahh, ännu en som noterat formrikedomen i den moderna världen tänker jag, ännu en som ger vardagsprylar mytologisk status...!




2.

Någon sa att Ballard skildrade det urbana landskapet som en vildmark, tekniken som urtidslandskap. Något liknande sa ju också Apollinaire om Paris: "Här tillhör till och med bilarna urtiden"... Se där en övning i att öva upp "den oförlikneliga blicken" som Rimbaud talade om. Vad var då det? Jo, det var att medvetet hallucinera över synbart banala ting så att "en kabaréaffisch får håret att resa sig på ens huvud". Det påminner om conscious unreality à la Lovecraft.

Detta att ha drömtung blick på betongmiljöer: det kan få en att tänka på Robert E. Howard, som hade förmågan att se in i "förundrans länder" enligt E. Hoffman Price. Dunsany ska ha haft samma förmåga: den där drömska blicken. Även Ernst Jünger sägs ha haft en drömmares ögon.

Nåväl, men är vi inte långt från Ballards eländesprosa nu, hans frosseri i undergång och död? Han hade förvisso en dragning åt hopplöshet, åt makabra detaljer och defaitism, åt kapitulation inför titaniska makter. Detta får honom på sätt och viss att likna Lovecraft.




3.

Ballard kan påminna om Lovecraft. Ballard kan börja en novell med ett berättarjag som säger sig vara på väg att ta självmord, på väg att dö av letala skador eller redo för psyket, vilket tycks mig vara Lovecraft upp i dagen. Se till exempel HPL:s "The Hound" från 1922.

Ballard går i närkamp med vårt välplanerade Kosmopolis, mot den "luftkonditionerade mardröm" vi tycks leva i. Romanen "Super-Cannes" från 90-talet kan sägas sammanfatta detta. Den skildrar en gated community i en dal strax norr om Cannes, en perfekt bostadsanläggning för högborgerliga typer - men just på grund av att allt är så perekt riskerar dess pipel att bli galna, så huspsykologen leder dem ut på stöldraider och annat hyss för att de ska bevara stimulansen i sina liv.

Det kan behövas sån medicin för att hålla nihilister vid liv. Annars tycks mig Ballard ha kört slut på sina idéer; javisst, moderna samhällen kan ha sjuka drag - men vad ska vi ha istället då? Han nämner vagt något om hur mycket bättre det var i 30-talets urbana grannskap, där man hälsade på varandra och var aktiva i intresseföreningar. Låter som en väl diffus vision, en gamlings utopia; han är reaktionär den gode Ballard, hatar datorer och är i otakt med tiden.




4.

Det räcker inte med att gnälla, man måste ha något positivt att säga också. "Que est-ce qu'on faut dire les hommes?" som Saint-Exupéry sa. Vad ska man säga till människorna? Ballards budskap är detsamma som det alltid varit: allt är elände. Men man får medge att han turnerat detta budskap genom åren, han har ibland förädlat sin defaitism till pessimism. Det var Jünger som gjorde distinktionen mellan dessa begrepp; pessimism innebär nämligen att ändå ha något slags vision, man har sett igenom optimismen och hoppas på något bättre. Pessimism är därför bättre än defaitism, som ju bara är kraftlöshet och uppgivenhet.




5.

JGB har yppat vissa visdomsord. Som:

. In a totally sane world, madness is the only freedom.

. Endast sf har den vokabulär av inre bilder som krävs för att skildra nuet, för att inte ens tala om framtiden.

. Den enda verkligt främmande planeten är jorden.

Han rör sig i psykologiska landskap, nejder där yttre och inre geografi möts. Sinnet projicerar landskapet och landskapet präglar sinnet, i ett evigt tvåvägsflöde. Någon gräns mellan inner- och yttervärld finns inte, det ena ger det andra.

Ta alltså en promenad i ditt psyke med Ballard som vägkarta, förslagsvis med stories som "The Voices of Time", med laboratorier, tomma swimmingpölar och radioteleskop i meningsfull hieroglyfskrift. Eller "The Ultimate City" som är en kortroman om en öde stad, ett måste för sådana som jag (q v "Eld och rörelse" och dess öde stadslandskap) - eller "The Last World of Mr. Goddard", om ett miniatyrlandskap som blir verkligt - eller "The Terminal Beach" och "My Dream of Flying to Wake Island", med stillahavskrigets titaniska betongöar som psykiska scenerier.




Relaterat
Robert Holdstock: Mythago Wood
Actionism -- presentation på svenska
Mårtenssons sf-romaner
Lindbohm: Jagets eld
Eden utan Adam, Stjärnpesten, Domens stjärnor
Frostens barn

Bilden visar en BAC Jaguar, putsad och lackad och utställd på Tate Gallery. Den fanns att se där i skrivande stund 2010 i alla fall.

Jim Ballards THE UNLIMITED DREAM COMPANY övertygar inte riktigt

Nyligen köpte jag J. G. Ballards "Drömbolaget" på en utförsäljning. Det var bibblan som sålde gamla böcker.

Så bra tänkte jag, äntligen ska jag få läsa den legendariska "The Unlimited Dream Company"...! Den tycks ha ambitioner att vara surrealism, försöker nå drömlika stadier à la Magritte, Max Ernst och Salvador Dali. Och med Ballards skicklighet som berättare tycker man att det borde bli bra, med hans oförliknelika blick på förortslandskap och modern teknik, hans fräsiga attityd till synbarligen banala miljöer.

Men tyvärr stannar projektet vid ansater för det hela är misslyckat. Det blir liksom inget av denna skröna om en pilot som störtar i Themsen, kommer till Shepperton och börjar fissa runt där. Han drömmer platsen till en surreal nivå, manar fram tropisk växtlighet och allt vad det är.

Kudos för ambitionen får man väl säga, Ballard riskerar åtskilligt och spänner bågen högt. Surreala romaner skrivs det inte många av. Men för att få surrealismen att flyga måste något mer till: kanske lite fromhet, lite andlighet...? Eller en mer avslappnad attityd, mer lekfullhet...? Jag vet inte vad som behövs, jag vet bara att detta rockar inte. Boken får räknas till Ballards sämsta.

Men vill ni läsa något bra av Ballard, kolla då denna tråd där jag skriver om "Super-Cannes", "The Atrocity Exhibition", "Empire Of The Sun" och annat.




Relaterat
Linna: Okänd soldat (1954)
Actionism -- presentation på svenska
Mårtenssons sf-romaner
Lindbohm: Jagets eld
Eden utan Adam, Stjärnpesten, Domens stjärnor
Frostens barn

J. G. Ballard: Super-Cannes

Den här romanen är egentligen lite dum. Nog för att livet i ett gated community låter sig satiriseras: ack denna luftkonditionerade mardröm, så falskt allting är där, tacka vetja 30-talets grannskap med mjölkaffär och slaktare och grönsaksaffär in på knuten...

OK för den satiren. Men måste man bli direkt galen av att bo i moderna enklaver, kliniskt galen, och kan detta endast botas med stöldräder och intjack, allt för att lätta spänningen? Kan inte dessa modernistas köra lite yoga och pilates istället, lyssna på Kitharo och bygga en modellbåt?

Inte enligt nihilisten Ballard. Blir man otålig i ett lyxboende blir man galen, punkt slut. Titelns "Super-Cannes", beläget i en dal norr om Cannes, räknar med att innevånarna blir nippriga till slut, så därför har man ett program med små utflykter på andra sidan lagen, som en stöld av pälsar i ett visst palats. (Spoilervarning:) Huvudpersonen som flyttar in i Super-Cannes med sin fru noterar allt detta, börjar inse boendets sanna natur -- och bestämmer sig på slutet för att skicka hem frun och själv ta itu med roten till det onda, den psykolog som skapat hela terapiprogrammet. Han måste döda psykologen innan denne börjar skicka ut sina småborgare på veritabla morduppdrag.

Där slutar romanen. Löjligt upplägg alltså, bara tänkbart för en man utan klangbotten. Barnen i samme författares "Pangbournemassakern" bodde också i ett gated community, ett medeklassigt helvete med hela livet inrutat av lektioner, lästips och "aktiv fritid". Då kan man förstå att de gjorde uppror och bildade en frihetsgerilla -- men vuxna människor, de borde väl ha förmågan att hitta friläget och koppla av? Med annat än stöldräder och våld?

Nåväl, Ballard spetsar till det. Det är en satir detta, en tankeställare för nihilister som tror att allt blir bra bara man har ett fint jobb, presentabel maka och ett lyxigt hem bak ointagliga murar, bevakat av kameror och Securitas. Och vad man än säger om budskapet så är det en flott skildring av Sydfrankrike och lyxenklaven ifråga, med metaforrika bilder av swimming pools och köpcentra och annat, ett slags "Best of Ballard" vad gäller återanvända troper.

Ett besök på Cannes' filmfestival har också sina poänger:

Helicopters circled the Palm Beach headland, waiting to land at the heliport, like paramilitary gunships about to strafe the beachside crowds. Their white-suited passengers, faces masked by huge shades, stared down with the gaze of gangster generals in a Central American republic surveying a popular uprising. An armada of yachts and motor cruisers strained at their anchors two hundred yards from the beach, so heavily freighted with bodyguards and television equipment that they seemed to raise the sea.

Som synes lätt kåserande prosa med snyggt inprickade metaforer, sånt där som Ballard kan göra i sömnen. Gillar man detta gillar man antagligen "Super-Cannes".

(Not: romanen kom år 2000. Och mer Ballard på bloggen finner du här.)

Recension: Kvinnors godhet (Ballard 1991)

Stirrandet ut över översvämmade risfält med flygplansvrak satte sina spår. En bekant till Ballard sa senare till honom: "Nu har du fått den där Lunghuablicken igen"...

Ballard präglades av kriget, det blev en hieroglyf i hans alfabete. Och "för att få uppleva tredje världskriget från ringside" blev han pilot i flygvapnet på 50-talet, kom till Canada och skolades in på North-American Harvard-maskiner, i Sverige kända som Sk 16. -- En turkisk pilot på kursen får nog och flyr i ett av planen; man spanar efter vraket och finner det, men Ballard anser att piloten funnit vägen hem, han flög in i solen säger han. Det påminner om filmen "Memphis Belle" (1944) där B-17-kaptenen ligger på dödsbädden och, som kulmen på sin monolog, säger: "Nu flyger vi in i solen...!"

Ack att vara pilot, det är så andligt och fint. Tänk bara på Saint-Ex och Richard Hillary.

Ballard å sin sida lämnar flygvapnet efter en tid och blir skribent och författare istället. Men krigen tränger sig på, till exempel Vietnamkriget, som fascinerar Ballard oerhört: TV-bilder med helikoptrar som flyger över risfält... Vännen säger: "De uppfann Vietnamkriget så att du skulle ha något att titta på..."

Det är "Kvinnors godhet" från 1991 det handlar om. Denna bok har också sina perversa sidor, annars vore det väl inte ballardianskt. Till exempel: tiden på läkarlinjen, då han obducerar ett lik, försonar honom med vissa krigsminnen. Gott så. Här finns också kliniska sexscener med alla de snälla kvinnor han mött i sina dagar. Tantsnusk, gynekologiska varianten....

Han var en hipp student i Cambridge ett tag, hade målningar av Magritte, Dali och Ernst på väggen, läste romaner av Camus och Vian. Och Robbe-Grillet får man förmoda, vars objektiva rapportprosa måste ha satt vissa spår. 

Ballards bok har förvisso många sidor: över 200... Vi får följa Ballard i hippa 60-talskretsar, vi får möta vänner som blir galna och vi får se Ballards egen familjetragedi: frun halkar på en stenig strand och skadar sig letalt. Och där står han med två barn.

Men han tar sig igenom det hela. Tragiken blir tabu, man talar inte om det i familjen, men på något sätt försonas barnen med mammans död så småningom. Stark skildring. Ballard poängterar hur han gillar det småborgerliga livet där i Shepperton, en Londonförort: skönare att komma hem till barnen på kvällen än att vara på hippiefest där ens flickvän knullar runt...

Han promenerar i de vattenrika nejderna, slår sina lovar runt filmstudion som finns där, han insuper miljön som kan ses i Ballardtexter som "Drömbolaget" och "The Killing Ground". Han blir en eremit som sitter och skriver, men han träffar även gamla vänner och flammor och försonar sig med kriget och sitt liv. In alles är detta en skönläst roman, eller en ovanligt stilmedveten memoar. Allt är genomtänkt: det finns få onödiga ord, få transportsträckor så som memoarer annars ofta har. Sedvanliga minnen skrev han ju senare: "Miracles Of Life".

(Gällande romanen för Ballards år i japanskt fångläger, det legendomsusade Lunghua, så recenseras den här.)

Hieroglyfer i ett landskap

Han gillade "Miami Vice" på den tid det begav sig. Satt och skrev med TV:n på men med ljudet nerskruvat, inspirerande bilder: automateld bland pastellfärgade hus, biljakter bland palmer och swimmingpooler som speglar för den subtropiska himlen, evigt blå: rymd som speglas i rymd.

Han gillade också "Jakten mot nollpunkten", en film om en galning som ger järnet i en Dodge Challenger. Starring Barry Newman, en 70-talsikon. Han såg den två eller tre gånger: "Jag älskade den filmen. Jag tyckte den var utomordentlig. Högsta klass." (intervju med Ballard i Summa 10/1978) Egentligen är det bilen som har huvudrollen i filmen, med den svepande karossformen och ylet från 426 hemin, gummiröken och sladdarna, och så järnet mot undergången: Vanishing Point. Faustiskt så det förslår.

"Fruktan är mitt vapen" med sin halvtimmeslånga biljakt i början, förmådde också den inspirera vår Sheppertonguru, J. G. Ballard himself. Teknik och titanism, betong och motorvägar, tomma simbassänger som inbegrepp för det outgrundliga. Kraftledningsgata genom ödemarken, annonstavla med närbild på Elizabeth Taylors kindben, lågtflygande Hawker Typhoons som skjuter raketsalvor mot tyska tanks, sittande mål.

Helikoptar i gryningen, tomma parkeringshus, en pizzeria på en betongö. En tom cementsäck som blåser iväg över en ödetomt, företagsflaggor som hänger slaka i stiltjen, moln som går över Boländerna: magnificient desolation.

Sånt kan man komma att tänka på när det gäller Ballard. Den som vill läsa mer i denna anda, kolla in "Solens rike" och dess B-29-bombade risfält här, och hans novellsamling "War Fever" med sina experimentnoveller och annat här.

Ballards sämsta

Jag är inte alltför road av Ballards undergångsromaner. Vi snackar "The Drowned World", "The Wind From Nowhere", "The Drought" och "The Crystal World", från 1962 till 1966. Jorden går under, antingen via vatten, luft, eld eller jordiska element. Så hemskt, eller så mysigt: cosy catastrophies. I "The Drought" går huvudpersonen omkring och intalar sig att undergången är bra, en motvalls kärring som tror att allt därmed löser sig.

Jag förstår inte detta domedagsposerande. Visst ska man få skildra kris och debacle, undergången som katharsis, men Ballards katastroftexter säger mig inget. Välskapta sockerpiller för livströtta metropolitaner, skönskrivna gonattsagor av en författare som saknar motstånd, som kan skriva om allt och inget.

"The Unlimited Dream Company" (1979) är förvisso lovande, om en pilot som störtar i Shepperton och sedan ser allting förvandlas till en sagoskog, en LSD-djungel. Tvärr saknar Ballard ett credo att förankra detta sprudlande liv i, allt liksom hänger i luften. Det är vackert, men vad betyder det? Återigen risk för välformulerat snömos. Ballard är en husgud man inte gärna dissar, och visst har denna roman diskreta kvaliteter, men någon fullträff är det inte. Ballard är bättre i novellformatet.

"The Day of Creation" från 1987 är av samma virke: en gåtfull källa bubblar upp i det inre av Afrika och blir till en mäktigt framrinnande flod. Mycken ordmusik hinner ljuda, många lianer hinner man klänga i innan det är slut, men boken känns ungefär som "The Unlimited...": ett sprudlande liv som liksom hänger i luften, vitalistisk överlagring på nihilistisk grund.

Ballard har som antytts skrivit bra texter också. Om dem skriver jag i denna bok.




Relaterat
Science fiction från höger

J. G. Ballard: Solens rike

J. G. Ballards mest berömda roman kom 1984. Den heter "Solens rike".

B-29:or som släpper kanistrar över nejden, kanistrar med konserver och chokladkakor och Reader's Digest: det är en bild som etsar sig fast.

Den hungrande Jim kastar sig över innehållet, äter sig mätt under sin irrgång i risfältens ingenmansland. Sedan ser han ett ljussken i fjärran, och då är det samma B-29:or som fällt atombomb över Hiroshima. Liv och död, uppdrag som uppdrag...

Redan före Pearl Harbor och japanernas intåg i Europeiska enklaven är denne Jim flygintresserad. Och krigsintresserad: närvaron av japanska soldater känns bara exotisk. Så kommer 7 december 1941 och tillvaron rasar samman, det blir skilsmässa från föräldrarna och kringdrivande i Shanghai, kamp för tillvaron - och slutligen internering. Men riktigt hemskt är aldrig kriget, nej han gillar att se planen starta från flygbasen intill, han hurrar åt såväl Zeropiloter som Mustanger som anfaller basen.

Lägret är framför allt trygghet: man får ett mål mat om dagen, bättre än ingenting. Så när japanerna slutligen ger sig av sommaren 1945 kommer tuffare dagar: kringirrande i risfältens landskap, ett externaliserat psyke, en tidlös geografi. Döden ligger på lur, bland parkerade bilar på en stadion, i kanalerna och i lastrummen till B-29:orna, samma B-29:or som fäller förnödenheter. En paradox, en oxymoron som "tung lätthet", "rörelsen som tillstånd", "en sorg i rosenrött"...

Spielbergs film av denna "Solens rike" håller jag ganska högt, en av hans bättre filmer måste jag säga (jämte "Duellen" och "Närkontakt av tredje graden", ja "Hajen" var också bra). Men J. G. Ballards roman ger mycket den också, den rör sig på en nivå där "japanskt fångläger"-romanen annars inte rör sig:

Väster om kajerna, i en grund lagun, låg det utbrända skalet av en B-29 vars stjärtparti höjde sig i dunklet likt en annonspelare av silver som gjorde reklam för sina egna flottiljemblem.

---

... det dis som blåste upp från de blekta fälten, stridsvagnsdikena och gravhögarna - samma ljus som Jim hade sett från olympiastadion, som förebådade slutet på ett krig och början på nästa.

---

B-29:orna ingav Jim vördnad. De väldiga, strömlinjeformade bombplanen var själva sinnebilden för Amerikas hela styrka och skönhet. Vanligtvis flög B-29:orna högt över den japanska luftvärnselden, men bara två dagar tidigare hade Jim sett en ensam flygande fästning sväva över risfälten väster om lägret, bara hundrafemtio meter ovanför marken. Två av dess motorer stod i brand, men åsynen av detta enorma bombplan med dess höga, svängda stjärtparti övertygade Jim om att japanerna hade förlorat kriget.

---

[Tidningarna] var fulla av rubriker och slagord från en världhan aldrig lärt känna och en massa obegripliga namn - Patton, Eisenhower, Himmler, Belsen, Jeep, AWOL, Utah Beach, von Rundstedt, Ardenneroffensiven och tusentals andra detaljer om kriget i Europa. Tillsammans beskrev de ett heroiskt äventyr på en annan planet, fyllt med scener av offer, stoiskt mod och ofattbar djärvhet, ett universum skilt från det krig Jim lärt känna på stränderna av Yangtsekiang.

Övergången är svårast, otryggheten finns i interregnumet. Sommaren 1945 på Kinas landsbygd flyter allt, man vet inte om kriget är slut eller om ett nytt just börjat, om atombomben skapat en ny värld eller ett nytt krig. Det är civilisationens sammanbrott, om än för bara några veckor; det är kaos och anarki, ljuva att drömma om i centralvärmens gos men mindre trevliga att utsättas för som 12-årig pojke i främmande land.

Det är som antytts en veritabel subgenre detta, berättelser från japanska fångläger. Titlar som "Kejsarens gäster", "Bron över floden Kwai" och Clavells "King Rat" kommer för en, liksom filmerna "Merry Christmas, Mr. Lawrence" och "Fem vilda höns". Ballards bok rör sig som sagt på en mer avancerad nivå än dessa, stilen är förhållandevis koncentrerad och metaforrik. Egentligen gör sig Ballards prosa bäst i novellformat, jag har aldrig riktigt gillat hans tidiga katastrofromaner ("The Drought", "The Wind from Nowhere" etc) eller Afrika-fantasin "The Chrystal World" (det finns en novell på samma tema, "The Illuminated Man" som ger romanen in nuce) - men i denna roman kommer Ballards prosa till sin rätt, de litterära piruetterna kryddar anrättningen som i övrigt är ganska rapp; stilen i stort är ordinär och det är som det bör vara, man måste kunna slöläsa en roman anser jag - men tack och lov finns här ingen sidutfyllnad, narrativet är koncentrerat.

Med andra ord: en hörnsten i varje sann Ballardälskares bokhylla.

(Not: Originalet hette "Empire of the Sun" och kom 1984, den svenska översättningen 1986. Spielbergs film kom 1987.)




Relaterat
Hieroglyfer i ett landskap
Ballards sämsta
Lär dig sanskrit
Evola: Metaphysics of War (2011)

Recension: War Fever (Ballard 1990)

"War Fever" av Jim Ballard är en bok. Och mer än så: det är en bra bok, en ypperlig novellsamling.

En journalist på semester i Mexico får höra talas om en flygkrasch. Omständigheterna är diffusa, jaktinstinkten vaknar hos honom och han tror sig vara En Stor Grej på spåren, kanske blir han den förste att rapportera från en Jumbojetkrasch. Hamnar han så till slut i bergsregion, han frågar sig fram, frågar efter "döda", skriker desperat - och finner till slut vraket av ett smärre sportplan.

Misslyckad scoopjakt - men det slutar inte där, för på återvägen genom de byar han passerat har innevånarna hörsammat hans vädjan, de har tagit fram sina döda i hopp om att kunna sälja dem till den påstridige västerlänningen, han som desperat skrek att han ville ha "döda"...

En elegant satir på min ära: journalistens jakt på säljande scoop, konkretiserat i de lik som allt bygger på...

Det rör sig om Ballards "War Fever" från 1990, med modmytologen i högform. Här finns till exempel konceptnoveller som "The Index", som berättar en efterkrigstida figurs karriär genom ett fiktivt index. Denne "Henry Rhodes Hamiltons" story är intressant i sig, men genom att det görs till ett register nås balla effekter. Som:

Hemingway, Ernest, first African safari with HRH, 234;
at Battle of the Ebro with HRH, 244; introduces HRH to
James Joyce, 256; portrays HRH in 'The Old Man and the
Sea', 453

Hitler, Adolf, invites HRH to Berchtesgaden, 166; divulges
Russia invasion plans, 172; impresses HRH, 179;
disappoints HRH, 181

Oswald, Lee Harvey, befriended by HRH, 350; inspired by
HRH, 354; discusses failure of the Presidency with HRH,
357-61; invites HRH to Dallas, 372

HRH har mött alla seklets stora får vi veta genom detta register. Här ges även spridda entries som "Vogue Magazine", "Lord Byron", "Elisabeth Arden" osv osv, ja här finns en hel tegelstensbiografi sammanfattad på fem sidor. Snygg turnering av genren "fiktiv dokumentär". När man läser sånt här återfår man tron på litteraturen: "Hey, literature can be fun too, you know!"

"Answers to a Questionnaire" är lite samma andas barn: vi får se svaren i ett frågeformulär, där torra, numrerade rader om blodprov, Jesu återkomst, chefen för IBM och annan ballardiana varvas med "Min främsta ambition är att bli ett TV-program" och "Han ville att jag skulle bli stridsspetsen i en kärnvapenmissil". Och det blir till slut inte bara fragment, allt tenderar att berätta en story.

Ballard har ju sagt att Jorden är den enda främmande planeten, sf bör utspelas här och inte i rymden. En bra paroll, det är sant att vi kan möta mysterier bak närmsta gathörn bara vi tittar noga. Men i denna samling finner vi faktiskt en novell som utspelas i rymden: "Report on an Unidentified Space Station". Twisten är att denna rapport från ett rymdteam, landad på en tom station som man undersöker, visar att den är omöjlig att kartlägga: man går runt-runt i dess korridorer tills man finner att den är universum självt.

Något liknande finner snubben i "The Enormous Space": han beslutar sig för att stanna inne i sitt hus och isoleringen gör att han tappar perspektivet, bokstavligt talat. Allt verkar till slut enormt för hans blick. Detta påminner i sin tur om Ballards "Manhole 69" från 1957. Och svårigheten i att kartlägga det oändliga möter man i novellen "The Concentration City" från samma år.

Åter till "War Fever", där "The Man Who Walked on the Moon" finner mitt gillande: en man söker en före detta astronaut, levandes i en turisthåla som en attraktion, snackandes med folk om sina minnen för en smärre summa, men han finner honom inte - så han beslutar sig själv för att bli denne. Han övar in en speciell mångång, en trevande gångstil som hos strandsatta astronauter, vana vid månens lättare gravitation...

Paradnumret är annars "The Object of the Attack". Redan layouten med stycken-avdelade-med-rubriker lockar, och storyn själv, om ett mordförsök på en astronaut som blivit fanatisk politiker, har goda vinklingar. Bland annat analyseras vad den arketypiska attentatsmannen vill - och detta är inte bara att förändra samtiden, nej det är att förändra verkligheten själv. Genom att skjuta ett högdjur som en president vill man, likt ett barn som slår sönder sina leksaker, ta kontrollen över tillvaron, man vill påverka vardagen för allt och alla, rubba själva existensen. Vi vet ju till exempel hur Kennedymordet och Palmemordet påverkade folk, alla som var med då minns var de var när de fick nyheten. "Världen förändrades."

Ser vi till ballardnovellens attentatsman så flyr han från sitt sinnessjukhus genom en optisk illusion, ett "Amesrum". Från en tittglugg ser allt i detta rum okej ut, men allt är i själva verket upphängda kulisser bakom vilka man kan fly. Attentatsmannen iscensätter sedan ett Amesrum i större skala, han gäckar sina förföljare genom en serie illusionstrick som till slut förändrar vår syn på verkligheten. Ontologisk sf av bästa märke, med andra ord: "Matthew Young was dismantling and reassembling the elements of his own mind as if they were the constituents of an Ames Room"...




Relaterat
Science fiction från höger
Lär dig sanskrit
Evola: Metaphysics of War (2011)