måndag 16 januari 2012

Camouflage: utbrytningen


Sverige krigar i Afghanistan. Våra infanteriförband bedriver väpnad strid i detta land. Själv bedriver jag väpnad strid i virtuell form i kriget Gondavien-Mirotanien. Det är samma sak: det är kolonn och linje, eld och rörelse, anda och disciplin. Det hela har jag skildrat i min roman "Camouflage".




Sedan ett år krigar den gondaviska armén i Mirotanien. Nu har man inringats och måste bryta sig ut. Det har gått hyfsat. Men Camouflage' pluton, en skyttepluton i en av gondaviens stridsgrupper, har skilts från de övriga. Man måste ta sig norrut på egen hand, nå egna linjer via en marsch genom fiendeland. Man är så att säga en amöba på drift genom landskapet, en rörlig igelkottsställning på väg hem. Och en vacker dag vaknar plutonchefen Camouflage i ett vassbestånd. Ännu en dag i marschen genom fiendeland förestår:
Han låg och sov i vassen. Det var ett vassbestånd på torr mark, vass intill en liten å, knappt mer än en bäck. Det var hög vass, höga stänglar som gav bra med skugga. Camouflage låg och sov i vassen, låg där och sussade, tog en tupplur.

Grycks kom och väckte honom, ryckte honom i rockärmen; fänriken hajade till och grep efter sin pistol, men han lugnade sig då han såg vem det var, hans ordonnans. Det var utbrytningens tredje dag och man var trötta av allt marscherande och av att hela tiden vara på helspänn, av att spana efter fientliga enheter, men man närmade sig den egna fronten.

Camouflage reste sig, borstade skräp från uniformen, kisade mot solen, gäspade och sträckte på sig. Det luktade surt i markerna, rötmånad med ruttnande blommor och blad.

Man hade som sagt slagit sig ur inringningen tillsammans med kompaniet, detta i sin tur ihop med bataljonen, om än kompaniets utbrytning i sig skedde enskilt. Sedan, efter att man med kompaniet slagit sig igenom hela kordongen och var ute i ingenmansland, med raka vägen hem till egna förband, hade Camouflage’ pluton avskilts från kompaniet, tappat sambandet. Så man fortsatte den återstående dryga milen hem som enskild pluton på marsch genom ödemarken.

Man marscherar norrut, hem till egna linjer. Man är gondaviska armén, även känd som Den Stora Armén. Kriget började med att man erövrade nästan hela Mirotanien, nådde dess södra kust. Men då lanserade Mirotanien en motoffensiv med reserver den haft redo på en öfästning. Man måste lämna kusten och staden Neftalian som varit ett huvudmål med operationen, att ta en hamn för flottexpeditioner mot Söderns Paradis. Gondavien är nämligen en landbunden stat, den behöver hamnar för sin existens. Det södra grannlandet Mirotanien har dylika hamnar.

Man retirerar:
Generellt var det så för Den Stora Armén att man retirerade denna tid, drog sig norrut, avlägsnade sig än mer från kusten och hamnstaden Neftalian vid vilken så många drömmar förknippats: "ner till varma vatten, bort till Söderns Paradis" var nu ett minne blott. Men just detta gjorde inte Camouflage så mycket, han var nöjd att bara vara tillbaks i leden. Han fick åter sitt lystmäte av den drog som hette striden, av sin anima kriget.

Grycks hade väckt sin plutonchef och nu sa denne:

”Jag drömde så underligt, drömde att vi skulle sättas in, hela kompaniet.”

”Jaså?” sa Grycks.

”Ja”, sa fänriken. ”Det kokade och rykte vid horisonten; attackplan flög över himlen, dånade och hade sig, sköt raketer. Stridsvagnar mullrade på tomgång, stod på rad. Ett genombrott hade skapats och vårt kompani skulle fullfölja genombrottet – så vi hoppade upp på bakpansaren och for iväg över en slätt, strålande himmel, jetplansbuller.”

”Gamla drömmar”, sa Grycks med tonfallet hos en veteran, han hade förvisso härdats av utbrytningen denne nykomling. Han började gå från platsen och ledde vägen upp till en banvall, ett järnvägsspår genom lövskogen. Här stod manskapet, knappa tjoget man med slitna uniformer, trasig utrustning och trasiga själar. Det var vapnen i remmen gevär, magasinsväskor, kulsprutor, vattenflaskor och trötta blickar, här och där ett leende. På en ihopsnickrad bår låg en soldat, medvetslös. De två andra sårade man burit på hade avlidit av sina blessyrer.

”Jag kommer att tänka på en målning”, sa Camouflage apropå ingenting, lite lagom tankspritt: "General, detta är allt som återstår av mitt regemente... En officer med två sårade soldater, han anmäler sig inför en general till häst, de står på en lerig väg, på en öde slätt under en mulen himmel.”

Alla lyssnade men ingen sa något – och vad skulle de säga, Camouflage bara tänkte högt. Han sa:

”General, detta är allt som återstår av kompaniet: bandlåda, jeepdunk, segeldukstält. Lindelöv, lindelöv susa.”

Pladder av en granatskadad? Camouflage insåg hur som helst att han svamlade så han fann sig och sa åt soldat Visio att ta täten. Framåt marsch beordrades, båren plockades upp och styrkan började gå: som spejare Visio, därefter resten av kolonnen med Hokums grupp, Marfs ksp-gäng, så Yrkos gäng och så Camouflage med Grycks i kön. Soldatesken gick iväg längs banvallen, genom lövskogen, under en blå himmel och med rötmånadslukt i markerna.
Man går iväg, marscherar norrut:
Männen knallade iväg längs banvallen, traskade på genom ingenmansland. Deras plan var att undvika trubbel, hoppas på det bästa och sjunga en glad melodi. Man förflyttade sig som rörlig igelkottsställning; man var en väpnad amöba på drift i landskapet, en vandrande kittel som kringgick hindren så gott den kunde, rörde sig genom landskapet med ödlelik säkerhet. På ett ställe höll man dock på att inringas, det var i en skog och man hamnade i närstrid varunder Camouflage fick ett sår i pannan av en kniv. Det blödde väldeliga men det gör det alltid i ansiktssår utan att det hela behöver vara så allvarligt; värre är det om man såras i vitala organ som buken, bröstet, hjärtat och underlivet. Vid aktuellt tillfälle drog Camouflage hur som helst sin egen kniv och dödade sin vedersakare.

Hans sergeant, Yrko, redde samtidigt upp situationen genom att finta mot ett skogsbryn så att man kunde slinka ut genom ett annat. Väl ute tog Camouflage fram ett första förband, förband sig själv så gott det gick och sökte samband med resten av styrkan. Den förste av de egna som fick syn på honom sa: "Du ser för djävlig ut"; det gjorde han nog, blod i hela ansiktet. "Tack så inni helvete för det" sa Camouflage och gav honom en magsopare: "Det ska lära dig att skymfa dina befäl!"
Detta är ett utdrag ur romanen. Några har läst den. Häromdagen sa till exempel en läsare som kommentar till detta inlägg: "Har også såvidt sett på Camouflage, og denne teksten gir umiddelbare assosiasjoner til Cervantes. Kampen mot det store alltmer unevnelige trollet..."




Relaterat
Det röda massanfallet
Eld och rörelse (2007)
Bild: André Franquin

torsdag 12 januari 2012

Sverige, del 3: Rolf Krakes saga


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den tredelars följetong som ges här. -- Det är hårda tider i landet min vän, villapriserna faller. "Fjättrarna brister, Fenresulven ränner!" Tecknet på det förestående Ragnarök är nämligen fallande huspriser. Nej nu tog jag i. Men jag läser dessa dagar om hednatidens Sverige och då tänker man lätt i banor av Fenresulv, Midgårdsorm och draken Nidhögg som kommer flygande över slätten. Javisst, han kommer flygande över bråkiga doktorander, Christina Doctare och Jens Lapidus där denne går och poserar på Södermalm. Vi kan alla drabbas av Midgårdsorm, drake och Fenresulv i dessa yttersta dagar. Och fallande huspriser. svd

Index: Svensk historia: alla tre delarna




Jag skriver om Sverige. Här berättade jag om Sveriges äldsta kungaätt, Ynglingarna. Det hela utmynnade i några ord om den danske hjälten Rolf Krake. Här ska jag utveckla och precisera vad denne gjorde. Plats alltså för en klassisk nordisk legend, den om Rolf Krake. Den skildrar 500-talet och hur de svenska och danska kungahoven växelverkade och hade en del otalt med varandra.

I föregående avsnitt berättade jag en del om sveakungen Adils. Det var baserat på vad Snorre berättade om denne i sina kungasagor. Snorre baserar sin text om Adils på Skjöldungasagan. Där, säger han, berättas det ”om hur Rolf Krake kom till Adils i Uppsala. Då sådde Rolf Krake guldet på Fyrisvallen”. Sedan berättas hur Adils dog när han föll av sin häst vid disarblotet.

Detta med hur Rolf sådde guldet är gåtfullt men har, som vi ska se, elaborerats av legenden. I en not till den svenska 90-talsutgåvan av Snorres kungasagor står det: ”Berättelsen om hur Rolf Krake tvingas slänga guldet på Fyrisvallen för att komma undan kung Adils män finns i Skaldskaparmål i Snorres Edda och i en 1500-talsversion av Sköldungasagan författad på latin. Den utförligaste versionen av berättelsen finns i Rolf Krakes saga.”

Då går vi alltså till den, ”Rolf Krake och hans kämpars saga”. På norska Wikipedia har jag funnit en del om denna text. Rolfs saga är en fornaldarsaga, en lugisaga eller lögnsaga, en fornsaga vars sanning kan ha betvivlats redan av dåtidens tvivelsjuka satar. Yngre sagor som Egils saga och Laxadala saga rörde sig på jämförelsevis säkrare mark, de hade högre källvärde och sågs som sanna berättelser. Men Rolf Krakes saga är ändå givande att återge för den skildrar många fassetter av det dåtida samhället, det tidigmedeltida. Den har, som jag antydde igår, bevarat sina hedna drag trots att den skrevs ner av kristna munkar under högmedeltiden.

- - -

Rolf Krakes saga är en bred krönika från Nordens forntid. Vissa ledtrådar säger att den skildrar 500-talet; det finns anknytningar till Ynglingasagan, Gesta Danorum och Beowulf vilket gör den svår att förbigå för forskaren. Narrativens överlappande, deras delaktighet i varandra är indicier på att dåtidens Norden var ett utvecklat samhälle. Man hade kungahus och en samhällelig elit som kände väl till varandras riken.

500-talets Norden är ett vitalt samhälle, låt vara en aning gråzonsmässigt och sagoaktigt med sin hedendom och magi. Bredden och de historiska ledtrådarna åsido är intrigen i Rolf Krakes saga möjligen värd att följa. Men jag har ju redan återgett huvuddragen, se föregående avsnitt. Här nöjer jag mig därför med att återge sagans kulmen, Rolfs återkomst till Uppsala för att kräva in det som Adils är skyldig honom efter en legoknektsbravad. För när Adils inte vill ge manskapet dess belöning drar Rolf till Uppsala för att kräva in guldet. Väl framme får han i kampen hjälp av sin mor Yrsa, som ju alltså är svearnas drottning och kung Adils’ gemål.

Mottagandet i Uppsala av Rolf och hans kämpar blir frostigt. Men formellt råder gästfrihet, det var en germansk hederssak. Det bär sig dock inte bättre än att danskarna till slut stängs inne i en särskild gillesal, byggd enkom för detta ändamål. Det eldas väldeliga på en viss härd och Rolf och hans mannar måste göra något. Fly kan de inte, de har ju sitt renommé som Nordens största kämpar att leva upp till. Men:

- Vi kan hoppa över elden, säger Rolf. Att hoppa över något är inte att fly.

Så då hoppar man över flammorna. Men man är fortfarande fångna i salen. Då bryter man med förenade krafter ner en yttervägg. Det är starkt gjort. Timret ger vika som balsaträ. På den tiden fanns bara trähus men att "krossa en timmervägg" är min själ inte det lättaste. Men detta är ju som sagt en lugisaga. Det betyder förstås inte att Rolf eller Adils inte existerat, vilket tvivelsjuka forskares avfärdanden tenderar till: "Denna saga är påhittad" - Jaha, så då fanns ingenting av det den berättar då? "Men det har jag inte sagt." - Men din nihilism leder lätt till en sådan tolkning. Rätt eller fel, svart eller vitt; sådant är det magistrala sentimentet.

Jag avviker. Åter till Rolfs saga. Rolf och hans mannar har sluppit ur sin dödsfälla. Bäst är att fly stället. Nu ger Yrsa sin son av Adils guld, det som han skulle kräva in. I skatten finns ringen Sveagris. Det var en guldten att bära virad om armen, med varje ände formad som ett svinhuvud. Rolf och hans mannar rider så iväg från kungsgården. Efter sig får man genast kung Adils och dennes mannar. På ”Fyrisvallen”, som jag väljer att förlägga till Uppsalaslätten även om den förstås kan ha legat ”någon annanstans”, gör då Rolf detta för att hejda sina förföljare: han strör ut guldet han fått. Detta var ”att så guldet på Fyrisvallen” som legenden omtalade. Adils stannar, får syn på Sveagris och petar upp ringen på sitt spjut. Då passar Rolf på att angripa denne bakifrån med ett svärdsslag, sägande:

- Nu bugade sig sveakungen för danakungen. Han syftar på att Adils var nerböjd för att få upp ringen. Sårad räddas Adils av sina mannar medan Rolf och hans män rider bort, utan guld men rika på bragder.

Efter att på detta sätt ha sått Fyrisvalls säd återvänder Rolf och styr Danmark till sin död. Han bränns slutligen ihjäl av svågern Hjarvard. Alla Rolfs kämpar dör också utom en som låtsas svära trohetsed till Hjarvard, men sedan dräper denne istället. Rolf var den sista av danskarnas legendariska Sköldungaätt. Sköld var son till Oden på samma sätt som den svenska Ynglingaätten sades härstamma från Oden.

En intressant sak som Wikipedia säger är att många av sagans namn finns med i Beowulfkvädet. Detta utspelas till stor del i hovet vid Lejre på Själland. De gammalengelska namnformerna ger Hrodulf för Rolf (Krake), Halga för fadern Helge, Hrodgar för Roar, Healfdene för Halvdan och Scyldingas för Sköldungar.

- - -

Ynglingaätten fortsatte sedan med namnen Öystein, Ingvar och Anund, kallad Bröt-Anund eftersom han ägnade sig åt att röja skog till nybyggen i Närke. Anunds son var ett intressant fall: Ingjald Illråde. Denne rensade upp i småkungavegetationen och beredde marken för Svea rikes framtida storhet. Trots detta nödvändiga politiska arbete har Ingjald fått stämplen som skurk. Det märks på binamnet Illråde vilket jag tyder som ”ger dåliga råd” = illrådig. Ingjald sägs ha fått vargnatur av att ha ätit ett varghjärta som barn. Som kung tog han också till hårda metoder: han bjöd in och dödade de småkungar han som Uppsalakung hade hegemoni över. Det var som en maffiabjudning med påföljande massaker; småkungarna ifråga brändes inne i en för tillfället uppförd gillesal. Ingjald stupade sedan för ett uppror. Hans sista tid, uppsökande sin dotter Åsa i Räninge med vilken han innebränns, är kongenialt skildrad av Heidenstam i ”Svenskarna och deras hövdingar”.

Ingjald hade två barn, Åsa och Olof. Olof får tillnamnet Trätälja och växer upp i Västergötland hos sin mors fosterfader Bove. Efter faderns död blir Olof kung över Värmland. Hans son Halvdan Vitben drar sig ännu längre västerut och blir stamfader för den norska kungaätten, som Snorre sedan använder merparten av ”Nordiska kungasagor” åt att skildra. Ynglingaätten får genom denna norska utväg en efterblomstring, ungefär som när omajjaderna fann en oväntad utväg i Spanien. Omajjaderna styrde ju Mellanöstern ett sekel i islams första tid, och efter att ha besegrats av abbasiderna flydde man till Spanien där man med säte i Cordoba regerade i flera hundra år till, cirka 750 – 1000.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Sverige, del 1: svioner = svear
Sverige, del 2: Ynglingasagan
Index: Svensk historia: alla 3 delarna
Målning, Robert Svensson

onsdag 11 januari 2012

Sverige, del 2: Ynglingaätten


Edit 2018: en följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Här ges ett online-smakprov i tre delar. -- En svensk uppfinnare var Christoffer Polhem. DN meddelar att Tekniska Muséet har en utställning om denne Polhem. Han föddes nämligen för 350 år sedan i år. Polhem var en svensk storman, ett karolinskt geni som konstruerade lås, slussar och mycket annat. En annan nordisk storman var Snorre Sturlasson, vars svenska kungalängd jag tänkte titta närmare på här.

Index: Svensk historia: smakprov: alla tre delarna




Här skrev jag om hur stammen svear gav namn på Sveland och i överförd bemärkelse Sverige. Källan för svear eller "sviones" var romaren Tacitus. En nordisk källa till Sveriges äldsta tid är Snorre Sturlasson som jag perifert berörde i nyssnämnda inlägg, inlägget "Sverige, del 1". Här, i "Sverige, del 2", ska jag se närmare på Snorres så kallade Ynglingasaga.

Geijer nämner att Sveakungen bland annat fick sitt renommé ”genom trott gudomligt ursprung”. Han stödjer sig här på Snorre Sturlassons ”Nordiska kungasagor” (Fabel 1991). Där sägs att arla i urtid invandrade asarna från Asien och tog Sverige i besittning. Den förste kungen enligt denna legend var Oden, den andre Frej. De var människor men ska genom den dyrkan de fick ha förvandlats till gudar efter sin död, de genomgick en apoteos. Frej kallades Yngve Frej och från detta Yngve härleds namnet Ynglingarna och Ynglingaätten. Sedan följde kungarna i linje med allittererande namn som Domalde, Domar, Dyggve och Dag, Agne, Alrek, Erik, Yngve och Alf, Hugleik och Hake, Aun, Egil, Ottar och Adils.

Det finns en del att berätta om alla dessa. Och myter åsido, gudahärstamning åsido: Uppland torde som sagt ha styrts av någon form av kungar under denna tid. Ynglingarna är i så fall kandidater så goda som några. Danmark har sina Sköldungar, vi har våra Ynglingar: en mytisk början, dock en början. Man kan återigen säga: Ynglingaätten är en hypotes, en modell över det tidigmedeltida, svealändska styret. Så om man antar något slags kungaätt och linje som härskade över det gamla Uppland så är det med Ynglingaätten man måste börja. Ynglingasagan har också den fördelen att den har ålderdomlig, forntida prägel. Den är nedskriven av 1200-talsmannen Snorre men denne har inte lagt till samtida bruk och seder som ringbrynjor, adelsmän och kristendom, något som annars kan hända fornsagor nerskrivna av kristna (q v Mabinogion, Arturssagan). De nordiska sagorna som Rolf Krakes saga, Sigurdssagan och Hervarasagan har samma ålderdomliga, icke-moderniserade prägel: det är hedniskt och gammelgammalt, ej så värst anpassat till sina högmedeltida nedtecknares världsbild.

Att Oden och Frej en gång styrt över Sverige tror inte ens jag. Men narrativet som anger Oden som den förste svenske kungen är en svensk berättelse och jag tänker inte förtiga det bara för sakens skull. Oden var stamfadern; han tog landet i besitnning och förlänade det åt sina undersåtar som i sin tur offrade till honom när de skördat. Enligt Snorre dog Oden sotdöden och blev sedan dyrkad som en gud. Sedan ska den likväl gudaberömde Njord ha regerat, och efter denne den likaledes gudomlige Frej som kallades Yngve Frej. Av honom fick som sagt ätten namnet Ynglingarna.

Frejs son Fjolner gästade för sin del en gång danske kungen i Lejre. Man drack mycket så Fjolner kände ett trängande behov mitt i natten och gick ut för att lätta på trycket. Men nedanför den loftgång han gick längs fanns ett mjödkar; han föll ner i detta och drunknade.

Det fanns under sagotiden vissa jordandar, kanske troll men i synnerhet dvärgar som vistades i berg. Detta finns speglat i eddasagornas Nifelhem, Tyrfingsmederna Durin och Dvalin som bodde i en sten samt Tolkiens Moria land som är ett bergskungarike. En dylik gnom lurade in Fjolners son Svedger i en sten där han försvann. Svedger blev med andra ord bergtagen.

Svedgers son hette Vanland. Denne togs av daga av en häxa.

Vanlands son hette Visbur. Han blev innebränd.

Om man räknar Oden som den förste så är den åttonde Ynglingakungen Domalde. Denne offrades till Frej för bättre äring vilket avbildas i Carl Larssons tavla ”Midvinterblot” från 1915: en naken kung dras på en släde till ett hedniskt offeraltare med allmoge, lurblåsare och krigare i bakgrunden. Kunganamnen i denna ätt har som sagt allitterationer; vi har sett Vanland och Visbur, och efter Domalde kommer Domar och Digner, som båda dog sotdöden. Därnäst kom Dag den vise som stupade i strid. Detta, kan man säga, gör honom till den förste svenske krigarkungen.

- - -

En förklaring till varför forntidens Gamla Stan i Stockholm hette Agnafit ges av näste kung i raden, Agne Skjafarbonde. En legend som Snorre berättar slutar med att denne Agne hängs i sin halskedja på den ö som fick hans namn, Agnafit.

Agne hade två sönder som blev sveakungar. De hette Alrik och Erik och dödade varandra i handgemäng (se bild; de använde sina hästbetsel som vapen). Nästföljande kungar var söner till Alrik och hette Alf och Yngve, vilket alltid får mig att tänka på den svenske sf-författaren Alf Yngve. Även Alf och Yngve dödade varandra. Alfs son hette Hugeleik; denne begrov sig enligt vikingased på ett skepp. Nyssnämnde Yngve hade en son som hette Jorund. Denne blev sveakung men slutade sina dagar i en galge, hängd av danske kungen.

Kungarna nummero nitton till tjugotvå av Ynglingaätten är belagda i andra källor såsom Beowulfkvädet. Det är Aun, som dog på anstiftan av sin hird, Egil, som blev ihjälstångad av en tjur, samt Ottar som stupade i Danmark. Adils föll av sin häst under disarblotet.

Adils är värd att fokusera på. När han levde hade han ju sitt mellanhavande med danakungen Rolf Krake. Om dessa figurer funnits så kan det hela hänföras till cirka 500-talet e Kr. Snorres legend om det hela börjar med Adils vikingatåg till Tyskland eller Saxland som det hette då efter stammen saxare. Här ska Adils enligt Snorre ha rövat med sig en flicka vid namn Yrsa. Hon var en vacker och duktig flicka och befordrades från trälinna till kungagemål; Adils gifte sig med henne, Yrsa blev drottning i Svitjod.

Senare anfölls Svitjod av danske kungen Helge Halvdansson. Adils flydde inför denna stora invasionshär. Helge härjade och tog byte samt rövade med sig Yrsa. Väl hemma i Lejre på Själland gifte han sig med henne. De fick en son vid namn Rolf Krake. Eventuell äktenskapslycka grusades av att en viss Ålov, tidigare endast omtalad som härskarinna i Saxland, nu kommer till Lejre och säger åt Yrsa att Helge är hennes far och hon, Ålov, hennes mor. Då for Yrsa tillbaks till Adils i Svitjod och fortsatte sitt regentskap som drottning till sin död. Helge föll i strid, okänt var, och Rolf valdes till ny dansk kung. Han var då åtta år gammal.

Fortsättningen på denna legend, som skildrar Rolf Krake och hans expedition till Uppsalahovet, följer här. Det blir alltså "Rolf Krakes saga" plus något om de Ynglingakungar som kom efter Adils.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Sverige, del 1: om svioner och svear
Index: Svensk historia: alla tre delarna

tisdag 10 januari 2012

Sverige, del 1: svioner och svear


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Här ges ett tredelars smakprov. -- "Svea rike är av hednavärld sammankommet av Svealand och Göta" heter det i en gammal urkund. Sverige består av Svealand och Götaland samt Norrland. Detta är Sverige. Och här tänkte jag berätta om Sverige förr i tiden. Det är det första inlägget i en serie, vilket torde bli en veritabel svensk historik när den är klar. - Edit: och nu är den klar. Min svenska historia online är fullbordad. Här är länkar till alla de 30 delarna. ab svd gt

Index: Svensk historia: alla tre delarna




Att inleda en text om Sveriges historia är vanskligt. Det riskerar att bli ett kannstöpande om källor, om svenskar och Sverige överhuvudtaget finns och så vidare. Själv anser jag dock att svear finns belagda från äldsta tid och att denna stam sedan gav namn åt Svealand samt hela Svea rike, dagens Sverige.

Detta anser jag. Vad anser andra då? Ja, vi har ju en sådan som Dick Harrison [”Sveriges historia, del 2”, s 50] som förnekar att Tacitus' ”svioner” är samma folk som de senare svearna och svenskarna. Detta förefaller mig övermåttan tvivelsjukt.

Här kan inte mycket bevisas, däremot mycket visas. Dvs: jag kan själv inte bevisa att suiones är svear. Men jag anser att det är mer än sannolikt. Jag anser att man kan, som jag gör nu, visa på att suiones är svear. Det kan uttryckas som: Tacitus' passage om svioner är ett starkt indicium på att svenskarna finns belagda som ett germanskt folk från början av vår tideräkning.

Det är alltså den romerske historikern Tacitus som omnämner germanstammen svioner (lat. suionum; ”u” uttalas som ”v”). Dessa svioner sades bo på en ö i den norra oceanen, alltså Skandinavien som man då trodde var en ö. Källan är skriften ”Germania” från 98 e Kr.

Tacitus vet berätta en hel del om dessa svioner. De har skepp som ser likadana ut i för och akter. De framdrivs med antingen segel eller åror. Det är alltså urtypen för vikingaskepp vi ser beskrivna. Vidare är folket rikt, det finns en sedvanlig germanskt krigshövdingeskap, men i tider av fred behåller inte de fria männen sin rätt att bära vapen utan dessa låses in. Vad än man kan tolka denna politiska finess som står det klart att svearna, enligt Tacitus, var ”mäktiga icke allenast genom manskap och vapen utan även genom flottor”. Svionerna är en avgörande del av vårt ursprung, en del av det som skulle bli det svenska folket. Svionerna är, jämte andra germanstammar som goter, daner, jutar och andra, embryot till de stridbara nordmännen som skulle låta höra om sig under folkvandringstid och vikingatåg.

På 500-talet e Kr nämner så den gotiske historieskrivaren Jordanes ”suehans”. Detta folk sägs ha ”utmärkta hästar liksom tyringarna”. Och detta är om ni frågar mig, som inte driver reduktionism in absurdum, samma folk som Tacitus omnämner, alltså vad vi idag kallar svear. Dessa svear kallades lokalt svithiod, sveafolket (efterledet av ger. theod, folk, stam). Detta blev med tiden namn på provinsen de bebodde: Svithiod. Detta överfördes omsider till hela Mellansverige som blev Svealand. Detta sistnämnda blev tidigt ett sedvanebegrepp, ty i Kristoffers landslag från 1442 står det att ”riket är av hednavärld sammankommet av Svealand och Göta”. Svea rike blev hos en Olaus Petri på 1500-talet till ”Sverike”, och genom förenkling av uttalet har stavningen Sverige uppstått. På medeltidslatin kallades detta Sveavälde/Svealand/Svithiod för Svedia, Svecia, Sveconia. Svensk på latin är sveco: sveco sum, jag är svensk. Detta Svecia och så vidare betecknade redan då dels Mellansverige med Mälardalen, ”Svealand” i motsats till Götaland, Gauthiod, Gothia; dels betecknade det hela riket med Svea- och Götaland inklusive Blekinge.

Hur svear blev namnet på hela regionens folk kan sägas vara ett sedvanebruk, en konvention. Jämför Danmark: där kallades ju regionens folk daner även om de kunde separeras i jyllänningar, själlänningar, halläningar och skåningar.

Detta ska alltså handla om Sverige och dess begynnelse, sveaväldet. Låt oss att börja med att se vad sägnen förmäler om en viss svealändsk kungaätt. Enligt Snorre Sturlasson styrde i det forntida Uppsala Ynglingaätten. Den hade namn av stamfadern Yngve Frej. Någon historisk existens ges denna ätt inte av dagens nihilister. Den enda källan vi har tycks vara Snorres Ynglingasaga, i sin tur delvis baserad på ett kväde som heter Ynglingatal. Huruvida de tre Uppsalahögarna är resta över ynglingarna Aun, Egil och Adils som Ture Nerman hävdat betvivlar i och för sig även jag; det finns indicier på matriarkala lämningar i högarna och föga mer. Men Beowulfkvädet nämner förvisso sveakungen Eadgils som kan ge ett indicium på att Ynglingaätten existerat. Namnet Eadgils kan vara en sammandragning (synkopering) av de Egil och Adils Snorre berättar om som separata kungar. Snorre nämner vidare Ottar vilket speglas i Beowulfkvädet som Othere.

- - -

Mycket till bevis har vi inte i detta komplex, sveaväldets äldsta historia. Men ”frånvaro av bevis är inte bevis för frånvaro”. Folk i Uppland med omnejd måste ha styrts av någon under denna tid. Man kan inte lura i mig att folk i Svealand bara odlade säd och åt gröt dagarna i ända, år ut och år in, århundrade efter århundrade, tills ”historiskt styrkta” konungar som Erik Segersäll och Olof Skötkonung magiskt dyker upp kring år 1000. Jag ser istället framför mig hur Uppland under tidig medeltid, under ”mörka århundraden” styrdes av en lokal härskarätt, yttrad i en kung med religiösa funktioner som detta att föranstalta vissa offer, likt dem omtalade av Adam av Bremen. Dessutom var kungen befälhavare i krig, i regel sjöburna företag mot främmande kuster, plundringståg av sedvanligt, årligt slag: när det var vår drog man ut och plundrade. Det var den germanska livsstilen, skildrad av Tacitus i ”Germania”. En av de germanska stammar Tacitus nämner är som sagt svionerna. Jag ska strax återvända till dem.

”Kung” var på den tiden envar ledare med ett krigiskt följe. Adam av Bremen säger också: ”Svenskarna hava konungar av gammal ätt, men vilkas makt beror på folket. Vad det beslutar bekräftar konungen, någon gång giver också folket, fast ogärna, efter för konungens önskningar. Hemma glädas de att vara lika; när de gå i striden lyda de alla konungen.” [Adam citerad efter Geijer s 128]

Detta är samgermanskt: kungen hade befälsrätt i krig men var annars mest en primus inter pares. Jämför även Tacitus ord om svionerna; deras samhälle var enligt romaren rikt genom folk, skepp och vapen. De regerades av en kung som lät låsa in vapnen mellan krigen, en enligt mig sund åtgärd för att hindra fejdande och misshandel, ”vilda västern-beteende”. Tacitus antyder ett slags kungligt envälde men, säger Geijer, den tidens ”einvalldshöfdingi” var inte en kung med makt över liv och egendom, med fogdar och garde, utan den som bland ”ett helt folk övade högsta makten, här helgad genom trott gudomligt ursprung och ärvt prästerligt anseende. Denna ur en krigisk religion härledda makt var likväl i inhemska förhållanden en fredsmakt. Den kunde förbjuda vapnens bruk, såsom ock skedde inom de fredlysta offerställena.” [Geijer s 19]

- - -

Nu frågar sig vän av ordning: var finns då anknytningen i detta till det uppländska Uppsala? Då svarar jag: den finns. Snorre nämner till exempel i ”Nordiska kungasagor” att man måste åka in i Mälaren för att komma till Uppsalahovet. Han säger även att Ynglingaätten styrde över Tiundaland innan Olof Trätälja utvandrade till Värmland. Gällande ”det kungliga” så fanns det på den tiden många kungar: småkungar som styrde över smärre bygder. Och fribrytande germanhövdingar till havs kallades sjökungar. Men i Svealand torde Uppsalakungen torde ha varit ett slags överkung, en primus inter pares, den främste bland jämlikar. Uppsala förefaller av Adam av Bremens skildring ha varit ett religiöst centrum. Och det in i vår tid bevarade Uppsala högar, samt märkena efter pålar under den nuvarande kyrkans grund samt smågravarna i söder, allt detta säger oss något, att platsen var speciell. Jag behöver personligen inte ta gift på att Ynglingarnas kungahov låg precis här, jag kan leva med rön som säger att det låg någon annanstans. Men det sedvanliga Gamla Uppsala får bli min kandidat till var det låg. Det är min arbetshypotes. Platsen var speciell; jag väljer att se termen ”Uppsala” som ett kraftfält, som ett svealändskt inbegrepp för ett forntida sakralt kungasäte med hegemonistatus.

Den exakta platsen åsido så talar Geijer om ”[de] gamla Uppsalakonungarnas på prästerlig myndighet från början grundade överhärskap både över svear och göter” [ibid s 124]. Då fick vi med göterna också, ett komplext ämne. I korthet: vad med göterna? Var inte Götaland rikets vagga istället för Svealand-Uppland? Götalandskapen var förvisso ingen avkrok, de kristnades tidigare än Svealand till exempel, men inget hindrar väl att på detta vis en mer primitiv provins (Uppland-Svealand) vinner dominans över en mer avancerad i detta avseende (Götaland). Nordliga barbarer som besegrar och vinner hegemoni över ett mer kultiverat syd är annars ett vanligt fenomen i historien (q v Kina, Vietnam, Theoderik den store). Uppsalakungarna var hedningar och hedendomen var sällan avog till krig; på så sätt kan man se det dåtida Uppsalaväldets styrka i relation till Götaland.

Fortsättningen på denna svenska krönika ges här.


Erik Gustav Geijer: Svenska folkets historia 1. Världslitteraturens förlag, Malmö 1928
Snorre Sturlasson: Nordiska kungasagor. Fabel 1991




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla tre delarna
Illustration: Robert Svensson

fredag 6 januari 2012

Återtåget är inlett


Colin Powell var USA:s försvarschef på 1990-talet. Han formulerade en doktrin: USA skulle kunna utkämpa två begränsade krig samtidigt. Den doktrinen gäller inte längre. USA måste dra ner på ambitionerna: "Markstyrkorna ska bantas vilket innebär att USA inte längre kan vänta sig att vinna två krig samtidigt" skriver DN.
Wiseman's Wisdoms Fria Tider




Obama har hållit ett tal i Pentagon där den nya amerikanska storstrategin presenteras. Det är ett historiskt tal, ett offentligt erkännande att man inte längre kan starta krig som Irakkriget. Stora markoperationer hör till historien. Den marktrupp man har får antagligen fokusera på polisuppgifter. Eller på att försvara USA, det där som Ron Paul sagt ska vara prioritet.

Det är slut med USA, krönet är nått. Återtåget är inlett. För att täcka återtåget anlägger Obama dock en arrogant ton med sentenser som:

- Vår militär kommer att vara slimmad, men världen ska veta - USA kommer att bibehålla sin militära överlägsenhet.

Och:

"Obama sade... att försvarsbudgeten även fortsättningsvis kommer att vara stor - ”större än ungefär de nästa tio länderna sammantagna”."

Wow. Men erkänn USA, ni har haft ert imperiala skede. Storheten ligger bakom er. Så kom inte och hota oss. Ni är slut. Krönet är passerat.

Barack Hussein Obama, USA:s president, måste erkänna att det är slut med USA:s makt. Den ekonomiska oron medger inga större krigsäventyr. Att ha markstyrkor är dyrt och något större antal "boots on the ground" kan man inte uppbåda. "Krig på marken får lägre prioritet" skriver DN. Dock ska man hålla Kina och Iran under lupp, man ska fortsätta att trakassera dessa makter. Varför?

Imperialism är ordet. Obamas plan går ut på att ha ett slimmat försvar men ändå ska man djävlas med folk:
Planen ska förbereda USA på utmaningar från Iran och Kina med fokus på flygvapen och flotta, samtidigt som utdragna markkampanjer som Irak eller Afghanistan kliver tillbaka. Planeringen kommer i en tid av nedskärningar för USA men Obama, som under valåret kan vänta sig kritik från Republikanerna, hävdade att USA:s militära makt är ohotad.

"Ohotad"? Kriminell förnekelse kallar jag det. "You're in denial."

USA ska dra ner på sin truppnärvaro i Europa, vilket torde betyda Tyskland. Sedan 1945 har USA praktiskt taget haft Tyskland som lydstat. Tyskland har inte full kontroll över sina väpnade styrkor. USA kontrollerar bränsleförsörjningen, mer här. Men nu ska USA:s truppnärvaro i Europa minska; den minskade redan på 1990-talet och ska nu antagligen minska till "korprals postering". Skönt i så fall.

USA drar ner på sina markstyrkor. Man kommer alltså inte längre att kunna invadera andra länder...? Kanske. Man blir en perifer makt, krigande med UAV:er och stridsflyg, de sistnämnda främst baserade på hangarfartyg. Nålsticksattacker alltså. Eurasiens kärnland kommer att behärskas av Kina och Ryssland. De har arméstyrkor så det räcker. De har ett veritabelt samverkansorgan kallat SCO. Där är också Iran med på ett hörn. Så vad säger man - är detta framtidens makter? Är USA slut?




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Östeuropa -- kärnlandet i Eurasien
Thomas Cole, "The Course of Empire: The Savage State", 1836