Melina Starr

Miljöpartiet utmanar sossarna. De förra har i och för sig bara hälften av S:s 25 procent men de ökar, de tycks ha vind i seglen. Detta enligt SIFO-mätningen som publiceras idag. MP drar till sig kvinnliga väljare från S uppges det. Kvinnor! Kvinnor är den magiska kraften i samhället tycks det. Allt vad kvinnor gör är bra. I SvD intervjuas på annat håll Åsa Ravik, chef för den norska gymkedjan Elexia. Det rör deras chefkriterier och handlar inte om kvinnor per se men tänk, Ravik är ju kvinna, det är bra det. Kvinna och chef. Wow. Något har hänt. "Kan även en medelmåttig kvinna bli chef har vi nått jämställdhet" sa någon. Inte så att jag anser att Ravik är en medelmåtta. Jag vet ingeting om henne, jag läste ju hennes namn för första gången för en minut sedan. svd exp exp

I dagens DN har vi också en rad kvinnor: kvinna dödsbränd i hiss, Estrid Bengtsdotter har pyntat sitt hus och Karin Tunér-Munters Ford Flexifuel tål inte den etanol den ska gå att köra på. Hon måste tanka bensin och missar därmed den miljöaspekt som bidrog till att hon valde just denna bilmodell, Ford Flexifuel.

Temat för detta blogginlägg är kvinnor. Kvinnor kan. De kan rösta på MP, de kan chefa, de kan äga en etanolbil. Vad har jag själv att bidra med då? Jag kan bidra med Melina Starr. Jag föreställer mig hur denna andliga sökare ger sig ut på en resa, en resa till Sanningen. Det hela börjar med att Melina går runt i en fransk trädgård. Hon beser de klippta häckarna, de raka gångarna. Själva hennes tänkande påverkas; hon finner sig tänka sterilt och rätlinjigt, hon finner sig förbise gåtfulla fakta medan hon går där. Parken påverkar henne, leder hennes tänkande längs uppgjorda spår. Så hur råda bot på detta? - Enkelt: hon finner osökt en passage till en engelsk park där hon går, hon slinker bort genom en pergola och kommer ut i ett nytt landskap: smäktande kullar, en ringlande å. Denna park är annorlunda, den lockar fram andra korrespondenser.

Hon går bort längs en rad med almar, finner en grusgång och styr stegen mot en damm. Och väl sittandes i detta skulpterade landskap, med blicken på några grönhalsade änder och skuggad av några pilträd, får hon en ingivelse: jag ska ut och resa, jaga nya korrespondenser, nya impulser. Jag ska lämna denna stad, denna min Azurstad. Jag ska bli djärvare och samtidigt lugnare: ett stilla äventyr vill jag ha. Allt ska vara andligt och dannt men så är jag ju också en nationalist-donna, en modern aktör. Jag är Melina, Melina Starr, kvinna i tillvaron, kunskapare på livets stråt, operatör med hjärtat på rätta stället.

Hon kastar en blick på ett solur: halv tre, jaha... Få se tänker hon, jag går och hälsar på Aspilian för att ta farväl, sedan åker jag med sjutåget.

Aspilian är hennes guru.

Hon går bort i Azurstadens layout, ett virrvarr av gator och esplanader. Omsider når hon ett hus som är både palats och kyrka, tempel och borg, synbarligen ägt av en vansinnig.

Hon går in och träffar ägaren som är Aspilian. Denne visar henne på en Pisarromålning på väggen och säger att impressionisterna var ointresserade av både historiska och litterära ämnen, ja även människor i vardagen; för dem var allt en lek med ljus och skugga, ett glaspärlespel av impressioner.

- De trodde sig bara vara iakttagare av verkligheten, säger Aspilian, men minns Heisenberg!

- Man kan inte iaktta utan att delta, visst, säger Melina. Men vissa Monet är väl vackra, som "Impression, soluppgång", den där bron och några andra.

- Vackra kanske, säger Aspilian, men vad mer? Ofta är impressionism bara platt realism. Man måste väl uttrycka något med sin konst, ha en djupare idégrund än att bara "fånga ljusspelet bland löven" och allt det där.

De går till en salong, sätter sig i en alkov och delar en vinare. De diskuterar om landskap eller porträtt är bäst; Aspilian anser porträtt, men Melina anser att landskapet är ett externaliserat psyke, ett psykiskt landskap. En målare målar alltid sitt självporträtt, vad han än målar.

- - -

Melina reser iväg söderut, tar tåget till Maskinkusten och träffar där sin syster, som är på genomresa. Denna, Zinnia vid namn, äger en gul Peugeot 407, en slim sportbil som hon vant hanterar längs en oändlig motorväg i nattens mörker. Melina sover på passagerarplatsen, drömmer om tangorött och cybergrönt, monstralblått och halmgult, grålila och orange. Vägen går bortom Maskinkustens alla städer, passerar dem i förbifarten, och de enda spår man ser av dem är tysta förorter, diamantkorsningar och stadsljus speglade i skyn, gråviolett skimmer.

I gryningen, efter att ha passerat vida tallmoar, kommer man till en stad med slussar och björkalléer. Man går på en krog; väggarna har blommiga tapeter, brunt och orange. De beställer in löksoppa med gratinerade brödtärningar. Melina säger:

- Du som kan det här med religion, var inte Jeschuà en märklig man...?

- Du menar Jesus? säger Zinnia och blåser på soppan. Jo, nog var han annorlunda, "älska dina fiender": ingen lära kan vara mer kontroversiell! Men när vi lärt oss den är vi förvisso klara för en ny epok.

- Men en sak i taget. Låt oss ordna samhället i trygga former innan vi tar oss igenom slutet av Kâli Yûga.

- Sant, säger Zinnia. Jesu lära var nog bra för eremiter men vi lever ju i samhället. Vi kan inte alltid älska våra fiender. Det må vara ett ideal men vi kan inte älska alla vi möter, det kan man inte kräva av kreti och pleti. Att älska någon som, säg, stal min Peugeot 407 - det kanske vore högsint men det vore också puckat.

De avslutar löksoppan och tar in varmrätten som är marmite på gös, rödspätta och palsternacka.

- Tjuven ska fördömas, säger Melina. Han bryter mot budet "du ska inte stjäla". En from människa kan å sin sida inte anklagas för att hon inte ger bort sina ägodelar. Man får ofta höra det: Jesus gav även manteln till tjuven som stal livklädnaden. Alltså: "ge hit dina prylar, du är ju Jesusdyrkare!" Det resonemanget funkar inte. Som esoteriker och religiös ska man inte behöva få Jesu eremitlära kastad i ansiktet jämt. Det blir en övertolkning, ett överbud.

- - -

Zinnias projekt för närvarande är att starta ett retreat på en ö, än så länge hemlig. Inte ens Melina får veta var den ligger. Men hon får tips att fråga en viss Topsy i Storstad om dess läge.

Melina tycker detta låter konstigt, men låt gå.

Dessutom - visar det sig - saknar Zinnia medel för att driva verksamheten på sitt retreat. Men Melina lugnar henne med att hon, Melina ska finna guld åt henne; hon har på känn var hon kan göra det. Så efter krogsittningen skils de, och Melina går för sin del iväg genom ett tujabestånd, ser solen sila ner genom det täta grenverket. En fågel sjunger och säger "lev livet subjektivt, så når du med tiden det objektiva". En björn brummar i en glänta: "Positivt tänkande är ständig bön." Och en räv slinker förbi, sägandes: "Livet är en dröm vi drömmer, fast vi tror oss vakna."

Hon kommer ut ur skogen, vandrar över vida ängar och känner saltstänk i luften, hör vågornas brus och glider iväg på Odödlighetens sjö, seglande i en snäcka. På böljan möter hon en delfin, till vilken hon säger:

- Jag är essé, det vill säga "en som förbidar". Jag förväntar mig inget, är nöjd med vad jag har. Solen ovan mig, morallagen inom mig.

- ... "and the angel of death behind", säger delfinen.

- Ja, det också! säger Melina:

Medvetande om döden och ändock fröjd,
medvetande om döden och därför fröjd.

Delfinen gör en paulinsk utvikning om detta, om att man efter döden vilar i kosmiskt koma, men Melina tar honom ur den villfarelsen. För om själen är det som ger kroppen liv, säger hon, så måste ju själen leva vidare efter den somatiska döden. Själen kan ju inte hibernera, frysas ner eller ligga i dvala, nej tvärtom:

- "Idag ska du vara med mig i Paradiset" sa ju Jesus till den korsfäste rövaren.

- Aha du, säger delfinen, själen återuppstår så att säga direkt efter döden...

- Du börjar fatta, säger Melina, bra. Ge dig därför mysticismen i våld, simma med Vishnu-ananta-shâyin och träd ut i aromernas rike, lär dig popens roll, hör kattens purr och se Swedenborgs leende.

- - -

Melina når land och går in i ett vitt hus, läser gåtfulla hieroglyfer och beundrar deras former, fattar allt intuitivt.

- Har jag nått målet? säger hon till sig själv. Kanske jag inte behöver samla fakta mer. Aspilian har trots allt lärt mig en hel del. Jag ser idén i vitögat, fattar världen symboliskt. Jag behöver inte längre tänka diskursivt, tänka särpräglat och analytiskt, nej jag kan omfatta världen som helhet. Jag har omtolkat världen till ett klarare tecken, som Södergran sa!

Hon går ut över vida fält, ser en regnbåge i fjärran, når dess ände i en dunge - och där, i dungen, finner hon en kruka, till brädden fylld med guldmynt. Hon tar med sig krukan och går vidare, tänker "detta ska bli mig ett tecken". Kanske kan jag använda detta guld på den där ön jag sett för min syn...?

Genom en nejd full med blommor vandrar hon, kommer till Storstad, sover över hos en bekant och får instruktion om var hon kan möta Topsy. Denne skulle ju veta var Zinnias ö låg.

Så hur ska det gå? Du har just läst del 1 i följetongen om Melinas resa. Del 2 finner du här. In alles är det sju delar. Så om du ogillar delfiner, dialoger och svallande vågor kan du sluta läsa här.

Relaterat
Castaneda: att möta kunskapen
Domkyrkan i bilder
Simone Weil

Målning: Robert Svensson

Spengler: Människan och tekniken

Ett tåg i Skåne har kört i maxfart med öppna dörrar. Detta rör teknikens titaniska sida. En viss komponent i så kallade led-lampor kan störa annan elektronik. Detta är en teknisk nyhet. Följetongen om Saab rör en delvis högteknologisk produkt, de moderna Saab-bilarna. Vi läser om forskarna vid Cern som bedriver vetenskap med dyra, högteknologiska maskiner: detta är faustiskt så det förslår, Big Science. Och hur trafiken i Slussen i Stockholm ska ordnas rör i högsta grad Människan Och Tekniken, detta som Oswald Spengler skrev en bok om 1931: "Der Mensch und die Technik". Samma år kom den på svenska på Hugo Gebers förlag. Titeln var: "Människan och tekniken - bidrag till en livsfilosofi". -- Edit 2012: boken har nu kommit i en nyutgåva på Arktos förlag. dn dn dn dn dn dn kvp exp ab svd svd

Man kan säga: en gång bodde vi alla i skogen, samlande bär och nötter och vad som fanns att få. Sedan sken förnuftet in i vårt sinne och vi började använda verktyg. Vi röjde upp i skogen och började timra oss hus och odla marken. Vi började använda verktyg. Detta var traditionellt sett "teknikens födelse". Men allt kom inte som i ett trollslag; vi var ju tekniker, vi nyttjade teknik i bemärkelsen metodik redan före vi lärt oss bruka klubbor och tillhyggen.

Teknik är nämligen inte bara en fråga om maskiner och prylar. Att till exempel som jägare närma sig ett byte på ett visst sätt, det är att använda en viss teknik. Spengler gör oss uppmärksamma på det i denna bok, "Människan och tekniken". Han skildrar hur vi höjer oss från barbarstadiet till ett civlisationsbyggande stadium. Dock finns det hos honom inget yttre, inget högre förnuft, inget andligt-gudomligt. Primitivism är ordet, vitalism utan några högre esoteriska dimensioner. Allt är instinkt, sublimerat till ett högre plan. Ideal finns inte: "ideal är feghet". [kap III] Spengler skulle ha gillat den tidige Artur Lundkvists rader om hur den primitva människan blir civiliserad men inom sig bevarar vilden:

Nu har vi byggt ett strålande himlavalv uppöver oss -
är det inte av glänsande stål?
I ljus badar vi. Våra lemmar badar i ljus.
Men djupt ini oss drömmer en uråldrig mörk skog -
där lever ett djur, gömt i snåren:
om natten vrålar det ut sin hunger
och i en obevakad stund störtar det fram likt en tiger
och river vår vackraste hind -

Vi blir civliserade, vi bygger städer, vi bygger maskiner. Maskinen antar en metafysisk roll. För tekniken sådan den var fram till, säg, Spenglers död, sådan den var med ångmaskiner, järnvägslok och bilar, blir maskinen själva sinnebilden och symbolen, den vägledande tekniska arketypen. Sedan dess har nätverket kommit att bli en mer vägande sinnebild för teknik: kommunikation, kontroll och växelverkan är idag viktigare än maskinell kraft och fysisk rörelse. Men låt oss ändå uppehålla oss vid maskinen. Spengler är nämligen inte blind för dess skönhet. Och än vaknare för maskinens estetik är Ernst Jünger i "Feuer und Blut" från 1925:

[M]askinen är vacker, den måste vara vacker för den som älskar livet i dess fullhet och våldsamhet. - - - Det har vi ju märkt ibland när vi sett ett expresståg blixtrande och dundrande susa genom landskapet, racerförare skjuta in på banan ur den doserade kurvan, när metallfåglar kretsat över våra städer och när vi i stora glastäckta hallar stått mellan kolvar och sprakande svänghjul, medan manometrarnas kvicksilverpelare stigit och fallit och de röda visarna på... kraftmätarna darrat, att här måste finnas ett överskott på liv, en lyx, en vilja att helt och hållet förvandla livet till kraft.

Spengler målar upp teknovärldens triumf. Det är som "Tider skola komma" och "Metropolis" i koncentrat. Men så kommer teknikens problem som miljögifter, bilköer, skogsskövling, energikris och konsumism. Men för nihilisten och preussaren Spengler finns bara kamp och undergång och därefter intet. Naturen är fienden, det sägs klart ut. Och om teknikens utveckling stannar av, ja då är det "pacifism i kampen mot naturen". [kap XII] Maskinen förtär sin skapare och allt man kan göra är att sikta på en grandios sorti. Vi måste leva efter Akilles' måtto: "Hellre ett kort liv fylld av dåd och ära än ett långt utan innehåll":

Tiden låter icke hejda sig, det går icke att vända om, det hjälper icke att avstå från något. Endast drömmare tro på utvägar. Optimism är feghet. -- Vi är födda i denna tid och måste tappert gå den väg till ända, som är oss förelagd. Det finns ingen annan. [Vi måste hålla ut på vår förlorade post] som den romerske soldat, vars lämningar man funnit utanför en port i Pompeji, och som dog, emedan man vid Vesuvii utbrott glömt att avlösa honom. Det är storhet. Detta hederliga slut är det enda, som man icke kan beröva människan.

Det är manande, heroiska ord detta, men någon väg att seriöst överväga är det inte, denna spenglerska kamp mot naturen tills vi stupar. Jag röstar istället för fortsatt högteknologi och kristallteknik, rimlig miljöhänsyn och andlig utveckling inom ramarna för Fayes arkeofuturism.

Men visst har Spenglers bok något att säga oss. Man kan dock hoppa över de första kapitlenas primitiva spekulationer hur språket uppstått ur ordergivningen - kom hit! gör det! Detta var urspråket enligt Spengler. Tillåt mig tvivla. Men i övrigt är hans bild av teknik och kamp, av heroiska konstruktörer och äventyrliga stadsbyggare, av maskinlivet som livsstil, nyttig som alternativ mot liberala godnattsagor där tekniken antingen bara uppstår och bringar lycka åt alla, eller bringar lidande åt de stackars plebejer som måste sköta denna moderna grottekvarn. Spengler går fri från dylika moralismer; han accepterar tekniken, han ser tekniken som en livets taktik. Och därmed förmår han se teknikens poetiska sida - han ogillar poesi men gillar teknik, se där en poetisk strategi som heter duga. Spengler föraktar"... den ståndpunkt, som intogs av de flesta katederfilosofer och till och med många historiker ända ned till litteratörer och esteter i våra moderna storstäder, vilka anse författandet av en roman viktigare än konstruktionen av motorn till ett aeroplan." [kap I]. Jünger säger detsamma i "Feuer und Blut"; han hånar den "Nietzsche, vilken i sitt renässanslandskap inte hade något rum för maskinen".

Så jag säger: man måste bejaka tekniken estetiskt. Och praktiskt vara beredd att modifiera den så att den inte förtär oss. Spengler såg själv hur trafikproblem i storstaden visar hur maskinen kan bli kontraproduktiv. Men han såg ingen utväg, såg inga sätt att förfina tekniken. Nej öka intensiteten i exploateringen bara tills vi stupar av miljöförstöring. Knappast en gångbar filosofi i något läger idag.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Guillaume Faye

Ruben Östlund: "Play" (2011)

Jag kallar fenomenet för "sprickorna i muren". Det är när någon MSM-skribent går utanför ramarna och kritiserar PK-monoliten. Nu senast är det Lena Andersson i DN. Hon har sett filmen "Play" och är emottaglig för budskapet. Hon har, kan man säga, börjat inse att invandring också för problem med sig. dn dn dn dn svd

Ruben Östlund har gjort filmen "Play": Den visar hur invandrarungdom i dagens samhälle äger gatan. De kan bete sig lite hur som helst mot omgivningen, ofta svenskar som systematiskt utsätts för angreppen. Och de vita ungdomar som drabbas kan inte göra motstånd. Då kallas de för rasister.

Invandrargängens dåd behöver inte ens vara stöld. De övertalar vita barn att räcka över prylarna. I filmen är det i form av en invandrare som säger till en svensk, "min bror blev av med sin mobiltelefon i en stöld, därför måste du ge mig din". Det är "brorsantricket" och det utövas inom ramen för sentimentet: invandrare får inte kritiseras, vita måste alltid be om ursäkt. Motstånd är inte socialt acceptabelt om förövaren är svart.

Ruben Östlund problematiserar dylikt i sin film. Inte alla förstår greppet. Jonas Hassen Khemiri gråter. Åsa Linderborg i AB reagerar ungefär, "vad är detta för SD-propaganda"? En ärligare analys står Lena Andersson i DN för. Hon förstår filmens budskap. Det handlar om hur vita pojkar devriliserats i PK-samhället, de får inte hävda sin identitet. Och i motsvarande grad har de svarta ungdomarna fått ökad makt. Andersson:

De svarta pojkarna i filmen, och i den verklighet den bygger på, utövar en förfärande makt över sina offer. Dessa gör inte motstånd, ringer inte polisen, är inte rasister, har inte förtjänat behandlingen. De är apatiska av skräck men vet att världen ser ut så här. Hot, makt, gäng och tråkningar mot svennar, det vill säga töntar, är en del av skolvardagen.

"Play" vänder upp och ner på idealbilden tycks Andersson mena. Vanligtvis ska det vara de svarta man tycker synd om. Det är detta som förvirrar tittaren. Men det anti-vita sentimentet har gjort invandraren helig, har gett honom oinskränkt makt i vissa lägen. Andersson förstår vad Östlund siktat in sig på, maktutövningen hos de svarta ungdomarna:

Om Östlunds film handlade om den fattiges nöd skulle rånarna ta vad de behöver och dra vidare till nästa mobilinnehavare. Men de har gott om tid. De har hela dagen på sig och drar ut på njutningen i att förnedra. De leker och har roligt med sin makt, såsom maktmissbrukare alltid har gjort.

Den svarte på filmduken ska enligt regelboken vara "den andre", en god och fin människa. Det blir en veritabel dyrkan av den främmande, det där som Faye kallar xenofili. Att skildra svarta som idioter och bufflar går inte för sig, därför upprör "Play".

Andersson orkar problematisera, hon orkar ge sig in i den gråzon Östlund skildrar i "Play". Heder åt henne. Men en sak i taget: jag faller inte i trans över denna avvikelse. Likt andra MSM-skribenter som vågat sig på att kritisera PK-ismen (Marcus Birro, Kjell-Albin Abrahamsson, Ulf Nilson) så lär hon tassa försiktigt. Hon lär med andra ord inte gå samma regimkritiska linje i varje krönika hädanefter. Det blir kanske lite slalomåkning mellan det korrekta och det oppositionella. Men man kan inte få allt.




Relaterat
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer

Tolkien, Jünger och världskriget

Härmed en text. Den handlar om Tolkien och Jünger och hur deras deltagande i världskrigen påverkade deras verk.

1.

J. R. R. Tolkien deltog i slaget vid Somme och Ernst Jünger var med mest hela kriget. Och båda två skrev med tiden romaner om arkaiska nejder som hotades av invaderande ondska.

Så börjar jag denna essä, detta är anslaget. Men det kanske var mycket på en gång, hur ska jag knyta ihop allt det här? Nåväl, det här med första världskriget är bara avstampet, så först kan vi väl titta på kopplingen hos varje författare mellan kriget de deltog i och det de skrev.

För Tolkien kan i så fall nämnas att han drabbades av tyfoidfeber efter sin frontsejour och hamnade på sjukan. Där skrev han sina första texter om sin fantasivärld, några episka pastischer om Angbands förstöring och liknande som senare gavs ut i ”Sagor från Midgård”. Jünger åter skrev och gav ut sin dagbok från kriget, ointressant i denna kontext som fokuserar på fiktion. Men kriget var förvisso inte slut 1918, Versailles var ”bara en vapenvila på 20 år” som någon sa vid tillfället, så Jüngers ”På Marmorklipporna” från 1939 blir relevant i denna studie. Liksom Tolkiens ringtrilogi.




2.

Tolkien skriver embryot till sitt verk på krigssjukhus, längtar bort till en annorlunda värld och fångar denna i sina pastischer. På 30-talet ger han så ut ”Hobbiten”, en barnbok spelandes i den fictionvärld han lagt grunden till 1916 om inte tidigare. Uppföljaren blir verket ”Härskarringen”. Detta skrivs i allt väsentligt under andra världskriget. Att dra paralleller mellan texten och tiden den skapades i låter sig så klart göras, utan att låsa fast det hela i någon entydig tolkning.

Men visst är det något i tidsandan som gör trilogin till den klassiker den är. Texten uttrycker implicit det verkliga, det autentiska i den skildrade ondskan, mörkret som hotar invadera den hjärtevärmande idyllen. Ondskan är här inte blott sagoboksmässig eller underhållningsaktig; bortom all pastischering, alla konstruerade språk och all återanvändning av gamla mytologiska uppslag så känns ringtrilogin autentisk. Det, kan man tycka, är en märklig utveckling för en språkman som började sitt fictionverk som konvalescentkur, ja kanske som eskapism, fortsatte det som barnbok och sedan fick en förläggares uppdrag att utveckla dessa berättelser ytterligare - men i läsbar, modern prosaform tack, inga fler Silmarillion please tycks George Allen Unwin ha ansett...

Tolkien noterade själv skillnaden i tonläge mellan ”Hobbiten” och ”Härskarringen” i ett förord till den senare. Men den förra skrevs ju för hans barn vilka växt sedan dess så då kunde en mer vuxet tonläge passa. Detta är plausibelt, men nog var även tidsandan medskapare till denna trilogi. Tolkien hade kanske helst velat skriva en behändig liten bok om äventyr och sagoväsen i en värld att fly till, inte en ödesmättad dolorosavandring mot mörkrets hjärta.




3.

Ernst Jünger gick snarast motsatt väg än Tolkien direkt efter kriget. Jünger förblev i ”verkligheten” och blev hyllad för sina krigsdagböcker. Till saken hörde även att han fram till mitten av 30-talet var något slags högerextermist. När sedan nazisterna tagit makten drog han sig undan i besvikelse, detta var inte vad han velat. Här måste betonas att vad Jünger snarare velat ha var en stilfullare militärdiktatur, något slags estetisk medveten fascism à la Méditerranée. En skönandes på-papperet-ack-så-stilfulla regim.

Jüngers 30-tal: det intressanta var här att han av omständigheterna tvingades att bli fantasyförfattare. Påverkad av brodern Friedrich Georg vände han sig bort från politiken och odlade sina musiska intressen, ordnade sina insektssamlingar och reste i sydliga nejder. Sedan förkroppsligade han tidskänslan i fantastikens form, i en symbolisk berättelse om hur lemurer och mauretanier från skogen Fillerhorn intar det ärevördiga Marina, alltsammans beskådat av ett brödrapar boendes på Marmorklipporna.




4.

Tolkien tog värvning i armén något år efter det första världskriget startat, blev fänrik (second lieutenant) i Lancashire Fusiliers och sändes till fronten på våren 1916. På hösten samma år deltog han i Sommeoffensiven, ett engelskt försök att genombryta den tyska linjen – förgäves. Utkast till sin fantastik skrev Tolkien redan nu, i smutsiga underjordiska rum vid skenet av vaxljus under granatbeskjutning.

Efter fyra månader vid fronten ådrog sig Tolkien tyfoidfeber, ett vanligt syndrom i skyttegravarna. I början av november sändes han åter till England. Resten av sin armétjänstgöring spenderade han hemmavid, tillräckligt bra för att befordras till löjtnant innan kriget var över: First Lieutenant.

Inflytandet från militärlivet i sig, finns då det i Tolkiens opus? Jodå: som officer hade han till exempel en adjutant, en rejäl cockneytyp med båda fötterna på jorden. Hans goda förhållande till denne är speglat i relationen Frodo-Sam Gamgi, läser jag i Humphrey Carpenters biografi. Den krigsvetenskap, -historia och taktik som aspirant Tolkien kan ha inhämtat, kan heller inte ha skadat när han skulle skildra ”trehärarslaget” i ”Hobbiten” och alla drabbningar i trilogin, slaget vid Helms klyfta och så vidare. Det finns ett drag av realism i fantasterierna.



5.

Vad gäller Jüngers armébana så tog han hösten 1914 värvning som menig soldat, steg i graderna, sårades allvarligt sju gånger och slutade kriget som löjtnant, dekorerad med den sällsynta Pour le Mérite. Många andra som fick denna medalj blev senare generaler (som Rommel), men Jünger tog avsked ur armén 1920. Han kvarstod dock i reserven så att han inför andra världskriget befordrades till kapten och kunde delta i anfallet på Frankrike.

Resten av detta andra världskrig spenderades i staben till ockupationsarmén i Frankrike med stationering Paris. Stämningar och intriger han upplevde på denna post finns återspeglade i sf-romanen "Heliopolis", om en Lucius deGeer som manövrerar mellan titaniska och paradisiska makter i en smäktande framtidsstad med tycke av Neapel. Likt ”På Marmorklipporna” slutar denna roman med att huvudpersonen lämnar staden (här i ett rymdskepp, i den föregående med att han går i exil till en gammal krigsmotståndare).

Samma syndrom möter oss i ännu en av Jüngers sf-romaner, ”Eumeswil” från 1977. Där beger sig berättarjaget på slutet ut på jakt med stadens tyrann; destinationen är de mytologiskt rika ”Skogarna” och målet är inget mindre än att fånga Leviathan. Detta har någon sett som influens från Melvilles ”Moby Dick”, där valjakten liknas vid jakten på detta bibliska vidunder.

Första världskriget som sådant påverkade Jünger djupt. Han skrev många böcker om det och tycks sedan ha lämnat det bakom sig. ”På Marmorklipporna” visar inte mycket påverkan av detta krig, annat än att berättarjaget är krigsveteran som ”purpurryttare” och på slutet drar i strid mot Överjägmästarens horder -- dock endast beväpnad med en andjaktsbössa, det är det enda vapen man har där i sin boning på klippan. Men han minns lärdomen att kontrollera andningen och hålla pekfingret sträckt, infanterivisdom gångbar både här och där.




6.

Tolkien och andra världskriget: hur är det egentligen med allegorin och tidsstämningen? En oxfordprofessor som på lediga stunder skriver om en ödesmättad vandring mot fanstygens hemvist, om nödvändigheten att förstöra maktens ring i elden som smidde den, samtidigt som bombdeskadrar bombar verkliga städer och män strider och dör på stränder och i skogar? Nog kan paralleller göras till detta, korrespondenser mellan element i boken och i verklighetens värld, mer om detta nedan. Ska man nämna några mer jordnära (och paradoxalt nog allmängiltiga) gestaltningar av ondskan och dess lockelse, sådant som fångat mig som läsare, kan man till exempel ta Gollums förvandling från vanlig hob till drogberoende nervvrak, allt i begäret efter den ring han en gång ägt. Liksom hur samma ring påverkar Sam Gamgi strax innan den ska slängas i klyftan; med ringen i sin hand börjar han drömma maktfullkomliga drömmar, som att bli världens mäktigaste trädgårdsmästare. Voilà småborgaren förvandlad till diktator...

Så finns här mycket annat av värde, symbolismer av det ena eller andra slaget. Som mötet med Tom Bombadill, ett slags mysigare Pan. För nog är denne Tolkienskapelse en gud alltid, han säger ju: ”Tom fanns här före floden och träden; Tom minns den första regndroppen och det första ekollonet”, hans minns väsensläktens uppgång och fall och mycket annat. En annan fängslande mytologism är alvernas avtagande makt, de ger sig av mot bättre länder för att bereda plats för människans herravälde: en lyckad gestaltning av hur världen avförtrollas, ”die Entzauberung der Welt”. Att motivet lånats från den keltiska sagoskatten förminskar inte Tolkiens storhet.




7.

Paralleller mellan ”På Marmorklipporna” och verkligheten kan för sin del också göras. Jünger skrev den mer eller mindre medvetet i reaktion på tidsandan, det tror jag mig kunna konstatera. Sedan blir det invecklat när man ska avgöra huruvida verket som helhet blott är en tidlös symbol för ett visst skeende eller om där finns rent profetiska inslag. Jünger har intagit båda ståndpunkterna efteråt, med författarens suveräna rätt att motsäga sig; kanske hade han hört Walt Whitmans måtto: ”I contradict myself? Well them I contradict myself!”... Han bröstar sig till exempel med att ha förutsagt Stauffenberg i och med ödet för berättelsens furst Sunmyra. Annars brukar han säga att verket är helt frikopplat från sin tid och omöjligt att dra paralleller till nazitiden med.

Sedan kan man ju vrida detta ännu ett varv, med furst Sunmyras besök hos berättarjaget tidigare i storyn, då han bevistar denne i reträttboningen på titelns höjdformation: detta, har Jünger sagt, är baserat på ett verkligt möte mellan Jünger och en Heinrich von Trott zu Stoltz, ännu en oppositionell adelsman i naziriket.

Det om detta - men i stort, vari ligger berättelsens styrka, vari ligger det lyckade i förkroppsligandet av krigstida stämningar? Redan det att den skrevs och gavs ut före kriget säger väl något. Under själva kriget, 1941 eller senare, fick Jünger brev från en soldat vid östfronten som sa något i stil med: ”På dagen stred vi, och på natten läste vi i din bok vad vi egentligen varit med om”...

”Alla” har läst ringtrilogin, något färre har läst ”På Marmorklipporna”. Så man kan avslutningsvis propagera lite för den sistnämnda och kalla den en formrik saga med en underton av vemod, ”en förlorad värld” i fantastikens form. Ekot i gamla valv, värdet i bildning och kultur, vördnad för livet och nödvändigheten att stå upp för det man tror på, allt detta har här fått sig ett samlat uttryck.

Verket speglas kongenialt i titeln. Jünger sa sig vilja gestalta en kombination av skönhet och fara, och med detta får man väl säga att han lyckats: ”På Marmorklipporna”...




Epilog

En viss H. P. Lovecraft anmälde sig frivillig till samma första världskrig som Tolkien och Jünger drog ut i. Det torde ha varit 1917 då USA gick med i kriget, kanske rent av före detta för att visa sin goda vilja. Dock fick Lovecraft frisedel av medicinska skäl. Det åsido finner jag även i Lovecrafts fiktion ett tyst rop av ångest inför saker som ska komma, skräckmässiga gestaltningar av Det oerhörda: mörkrets makter som väntar därute, redo att invadera den trygga småborgarvärlden. Kanske likt den atmosfär man finner hos Kafka, en annan ångestförfattare som levde ensligt och dog under mellankrigstiden.

Det finns hos HPL Något Fanstyg Där Ute som pockar på att få gestaltas, likt det man finner hos Tolkien och Jünger. Texterna drivs av något slags tvingande nödvändighet, något autentiskt. Lovecrafts stil må gå att parodiera – men det visar sig snabbt att där ändå finns något slags substans, något reellt. Jämför till exempel August Derleths Cthulhustories med HPL:s: nerven saknas, känslan av att det skulle kunna vara på riktigt. Det är för lite ångest helt enkelt.

Denna studie kan föra hur långt som helst. Men jag slutar här, och jag gör det med reflektionen att lyhörda författare kan låta sig fångas av tidskänslan och låta den styra sina verk, till exempel i en tid av totalt krig. Då spelar det ingen roll om man är kronvrak, ”civilmilitär” eller krigshjälte - för vad som räknas är resultatet, själva texten, verket, opuset och dess övertygande kraft, dess tvingande symboliska makt. Förmågan att skildra hur mörkra krafter svär sig samman och hotar att invadera den trygga, fina värld man känner som sin egen.

Bibliografi (svenska titlar plus originalutgivningsår)

Jünger, Ernst
I stålstormen, 1920
På marmorklipporna, 1939
Dagböcker från Frankrike och Tyskland under krig och ockupation, 1942-58
Heliopolis, 1949
Eumeswil, 1977
Siebzig verweht, 1970-96

Tolkien, J. R. R
Hobbiten, 1937
Härskarringen, 1954-55
Silmarillion, 1977
Sagor från Midgård, 1983

Carpenter, Humphrey
Tolkien: A Biography, 1977
The Letters of JRR Tolkien, 1981 (red)




Relaterat
Eld och rörelse
H. P. Lovecraft

Min gissning: Iran har inga kärnvapen

Nu trappas tonläget upp mot Iran. DN skriver att Irans robotar kan ta vägen över svenskt luftrum. Det betraktar jag som högst osannolikt. Inte bara det: jag betvivlar att Iran överhuvud har förmåga att avfyra kärnvapenbestyckade robotar. dn dn dn exp ab svd svd

Bara så att vi är överens: jag är medveten om att Iran har kärnkraft, att det är en totalitär regim och att man bedriver realpolitik. Men, för vad det är värt, tänkte jag här citera från vad jag uppsnappat på ett diskussionsforum. Det är signaturen Lansen på Krigsforum som delger oss följande intressanta faktabit om Irans kärnvapenförmåga - eller brist på sådan:

Det finns ju en omtalad amerikansk underrättelserapport från 2007 som slår fast att Iran med stor sannolikhet avslutade sitt kärnvapenprogram 2003.

National Intelligence Estimate (NIE), Iran: Nuclear Intentions and Capabilities.

"A growing amount of intelligence indicates Iran was engaged in covert uranium conversion and uranium enrichment activity, but we judge that these efforts probably were halted in response to the fall 2003 halt."

Vad jag förstår så är rapporten uppdaterad detta år och man står fast vid sin bedömning.

Ska Lansens formulering "detta år" tolkas som "2011"? Antagligen: här har vi en ny artikel med vidhängande TV-klipp om vad IAEA säger i saken. I så fall är Irans kärnvapen bara bluff. Men man låter omvärlden leva under hotet av dem. Detta är subtil krigföring, kalla krigsvibbar och kärnvapenavskräckning. Man låter omvärlden tro att man har kärnvapen, i akt och mening att kunna hota denna omvärld.

Iran får tåla leken man gett sig in i. Det är realpolitik. Men för den kompletta bilden så tror i alla fall inte jag att Iran idag kan rulla ut en kärnvapenmissil och avfyra den mot ett mål.

Betecknande är också att DN väljer att illustrera sin artikel med en fejkbild. Det är ett fotomontage från 2008. Möjligen har bilden sänts ut av självaste Irans regim så Ahmadinejad är inte oskyldig i detta spel, ingen duvunge. Och utan photoshopping visar bilden förvisso tre missiler som skjuts. Iran har missiler, den saken är säker. Men kärnvapenmissiler? Jag tvivlar.

Edit 15.37: nu har DN.se tagit bort fejkbilden och ersatt den med en annan.

- - -

Blir det krig nu? Kommer Iran att gå samma väg som Libyen i år eller som Irak 2003? Går USA-Nato in och tar landet? Möjligen, men då ska man komma ihåg att Iran är ett 70 miljoners land. Libyen hade bara 6 miljoner. Iran har också ett något bättre flygvapen än Libyens. Materielen är inte splitter ny men den sägs vara väl underhållen och uppdaterad. F-14, Mig-29 och Phantom. Wikipedia skriver:

The Air Force has attempted with some success to maintain in service the large number of American-built aircraft which Iran acquired during the Shah's regime. The Air Force has turned to purchases of Soviet and Chinese aircraft, as well as pressing ex-Iraqi aircraft into service, and indigenously built aircraft, in order to maintain a capable force.

Nog har Iran ett andra rangens flygvapen. Men man har många plan, man har reserver, så nog är det en nöt att knäcka i alla fall. Men någon större chans mot ett kombinerat konventionellt anfall från Israels och USA-Natos flygvapen har man inte. Man har ju till exempel inte så bra radartäckning sägs det, man ser inte alla inkommande flyg så bra som behövs för ett fullgott försvar. Det iranska luftvärnet har vissa små men dock luckor. Men, och nu blir det intressant, för att avskräcka från bland annat denna typ av flyganfall har man utvecklat ballistiska robotar och bedrivit ett kärnkraftsprogram med potential att bygga kärnvapen.

Men Irans ärkefiende Israel har ju kärnvapen, vad sätter man emot det? Mot det sätter man hotet av egna kärnvapen. Nota bene, hotet. Men realiter tror jag inte Iran har denna kapabilitet. Den troliga utgången av en konflikt blir nog konventionellt krig. Och Iran kanske i detta skjuter ballistiska robotar med vanliga sprängmedel (som Saddan Husseins Scud, minns ni vilken skräck de skapade...?). Men detta blir i så fall bara ett uppehållande försvar mot ödeläggelsen i konventionell flygbombning, som är lika effektiv som den hos taktiska kärnvapen.

Tuffa optioner i fridens 2011, heading for 2012.

Edit 2013: jag tror inte längre på krig mot Iran. Inte ens konventionellt krig. Jag skrev t.ex detta i slutet av januari 2013: "Häromdagen stod jag på Coop Forum. Jag stod, närmare bestämt, vid fruktdisken och plockade på mig bananer. 1,5 kg, fördelat på två påsar. Och jag tänkte: kriget är över. Det hotande världskrig som jag såg för, säg, några år sedan, ja, som jag även skrev om här på bloggen ännu 2011 - det blir inte av. Det är slutkrigat i världen. Bananbåtar kan tryggt åka från Afrika och hit. Det blir inga avspärrningar, inga embargon, inga ransoneringar - och definitivt inget hett krig, inga operativa anfall med 10 brigader mot det ena eller andra landet."

Relaterat
Irans moderna historia
Gulfkriget
Melinas resa
Lär dig sanskrit
dagen gp gp gd st

Topp 5 löjligaste antirasismerna

Kajsa Ingemarsson syns idag på affischer över hela stan. Hon gör reklam för programmet "Svagaste länken" som snart har premiär på Kanal 7. Och hon gör det med repliken: "Du har inte alla indianer i kanoten." Men om Antonie Frank, Skarpnäck, får sin vilja fram ska Ingemarsson och hela Kanal 7:s ledning shavottera för detta. För detta är rasism. Att säga "indian" är rasism! - Välkommen till Galaxens Topp 5-lista över de löjligaste antirasismerna. ft

1. Indian

Vi läser i Aftonbladet hur Antonie Frank anmält Kanal 7 till JK. Reklamdevisen "du har inte alla indianer i kanoten" går bort, ety att säga "indian" är rasistiskt. "Ursprungsbefolkning i Nordamerika" ska det heta. Frank får svar på tal i artikeln av en akademiker som säger att det här är inte så laddat. Själv kan jag bara säga: det räcker nu. Frank sägs själv ha indianpåbrå, native American, gott så. Men att kränkas av "indian"... det går liksom inte. Kvoten av kränkthet för "neger", "zigenare" osv är fylld.



2. Tintin i Kongo

En domstol avgjorde nyligen att detta gamla Tintinalbum inte är rasistiskt. Inom en samtida kontext kan man inte plocka rasistpoäng här. Albumet speglade sin tid sa den belgiske riksåklagaren i förrgår, 1/11. Tack och lov för lite sans och måtta i affärer som dessa.



3. Nogger Black

Vi hade i Sverige för länge sedan glassen Nogger. Den bestod av vanilj med fyllning och överdrag av nougat, därav namnet. Sedan, 2005, gjorde man den i lakristisvariant: lakritstäckt vanilj med lakrits i mitten, ganska intressant med denna smakbrytning vanilj/lakrits. Men se det skulle man inte gjort; en viss Stig Wallin tog illa vid sig och ansåg att reklamen undermedvetet sa "nigger". Stoppa den, stoppa Nogger Black! sa han via sitt då nygrundade Centrum mot Rasism. Centret led en prestigeförlust för detta. Men antagligen finns det fortfarande och letar efter nya skitsaker att rasiststämpla.



4. Vitt papper

Vitt papper är rasistiskt säger Anne O'Connor. Barn som tecknar på vitt papper blir implicita rasister. I rest my case.



5. Vita människor

Vita människor anses för övrigt implicit vara rassar. Minns det, alla ni som erkänner er etnicitet. Hat mot vita är nästa trend:

Att känna eller t o m tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade, och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!

- Tobias Hübinette, Creol 1/96

Men på det hela är våra fiender så löjeväckande att vi inte behöver bekämpa dem, knappt några argument behövs. Ett brett leende räcker.




Relaterat
Svensson: biografi

Bild: Västra kanalen i Härnösand, hemstad för den Stig Wallin som var ordförande i Centrum mot Rasism till mars 2006. Han avled 2009.

Afrikanisering

Rättegången mot Schibbye och Persson fortsätter idag. På plats i rättegångssalen är även en representant från USA:s ambassad, Ian MacKenzie. Enligt DN säger han: "Det är viktigt för USA att närvara vid en rättegång som handlar om pressfrihet." Och det, mina vänner, är kvalificerat hyckleri. Schibbye-Persson har tagit sig in i Etiopien illegalt med hjälp av en väpnad grupp. Vad skulle hända en person som försökte sig på något liknande i USA? Enkel biljett till Gitmo såklart. Terroriststämpel. Så kära USA, anklaga inte Etiopien för att nyttja denna stämpel när ni själva använder den på allt och alla. Schibbye-Persson har hamnat i en tajt sits, mer här och här,men en amerikan som i sammanhanget babblar om pressfrihet - tillåt mig skratta. dn dn dn dn exp exp exp svd svd ab ft

Schibbye-Persson sitter fängslade i Etiopien. Etiopien ligger i Afrika. Härmed ett OT-inlägg om Afrika. Det är dock inget marginellt bidrag, någon randanmärkning. Afrika är ju så inne idag. Vi lever, kan man säga, i afrikaniseringens tidsålder. Historien ska revideras för att höja afrikanerna, de svarta folken. Ett rimligt intresse för denna kontinent är OK, det finns mycket intressant i negritude och afrikansk särart, men ibland löper forskarna amok och då måste man få påtala det.

Några exempel:




1. Nefertite

År 2003 fick en manipulatör för sig att revidera bilden av den egyptiska prinsessan Nefertite. Hur? Hon blev då, kan man säga, en aning för välutrustad labialt. Dvs: hon fick för tjocka läppar. Jag har inget emot fylliga läppar per se men detta var en falsk bild. Man gjorde det antagligen med motivationen ”Egypten ligger i Afrika = negroida folkslag”. Men det är fel här, inte en siffra rätt. Dels så har Nordafrika historiskt aldrig haft bantufolk eller andra subsahariska, "typiska" afrikaner; egyptierna igår och idag är skilda från afrikaner söder om Sahara etniskt (även om förstås blandformer finns). Dels så var Nefertite strängt taget inte egyptiska, hon var en mitanniprinsessa, alltså indoeuropé. Mitanni var ett ariskt rike i centrala Mellanöstern. Dess språk var besläktat med sanskrit och fornpersiska.

Nefertite var vit/arisk/indoeuropeisk. Så de sedvanliga bysterna av henne med smala läppar, höga kindknotor och smalt ansikte torde vara de historiskt korrekta i sammanhanget.

Rekonstruktionen av den labialt fylliga Nefertite gjordes annars på grundval av en mumie man tror är henne. OK, det är en vedertagen teknik. Bland annat har vi gjort något liknande i Sverige med Birger Jarl. Men gällande Nefertite så är läpparna ren gissning, det är svårt att veta hur sådana ser ut på basis av skelettet. Hon ser ju i övrigt helt arisk ut så läppjobbet är precis vad det är, en projektion av en 2000-tals-Lolita som sprutat silikon i läpparna för att se ut som en Hollywoodbabe. Man kan skratta åt det här men jag ser det som historieförfalskning av värsta sort. Länk




2. Moses

Ännu ett felslut på linjen ”negroida egyptier” såg jag i någon rätt ny dokumentär om Moses. Så klart var han spelad av en afrikan, återigen enligt felslutet ”Egypten = Afrika = negerland”. Negroida skådisar är iofs ett ärevördigt släkte. Jodå, det är de, så kom inte och ge mig några billiga motargument tack. Men att casta dem som Moses stämmer inte med verkligheten.

På 1990-talet kom den tecknade filmen ”Prinsen av Egypten” om Moses. Här hade man dock vett att rita honom som en mer heroisk jude/semit/egyptier. Ibland får vettet trots allt råda.




3. Thor

Svarta skådisar som är felcastade: hit hör även Heimdall i ”Thor” (2011), en Marvel-film för vita duken. Och Heimdall gestaltas av en afroamerikan. Nu är denna ”Thor” i sig redan en amerikaniserad skapelse, ursprungligen en tecknad serie från 60-talet med starka sf-element; den har föga att göra med Eddan, susande skogar och nordism så jag retar mig egentligen inte så mycket på det här.




4. Svart Athena

”Svart Athena” (Black Athena), Martin Bernal 1987). En akademisk monografi som försöker visa att all grekisk kultur kommer från Västasien och Nordafrika. Visst har stora influenser kommit från Asien – ”ex oriente lux” sa man redan under antiken – men detta med Afrika är problematiskt. Det rör sig nämligen endast om EGYPTISKT inflytande. Och, som jag visat ovan, Egypten är inte svart-Afrika.

Att grekerna influerades mycket av detta gåtfulla Egypten är vedertaget. Och Egyptens alla mysterier är ännu inte kartlagda. Men Bernals bok övertolkades och gav afro-akademiker alltför mycket vatten på sin kvarn. Men alltså: grekerna hade som sagt inte fått något från de svarta. Grekerna var indo-européer influerade av Västasien.




5. Högkulturer

Dokumentär om Afrikas högkulturer. Tidigare i år körde Kunskapskanalen en dokumentär om Afrikas högkulturer. Nog finns det saker att ta på här men låt oss konstatera det, det är i Egypten (som är en kultur för sig, se ovan) och Östafrika (som i det afro-semitiska Etiopien med sin kristna kultur) som kulturen blomstrat, övriga afrikanska imperier är förhållandevis omärkliga. I ett avsnitt av serien betraktade man djupsinnigt några ljudande stenar, stenblock i en öken som om man slog på dem gav ifrån sig toner: storögd förvåning hos programledaren, detta är verkligen fantastiskt!

Historien för Afrika söder om Sahara är nog intressant men några högkulturer uppstod inte där i forntiden. Jag avstår från att spekulera i varför.




Coda

Bara så att vi är överens: jag har inget emot de svarta as such. Jag behöver här inte dra vad jag gillar i svart kultur; mina skivbackar är inte etniskt rensade. Den svarta kulturen i musik, film mm har sin plats. Idag är dock klimatet felvänt, svartafrikas plats i fornhistoria och antik har blivit felproportionerad. Man har tagit på sig äran för Egypten och Greklands blomstring.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)

Eurasien -- det är här det händer

Karen Armstrong skriver om islam, Grekland har en skuldkris, Israel växlar ut fångar, Kinas tillväxt avtar, Libyenrebeller har framgång i Bani Walid och FN varnar Syriens president. Dessa saker handlar inte direkt om att de sker i Eurasien, men indirekt. Här följer därför ett resonemang om Eurasien, världens centrala kontinent. Fram till upptäckten av Nya världen 1492 hade all historia av betydenhet ägt rum här. Eurasien fortsatte också att vara viktigt och är det än idag. Man bör dock komma ihåg att detta komplex består av fyra delar - Europa, Mellanöstern, Kina och Indien. exp svd

Inledning

Låt oss tala om Eurasien.

Här har vi flera delar att skärskåda. Först har vi Europa. Europa är en klart urskiljbar historisk komponent anser jag: påvedömet, Habsburg, Napoleon, Hitler och EU. Men rötterna går tillbaks längre än så. Antikens Romarrike hade för sin del den statliga tyngdpunkten i Europa. Europa var det geopolitiska kärnlandet. Besittningarna i Mellanöstern var en periferi av erkänt viktig ekonomisk betydelse (men ej geopolitisk). Europa är från antiken över medeltiden till våra dagar en realitet, en av flera byggstenar i pusslet "världen".

Så vad har vi för fler komponenter i Eurasien, vilka nischer eller kretsar har världshistorien utspelat sig på i övrigt?

Asien är för sin del ett alltför vitt begrepp. Asien består egentligen av tre klart urskiljbara nischer, geografiskt som historiskt: Mellanöstern, Indien och Kina.

Till Mellanöstern hör även Afrika norr om Sahara. Ser vi temporärt till världen i övrigt har vi då som nischer eller kulturkretsar Afrika söder om Sahara och Nord- respektive Sydamerika, samt perifera områden som Australien och Sydpolen.

Detta är alltså vad världen består av historiskt och geografiskt: Europa, Mellanöstern, Indien, Kina, Afrika söder om Sahara, Nordamerika och Sydamerika.
Här ska vi dock koncentrera oss på Eurasien:

. Europa
. Mellanöstern
. Indien
. Kina

Vad kännetecknar dessa fyra som subjekt, som byggklossar, som mer eller mindre avgränsade kulturer genom historien?



1. Rötter

Vilka är, att börja med, Europas rötter? Jag har redan nämnt dem men vi tar det igen. Romarrikets nationsbyggande skedde i Europa; de östliga territorier man tog hade redan mognat inom Perserrikets ram och återtogs snart av det i namn av Kalifatet. Europas rötter förutom Romarriket är Karl den stores rike, Habsburg och Napoleons välde samt möjligen Nazityskland och EU. I öster har vi även Ryssland som klart hör till Europa.

Mellanöstern då, vilka är dess rötter? Det är Assyriska riket, Perserriket, Kalifatet och Ottomanska riket.

Indien är Ashoka, Muhammad bin Tughluq (1300-talet) och barockens mogulhärskare med namn som Shah Jahan, Jahangir och Akbar den store. Sedan kom det engelska kolonialväldet -- the Raj. Och idag har vi staten Bhârat som fullvärdig arvtagare till de historiska storväldenas Indien.

Kinas historiska rötter går tillbaks till Shi Huang Di och Hankejsarnas imperium från tiden kring Kristi födelse. Sedan har det varit en stabil kontinuitet med dynastier som Tang, mongolerna, Ming och Manchu. Det kommunistiska Kina är dagens arvtagare till allt detta.




2. "Världserövrare" som inte erövrade världen

Detta är klart urskiljbara eurasiatiska kulturer: Europa, Mellanöstern, Indien och Kina. Hur klara dessa byggstenar är ser man lätt om man synar de så kallade världserövrarna i sömmarna. Till dessa brukar räknas Hitler, Djinghis Khan och Alexander. Må så vara. Men de härskade aldrig över världen eller ens Eurasien, de härskade bara över EN kultur. I den mån de sträckte sig över flera hade de likväl tyngdpunkten i en.

Börjar vi med Hitler så var Europa hans förstahansmål; Liddell Hart hävdar att det var amiral Raeder som förespråkade intervention i Medelhavet med påföljd i det nordafrikanska vansinnet. Hitler drogs endast motvilligt till Medelhavet uppges det (Liddell Hart 1988). Man kan vidare hos Liddell Hart se hur överdriven de allierades rädsla av år 1942 var, rädslan för en nazikniptång från Kaukasus och Egypten. Med denna förmodades tyskarna erövra Mellanöstern och hota Indien men detta var något OKH endast flyktigt berörde, aldrig övervägde som handlingsalternativ (ibid s 186). Ännu ett belägg således för att den nazistiska krigspolitiken prioriterade Europa.

Det gällde alltså världserövrare som inte var det. Mongolernas bestående erövring var för sin del Kina. Alla övriga mongolvinster (Indien, Centralasien, Östeuropa) gjorde man föga intryck på. Någon varaktig stat byggdes inte. Vad gäller Alexander så erövrade han "världen" bara i begränsad, grekisk-antik mening: den av dem kända världen var Medelhavet, Hellas och Mellanöstern. Och Alexander tog förvisso mycket av detta. Men Kina tog han inte. Han visste likt dåtida greker inte ens att det fanns.

Alexander förtjänar epitetet "den store", dock ej namnet "världserövrare". Alexanders inskott i Indien var även högst marginella. (Dock sägs att hans krigande i Punjab försvagade regionen så pass att Chandragupta kunde samla hela Indien under sin spira något senare. Chandragupta härskade 322-298 f Kr och hans son Ashoka 273-232; under den senare konsoliderades väldet över subkontinenten.)




3. Religiös definition

Eurasien rör sig alltså historiskt med vissa nischer: geografiskt är de de kretsar där stater byggs och kultur utvecklas och frodas. De är i Spenglers mening världskulturer: Indien, Kina, Mellanöstern och Europa som vi talar om här. Så vad gäller kultur kan man ju se på religionen och hur den definierat kulturerna ifråga. Naturligtvis hamnar man i cirkelresonemang här: nischerna finns och i dessa nischer verkar de religioner som uppstår. Men religionerna sätter onekligen sin prägel på respektive region. Nischerna/kulturerna/kretsarna (Indien, Kina osv) blir de formar i vilka den religiösa substansen gjuts och framträder som gestalt.

Vilken religion dominerar på varsitt håll? I Europa är det kristendom. I Mellanöstern islam. I Indien hindusim. I Kina är det buddhism (den taoism och konfucianism Kina har är underordnade i det att de saknar svar på den yttersta frågan, vart man kommer när man dör. Buddha ger det svaret, ej Lao Tse och Konfucius).

Att det finns religiösa minoriteter här och där bevisar ingenting. Vilken religion som dominerar var vad som gällde i denna klassifikation.




4. Nutida spörsmål och nischsynsättet

Dessa nischer hjälper oss att avgöra vissa aktuella spörsmål. Som Kinas så kallade hot mot Taiwan. Visst har Taiwan rätt att vara självständigt men historiskt anser jag att Kina har rätt till Taiwan; det tillhör den kinesiska kulturkretsen, det kinesiska storväldet, den kinesiska nischen. Detsamma gäller Korea, där Kina i så fall hade formell rätt att intervenera 1950. Man ville återta en gammal historisk provins. (Koreakriget ses som Stalins påhitt men det hade aldrig gått utan Maos medverkan: vapen från Stalin men manskap från Kina. De ryska vapnen måste man för övrigt betala för till sista patron enligt Mao; källa Bjöl, "En ny världsordning", 1987.)

Indien: varför strider man om Kashmir? Det handlar om indisk enhet, om aktioner inom den indiska geostrategiska nischen. Alla krig här är egentligen att se som ett enda indiskt inbördeskrig, eftersom både Indien och Pakistan är indiska nationer. Etniskt och språkligt är man båda indier, fast pakistanierna skriver med arabisk skrift.

Mellanöstern: alla krig här, från 1945 till dagens Libyenkrig, handlar om vem som ska ha makten i Kalifatets, Perserrikets och Osmanska rikets hävdvunna nisch.

Varför ovänskap Västeuropa-Ryssland, trots "kalla krigets" slut? Det är en splittring som går tillbaka till 395 e Kr, Östroms och Västroms delning. Det är en europeisk affär från början till slut.




5. Så är det

Så måste man se på världen: som bestående av nischer eller kulturer som dessa. Inga andra. Visst sker ökat samarbete, visst har vi globalisering, visst ökar ekonomisk och kommunikativ integration. Men man kan för den skull inte bara sudda ut särarten och historien som lever i dessa kulturer implicit. Hela världen kanske ser på CNN; för den skull pratar inte alla dålig engelska vid middagsbordet.

Religioner och traditionell kultur spelar ännu roll. Internationella bankier, plutokrater och illuminater skulle säkert må om alla männsikor bara såg sig som konsumenter, kedjade till TV:n och livlöst accepterande varje påbud, lobotomerade exempel på "das Man" som villigt låter sig ledas som får. Men det finns, tack och lov, en tröghet i systemet. Än idkar kinesen taosim, än har vi muslimer i Mellanöstern som tillber Gud, än har vi europeiska kristna som glatt sjunger "We are going to meet the King". Där har ni en berggrund ni inte kan nöta ner.

Ska världen integreras mer än idag, ska globaliseringen fortgå, ska det ske med bevarande av särarten i respektive kultur. Kultur och andlighet är morgondagens lösen. Globalisering på materalismens grund är dömd att misslyckas. Den har redan misslyckats vill jag hävda. Den gamla svindeln går inte hem längre. Livet består av mer än att konsumera och lyssna på MSM. Som symptom på det nya har vi INTERNET. Och internet är fritt och sanningen ska göra oss fria.




Litteratur
Bjöl, Erling: En ny världsordning. 1987
Liddell Hart, sir Basil Henry: På andra sidan kullen. Stockholm: Natur & Kultur 1988



Relaterat
Mellanösterns geografi
Eurasien: kärnlandet

Topp 5 sätt att hantera en känslig mage

Generellt mår jag bra. Det är inget kliniskt fel på min mage, den är bara känslig. Uppkördhet och matsmältningsbesvär förekommer. Här följer mina sätt att hantera detta. OBS - notera att det inte primärt handlar om att "äta nyttigt" här. Eventuell nyttighet är en bieffekt av målet att "äta lättsmält".

1. Sluta med mejeriprodukter

Det blev bättre sedan jag slutade med smör, mjölk och ost. Mjölkfritt margarin på mackan, inget annat, och goodbye mjölk. Mjölk är en alltför raffinerad produkt för att vara lättsmält.




2. Bra vatten

Man måste ha bra vatten. Kranvatten duger bra, bara det inte är för hårt. Hårt, kalkrikt vatten har man i östra Svealand, i Skåne, på Öland och Gotland och i en viss region i Jämtland. I Uppsala kunde jag inte dricka kaffe, nu när jag bor i Härnösand går det bra. Det beror på att vi bara ha hårdhetsgrad 2 på vattnet. Uppsala har 15.




3. Ät inte köttfärs, korv

Magen måste ha något att arbeta med. Hel fisk, helt kött är bättre än korv och köttbullar. Det är som med mjölk: maten får inte vara för raffinerad. Tendens till stenåldersdiet.




4. Ät riktig mat

Lev inte på pizza, hamburgare och fika, lev på riktigt lagad mat tre gånger per dag.




5. Ät fiber- och vattenrikt, varierat

Maten du äter ska vara fiber- och vattenrik och vara varierad (och med fett i form av matolja och eventuellt späck på köttet). Ju mer lik puré maten går att tänka sig, ju lättsmältare. Potatis äter jag inte alls. Ris och fullkornspasta däremot en del. Och i övrigt linser, grönsaker, svamp och rotfrukter. Plus lite kött eller fisk. Gröt, palt, pommes frites och alltför mycket bröd går bort = förstoppningskalas.




- - -




Det finns mer att säga här. Målet har dock varit att visa på den diet som är LÄTTSMÄLT. Sedan kan man tala om ekologiskt odlade grönsaker, sprätthöns och allt. Och man kan tala om farlighet i att äta vitt ris och vetebröd. Men va f-n, jag äter godis också. I lagoma mängder.

Något som kanske säger sig själv är att, säg, kokt torsk är mer lättsmält än inlagd sill. Och färskt, kokt fläsk är bättre än saltat dito. Marineringar, inläggningar, insaltningar och alltför exotiska kryddningar är bara att glömma. Smak får du av ingredienserna själva = koka och erhåll en smakrik fond. Visst är kryddor roliga, de där glasburkarna man har på kryddhyllan, men egentligen klarar jag mig utan dem. Men salt då? Salt använder jag.

En annan möjligen självklar sak: kokt mat är mer lättsmält än stekt.

Ett sista ord om lättsmälthet: ska man koka eller äta råkost? Själv kokar jag nästan allt. Sallader äter jag inte. Det är för hårdsmält. Jag blir uppkörd av det helt enkelt. Men vitaminerna då, försvinner inte de vid kok? Kanske en del, men mycket finns kvar i kokspadet/kokar in i själva maten. Och kokta morötter lär till och med vara nyttigare än råa. - Dock gillar jag råa morötter också (ger bra motion för tänderna). Och rå gurka. Men det är nog det enda jag äter rått.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Glädje
Kopisten i Babylon
Jordkrönikan, del 1

Recension: Arabs at War (Pollack 2002)

Det är krig i Libyen. Araber krigar både där samt i Irak. Och Sverige vill sälja vapen till Saudi-Arabien. Och i Tunisien hettar det till. Så vad är att säga om den arabiska stilen när det gäller krig? svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn exp ab

Kenneth M. Pollack har skrivit boken "Arabs at War" (2002). Där utreds varför arabiska nationer i modern tid inte krigat så effektivt. Krigen mot Israel har till exempel gått dåligt på slagfältet.

Varför?

Pollack finner förklaringar som stelt ledarskap och dålig stridsmoral samt oförmåga att få infanteri, pansar och artilleri att samverka, just det som gör arméer till arméer. Araberna har saknat preussisk flexibilitet à la "handla i orderns anda, allt finns inte uttryckligen formulerat". Samt detta att meniga soldater lärs att "bli sin egen chef" (= innere Führung.) Har man detta kan man strida, har man det inte lider man nederlag trots överlägsna styrkor (som Syrien i anfallet mot Golanhöjderna 1973, Irak mot Iran 1979-89).

Ett betecknande exempel på brist på flexibilitet, var för sin del den egyptiska pansarbrigad som helt sonika övergav sina stridsvagnar vid ett tillfälle i Oktoberkriget. Skälet? "Stridsplanen hade förfelats"...

Vad bidrog egentligen egyptiska, saudiska och andra arabiska förband med i segern mot Saddam i Gulfkriget 1991? TV-bilderna visade frikostigt hur arabiska förband befriade Kuwait. Men huvudbördan i besegrandet gjordes av amerikanska och andra Natoförband ute i västra öknen (plus US Marines i inbrytningen på kuwaitiskt territorium). Saudiska armén var praktiskt taget värdelös i strid trots massivt stöd av amerikanska enheter, som i slaget vid Ra's al Khafji.

- - -

Israels armé har för sin del haft mer "preussiska" kvaliteter, mer självständighet och flexibilitet. Chefer som leder från fronten, "följ mig" och så vidare. Man har inte lyckats uppamma samma mentalitet i arabiska förband. Pollack visar det i sin bok. Det hela sammanfattas väl i en recension av Burke G. Sheppard. Vari består den generella arabiska bristen på talang för modernt krig? Jo, i allt detta:

Arab troops generally lack the technical competence to maintain complex military equipment, and frequently must depend on outside experts contractors for their logistics and maintenance. They are frequently lousy shots. They rarely patrol, and show little skill at it when they do. Unit commanders often have depended on higher authority to tell them the local tactical situation rather than relying on their own reconnaissance, and thus are frequently caught flatfooted by the enemy. Their small unit leaders show little or no initiative. They can sometimes execute a carefully rehearsed or very simple plan, but cannot adapt to the fluid conditions of modern mechanized war.

Detta är en svidande kritik: brister i underhåll och logistik, dåligt skytte, det patrulleras för lite och för dåligt, befälen leder stelt och inte efter fritt tolkningsbara ramorder.

Och detta stämmer med annat man hört. Sune Nyström framhöll till exempel i Arménytt en gång att israelerna inför sexdagarskriget visste att egyptierna ogillade såväl närstrid som strid i mörker. Alltså såg israelerna till att öva upp sig i dessa discipliner.

Som militär analys är Pollacks bok OK. Men vad man saknar hos honom är en djupare diskussion om icke-militära faktorer, som arabisk mentalitet. Min teori är i så fall denna: att den arabiska mentaliteten inte lämpar sig för offensiv, sikta-mot-horisonten-krigföring som i västerlandet. Israelerna å sin sida, de hade väl mer av den andan i sig tack vare sina judar i förskingringen som återvänt. Man hade mer västerländskhet i blodet. Det är den spenglerianska förklaring jag föredrar.

Oswald Spengler hävdar nämligen att varje kultur styrs av en viss sinnebild. Den västerländska sinnebilden är SLÄTTEN, framdanad på de västeuropeiska slätterna från Nordfrankrike till Ural. Den främreorientaliska symbolen är däremot GROTTAN. Man har sina arabeskprydda grottor i sina moskéer, man har driven vetenskap kring detta (se årets fysiknobelpris om kvasikristaller vars mönster liknar arabesker) och annat men man saknar den västerländska blicken mot horisonten, yttrad hos oss i pansarkrigföring à la Guderian och Patton, ärvd av Moshe Dayan i Israel.

- - -

Om ni nu säger: "Men detta är ju rena metafysiken!" så håller jag med. Man måste ha en filosofisk grund för historien. Har man det inte hamnar man i den rena historiematerialismen, som inte förklarar någonting. Man kan inte förklara ett skeende i kvantitativa termer. Man måste se till immateriella faktorer som mentalitet och sinnebilder.

Men även om man godtar metafysiken med kulturer och deras sinnebilder - är inte slätten för sin del väldigt arabisk, är det inte mycket vida öknar i Mellanöstern och på arabiska halvön?

Förvisso. Men araberna ser inte samma sak i dessa öknar som vi...!

Detta blev jag uppmärksam på i filmen "Lawrence of Arabia". Lawrence har fått audiens hos kung Fahd. Denne rackar ner på Lawrence romantik inför dessa vidder, säger att det är typiskt västerländskt att känna något för öknens tomhet, att se några som helst möjligheter där. Vi araber (fortsätter kungen) vi hatar öknen. Vi gillar grönska och trädgårdar!

Härifrån kan man ju dra det till grottor, arabeskprydda moskéer - om man vill. Sant är nog att ökenromantik är något specifikt västerländskt, en projektion. Se även boken "Orientalism" (1978) av Edward Said. - Västerlänningar ser öknens möjligheter och kan därför kriga där (Nordafrika 1941-43, Gulfkriget 1991, Irakkriget 2003). Araberna själva är inte så briljanta i ökenkrig. Varför? För att de hatar öknen, ogillar att verka i den...?




Relaterat
USA:s återtåg
Gulfkriget

Svensk fantastik idag

Härmed en exposé över aktuell svensk fantastik, dvs fantasy, skräck och science fiction. Utgivningsmässigt är det en vital genre, moderna svenska författare skriver nämligen ofta om annorlunda länder, parallella världar, underliga händelser och övernaturliga ting. UPPLAGEmässigt må det fortfarande vara deckare som gäller i detta land men det tror jag är en övergående trend. Deckarberättelsen är ju till sin art rätt vardaglig: den har i huvudrollen en polis som Vet Hur Det Är och låter omvärlden veta det. Fantastikberättelsen däremot är mer öppen: den undersöker främmande väsen, världar och idéer. Man kan säga att deckaren är ”epistemologisk”, fantastikberättelsen däremot ”ontologisk”. Hur som helst tror jag fantastiken är på frammarsch, den kan kartlägga vår omvärld i en föränderlig tid. Om inte annat kan skräck/horror, en delaspekt av dagens fantastik, ge utlopp för den ångest som grasserar i den moderna tillvaron. I denna artikel skärskådar jag mer eller mindre aktuell svensk fantastik. svd svd svd

1. Demonisk glöd

Vi kan ha olika ambitioner här i livet. En vill bli Doris Perssons pojkvän, en annan vill bli kolonialchef på ICA Bandhagen, en tredje vill bli ”Sveriges splatterkung”. Detta sista var förmodligen vad C. J. Håkansson hade som ambition som ung och nu, långt om länge, har han blivit det. När Eskapix ger ut hans böcker såsom ”Fjärilen från Tibet” annonseras Håkansson som just detta, ”Sveriges splatterkung”. Annars är CJ något av en arbetarhjälte. Han skriver krönikor i ArbetarenZenit. En proletärförfattare för vår tid?

”Fjärilen från Tibet” är effektsökande ”fulskräck”, CJ:s egen etikett. I samma genre skriver Stewe Sundin, även han utgiven av Eskapix med en roman jag nu inte hittar titeln på. Men om hans noveller vet jag mer, som jag bloggat om här. Det finns en viss autencitet här inom ramen för det fantastiska, det bisarra och blodiga. Det har liv och nerv, en demonisk glöd kanske.

Mer subtil skräck får vi från Pål Eggert med ”De döda fruktar födelsen” (2010). Denna story tenderar åt nihilism men vilken modern författare är inte nihilist; den svenske fantastikläsaren får ta vad han får. På bestsellersidan i skräckgenren har vi sedan författare som Johan Theorin, Andreas Roman och John Ajvide Lindqvist. Den sistnämndes debut från 2004 har ju blivit film och allt så den torde finnas att köpa på en lastpall på närmsta Coop Forum: ”Låt den rätte komma in”.

Skräck handlar det om, men varför denna fixering vid skräck hos dagens publik? kan man fråga sig. Men som jag antydde i början: skräck brukar gå bra i ångestfyllda tider. På 70-talet var det goda tider för Frankenstein & c:o och detsamma gäller idag om man ser till skräckens popularitet hos svenska författare och andra. Skräcklitteratur speglar världsångesten helt enkelt. Dock undrar man vem som tar upp en roman av Ajvide Lindqvist om vi på TV en vacker dag får höra nyheter om undantagstillstånd i USA, atombomb i Mellanöstern och militärdiktatur i Ryssland. Verkligheten kan komma att överträffa dikten; då gäller det att diktarna odlar sin särart och inte bara etiketterar sig som ”skräck”, ”rysliga berättelser” och liknande lättköpt. Genrer är bra för allmänorientering och klassificering, men de får inte bli ALLT man som författare associeras med.

Men vi fortsätter på skräcktemat! Noveller med viss inspiration från USA:s framlidne storhet inom weird fantasy, H. P. Lovecraft, finner vi i Anders Fagers ”Svenska kulter” (2010). Just novellformatet är intressant; detta har dömts ut som dött av mainstreamlitteraturen (deckare, historisk fiction, sedesskildring) men inom skräck och övrig fantastik lever det och har hälsan. Och generellt sker visst en ljusning för novellen idag, det medges så att säga även centralt. Bland annat nämndes det av SvD:s kulturchef Ludvig Herzberg för ett tag sedan. "Novellens renässans" talar man om. Med nya tekniska läsformer (ipad, mobil osv) kan det bli som förr, under 1800- och 1900-talet då alla tidningar, både dags- och veckotidningar tryckte noveller tämligen ofta.




2. Breda författare

Alf Yngve torde kunna kallas ledande svensk författare i den traditionella, teknopräglade skolan: tänk rymdskepp, utomjordingar, robotar och framtid. Trilogin ”Terra Hexa” gavs 2004-07 ut på Wela förlag. Yngve kan sina saker, han är driven. Dock är åsikterna av det liberalt traditionella slaget (krig är dumt, soldater är dumma, religion är dåligt, leve vetenskapen). Men för den som vill ha 70-tals-sf med svensk vinkel uppmanas gå till Yngves sajt med länkar till gratis e-böcker, noveller med mera.

Som sagt, novellen lever i fantastikformatet. Ända sedan Edgar Allan Poe har kortprosan varit perfekt för berättelser om annorlunda miljöer, annorlunda länder, annorlunda idéer; sedan triumferade den fantastiska novellistiken i blad som Hugin, Der Luftpirat, Amazing Stories, Astounding och Weird Tales. Svenska sf-tidskrifter ligger idag nere, med ett undantag: Eskapix. Mer om den nedan. Här ska det handla om de ANTOLOGIER som ges ut. Se bara på FEL förlags antologi 2009 ”Science Fiction” med bidrag av bland andra K. G. Johansson, Alf Yngve, Love Kjölle och Annika Jägerbrand. Kjölles bidrag är för sin del en elegant alternativhistoria i europeisk sekelskiftesmiljö, mycket stilsäker steampunk. Klockrent säger jag.

I antologifacket har vi även föreningen Catahya som gett ut flera volymer. Den senaste hette "Vansinnesverk" och kom i maj i år. Temat är ”galenskap/förändring”. Det är en gedigen samling. Processen fram till tryck bestod av många steg: när man väl fått sitt bidrag antaget så sändes det till litteraturrådet för en extra läsning, sedan fick man förslag på ändringar, sedan inarbetades dessa och sedan var det klart för tryck. Förutom mig bidrar bland andra Sarah Saville, Jonas Wessel och Andrea Grave-Müller.

För den som vill LYSSNA på fantastik har vi också Elektrubadur. Detta är podcast, debutsänt i somras: noveller upplästa och sparade som ljudfiler, fritt att lyssna på och sedan diskutera på det vidhängande forumet. Tre avsnitt har sänts. Det har varit berättelser av storheter som Erik Granström, Alf Yngve, Christina Brönnestam och Elin Holmerin samt den gåtfulle "LS", varom mer senare.

Det om noveller. Men fantastiken passar även för romaner och tegelstenar. Fantasy i tegelstensform bjuder Erik Granström på i ”Svavelvinter” (2004). Detaljerat, välskrivet och brett upplagt om fantasivärlden Trakorien. Dock tvivlar jag på att en värld kan bestå med TOLERANS som överideologi. Språket och drivet i böckerna är av god klass, frågan är bara om det räcker. En roman måste trots allt handla om något, förmedla något utöver intrig, rollfigurer och miljöer. But I’ll give him the benefit of my doubt, kanske är Granström den guru vi väntat på. Och för er som gillade ”Svavelvinter”, hav tröst för nu har uppföljaren kommit: "Slaktare små" (2011). Antagligen blir det hela en trilogi till slut. Granströms hemsida finner du här.




3. Välstädat

Välstädade åsikter finner vi i Karolina Bjällerstedt-Mickos’ ”Till Esperani”-trilogi: krig är dåligt och kultur är fint. Vi har även en huvudperson det är lite lagom synd om. Så jag har mina reservationer. Men samtidigt har KBM elegans i handlaget, tonen i boken känns ”Astrid Lindgren” som bäst. Det är en vuxen fantasy, en påhittad värld men utan magi och trolldom; en realistisk roman men ändå med spelrum för breda penseldrag, en lovande utflykt i annorlunda land. Romaner måste inte alltid handla om Stockholm 1968 eller Ystad 1996, det visar oss KBM och andra fantastiker...!

En lovordad fantasy är för sin del Andreas Björkelids ”Ondvinter” (2009). Detta är formellt gott hantverk men varför detta fixerande vid vinter och förtvining? Svart eld, Svavelvinter, Ondvinter, Midvintermörker... Det sista råkar vara namnet på en näraframtids-thriller, privatutgiven 2010 och 2011 antagen av Massolit förlag. Det lär till och med komma en ny utgåva 24 oktober i år, lätt reviderad och översedd men i övrigt som förr. Boken är skriven av Lars Wilderäng som annars bloggar på Cornucopia. Den bloggen är välunderrättad om ekonomi och säkerhetspolitik och hans bok är detsamma, en tät sak om rysk ockupation av ett avrustat, blottställt Sverige. Ett trovärdigt scenario alltså för vi saknar idag en armé och en doktrin för att försvara vårt territorium. Se upp Jan Guillou; här har du en lika påläst och stilblind prosaist som du, väl ägnad att ta upp din fallna mantel.

Nå, vad finns det mer att ta på i fantastiksverige? En udda bok är ”Robotfolket” av Mats Sederholm och Linda Bjuvgård (2009), en bok om konspirationer med 1984-vibbar. En lovvärd exposé. Idéer som dessa behöver exponering: jag gillar ju så varför inte detta. Snyggt omslag har den i alla fall och hemsida här.




4. Entusiasm

Jag slutar där vi börjar: med skräck och weird fantasy. Ett flaggskepp för svensk horror är nämligen tidskriften Eskapix som getts ut sedan, ja, flera år. Håkansson, Sundin, Eggert, FG Granlund med flera har publicerats här. Layouten är frän och sexig, det är lite ETC möter Colorod möter Weird Tales över denna produkt. Redaktören Håkan Holmström är en personlighet, precis sådana man behöver i en kall, grå värld som Sverige 2011. Folk som inte skriver som byråkrater, folk som är lite GALNA för att nu använda en kliché. Musiska människor, folk som lever och dör för inspiration, färger, former, musik.

Det är proffsigt men kul, det är liksom lite på gränsen. Det är ENTUSIASM inom stilsäkra ramar. Blogg här. Så Eskapix lever än. Till nyligen hade vi även sf-magasinet Nova SF med publicering av främst amerikansk novell-sf, vi hade Mitrania med svenska noveller och vi hade Jules Verne-magasinet. Den sistnämndas redaktör Sam J. Lundwall tycks nu ha fått nog; JVM finns ej mer. Även Nova och Mitrania tycks ha pausat. Mycket kan sägas om JVM, Mitrania och Nova men det får räcka med detta omnämnande och ett hopp om en återkomst till publiceringens trycksvärtsdoftande land.

För övrigt behöver ju litteratur inte vara tryckt längre, den kan även läsas i e-boksform eller som PDF:er. Detta har inte helt slagit igenom än, pappersboken behåller sin ställning. Det finns ju t ex fortfarande bokhandlar. Jämför med skivaffärer; dessa är helt utkonkurrerade anno 2011 till förmån för virtuella format. För böcker betyder nätet framför allt ökad postorderdistribution (vilket i och för sig kan konkurrera ut bokhandlarna på sikt). Nåväl; vad gäller e-böcker tänkte jag här länka till en svensk författare som lagt upp en sf-roman gratis. Det rör sig om den ovannämnde "LS". Ni som har läsplatta, iPad eller motsvarande pryl (det kan räcka med mobiltelefon eller Blackberry) kan ju prova och ladda ner, det är gratis. Blogginlägg med länk.




5. Fantastiken finns

Slutsatsen då? Jag upprepar vad jag antytt ovan: svensk normalroman av idag måste varken handla om en medelålders deckare som jagar en psykopat eller om en ung man med konstnärsdrömmar. Den kan lika gärna vara en episk saga, en skräckberättelse med metafysiskt djup eller en skildring av en framtida verklighet.

Oavsett upplagor och siffror så har vi idag många svenska författare som rör sig naturligt i miljöer inspirerade av Tolkien, Stephen King, Asimov och Heinlein, Lovecraft och Gibson. Det är annorlunda länder som kartläggs med frenesi och bravur och äventyret har bara börjat. Tidsandan gynnar fantastik. Fokus på dagens berättelser må ligga åt underhållning och yta men de fantaster som förmår ge sin prosa metafysiskt djup kommer nog att bestå bortom 2011.




Relaterat
Mårtensson i Nova SF
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

Bild LS