Härmed en osökt generationsnovell. Det är en novell som fångar tidsandan och, här och där, kommer med viktiga visdomar om Läget, Utvecklingen och Framtiden, allt utfört genom en osökt utmejsling av författarens vardag. Med ödlelik säkerhet rör sig författaren i den hyperboreiska samtiden, bringande visdomar om vadan och varthän, upp och ner, hitåt och ditåt. Allt detta, och svenska spritfester, bjuds ni generöst i denna text.
1.
Det var en dag om hösten.
Jag satt på Gyllene Freden och intog ärtsoppa. Det var för mig nästan en ritual, en helig akt: gammaldags mat i traditionsrik miljö.
Jag satt på krogen och slog mig lös. Jag satt i alla fall där och tillät mig förmånen av en serverad lunch.
Man kan säga: staden är full av lockelser, även för en Andlig Mästare, en Upphöjd Ande -- och särskilt för honom.
Det sista kallas "elevated guru syndrome"; ju högre maestron kommer i sin utveckling, desto mer andlig expert och moralisk-ontologisk förebild han blir, desto större är riskerna att han faller ner från sin piedestal. Han kan tänka. "Jag som är ett under av andlig briljans, en smärre gud som ägnat livet åt försakelser -- jag kan väl tillåta mig en och annan utsvävning. Det har jag nu gjort mig förtjänt av."
Han har gått den smala vägen och slår försåtligt in på den breda -- och så är risken att han fastnar i frosseri, vare sig det gäller mat, dryck eller sex.
Så man måste vara på sin vakt, även som andlig fantom. Och därför tillät jag mig emellanåt en kroglunch i form av ärtsoppa. Och den var inte änglalikt 100% vegetarisk, ty jag var inte vegetarian. Rökt fläsk ingick i skapelsen. Så som det ska göra enligt det klassiska receptet.
Jag satt i den steniga lokalen med lackerat tegelgolv, vita väggar och intressant rumslayout. Och ingen störde mig. Jo, sorlet runt omkring -- men det var som det skulle. Jag satt ju på lokal och det gör man för att få lite bakgrundsljud till sin varelse.
Jag hade avslutat mitt mål och funderade på en kopp grönt te. Det hade de försvisso, det visste jag. Men jag tappade plötsligt lusten. Så jag betalade för mig och gick ut.
Väl ute tände jag en Gauloise Blondes och gick tankfullt puffande på den iväg längs Västerlångatan.
Och i den brittsomriga dagen tänkte jag på Faz Fasakas.
Ty detta var ett namn som präglat mig.
Detta var, när det begav sig, ett namn som flimrade förbi i medverkandelistan efter Mupparna. Och det slog mig då, i min 70-talstillvaro, som ett under av poesi. Och jag har sedan dess aldrig glömt klangen av detta namn. Och liknande namn som nu kom för mig var Mitt Midola, Raps Rikooza, Cory Molder, Pours Agolden, Rainy Wisdom och Fad Samudron.
Jag tog in på en smal gränd, ännu smalare än Västerlånggatans arkaiskt krokiga lopp.
Wins Buberon, Stands Akimbo, Max Headroomas, Rinse Repeaton...
Jag nådde en miminal gård, tog in på den, gick mot en dörr. Jag slängde min cigg, stampade på fimpen. Och tog fram nycklar och låste upp dörren.
Glocks Lugeron, Kirk Kerkorian, Mitt Secondhandas...
Jag gick uppför en trappa, kom till ett våningsplan, låste upp ännu en dörr. Jag gick in, hängde av mig och andades ut. Att komma hem var alltid en lättnad -- man var tillbaks i sin puppa, i sin varelses stamlokus.
Socks Cudelion, Slim Borguddon, Cracks Inskyon, Fanns Engångon...
Jag gick till köket och lagade mig en helgad kopp te. Te är lika med buddhism, stillhet, renhet. Så jag höljde mig i helighet och gick med den färdiga koppen till ett rum med en soffa och väggarna helt täckta av bokhyllor. Sittande i soffan kom jag till ro -- så pass att jag snart intog horisontalläge och somnade.
+++
Jag sov bara en timme. Jag gick upp och gick fram till fönstret, blickade ut över Stortorget.
Minsann, tänkte jag skarpsinnigt, här har vi Sverige i ett nötskal: tronen, altaret och penningpungen, allt i sublim 1700-talsarkitektonisk form. Jag såg nämligen från mitt fönster Börshuset, traditionellt platsen för köpande och säljande i den fria marknadens jubel, en aprikosgul rokokopärla med ljusgrönt tak och grå kvaderstenar i hörn och lister. Och jag såg tornet på Storkyrkan, stadens domkyrka, i sin senaste form stöpt i samma aprokosgula, mintgröna och stengrå form som Börsen -- Storkyrkan, symbol för altaret, för helig helhet och hälsa i officiell form.
Jag såg dessutom takbalustraden på Slottet; också ett 1700-talshus, också en klassisk skapelse prydd med skir puts och sandstensrustik i hörnen, symbol för den exekutiva makten i form av tronen, ett hus som varit svenska kungars säte sedan Adolf Fredrik, en tron med anor från medeltiden.
Där var hela Sverige på ett bräde, och jag var dess andliga essens, dess ontologiska garant, dess sine qua non, dess transformator för högre energi -- gudomlig energi som jag tog emot, växlade ner, och delgav populasen i mina odödliga texter som Antropolis och alla de andra.
Jag var Axel Dosy, Faz Fazakas, Murk Memorian, och allt i ett och ett i allt. Jag var Svensson, Sveriges andlige metallgutt och guru, esoterisk Agathon och gudomlig Gustav.
+++
Skymningen kom. Det kvällades. Solnedgången målade himlen i eldrött och gult med violetta toner i mellanregistret. "Se hur hela Uppland står i lågor"...
Jag gick till köket. Tog ut litet sparad indisk takeaway ur frysen och värmde. Efteråt tog jag en cafe crème och satte mig vid datorn.
Meditation inför måltid, meditation inför svensk kaffeceremoni. Meditation, alltid stillhet, alltid "Om -- shânti -- shânti". Fridens liljor, friläge, influxus av den osynliga kraft som stavas Anima Mundi, Spiritus Sanctus, vril, ka, chi, qi.
Som sagt: om shânti shânti om...
Om Ymir Omma immer, für immer. Om Ymir Omma Amen, I am. Om mani padme om.
Sådant är mitt mantra, sådan är min meditationsmatrikel i vardagen. Och ska jag komma med ett råd för hur man utsäger ett mantra, så är det: det ska vibrera. Det är inte bara något man säger; mer än så är det något man mässar, halvsjunger. Även präster i svenska kyrkan mässar emellanåt, det är vedertagen praxis.
Säg alltså inte bara "om" som i den svenska partikeln, utan ÅÅÅÅÅMMMMM med basklang.
Om shânti shânti om... brahma-nirvânam ricchati... loka-dvâram apâvârnû...
Chapeau-claque och Cadillac. Werner Herzog åker godståg.
+++
Denna text kan beskrivas som: svensk författare skriver en svensksinnad drapa, på svenska, i Sverige, på 2000-talet. Och jag kan tala svenska ganska bra. Jag bor i det Nygamla rikets mitt, vid Stortorget i Gamla stan, med bing-bång från Storkyrkan och Tyska kyrkan att hålla etern rensad och ren, klockklang har nämligen den effekten, atmosfären renas av detta. Och utan detta, utan ständig sakral klockklang, blir stämningen tung och ledsam, som i Albanien 1950 och framåt, ett land som hade ateism som officiell doktrin. Sovjetryssland var likadant, ateismen hyllades och Gud hade officiellt dödförklarats. Kazankatedralen i St Petersburg var museum över ateismens storhet. Därför var stämningen i Öst på den tiden så demprimerande.
Svensk Svensson idkar svenskhet. På spiselkransen har jag en statyett av en viking, med hornhjälm och med sköld prydd med svenska flaggan, köpt för 49.90 på Sweden Shop på Drottninggatan.
Gläns över sjö och strand, du germanske Messias. Vadan och varthän; väktare, vad lider natten. Klarar du natten? Eller behöver du en dröm för natten? En sant nordisk, gammel-gammal dröm, ekande av skägglav, bronslur och näverlur, av milt rogivande Horgahambo som drar fram från fjällen till slätten, från Nuolja och Nammasj till Lund och Ljungbyhed.
På Stortorget predikar jag med Stentorsröst: sol, vind och vatten, höga berg och djupa hav. Lyssna, du jord, och hör, du himmel.
2.
Vad alla gör. Det vet jag mycket väl. Eftersom jag, som Anima Mundi och rikssamvete, är alla människor.
Ni tror mig inte? -- Då säger jag: jag har full koll på allas liv från gryning till skymning.
Och de går till så här:
På morgonen vaknar alla i sin lägenhet. Sedan går alla upp och tar en cafe crème och en macka. Sedan slår alla på datorn och skriver en artikel, följt av ett kapitel i en essä om flamskyddsmedel, följt av slösurfning på nätet.
Efter lunch tas en tupplur. Sedan inmundigas en espresso. Sedan fortsätter skrivandet till middag, då ännu en slående måltid tillagas. Sedan gås det ut på stan, där vril-kraften som döljs i luften absorberas av hela ens väsen.
Sedan gås det hem. Och värms rester av de tidigare två målen. Sedan en kopp te och sedan sängläge. Och i sängen studeras handskrivna grimoirer samt, ibland, vanliga tryckta böcker.
Exakt så lever alla sitt liv. Fråga mig, ty Jag Är Varje Människa.
3.
Jag bodde som sagt i Gamla stan. En traditionsrik ö. Men egentligen saknar den något.
Jag menar, OK: här har vi slottet, Storkyrkan och Börsen där Svenska Akademien sitter. Men alla dessa byggnader är ju klassicism, med något inslag av medeltid i husgrunder och stommar. Högmedeltid kan spåras här och där i Gamla stans rum men mest är det renässans, faustiska tongångar, klassiska pelare och fronter.
Med andra ord, ska man se spår av det riktigt gammel-gamla svenska, så får man bege sig till andra platser i stan. Som Djurgården.
Där finns ju Biologiska museet. Vars byggnad är en rustik långhall av vikingatyp.
Där, på Djurgården, har vi även Nordiska museeet. Med Torsstatyn. OK, Gustav Vasa är det. men han ser ut som asaguden Tor.
Vidare har vi på Djurgården Vikingamuseet. Kliniskt fritt från multikulturell parasitering. Som annars är, eller var, en favoritsport hos Makterna.
Vidare har vi på Djurgården Thielska galleriet. Med Munchs posthuma Nietzscheporträtt. Och Nietzsches dödsmask, förvarat i ett avskilt gemak. Och Nietzsche var praktiskt taget profet för hedendomen. Qv. dikten Till en okänd gud. Och hyllning av spjutgud i Zarathustraboken.
Därtill har bron till Djurgården fyra asagudar på varsin plint: Oden, Tor, Heimdall och Frigga.
Kort sagt, Djurgården är en asatrons i smyg existerande helgedom.
4.
Jag träffade häromdagen min vän Ripp Rapp, vivör och lebeman och författare in spe. Och när det gäller denna hans författarroll har han funnit skrivandets heliga Gral: att skriva utan att skriva.
Han sa så här till mig där vi satt på caféet Café i Hornstull: han hade idén till ett helt oöverträffat fantasyepos. Men han skulle inte skriva det. Världen var inte mogen, sa han.
Jag försökte övertyga honom att skriva det ändå. Bättre att ha det gjort liksom. Ett konstverks enda idé är ju att det går att göra.
Men Ripp var bestämd. Han skulle inte skriva verket. Men det var, i teorin, förstås ett mästerverk.
Jag gick skakad från mitt möte med vännen. Kunde det vara så enkelt att bli en legend: att göra inget...? Jag brydde min hjärna med problemet och formulerade mig slutligen i denna drapa:
Så här kan man utan ansträngning göra
för att bli en legend, nu ska ni få höra...
Man skapar ett synopsis perfekt,
över ett bokverk, rätt och slätt –
säger sedan, “ingen kan detta ge ut,
det är rent ut sagt litterärt krut –
boken kan ej skrivas, den är för hemsk,
sådant måste man tänka på som svensk.”
Så har man skapat ett odödligt verk –
utan att ens skriva’t, väl märk.
Kort sagt, du har blivit “kingen king”
genom att göra ingenting...!
5.
Jag har mött folk. Med åsikter.
Förutom ovannämnde Ripp Rapp har det varit dessa.
Jag mötte en gång en gourmet som hyllade mat som föreställde något annat än det var. Till exempel ansåg han att en grönsakspuré som fåtts att likna en bit tyg var höjden av kokkonst -- men det ansåg inte jag.
Jag mötte en gång en man som ansåg att fulhet, svaghet och sjukdom var att föredra framför skönhet, styrka och hälsa -- men det ansåg inte jag.
Jag mötte en gång en man som ansåg att män borde gråta mer -- men det ansåg inte jag.
Jag mötte en gång en man som sa att världskriget bryter ut endera dan -- men det ansåg inte jag.
6.
Jag gick ner en sväng på stan. Och köpte mig en sur jordgubbsbanan.
Jag ställde mig på Stortorget och sa:
Jag är marsiansk messias för en sannmänsklig renässans. Jag är bronslurens låt över mossen, myren och mon. Jag är Horgahambo i virvlande dans från Treriksröset till Tureholm, från Helsingborg till Hälsingegåva, från Kalmar till Kvikkjokk.Sedan gick jag hem.
Jag är odyl, ka, chi, qi och vital kraft som vaknar i nordbon och skapar en andlig jordbävning, ett vansinnets vulkanutbrott, ett kakafonisk karamellodikt, sändande nya former och färger över en kultur som lider av stagnation och stillastående.
Jag är livets flamma som smälter nihilismens glaciär.
Och så predikar jag. Amen.
7.
En annan dag denna höst.
Jag gick ner på stan. På l'Admiral åt jag filinulers. Och diskuterade Doris Burg med Fnasko Fnurg.
Till kaffet sa Fnurg:
"Jag ska åka till USA i morgon."
"Jaha", sa jag. "Ska 'ru gö' där då?"
Det ville han inte säga.
Än mer frågade jag:
"När kommer du tillbaks då?"
Det ville han heller inte säga.
När vi skilts och jag tankfullt gick i Berzelii park, betraktande de gula löven, så slog det mig: aha, Fnurg har blivit ateist-nihilist. Det hade han länge talat om. Nu skulle han ta steget. Och bli medlem i denna obskyra klubb.
Han hördes aldrig av mer.
8.
En annan dag hände detta...
Jag började den som vanligt med en latte och internetsurf. Sedan gick jag ner på stan för en påtår.
Jag passerade slottet och tänkte på titlar för kommande verk. Titeln kommer först, så där som Hollywood arbetar; så gör även jag. Så jag gick där och brainstormade snitsiga titlar som Dragspelskungar igår och imorgon, Svenska fnask, Jag var en visselkonstens Napoleon...
Jag gick Riksbron norrut och passerade genom Riksdagshusklyftan; jag såg en blå himmel och njöt av vindstilla och kvardröjande värme. Fler titlar jag nu kom på var Muggins eller All Fives eller Femmor överallt, Bromerade flamskyddsmedel -- en grej för mig, kanske för dig, Mix Magura -- mannen utan vidare...
Jag fortsatte Drottninggatan norrut, drev genom det milt rogivande vimlet av turister och flanörer. Vi levde i en stagnerad kultur, allt väntade på revolution, och tills vidare fick man nicka instämmande åt allt det nästan uthärdliga i denna kultur, såsom strömmen av folk på denna gågata denna dag -- ty det var inte en total atomöken, inte heller en digerdöds-hemsökt epidemi-zon, inte heller en öde Sibirienstad där herrelösa hundar strök omkring. Nej inget av detta var det...!
Det var, kan man säga, en halvlevande stad, i väntan på sin Frälsare.
Och denna Frälsare var inte jag. Möjligen var det Mix Magura som skulle göra't, eller Fix Fidelio, eller Krams Palt -- den som levde fick se.
+++
Jag kom till T-Centralen och tog tricken till Rådmansgatan. Där gick jag av. Och gick bort till Café Papé på Saltmätargatan.
Detta etablissemang var döpt efter frisimmaren Fritiof Papé. På ett porträtt i randig baddräkt ståtade han bakom disken. Han hade simmat ryggsim över Engelska kanalen 1932. Det hade ingen annan gjort före honom.
Jag bugade för denna ikon.
Jag lät mig därefter omvärvas av lokalen ifråga, den som hade svart linoleumgolv, gröna sidenväggar och möbler i sjödränkt ek tog jag en Café Americano. Och tog fram boken Främling i paradiset av Asimov. Läsande om hans vedermödor med att få en text publicerad drev jag strax bort i egna tankar, tankar på mitt nästa opus. Titlar jag nu kom på var Pux n' Sticks -- a Hockey Hootenanny, Fortress Utopia, Coffins in the Attic, Vril Commander...
Jag satt på café. Café Papé. Och väntade ut stagnationen, väntade på revolutionen.
Att vänta är roligt. Särskilt nu. Ty I feel the change in the earth and the wind and the rain...
Ödet styr.
+++
Jag drack upp kaffet och gick ut, lämnade caféet. Jag gick bort mot Engelbrektskyrkan och spånade fler titlar på ett eventuellt framtida opus. Tony Riks och Snurrorna -- legender i svensk nöjeshistoria, Svenska spritfester, Trum Brum och Rull Mull -- vänner när det gäller,...
Himlen var grå. Vädret milt. De mytiska krafterna regenererades.
Förbjudet att slänga ut föremål, som kan vålla brand eller annan skada. Gynna svensk industri. Uppvisa medhavd kasse för kassörskan.
Jag gick upp på kullen som Engelbrektskyrkan låg på. Egentligen Brunkebergsåsen. Nå. I den klara dagen gick jag och ställde mig vid den södra änden av kyrkan och såg ut över Eken, Tjockhult, Mälardrottningen.
Vilken metropol, vilken skönhet. Trots allt. Mixen plattland och kuperat land, samt vatten och fastland, var svårslagen. Samt alla arkitektoniska pärlor. Som Stadsbiblioteket, Stadshuset, ja hart när oändliga var dess nämnvärda artefakter inom genren "frusen musik", läckert röd-brun-gulrappade för att ta upp släpljuset i den nordiska solnedgångens tidlösa evighet, gjutande stenen till guld.
Jag gick och åt dagens lunch på Café Kråkan. Rödspätta med rödbetor. Sedan tog jag tricken hem till Gamla stan. Väl hemma tog jag en kopp te och sedan satte jag mig att glo på internet. På Youtube besåg jag en film, med ljudet av, om amerikansk bildesign. Jim Ballard brukade se filmer på samma sätt, med ljudet av. Det kan vara mycket vilsamt.
Rösta på Gösta, ta ner plakaten, slipper man som Torbjörn dra in på maten. Skyll på stjärnorna. Jag hade nya skor. Solen horisontellt eller 90 grader.
9.
Jag är kungarnas kung, den evige guden. Jag öppnar dörren till mysteriet.
Min lära frälser den sökande. Till min källa kommer hon och dricker sig otörstig.
Till mig kommer sökarna sedan de avvisats av etablissemangets betonghäckar. -- De har varit till kyrkan. De har gått till prästen och sagt: jag håller på att bli galen, hjälp mig! Hjälp mig med dina religiösa nådemedel!
Men när prästen hör ordet "galen" blir han rädd och hänvisar, som den nihilist han är, den sökande till psykvården.
Och då går sökaren till psykologen och säger, hjälp mig doktor, jag kan inte tänka, jag håller på att bli galen.
Och då börjar psykologen ställa opassande frågor om dennes sexliv. Och ordinerar knark för att söva den sökande till letargisk ro.
Det är i detta läge den sökande kommer till mig. Han säger: jag är galen, jag kan inte tänka.
Då svarar jag: blås ut den luft du har i lungorna, blås symboliskt ut det negativa. Och ta sedan ett djupt andetag.
Detta är basen för all mental hälsa. Att kunna andas.
I luften finns vril, od, élan vital, mental kraft. Med denna införd i ens system, efter ett djupt andetag, kan man se klarare på saker och ting. Man når ett slags lugn.
Sådan är Actionismen. Därför hjälps människor av mitt system. "It opens many doors" som en läsare sa.
Kyrkan av idag tar inte emot psykfall. De överlämnar dem till psykvården. Och psykvården duckar också, den reducerar människan till en materiellt driven, seriellt arbetande robot. Som, om sjuk, botas "mekaniskt" med droger.
Endast actionismen har idag en holistisk, livsnära doktrin, en som på riktigt hjälper folk.
Kyrkan och psykvården är generellt konkursmässiga. En sant hjälpande hand behövs. Och actionismen är idag, i alla fall doktrinärt, denna hjälpande hand.
10.
Dunkande degnötter. Gör vad du vill men rör inte mina blåa svenska skor. Godis, kom i min famn.
Jag vaknade och gick ut. Och staden var borta; allt som fanns var en sandöken, lägrande under en obeskrivlig violett sol.
Drömde jag? Nej.
Det var en gåtfull utveckling jag stod för. En konstig hemsökelse. Hur skulle jag komma tillbaka?
Jag vände mig om. Och gick tillbaka till mit thus, som ännu stod där, mitt Gamla stan-höghus, isolerat på sandslätten. Jag gick in, gick upp till mig och gick och la mig igen.
Sedan vaknade jag. Då var allt normalt igen. Nattygsbord, lampa, tapeter i grönt.
Jag hade hemsökts av magisk realism, tänkte jag. Allt ska man vara med om.
Jag klev upp, började dagen och tog en latte och en skiva Trindbagarns fetgoda. Jag svarade på ett mail, kollade bloggen och gick sedan ut.
Klockan var två, hela himlen var blå. Jag åkte ner till Café Papé för en påtår.
Sittande där vid ett fönsterbord, läsande Moorcock, kom en figur fram till mig.
Han var klädd i brun kostym, svart polo och trenchcoat. Av medellängd, tunnhårig. På klingande halländska sa han:
"E de du som e Svensson...?"
"Ja", sa jag.
Jag bad honom slå sig ner.
Han tackade och satt tyst ett tag. Jag läste vidare i The Sleeping Sorceress. Den andre sa omsider:
"Rune Molin. Känd som självaste hin."
"Jaha", sa jag. "Angenämt." Men jag trodde inte att han var hin.
Hin eller inte; Molin gick för att beställa. Han återvände med en kopp espresso. Rörande i den sa han så:
"Hur blir man en så framgångsrik författare som du?"
"Hur, ja hur...?" sa jag knipslugt. "Jo så här gör man: man föds som Svensson. Resten ger sig automatiskt."
"Menar på..."
"Poets are born, not made. Så é de. Det är ingen idé att fråga genier hur de gör sin grej, för de vet det knappt själv. De skapar spontant, öser ur inre källor. Sedan kan det hända att de räknar sig tillgodo en och annan briljant passage."
"Jaha", sa Molin, drack av sitt kaffe och sa:
"Men hur skapar man en slående romanintrig, som den i Redeeming Lucifer?"
Jag såg tankfullt bort i fjärran, log enigmatiskt och sa:
"To each his own... Man skapar en inledning, så ett mittparti, sedan ett slut."
"Jaha."
Molin drack upp sitt kaffe och gick.
Jag återvände till min Moorcock. Kapitel åtta: mötet med The Burning God. Självaste hin...!
11.
Det var en dag. Jag var ute och gick på Stortorget. I hörnet stod Fix Figura, paradisprofeten. Han trodde att världen stod på randen av en guldålder. Han sa:
"Strax kommer himmelriket. Allt blir bra. Vi behöver inte göra något, bara förlita oss på Hans Nåd."
Hans åhörare, ett tjog, reagerade inte.
Figura fortsatte:
"Mitt budskap är: Sverige ska bli det nya Hyperborea, en sannmänsklig bastion, en fyrbåk för hela världen såsom det alltid varit sedan bronsåldern. Sverige är germanernas urhem, bevisat av DNA. Härifrån utvandrade germanerna -- till Tyskland, England, USA, världen. Vita nordeuropéer har byggt den faustiska kulturen."
Fortfarande tyst i auditoriet.
Figura kom så med resolutionen:
"Därför säger jag till er alla: gynna svensk industri. Amen!"
Jag applåderade och sa "bravo!"
Det tyckte jag även, oironiskt. Figura var den präktiga karl som skulle ta oss till paradiset. Sverige var Svarga-descha, himlen. Det gällde bara att vi insåg det.
12.
Jag såg en intervju på Youtube med Caroline Smaque, författare till Nattfjäril i nutiden, den nya bestsellern.
Hennes namn uttalas "smack". Måste jag påpeka.
Smaque sa att hon gestaltade sitt liv sexuellt. En mätress av modernt snitt alltså. En kurtisan.
Hon skrev om sitt liv i sängläge; men det var allt. Hon presenterade bara text. Hon exponerade sig inte för kreti och pleti. Men trots denna relativa diskretion så lockades bokköparna i tusental av hennes berättelser.
"Men hur gör du då för att bli en sådan erotisk fantom?" sa intervjuaren. "Hur står du ut? Någon påfrestning mentalt är det väl ändå att du, som du säger i boken, flyger från sängläge till sängläge?"
"Det är ingen påfrestning. Det är en njutning."
"Men känslorna efteråt, måste du inte döva dem? Om du ständigt går vidare till en ny partner?"
"Själva aktiviteten är en drog: love is the drug."
"Men blir inte jakten på en ny erotisk kick då som ett sätt att döva känslor? Måste du inte ta droger för att stå ut? Ta smack, som ditt namn antyder?"
"Det där var oförskämt", sa Smaque då.
Tystnad. Så Smaque igen:
"Förresten tar jag tillbaks min oskuld varje morgon. Jag mediterar på mitt otadliga väsen och säger, nu tar jag tillbaks min jungfrudom. Och vips är jag oskuld igen. Det är perfekt: ens sinne rensas från emotioner. Men man bevarar de sinnliga erfarenheter man har från pardansen kvällen före."
"Pardans?"
"Ja gissa vad."
"OK. Men om det du sa; du blir virtuellt oskuld varje ny dag med din ritual. Jag har svårt att tro det; blir du verkligen det?"
"Ja. Du tror mig inte men du är bara en förbittrad nucka. Med min återtagning blir jag hårdvaluta på köttmarknaden, en oskuld, men i bakfickan har jag massor av kunskap å det erotiska. Oslagbart!"
"Onekligen", sa intervjuaren med en obeskrivlig min. Och sa sedan:
"De säger att du är en lyxhora. Kommentar?"
"En hora gör det för pengar. Jag gör det för att det är kul."
Intervjuaren nickade, såg in i kameran och sa:
"Kom ihåg det, tittare: Caroline Smaque är ingen hora."
13.
Jag säger som Rommel: jag vid havet.
14.
Vad hände egentligen med den rockplatta som Kelly Rowland skulle göra? Svar: Simply Deep från 2002 innehöll någon enstaka rocklåt, sägs det.
15.
Jag säger som Max Magura: "Provence est une province en France."
16.
Jag satt på Café Papé och nynnade på melodin till "Om". Jag kom genast på en egen text:
Om shânti shânti om, jag är fridens lilja, lugna bunken, cool som en swimming pool...Sedan sände jag till alla människor en god vilja.
Sedan tackade jag Gud för det liv jag levat; amen.
Sedan såg jag en kvarglömd kvällstidning på bordet intill.
Jag gick och hämtade den.
Jag började läsa. Och på sidan sju fångades jag av detta:
Allt fler dödar sig. Begår självmord. Det har blivit en trend, en positiv fritidstrend. För dagens självmördare är inte förgrämda nihilister. Dagens självmördare är positiva gestaltare. De gör det för att, som de säger, gå vidare. Gå bortom för att se sanningen. Gå bortom tåredalen och sväva fritt i 5d:s nirvana.Jaha tänkte jag, så bra. Jag läste vidare:
Kvällspressen har talat med Bix Burgo, ledare för Beyond-the-Beyonders, som rörelsen kallar sig.Jag nickade instämmande åt detta. Och det hela fick mig att minnas mina egna ambitioner som beyonder. Jag hade ju läst Castanedas Fire From Within, om att sluta sitt liv med inre eldgbegängelse, samt Bhâgavata Purânas skildring av hur en kung går ut i skogen, lever eremitliv och slutar på samma sätt: han låter sin kropp förgås av elden inifrån. "Tac ca bhasmî bhavishyati / dahyamâne 'gnibhir dehe". Kroppen blev till aska av kroppens inre eld.
"Gå vidare är naturligt. Vi ska alla göra det. Beyonders gör det medan de ännu är skärpta och friska, inte senila vårdfall."
Jag drack upp mitt kaffe, bugade för bilden på Papé, gick ut och gick hem, mediterande över mantrat dahyamâne 'gnibhir dehe.
Vilket slut, vilken sorti: bara förgås av internal combustion. Man lämnar inget efter sig. Förutom en handfull aska.
dahyamâne 'gnibhir dehe
Dö, dö, det är rösten hon hör: as I die a legend will be born...
dahyamâne 'gnibhir dehe
I'm not leaving on a jet plane -- I'm leaving on a jet flame...!dahyamâne 'gnibhir dehe
Spontaneous combustion, all the angels sing Spontaneous combustion, a proud and lonely thingdahyamâne 'gnibhir dehe
Burning my body to ashes: I will burn it to ashes, then burn the ashes...!dahyamâne 'gnibhir dehe
Going up in flames -- nothing to bury -- bhasmî bhavishyatidahyamâne 'gnibhir dehe
I'm making my body into a funeral pyre That's my goal, and for ignition, my soul -- I will use it as a Holy Fire.tac ca bhasmî bhavishyati / dahyamâne 'gnibhir dehe
Så reciterade jag i mitt stilla sinne där jag gick Drottninggatan söderut, sedan småknixar hem till Stortorget.
Men när jag kom hem var jag ännu vid liv. Att nå transcendens denna väg tar sin tid.
Här slutar novellen betitlad "Scener ur mitt liv".
Relaterat
Gudomlig vind
Glädje
Kopisten i Babylon
Melinas resa
Modern asatro
