lördag 25 januari 2014

Karl XII:s sista år och död


Edit 2017: nedanstående text ingår nu i en bok. Det rör sig om "Ett rike utan like -- Sveriges historia". -- Jag har på denna blogg berättat om Karl XII:s bana. Det har jag gjort sedan i december. Jag har berättat om åren i Turkiet och slaget vid Narva. Nu kommer slutet: hur Karl stupade i Norge 1718.




Efter Poltava 1709 begav sig Karl XII och en smärre skara till Turkiet. Där spenderades fem futila år. På hösten 1714 begav man sig hem till riket. Efter en paus i kolonin Stralsund seglade man hem till Sverige.

Efter en äventyrlig resa steg Karl med följe iland i Sverige. Platsen antas ha varit Skåre fiskeläge väster om Trelleborg. Han hade då varit borta från riket i drygt femton år. Det var klockan fem på morgonen, den 13 december 1715. ”Med en liten svit av två kaptener och tre löjtnanter vandrade kungen inkognito in till Trelleborg.” [Åberg, "Karoliner", s 162]

Från Trelleborg åkte man skjutsvagn en bit, något kungen sällan gjorde. Vid en gästgivargård bytte man så färdsätt; kungen gjorde entré i resmålet Ystad på hästryggen fram på eftermiddagen. Det var först här han blev igenkänd sedan sin landstigning.

Ystad blev nu stabsplats och säte för riksstyret. Ett nytt fälttåg började planeras, mot Norge denna gång. Norge var sedan medeltiden ett danskt lydrike. Tanken var att den vägen komma åt dansken och tvinga denne till fred. En ny armé sattes upp. Åberg [ibid] kallar den Sveriges tredje armé i ordningen. Det var det också. Den första hade utplånats vid Poltava, den andra vid Tönningen efter general Magnus Stenbocks nederlag. Stenbock hade för sin del segrat mot de invaderande danskarna vid Helsingborg 1710. Därefter hade han landstigit i Tyskland och vunnit segern vid Gadebusch mot danskar och sachsare. Men han hade slutligen tvingats kapitulera för danskarna vid Tönningen 1713.

Den tredje armén skulle nu sättas upp. Många goda soldater och befäl hade stupat eller tillfångatagits, men personellt lyckades indelningsverket med att förse förbanden med nytt manskap. Arméförvaltningen i sig fungerade ganska bra och den nya armén bestod inte bara av pojkar och gubbar [enligt Erik Bellander i en bilaga till "Uniformer i färg", s 18]. Men visst var Sverige barskrapat finansiellt och försörjningsmässigt vid den här tiden. Läget kan sammanfattas med dyrtid, unga män går ut i krig varvid kvinnor, gubbar och barn sköter det mesta hemma, missväxt sju gånger, pest och 100.000 döda på grund av detta.

Vi hade även företeelser som Görtz’ nödmynt: ett kopparmynt sas gälla för samma summa som en daler silvermynt. När det blev fred skulle kronan återlösa kopparmynten mot silvermynt. Men det löftet klingade tomt efter ett tag. Då tog kronan till hårdare metoder: allt silver konfiskerades i utbyte mot nödmynt. Även järn och annat dyrbart ”nationaliserades” på detta vis, allt för att kunna fortsätta att driva kriget.

- - -

Nog gick det att tåga till Norge, möta spridda trupper och erövra ett och annat. I mars 1716 tog ju Karl huvudstaden Kristiania. Men hela den norska optionen var ett slag i luften. Något avgörande kunde inte nås här, lika lite som på sydfronten med Turkiet. Den norska terrängen medgav inte att fienden kunde engageras i avgörande drabbningar. Att strida mot irreguljära norska förband i dalar och skogar kunde aldrig leda till något, även om småsegrar kunde vinnas. Taktiskt var den svenska armén i gott skick men strategiskt var det norska fälttåget onödigt. Det hela var, som det mesta Karl gjorde efter Poltava, en aning missriktat. Men han höll skenet uppe och trodde att lyckan skulle vända. Norgehistorien ser mest ut som ett försök att göra slut på allt i stor stil.

Som sagt övergav Karl sin armé efter Poltava. Nog var det bättre att som fri aktör bege sig till Turkiet för fortsatt politiskt spel än att bli tsarens fånge. Men visst innebär Poltava en knäck för Karls rykte, för hans väsen. Han är liksom inte sig själv efter denna förlust och, det får man medge, flykt. Det är som Erwin Rommel efter Nordafrika. Rommel flydde visserligen inte, han beordrades bort från denna krigsskådeplats som helt förlorades 1943. Innan det hade Rommel vunnit odiskutabla segrar i Frankrike och i Libyen. Han blev en legend. Men efter reträtten från Nordafrika är hans lyster inte densamma. Nog ordnar han försvaret längs Atlantkusten och i Normandie. Men på det väntade slagets första dag, 6 juni 1944, är han hemma i Tyskland hos sin fru. Det är en lapsus. Han såras senare i ett flyganfall och tvingas begå självmord på grund av vissa stämplingar. Denna slutfas, med mindre lyckade operationer, påminner om Karl XII:s efter Poltava.

Å andra sidan finns det ingen lag som säger att en fältherre som övergett sin armé måste misslyckas. Liknande narrow escapes gjordes ju av Douglas MacArthur efter Filippinerna 1942 och Napoleon efter Egypten 1799. Och då hade de ännu sina bästa dagar framför sig.

- - -

Om vi återgår till Karl XII kan man säga: efter 1709 går allt Karl emot på det strategiska planet, men taktiskt och operativt fortsätter han spelet. Och för det måste man ändå ge honom visst erkännande. Episoder som kalabaliken i Bender, Stralsund och de norska fälttågen visar att de gamla takterna sitter i, fast nu i mindre skala. Det är en oböjlig anfallsanda, en vägran att ge upp.

Sommaren 1716 förlade Karl sitt högkvarter till Lund. Dagarna förflöt med futila planer och försök att rädda statsfinanserna. Till slut mobiliserades armén ånyo och Norge skulle åter anfallas. Det hade då hunnit bli 1718. Strategin åsido så uppehöll sig Karl i november med en armékår som belägrade fästningen Fredrikssten. Den låg vid orten Fredrikshald. Idag heter staden Halden. Nu som förr är den belägen vid Idefjorden nära Svinesund och svenska gränsen.

Kungen var med här och övervakade belägringen. På kvällen den 30 november låg han uppe på bröstvärnet till en löpgrav och betraktade det fientliga fästet uppe på krönet, belyst av lysskott. Svenskt och danskt artilleri duellerade. Då träffades kungen i vänster tinning av en kula. Som man kan se på kungens kranium är ingångshålet tämligen stort. Det är ingen enkel muskötkula som nått honom, det är mer sannolikt en så kallad granatkarteschkula. Det var en multipel stridsdel i en artilleriprojektil.

Kungen avled tämligen direkt. Arvprinsen Fredrik av Hessen var i närheten och vidtog vissa mått och steg, som att låta arrestera Görtz. Görtz avrättades senare som syndabock för Karls hårda styre. Vad Karls död beträffar tror jag inte att Fredrik hade låtit lönnmörda honom; jag stödjer, som antytt, ”slumpskott från artilleripjäs”-teorin. Som gift med kungens syster Ulrika Eleonora stod Fredrik i alla fall den högsta makten nära. Som generalissimus tog han befälet över det svenska försvaret. Det norska fälttåget avvecklades. Men ett annat hot fanns. Ryssarna angrep oss med amfibieföretag, bland annat i Stockholms skärgård. Det var det så kallade skärgårdskriget 1719. Det varade i sammanlagt 41 dagar. Två år senare slöts freden i Nystad med Ryssarna. Då hade vi legat i krig med varandra i 21 års tid.




Relaterat
Karl XII i Turkiet
Slaget vid Narva

söndag 19 januari 2014

Mångkulturism är elitklubbens agenda, fråga Anders Borg


Härmed några indicier på att vad som sker i Sverige ingår i elitklubbens agenda. PK-ismen och mångkulturismen i Sverige är en delaspekt av "New World Order", av den internationella sammansvärjning som vill göra hela världen till ett Gulag.




Sverige är i elitklubbens garn. På detta finns det en rad indicier.

Den första punkten i denna redogörelse har jag nämnt förut, här. Men jag tar den igen för den är så tydlig i sammanhanget, för att visa på hur dagens snedvridna svenska politik är del av ett globalt mönster. Det är metod i galenskapen. Det vet jag eftersom en elitfigur försa sig. Det handlar om vår finansminister Anders Borg. Jag skrev:
PK-regimens besatthet med att importera folk från Tredje Världen och hit är (...) materialistisk. Höj befolkningens antal, det är bra för nationalekonomin, och jaga dissidenter, misshandla dem och föröd traditioner och trygghet på vägen: det är typiskt elitklubbstänk. Anders Borg har ju erkänt att Sverige samarbetar med USA på detta vis: USA startar krigen, Sverige tar hand om flyktingspillet. "USA förser oss med de här inflödena – ni krigar och vi får flyktingarna" säger Borg. Win-win i elitklubbsperspektiv alltså. Här är källan, Fria Tider återger ett tal som Borg höll i den amerikanska tankesmedjan Peterson Institute i april 2012.
Jojominsann...! Så sa den gode Anders Borg förrförra året. Och det är när man möter sådant man kan säga: elitklubben driver ingen konspiration längre, allting försiggår ju helt öppet.

Ibland går man frivilligt ut i ljuset. Men ibland har man tvingats ut. Förr, från starten 1954 och ett tag framåt, kunde eliten ha ett årligt möte i tämligen god avskildhet. Det hölls i regi av den så kallade "Bilderberger-gruppen". Så heter det eftersom det första mötet hölls på Hotel de Bilderberg i Oosterbeek, Holland. Det är den europeiska motsvarigheten till USA:s Bohemian Grove: eliten träffas för att äta god mat i mysig miljö.

Men liksom Bohemian Grove avslöjades för allmänheten (gjort av Alex Jones år 2000), så är Bilderbergermötet nu föremål för alternativmedias intresse. Info om mötet har aldrig varit helt dold, men nu är det hela sannerligen allmän egendom...! Och det gillar inte eliten, enligt den engelske journalisten Jim Tucker.

Till Bilderbergmötena bjuder Makterna in näringslivsfolk och politiker från de västeuropeiska länderna. Syftet är att ta dem på pulsen. Och fira av dem i den elitkultur de redan är en del av. Bilderbergermötet är examensfesten, kan man säga.


- - -

På Bilderbergermötet 2006 närvarade till exempel Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Fick Nero på detta möte höra att han, om han vann valet, måste ta med sig Bildt som utrikesminister? Kanske.

På mötet 2007 närvarade enligt uppgift Anders Borg. Och på mötet 2010 närvarade bland annat Mona Sahlin. Hon hade ju kunnat bli statsminister efter det svenska valet, senare samma år. Då behövde man kolla in henne och se om hon var av den lydiga typen eller mer självständig.

På 2013-mötet närvarande bland annat Carl Bildt och Stefan Löfvén. Och den sistnämnde kommer ju sannolikt att bli statsminister i höst. Då måste han få sina order för verksamheten. Han måste, i farbroderliga men bestämda ordalag, få veta att globalistagendan ska genomföras, nationalismen bekämpas och svensken ska tryckas ner i skoskaften. Annars väntar en bomboffensiv av New World Order.

OK nu överdrev jag lite. Men sant är att Bilderbergermötet inte är någon semester, inte bara. Man samlas inte enbart för att spela pingis kan jag meddela.

- - -

En elitfigur som är på toppen av det svenska intresset är förstås Fredrik Reinfeldt. Han är statsminister, landets formellt mäktigaste man. Han har som sagt varit på Bilderbergermötet. Och han anser att svenska folket ska utsättas för prövningar genom mångkulturism. Det blir "en prövning i övergången, därför att det blir ofta en övergång mellan olika kulturer". Detta sa Nero i april 2013 i skenet av bränder från Husbykravallerna.

Mångkultur ska införas. Det är ordern. Reinfeldt är väl förtrogen med elitklubbskulturen. I sin pamflett från 1993, "Det sovande folket", berättar han bland annat hur en medborgare (kallad "28-åringen") dör av letargi, sövd av välfärdssamhällets brist på krav i den framtid som skissas i texten. 28-åringens far börjar undersöka systemet. Det leder honom till hans gamle lärare som visar sig vara en Mästare, ledare för ”en liten exklusiv klubb” som genomskådat socialstaten. 28-åringens far inbjuds att bli medlem i klubben.

Så är det. Så skildrar Reinfeldt sin hjältes väg genom världen. Det är inte olagligt att skriva så här. Men man skulle önska att Reinfeldt berättade mer om sitt elitklubbsliv, om sitt besök på Bilderbergmötet och om sina planer för framtiden för Sverige -- om svenskarna ska utsättas för fler prövningar eller om vi ska få leva fritt.




Relaterat
PK-ismens anatomi: dualism, materialism, entrism
En dag i Neros liv (satir)

lördag 18 januari 2014

1709-1714: Karl XII:s år i Turkiet


Edit 2017: nedanstående text ingår nu i en bok. Det rör sig om "Ett rike utan like -- Sveriges historia". -- Jag berättar gärna om Karl XII:s öden och äventyr. Här handlar det om åren i Turkiet.




I början av 1700-talet var Sverige i krig med diverse makter. Bland annat var vi i delo med Ryssland. Detta ledde till slaget vid Poltava, som Sverige förlorade.

Armén leddes av kungen, Karl XII. Efter slaget tog han sig söderut in på turkiskt område.

Att Karl här lämnade sin armé i sticket kan inte förnekas. Men samtidigt hade det ett symboliskt, ja strategiskt värde att kungen inte föll i rysk fångenskap. Kungens styrka var nu 1.300 svenskar. Den utgjordes av kavallerister, 80 drabanter (Drabanterna var en elitskvadron där alla, även de meniga, var officerare), diverse högdjur samt hovstaten: skrivare och kanslister med fältarkivet. Någon krigskassa hade vi inte, frånräknat de två tunnor guld som Mazepa fört med sig. Över den vida stäppen färdades Mazepa i en vagn, Karl i en annan.

Karl och hans sällskap fick snart en fristad i Turkiet. Turkiet eller Ottomanska riket var då en stormakt på nedgång. Men man behärskade ännu dagens Turkiet och Mellanöstern (minus Persien) samt Grekland, Balkan och dagens Rumänien och Bulgarien, plus södra Ukraina och Krimhalvön. Karl och hans skara kom att hamna i staden Bender. Det var i juli 1709. Bender ligger idag i Moldovien, en omstridd region som både Rumänien och Ukraina gör anspråk på. Genom Moldovien rinner floden Dnjestr. Bender ligger på den västra sidan av floden. I Bender förblev kungen med sitt följe i tre år. Utanför den dåtida staden, vid flodens västra strand, hade man sitt tilldelade läger. Med svensk händighet ordnades en miniatyrstad där i exilen. Kungen bodde i en mindre herrgård kallad Kungshuset, medan soldater, befäl, kansli och stallar inhystes i stugor och baracker intill. I oktober dog vår ukrainske bundsförvant Mazepa i detta Bender.

- - -

Svenskarna i Turkiet levde alltså som sultanens gäster. Karl var i princip maktlös, men med diplomati försökte han tubba turken att anfalla ryssen. Det gällde att hålla ryssarna ”sysselsatta, tills en ny karolinsk armé kunde ställas på fötter.” [Åberg, "Karoliner", 1976 s 148] Turkarna lanserade till slut några operationer mot Ryssland, men det hela ledde inte till något konkret. Så man kan säga att Karl förslösade sin tid där i Turkiet.

Efter de dryga tre åren i Bender förflyttades svenskarna till en annan stad i det Ottomanska riket, Demotika. Denna stad heter nu Didymoteicho och ligger i Thrakien i nordöstra Grekland. Där förblev man till hösten 1714. Karl lyckades för sin del undgå att träffa sultanen genom att spela sjuk och ligga till sängs. Under sin tid i Turkiet besökte Karl aldrig sultanens hov eller huvudstaden Konstantinopel. Han slapp på så sätt att göra en formell underkastelse under sultanen.

- - -

I september 1714 beslöt sig Karl för att åka hem. Den turkiska optionen var utspelad. Kriget mot Ryssland skulle inte ge några resultat på sydfronten. Det hade han insett nu. Han måste åka hem och ta ledningen över riket för att fortsätta kriget. Med 1.500 man bröt man upp i slutet av månaden. Fri lejd torde ha ordnats genom Tyska kejsarriket. Trots det var kungen förklädd i svart allongeperuk, stor hatt och brun rock; dessutom hade han skägg. Med två följeslagare red han i förväg till utposten Stralsund i svenska Pommern. Det tog 15 dagar vilket var något av en prestation. Resten av följet kom fram först i mars 1715.

Vi var fortfarande i krig. Det var ungefär som i krigets början fast värre: Danmark, Ryssland och Sachsen-Polen var emot oss, nu med stöd av Preussen och England. I Polen hade vår marionettkung Stanislaus Leszynski avsattts 1709. August var tillbaka som polsk kung förutom att han, som alltid, var Sachsens kurfurste. Vidare hade ryssarna vid det här laget tagit Finland och våra baltiska besittningar. Pommern hade gått förlorat. Stralsund var allt vi hade kvar av våra transmarina provinser.

När nyheten om Karls närvaro i Stralsund spreds började staden belägras av preussiska, danska och sachsiska trupper. Senhösten 1715 var staden svårt sönderskjuten. Rådet i Stockholm ville att Karl skulle komma hem men Karl lyssnade inte på det örat. Att ge sig av för tidigt skulle ha liknat flykt. Men i början av december bröt fienden igenom försvarsverken och kungen måste ge sig av för att inte tas till fånga. Karl gav sig av till sjöss, hem till Sverige.. Strax därefter föll Stralsund, vår sista utpost i Tyskland.




Relaterat
"Ett rike utan like -- Sveriges historia"
Lennart Svensson: bibliografi
Eld och rörelse: noveller 2007
Slaget vid Narva 1700
Verkförteckning

onsdag 15 januari 2014

PK-ismen går inte att reformera: den är låst: tre indicier


Vi vet alla vad PK-ismen är. Det är en ideologi som utmålar kvinnor, invandrare och bögar som offer. Och den som ifrågasätter detta utmålas som Värre Än Hitler och karaktärsmördas.




PK-ismen är en totatlitär ideologi. Den kommer inte att reformernas. Aktörer som sjuklövern och MSM kommer inte plötsligt att "ta sitt förnuft till fånga" och "omvändas till sanningen". Nej, de kommer att köra på som förr, dö med rasiststämpeln i hand som jag brukar säga.

Här är tre indicier på detta.




1. PK-ismen är en industri

PK-ismen är en industri. Om detta skrev Takimag nyss:
We need to remain steadfast in the belief that racism is getting worse every year. If we don’t, an entire industry will collapse...
PK är big business helt enkelt. PK-isterna slår vakt om sina feta löner.




2. PK-ismens själ heter Stasi

På Joakim Andersens Motpolsblogg läste jag nyss detta citat. Det belyste detta varför det inte går att debattera med PK-ister. Svaret är att de är som Stasi-folk, inte som vanliga intellektuella. Mencius Moldbug:
[O]bviously no one should ever respond to a journalist. (Or a Stasi-Mann.) It’s a mistake to think these people have opinions. They have careers. They’re paid by the click and not paid well. If you or I had Mr. Jones’ job, we’d write what he writes or lose it – maybe in slightly better English. It’s a mistake to anthropomorphize Mr. Jones. He’s a piece in a machine.
Med andra ord: dualism. Eller: maskinteknikens tillämpning på politiken.

Man ska kanske inflika att Moldbugs råd, att inte "anthropomorphize" motståndaren, ska ses operativt. Jag menar, naturligtvis ska man minnas att PK-isten, liksom man själv, är en människa. PK-isterna bör, som individer, behandlas som våra bröder och systrar. Men för det egna politiska agerandet bör man tolka PK-ismen som en maskin och PK-isternas agerande som det hos Stasi-figurer. Så når man insikt, så når man klarhet i frågan varför det råder sådan fanatism, sådan konceptuell låsning i dessa kretsar. Ty de äro icke mänskliga längre, de äro Stasi-agenter i sedvanlig yrkesutövning. Svart och vitt, rätt eller fel: dualism. Sådan är Stasi-agentens melodi.




3. PK-istens mentalitet idag: som speltorsken före stängningsdags

En sista indikation på hur PK-isterna tänker gavs av en postare på min Motpolsblogg nyss (18/12). Om varför PK-regimen låst sig vid massinvandring, säger signaturen zeno att de liknar speltorskar före stängningsdags:
[S]om alla vet så är speltorsken aldrig riktig illa ute innan han börjar försöka "vinna tillbaks" sina förluster - han börjar då chansa rejält och för större o större insatser - med känt resultat - total ruin. – Sveriges etablissemang har inte längre något annat val vad gäller massinvandringen än att chansa på att den på något mirakulöst vis ska visa sig ha varit en klok politik - etablissemanget kan därför icke på villkors vis tolerera synpunkter eller frågeställningar som ifrågasätter deras vanföreställningar - därav rasist-stämpeln mot opposition och STASI-metoderna i svinmedia – varför? - jo för att kostnaderna är alltför GIGANTISKA för att kunna legitimeras - endast galningar kan lägga dessa summor på ett döfött projekt.
Skrev alltså zeno. Mycket insiktsfullt på min ära.

Det här kan till exempel appliceras på politikens propagandasida, media. Den kallas idag MSM. Vissa personer, inte nödvändigtvis radikalhöger, men låt säga borgerliga personer, går ännu och hoppas på en vändning i kulturkriget. De hoppas att till exempel SvD eller DN ska börja skriva "invandringskritiskt”. Nyss hade till exempel Richard Schwarz någon text i DN om att fakta måste få komma fram i debatten. Men hans text var undanskymd. Och i SvD (Sanna Rayman) och Expressen (Anna Dahlberg) är kritiken mot PK-ism av samma slag, den finns men den är marginell.

SvD:s Sanna Rayman må till exempel vara en hederlig skribent. Men hennes kritik klingar falskt inom ramen för mediet, SvD, som är en låst aktör. Fri invandring eller total invandring, det är den tidningens metabudskap. Inget annat. Man driver mångkultur precis som förr, det är essentiellt ingen förändring. Insatserna är för höga, och SvD kan likt speltorsken inte tänka klart längre. Man är en dinosaurie, inkapabel att anpassa sig till det nya klimatet.

För skribentstaben som helhet gäller vad som sas i punkt två: skriv vad du beordras till eller bli avskedad. Även om ingen sådan order uttryckligen ges så märker en journalist snabbt vad som "sitter i väggarna". I random artikel drivs mångkultur, inte mångkulturkritik.

- - -

Mycket kan sägas i detta ämne. Men om du vill försöka förstå den individuelle PK-istens handlande, tänk dig något slags Borderline-tillstånd, ett syndrom i gränslandet mellan "Stasi-mannen" och "speltorsken strax före stängningsdags"...

Och vad gäller makrofenomenet, PK-regimen, så kommer den inte att vika. Den kommer bara att bli mer fanatisk. Det gissar jag och det stöds av det sentiment som skissades av zeno, Moldbug och Takimag ovan. Man har låst sig vid mångkulturism, nu är det omöjligt att vända skutan.

Jag tror personligen på något slags ljus framtid för Sverige. Men för MSM och regimen hyser jag intet hopp. C'est fini.




Relaterat
PK-ismens strategier: dualism och entrism
Melina Starr, del 12: Sverige befrias från PK-ism
Melina Starr, del 14: Raggidus Munkon
Melina Starr, del 15: Tallarna i skogsbrynet
Melina Starr, del 16: Hon debatterar nationalism i TV

söndag 12 januari 2014

Översikt över de fem första Star Trek-filmerna


Nu har jag sett de fem första Star Trek-filmerna. Jag menar då de filmer som kom 1979-1989. Detta är mitt utlåtande.




På den tid det begav sig såg jag sf-serien Star Trek på TV. Det var på 70-talet. Svensk TV körde några av 60-talsavsnitten. I ett avsnitt, minns jag, kom man till en främmande planet. På en klippa fann man en inskription:

It's sanskrit, sa Captain Kirk (spelad av William Shatner). Gåtfullt...! Det fornindiska språket, här, på en främmande planet...! Långt senare började jag studera sanskrit själv. Men det är en annan historia.

Star Trek blev omsider en film. Det var 1979. Jag såg den inte när det begav sig. Jag hade fått mitt lystmäte av rymdäventyr av sådant som Star Wars och Flash Gordon (1980). Denna arkefuturistiska sf var liksom mer lockande än Star Treks antiseptiska rymdmiljöer, detta "Nasa i framtiden" med fula grå rymdskepp och fula kostymer. "Star Trek -- The Motion Picture" (1979) hade också rejält fula kostymer. Pastellfärgade unisexoveraller. Det blev bättre kostymer sedan, ska jag dock inflika.

Och 1979-filmen är i övrigt inte dålig alls. Nej den är bra. Det medger jag nu, så här efteråt. Den är metafysisk: man åker ut med sitt skepp och träffar på En Helt Främmande Livsform. Man spekulerar över vad detta är, man undersöker den. Detta är sf som bäst. En filosofisk attityd över det hela. Och inte så mycket våld och detonationer. Jo en del. Men inte som bärande idé.

Nästa film i serien, "The Wrath of Khan" (1982), är inte dålig heller. Förekomsten av terraformnings-programmet Genesis är åter en filosofisk sak, man pendlar djupet av Livet med denna idé. OK, det må vara en aning bristfälligt för en esoteriker. Endast Gud skapar liv, inte vetenskapsmän. Och "Gud" nämns aldrig i filmen. Men atmosfären kring detta koncept är metafysiskt och dannt. Klart godkänt som inslag i en rymdfilm.

Film tre, "The Search for Spock" (1984), är i samma anda: filosofiskt lite märklig. Spock (spelad av Leonard Nimoy) sägs här ha en själ, oooh så mystiskt, det kallas för hans art "katra". Och denna själ spökar nu sedan han i föregående film bringats till vila på en viss planet. Planeten är den som utsattes för Genesis-programmet i 1982-filmen. Det är, som antytt, lagom filosofiskt, lite feltänkt i så måtto, men som atmosfär rätt OK. Det är inget ensidigt krig mot aliens-koncept, även om man förvisso krigar mot de hårda Klingons här. Star Trek lyckas alltid ha en civiliserad ton och det är deras särprägel genom hela serien. Gene Roddenberrys ande vilar över det hela.

- - -

Film fyra, "The Journey Home" (1986), handlar om hur Spock, Kirk och resten av järngänget (läkaren, maskinisten, kommunikationsofficeren osv) hamnar på jorden på 80-talet. En smart intrig om valar som kommunicerar med ett främmande rymdskepp leder till att hjältarna måste rädda några valar och föra dem till framtiden. Åter möter vi alltså ett humanistiskt upplägg, och här dessutom med humor i form av dessa framtidsmänniskors möte med 80-talet. Bland annat lär man sig rådande amerikansk jargong med svordomar i varje mening. Annars blir man inte förstådd.

Film fem ("The Final Frontier", 1989) är kanske inte, som helhet, någon toppengrej. Och rollbesättningen började nu bli lite ålderstigen. Men det intressanta i denna film är att den på slutet har ett eko av "2001 -- en rymdodyssé". Man beger sig till en fjärran planet för att möta Gud...! Under landningen på planeten ifråga känns det både tematiskt och sceniskt som sluttampen av David Bowmans färd mot Målet.

Detta är ju fint och djupt och så: existensiella frågor. Och även om det sedan visar sig att den uppsökta guden inte var så gudomlig så är det hela plausibelt gjort. Och vad gäller 2001 så finns ett eko av den även i första filmen från 1979. Det är när Spock under en episod av Enterprise' sondering av den gåtfulla entitet man stött på, ger sig ut i en rymdmoped för att på egen hand undersöka det hela. Och hans åkande genom omöjliga miljöer ser ut som "Stargate sequence" i 2001, även om detta bara är en blek skugga. Men dock. Star Trek förde i någon mån vidare 2001:s känsla av under och gripenhet, dess inslag av existensiella frågor i en rymdberättelse.

Snyggt var ju också slutet på första filmen, där Enterprise efter att ha löst uppgiften far ut på en provrunda. Det försvinner i hyperrymden, och till det kommer texten:

The human adventure is only beginning...

Dvs filmen är slut, men ditt och allas vårt äventyr som människor i rymdforskningens era, det har bara börjat. Det är ett värdigt, ännu aktuellt måtto.




Relaterat
Min sf-studie: Science Fiction Seen from the Right (2016)
2001 -- en rymdodyssé
Star Wars
"Utfärd" av Robert Svensson

lördag 11 januari 2014

Nyhetssvepet: Jim Olsson, New Antaios Journal, Motpol


Det är medio januari och det händer en del.




Jag fick nyligen Nya Tider nr 1/2014. Det var fullmatat.

Här finns sammanfattningar av Expressens misslyckade uthängningskampanj, om Kärrtorp och om Researchgruppens skumma förflutna. För Expressenkampanjens belysning har NyT till exempel uppsökt den Jim Olsson som blev något av en hjälte för internethögern. Olsson bad ju Expressens David Baas att flyga och fara när det begav sig i december. Och nu, i NyT, får Olsson berätta i lugn och ro hur han ser på det hela.

Vi får till exempel veta hur han kunde vara så förberedd på Expressens konfrontation. Ty detta skedde dag 2 av kampanjen. Dag 1 for Expressen hem till politiker och bråkade. Nu, dag 2, tog man itu med privatpersoner. Och Olsson var då beredd och bad Stasiblaskan dra.

Detta kunde han göra eftersom han visste att han hade rätten på sin sida. I NyT-intervjun säger han bland annat:

"[Jag visste ju] att jag inte hade skrivit något som var brottsligt eller hetsande eller vad vet jag. Jag hade ingenting att dölja, jag har ju mest upplyst om vad ledande auktoriteter, till exempel professor Assar Lindbeck skrivit och sagt."

Heder åt Olsson. Så här vinner vi kulturkriget, så här segrar vi i den metapolitiska kampen. Inte med slagord och kampanjer, utan med lugn och klokhet och talang.

- - -

Vad gäller den tidning där Olsson intervjuades, Nya Tider, så har den funnits i drygt ett år nu. Och den går från klarhet till klarhet. Jag bidrar själv ibland. Och i övrigt så har tidningen förstklassig bevakning av Mellanöstern (bäst i svensk media), man skriver om invandrad brottslighet och maktmissbruk och man låter tystade röster komma till tals. Mycket hallå blev det till exempel när NyT i höstas sökte, och fick presstöd på cirka 1 miljon kronor.

Alla krav uppfylldes. Men Makterna skrek sig hesa av indignation och ansåg att detta var en extremistisk tidning. De har fel, NyT är oberoende och speglar verkligheten.

Tidningen är i tabloidformat, har 16 sidor och kommer en gång i veckan, hela året. Vill du prenumerera, gå till AlternaMedias hemsida. Eller ring kundtjänst på 08-410 677 70 och fråga hur du ska göra. Eller maila kund@nyatider.nu

- - -

Fler nyheter: det finns en engelskspråkig internettidskrift som heter New Antaios Journal. Det är en nystart av en lärd tidskrift som drevs 1959-1971 av Ernst Jünger. Den nya Antaios skriver liksom sin föregångare om myt, esoterica och andlighet. Dessutom skriver man om Ernst och dennes bror Friedrich Georg, samt om författare och företeelser som associerar till detta.

Nyheten för mitt vidkommande är att jag har en blänkare i Antaios om vad Ernst Jünger ville med sin tidskrift, när den startade 1959. Han såg den som "en fri tidskrift som en fri värld", och för att odla friheten måsta man odla andligheten ansåg han. Detta kan jag berätta i sammanhanget plus lite till. Mer här.

- - -

Slutligen i detta nyhetssvep kan jag meddela att tankesmedjan och bloggnätverket Motpol går som tåget. I höstas var denna sajt på plats 1700 på Alexa. Och när jag senast kollade (på eftermiddagen igår, 10/1 2014) så var Motpol på plats 670.

Det kallar jag ett rejält kliv. Uppfräschningen och nystarten har alltså lockat mängder med nya läsare.

Mitt senaste inlägg på denna sajt är detta. Där berättar jag minnen av rårock som har nationell och traditionell betydelse. Politisk rock alltså, högervarianten. Och här finner ni Motpols startsida med den artikel som för dagen är aktuell. Vilken artikel det är vet jag inte. Det postas ju hela tiden nytt av sajtens 20 skribenter.




Relaterat
Motpol: Rårockens roll
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)

torsdag 9 januari 2014

Operativ Kunskap i följetongen om Melina Starr


Jag har skrivit ett flertal romaner. Alla dessa är i någon mån filosofiska stycken med en Aktiv Person i huvudrollen. Med andra ord: dynontologi, i en eller annan form, förekommer ofta. Här ska jag se till Melina Starrs dynontologiska ögonblick.




Många av mina romaner har dynontologiska inslag. Man kan till exempel säga att Pilgrim i "Till Smaragdeburg" (2010) har drag av Operativ Kunskapare där han ger sig av från depressionens Metallstad, ut i de ontologiska markerna för att nå Smaragdstadens frid och jubel, och där han på vägen möter Kloka Personer och Diverse Folk som säger Ett Och Annat. Och visst finns det liknande drag i ”Antropolis” (2009) och ”Camouflage”.

Men termerna ”dynontologi” och ”operativ kunskap” nämns inte där. Det gör de däremot i ”Melina Starr – agent i befrielsen av Sverige”. Den gick som följetong på denna blogg 2013 och ringar in detta med att vara ett agerande jag i ett evigt varande nu.

Vad gäller Melina så är hon en frilansande säkerhetskonsult i Sverige idag. Det hela börjar på våren 2013. Melina har tagit avsked från sitt arbete som kriminalinspektör. Istället ska hon få anställning i en privat firma, Svenska Relä. Dess chef. Topsy Lindblom, är en gammal bekant. Han har lärt Melina en del om de hemliga projektens värld. Dessutom är han esoteriskt lagd. Och operativt. Han meddelar henne i mars att hon ska få börja jobba som Operativ Kunskapare. Och medan hon väntar på det avgörande meddelandet reflekterar Melina:
Väntan skulle ägnas åt brainbuilding, sinneskontroll och mental höjning. Det hade hon sysslat med ända sedan i oktober, sedan hon tagit avsked från kåren [= polisen]. Hon hade under vintern uppdaterat sig på strategisk information, tränat och mediterat. -- Hon skulle bli operativ kunskapare. Men hon levde redan operativt. Hon kom osökt att tänka på ett mantra från Aeon Flux, den smala, animerade hjältinnan i en framtidsvärld. Mantrats mening, dess kärna var dessa svar som Aeon gav på frågor från sin fiende Trevor Goodchild:
Trevor: You’re skating the edge...
Aeon: I am the edge.
Trevor: You’re out of control…
Aeon: I take control.
Trevor: What do you truly want…?
Aeon: You can’t give it, you can’t take it, and YOU JUST DON’T GET IT…!
Detta var numera även Melinas credo, hennes mentala fokuserings-ramsa. Men hon var ingen stridsdåre, ingen s&m-chinona som Aeon Flux.
Melina gestaltar sitt liv som Operativ Kunskapare. Som när hon i kapitel 11 sitter häktad, misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse. Hon frias för brottet. Men under häktestiden funderar hon över detta att vara Operativ Kunskapare. Och detta är hur det hela rullas upp:
En dag på häktet, en grå junidag, tog Melina några papper och skrev med en kulspetspenna. Hon hade ingen dator. Häktesceller har normalt inte det. Hon skrev i alla fall ner sin livsfilosofi, sitt credo som människa och Operativ Kunskapare. (...) [I] hela sitt liv hade hon bedrivit operationer som sysslat med kunskap, operationer som hade en ideell sida. (...) [S]krivande på häktet en dag i juni, blickande ut över stockholmska hustak genom fönstret skyddat av sitt stålgaller, sammanfattade hon sin dynontologi i dessa tre punkter, ej rangordnade, blott avsedda att ha som tumregler. De bestod av ett konstaterande, en uppmaning samt en något gåtfull rad, den sista. Perukstockar kunde ha svårt för dylik vaghet. Men detta var inte ett dokument för dem, det var ett credo för handlingens män och kvinnor som ville ge sitt handlande en intuitivt filosofisk inramning. Punkterna var:

. Det finns bara här och nu.
. Ta ansvar.
. Ett liv, ett andetag.

Den sista punkten betydde annars att man alltid hade tid att ta ett djupt andetag och lugna ner sig. Ett sådant andetag var värt lika mycket som ett liv. De andra två punkterna var mer eller mindre självförklarande. Att agera i nuet gav klarhet och nykterhet, det gav skärpa åt även skenbart banala stunder. Och att ta ansvar, well, vi är alla ansvariga för det vi gör. Vi har fri vilja att göra si eller så. Då bör man bejaka det och ta ansvar för det: ”att vilja och välja det valda” som Kierkegaard sa. Man kunde även utvidga detta med ansvar till den tyska arméns Verantwortungsfreude, ansvarsglädje. Det vill säga att ta på sig sådant som inte direkt var ens eget ansvar. För en operativ kunskapare var detta grundläggande. Ute på fältet hände mycket som inte gick att förutse. Om då agenterna alla hade ansvarsglädje minimerade man risken för misslyckande.
Mer kunde sägas om Melinas väg som Operativ Kunskapare. Hon strider mot kloner, hon tar sin tillflykt i Berlin ett tag, hon gör det ena och det andra. Så detta får räcka. De givna citaten anger den dynontologiska tonen i denna följetong. Det hela förenar esoterism med agentverksamhet, en unik mix för svensk fiction idag. Denna berättelse finns i sin helhet på min blogg.




Relaterat
Melina Starr häktad, misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Till Smaragdeburg, roman utgiven 2010
Melina Strider mot kloner
Dynontologi, ett sätt att leva energismart

onsdag 8 januari 2014

Jag vaknar upp, stel som en pinne. Efter några längder i poolen och en kopp honungsvatten känns det bättre


Halleluja.




Jag vaknar upp, stel som en pinne. Men efter några längder i poolen och en kopp honungsvatten känns det bättre. Jag utbrister, likt Schopenhauer: Dagen är min...!

Jag kollar travet, tipset. Sedan far jag bort till Gudmundrå för att kolla in en samling tennsoldater jag tipsats om. Jag köper dem på stående fot. Silhuettfigurer, fabrikat Hilpert 1908. Snabb affär...!

- - -

Efter en lunch på Kramm far jag upp på ett berg, går en bit, ställer mig och ser ut över den klara, milda, snöfria, blåsiga nejden. Jag tänker: det är sunnanvind. Det är Anden som blåser. "När denna världs ande blåser blir det vinter, när Anden blåser blir det sommar." Sommar är det inte än. Men det är milt. Det sägs att Bottenviken sannolikt inte kommer att frysa till i år. Det lovar gott får man väl säga.

- - -

Efter ytterligare affärer tar jag en kopp te på ett tradarfik i Docksta. Jag växlar några ord om dagens ondits. PK-ismen är död framgår det bland dem som vet, tradarchaffisarna.

Jag kommer hem vid sextiden. Lastar in tennsoldatslådan, lyssnar på Jethro Tulls "Stand Up". Kollar tipset, kollar travet. Och sedan lovsång till Guds namn, dvs. det "Jag Är" som finns inom oss alla. Halleluja.




Relaterat
Nicholls: Fantasi och vetenskap i science fiction (1984)
Pollack: Arabs at War (2002)
von Luck: Pansarchef under Rommel (2005)
Wilcock: The Source Field Investigations (2011)
Salvador Dalí: "Crucifixion" (utsnitt)

måndag 6 januari 2014

Jag har en kastrull som heter Nero, varför det, varför ska man döpa en kastrull efter statsministern...?


Härmed en gåtfull berättelse ur min vardag.




För ett tag sedan gick min gamla kastrull sönder. Den var en trotjänare: en aluminiumhistoria, stor grej, bra för grytor. Och inget kokade fast i den. Men handtaget gav nyss med sig så jag fick skaffa mig något nytt.

Jag gick till affären. Det blev Åhléns. Där visade det sig att old schoolaluminiumgrytor inte fanns. Men det fanns andra läckra metallgrytor, svarta med glaslock. Och teflon på insidan. Så jag drog åstad och köpte en sådan.

Jag kom hem. Provade den. Lagade mat i den. Den funkar rätt bra måste jag säga.

Häromdagen fick jag dock en smärre chock. Jag kastade ett öga på undersidan. Där fanns 1) mystiska symboler 2) namnet "Nero"...!

Vad var detta...? En konspiration...? Är det statsminister Nero Reinfeldt som inspirerat till namnet? På annat sätt kan jag inte tolka det. Vem skulle annars döpa en kastrull till Nero, en ökänd romersk kejsare? "Nero" idag betyder Reinfeldt, det vet alla som inte bott under en sten under 2013. Det var ju SD:s Åkesson som liknade Reinfeldt vid Nero, sedan Reinfeldt inte gjorde något energiskt för att hejda och fördöma Husbykravallerna.

Nero = Reinfeldt. Så detta kastrullnamn kan, satiren åsido, ses som ett drag av NWO, Bilderbergruppen och Illuminati. Nero är med dig, även i köket...

Nåväl. Kastrullen fungerar bra som sagt. Jag ska gå och laga mat i den nu. Men namnet... mystiskt.




Relaterat
Statsminister Nero får ett erbjudande
Näringsminister Annie L. möter sin överman
Dynontologi -- en lära för människor i tillvaron

torsdag 2 januari 2014

Framtidens banérförare: dynontologin


Jag är en samtida filosof. Jag har skapat DYNONTOLOGIN.




Här ska jag berätta om min filosofiska lära, dynontologin. Jag hade en kort, tredelars följetong om det nyss.

Dynontologin är i alla fall en lära för folk som är trötta på ironi och sarkasmer. Det är en aktiv, segerrik filosofi, en etik för människor som agerar -- och samtidigt spänner av. Det är en lära i hur man söker vila i handling, hur man lever energismart och gudsomedelbart.

Härmed några dikter jag skrivit i ämnet. Man kan säga att de fångar dynontologins själ. Programmatisk, deklamatorisk dikt för Operativa Kunskapare -- i livet, i tillvaron.

Dikt nr 1 handlar om Jag Är-impulsen, en central del i läran:
Jag Är –
Asmi yad asmi –
Ego sum qui sum –

I dessa ord finns allt –
du själv, tillvaron – Gud –
allt lever och andas i en
glorifierad formel, lätt
att ta med, lätt att recitera
på badstranden, i bilkön,
i hängmattan: JAG ÄR.
Dikt nr 2 har en vision om ett dynontologiskt emblem: en treuddig stjärna med visdomsord inskrivna. Jag gillar nämligen att ha bilder för mitt inre, det hjälper en att tänka. Det är symbolism i aktion:
Viljestyrka, God Vilja och Här och Nu,
inskrivna i en stjärna med
Jag Är som centrumpuck –
detta är läran i ett nötskal,
detta är vårt stolta symbol som
ska flamma mot skyn...!
I lysande parader över ängar och
marker, genom städer och över vidderna,
över Avgrunden och ut i kosmos –
överallt ska vår stolta symbol skina fram.

Och stjärnskeppens banérförare blir en
man och en kvinna med vindblås i håret
under den skinande treuddiga stjärnans symbol
med Jag Är i mitten och Viljestyrka,
Här och Nu och God Vilja på uddarna,
skrivna i eldskrift. Hängivet ska vi åka genom
släckta metropoler mot en ny dag, ett evigt
här och nu i en kosmisk kakafoni av
dynontologisk briljans, acceptans, positiv
gestaltning, holism och fritt syre, där universum ska
andas till måttot ”Ett Liv, Ett Andetag”.
Det var väl en rungande dynontologisk flaggsång, eller hur...? – Nu avslutar jag denna dikthörna med ett sista verk.
Andens aristokrater skrider värdigt
genom tillvarons liv i operativ excellens,
med komfortzonen lämnad bakom sig
och holismens hängivenhet glittrande
i spåren av detta oändliga äventyr –
en oändlig cirkel, ett evigt nu, ett
gränslöst här, en ny högtidlig yra
av ljus och tid, rum och vilja, tanke
och halleluja. Höj dig mentalt genom
att ständigt gestalta, ständigt agera,
ständigt vilja, ständigt välja att vilja
ett liv i harmoni och kringsyn,
hängivenhet och stillhet, sinnesro
och fromhet, omedelbarhet och
differentiering.

Höj dig genom dynontologi,
höj dig mentalt eller gå under. Och i slutet
av resan skiner en grön stad, och mot nattens
gröna himmel speglas nattens gröna hav,
och den som har ögon ser för sitt inre
den eviga lärans oändliga sanning:

Jag fäster mig vid Intet, så jag har Intet
att försvara.
Med ”intet” menas ett mentalt balanserat tillstånd, ett glorifierat ”intet” som likväl kan vara ett odefinierbart Något.




Relaterat
Dynontologi, del 1
Jag Är: grundläggande formel
Fula bilar
Bloggarkiv: alla inlägg här på Galaxen
Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige