Översikt över de fem första Star Trek-filmerna

Nu har jag sett de fem första Star Trek-filmerna. Jag menar då de filmer som kom 1979-1989. Detta är mitt utlåtande.

På den tid det begav sig såg jag sf-serien Star Trek på TV. Det var på 70-talet. Svensk TV körde några av 60-talsavsnitten. I ett avsnitt, minns jag, kom man till en främmande planet. På en klippa fann man en inskription:

It's sanskrit, sa Captain Kirk (spelad av William Shatner). Gåtfullt...! Det fornindiska språket, här, på en främmande planet...! Långt senare började jag studera sanskrit själv. Men det är en annan historia.

Star Trek blev omsider en film. Det var 1979. Jag såg den inte när det begav sig. Jag hade fått mitt lystmäte av rymdäventyr av sådant som Star Wars och Flash Gordon (1980). Denna arkefuturistiska sf var liksom mer lockande än Star Treks antiseptiska rymdmiljöer, detta "Nasa i framtiden" med fula grå rymdskepp och fula kostymer. "Star Trek -- The Motion Picture" (1979) hade också rejält fula kostymer. Pastellfärgade unisexoveraller. Det blev bättre kostymer sedan, ska jag dock inflika.

Och 1979-filmen är i övrigt inte dålig alls. Nej den är bra. Det medger jag nu, så här efteråt. Den är metafysisk: man åker ut med sitt skepp och träffar på En Helt Främmande Livsform. Man spekulerar över vad detta är, man undersöker den. Detta är sf som bäst. En filosofisk attityd över det hela. Och inte så mycket våld och detonationer. Jo en del. Men inte som bärande idé.

Nästa film i serien, "The Wrath of Khan" (1982), är inte dålig heller. Förekomsten av terraformnings-programmet Genesis är åter en filosofisk sak, man pendlar djupet av Livet med denna idé. OK, det må vara en aning bristfälligt för en esoteriker. Endast Gud skapar liv, inte vetenskapsmän. Och "Gud" nämns aldrig i filmen. Men atmosfären kring detta koncept är metafysiskt och dannt. Klart godkänt som inslag i en rymdfilm.

Film tre, "The Search for Spock" (1984), är i samma anda: filosofiskt lite märklig. Spock (spelad av Leonard Nimoy) sägs här ha en själ, oooh så mystiskt, det kallas för hans art "katra". Och denna själ spökar nu sedan han i föregående film bringats till vila på en viss planet. Planeten är den som utsattes för Genesis-programmet i 1982-filmen. Det är, som antytt, lagom filosofiskt, lite feltänkt i så måtto, men som atmosfär rätt OK. Det är inget ensidigt krig mot aliens-koncept, även om man förvisso krigar mot de hårda Klingons här. Star Trek lyckas alltid ha en civiliserad ton och det är deras särprägel genom hela serien. Gene Roddenberrys ande vilar över det hela.

- - -

Film fyra, "The Journey Home" (1986), handlar om hur Spock, Kirk och resten av järngänget (läkaren, maskinisten, kommunikationsofficeren osv) hamnar på jorden på 80-talet. En smart intrig om valar som kommunicerar med ett främmande rymdskepp leder till att hjältarna måste rädda några valar och föra dem till framtiden. Åter möter vi alltså ett humanistiskt upplägg, och här dessutom med humor i form av dessa framtidsmänniskors möte med 80-talet. Bland annat lär man sig rådande amerikansk jargong med svordomar i varje mening. Annars blir man inte förstådd.

Film fem ("The Final Frontier", 1989) är kanske inte, som helhet, någon toppengrej. Och rollbesättningen började nu bli lite ålderstigen. Men det intressanta i denna film är att den på slutet har ett eko av "2001 -- en rymdodyssé". Man beger sig till en fjärran planet för att möta Gud...! Under landningen på planeten ifråga känns det både tematiskt och sceniskt som sluttampen av David Bowmans färd mot Målet.

Detta är ju fint och djupt och så: existensiella frågor. Och även om det sedan visar sig att den uppsökta guden inte var så gudomlig så är det hela plausibelt gjort. Och vad gäller 2001 så finns ett eko av den även i första filmen från 1979. Det är när Spock under en episod av Enterprise' sondering av den gåtfulla entitet man stött på, ger sig ut i en rymdmoped för att på egen hand undersöka det hela. Och hans åkande genom omöjliga miljöer ser ut som "Stargate sequence" i 2001, även om detta bara är en blek skugga. Men dock. Star Trek förde i någon mån vidare 2001:s känsla av under och gripenhet, dess inslag av existensiella frågor i en rymdberättelse.

Snyggt var ju också slutet på första filmen, där Enterprise efter att ha löst uppgiften far ut på en provrunda. Det försvinner i hyperrymden, och till det kommer texten:

The human adventure is only beginning...

Dvs filmen är slut, men ditt och allas vårt äventyr som människor i rymdforskningens era, det har bara börjat. Det är ett värdigt, ännu aktuellt måtto.




Relaterat
Min sf-studie: Science Fiction Seen from the Right (2016)
2001 -- en rymdodyssé
Star Wars

"Utfärd" av Robert Svensson