tisdag 31 mars 2009

Gulfkriget

Det ska här handla om Gulfkriget, det där som varade 1990-91 och som visades på TV medan det pågick. Det ska handla om Gulfkrig, Powell, Saddam och Patriotrobotar. Något djupsinnigt om krigsorsak mm har jag inte att säga, jag fokuserar på förloppet i sig samt, på slutet, på en del personliga minnen.




1. Krigsutbrottet

Under 80-talet krigade Iran mot Irak; då var det denna konflikt som kallades "Gulfkriget". Iran hade för sin del avskaffat sin reguljära armé efter revolutionen 1979 vilket lockade Irak att anfalla landet. Iran stred bara med revolutionära garden, amatörer som mejades ner av Iraks konventionella förband. Sedan övergick Iran till sedvanlig arméorganisation igen men skadan var tydligen redan skedd; 1988 måste man kapitulera för Irak.

Irak under Saddam Hussein kände sin styrka svälla och man såg sig om efter nästa byte. Det blev så klart den lilla rika oljestaten Kuwait i sydöst. Den 1 augusti 1990 invaderade man landet helt sonika; ockupationen var fullbordad några dagar senare. USA hade från början "handfallet" sett på men nu beslöt man sig för att skydda Saudi-Arabien mot eventuella fortsatta irakiska anfall -- och kanske borde också Kuwait återtas, för om Irak behöll sin erövring skulle det kontrollera 20% av världens oljetillgångar.

USA under president Bush senior meddelade Saudi-Arabien att man var villiga att skydda dem. Saudierna gick genast med på det. Att börja med skickade man 82:a luftburna divisionen, en jaktflygeskader och ett hangarfartyg.

Det hela underlättades av att FN fördömde Iraks ockupation enhälligt. Senare antog FN resolutioner om att en FN-koalition skulle befria Kuwait om inte Irak lämnade landet frivilligt. I koalitionen kom att ingå brittiska, franska och arabiska förband förutom amerikanska. In alles ett 30-tal länder bidrog med hjälp.




2. "Desert Shield"

USA råkade vid denna tid ha ett veritabelt mellanösternkommando, en stab med öronmärkta trupper för insats i regionen om det hettade till. Detta "Central Command" hade inrättats redan av president Carter, efter revolutionen i Iran då regionen blev instabil. USA måste ha koll på sin oljeförsörjning, kunna utöva hegemoni i Mellanöstern där oljan fanns, och därför måste man också vara beredd att strida för det. Sådan var tanken bakom Central Command.

Staben hade sitt högkvarter i Tampa, Florida och chef för kommandot var vid tiden general Norman Schwarzkopf. Han blev nu befälhavare för den pågående operationen, att skydda Saudi-Arabien plus eventuellt mer. Han kom också på namnet för det hela: "Desert Shield", en sköld i öknen. Ännu gällde det bara att stoppa vidare irakisk aggression, men man planerade också för en andra fas, att befira Kuwait: "Desert Storm".

I början av september 1990 fanns tiotusentals trupper i Saudi-Arabien, mest amerikanska. Förutom 82:a divisionen fanns där en division från marinkåren och två armédivisioner var på väg. Bush lät kalla in 200 000 reservister, ett stort steg: majoriteten av dessa "weekend warriors" hade aldrig trott sig behöva utkämpa ett krig, de såg arméreservandet mest som en hobby. Men nu var det dags att uppfylla kontraktet, man måste dra i krig vare sig man ville eller inte.

USA:s flygvapen utarbetade en plan för flyginsatsen; man skulle attackera djupt in i Irak, slå ut dess ledningsfunktioner, transportsystem och luftvärn. Senare utökades planen till attacker mot Iraks markstyrkor i Kuwait.

I slutet av 1990 hade FN-alliansen 600 000 man i Saudi-Arabien. Av dem var 400 000 amerikanska. Iraks styrkor i Kuwait var 450 000 man, plus 3 800 tanks (T-72:or, T-80:s), 2 500 arripjäser och ett modernt flygvapen med bland annat MiG 29:or. (Som vi såg blev det inte så mycket strider, Irak var rätt utslaget när markkriget började -- men det är lätt att säga i efterhand, på papperet var det en formidabel motståndare man hade framför sig.)




3. "Desert Storm": luftkriget

Irak fick ett ultimatum av James Baker, USA:s utrikesminister: om de inte lämnat Kuwait före den 15 januari 1991 skulle
FN-koalitionen börja bomba dem. De skulle drabbas av ökenstorm, av "Desert Storm".

Men Iraks utrikesminister Tariq Aziz lät meddela att man skulle stanna i Kuwait, USA:s flyghot med mera struntade man i. Så deadlinen gick ut -- men alliansen väntade två dygn innan man satte igång, man ville inte verka alltför ivriga. Klockan 0300 lokal tid den 17 januari började man, med B-52:or som startat i USA och som avfyrade kryssningsmissiler mot nyckelmål i Bagdad.

Dessutom förstörde arméhelikoptrar radaranläggningar vid gränsen. Och missiler sköts från örlogsfartyg i Persiska viken och Röda havet. Luftvärnet över Bagdad var för sin del ineffektivt. Iraks flygvapen kom knappt i luften.

Efter två timmar hade FN-alliansen flugit 850 uppdrag:

. Iraks luftförsvarssystem var utslaget

. Förråd stod i brand

. Två avfyrningsplatser för Scudmissiler hade träffats

. Två egna flygplan hade förlorats

USA:s högste militär ("stabs-ÖB" i brist på bättre titel, Chairman of the Joint Chiefs of Staff) var vid denna tid general Colin Powell. Han presenterade en plan för att besegra Irak: slå ut luftförsvar och staber, skär av underhållet för armén i Kuwait och angrip sedan själva armén. "Cut it off and kill it" sammanfattade han det hela.

Planens grund var att en markattack måste till, det gick inte bara att slå ut Irak med flyginsatser. Inte alla förstod detta då, man tyckte ju att luftkriget gick så bra. Men "kriget är inte över förrän man tvingat upp fienden ur sin skyttegrop för att skriva på fredsavtalet" som någon sagt, jag tror under andra världskriget. Detta var ånyo en tillämpning av denna visdom.




4. Scudmissilerna och Israel

Ett veritabelt gissel under kriget var Scudbombningarna, avfyrningarna av kortdistantsrobotar från Irak mot Israel. I slutet av januari började Irak avfyra dessa rysktillverkade missiler med 500 km räckvidd och stridsspetsar med vanligt sprängämne, med destination Israel.

Ett smart drag -- för nu ville såklart Israel slå tillbaka mot detta hot, men gjorde man det skulle arabnationerna i FN-koalitionen dra sig ur snabbt som ögat. Israel måste därför hållas utanför striden.

Israel ville sätta in flyg och markstyrkor mot irakiska västöknen för att slå ut Scudramperna. USA övertalade dock landet att låta koalitionen göra jobbet, dels genom att ge israeliska städer lv-skydd i form av Patriot-robotar, dels genom att omdirigera en stor del av flyginsatserna mot Scudbombning.

Man sände brittiska och amerikanska kommandostyrkor in i västöknen för att söka efter Scuds, för att med lasermålangivare och annat kunna dirigera flyget mot ramperna. Andy MacNabs "Bravo Två Noll" handlar om en brittisk commandostyrka som får just ett sådant uppdrag -- men man upptäcks, splittras och fångas in.




5. Markkriget

Flygkriget hade pågått i över en månad. Det började bli dags för markoperationen. Irak fick en sista chans att dra sig tillbaka - men den ignorerades, så 0400 lokal tid den 24 februari korsade FN-trupper gränsen till Kuwait. Det var marinsoldater och en stridsvagnsbrigad, följda av bland annat saudiska, egyptiska och kuwaitiska enheter.

Väster om Kuwait jagade luftburna och pansrade divisioner långt in i Irak för att skära av den irakiska reträtten. De förra skulle stanna när de nått floden Eufrat.

Den andra dagen stred marinkåren kring Kuwait Citys flygplats. Trupperna i väster avancerade med låga förluster och tog tusentals fångar. 28 amerikanska soldater i ett saudiskt läger dödades av en Scudmissil, ett oväntat bakslag.

Den tredje dagen befriades Kuwait City av marinkåren och arabiska förbamd. I öknen hade 27 fientliga divisioner slagits ut eller oskadliggjorts. 38 000 fångar hade tagits. Pansarstrider stod i norra Kuwait mellan VII:e kåren och Iraks elit, Republikanska gardet.

På morgonen den femte dagen, 27 februari, var läget följande:

. Marinkåren och arabiska trupper höll Kuwait City

. VII:e pansarkåren hade omringat Kuwait. Endast Republikanska gardet bjöd fortfarande motstånd

. Längst i väster hade en luftburen kår nått Eufrat

President Bush föreslog att man skulle upphöra med striderna: målet med FN-resolutionen var nått, Kuwait var befriat. Powell och Schwarzkopf höll med. FN-koalitionen upphörde med operationer vid midnatt den 27 februari, Washingtontid. Markkriget hade pågått i precis 100 timmar -- och med endast 147 amerikanska soldater stupade i strid.

Kriget var över, en definitiv seger var vunnen.




6. Personliga minnen

Gulfkriget var alltså en ganska snabb affär om vi ser till markkriget. De irakiska trupperna gjorde föga motstånd, det kan vi konstatera idag. Men när väl kriget rasade var det en ganska stor sak, det var en följtong i alla medier och det rådde lite masspsykos, ända från hösten 1990 till sluttampen i februari.

Det glunkades till exempel om kriget skulle sprida sig, om vi här i Sverige skulle dras in. Och nog höjde vi garden: det var till exempel mycket buller från F 16/Uppsala dessa dagar, "höjd beredskap" snackade man om. Och för första och enda gången sedan jag muckade 1985 frågade jag mig om det nu skulle bli dags att rycka in, att "bege sig till sporthallen i Västerås för busstp till Kronans förråd 2 km nv Ånge"...

Det slapp jag. Men nog var det krigsnoja i luften. Det var helt annan stämning då än i Irakkriget 2003.

Det var mycket krig på TV, mycket F-14 och MRCA Tornado och B-52:or -- och barn som såg det hela byggde till exempel plastmodeller för att bearbeta ångesten...! "Vi har slut på B-52:or" minns jag en leksakshandlare säga på TV. Barn som trodde att kriget skulle komma hit ringde även BRIS' telefon, men då kunde de få lugnande besked:

- Det där kriget håller på långt härifrån. Om man skulle åka bil dit så skulle det ta flera dagar...

Sa BRIS till oroliga barn. Men även vuxna oroades; jag minns en bekant som ogillade scenerna från Tel-Aviv med ylande sirener och fallande Scud-missiler. Ja inte var det vackert, jag ogilla't själv -- och denne bekant blev smått konfys, han sa "jag vill för mitt liv aldrig höra det där ljudet igen"...

Sirenljudet alltså. Ja så var det -- men jag kan inte garantera att han aldrig får höra det igen - men vad vet jag. Kanske var detta Gulfkrig den sista krigsnojan, kanske är alla krig småskaliga och hanterliga hädanefter; kanske är det bara terrorhot som höga vederbörande säger nuförtiden, ärade experter och andra, kanske är det allt vi behöver frukta...




7. Ett otypiskt krig

Gulfkrig: det blev nyår, januari och februari och markkriget drog igång -- och detta gick bra, allt var över snabbt. "Mannen på gatan" torde ha glömt allt elände med detta krig rätt snabbt, skräckscenerna med Scuds över Israel, bombade civila hus och sårade och allt. Kvar var bara intrycket att krig av idag går snabbt, allt är över på 100 timmar.

Men att detta krig vore typiskt för dagens och morgondagens krig, det skulle inte jag hävda -- nej jag gör det inte, vad än experterna må säga! Terrorhot åsido; vad skulle till exempel hända i ett konventionellt krig med jämnstarka parter, med utdraget flygkrig och utdragna strider på marken? Ett krig som teoretiskt har duellkaraktär, med stötar och motstötar? Här var ju striden tämligen ensidig, med FN-alliansen som i lugn och ro kunde utdela sina stötar mot en mer eller mindre försvarslös fiende.

FN-alliansen kunde följa sin plan ganska väl, det mesta gick på räls. Och så är det inte i sedvanliga krig om man får tro Moltke: "Ingen plan överlever de första tre minuternas träffning med fienden." Han var van vid kriget som duell, med stötar och motstötar, han visste vad han talade om.




Källor
Dilip Hiro: Desert Shield to Desert Storm. The Second Gulf War. 1992
Colin Powell: My American Journey. 1995
Norman Schwarzkopf: Man behöver inte vara hjälte. 1992




Relaterat
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)

söndag 22 mars 2009

van Vogt och symbolen


Alfred Elton van Vogt var en gåtfull man. Han skrev tekniska sagor av andlig styrka. Här kollar jag in det symboliska hos mannen ifråga, hans hieroglyfer och sinnebilder som visade utöver sig själva.




En kongenial beskrivning av van Vogts egenart ges av Eric Fylkeson: "Man har känslan av att boken handlar om något annat än det som beskrivs, och att detta är viktigt." (Lektörsutlåtande från BTJ om "Makten och stjärnorna")

Man känner sig stå inför något gåtfullt, något oförklarligt när man försätts i en van Vogt-roman. Det är symbolismen som verkar, det är hieroglyfer som talar till ens undermedvetna. Miljöer, föremål och intrigtrådar pekar utöver sig själva.

van Vogts "Världen och Noll-A" gavs ut inbunden 1948 och därefter följde en fransk översättning av Boris Vian. Det blev succé; surrealisten Vian gav prestige åt van Vogt, liksom Baudelaire på sin tid lånade sin nimbus åt Poe då han översatte denne till franska. Den franska fantastiken fick en nytändning med denna van Vogt-utgåva, kanske var detta första användingen av termen "science fiction" i landet.

Brian Aldiss ägnar rätt stor uppmärksamhet åt van Vogt i "Trillion Year Spree" (1986). Den typiske sf-författaren på 40-talet var en magister som visste svaret på allt; van Vogt däremot "proceeded to beat your brains into scrambled eggs", säger Aldiss. Och förvirring och myror i skallen får man så det räcker hos van Vogt, mestadels en skön känsla men ibland är det gåtor och komplexitet som självändamål. "The Null-A serials appeared to be saying something profound - no one has yet discovered what." (ibid)

van Vogt kunde mata sin intrig med befängda idéer bara för att hålla den igång, vilket i lyckade fall gav texten en drömlik kvalitet. Då spelade det ingen roll att prosan var simpel och personskildringarna ytliga; allt levde vidare på sina egna premisser, i sant symbolistisk anda. Läsarens undermedvetna fick jobba skift - som i slutet av "Cargills universum", med spekulationer bortom sans och vett framförda på nykter magasinsprosa, liksom "Slan" och "The Weapon Shops of Isher" i sina bättre stunder.

En variant på konsten att slänga in konstiga saker i intrigen ges i sista Isherromanen, vars allra sista ord är: "Detta är de som ska härska över sevagrammet." Detta är första gången detta "sevagram" nämns - så man står där med myror i skallen, eller kanske med en känsla av det sublima, av "sense of wonder" och förundran upp över dharmachakra...

Annars propagerade van Vogt i Noll-A-romanen för att uppleva problem icke-linjärt: att inte reducera dem aristoteliskt (noll-A, icke-Aristoteles, geddit) och analytiskt utan försöka se hela systemen, se helheterna bortom begreppens bedrägliga ytliga. Kanske var detta vad Baron de Korzybski lärde, han som lanserade icke-aristotelisk semantik, "generell semantik".

Lite avslutande lästips. "Cargills universum" ("The Universe Maker") behåller för sin del spänsten boken igenom, innehåller lagom invecklad intrig och har något drömlikt över sig; snygg omslagslayout av SamJi och surreal målning av Karel Thohe. "Slan" har jag läst i den förkortade svenska utgåvan från 1973; purister, även såna som hatar van Vogt, tycker såklart att detta är helgerån, men jag tyckte romanens första del var halvseg ändå - så nerkortning torde här bara ha varit av godo.

Annars gillar jag långnovellen "Vault of the Beast" (på svenska som "Odjuret på Mars" i Kosmos 18, "Tvekamp i Kosmos"), med nonsensmatematik och föränderlig alien i huvudrollen, samt "Atomstormen" i samma serie, en van Vogt-antologi med ett och annat läsvärt. Som "Concealement" ("Okänt monster"), en novell med kvardröjande gestaltkvalitet.

van Vogt brukade inlemma termer i sina berättelser bara för att de lät bra, som "icke-linjär historieskrivning" och "nexialism". Det hindrade inte att han därmed fattade kärnan i dessa begrepp, bättre än en som medvetet tänkt igenom begreppet och analyserat det på formell väg. Drömlogik? Nog hade han kontakt med sina inre regioner; en viss story skrev han genom att sätta klockan på väckning successivt under natten, och vid varje uppvaknande tvinga sig att tänka på denna text...




Relaterat
Science Fiction Seen from the Right
Eld och rörelse: fri pdf

torsdag 19 mars 2009

Bilens aura: det intryck bilen ger


Det ska här handla om bilar och det intryck de ger. Bilden ovan föreställer en Buick Century Gran Sport 1973, en vacker bil må jag säga.




Jerry Cornleius lämnar sin Duesenberg lyxbil olåst i vid ett tillfälle i "The English Assasin". Han gör det medvetet, eftersom "its aura would protect it."

Det är nu inte alla lyxbilar som har en sådan aura, skulle jag vilja hävda. När Clarkson testade nya Aston Martin i "Top Gear" jämförde han den med Ferrari, och sa att denna nog vore en bättre bil men "du blir bättre bemött i en Aston Martin"...

Ferarri ger ett lite vulgärt intryck, ger associationer till nyrik snobb, medan Aston Martin erinrar om stil och klass.

Eller ta Mercedes S-Klasse på 80-talet. Mercedesdirektörer som körde runt i såna kunde i Frankfurt mötas av öppet hån, ja fientlighet, i samband med tuffa tider för företaget. Det var också en ful bil, såg ut som en pansarödla. Annat då med den evigt lockande Rolls Royce.

Decembernumret 2007 av Diego besöker Rolls Royce-fabriken i Goodwood, dit den flyttat efter att ha legat i Crewe i flera år. Det är i samband med de tyska ägarna som flytten skett, mycket skapades nytt då i början av 2000 -talet. Men Rolls Royce skulle förvisso förbli en engelsk bil tillverkad i England. Och sitt renommé som stilfull lyx har den behållit, dess aura är intakt.

- Bortsett från ett tillfälle då en kille gav mig fingret när han körde om mig, säger fabrikschauffören Rodney, har det inte varit så - ta i trä. Folk är i allmänhet väldigt intresserade av bilen och kommer fram och ställer en massa frågor när jag parkerar någonstans.

Det räcker inte med att göra en dyr bil, den måste ha något annat också: aura, "feeling", "det". Ungefär som när den där tyske generalen beslöt att inte försvara Paris som en fästning inför de allierades anstormning; kanske var han en särdeles reko typ, en som ändrade historien med sitt beslut, men jag vill hävda att han var tvingad att handla som han gjorde. Paris aura hade honom i sin makt. Choltitz hette han för övrigt.




Relaterat
Japansk bilindustri
Channeling, sectioning, chopping...
Wagner: Nibelungens ring
Mythago Wood

fredag 13 mars 2009

"Antropolitan Spring"


Jenro Klao är ute och reser, reser i tid och rum. Som första anhalt hamnar han i Leningrad 1987, dagens Sankt Petersburg. Där möter han en vägvisare vid namn Geridon, en vithårig man i polotröja och kavaj. Man går Moskovskaja Prospekt norrut och går ner i en t-banestation:
Min guide sa att vi skulle till ett café i centrum. Vi tog därför av ner i en trappa, passerade en kur där Geridon betalade för oss två och fortsatte ner i underjorden via en rulltrappa. Strax stod vi i en låg, avlång hall i grön granit. Det fanns en rad dörrar på varje långvägg.

- Var är vi?

- Det är en tunnelbanestation.

- Men var är spåren? sa jag. Nog måste det finnas spår i en tunnelbana, så mycket tror jag mig veta.

I samma ögonblick öppnades dörrarna längs ena väggen - och se, bak dörrarna skådades själva tåget med sina motsvarande dörrar öppnade. Det var bara att kliva på.

- Men varför detta arrangemang?

- Inte vet jag, sa Geridon. Kanske vill man hindra folk från att kasta sig framför spåret.

- Så alla perronger ser ut så här?

- Nej, bara vissa.

[s 107]

Ja, så kan det se ut i Leningrads t-bana; se för övrigt bilden. Jag tror det kallas "hissdörrs-arrangemang".

Detta är ett utsnitt ur min roman "Antropolis" som handlar om mer än detta: det handlar om en stad i framtiden där esoterica strider mot teknokrati, och där nämnde Jenro Klao blir en tredje makt med musik och kultur skrivet på baneret. Resan i tid och rum ovan blir ett medel för att lösa konflikten, och medlet är just det musiska.

Vill ni veta mer kan ni läsa mer om boken här.

Och sist, varför kallar jag inlägget "Antropolitan Spring"? Tja, boken gavs ut i januari i år och det är ju snart vår och allting ljusnar och upplagan sprids och allt - och en viss Copland komponerade ett musikstycke som hette "Appalacian Spring", hoppfulla tongångar som går igen i mycken westernfilmmusik, ett passande ledmotiv till denna boks lansering och tra-la-la-li-dej...

Relaterat
Kerubernas svärd
David Icke

onsdag 11 mars 2009

Malmberg minsann


Jag har skrivit en del om Malmberg här på bloggen, Bertil Malmberg, svensk poet död 1958. Här tar jag itu med domedagsposerandet hos honom. Nog är "Dikter vid gränsen" från 1935 bra, nog var Malmberg stor, nog gillar jag honom, men mina inledningsord är som ni kan se en smula kritiska.




Varför denna undergångsromantik? Varför inte inse: kulturen kommer inte att gå under.

Vad är det för mening att frossa i Malmbergska rader, som dessa:

Jag ser dig, tomma tid: en hetsad skimmel,
av eld ombrunnen, mellan nakna stammar.
... Du jagar vägvill under höstens himmel,
och skenet speglar sig i mörka dammar.

Din vilsna skugga flyger över tingen
- det yr av löv, och poppelstormen sjunger,
och ingen krubba är beredd, och ingen
gudomlig havre mognar för din hunger.


Budskapet i denna "Dikter vid gränsen" (1935) är att stor dikt är omöjlig, sann tro är ett skämt, alla dyrkar sporthjältar medan filosofer föraktas. Eländes elände...

Nog kunde han dikta Malmberg, nog hade han klang och rytm, bild och metafor - men jag orkar inte med detta poserande vid avgrunden. Domedagsposör!

Dock innehåller aktuell samling även lite fristående dikter, "jagdikter". Som denna, som tycks mig lovecraftiansk:

Jag måste rädda mig och undfly faran,
den kaosgrå, som genom natten sopar.
- Nej, jag vill icke följa andeskaran,
som ur det dimmiga och kalla ropar.
- Jag får ej sugas ut ur detta hem
av ödslighetens starka spökmagnet,
ej följa dem
som skulle oss och våra händer skilja.
... Nej, deras liv och oansvarighet
och vingefladder - vill jag icke vilja!


Malmberg tog sig dock ur dimmorna och kunde ägna ålderdomen åt en "Lek med belysningar". Lovecraft å andra sidan tycks ha kapitulerat för ångesten, han bosatte sig bland "vingefladdret" i den mörka grottan. Eller?

Malmberg fann idyll mitt i oron, livsbejakande glädje mitt i diktaturtrampets 30-tal, ungefär som Jünger då inrättade sig i studiecellen på marmorklipporna:

Likväl tändas
mitt i det tunga
klara, plötsliga dagar,
oanat unga.

Dagar, födda
att dansa och slösa
- utan fader och moder,
orsakslösa...

Sådana dagar
har livet intet slut.
Världen blir gränslös
och vi själva
gränslösa, maktfullkomliga.

Sådana dagar
tänka vi ej på döden,
ej på de döda,
ej på gravarnas kors.

Guldgult vin i den doftande pergolan,
glänsande sund
och molnen fjärran, fjärran...

Sådana dagar
rycker horisonten långt, långt bort:
den blir overklig,
nästan genomskinlig,
en synvilla bara,
idel luft.




Relaterat
Egna dikter
Gripenberg
Malmberg föddes i Härnösand -- och på bilden ser vi Härnösands domkyrka (interiör).

torsdag 5 mars 2009

Svensson: På Eriksberget (novell)


Jag bor i skrivande stund på Marmorvägen i Eriksberg. Det tycker jag är bra av flera skäl - bland annat för att jag är Jüngerfan, dyrkar Ernst Jünger, vars mest kända verk är "Auf den Marmorklippen" - och således kan jag sägas bo "Auf den Marmorvägen"... Härmed en story med jüngerska stämningar och med anspelningar på livet på en kulle invid "Aros' stad", alltså Uppsala. "På Eriksberget" är titeln på den novell jag härmed återger.




Hur gärna återgår inte min tanke till flydda dar, till min tid på Eriksberget vid Fyris' stränder, inte långt från Aros gamla stad. Visst skönmålar man så här i efterhand, allt får sig ett skimmer med tiden - men det var en härlig tid, en inspirerad tid, då jag skrev epos och dramer vid vaxljus och sedan spankulerade i nejden bland tall och gran, björk och asp och var vän med fälthare, bondkatt, skata, kråka och koltrast.

Koltrasten sjöng utanför mitt fönster och jag kunde tänka: är det morgon? Men fågeln svarade: "Det är vår!" Sådant var uppvaknandet i denna nejd, där jag bodde i ett persikopalats på Eriksberget och bryggde mitt te i balans med kosmiska makter. Jag hade även mina försänkningar hos bygdens alla grupperingar, hos futuristerna, romantikerna och maskinbyggarna, hos esoterikerna och hos maktspelarna.

Jag var en välkommen gäst i alla rum; jag snyltade till mig middagar, såväl sådana på linne som på enkla träbord, jag höjde bägare med lock och pock och med silverfot, delade brygda drycker och bröt mummakakor - jag smörjde kråset med jordens alla håvor kort sagt, med allt vad den fagra Fyrisnejden kunde bjuda. Jag gästade även en fribruten maskinmekare i ett rum under själva Eriksberget, ett bergatroll i bergverkstan; han bjöd mig sällan skaffning men var desto frikostigare med maskinpoesi.

Jag var runt lite här och där men jag försvor mig inte åt något sällskap, jag höll på mitt eget. Jag uttryckte mitt vaga gillande åt envar gruppering, hyllade maskingudar och gamla troll, prisade utopier och diskuterade aspekter på den ena och den andra esoterismen. Jag upprätthöll också korrespondens med en kusin i norr, en trädgårdsodlare som sa att jag alltid vore välkommen att bo i vindskupan till hans träslott.

Molnen jagade över Aros' hustak -

Sol gick upp, sol gick ner -

Koltrasten sjöng sin vackra visa -

Vinden susade i tallarna -

Kort sagt: nejden levde och själv andades jag med i detta liv, ja allt andades: "sympnoia panta" som greken sa. Jag levde som en munk där i mitt torn, i mitt persikogula palats på mitt gröna berg, fast utan munklöfte. Man kan säga att jag levde "liksom en munk", vilket vore en viktig distinktion. Jag förenade skilda skolor i min andliga praktik.

Livet gick sin gilla gång. Men så började mörka dunster bubbla upp under Aros' kulvertar och tunnlar, de skilda grupperna befäste sig i sina kvarter, och rätt vad det var bröt regelrätt inbördeskrig ut, ett förödande stadskrig. De jämnade hela Aros med marken vad det led men jag blandade mig inte i leken, höll mig i mitt persikotorn och ansåg mig för god för det hela.

Så angreps själva Eriksberget. Jag väcktes en morgon av harskramlor, sirener och vargyl och insåg att min tid i denna nejd var förbi. Nog hade jag kunnat ta med mig mina kära texter, mina omsorgsfullt nedplitade handskrifter, men jag skattade allt åt förgängelsen och tänkte: "Blott det man förlorat besitter man för evigt". Så tog jag en hemlig tunnel ner till grottan under berget där min frilansande maskinbyggare hade sitt garage. På stående fot gav han mig nycklarna till en flyktbil, en motorstark, plommonfärgad sedan. I skydd av nattens mörker körde jag ut genom bergrummets portar, tog mig via en ringled runt staden och sedan ut på motorvägen mot norr, mot min trädgårdskunnige kusin. Den brinnande staden målade himlen röd bakom mig.

Jag körde oförtrutet genom natten, och väl framme passerade jag under äreporten, steg ur bilen och trädde in trädgårdens atmosfär av bisurr och blomdoft; koltrasten hälsade min ankomst. Min kusin steg ut ur sitt träslott, approcherade och bad mig sitta ner vid en damm. Han bjöd mig en dryck vatten och bad mig berätta - och jag berättade för honom om mitt liv på Eriksberget, intill Aros gamla valv och vid Fyris' stränder, nu skattat åt förgängelsen. Men blott det man förlorat besitter man för evigt.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

måndag 2 mars 2009

Genljud i bloggosfären


Den första anmälningen av "Antropolis" har nu sett dagens ljus; det är bloggaren Perra J. som läst romanen och gillat den.

Han tycker att konflikten teknik-ande är bra fångad, han gillar språket och han uppskattar de gastronomiska inslagen; dessa visar på att vi inte får försmå de enkla, vardagsnära tingen mitt i våra värsta strider. Vi får inte glömma att leva!

Klickar ni på länken ovan - "Perra J." - så kommer ni till aktuell sida. Själv kan jag bara buga för berömmet - och tillägga att mer info om boken ges här.