Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den tredelars följetong som ges här. -- Det är hårda tider i landet min vän, villapriserna faller. "Fjättrarna brister, Fenresulven ränner!" Tecknet på det förestående Ragnarök är nämligen fallande huspriser. Nej nu tog jag i. Men jag läser dessa dagar om hednatidens Sverige och då tänker man lätt i banor av Fenresulv, Midgårdsorm och draken Nidhögg som kommer flygande över slätten. Javisst, han kommer flygande över bråkiga doktorander, Christina Doctare och Jens Lapidus där denne går och poserar på Södermalm. Vi kan alla drabbas av Midgårdsorm, drake och Fenresulv i dessa yttersta dagar. Och fallande huspriser. svd
Index: Svensk historia: alla tre delarna
Jag skriver om Sverige. Här berättade jag om Sveriges äldsta kungaätt, Ynglingarna. Det hela utmynnade i några ord om den danske hjälten Rolf Krake. Här ska jag utveckla och precisera vad denne gjorde. Plats alltså för en klassisk nordisk legend, den om Rolf Krake. Den skildrar 500-talet och hur de svenska och danska kungahoven växelverkade och hade en del otalt med varandra.
I föregående avsnitt berättade jag en del om sveakungen Adils. Det var baserat på vad Snorre berättade om denne i sina kungasagor. Snorre baserar sin text om Adils på Skjöldungasagan. Där, säger han, berättas det ”om hur Rolf Krake kom till Adils i Uppsala. Då sådde Rolf Krake guldet på Fyrisvallen”. Sedan berättas hur Adils dog när han föll av sin häst vid disarblotet.
Detta med hur Rolf sådde guldet är gåtfullt men har, som vi ska se, elaborerats av legenden. I en not till den svenska 90-talsutgåvan av Snorres kungasagor står det: ”Berättelsen om hur Rolf Krake tvingas slänga guldet på Fyrisvallen för att komma undan kung Adils män finns i Skaldskaparmål i Snorres Edda och i en 1500-talsversion av Sköldungasagan författad på latin. Den utförligaste versionen av berättelsen finns i Rolf Krakes saga.”
Då går vi alltså till den, ”Rolf Krake och hans kämpars saga”. På norska Wikipedia har jag funnit en del om denna text. Rolfs saga är en fornaldarsaga, en lugisaga eller lögnsaga, en fornsaga vars sanning kan ha betvivlats redan av dåtidens tvivelsjuka satar. Yngre sagor som Egils saga och Laxadala saga rörde sig på jämförelsevis säkrare mark, de hade högre källvärde och sågs som sanna berättelser. Men Rolf Krakes saga är ändå givande att återge för den skildrar många fassetter av det dåtida samhället, det tidigmedeltida. Den har, som jag antydde igår, bevarat sina hedna drag trots att den skrevs ner av kristna munkar under högmedeltiden.
- - -
Rolf Krakes saga är en bred krönika från Nordens forntid. Vissa ledtrådar säger att den skildrar 500-talet; det finns anknytningar till Ynglingasagan, Gesta Danorum och Beowulf vilket gör den svår att förbigå för forskaren. Narrativens överlappande, deras delaktighet i varandra är indicier på att dåtidens Norden var ett utvecklat samhälle. Man hade kungahus och en samhällelig elit som kände väl till varandras riken.
500-talets Norden är ett vitalt samhälle, låt vara en aning gråzonsmässigt och sagoaktigt med sin hedendom och magi. Bredden och de historiska ledtrådarna åsido är intrigen i Rolf Krakes saga möjligen värd att följa. Men jag har ju redan återgett huvuddragen, se föregående avsnitt. Här nöjer jag mig därför med att återge sagans kulmen, Rolfs återkomst till Uppsala för att kräva in det som Adils är skyldig honom efter en legoknektsbravad. För när Adils inte vill ge manskapet dess belöning drar Rolf till Uppsala för att kräva in guldet. Väl framme får han i kampen hjälp av sin mor Yrsa, som ju alltså är svearnas drottning och kung Adils’ gemål.
Mottagandet i Uppsala av Rolf och hans kämpar blir frostigt. Men formellt råder gästfrihet, det var en germansk hederssak. Det bär sig dock inte bättre än att danskarna till slut stängs inne i en särskild gillesal, byggd enkom för detta ändamål. Det eldas väldeliga på en viss härd och Rolf och hans mannar måste göra något. Fly kan de inte, de har ju sitt renommé som Nordens största kämpar att leva upp till. Men:
- Vi kan hoppa över elden, säger Rolf. Att hoppa över något är inte att fly.
Så då hoppar man över flammorna. Men man är fortfarande fångna i salen. Då bryter man med förenade krafter ner en yttervägg. Det är starkt gjort. Timret ger vika som balsaträ. På den tiden fanns bara trähus men att "krossa en timmervägg" är min själ inte det lättaste. Men detta är ju som sagt en lugisaga. Det betyder förstås inte att Rolf eller Adils inte existerat, vilket tvivelsjuka forskares avfärdanden tenderar till: "Denna saga är påhittad" - Jaha, så då fanns ingenting av det den berättar då? "Men det har jag inte sagt." - Men din nihilism leder lätt till en sådan tolkning. Rätt eller fel, svart eller vitt; sådant är det magistrala sentimentet.
Jag avviker. Åter till Rolfs saga. Rolf och hans mannar har sluppit ur sin dödsfälla. Bäst är att fly stället. Nu ger Yrsa sin son av Adils guld, det som han skulle kräva in. I skatten finns ringen Sveagris. Det var en guldten att bära virad om armen, med varje ände formad som ett svinhuvud. Rolf och hans mannar rider så iväg från kungsgården. Efter sig får man genast kung Adils och dennes mannar. På ”Fyrisvallen”, som jag väljer att förlägga till Uppsalaslätten även om den förstås kan ha legat ”någon annanstans”, gör då Rolf detta för att hejda sina förföljare: han strör ut guldet han fått. Detta var ”att så guldet på Fyrisvallen” som legenden omtalade. Adils stannar, får syn på Sveagris och petar upp ringen på sitt spjut. Då passar Rolf på att angripa denne bakifrån med ett svärdsslag, sägande:
- Nu bugade sig sveakungen för danakungen. Han syftar på att Adils var nerböjd för att få upp ringen. Sårad räddas Adils av sina mannar medan Rolf och hans män rider bort, utan guld men rika på bragder.
Efter att på detta sätt ha sått Fyrisvalls säd återvänder Rolf och styr Danmark till sin död. Han bränns slutligen ihjäl av svågern Hjarvard. Alla Rolfs kämpar dör också utom en som låtsas svära trohetsed till Hjarvard, men sedan dräper denne istället. Rolf var den sista av danskarnas legendariska Sköldungaätt. Sköld var son till Oden på samma sätt som den svenska Ynglingaätten sades härstamma från Oden.
En intressant sak som Wikipedia säger är att många av sagans namn finns med i Beowulfkvädet. Detta utspelas till stor del i hovet vid Lejre på Själland. De gammalengelska namnformerna ger Hrodulf för Rolf (Krake), Halga för fadern Helge, Hrodgar för Roar, Healfdene för Halvdan och Scyldingas för Sköldungar.
- - -
Ynglingaätten fortsatte sedan med namnen Öystein, Ingvar och Anund, kallad Bröt-Anund eftersom han ägnade sig åt att röja skog till nybyggen i Närke. Anunds son var ett intressant fall: Ingjald Illråde. Denne rensade upp i småkungavegetationen och beredde marken för Svea rikes framtida storhet. Trots detta nödvändiga politiska arbete har Ingjald fått stämplen som skurk. Det märks på binamnet Illråde vilket jag tyder som ”ger dåliga råd” = illrådig. Ingjald sägs ha fått vargnatur av att ha ätit ett varghjärta som barn. Som kung tog han också till hårda metoder: han bjöd in och dödade de småkungar han som Uppsalakung hade hegemoni över. Det var som en maffiabjudning med påföljande massaker; småkungarna ifråga brändes inne i en för tillfället uppförd gillesal. Ingjald stupade sedan för ett uppror. Hans sista tid, uppsökande sin dotter Åsa i Räninge med vilken han innebränns, är kongenialt skildrad av Heidenstam i ”Svenskarna och deras hövdingar”.
Ingjald hade två barn, Åsa och Olof. Olof får tillnamnet Trätälja och växer upp i Västergötland hos sin mors fosterfader Bove. Efter faderns död blir Olof kung över Värmland. Hans son Halvdan Vitben drar sig ännu längre västerut och blir stamfader för den norska kungaätten, som Snorre sedan använder merparten av ”Nordiska kungasagor” åt att skildra. Ynglingaätten får genom denna norska utväg en efterblomstring, ungefär som när omajjaderna fann en oväntad utväg i Spanien. Omajjaderna styrde ju Mellanöstern ett sekel i islams första tid, och efter att ha besegrats av abbasiderna flydde man till Spanien där man med säte i Cordoba regerade i flera hundra år till, cirka 750 – 1000.
Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 3 delar som finns online
Målning, Robert Svensson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar