onsdag 19 augusti 2026

Important and überimportant, natural and supernatural; or, a round-up of (almost) all spectral occurrences, facts and on-dits

I have always been a keen student of secret history. Of Forteana. Of supposedly weird stuff. Hereby a kind of round-up of info I have.
















Introduction

School science doesn't tell us all. Corporate media covers up a lot of interesting info.

This we all know. Strains of secret history, esotericism, Forteana, and supernatural occurrences have always been around. In this post I present some of them.

In other words, hereby a post discussing concepts like Pleiadeans, Atlantis, Nibiru. And for a more philosophical attitude toward things supernatural, take a look at this doctrine from 2016. A doctrine saying, "if you reject the supernatural you'll only be left with the unnatural"...

Personally I have been into this kind of info since way back. And what I can contribute to it all is maybe a kind of stylishness -- and in "stylishness" I include conciseness, to get to the point quickly, and not merely presenting walls of text.

On this blog I have posted stuff in this vein before. Some links are given below, called "internal links". The "external links" I also give go to sources outside of this blog.















Ascended masters. -- ascended masters are human beings, having lived successive lives on Earth, in the process gaining wisdom, compassion and enlightenment by studies, initiations and by simply living a will-powered, conscious life, controlling their every thought and emotion. After ascending into a higher realm these masters serve the light, inspiring mankind to raise itself. Examples of ascended masters are Saint Germain, El Morya, Djwal Kul, and Sananda. They are not to be confused with archangels, ”the planetary hierarchy” (Gabriel, Michael, Metatron, Uriel). -- When Madame Blavatsky refered to mysterious Mahâtmas, channeling wisdom to her, she meant some of these ascended masters. -- Internal link.

Atlantis. -- Atlantis was earth's hegemonical culture from around 100,000 to 10,000 BCE. As Plato has said (Timaeus, Critias) it was a high culture skilled in spirit science, but it was also excessive in male energies making it eventually go under. And it was located in the sea named from it, the Atlantic, and nowhere else. -- Internal link.

Baltic Sea anomaly. -- in 2016 this was a much talked about phenomenon. And reportedly it was of alien origin, according to Taygeta site. From a planet outside the galaxy (Azee) this is a scouting craft. The beings in question are called Oritites, are nine feet tall and of a yellowish tint. That is good to know.

Christianity. -- With new information from esoteric sources it can be proposed that Christ was the incarnation of a Pleiadean soul, having inner guidance by a Pleiadean master whom in his native Aramaic he referred to as "abwoon", source, not "abba", father; the latter is a Hebrew interpretation. Like other Pleiadean aliens (the one Adamski met in 1951, the ones President Eisenhower med in 1954) Jesus preached peace and the brotherhood of man. The Sermon on the Mount and the Lord's Prayer are the gist of Jesus's message. For its part, the current "Christian" core event, the crucifiction, can be seen as a later invention; this is the view held by both the Taygeta site and Matthew's Messages. The true I AM divine power, No. 1 on the Orphic Cabbala pattern ("crown"), "God" for short, doesn't need blood sacrifices like the crucifixion. To crave blood for a religious cult is demonic; the blood myth of the crucifixion and the redemptive doctrine implied in this is a distortion of the Christian message for purposes of mind control, codified in the Nicean Council charter.

Crystal technology. The most advanced form of matter in the mineral kingdom is magnets and crystals. And so far we have stored data using magnetic means. Can we also do it with crystalline ones? -- Light is information (and darkness is the absence of information). The particle that conveys light is the photon. But the photon is fast (300,000 km/sec) and attempts to stop it and store it tend to destroy it. But with crystals, you can slow down the photon and decode its information. -- Further; lasers are an example of crystal technology. Excitation of a ruby crystal produces the synchronized light waves making up a laser beam. -- In early radio receivers we had a crystal; this was sufficient to receive the signal, no electricity was needed. This is yet another example of the wonderful capabilities of the crystal.

Density. -- Swedenborg was truthful when he said that he had seen Venus inhabited. The creatures in question lived on the planet’s 4th density counterpart, existing one octave higher than the 3rd density material sphere. He had met the 4d, spiritual inhabitants of these planets, not some abominable creatures of inhospitable deserts. -- In the same way the George Adamski claim of having met a Venusian can be supported if we hold that beings on Venus lives on its 4d counterpart.

Egypt. -- Internal link presenting esoteric info about Egypt. Egypt's civilization was started by Thoth after the fall of Atlantis, as told of by him in The Emerald Tablets of Thoth. Ancient Egypt is several thousand years older than what school science claims.

Elohim. -- Fully human looking aliens from the Pleiades system (along with similarly good-natured Andromedans, Sirians, Arcturians, and Orions) are called "of Elohim" in esoteric theory. They are also sometimes called "Nordic aliens". And not only viable for Teutonic myth they are common elsewhere too. The alien George Adamski met in a California desert in 1951 was a Pleiadean Elohim (come here via Venus, a common portal for earthly manifestation). The Biblical figures of "the fourth man in the oven in the Book of Daniel", the three strangers meeting Abraham in Genesis, and the god figure preaching with a sword coming out of his mouth in Revelations -- all are examples of Pleiadean Elohim. -- In Revelations we also have the symbolism of the seven candles; they symbolize the seven stars of the Pleiades. -- In Genesis it reads that Elohim (plural) created man in his image; that is, Pleiadean supermen created mankind, the human variety still living in the Middle East and Europe. Other races were created by other aliens.

Göbekli Tepe. -- a middle eastern human civilization from around 10,000 BCE, allegedly aided by beings from the Andromeda galaxy. External link. -- LS comment: The mere existence of an advanced culture from 10,000 BCE isn't so far-fetched. Other sources of esoteric science hold that earth had a high civilization from way back, from circa 150,000 BCE. Lemuria and Atlantis (qv) existed in a context of the whole earth being inhabited by reasonably advanced cultures, and not hairy barbarians. We weren't clueless apemen then, suddenly developing into humans around 40,000, then magically creating civilization in the Middle East around 4,000. I repeat, this is not the case. Advanced life on earth is way much older than that. Qv the entries Atlantis, Lemuria, Hyperborea and Manovatî.

Hyperborea. -- the first Hyperborea was Inner Earth. The second Hyperborea was Midgard, a polar continent going under in about 50,000 BCE. The Third Hyperborea will be built in Sweden, starting in 2133 CE. Internal link in Swedish.

Kali Yuga. -- Kali Yuga is over; we are now in Dvâpara Yuga. Not everyone understands this (internal link).

Los Angeles, Battle of. -- during WWII a famous UFO visitation took place. Playing in the skies over Los Angeles, California, on 24-25 February 1942, the authorities figured that it was a Japanese air raid. According to the link just given a Japanese air attack was indeed afoot but benevolent aliens from the Galactic Federation stopped the whole affair. And the action of GF craft was the lights that were seen in the skies above LA this night.

Lemuria. -- internal link. -- Lemuria was a Pacific ocean land exerting hegemony before Atlantis, going under in about 30,000 BCE. This culture (along with Atlantis, qv) was the origin of the yellow race.

Manovatî aka. Shambhala. -- internal link. Manovatî in the current Gobi Desert was the original home of the Indo-Europeans. Hindus, Persians, Greeks, Kelts, and Germans, they all came from Manovatî, the Urheimat of the Truemen. Manovatî was founded in 70,000 BCE, way before the rigidly held "4,000 BCE" that school science holds as the beginning of civilization. -- The prime source of the Manovatî culture is Man: Whence, How and Whiter (1910) by Annie Besant.

Nibiru. -- external link: "In the Sumerian historical records, the term Nibiru was mistranslated to describe a moving planet, but actually refers to a Sirian mothership. The Sirians came and left on bright motherships which were indistinguishable from moving stars or planets. Nibiru isn’t relevant to Earth anymore and isn’t returning." -- LS comment: very clarifying. The vision of a major planet orbiting the sun in an eccentric trajectory, returning soon to create havoc, has haunted the esoteric community for a while (and Zecharia Sitchin in The 12th Planet, 1976, was the one creating the confusion in the first place). Now we can finally bury the whole idea -- since Nibiru was a craft, not a planet.

Roswell crash. -- External link. According to the Taygeta site a UFO really did crasch in Roswell, New Mexico, in July 1947. Three crafts from a planet called Zep were in the area, scouting for military installations:
As the crafts flew closer toward the base, lightning struck one ... The other two crafts left quickly. Each craft had three occupants. The craft that was hit exploded into pieces as the beings fell to their death. It was reported that there was one being kept for observation, but all three are kept even now and well preserved. -- Pieces of the craft were studied for years and assembled by the computer generation as to size. There is a model built now behind guarded doors of a military facility. -- The beings stand about four feet tall, have large eyes, a slitted nose and thin, small mouth. They grieve and feel, and their planet still waits for disclosure and truth. They do not like being studied and cut as though they had no life. They have families. They travel in crafts around the Earth now but are afraid to come close. They wait. -- Most military and all US presidents know the full story and are bound to secrecy in the order given. It is believed people would panic and have fear. The truth is, it would be a gift to people to understand there are many types of beings and origins that were created by the same sacred source.
LS comment: this seems to be the core truth of the Roswell matter. There was one (1) craft crashlanding and then retrieved, along with three crew figures (who weren't Zeta greys, qv below, though vaguely similar in apperance). Then came the official disclaimers and lies, such as stating that it wasn't an alien UFO, it was the remnants of a stratosphere baloon, man-made, that was recovered. Over the years The Powers That Be also diffused info of supposed several other UFOs crashes in the area, obscuring the narrative, making the first, real crash, seem as improbable as the later, wholly fictitious ones.

Solway Firth spaceman. -- In UFO literature a famous picture comes from England in the 60s. It shows a kid in a grassy plain and, in the background, a kind of spaceman in profile. It was on 23 May 1964 that [external link] "... Jim Templeton, a firefighter from Carlisle, UK, took three photographs of his five-year-old daughter while on a day trip to Burgh Marsh. Templeton said the only other people on the marshes that day were a couple of old women sitting in a car at the far end of the marsh. Templeton stated, “I took three pictures of my daughter Elizabeth in a similar pose – and was shocked when the middle picture came back from Kodak displaying what looks like a spaceman in the background.” Templeton insists that he did not see the figure until after his photographs were developed, and analysts at Kodak confirmed that the photograph was genuine." -- The Taygeta site, via its alien source, now gives a plausible explanation of the whole enigma: saying it is a Pleiadean in the spacesuits they have.

Southern Television broadcast interruption of 1977. -- a well recorded event of an advanced alien communicating with humanity, by way of an image and a text message via a British TV channel. The message was, "stop fighting, start loving yourselves as brethren, the Age of Aquarius is here". The figure sending this was Vrillon, a benevolent Sirian working together with the Galactic Federation. This whole incident is still unexplained by official authorities. External link. -- For their part, Sirians are about ten feet tall and have elongated heads. In ancient Egypt the pharaoh Akhenaten and his wife Nefertiti were said to be of Sirian stock (source Drunvalo Melchizedek). This for instance explains the elongated heads they and their kids have in contemporary art. It is not due to a hydrocephalus condition, as school science has suggested.

Vimâna. -- Ancient India had a high civilization long before the time school science sees as the advent of such a culture. For example, India had aircraft driven by immanent electricity in the Bhârata War of circa 3,000 BCE. In Flying Saucers Have Landed (1953) George Adamski's co-writer Desmond Leslie gives a fine account of these craft. The sources for this are the historical documents called purânas and the epics of Mahâbhârata and Râmâyana. These documents have a core of truth as do the similar Greek epics of the Iliad and the Odyssey.

Wow signal. -- The Wow! signal was a strong narrowband radio signal detected on August 15, 1977, by the Ohio State University‘s Big Ear radio telescope in the United States. Its regularity, contrasting against the other recorded signals, made a scientist mark the transcript with "Wow!". The incident was then used to support the search for extraterrestrial intelligence. And UFO researchers said that this is indicia of aliens communicating with us. And this, the signal's alien origin, is now confirmed by the Taygeta website, saying that this was "from a large Pleiadian Mothership that was cruising the area and stopping for large segments of time".

Zero point energy. -- Aka. vril, ka, chi, od, animal magnetism, atmospheric electricity. Nikola Tesla (1856-1943) did research on this, stating: "Electric energy is everyhere present in unlimited quantities and can drive the world's machinery without the need for coal, oil or gas".

Zeta greys. -- Zeta greys used to be the archetypal "alien". Now they are gone from earth. -- Zeta greys are said to live on a planet in the Zeta Reticuli star system. They are about five feet tall, have large heads and monochrome black eyes. Being a race devoid of a soul they were drawn to earth to examine human beings. In the US the Eisenhower administration gave them permission to abduct and examine people, in exchange for, to begin with (in 1954) cloning and anti-gravity technology. Later they gave us fiber optics, computer technology, and radar-wave-absorption methods. In the 80s the Galactic Federation stepped in and put an end to the Zeta's doings on earth and now they are gone from our planet. -- Sources: Steve Beckow, Drunvalo Melchizedek. We have also gathered information from the Taygeta site. -- Further; in June 2026 Matthew of the "Matthew Messages" site gave us this background story to the Zeta greys. It corroborates some of the the above information. And is fine as a mere narrative, a succint story with lots of meaning. -- Thousands of years ago the Zeta Reticuli planet was almost destroyed by radioactivity. Then some inhabitants went underground and lived in caverns:
To adapt to that environment’s constraints, they concentrated on developing mentally and suppressing feelings, and the people who eventually resurfaced no longer were like their ancestral civilization. During the millennia they lived underground, their body forms and features had changed dramatically and they had evolved consciously, but had no emotions. -- To fill that unnatural void, some made agreements with souls with whom they were bonded and who would incarnate on Earth. In accordance with the agreement, the Zeta Reticuli extracted eggs and tissue samples from those individuals -- the ones who did not remember their role were traumatized -- to implant in their people. The collective hope was that the hybrid children would have human emotions and in two or three generations, everyone in their world would. However, the visitors had become energetically bound by Earth’s density and could not leave. That was about 50 years ago, and since then they have been living in part of Deep States’ vast system of secret tunnels. -- Along with accusing aliens of committing atrocities, dark ones performed medical experiments on women they kidnapped and also mutilated animals to increase the public’s fright of extraterrestrials at the very same time the idea that they even existed was officially ridiculed. No one seemed to notice that glaring contradiction, and later psychologists erased all ET involvement by stating that individuals’ stories about abduction experiences likely arose from their fantasizing, nightmares or hallucinations of science fiction nature.
















Related
Ascended masters
Shambhala
Atlantis

Prometheus and Atlas (2016)

torsdag 13 augusti 2026

Memoarer: andlig aspekt

Memoarer. Det publicerar jag ibland här på Galaxen. Här är till exempel mina lumparmemoarer. Och idag ska det handla om min andliga utveckling.
















1. Åstundande

Mycket finns att säga i ämnet "jag och Gud, jag och min själ" mm.

Nu får jag infallet att börja "in medias res", i mitten av handlingen. Och sedan tar vi det som det faller sig. Och när allt är över ska min religiösa bana från barndom till idag vara någorlunda skisserad.

Vi börjar i 80-talet.

Som 17-åring hade jag gått med i sf-fandom. Detta var en litterär rörelse med aktiviteter som möten, kongresser och fanzines. Och våren 1983 började jag skissa på ett eget fanzine.

Fanzinet såg dagens ljus i slutet av mars, sändes ut till sf-fandom och hette Åstundande. Tryckt på fotostat, med texten maskinskriven på en Facit, monterad i tvåspalt och med mina egna illustrationer, var det en hyfsad skapelse. Jag kan förvisso idag, med ökad rutin i skrivandets hantverk, se enstaka lakuner i prosakonsten per se. Men omslaget är prydligt – ett rymdskepp, förvarat i en anonym lagerbyggnad, stiger plötsligt vertikalt och genombryter taket för att sväva fritt i Guds fria rymd. Och detta är själen som söker sig hem till Gud, anser jag idag. Detta är ett esoteriskt credo, uttryckt i sf-termer.

Den Svenssonnovell som börjar på sidan tre har samma tema. Bakgrunden är: en humanoid, en rimligt igenkännbar människa, fritt levande i en galaktisk civilisation, låter sig inkarneras som människa på jorden, i dess stagnerade materialistiska kultur. Men detta behövs för hans andliga utveckling. Ty handlingen består i hur denne man sakta men säkert uppdagar sitt sanna jag, sitt ursprung i en lysande interstellär civilisation, alltså sin sant andliga natur.

Med andra ord: omslaget och denna novell talar båda om andlighet, om själen ātman som söker sig hem till det gudomliga brahman, ”själen sig upp i rymden svingar”... Detta är den tolkning som går att göra av min litterära 1983-skapelse. Detta är den linje som finns mellan mitt 17-åriga och mitt 60-åriga jag.

1983 var jag inte den andliga fantom jag är idag. Men potentialen fanns där. Omedvetet uttryckte jag i Åstundande en fundamental esoterisk sanning. Sanningen om gudsljuset allnärvaro, om individualsjälens längtan till allsjälen.







2. Indologi

1985 flyttade jag till Uppsala. Jag skulle studera historia.

Historia i den form som bjöds där och då tilltalade mig inte. Den var för proggig, för likstel; för mycket skatter, för lite Frans G. Bengtsson. Så jag började jobba på krog istället.

1990 var jag klar med kockeriet och återupptog studierna. Först var det statskunskap A. Sedan, höstterminen 1991, anmälde jag mig till en orienteringskurs i indologi. Denna introduktion till ”studiet av det klassiska Indien” var bara på 5 poäng och verkade lätt.

Lätt var det nog, det var bara att läsa några fackböcker –- en om religion, en om historia, samt ett kompendium om konst. Men ämnet i sig lockade mig förvisso. Redan 1985 hade jag köpt ett exemplar av Bhagavad-Gītā, hindiusmens ”bibel”. Den sakliga tonen med sin filosofiska klangbotten tilltalade mig. Detta var en filosofilektion, ingen diffus mytsaga som vår egen kristendom ofta är uppblandad med.

Hinduismen har förvisso även sina myter, men i Gītān var det fokus på en etik förankrad i ontologin. Så bland annat kunde indologiämnet vara ett bättre sätt att lära sig filosofi än praktiskt filosofi varit, som jag då läst några kurser i. Men jag fick snabbt nog av nihilismen och anti-metafysiken.

Jag gick introduktionskursen indologi och lyssnade på Gunilla Gren Eklunds föreläsningar. Hon kunde tala, hon hade diskret charm. Fascinerad tog jag till mig allt och gick sedan vidare med introduktionskurs II. Där skulle man skriva egna PM i tre ämnen.

En av mina texter handlade om Madame Blavatsky och karmabegreppet. Det innebar bland annat att skissera Blavatskys lära per se, teosofin. Och i en gammal Nordisk familjebok inhämtade jag att teosofins grundval var metafysisk, en världsbild som sa att världens sanna natur är andlig, icke-materiell.

Det var som en uppenbarelse att få veta det –- och att sedan själv skriva det i essän. Man skriver i mångt och mycket för att utbilda sig själv.

Världen är till sin sanna natur andlig.

Detta var grunden, detta var den världsåskådning jag länge haft på känn men först nu fått formulerad.

Detta var religion, detta var esoterism, detta skulle hädanefter bliva min musik...!

Vårt jordiska liv har en lägre ontologisk halt än det som stavas "själen och Gud". Denna traditionella visdom började jag nu ta till mig. Ens själ är ett fragment av gudsljuset. Människan bär på en själsgnista, ”der Fünklein der Seele” som Meister Eckart sa. Jag är blott en gudagnista; Gud däremot är det Eviga Ljuset, Lux Aeterna. Jag är en själ som har ett slags skoluppgift i världen, att leva ett liv som människa. De handlingar man gör, de tankar man tänker, de känslor man känner, allt spelar roll, allt blir karma, allt ger återverkningar –- i detta liv, och i nästa liv.

Under 90-talet tog jag till mig denna esoterismens världsbild. Allt gick väl inte friktionsfritt. Att lära sig att den fysiska kroppen har en ände, att man skulle dö, ”memento mori” –- det kostade på. Dödsångesten fick mig ett tag i sitt grepp. Det var sedan jag läst Castanedas A Separate Reality i mitten av decenniet. Men hade man väl kommit till klarhet om den fysiska kroppens lägre verklighet, och själens högre, så var man i hamn rent doktrinärt.

Insikten om dödens oundviklighet, dess fasta förankring i mitt medvetande, fick mig att nyktra till som moralisk aktör. Som människa, kort sagt.







3. Alltså

Under 90-talet hade jag gjort framsteg på olika sätt.

Jag hade bland annat kommit till klarhet om Gud. Bara detta med att skriva Gud med versal var viktigt. För i boken Tsarer och samovarer av Staffan Skott hade jag redan 1986 läst detta om ateismen i Sovjet: officiellt skrev man gud med gemen för att understryka blasfemin. Jag noterade i mitt sinne: en religiös person skriver Gud, en irreligiös skriver –- gud...!

När jag på 90-talet kommit till klarhet om Gud var det alltså versal som gällde.

Jag visste att jag som individ var underordnad det gudomliga. Gudljuset fanns inom mig. Min själ gav min fysiska varelse liv. Jag behövde nu inte som Jakob brottas med Gud tills solen gick upp. Jag var ”religiös, from, adept, kvietist”. Jag började fatta vad frälsning var –- att känna esoterisk lycka över att bara vara till.







4. Vilket innebar

Jag har nämnt hur mina studier i indologi gjorde mig from. Troende. Religiös.

Härmed några fler detaljer om hur gick det till.

Jag började studera klassisk indologi på riktigt. Genom att 1993 anmäla mig till kursen Indologi A, 20 p. Det innebar en termins heltidsstudier i sanskrit.

A-kursen gav mig grunderna i grammatik mm. Men de texter som studerades var i sig rätt oinspirerande. Som fabler och en del av eposet. Men nästa termin, våren 1994, fick jag välja lite friare vilka texter jag skulle studera. Och då valde jag bland annat Bhagavad-gītā.

Kunskap om språket öppnade vägen till ett grundligt studium av hinduiska doktriner; nu skulle inget bli försåtligt förvanskat i översättning. Nu hade jag ju gått till källan, ad fontes.

Genom att ge mig sanātana dharma i våld fick jag så att säga ”på köpet” grepp om kristendomen. Jag hyllar idag Krishna lika väl som Kristus. Båda är strålar av det eviga ljuset, båda är dharma personifierade.

Mitt sanskritstudium tog fart när jag på B-kursen fick läsa Bhagavad-gītā i original. Den boken, plus en fackbok om Indiens religioner av Helmuth von Glasenapp, gjorde att allting klarnade för mig.

Jag gav mig i kast med den mest invecklade religionsfenomenet i världen, det indisk-hinduiska. Alla övriga trossystem, inklusive kristendomen, är otillräckliga i detta avseende: metafysiken. Hinduerna har denna klar för sig, kristna icke, inte i samma mån. Hinduismen har i vedānta en systematisk ontologi som något påminner om greken Plotinos’ världsbild, en metafysik som kyrkofadern Augustinus förvisso inlemmade i sin kristna syn. Men detta tog jag till mig senare. Först gav jag mig indisk metafysik i våld.

Det var alltså i mitten av 90-talet. Jag satte mig in i den världsbild som, likt teosofin (se ovan), sa att den sanna verkligheten är immateriell. Verkligheten är i sin kärna ”mindful”; all is mind. Den materiella verkligheten är inte komplett overklig. Men den har en lägre verklighet än den andliga.

Mönster, idéer, planer, doktriner, strukturer: detta är av en högre verklighet än materiella former som lyder dessa strukturer. Detta är klassisk metayfysik i ett nötskal, predikat av Platon, Aristoteles, Plotinos, Schelling, Schopenhauer, Jünger – och i Indien av Upanishaderna och Bhagavad-Gītā. Jag tog till mig denna idealism via indisk tolkning och det var välgörande; detta gav mig ett slags stereoskopiskt seende. Jag kunde nu tolka kristendomen, inte ifrån uttjatade autkoriteter eller byprästen, utan från eviga metafysiska lagar. Och dessa lagar sa: i begynnelsen var ett öververkligt väsen som skapade världen. Ur detta eviga ljus emanerade också änglar och lägre gudar, samt gudainkarnationer som Jesus Kristus.

Kristus var västerlandets Krishna. Krishna, en avatar av Vishnu; Krishna, en människobliven gud, var en fattbar rollmodell för gudamänniskan, guden i mänsklig form. Förstod man Krishna (och Rāma, Kalki, Buddha, ja även inspirerade gurus som Vivekānanda och Shankara) så förstod man Kristus –- och man förstod arten hos västerländska gurus. De var fragment av det eviga ljuset, de lyste av gudomligt ljus; ja, man förstod även ”la condition humaine”, esoterisk variant. Vi har alla ett fragment av gudsljuset inom oss. Vi har realiserat detta i olika grad, vissa mer, andra mindre –- men vi har det alla inom oss.







5. Tidiga religiösa tankar

Jag läste indologi upp till fil kand-nivån. Tog min examen såtillvida.

Detta var 1997. Och då var jag även andligt utvecklad, från en diffus diffusion till ett klarare tecken. Med privata meditationer, triggade av Gîtân, Castaneda och allsköns esoterism, var jag då tämligen etablerad i det religiösa, fromma, kvietistiska livet.

Hur såg det ut innan då? Var jag en tvivlare?

Låt mig säga så här: i allra yngsta år var religion inget problem. Som barn var jag naturligt from, ett frimodigt, ljusdyrkande Guds barn utan allt doktrinärt baggage. Något senare var jag ganska likgiltig för Bibeln och allt det där. Jag slapp till exempel konfirmera mig och det gladde mig. Rob och Birgitta måste göra det men jag slapp, jag var sladdbarn, det var inte så viktigt med mig...! Tack och lov.

Sedan blev det lite värre. Det tidiga 80-talet med punkens nihilism och kärnvapenkrigshot var ångestladdat. ”Häng gud”... sjöng Ebba Grön. Jaha, ska man hänga gud, han är ju en så elak förtryckare...? – Jag anslöt mig inte helhjärtat till ateismen. Men jag tvivlade på Guds existens.

I gymnasiet fanns det frireligiösa kamrater. Men jag debatterade inte med dem. Men jag märkte i förbifarten att de hade en öververklig, evig beståndsdel i sina liv och det var inte påhitt, inte spel för gallerierna. De ljög inte om sina credon. De levde för dem.

Så jag lät det hela bero. 1985, hemma i Övik vid jul, köpte jag en Bhagavad-Gītā på gågatan av en kolportör. Så började jag läsa. Och tog till mig litegrann av denna främmande lära, dock bekant genom att som german var man besläktad med hinduer och romare och greker via det indoeuropeiska bandet, som jag då börjat greppa. Sannmänsklig fornhistoria var då mer intressant än etik och ontologi –- men förvisso var denna hinduiska vinkel som helhet fräsch, den gav inlåt till en helt annan informationspool än den abrahamitiska religionens ökenvandring.

Min religiösa vurm ökade på 90-talet. Komplexiteten i sanātana dharma fick mig att våga approchera en annan bastion, Castanedas indianska magi. Jag tänkte: hinduismens djungel skrämmer mig en aning, och det gör också Castanedas magi. Well, varför inte ta tjuren vid hornen och pröva på den sistnämnda, nu när jag ändå är i denna numinösa djungel...!

Jag gick på Antikvariat Boklådan och köpte tre Castaneda i hårdpärm, bok 4-6 i serien, samt de tre första på LundeQ i mjukpärm. Och väl igång så lärde jag mig bland annat den enklaste, och svåraste, etiska lärdomen: memento mori. Efter några år av ångest inför att inse ens fysiska varelses ändlighet –- ja, då var man fri, andligt fri...! När man tagit till sig ”memento mori” blev allt enklare.







6. Vurm

Sakta men säkert blev jag förankrad i det privatreligiösa livet. Jag tillhörde ingen skola, ingen sekt. Jag satt inte vid någon gurus fötter. Min sanskritlärare, Klas Hagren, God bless him, räknas inte; han lärde ju bara ut språk. I övrigt blev min doktrin influerad av verk som Gītān, den danska boken Vandra mot ljuset, Ingivelsens ord av Vivekānanda, samt Jünger och Jung –- och Castaneda plus enstaka drag hos Steiner och Martinus. Och idag reciterar jag mantran, jag reciterar Bibelverser, jag sjunger psalmer. Allt flödar samman i en paradisisk dröm. ”Jesus du är underbar...”

Bland annat när mamma dog kunde jag stå pall i känslostormarna. Det var vårvintern 2011. Nog grät jag under begravningsceremonin.. Men jag bröt inte ihop helt, så där som jag hört att Ozzy Osbourne gjort vid begravningen av en förälder. Jaså, tänkte jag då jag först hörde detta, man bryter ihop när det beger sig...? Men se, när det begav sig så gjorde jag det inte. Ty jag var beredd genom att ha förstått memento mori. Jag hade inlemmat denna lärdom för länge sedan.

Jag förstod detta. Jag förstod den ontologiska underkastelsen under Gud; Gud har en högre verklighet än jag. Gud är Lux Aeterna, jag är blott ett fragment, en Fünklein der Seele. –- Jag fattade det. Men få andra jag mötte. Pappa hade det till exempel inte gjort det. Jag samtalade med honom någon gång under 2010-talet om det hinsides. Det är enkelt sa jag, man bara underkastar sig Gud, så är alla problem borta –- i dina händer, Gud, lämnar jag min ande...!

”Det är inte så enkelt!” sa pappa då.

Slutdiskuterat. När han senare låg på sitt yttersta slapp han förvisso alla själskval. Han dåsade bort i ett rus av droger; han bara somnade in. Mamma hade det lite svårare mentalt. Hon bad mig till exempel läsa ur en Bibel som låg vid hennes sjuksäng en gång. Sedan försvann också hon i ett medicinrus. Och var borta.

Religion: i början är den som ett gift, sedan är den som ett nektar. Sa någon. Och det stämmer. Mötet med de eviga frågorna ska vara svårt. Det ska vara som att lära sig dricka whisky eller kaffe: först smakar det bittert, sedan är det en förunderlig upplevelse.

Mötet med Gud: först skrämmer det, sedan går man som barn i huset i detta hus med många rum.















Relaterat
Mitt liv som sf-fan
Sanskrittråden på denna blogg
Värnplikt 1984-1985
Castaneda: lista över begrepp

fredag 7 augusti 2026

Svensson: Berättelsen om hur Knugo Benz, en nordisk profet, for söderut för att se de yttersta tingen uppenbaras (novell)

Välkommen, lärjunge. Välkommen till denna novell. -- Jag har genom åren på denna blogg publicerat en liten men naggande god portion noveller, fiction, skönlitteratur av det narrativa, förföriska slaget. Man kan säga: noveller är inget dominerande inslag på Galaxen. Men det finns där. Och för att ge exempel på tidigare noveller kan man länka till detta inlägg från 2011; där länkas i sin tur till tre andra noveller på denna blogg. -- Och nu, i föreliggande inlägg i augusti 2026, är det dags för en ny novell. Det är dags för Knugo Benz' ojämförliga äventyr. Väl bekomme.
















Kapitel 1.

Han är en gudsman, en adept, en glasögonprydd man som närsynt läser texter dagen lång.

Han har välvårdat, en aning vågigt hår, kritvitt på grund av diverse erfarenheter i astralvärlden.

Han är bara 44 men han har sett saker och ting andra inte gjort. Han är pyknisk, något välfödd. Han är därtill något undersätsig; han är 168 cm i strumplästen. Detta är emellertid inte så lite, inte så kort. Stalin och Churchill var också av denna kroppslängd.

Vår hjälte är dock ingen politiker. Han är som antytt religiöst begåvad. Och han heter Knugo Benz. Och han bor i en lägenhet på Folkungatan i Stockholm. Det är alltså på Söder, en ack så ljuvlig stadsdel, idag gällande som "radikal" på olika kontroversiella, uttjatade sätt. Men Knugo är den han är, en esoterisk adept som studerar arkana.

Det är en dag i hans privata bibliotek. Det är ett rum i hans paradlägenhet på den öst-västligt löpande paradgatan. Han har inte långt till Tegelviksplan eller Ica Pelikan.

Biblioteket: väggarna täcks av bokhyllor, fyllda med böcker i läder och med guldprägling. Benz sitter i en fåtölj och studerar en egenhändigt skriven bok, en grimoire. Han är klädd i mörk kostym, vit skjorta och sidenslips i grönt och rött.

Han nickar instämmande åt de kloka tankar som finns i det svarta klotband han läser. Och såklart är tankarna kloka; det är ju hans egna tankar, hans egen grimoire, hans egen ockulta dagbok. Han läser: "... från den solara sefiroth emaneras till den lunara, och från den till den jordiska -- och sedan uppåt igen, till solen och vidare till Primum Mobile".

Då får han en kallelse. En stor, reslig, skinande deva står plötsligt framför honom i hans bibliotek. Han är klädd i vitt och har ett gyllene bälte om livet. Benz faller på knä och säger "Helige Guds Fader!"

"Tack", säger gestalten med dånande röst. "Strängt taget är jag inte Primum Mobile själv. Jag är Samsan, Guds son, utsänd av honom. Man kan säga att jag för dig är ett Guds sändebud, en budbärare, sänd av Sthâpayitvâ himself."

Benz hör och förstår, och allt kan kan säga är: "Prisad vare Du, Samsan!"

Samsan nickar avmätt för att notera att han godtagit och gillat lovprisningen. Så säger han:

"Jag är inte här för ros skull. Lyssna nu: allting går söderut -- så gå söderut! Gå söderut och skåda stormen."

Sedan försvinner visionen, lika plötsligt som den börjat. Samsan är borta, blott lämmande ett minne av sublim strålglans. Benz inser dock att visionen varit verklig, att den hade innebörd.

Det var med andra ord dags för storm. Untergang. Det skulle "gå söderut" sa ängeln. Och alla tecken i samtiden tydde ju på det; allt såg mörkt ut enligt internets ofelbara gurus. I synnerhet kriget med Iran denna vår, 2026, hade bekräftat domedagsprofetiorna. Det ansåg Benz, trots att kriget ju bara varit begränsat och av kort varaktighet.

Han tror på Untergang. Så han börjar genast packa. Och reser söderut. Som ängeln sagt att han ska göra.







Kapitel 2.

Benz står på en kulle i den irakiska västöknen. Bakom sig har han en grotta där han bott sedan tre dagar. Han är klädd i ljusviolett vindtyg, halmhatt och kängor.

Solen skiner. Benz gonar sig i glansen. Så ljuvligt med en stekande sol i en arabisk öken, tänker han. Detta är den semester jag behöver. Bort från mörkt bibliotek, ut i skinande gudomlig orient! Och ska det hela inbegripa världsundergång, apokalyps, slutet på allt -- så mycket bättre...! Kom igen bara, jag är beredd...!

Han är i Mellanöstern, i dess folktomma hjärtland. Han är i den vida öknen mellan Mesopotamien och Levanten.

Han hade flugit från Arlanda till Zürich, sedan vidare till Istanbul, sedan vidare till Bagdad. Där hade han hyrt en Toyota Landcruiser och kört västerut. Sedan hade han funnit kullen med grottan. Och där hade han väntat där i tre dar.

Så nu borde något hända, tycker han.

Och det gör det.

+++

Himlen antar en vinröd kulör, genomdragen med strimmor i grönt. Och i söder brinner den i orange och magnesiumvitt. Och ur den vita glöden ser han plötsligt hur Ringo Badger kör fram i en himmelsvagn prydd med smaragder och topaser, pärlor och diamanter.

Det dånar som av åska, gnistor flyger. Och Badger mässar om namo narâyanâya och ler glatt, han skjuter blixtar och utplånar en stad -- och han sjunger en sång därtill vilket, passande nog, blir ”en låt om när han skövlar stan”… och han landar omsider på ett berg, han står med ena foten på land och den andra på havet och säger ”Lyssna du himlar, och hör du hav”…

Badgers predikan når överguden Sthâpayitvâ i sjunde himlen. Denne skinande gudsgestalt med långt skägg och ädla drag öppnar molnen och visar pleromats härlighet: ett skimmer av diamanter, guld och silver med arkitektoniska konturer framtonar -- och ett regn av blommor ackompanjerar det hela. Och han säger: ”Detta är min son; hören honom".

+++

Det blir sedan tyst över jorden i vid pass en halv timme.

Inget är synligt på de öde vidderna. Inget rör sig i stad och land.

Allt hämtar andan inför Harmageddon, inför Vigridsslättens blodbad, inför årtusendesportalens invasion. Den ska komma nu, det vet alla. Det har profeter förkunnat sedan länge.

+++

Det är profetiska tider: det profeteras om krig, storm, farsoter…

Så vad händer härnäst, undrar Knugo Benz som ser allt från sin kulle.

Och härnäst händer förvisso det sällsamma att en annan gudom uppenbarar sig på en annan bergstopp: Ardor, ljusguden från Venus. Med gyllene hårsvall och Adonis-skön kropp svävar denne ner som en stålfantom och landar på berget -- och väl där ryter han med tordönsstämma:

”Jorden är dömd! Mänskligheten ska gå genom ekluten! Blod ska flyta på Babylons gator!”

Han skapar därmed jordbävningar, tsunamis och sänkhål, som sammantaget dödar en tredjedel av jordens innevånare.

+++

Och alla änglar sjunger: "Helig-helig-helig är Sthâpaytivâ i himlens höghet, amen..."

Sedan påbjuder Ardor en konstpaus, och jorden ligger tyst. Endast detta hörs: vågornas svall mot en strand, och en radio som spelar ”Aquarelo do Brazil”.

+++

Då är spektaklet redo för nästa akt.

Nu tar fan bofinken -- så att säga -- för nu kommer Lilla Vickevire, den grymmaste guden av dem alla. Han är liten, men han är dödlig. Klädd i guldsmitt pansar och med karneoler, turkoser och briljanter som prydnad utgör han en slående gestalt.

Han glider in på ett kommunalt föreningshus. Hans vänner har ordnat en danskväll där, så han tror sig kunna gå in gratis. Men han förvägras gratis inträde, blir syrak och tänker nu ska jag hämnas… så han går till brandutgången, finner däri möbler från lokalen – för att ge plats för ett dansgolv är möblerna tillfälligt staplade här. Därtill finner han i utrymmet en dunk tändvätska plus bakplåtspapper och tomma kartonger.

Så vad gör Lilla Vickevire, grymmast av grymma?

Han tänder på, och drar därmed eld över diskoteksbyggnaden. Och branden sprider sig och tänder eld på en tredjedel av världen -- en magnifik lusteld som flammar högt mot dunkla skyar.

Betraktande eldstormen säger Vickevire: ”Jag hade rätten på min sida… jag förvägrades gratis inträde, trots att jag kände arrangören. Därför var en mordbrand, ja en världsbrand, ett i sammanhanget adekvat svar.”

Och Knugo Benz ser allt från sin kulle. Och han förundras storligen.

+++

Jorden är eldhärjad, hemsökt.

Då kommer ännu en plåga från himlen i form av Kennur, en ödesdiger, grymt skådande ryttare. På en gyllenbrun häst med tyglar prydda av rubiner och safirer, med betsel och stigbyglar av förgylld brons, och sittande i en sadel av obsidian, kommer Kennur, en gåtfull gudagestalt med kappa, långt hår och skägg farande. Han skakar ett spjut över jordens rund, sägande, ”Först eldstorm, sedan eldritt!”

I en flammande extas rider Kennur världen runt och sänder åskviggar med sitt spjut, dundrande mot vrånghetens demon, mot rundgångshyllande troll, mot sklerosens gudaförsamling. Och voilà, alla dessa brinner upp i en gigantisk majbrasa.

Jordens folk, med sina sinnen påtända, trånar efter flammdöden -- segnet nach den Flammentod -- och de blir bönhörda.

+++

Detta gör scenen klar för ännu en himmelsdemon…

Nu kommer ännu en…

Nu skrider ännu en dundergud fram…

Det är Bolltyr. Med en gestalt skinande som smält bly går han fram, jonglerande med tio brinnande bollar. Han sänder bländande sken vart han går, och var han sitter och var han står. Till tonerna av ”Great Balls of Fire” glider han fram över Babylon, över Europa, över Amerika. Sedan försvinner han mot Hyperborea och lämnar bara ett glatt minne efter sig, ett minne av aska och stoft.

+++

Överguden, Sthâpayitvâ -- alltings urkälla, kronan på det kosmiska verket -- funderar på nästa drag. Undergång med eld har nu avklarats; dags för lite åska, hagel och drivis då. Sagt och gjort: åska och hagel, samt ej att förglömma drivis hemsöker jorden.

Apokalypsen kräver sin skörd. En tredjedel av alla människor, fyrfotadjur och fåglar stryker med i dunderstormen.

Sedan sänder Sthâpayitvâ farsoter, stormvindar, och en liten ufo-hemsökelse över världen för att ta kål på resten. Alla gömmer sig i sina ensliga gårdar -- och städerna blir häxkittlar av uppror, mordbrand, och massakrer. Blod flyter på Babylons gator. Folk skriker i högan sky.

+++

Knugo Benz ser allt från sin kulle. Denne förryckt stirrande gudsman, denne profet, går härnäst upp på toppen av sin kulle och predikar:

”Skrik så mycket ni vill, syndfulla mänsklighet! Skrik, bara skrik! Det har ni ju alltid gjort. När ni sett på TV har ni skrikit. När ni varit på nöjesfält har ni skrikit. När ni kört bil har ni skrikit. När ni sett på fotboll har ni skrikit. När ni spelat dataspel har ni skrikit. När ni varit på rockkonsert har ni skrikit -- av extas, av glädje, av smärta, vad vet jag. Ni har alltid skrikit. Så detta borde inte vara någon skillnad för er. Ni skriker så som ert naturliga väsen påbjuder."

Han gör en paus för att hämta andan. Sedan fortsätter han:

"Så därför: gå under, grymma värld! Jag, Knugo Benz, har ständigt försökt att omvända er från er sinnesslöa materialism, försökt få er att återvända till Gud. Jag har uppmanat er att söka gudljuset inom er. Men detta har ni varit blinda för. Ni har inte haft tålamod att meditera i stillhet för att kunna höra den stilla, diskreta rösten från Guds närvaro inom er."

"Ni har inte bejakat gudsljuset inom er. Så detta är straffet för er ogudaktighet! Ni skulle ha gjort bot och bättring medan tid var! Men nu är det försent! Nu återstår bara domslutet inför ärkeängelns svärd! Ingen ska skonas, bara den selekta skara som alltid haft den sanna tron och som sagt tamas’ mâ jyotir gamaya varje morgon i tre repetitioner!”

"Ni skrek på fredag, ni skrek på lördag. På söndag var ni något lugnare -- men i ert inre skrek ni av begär efter mer stimuli. Ni var alltid i behov av något. Ni såg ner på den som mediterade och bad. Och när ni själva ens försökte att meditera så gjorde ni det i ansträngd rörelse, med stretching i olika krumbukter. Att däremot sitta still och fokusera det inre sinnet på Gud, det förstod ni inte vad det var."

"Ni föraktade fromhet, ni föraktade stillhet. Ni var jämt på jakt efter nya kickar. När natten närmade sig och drömstadsinnevånarna samlades på krog och café så jublade ni inombords, jublade av att ert begär efter stimuli snart skulle tillgodoses. Ni skrek i högan sky, skrek av glädje, skrek av smärta, i en evigt pågående rundgång. Så skrik nu i apokalypsens höjdpunkt och låt er förvandlas en flamma i majbrasan, en gnista i helvetesugnen."



Den lille mannen ler i mjugg och ser ut över den förödda världen; han ser himlen i brand och han sjunger med klar stämma ”Bloodred Skies” av Judas Priest för att fullborda scenen. Så skuddar han stoftet av sig och går in i sin grotta, finner den bunt med reselektyr han tagit med sig, finner Fantomäventyret La Gioconda, tar tidningen, går till sin bädd av sand, lägger sig ner och njuter av Jaime Vallvés grafiska konst.







Kapitel 3.

Världen brinner.

Detta är verkligheten.

Dundergudar såsom Ardor, Kennur, Ringo Badger och, ej att förglömma, Lilla Vickevire har tänt på... "de tänder väl på"... ja det gör de... dock ej med CB, men med fnöske, svavel och gnistor från Lux Aeterna. Den degenererade, utlevade kulturen bränns upp i en majbrasa, mänskligheten och allt levande på jorden försmäktar, och alla länder flammar stolt mot en dunkel sky.

Det såg vi i föregående avsnitt.

Och nu fortsätter det i samma stil.

Blod ska flyta på Babylons gator -- änglar ska stöta i basuner och bringa krig och död över världen -- en hjälte på en vit häst ska dra Det Flammande Svärdet och bränna upp jorden i en magnifik majbrasa, en lusteld, en våreld, en global eldbegängelse. Detta månde understryka för den trögaste att Kali Yuga är över och att Dvâpara Yuga grytt. Kort sagt, bronsålderns brännförgylda brådstup… bronsålderns skimrande brandmo… den är här nu… en svedjemark, väl ägnad att så kulturens sannmänskliga frön i.

Rustika kampgudar rider i skyn… eld och rörelse är den faustiska tidsålderns evangelium.

Den heliga flamman bränner upp jorden… strid är meditation, meditation är strid… syntaxen begår harakiri i krevadernas sken.

Basunstötar förkunnar världsundergång… bronslurar inviger en ny bronsålder… näverlurar förkunnar elementär folkdans… Horgalåten förtrollar dansparen och får dem att dansa sig till döds.

Horgalåtens danspar drar fram som en älv… och i domkyrkan går processionen runt koromgången… och en flock med kajor cirklar i skyn… och ett virvlande stormmoln når marken och drar härjande fram… och i skyn roterar galaxen i evig ringdans.

+++

Den sista scenen i Kapitel 1 såg vår huvudperson, Knugo Benz, i rollen som självgod profet. Han stod på ett berg och iakttog förödelsen.

Och nu, mitt i Apokalypsen, tar Benz sin Toyota Landcruiser och kör till Babylon, där blod flutit på gatorna. Över öknen går hans färd, där hans fyrhjulsdrivna bil får göra skäl för mödan.

Han approcherar stadsrummet, som för hans blick vertikalt reser sig ur marken. Högre makter leder honom till porten, den berömda lejonporten i blåglaserat tegel och med reliefer av lejon, sfinxer och lamadjur.

Han hejdas vid porten av en vakt i brons, beväpnad med spjut.

"Stopp! Har du lösenordet?"

Men Benz visar bara sitt VIP-kort, utfärdat av Heaven's Temple of the First Actionist Church. Och så är saken klar.

De väldiga, uråldriga dörrbladen öppnas av tio vakter. Benz kör igenom och kör bort längs paradgatan, där pölarna med blod nu bara står decimeterhögt. Det klarar hans terrängbil bra. Markfrigången räcker.

Blod har flutit på Babylons gator. Och blodet stänker under färden om Toyotans 15-tums terrängdäck.

Han stannar omsider sin bil, slår av tändningen, tar ut nyckeln och säger halleluja. Han går sedan ut och går in i ett palats, själva Babels torn. Han går upp till takvåningen, ställer sig och ser ut över nejden -- och han ser förunderliga ting.

Han ser världen förgås i flammor.

Han ser Nordens satyrer ljuda med i undergångslåten med näverlur, bronslur och trollsång över mossen, myren och mon.

Han ser ett pansarslag utkämpas kring en pansarbas i öster, brännpunkt Kiev.

Han ser stormakternas slagflottor utkämpa ett marint harmageddon i Stilla havet.

Han ser Tio Grå Män landa i Arizonaöknen, bege sig till Area 51, befria en alien, och åka hem med honom till Zeta Reticuli.

De Grå har gjort sitt på jorden och kommer aldrig tillbaka. Detta är profetians gudsord och lag, förmedlad idag av Lage Lagbas.

+++

Knugo Benz smilar förnöjt efter att ha skådat hur landet ligger. Han går bort till ett bord där Ardor sitter, slår sig ner och språkar om världens framtid med den bildsköne gudsfiguren. Och Ardor ser på honom, ler sardoniskt och säger med förvånande mild stämma:

"Jorden brinner. Haven och alla strömmar har förgiftats så att lejonparten av allt mött sitt snara slut. Farsoter drar fram. Hagel, stora som stenar, föröder åker och äng. Jordbävningar skakar om världen i dess innersta."

"Förfärligt", säger Benz.

"Inte alls", säger Ardor. "Detta är nödvändiga hemsökelser, drabbande en mänsklighet som glömt Gudsljuset de har inom sig."

"Aha", säger Benz. "Så är det förvisso."

Efter att ha skålat med safirvin i guldbägare fortsätter samtalet. Man avhandlar sådant som bromerade flamskyddsmedel, Cambridgeplatonism och till alla människor en god vilja. Sedan lämnar Benz Babylon och kör tillbaka till sin grotta.

Väl på plats i sin grotta går han till sitt resebibliotek och letar fram boken Stellar Storm av den magiske maestron Notetat Nomen. Han lägger sig på sin brits av sand och läser:
Through the mud of Flandria as a poilou went his way, over the Romanian plains as a Russian cavalry trooper, and through Meuse-Argonne as a Leatherneck. It was ski patrols on the Karelian Isthmus, battles between desert fox and desert rat, parachute jumps, and a struggle for a bridge too far, a retrograde defensive at the 53rd parallel, and a counterstrike at Hué.

Hué: in this city fight Bostron was battalion commander, clad in olive drab fatigues, a Stetson hat, and with an ivory-adorned revolver at the hip. He stood among smoking ruins, jets passing overhead with their typical, ripping thunder. The kerosene smell lay thick over the land and to a war correspondent standing next to him he said:

“It was necessary to destroy the city in order to save it...”
Benz njuter oförställt av denna utsökta prosakonst. Och han låter boken falla till grottgolvet -- och han ser i andehänryckning en kultplats roterande av ringdans, dyrkande den ende sanne författaren, Notetat Nomen: "Hipp hurra för Bamsefar, som är så snäll och rar..."

Så ljuder den cirkulära trollsången i apokalypsnatten, lovande safir, rubin och karneol för solskimrande bronsgudar i Dvâpara Yugas högtid.

+++

Ardor flyger i natten, skaffande sig överblick över jordens förödelse.

Sthâpayitvâ ser på från sin sjunde himmel, planerande nya hemsökelser.

Kennur rider i natten över himlavalvet, synlig blott som ett spöklikt brinnande spjut: Burning Spear.

Och i kulisserna bereder sig Samsan, solguden, på sin entré som frälsare och konung för den nya tidsåldern.







Kapitel 4.

Jorden är hemsökt av en gudomlig vind, en kami-kaze bokstavligt talat. En pleromisk eldstorm, an apokalyptisk långdans av andligt snille och smak.

Jorden är hemsökt av eld och lågor.

Och värre ska det bli.

De mytiska krafterna regenereras, med influxus från överguden själv, Sthāpayitvā i sin sjunde himmel. Han säger till sina söner: ”Jorden brinner men mer finns att bränna: så gack åstad, föröd jorden med en trotylstorm, en skinande vit tyfon av magnesium, fosfor, bensingelé, och annat smått och gott!” Hans söner, Ardor och Kennur, Ringo Badger och Lilla Vickevire, stående i givakt på ett moln, envar intill sitt ekipage, säger då lojalt: ”Skall ske!” Och så drar de åstad. Med att skapa en trotyltyfon. Alla rider i vänstervarv över jordytan, med en ryttare i var kardinalpunkt: Ringo Badger i sin vagn besatt med karneol och turmalin, Kennur på sin metallicbruna häst, Ardor på sin röda, och Lilla Vickevire på sin bryggarkamp. Man rider runt och skapar en gudomlig virvelvind, en vortex, en malström av eld och blod.

”Skriv blod,” säger Kennur filosofiskt, ”och du ska erfara att ande är blod.”

”Ett vackert citat”, säger Ardor från sin antipod, ”Pulverkopf i högform. Inte ens vi gudar kan formulera oss så briljant.”

Man skruvar upp jorden i en eldstorm, bränner ner den. Jorden brinner upp så pass att den brinner ner; den brinner både upp och ner. Gudarna dansar glada runt häxkitteln i en hart när sydrysk ryttarextas.

+++

När man ridit vänstervarv länge nog vänder man. Och rider högervarv.

Fortfarande brinner världen. Men Benz, vår hjälte, märker inget där han sitter i sin grotta och läser en serietidning.

Så hör han ett sprakande som av en gigantisk majbrasa.

Han noterar det endast förstrött, inbegripen som han är i att följa Kalle och knattarnas kamp mot gnillerna i Ankeborgs träskland.

Liggande på sin sandbädd, relaxad och förnöjd, förnimmer han så en doft av brandrök.

”Nej vad nu” tänker han, ”här är fara å färde!” Han lägger ifrån sig tidningen, stiger upp och går till grottans mynning.

Och han ser -- ja vad får han se, den lille profetfiguren...?

+++

Han ser järtecken i skyn, brinnande spjut, fäktande spöksvärd. Och i fjärran ser han röda skyar över ett brinnande Babylon – både dess city och dess oöverskådliga förstäder.

Allt står i ljusan låga.

”Jaha”, tänker den matnyttige goddagspilten, ”här går allt under! Babylon’s burning liksom.”

Så går han tillbaks in i grottan, somnar, och sover länge och väl.

Han vaknar efter vid pass tjugo timmar.

Han kliver upp och ser ut över landet.

Allt är öde. Babylons ruiner ryker.

Benz ser mot norr. Samma sak där: öde land, stoft och aska. Detsamma i väst och syd.

+++

Tillvaron tar en paus. Apokalypsens fyra ryttare –- Kennur, Vickevire, Ardor och Ringo Badger –- har ridit iväg till Hyperborea för att regenereras i dess vril-mättade sol. Kvar är bara ett skimrande moln i skyn, på vilket Sthāpayitvā sitter tillsammans med sin hulda maka Harmonia.

”Världen är helt utbränd och öde”, säger hon insinuant till sin make. ”Är du nöjd nu?”

”Ja, ganska”, säger Gud, Sthāpayitvā, tillvarons krona och urkälla. ”Mänskligheten behövde sig en läxa. Det måste bli slut på demondyrkan, kopulationsdisko och apkonster. Människan måste bli andligt ledd igen. Hon måste återigen se gudsljuset inom sig. Endast så skapas en kultur värd namnet.”

”OK”, säger Harmonia. ”Mänskligheten behöver kanske en nystart. Men du har ju dödat alla! Alla förgicks i eldstormen.”

”Där tar du fel”, säger hennes make spjuveraktigt. ”Än lever några mänskliga varelser. Och än har min Förstfödde Son inte uppträtt på scenen...!"”

Och se! Ur Babylons ruiner kryper i samma stund några rena, klara gestalter. De är rörda av den storm som just rasat; de är förvånade över att vara vid liv men de är förvisso helbrägda. Det är människor som överlevt. Över dem låter nu Harmonia regnet falla, livgivande vatten från himmelska källor. Och så kommer ett regn av blommor för att understryka välsignelsen.

Regn från skyn, blommor från skyn; orkidé och prästkrage, tussilago och tulpan, ja alla tänkbara blommor i alla tänkbara färger...!

Iharmoni med denna Harmonias gåva sker så en avgörande uppenbarelse: en skinande vit deva skrider fram ur molnen, en människoson i silverskimrande dräkt, gyllene mantel och silverstövlar. Det är Samsan, Guds son, Sthâpayitvâs förstfödde, solgud och centralfigur i kosmos entydiga mönster.

Och människorna ser, de känner och vet att hemsökelserna nu är över. Alla dansar och är glada i blompraktens vårkänsla.

Benz åser denna överraskande vändning från sin grottmynning. ”Allt verkar ha ordnat sig”, säger han förnöjt. ”Sol och regn, blommor från skyn. Och Samsan, budbäraren som satte igång allt, som sa till mig att åka hit för att bese Apokalypsen -- han har nu visat sig som solgud och frälsare. Han har uppenbarats för att bringa frid på jorden, människorna till behag. Halleluja. Jag kan nu tryggt återvända till min bunt serietidningar.”

Och så gör han det. Han lägger sig och läser ett avsnitt med Röde Demonen i Pilot.

+++

Världen repar sig. En regnbåge skjuter iväg mot Midgård. Asar och asynjor, ledda av Kennur, dansar runt i polar extas.

Världen är, med andra ord, frälst. Och den är därmed mogen för en sannmänsklig renässans.

Himinbjörg, Midgårds vaktkastell, skimrar i norr av bärnsten och pärlor i solljuset.

Kennur, den nordiske ängeln, ställer sig på kastellets topp och säger med tordönsröst:

”Nu är tiden inne för andlig återkomst i nordiska nejder. Actionismen ska föra världen till mindful extas. Aktivitet, vilja och energi ska leda vägen till en bronsskimrande Dvāpara Yuga.”

Och alla änglar och alla gudar, plus lilla Vickevire, ler milt och sjunger med i den andliga sång som nu blivit en hit:
Jag har inte fått en blund
Jag far runt på Gröna Lund
I en gryning, gyllene gryning…
Benz åser allt från sin grotta.

Han sätter sig vid grottans mynning, blickar ut över landskapet och ser fridfulla vidder som vilar i solen. Han ser hur det i öster regnar och samtidigt är solsken, en hjärtevärmande symbol för fridens liljor efter en blytung prövning.

Han ber en tacksägelsebön: ”Mytiskt, helt enkelt mytiskt...! Det har varit en historisk, kosmisk, apokalyptisk resa. Så jag tackar dig för uppenbarelsen, Sthâpayitvâ, och jag tackar Harmonia, Samsan, Kennur, Ardor, Bolltyr, Lingofflet och alla...!”

Han tänker: allt verkar ha lugnat ner sig. Sol och regn, blommor från himlen. Kanske jag till och med kan återvända till mitt hem i Stockholm, en plats jag inte har tänkt på så länge dessa vedermödor varat.

Och detta gör han.

Han samlar ihop sina grejor, går till bilen, packar och kör iväg. Vid en bensinstation i Damaskus stannar han och tankar. Ingen tar betalt. Så kör han vidare, och proceduren upprepas. Människorna har i regel dött, människorna är borta, men en del infrastruktur finns mirakulöst kvar. Såsom bensinstationer.

"Konstigt att inte de brann upp i världsbranden!" tänker Benz filosofiskt där han med van hand kör genom Levanten, Turkiet, över Bosporenbron och upp genom Balkan. Men sedan tar bensinen slut.

Han måste gå.

Han vandrar norrut. Sover under bar himmel. Dricker vatten ur bäckar.

Genom ett nerbränt Europa går hans färd. Alla har dött. Sot och aska betecknar hans väg.

+++

Alla har dött i apokalypsen. Kommen till Sverige skymtar han emellertid en del människor i skog och by, på fält och äng. "Hyperboréerna hämtar sig!" tänker han förnumstigt. Men han tar inte kontakt med människorna. Han är sig själv nog. Hans mål är bara att komma hem och kunna läsa sin Barkssamling i mint.

Staden Stockholm står fortfarande kvar, gyllenbrun i solen.

Med en stilla glädje går han över Hornstullsbron, öde i morgonljuset. Han går längs Hornsgatan, öde: människorna är borta men inte deras hem. Övergivna bilar står parkerade överallt.

Han går österut, vandrar över sin välbekanta ö, sitt Söder, ack Söder. Han far bort till Folkungatan, där han snart finner sitt hus. Han går in, går upp, går in i sin lägenhet och sätter sig i fåtöljen i biblioteket.

Han ser på de vällovliga raderna med böcker och tänker helt apropå: "Mytiskt, helt enkelt mytiskt...!"

Han tänker: Södergran hade rätt: "Går jorden under -- jag går icke under."

Sedan går han bort till en bokhylla i ljus ek. Och ur syretäta plastfickor tar han fram de tidningar som utgör hans Barkssamling i mint.

Han tar med sig fem mappar, går bort och sätter sig i fåtöljen och läser.

Världen har gått under men Knugo Benz har överlevt. Och han är så lycklig.







Relaterat
Stellar Storm: presentation, på engelska, av denna roman som kom 2023
Redeeming Lucifer (2017): presentation på svenska
Novellism

måndag 3 augusti 2026

Dagbok 03/08 2026

Om shânti shânti om. Ära vare Gud i höjden.








Om... Amen... Ymir... Omma...

+++

Måla svart -- ett poem av LS

Döden är farlig och därför helig,
helig och därför farlig...

Välkommen till mitt dödstempel...
det är i svart marmor och obsidian,
på altaret tronar ett dödingshuvud,
och i silverne kalk dricker vi svart vinbärssaft...

Bak sotad glasskiva sitter jag i solen
och målar svart – hyllar döden –
bara döden – ty bara så
växer livet till.


+++

Jag kommer att tänka på en svensk, något besynnerlig författare: Sven Delblanc.

Romanen Änkan var ganska underhållande.

Romanen Moria land var för sin del ganska mörk (Sovjet har erövrat Sverige, proggkultur i kvadrat, en kuvad intellektuell berättar). Diskret kritiserar Delblanc progg- och sossesverige, men han saknar egen, positiv vision. Han förhåller sig reaktivt till dåtida förtrycksregim. Och boken blir på så sätt inte essentiell läsning. Men kudos för stilviljan, för den egensinniga visionen.

+++

Sommaren lider.

Men vare sig det är sommar eller vinter, åska eller solgass, så är jag i farten med min omvärldsanalys.

Jag skriver om det jag ser och hör. Jag ser på omvärlden, jag iakttar. Jag analyserar min samtid i pregnanta satser. Ur kaoset av företeelser skapar jag konceptuell klarhet, skinande som silver i morgonsolen.

Jag studerar, jag cirkulerar; mitt norra öga uppfattar groteskerier, avvikelser från den enda sanna vägen.

Härmed en genomgång av några sådana tidstypiska felaktigheter. Att detta gäller vårt avlånga land är blott vinkeln. Ty de nedanstående tendenserna finns i hela västvärlden.

Detta är med andra ord en svidande vidräkning med samtidens salongslejon, utan kontakt med historia, arv och landskap. Det är en studie i degeneration, urartning och förfall.

+++

Nu börjar mitt protokoll:

. Dagens demimonder, vår idag tongivande "elit" inom media, kultur, religion, politik och näringsliv, ser mäns användande av makeup som helt naturligt. Alltså lika urartat som ancièn régime och det sena Rom, som också hade målade män.

. Dagens degenerater är emostörda. Det ledande skiktets män talar öppet om hur de gråter; jag kan ge exempel men jag avstår. De känner för mycket; de "bejakar sina känslor" till den grad att de blir viljesvaga snöflingor. Känslofokuseringen är samma ideal som peruktidens hovmän hade: echaufferade fjollor som klädde sig i spetskrås och viftade sig med solfjädrar. Bortom tidsstilen är detta exakt hur dagens salongslejon är.

. Dagens elitskikt är fixerat vid sex. Det framhåller till exempel att sex är nyttigt medan i själva verket celibat är lika nyttigt. Balans måste här till; driften att be måste till exempel också erkännas, men det gör inte dagens aniarabarn ty de är regelmässigt ateister, för evigt på väg till undergången i sitt ostyrbara rymdskepp.

+++

. Dagens dörrvakter hävdar att "de stora berättelsernas är slut". Vilket är typisk degeneration, ett trötthetstecken i en kulturcykel som kört slut på sin ånga. Ty än existerar de stora frågorna, sådana som besvaras i Actionism och Borderline, men dagens lobotomister förnekar det eftersom de saknar intuitiv talang för att förstå ontologi, metafysik och esoterism. De kan inte skåda inåt ty deras Inre Öga är förkalkat.

. Dagens välklädda salongsslödder anser att alla är lika. Men detta är ett påstående som gäller bara för de, som Evola sa, ointressantaste aspekterna av mänsklighet, nämligen att vi alla behöver sådant som näring, sömn och tak över huvudet. -- Alla är lika och alla måste vara lika, anser dagens dönickar -- ty att höja sig själv med viljestyrka är exempel på "ableism", detta för dem otänkbara att låta viljan styra sitt liv. -- Samtidens salongslejon är med andra ord egalitarister. Men har man väl erkänt likhet inför lagen, lika lön, lika officiella rättigheter och skyldigheter, så behövs ingen egalitarism. Då måste essentialism till, den doktrin som erkänner folks olika talanger och förutsättningar.

. Dagens elitskikt fokuserar på den nihilistiskt uppfattade individen. På människo-maskinen som mekaniskt reagerar på stimuli. Den ska analyseras i myopisk detalj: dess känslor, attityder, livsstil. Detta är vad som fyller dagens mainstreamböcker både i romanväg och essäväg. Fruktbarare är förstås att analysera en gudsinfluerad individ, en med en odödlig själ i harmoni med gudsljuset. Men dagens svagsinta snobb förnekar själens existens, i livsåskådningsfrågor på sin höjd tyende sig till buddhismens nihilism (an-âtman, ingen själ finns och därför ingen Gud; allt är kaos, allt har bara en relativ existens).

+++

. I linje med individfokuset har dagens dandy-dönickar gett upp ambitionen att förstå världen. Den förklaras bara med standardformulär som att vi är alla identiskt lika konsumenter, viljelösa fragment i tidens ström. Att förklara världen sysslar idag bara religiösa och högerradikala människor med (exempel på det senare: Jorjani, de Benoist, Faye, ja även min Actionism hör hit). Syndromet att som dagens demimonder förneka möjligheten att förklara världen är den postmoderna attityden, nämnd ovan, den irrlära som stavas "de stora berättelserna är slut".

. Förknippat med de två senaste punkterna: dagens gudsförnekande grottmänniskor ser inte tillvarons vertikala aspekt, det tidlösa, mystikens Gud-som-högre-verklighet, utan ser bara det horisontella, som är sinnesslött oändligt och förkroppsligat i verksamheter som sociologi, historia, psykologi. Där kan de leka runt för evigt utan att få något sagt. I kontrast därmed är perennialismen primärt svårare att förstå men i längden enklare, eftersom de skenbart olika traditionerna i slutändan alla säger samma sak. Nämligen att gudomlig influxus är tillvarons sine qua non.

. Sist: pacifism. I ljuset av konflikten Ryssland-Ukraina har Sverige upprustat. Gott så. Värnplikten kastar sin skugga framför sig. Men dagens "elit", predikar den krigardygder, värdet i att tjäna det allmänna, nödvändigheten i att bemästra ens ångest för att uppnå ett högre väl? Nej, ty sådant är den oförmögen att göra; att propagera för soldatism är tabu för den. Exempel på detta? -- Här räcker det med att visa på tongivande svenska kritikers oförmåga att erkänna Ernst Jüngers storhet. Hans militarism tas alltid upp som argument för hans uselhet. -- Kort sagt, dagens demimond är som peruktidens hovman en emostörd, makeupad, fanflyende fähund. Hellre fly än fäkta är hans attityd inför det östliga hotet.

+++

Kort sagt, det är dags för dagens blodsugande blötdjur att ge plats för verklighetens människor. Människor drivna av vilja och ansvar, människor bejakande gudomlig influxus, människor som styrs av tro och tradition.

+++

Ära vare Gud i höjden. Jag har hört om ett land ovan molnen.

När du går över floden går du ensam. Härlig är jorden. Jesus du är underbar.

+++

Nu skriver jag om Bertel Gripenberg, en finlandssvensk av FG Bengtsson-generationen.

Memoarerna Det var de tiderna är rätt läsbar än idag: frejdig, ej präglad av den pessimism författaren upplevde på senare tid med Finlands nederlag 1944.

Diktsamlingarna Livets eko och Aftnar i Tavastland ger en lyrisk form för radikalkonservatism. Gripenberg var som FGB, en smått ångestriden agnostiker som ville tro men inte kunde. Nihilismen hålls i schack med litterär-historisk traditionalism, vilket är otillräckligt, men helt oläslig är han inte. Gripenberg har behandlats styvmoderligt av modernister.

+++

Du är vår far Gud, och vi älskar dig. Som örnen stiger upp mot skyn lyfter jag min själ till Dig i lovsång. Skön är själarnas pilgrimsgång. Morgon mellan fjällen.

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Sätt inte ert ljus under en skäppa. Fader Vår som är i himmelen, helgat vare ditt namn. Amen.

+++

Om... Amen... Ymir... Omma...







Relaterat
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Boye: Kallocain (1940)
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)
Ballard: War Fever (1990)
Svenssons bibliografi

söndag 2 augusti 2026

Dagbok 02/08 2026

Idag är det söndag.








Molnen driver. Fiskmåsarna kretsar runt domkyrkans torn.

Katten har fått mat. Egentligen en vanlig fiskkonserv, makrill i tomatsås, dock otjänlig som människoföda.

Lägenheten har dammsugits. Disken har diskats.

Jag kommer i detta läge att osökt tänka på Anders Jallais författarskap.

Jallai är en svensk författare, född 1960. Han skriver thrillers. Fiction. Fiction med ett avgörande inslag av fakta. Hans fiktion är ofrivilligt skruvad. Men det passar möjligen tidsandan idag. Som också är skruvad.

+++

Man kan säga: som få andra rör sig Jallai i en gråzon mellan "erkända fakta" och "komplett fiktion". Och normalt ska dessa två inte blandas ihop.

Jag menar så här.

Att spänningsromaner utgår från verkligheten är förstås vedertaget. Men har man väl beslutat sig för romanformen bör man inte lita för mycket på vedertagna fakta. Man bör skapa en egen myt. Och Jallai följde denna konvention när han, i tidiga romaner, till exempel kallade Palme för "Paul Olofsson".

Sedan släppte han det där och kallade honom Olof Palme rätt och slätt.

Det var en aning förvirrande och inkonsekvent, men ändå ofrånkomligt på sätt och vis. Ty Palmemordet och allt vad därtill hör är Kungsmyt Nr 1 i dagens svenska verklighet, omöjligt att hålla tyst om, även som romanförfattare.

+++

I en av Jallais romaner, en av de senare, får hjälten access till Säpos arkiv. Och hittar där en kista med påskriften "Palmemordsdokument". Aha, här var det alltså, det hemliga arkivet med svar på alla frågor i fallet...!

Det funkar som fiktion -- möjligen -- men det ÄR bara fiktion; det måste man understryka. Jallai vet inte mer i fallet än någon annan. Han har inget informationsövertag.

Denna kista med dokument, lyckligt påträffad i en scen, är lika fiktiv som en annan berömd scen. Jag tänker på när Jallais hjälte i en annan roman stöter på en hemlig rysk ubåtsbas i Östersjön.

Detta är önsketänkande i romanform, tillåtet som sådant, men inte mer än så.

+++

Jallai: en stilblind hackwriter som blandar fakta och fiktion. Vilket är förkastligt. Men ändå rätt på något vis...!

Jallai vet som sagt inget mer än någon annan. Men hans texters gråzonskaraktär, med en tämligen långtgående blandning av fakta och fiktion, fungerar ändå på något sätt. Ty tidsandan i dagens "Ghost World" (Daniel Clowes seriealbum, film 2001) medger existensen av romaner med iofs stillös blandning av fakta och fiktion.

+++

Jallai tror att han skriver realistisk roman à la Guillous Hamiltonserie. I själva verket hör Jallais romaner numera till genren magisk realism.

Vi lever alla idag i Ghost World, Uncanny Valley, gråzonen, astralvärlden. Och ingen verklighetsfanatiker kan ändra på det.

Tidsandan idag omöjliggör sedvanlig realism och framtvingar magisk realism. Även känd som fantasy, surrealism, fabulism.

Alla skriver idag fantasy. Den enda skiljelinjen är mellan dem som vet att de gör det, och de som inte vet det.

Jallai vet inte att han skriver fantasy. Men de författare idag som vet att de skriver fabel, dikt, spekulation -- de har en fördel gentemot alla andra. De är i synk med tidsandan.

+++

Framtidens litteratur, både i fakta och fiktion, är den litteratur som öppnar upp mot spekulation, alternativa teorier, parallella världar, sf, saga, myt -- och som gör det med självförtroende, med en nyskapande attityd.

Det hjälper förvisso inte att bara skriva om konspirationer eller nyttja klichéer ur sf och fantasyns förråd. Man måste ha någon mening med det hela. Detta är underförstått. Vi snackar riktig, stilmedveten litteratur här. Inte byråkratprosa, inte pm som skrivs i tjänsten, inte artificiellt genererad prosa.

Den litteratur som skrivs med vilja och tanke, med stilvilja och med hjärnan påkopplad, måste idag öppna upp för gråzonen, det spektrala, det gåtfulla, det som är bortom Bortom. Litteraturen idag måste på allvar ge plats för det originella och det rebelliska -- men då inte i form av salongsrebeller och dekadenter som söker det originella i det sjuka.

Allt ska vara tillåtet. Men kliniskt sjuk litteratur går aldrig hem.







Relaterat
Palmemordet
Ambres
Apatia
Castaneda: citat
Castaneda: översikt

fredag 31 juli 2026

Diary 31/07 2026

It's Friday.








We now live in Uncanny Valley, Ghost World, the Grey Area, where horror is the normal state of mind.



Od ka chi prâna qi --
Anima Mundi, Venus Urania --
Spiritus Sanctus --
Holy Ghost --
Vrilpower agent, Odic force...!


Every author today is the writer of fantasy, surrealism, magical realism. The only dividing criterion is those who know that they are and those who don't.

I am the great god,
the eternal king --

The path is made for me --

I have numberless words of might,
secret spells, magic formulas,
gathered in the formless void,
made into song by musical
meaneuvering and strewn out
over an unsuspecting world --
enchanting it, rising
it into a more distinct sign,
a more striking symbol,
charming everyone, entrancing
everyone into sanitary bliss.


Aham asmi cakravartî. Sad asac câham Arjuna. Sato bandhum asati nir avindan -- the poets found the Aurea Catena, the path from Hyperborea to here. "Only the poets will understand me." -- "Wahre Weisheit kommt nicht durch Worte von aussen her, sondern durch innere Erleuchtung." -- By way of esoteric intuition (Schuré), metaphysical intuition (Schuon), intellectual intuition (Guénon) we shall rule the world and dance the hoochi-coochi.

Shiva as the Lord of the Dance: Shiva Natarâja. Krishna in the woods, playing the flute. Odin stealing the mead of skalds, seeking that magic potion enabling poetic trance-dance. Orpheus singing for bird and beast, even wood and stone, even gods, enchanting all with his song. "Art and nothing else" as the Pulverkopf said, this is the saving grace for a world gone stale with home decoration in white, grey and brown, car colors in white and black only, fashion in fifty shades of brown.
From the shapeless I create shapes.
From the formless I create form,
using my willpower and vision
to create everlasting artefacts --
space made into time, vril energy
made tangible with ethereal pizzazz
and cosmic cosmetics.

I am Tyrannus Artifex,
the great art hero,
Shrî Shrî Guru going
to a go-go, a creative fest
of style and elegance,
razzle-dazzle and charm,
shouting out loud in
the Nordic summer night --
summer night city, walking
in the moonlight, summer
night city.


I am Hagal, Gral, the Krist-all. I am crystal splendor in the sign of the Hagal rune, the star-shaped rune containing all the other runes. The Hagal rune -- ᚼ -- has it all, es hegt alles, es ist Hagal.

I am Odin, Thor, Freyr; Odin, Lodur, Loki; Har, Jafnhar, Thridi. I am Urd, Verdandi, Skuld; I am Brahma, Vishnu Shiva.

Aham vishve deva; I am all gods. Aham evakshayah kalo; dhatâham vishvato mukhah; I am immutable time; I am the creator whose face is turned in every direction.

I am the great god, "Witness of
Eternity" is my name... I am
the everlasting one.

It is I who open the gates of heaven:
"svarga-dvâram apâvârnû"...

I am the great god,
emulating the Himalayas --

I am the Himalayas, dreaming
of Mount Kailash in the morning sun.


Sun's shining, the weather is fine...

Seagulls shrieking...

Traffic sounds from the road below, cars driving by, even lorries, yea, even motorcycles sometimes...







Related
Actionism: "It opens many doors"
New Infinities

söndag 26 juli 2026

Lista över de fanzines Lennart Svensson gett ut i sf-fandom

Välkommen, O student av högre visdom och evig sanning. Härmed en bibliografi över Svenssons fanzines, en översikt över Shrî Shrî Devamârga Agnijîva Svenssons tidigaste verksamhet inom publishing.
















Svensson var en gång verksam som sf-fan. Mer om detta här.

I det inlägg ni nu läser listas de publikationer Svensson gav ut som sf-fan, alltså de fanzines han skrivit, tryckt och distribuerat i svensk sf-fandom..















1983

Åstundande. 24 mars. 14 s. 50 ex. Fotostat.
Den stumme astronautens blues 1. 2 augusti. 6 s. 100 ex. Fotostat.
Den stumme astronautens blues 2. 21 augusti. 6 s. 70 ex. Fotostat.
Leo Hard's Fan Magazine. 23 augusti. 18 s. 70 ex. Fotostat.
Den stumme astronautens blues 3. 27 november. 6 s. 80 ex. Fotostat.







1984

Den stumme astronautens blues 4. Januari. 6 s. 50 ex. Fotostat.
Megalomania. Januari. 2 s. 50 ex. Fotostat.
Hornblower. 9 mars. 18 s. 55 ex. Fotostat.
Den stumme astronautens blues 5. 30 april. 6 s. 60 ex. Fotostat.
Green Manalishi. 5 maj. 1 s. 10 ex. Stencil.
Reportage: Göcon 1. 10 juni. 12 s. 65 ex. Fotostat.
Den stumme astronautens blues 6. 10 juni. 6 s. 65 ex. Fotostat.
Den stumme astronautens blues 7. 10 september. 6 s. 60 ex. Fotostat.
Horblower 3,75. 10 september. 6 s. 60 ex. Fotostat.
Bing 1. 10 september. 4 s. 60 ex. Fotostat.
Bing 2. 10 september. 4 s. 60 ex. Fotostat.
Turbinbil 1. 9 december. 2 s. 15 ex. Fotostat.
Turbinbil 2. 26 december. 1 s. 14 ex. Fotostat.







1985

Turbinbil 3. 19 januari. 1 s. 15 ex. Fotostat.
Turbinbil 4. 10 februari. 1 s. 15 ex. Fotostat.
Turbinbil 5. 5 mars. 2 s. 15 ex. Fotostat.
Turbinbil 6. 17 mars. 1 s. 15 ex. Fotostat.
Nya tag. 12 april. 14 s. 75 ex. Fotostat.
Göcon -- en lägesrapport. 4 maj. 1 s. 15 ex. Stencil.
Provtryck. Höst. 1 s. 15 ex. Stencil.
Bing 3. 2 december. 4 s. 55 ex. Stencil.







1986

Bing 4. 9 januari. 4 s. 60 ex. Stencil.
Bing 5. 15 januari. 4 s. 70 ex. Stencil.
Teutates 1. 28 mars. 22 s. 60 ex. Fotostat.
Bing 6. 30 mars. 4 s. 110 ex. Fotostat.
Bing 7. 7 april. 4 s. 60 ex. Stencil.
Bing 8. 1 maj. 4 s. 100 ex. Stencil.
Dagen efter eller dagen före. 1 maj. 2 s. 100 ex. Stencil.
Rapport från Ghöstacon II. 3 maj. 1 s. Antal ex okänt. Stencil.
Bakom stängda haremsdörrar. 8 maj. 2 s. 75 ex. Stencil.
Bing 9. 12 maj. 4 s. 50 ex. Stencil.
Atom 1. 12 maj. 10 s. 70 ex. Stencil.
Vetenskap 1. 2 juni. 4 s. 65 ex. Stencil.
Teutates 2. 2 juni. 11 s. 40 ex. Fotostat.
Teutates 3. 3 augusti. 10 s. 50 ex. Stencil.
Atom 2. 19 september. 7 s. 65 ex. Stencil.
Bing 10. 19 september. 2 s. 65 ex. Stencil.
Reklamlapp. 19 september. 1 s. 65 ex. Stencil.







1987

Titoli. Januari. 5 s. Stencil.
Fansin. 13 april. 2 s. Stencil.







1989

Zaporogiska koskacker avfatta ett grovt svar på ett brev från sultanen. 15 januari. 4 s. 55 ex. Stencil.
Obduktion 1. 17 januari. 4 s. 40 ex. Stencil.
Plus Ultra. 23 februari. 2 s. 50 ex. Stencil.
Obduktion 2. 2 mars. 2 s. 70 ex. Stencil.
Obduktion 3. 16 mars. 4 s. 70 ex. Stencil.
Särtryck Soldat i universum. 16 mars. 5 s. 7 ex. Fotostat.
Dekonstruktion. 8 april. 16 s. 60 ex. Stencil.
Dikter. 12 april. 10 s. 100 ex. Stencil.
Skytrex LTD. 12 april. 5 s. 10 ex. Fotostat.
Obduktion 6. 26 april. 4 s. 40 ex. Stencil.
Obduktion 7. 21 maj. 2 s. 40 ex. Stencil.
Adressändring. 9 juni. 2 s. 40 ex. Stencil.
Inflyttningsfest. 7 juli. 1 s. 20 ex. Stencil.







1990

Remol. 7 juni. 2 s. 50 ex. Stencil.
Smoltsovrapporten 1. 14 juni. 14 s. 50 ex. Stencil.
Smoltsovrapporten 2. 21 juni. 6 s. 50 ex. Stencil.
Smoltsovrapporten 3. 25 juni. 6 s. 50 ex. Stencil.
Smoltsovrapporten 4. 3 juli. 6 s. 50 ex. Stencil.
Smoltsovrapporten 5. 10 juli. 6 s. 50 ex. Stencil.
Svets 1. 13 september. 2 s. 30 ex. Stencil.
Smoltsovrapporten 6. 10 september. 8 s. 40 ex. Stencil.
Smoltsovrapporten 7. 17 september. 10 s. 50 ex. Stencil.
Smoltsovrapporten 8. 12 oktober. 7 s. 60 ex. Stencil.
Svets 2. 17 november. 1 s. 30 ex. Stencil.
Smoltsovrapporten 9. 30 november. 16 s. 45 ex. Stencil.







1991

Medlemsblad för Hyboriens barbarer 1. 12 februari. 13 s. 40 ex. Stencil.
Medlemsblad för Hyboriens barbarer 2. 5 juni. 18 s. 55 ex. Fotostat.
Medlemsblad för Hyboriens barbarer 3-4. 11 december. 25 s. 55 ex. Fotostat.







1992

Medlemsblad för Hyboriens barbarer 5. 22 maj. 16 s. 55 ex. Fotostat.
[Medlemsblad för Hyboriens barbarer 6. Red av kollega. Sommar. 12 s. 70 ex. Fotostat.]







1993

Medlemsblad för Hyboriens barbarer 7. 30 januari. 12 s. 70 ex. Fotostat.
[Medlemsblad för Hyboriens barbarer 8. Red av kollega. Höst. 14 s. 70 ex. Fotostat.]









1994

Medlemsblad för sällskapet Hyboria 9. Maj. 8 s. 30 ex. Fotostat.







1995

[Medlemsblad för sällskapet Hyboria 10. Red av kollega. Vår. 9 s. 30 ex. Fotostat.]
Medlemsblad för sällskapet Hyboria 11-12. Maj. 10 s. 30 ex. Fotostat.







1997

Science Fiction. Datum okänt. 10 s. 40 ex. Fotostat.















Några kommentarer till denna lista...

Jag LS var alltså sf-fan. Ja, jag är det än. "En gång sf-fan, alltid sf-fan" heter det ju.

Som sf-fan gav jag ut fanzines. 1983-1984 skedde det i föräldrahemmet i Arnäs, Ångermanland. Då var tryckmetoden fotostat via den mellanstadieskola där min pappa arbetade.

1985 flyttade jag till Uppsala. Då skaffade jag en stencilapparat och tryckte fanzinen med denna metod -- alltså riktig stencil, färgstencil à la silk screen, ej spritstencil.

1991 bildade vi en fantasyförening, Hyboria, ägnad sword & sorcery à la Howard, Leiber och Moorcock. Dess medlemsblad redigerades av mig samt en kollega, som tills vidare får vara anonym. Om han så begär kan jag skriva in hans namn. -- Hans utgåvor är i listan inom hakparentes, eftersom inlägget främst behandlar mina fanzines. Men hans nummer får komma med här så att Hyborias hela medlemsbladslista en gång för alla offentliggörs online. -- Föreningens första nummer trycktes på stencil. Alla dess följande nummer trycktes på fotostat.

Fler detaljer om min fanzineverksamhet ges i detta inlägg.















Relaterat
Svenssons memoarer som sf-fan
Sf-kongresser man minns
Svenssons fanzineverksamhet: några exempel

fredag 24 juli 2026

Dagbok 24/07 2026

Ära vare Gud i höjden, och fred på jorden, människorna till behag. Amen.








Om -- Amen -- Ymir -- Omma.

Livets Bok beräknas bli nästa års bestseller. Litteraturexperter förutspår att Akâshakrönikan snart kan bli en hit.

Brylcreem ger stil åt alla killar. Har du sett den -- sextiett års Opel Rekord. Killar med sprätt i -- gillar Mazetti.

Idag är det fredag.

+++

A Course in Miracles. Man and His Becoming According to the Vedânta. VALIS.

Bhâgavata Purâna bok 1 --

Vishnu Purâna --

The Emerald Tablets of Thoth --

The Book of the Dead. Eschenbach: Parsifal. Le Morte d'Arthur.


+++

Livsflödet, verklighetsflödet, all-flödet i orfisk, västerländsk kabbala... går från den första sefiroth som är källan, the source, Fader-Moder Gud... och vidare ner till sefirot nummer sex som är Kristus, sol, guld... och vidare ner till sefiroth nummer nio som är månen, silver, purpur, Diana... och vidare ner till den tionde och sista sefiroth som är människan.

Gudomlig influxus går alltså från den himmelska höjden och ner till jorden. Alltså: Ära vare Gud i höjden och fred på jorden, människorna till behag. Gloria in exelcis Deo.

Från Gud till solen till månen till jorden. Detta är det essentiella flödet. Detta är influxus' autostrada för människans vidkommande. Planeter som Mars och Venus, Merkurius och Jupiter och Saturnus är mindre viktiga.

+++

Gud skapar själar. Gud vidmakthåller själar. En människas själ är ett fragment av Lux Aeterna. En människas själ är ett fragment av det eviga ljuset.

+++

God Talks to Arjuna. Bhagavad-Gîtâ som den är. Bibeln.

Holy Bible. Good News for Modern Man. Bonniers familjebibel.

Ingivelsens ord --

Psalmboken --


+++

Översteprästen i Heaven's Temple of the First Actionist Church hälsar er välkomna till denna predikan.

Om... Ymir... Omma... Amen.

Kan vi få lite musik...? The Big Sleep in Search of Hades...? Ja just det, tack.

Låt musiken spela; hör den och tona in på dess milt rogivande landskap av obeskrivlig gråzonskaraktär.

Om... Ymir... Omma... Amen.

Predikan idag handlar om gudomlig nåd och glädje. Utan Gud ingen glädje...! Gud är verklighet, ett utflöde av högre kraft, som ger individen kraft att ens leva. Detta är Helig Ande, Anima Mundi, astralljus -- men också något mer. Det är gudomlig energi, gudomlig närvaro. Gör därför era själar till speglar för Guds närvaro, till bägare för att mottaga nåd-kärlek-verklighet, sat-cid-ânanda = vara, tanke, sällhet. Amen.

Detta budskap har jag redan förmedlat i bokform. Och det gjordes i Actionism. Och i Borderline. Amen.

Kan vi då få ytterligare ett musikstycke att förandliga oss, föra oss till en än högre extas...? Kan vi få Lux Aeterna av Ligeti -- tack.

Milt rogivande gråzonsmusik --

Predikan fortsätter. På samma tema som förr. Gudomlig närvaro. Ser man solen sila ner genom moln så ser man en Jakobsstege, sägs det, syftande på en biblisk myt. Jakob såg i andanom en stege på vilken andar for upp och ner till himlen.

En vacker syn...! En syn för gudar. Ja sannerligen.

Samme Jakob mötte sedan Gud på jorden, en mänsklig avatar. Och med denne brottades Jakob tills solen gick upp.

Matchen slutade med att Jakob bad om nåd. Och fick det.

Detta är fromhet.

Att däremot som dagens ateister hävda att man brottats med Gud och vunnit -- det är förhävelse. Det är hybris.

Att vara ateist i dagens mainstream är att bära ett slags tapperhetsmedalj från en sådan virtuell fight.

Man tror sig vara ena riktiga hjältar. Man tror sig ha besegrat Gud. Men Gud besegras inte så lätt.

+++

Därmed slutar dagens predikan. Som uttågspsalm tar vi Pilots of the Purple Twilight med Tangerine Dream. Amen.

Go with power, children...! Amen.

Om -- immer -- Ymir -- Omma. Amen.

+++

Lost Legacy. The Quest for Tanelorn. Perelandra.

Mandûkya Upanishad --

Chândogya Upanishad --

Tattirîya Upanishad --


Amen.







Relaterat
Actionism
Borderline: köpsida på Bokus
Leonard Borgzinner (1957-1990)
Harry Järv
David Nessle (1960-)
Stig Wennerström
Moorcock: Wizardry and Wild Romance (1992)
Nicholls: Fantasi och vetenskap i science fiction (1984)
Pollack: Arabs at War (2002)
Safranski: Nietzsche -- tankarnas biografi (2003)
Spengler: Människan och tekniken (1931)
Wilcock: The Source Field Investigations (2011)