onsdag 14 oktober 2026

Svensson: artiklar i Nya Tider: lista

Detta är en lista över mina artiklar i Nya Tider.
















Nya Tider är en svensk tidskrift. Den startades 2012. Redaktör sedan starten är Vavra Suk.

Den kallar sig oberoende. Och presenterar "news and views" från en, låt säga, Sverigevänlig och samhällskritisk synvinkel.

Nya Tiders webbsida har exempel på artiklar. Den ger också info om prenumeration. Med mera.

Undertecknad har skrivit där på frilansbasis sedan 2013. Se nedan. En del av texterna finns online. I inlägget finns det, i förekommande fall, länkar för det.















2013

Nr 7. Recension av Thomas Nydahls Black Country (2012) (”Birmingham – tredje världen i ett västland”)
Nr 9. Recension av Guillaume Fayes Why We Fight (2001) (”Recension: Why We Fight”)
Nr 10. Recension av Kaj Karlssons Operation Nordvind (2011) (”Operation Nordvind – thriller om en svensk elitsoldat på glid”)
Nr 11. Recension av Carl-Göran Heidegrens Ernst och Friedrich Georg Jünger: två bröder, ett århundrade (2011) (”Ett århundrade med bröderna Jünger”)
Nr 13-14. Recension av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelins Invandring och mörkläggning (2013) (”Invandringen och mörkläggningen”)
Nr 15. Debatt (”Stormen kring Billström”)
Nr 16. Om William Gibson (”William Gibson – mannen som uppfann cyberspace”)
Nr 29. Recension av Juha Snellmans Trasiga liv och bristande bot (2013)
Nr 35. Recension av Per Engdahls Det nödvändiga greppet (2013) (”Recension av Per Engdahls Det nödvändiga greppet”)
Nr 39. Recension av Thomas Nydahls Medborgaren, makten och moskén (2013)
Nr 47. Recension av Fredrik Reinfeldts Det sovande folket (1993) (”Ungmoderaten Reinfeldts politiska vision”)
Nr 49. Recension av Jan-Olof Rönns Utan media kan du inte starta ett krig (2013) (”Utan media kan du inte starta ett krig”)







2014

Nr 3. Recension av We Are Generation Identity (2013) (”We Are Generation Identity”)
Nr 6. Debatt (”Fem skäl till att PK-regimen är slut”)
Nr 12. Debatt (”Tidsandan idag är emot krig”)
Nr 13. Recension av Lovisa Lamms Ambassaden i paradiset (2012) (”Nordkorea är skyldigt Sverige 2,6 miljarder”) Nr 15. Recension av Nikola Majstrovics Sanningen bakom Kreugerkraschen (2013) (”Nya dokument i fallet Kreuger”) Nr 18. Recension av Marie Stensbys Den skelögdes son (2013) (”Antiken lever vidare”)
Nr 21. Recension av Thomas Nydahls Identitärt (2014) (”Nydahl granskar identitärerna”)
Nt 21. Historiskt om Norges 17 maj (”200 år sedan Grundloven antogs”)
Nr 30. Recension av Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins Invandring och mörkläggning 2 (2014) (”Massinvandringens orsaker”)
Nr 31. Valextra / partihistorik (”Socialdemokraterna – landsfäderna som svek sitt folk”)
Nr 32. Valextra / partihistorik (”Vänsterpartiet – det röda partiet med den brokiga historien”)
Nr 34. Valextra / partihistorik (”Moderaterna – ombytta roller”)
Nr 35. Valextra / partihistorik (”Centerpartiet – bondepartiet som vill urbanisera”)
Nr 36. Valextra / partihistorik (”Folkpartiet – nu måste alla anpassa sig till vad ’vi’ har uppnått”)
Nr 37. Valextra / partihistorik (”De nyaste partierna”) (dvs MP, KD och SD)
Nr 41. Recension av Jan Gillberg (red), Den svenska mediecensuren (2013) (”Ett ljus i det svenska debattmörkret”)
Nr 43. Historiskt (”Baltiska utställningen 1914”)
Nr 47. Recension av Gunnar Walls 11 september (2014) (”Kritisk granskning av 9/11”)
Nr 51. Debatt (”Globalismen och nationalismen”







2015

Nr 1-2. Recension av David Baas Bevara Sverige svenskt (2014) (”Baas granskar Sverigedemokraterna”)
Nr 4. Krönika (”Kinberg Batra som ny moderatledare”)
Nr 6. Recension av Jüngers Skogsvandringen (2014) (”Jünger som stigman”)
Nr 8. Recension av Per Svenssons Vasakärven och järnröret (2014) (”SD:s lundensiska bakgrund”)
Nr 12. 100 år sedan The Birth of a Nation hade premiär (”Omstridd film fyller 100 år”)
Nr 13. Recension av Markus Anderssons och Magdalena Nordins utställning på Galleri Granen, Sundsvall, 14/3 2015 (”Konstnärer målar av varandra”)
Nr 16. Recension av Jan Sjunnessons The Swedish Story (2013) och Framtidsmannen (2014) (”Sjunnessons syn på Sverige”)
Nr 18. Debatt (argumentation mot för tjocka böcker) (”Kris i samtidens litteratur”)
Nr 19. Recension av Thomas Nydahls Antecknat i krigstid (2015) (”Nydahl om en upplevd krigstid”)
Nr 19. Debatt (”Världsläget idag är ej en ’krigstid’ ”)
Nr 20. Recension av Anders Jallais trilogi Spionen på FRA (2010), Landsförrädaren (2011) och Natoagenten (2012) (”Anders Jallai – en modern äventyrare”)
Nr 26. 125 år sedan Rütger Essén föddes (”Rütger Essén – oförtjänt bortglömd?”)
Nr 29. Recension av Carl Björemans Var vi redo (2013) och Soldat och general under kalla kriget (2005) (”Björeman summerar kalla kriget”)
Nr 40. Recension av Curzio Malapartes Kaputt (2010) (”Läsvärd klassiker från en krigskorrespondent”)
Nr 52-53. Recension av Ernst Jüngers Eumeswil i engelsk utgåva (2015) (”Jüngerklassiker i nyutgåva”)







2016

Nr 4. Recension av Lars Holger Holms Provinsen (2011) (”Lars Holger Holm skildrar Sverige”)
Nr 6. Krönika om John-Henri Holmberg (”Besök i litteraturens katakomber”)
Nr 13. Recension av Mikael Holmströms Den hemliga alliansen (2011) (”Holmström hittar hemligheter”)
Nr 16. Debattartikel om Horace och Ebba Witt-Brattström (”Kulturkrig i ankdammen”)
Nr 37. Recension av C. H. Wahlunds Tre avtryck av himlen och Johan Fricks Enkel biljett till nattens ände (båda 2015) (”Svensk sci-fi övertygar”) Länk till artikelns början
Nr 42. Recension av August Strindbergs Tschandala (1888; 2007) (”Strindbergklassiker i nyutgåva”)







2017

Nr 18. Recension av Guillaume Fayes Archeofuturism 2.0 (2016) (”Fayes första roman)
Nr 40. Artikel om Härnösands domkyrka (”Sveriges minsta domkyrka”)
Nätupplagan:
. 19 juni, krönika: ”Samtal med författaren X”
. 7 november, recension av Juha Snellmans Slavarnas tidsålder (2016) (”Svensk fantasy övertygar”)
. 19 december, recension av Carl Oscar Anderssons Gautica (2017) (”Gotisk renässans”)







2018

Nr 8. Recension av Nietzsches samlade verk (”Nietzsche vitaliserade filosofin – komplett nyutgåva på svenska”)
Nr 9. ”Anders Åberg – en legend”
Nr 10. ”Lars Holger Holms essäer”
Nr 19. Recension av Jason Jorjanis Prometheus and Atlas (2016) och World State of Emergency (2017) (”Jason Jorjani – storpolitik och andlig syn på vetenskap”
Nr 50-52. Recension av Teodor Werelius’ Noll Plus Noll (2018) (”Svensk framtidspoesi”)
. Nätupplagan, augusti: Om Esséns De släckta metropolerna (1937) (”En svensk science fiction-klassiker”)
. Nätupplagan, december: ”Berlin”







2019

. Nätupplagan, februari, Recension av Carl Oscar Anderssons Tankar bortom röken (2018) (”Koncentrerad visdom”) Länk till artikelns början
Nr 10. Recension av Juleigh Howard-Hobsons Our otherworld (2018) (”Det ålderdomligas mystik”)
Nr 12. ”Filosofen Guillaume Faye död”
Nr 31. Recension av J. I. Jönssons roman Panteon (2017) (”Panteon – fascinerande idéroman”)
Nr 32. ”Rutger Hauer död” Länk till artikelns början
Nr 33. Recension av Thomas Nydahls Från All My Loving till Allahu Akbar (2019) (”Ett återbesök i eländet”)
Nr 38. ”Simon Stålenhag – svensk succékonstnär”
Nr 41. Recension av Robin Carells Rusäventyret (2016) (”Ett tänkvärt rusäventyr?”)
Nr 47. Recension av Lars Wilderängs Stjärnklart (2014) (”Världsundergång à la Wilderäng”)







2020

Nr 3. Porträtt av Yukio Mishima (”Mishimas märkliga öde”)
Nr 6. ”Actionism – ny livsfilosofi på traditionell grund”
Nr 34. Recension av Ashlee Vance' Elon Musk – Tesla, SpaceX och jakten på en fantastisk framtid (2015) ("En samtida hjältesaga") Länk till artikelns början
Nr 36. Recension av Thomas Roths Den svenska krigsmakten under kalla kriget (2014) ("Kallakrigsnostalgi")
Nr 49. Recension av Holmbergs Häpna-antologi (2015) ("Legendarisk tidskrift hyllas")
Nr 51-52. Recension av Håkan Matsons Så befriades tigern (2019) ("Volvos dramatiska överlevnad")

[Hädanefter anges publiceringsdatum på nätet, även om en bivecklig pappersutgåva alltjämt finns parallellt.]







2021

21 november: recension av Jomsvikingasagan ("Klassisk vikingasaga i nyutgåva")







2022

16 januari: recension av Katerina Janouchs Ingen kvinnas land (2021) ("Det hettar till i Janouchs roman")
5 februari: recension av Nils Melzers Fallet Assange (2021) ("FN:s specialrapportör för tortyr om fallet Assange") Länk till artikelns början
7 maj: "Bakhålls utgivning av Philip K. Dick"
12 augusti: recension av Maria Küchens Rymdens alfabet (2019) ("I rymden med Maria Küchen")







2023

18 maj: recension av Magnus Stenlunds Blodet och jorden (2022) ("Nationalromantikerna hade rätt") Länk till hela artikeln
2 juli: recension av William H. Pattersons Robert A. Heinlein: In Dialogue With His Century (2016) ("Tegelstensbiografi över en intressant man")
30 september: recension av Torbjörn Kjölstads Den ensamme resenären (2019) ("Äntligen -- en Malmbergbiografi")







2025

4 april: recension av Björn Fajerssons En optimists bekännelser och reflektioner (2023) ("Medryckande biografi från ett liv inom internationell business")
8 maj: recension av Henrik Berggrens Spanska inbördeskriget (2022) ("Spanska inbördeskriget i svensk utgåva -- bättre än Beevor")
1 oktober: recension av Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige (2022) ("Postmodernismen granskas")







2026

11 februari, recension av En satir om SE-folket (2024) ("Satir om dagens Sverige")
30 mars, debatt: Forntidskultur murbräcka för Sverigevänlig attityd Länk till hela artikeln
19 maj, debatt: "Klassisk arkitektur kommer tillbaka" Länk till artikelns början
20 september, debatt: "Tyskland återupprustar" Länk till hela artikeln















Relaterat
Nya Tiders hemsida
PK-ismen är låst: tre indicier
PK-regimen är ett skräckvälde
Samnationalism -- en möjlighet
Sverige behöver en ny berättelse

måndag 5 oktober 2026

Dagbok 05/10 2026

Det är åter dags för ett dagboksinlägg på svenska.








Det är en dag om hösten.

Katten har fått mat.

Molnen går.

Jag vill idag i förstone predika om ett fenomen. Ett fenomen jag nyss studerat. Nämligen svensk pop, om skivbolaget Polar och dess toppnamn: Abba och Ted Gärdestad.

Båda två är pophistoria. Båda två lanserades hårt under 70-talet och var svåra att undgå, även för mig som då växte upp från femåring till femtonåring.

Båda utmålades som världens frälsare, båda tvångsinfördes i den svenska dieten. Så att säga.

Men om jag kort ska göra en skillnad mellan de två så är det: Abba betydde föga för mig, då som nu. Men Ted... han var förvisso inte min idol när det begav sig -- men -- hans väsen är en helt annan myt, legend, religiös uppenbarelse än Abba.

Abba är musisk talang, teater, business. Och detta är per se en intressant saga. Men i fallet Ted finns det mer att skriva hem om.

Vi fokuserar alltså på Ted Gärdestad. Och faktabasen för min dragning är boken Jag vill ha en egen måne: boken om Ted Gärdestad, en biografi skriven av Teds bror Kenneth Gärdestad och vännen Keijo Liimatainen (2005). Även detta radioprogram, om Teds episod som medlem i sekten Bhagwan, har gett nyttig information i fallet. Samt denna Youtubefilm som är en TV-dokumentär från 2024.

+++

Ted G. (1956-1997) är något av en svensk Syd Barrett (1946-2006). Pink Floyd-grundaren Syd hade en livssaga som i stort påminner om Teds: begynnelse med kreativ spontaniet, yttrad i storsäljande skivor. Sedan vilsenhet, stagnation, ett läge där kreativiteten blir en börda.

Detta är det viktiga i båda fallen: kreativiteten blir en börda. Vederbörande "pallar inte trycket". Vad som varit en glädje blir en plåga. Och sedan sinnessjukdom.

Det finns skillnader. Syd tog drogen LSD i sådan mängd att han blev ett psykfall. Ted drogade sig inte till debilitet men han var psykiskt labil. Och pga olika faktorer blev han sedan kliniskt mentalsjuk.

Teds labila natur: den kom till synes tidigt. Då kunde den bortförklaras med galna upptåg. "Den killen är crazy". Som att han inför en fest han skulle ha, cirka 1980, köpte enorma mängder dricka och tilltugg; enligt Per Ragnar skulle det ha räckt i ett halvår. Och även den gode Ragnar anmärkte i återgivandet att detta var tecken på osunt beteende.

Ted skydde konflikter. Han "ville ha en egen måne kan kunde åka till, tills allting ordnat sig"...

Så lät det ju på debuten.

Och detta har också allvarligare aspekter. Hellre än att ta ett svårt beslut kunde han skada sig själv för att slippa. Exempel: han skulle i början av 80-talet, lockad av en tysk vän, fotvandra till Indien för att finna sig själv. Sedan blev tanken på denna resa inte så lockande -- men han sa inte till vederbörande att han drog sig ur. Nej, han, Ted, såg till att falla ner från ett träd och bryta armen! Då så, klart; resan inställd av ett föregivet Force Majeure. Men det var självskadebeteende.

Detta yttrade sig i samma fas, tidigt 80-tal, som att han skadade sin hand. Enligt radiodokumentären var detta mycket allvarligt utfört. Och poängen är: detta var före han varit i USA hos Bhagwankulten, det som annars skylls för att ha förvandlat Ted från en sprudlande musisk människa till ett nervvrak. (Även senare, efter hemkomsten från USA, i slutet av 80-talet, skadade han sin hand, nära nog med fatal verkan; handen blev aldrig bra igen efter detta oväntade möte med en osthyvel. Se Limatainens bok för detta.)

+++

I början av 80-talet: Ted var inte i psykisk balans då.

Min tes är alltså: redan innan Bhagwan var Ted psykiskt labil, en övervintrad Wunderkind med självskadebeteende.

Sedan, på plats i USA, i Oregon, i Rajneeshpuram, i sekten, så psykades Ted på olika sätt. Ty det var en osund miljö: paranoia styrde, exemplifierat i Aids-propaganda och regimentering av medlemmarna, och så fanns det federala myndigheter som trakasserade platsen med sådant helikopterspaning. Av allt detta blev Ted psyksjuk på riktigt. Paranoia, förföljelsemani och överdriven renlighetsiver utbröt, i ett psyke som redan var i obalans och disponerat för självskadebeteende.

En stukad Ted kom hem till Sverige. Men Bhagwan-episoden var bara en kortsiktigt utlösande faktor för hans tillstånd. Grunden var redan lagd.

Huvudsaken i sjukdomen var: kreativitetens krav blev för stora, så han inbjöd undermedvetet "vrånghetens demoner" för att slippa vara kreativ.

+++

Detta är min tes.

Psyksjukdomen möjliggjordes av subjektet själv. Den inte "bara kom". Och det var inte Bhagwans fel. Bhagwan som guru och vishetslärare lärde Ted om själens inneboende kraft och om meditationens välgörande effekter. Men Bhagwan-rörelsen så som den var i medio 80-talet var en hårt styrd community präglad av paranoia, strikta krav och beväpnade vakter. Det var en miljö som strök hans inneboende psykiska obalans medhårs. För Ted var Bhagwan-upplevelsen i Oregon den sista knuffen in i paranoians hörn.

+++

Kreativitetens krav: jodå. De finns. Och så här ser ekvationen ut i Teds fall.

Han är en klart begåvad musisk 15-åring, och han kräver att bli upptäckt av ett skivbolag. Och efter lite påstötningar blir han det. Och Polar ger så ut LP:n Undringar 1972. Succé och hysteri i folkparkerna.

Sedan blir den fortsatta rutinen med ny platta, ny turné för krävande. Skivbolaget kräver nytt material. Och Ted spelar med till cirka 1980. Då han vill bryta sig ur musiklivet. Och kanske bli skådis; han sökte till scenskolor (Kalle Flygare; Statens scenskola). Och när det inte gick så fanns den andliga domänen. Som i någon mån gjorde honom vis. Men socialt var andligheten, så som han mötte den, en farlig väg. En hård väg.

Ted på slutet av sin livsbana påminde annars om Syd Barrett: omgivningen tubbar honom att göra ny musik. I båda fallen är artisten svår att jobba med, tankspridd, med död blick. Men glimtar av den gamla storheten skymtar också.

+++

Jag övergår nu till den tidlöse Ted, låtskatten Ted. Den helige Ted. Ja, jag anser oironiskt att han var en helig man, en förkunnare av en evig nordisk idyll.

Man kan säga: jämfört med Abba, hans samtida, hans producenter på första LP:n (Björn och Benny) -- så stod de för teatralisk autencitet, medan Ted stod för subjektiv autencitet. Abbas och Teds respektive tidiga låtar, det som definierar dem, är dels Ring, ring, Waterloo, Dancing Queen och King Kong Song, lättsmält partymusik; dels är det Jag vill ha en egen måne, Jag ska fånga en ängel, Sommarlängtan och Sol, vind och vatten; kontemplativ vispop.

Man kan vidare säga: jag har personligen aldrig hört någon bekant återge en Abba-text spontant. Men en flicka jag kände brukade sjunga "Jag, jag tror på kärleken jag lever i"... Spontant och oironiskt kvittrade hon det av och till. Alltså en rad ur Sol, vind och vatten.

Detta är en symbol för hur Teds musik tagits emot -- som något i god mening kvasireligiöst, något som kräver andakt. Jag menar, Abbas musik har också levt vidare men den är inte kryptoreligiös på samma sätt som Teds låtar.

Tänk här på hur Janne Schaffer brukar spela Jag vill ha en egen måne som hyllning till kompositören. Han spelar den långsamt, vilket höjer det hela till en sakral nivå, ungefär som Elvis sjöng How Great Thou Art väldigt långsamt. Elvis tog denna svenska psalm, fokuserade på första versen och sjöng saaaakta. Då framträdde dess egenart, dess helighet, eminent väl. Och detsamma gäller Schaffers instrumentala tolkning av Jag vill ha en egen måne. Det är en världslig svensk psalm, en andlig tondikt.

+++

Teds centrala låtar är musik av en fritt strövande skogsflanör som bara tänker på kärlek, sol och fågelsång. Hans bror må ha skrivit texterna men denne ställde ju helt in sig på Teds modus. Kenneth G. såg upp till sin bror, trots att denne var yngre. Eftersom Ted hade den där medfödda genialiteten och heligheten.

Hela Teds artistpersona har något helgonlikt över sig. Han är en sentida Orpheus, en skönsjungande Balder i en evig svensk sommarskog.

+++

Syd Barrett har efter sin död blivit en Legend. Floyd-medlemmarna Waters och Gilmour har hyllat honom, jämte många andra. Och Ted, å sin sida, har fått en film gjord om sig (Ted -- för kärlekens skull, 2018). Och otaliga tribute-konserter med Ted-låtar har avhållits.

Med andra ord: Ted dyrkas än idag kvasireligiöst och det gläder mig.

+++

Jag byter ämne. Och publicerar en dikt. Om färgrikedomens helgedom, full av tomhet, paripûrna akâshavat -- men bara skenbart tom ty allt, rymden omkring oss och alla objekt från organiskt till inorganiskt, genomträngs av eterisk kraft, subtil kraft, vrilkraft:
Jag dyrkar i ett rött tempel
med blå matta, gula väggar
och grönt tak --

ett tempel av rubin
med safirmatta, topasväggar
och taket av turmalin.

Och i detta tempel härskar Helig Ande,
Anima Mundi, Venus Urania. Jag säger:
Spiritus Sancte, veni in templum meum.

Här härskar den lugna kraften, "la force
tranquille" -- vilket är detsamma som
vril, od, ka, chi, qi -- detsamma som
tåren från Horus öga, Abraxas,
Azoth, astralljuset, direkt
elektricitet i atmosfären.

Det är krafternas kraft, målens mål, alltings
syfte och mening: ungdomens källa,
de vises sten, prima materia för magnum opus.

Ja mer än så: det är kundalinikraften,
färgerna på regnbågen, livets träd, den
himmelska fåglalåten och den vita stenen
med ett nytt namn
som omtalas i Apokalypsen.

Det är skaldemjödet, sampo,
vrilstaven och "the steel commander", ett
vapen som bara kan hanteras av Den Rätte,
mannen med viljestyrka-och-vision, med
själen och anden integrerade, med
sinnet lugnt och väsendet i balans.

Det är élan vital och prâna,
det är "the power of the coming race" --
sannmänniskornas kraft, den subtila kraft
man får ur luften -- ren luft,
frisk luft... bara stå still, slappna av
och andas genom näsan -- då fylls
ditt system av Venus Urania, Anima
Mundi, Helig Ande.


Helige Ande kom...!
Helige Ande kom...!
Kom och rör vid oss...!
Kom och uppfyll våra liv...!

Kom och mätta vår hunger,
vår hunger efter livskraft,
eterisk kraft, lugn kraft --
la force tranquille.

Sådan är min religion, sådant är
mitt tempel. Där finns subtil
kraft och där finns färger --
där finns demonisk rött och
heligt blått och, däremellan,
neutralt grönt -- och gult,
vem kan i sammanhanget motstå gult,
"mellow yellow", yellow submarine
och allt det där -- min kult är
färgrik och nu ska jag gå och
lägga till allt jag ännu inte nämnt
i färgväg, såsom purpur, turkos,
brandgult, gräsgrönt, rosa och malva,
ja även azur och reseda, brons och
silver, och alla toner ska pryda
mitt tempel där jag far runt
i virvlande dans i vrilkraftens
osynliga men påtagliga flöde.

+++

För övrigt tänker jag idag på detta: 2011-2012 som en brytningstid.

Jag har predikat om det förr.

Som i detta inlägg om "timewave zero". Terence McKenna, en vishetslärare avliden 2000, hade gjort research. Den baserades primärt på I-Ching, men även på världshistorien sedan 1945. Atombomben över Japan var en märkeshändelse. Och med I-Ching-variabeln ifråga kom McKenna fram till att 2012 skulle bli ett viktigt år. Han sa iofs "världens undergång". Men jag ser det snarare som ett skifte från gammal energi till ny.

Detta, ett skifte till en ny tid, såg för sin del Carl-Johan Calleman (* 1950) i en studie av Mayakalendern (The Mayan Calendar and the Transformation of Consciousness, 2004; finns även på svenska). Och detta skifte kom år 2011. Efter detta är allt nytt -- i mänsklighetens utveckling, yttrat i historien.

Detsamma ansåg Matthew, känd för "Matthew's Messages" på nätet. Han sa att oktober 2011 innebar ett skifte från materialism till en högre andlighet (uttryckt som "Earth ascending from 3d to 5d).

Summa summarum var 2011-2012 ett skifte. Och jag själv brukar säga: efter Libyen, hösten 2011, då Khadaffi avsattes av Makterna, kan hela länder inte invaderas på detta sätt. Detta var den sista old-school invasionen.

Det blir inte storkrig. Detta har jag predikat sedan 2013.

Och jag har fått rätt.

Till exempel: krigshandlingarna mot Iran förra året och i år var inte invasioner. Det var flyganfall, förödande sådana, men likväl saknande den där totalkrigsaspekten som en markinvasion som kulmen innebär.

Kriget Ryssland-Ukraina från 2014, i skilda repriser, är iofs rätt drabbande. Men storkrig...? Jag anser att det inte är storkrig i faggorna, inte i betydelsen världskrig.

Detta är mitt grundbudskap om krig i världen. Det blir aldrig världskrig; det kan inte bli det idag. Ibland blir det "något hetare". Men inte Harmageddon.

Däremot är "hot om storkrig" en realitet idag.

Med andra ord så råder idag ett allomfattande propagandakrig (även känt som psykologisk krigföring, kulturkrig, frekvenskrig, Weltanschauungskrieg, Fourth Generation Warfare). Som jag skrivit om i Astral War (2024).






Relaterat
Timewave Zero -- en utredning
Astral War -- presentation på svenska
Viktor Rydberg är i ropet igen
Gudomlig vind
Diverse fanzines jag gett ut

tisdag 29 september 2026

A presentation of Svensson


This is a biographical survey of Lennart Svensson, author.








General info

Svensson likes to be called just that, "Svensson". He is the Swedish Svensson living in Svargadesha, the heavenly land on top of the world. In a way, the Svensson gestalt is a symbol the land of the north Olaus Rudbeck spoke of, Hyperborea, "de yverbornas land", "land of the high born", literally.

Svensson is the author of Ernst Jünger -- A Portrait, Science Fiction Seen from the Right and Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man. -- This entry first has a bio, then a bibliograhy with links to Svensson's books, then some notes on "the way ahead" and, lastly, a gallery.







Bio

Lennart Svensson was born in the north of Sweden in 1965. After national service at I 21 regiment he settled for a while in Uppsala, studying the classics and working in a restaurant. He left in 2010 as a trained chef and a BA in Indology. He now lives in Härnösand on the north-eastern Swedish coast.

In Swedish Svensson published some fiction in book form before switching to writing in English. On the Australian imprint Manticore Books he published Ernst Jünger -- A Portrait in 2014 and Richard Wagner -- A Portrait in 2015. In 2015 he also published the essay Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man on Numen Books.

A major essay of Svensson saw light of day in 2016: Science Fiction Seen from the Right. This was a literary study portraying the genres of sf and fantasy from a radical conservative viewpoint, as such, totally unique in the history of these genres. For they are otherwise totally imbued by a left-leaning, materialist-nihilist, reductionist mindset. With his essay, Svensson attempts to bring wonder and awe, conservative style, back into science fiction.

Indeed, Svensson has a conservative outlook in life, appreciating traditional art and culture of the Nordic and Western kind along with the Sanâtana Dharma of India. Svensson aims at giving the audience his traditionally footed worldview in popular form, in both essay and novel form. A proof of the latter is the fantasy Redeeming Lucifer (2017). This was his novel debut in English, and it is still in print. For the record his first-ever fiction piece in this language was the story The Middle Zone, published in Morpheus Tales: The Best Weird Fiction, Volume 3 (2013).

Before this, before his career as a writer in English, Svensson as intimated had published novels in Swedish. And he still writes in Swedish, like publishing his history of Sweden, Ett rike utan like, in 2025.








Bibliography (selective)

. Ernst Jünger -- A Portrait, 2014 ("A biography of the very highest calibre", Living Traditions Magazine)
. Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man, 2015 ("Spanning from Plato to Castaneda, Svensson manages to not only capture the essential spark and esoteric meaning of conjectures regarding ontology—the nature of being—but he also manages to recast these conjectures in a new light", Juleigh Howard-Hobson in Heathen Harvest).
. Science Fiction Seen from the Right, 2016 ("a book which not just looks at literature “from the Right” but raises questions about what, ultimately, is the Right itself", James O'Meara in Counter-Currents).
. Actionism -- How to Become a Responsible Man, 2017 (this is my philosophy of life, a self-help guide, a moral completion of the ontology sketched in Borderline, see above).
. A Portrait of Julius Evola, 2025 (this is a popular portrayal of the Italian traditionalist, †1974, who today is a kind of symbol of controversial esotericism.
. Redeeming Lucifer, 2017 (By the publisher the novel is described thus: "This is a classic, exciting adventure story for all ages of the battle between Light and Dark, told with unique imagination and acute historical detail.").
. Burning Magnesium, 2018 (a novel playing on the eastern front of WW2).
. Stellar Storm, 2023 (an sf novel)

The whole Svensson bibliography is seen on this blog page.





The Way Ahead

Svensson is currently planning more books, both essays and novels. Inspiration-wise he's not in the doldrums right now.

Svensson sees it like this: the world of today is in a mess. There are no politicians around worthy of respect. And even if there are, the zeitgeist is in the grip of materialist nihilism, reductionism and myopic scientism. Against this, Svensson proposes a holistic worldview, a spiritualist, energetic mindfulness where the will-thought and passion of the individual is given its due.

With the saying, "I AM," an individual affirms his divine nature. This is the centerpiece of Svensson's thought. Read about it in Borderline. And in Actionism -- How to Become a Responsible Man.

Svensson is a mystic, a magus maestro of sorts. He holds that we must evolve from believing in mere science to embrace eternal wisdom. A deeper understanding of man in the universe, of the relation between micro- and macrocosm, is needed -- and this is given by the perennial thought of ancient tradition, of pertinent parts of Christianity, Hinduism, paganism and shamanism.

Today's cultural zeitgeist is soulless, flat and tepid. Against this, Svensson attempts at bringing pizzazz, wonder and glory back into the picture.

This is mirrored in all of Svensson's works. It is the colorful doctrine of "power, joy, success" as an alternative to the splenetic defatism currently holding us back.















Gallery




Working in a restaurant, 2012.









Härnösand 2016.









Sundsvall 2017.









Sundsvall 2017, in front of a painting by his brother Robert Svensson.

















Related
Svensson's bibliography
Actionism -- How to Become a Responsible Man (2017)
A Portrait of Julius Evola (2026)
Some notes on Guénon

måndag 28 september 2026

Dagbok 28/09 2026

Idag är det måndag. Amen.








Ära vare Gud i höjden och frid på jorden.

Amen.

+++

Detta är en helgad uppdatering.
Om -- immer -- Ymir -- Omma...
Detta är heliga helhets salvation --
för saltets helgon i helgens Helgoland,
det saliga saltets salut...
Detta är helig hälsa i Halland -- Hallsberg -- Hälsingegåva.
Och så predikar jag. Amen.

+++

Alfred Schuler ansåg att modern arkeologi borde vara mer from. Som att ha mer respekt för de gravar man gräver ut.

Man bör som arkeolog vara andligt präglad, låta mindfulness göra aktiviteten till något annat än modern gravplundring. Man bör vid utgrävning av gammal grav understryka att man erkänner dödens majestät. För som det är idag är arkeologer ibland föga mer än just gravplundrare, blanknötta nihilister som bara jagar föremål och fakta. Detta är ett av många exempel på att vår kultur behöver "återhelgas". Den behöver ”resacralization”.

Vad samhället behöver tillskott av i fall som dessa är alltså fromma ceremonier. Och ett exempel på, trots allt, iakttagen fromhet i ett dylikt sammanhang är det följande: en egyptisk mumie fraktad till Paris för en undersökning 1976 fick en mottagning värdig en statschef. Med Bruno K. Öijers ord:
... när farao Ramses mumie
flögs från Egypten till Paris
för en medicinsk undersökning
som skulle hindra kroppens förfall
mötte en militär hedersvakt upp
ute vid flygplatsen
som vid ett utländskt statsbesök
jag såg något hoppfullt i det här
oklart vad

(namnlös dikt i Svart som silver, W&W 2008)


+++

En skribent och caféhjälte, Klaus Mann, var en av de många Mann.

Man kan säga: i det virtuella "Mannheim" har vi först Thomas Mann, Nobelpristagare. Sedan har vi Heinrich Mann, dennes broder och författare till romanen Der Blaue Engel. Sedan har vi Klaus och Golo Mann, söner till Thomas. Klaus skrev för sin del romanen Mefisto, om en skådespelare i Tyskland med Gustaf Gründgens (†1963) som förebild. Den blev även en film på 80-talet med Klaus Maria Brandauer i huvudrollen. -- Klaus Mann är fokus för denna text. Ty han gjorde en gång ett försök att spela historiskt orakel. Året var 1932, platsen var München, och på ett café såg Klaus detta:
Där satt han, omgiven av ett par gynnade kumpaner och lät sig jordgubbsbakelserna väl smaka. Jag tog plats vid ett bort intill dem, knappt en meter bort. Han mumsade i sig ännu en jordgubbsbakelse med vispgrädde... sedan en tredje – om det inte redan var den fjärde.

Jag äter själv ganska gärna sötsaker, men anblicken av hans halvt infantila, halvt rovdjursmässiga glupskhet betog mig aptiten. För övrigt ville jag, då slumpen nu en gång fört mig dit, koncentrera hela min uppmärksamhet på läckergommen vid bordet bredvid mig – vilket knappast skulle gått för sig, om jag själv smort kråset.

Han föreföll] vara av en synnerligen oädel materia och beskaffenhet – en otrevlig bracka med hysteriskt grumlad blick i det bleka och pussiga ansiktet. Ingenting tydde på storhet eller ens på begåvning!

Det var sannerligen ingen behaglig känsla att sitta i närheten av en sådan varelse; och ändå kunde jag inte se mig mätt på det vidriga plytet. Särskilt tilldragande hade jag aldrig tyckt honom vara – vare sig på bilder eller i den upplysta talarstolen, men den fulhet som jag nu hade mitt emot mig överträffade ändå alla mina förväntningar. Vulgariteten i hans anletsdrag lugnade mig och verkade välgörande. – – – Ta du dig en jordgubbsbakelse till, Schicklgruber – det är väl den femte? Om ett par år kan du inte längre kosta på dig det: du kommer att vara en tiggare, en bortglömd man om några korta små år. Du kommer aldrig till makten!
Det var alltså Klaus Mann, sittande på Carlton Teestube i München 1932, som gjorde ovanstående reflektion. Citerat efter Hans Villius "Makten, äran och helvetet" (1959) -- Man kan säga att Mann är som Eliots diktfigur Sweeney: "I've measured my life in coffee spoons". Detta försök till profetia över AH är helt enkelt kaffeprat och jargong. Men av etablissemangsskribenter av idag hyllat som en idealisk fri essästil. Ty jag har sett texten citeras av andra dinosaurier som Helig Skrift, såsom Sankt Peter Englund.

+++

Lyckans dagar, energins och styrkans -- den sublima dyrkans dager -- säger "Om -- om -- om"...

Jag kommer härmed spontant att tänka på sublim litteratur. Jag kommer att tänka på några spridda läsvärda sannmänskliga stormän och deras verk. Jag framhåller härmed storskogens basunljudande litteraturklang, framförd med puka och dans.

Om vi håller oss till detta inläggs osökta tyska tema, så har vi i ämnet en sådan som Ernst von Salomon. Han är en av få tyskar förutom Ernst Jünger från den generationen som från höger gjorde intryck rent skönlitterärt. Med Die Geächteten ("De föraktade", finns på engelska som The Outlaws) skildrar von Salomon Weimartiden ur desperata högerradikalers synvinkel. Organisation Consul. Lönnmord. -- I Pegaser och käpphästar (1950) ägnar Sten Selander en essä åt detta verk.

Om vi stannar kvar i Tyskland har vi här en strilbriljant essä: Preussentum und Sozialismus av Oswald Spengler. Den har, än idag, relevans. Så här är det: Spenglers magnum opus Untergang des Abendlandes har nog goda enskildheter, men är något tungrodd med sin kvasimetafysiska överbyggnad (dikotomin "vardande och vordet", det sämsta draget i Nietzsches filosofi). Bättre då med Preussentum och Sozialismus, som koncentrerar sig på att teckna den tyska särarten. Jag menar, ser man på Tyskland efter 1945, dess näringslivstriumf, så är det ju tack vare en "soldatiskt" lojal arbetsstyrka som segrar vunnits. Detta är ett av de avgörande skälen till att sådant som den tyska bilindustrin blivit Europas bästa och ofta sätter trenden för hela världen (premiumbilar). Detta ska ses till skillnad från framför allt Englands bilindustri, som trots goda designkoncept helt saknade produktionsteknisk talang och, viktigt, vars arbetsstyrka var radikal-illojal och lagd för strejker titt som tätt. De dåtida, "pre-Thatcher" engelska fackförbunden hade politiska ambitioner, man var influerade av vänsterism, man var i krig mot företagsledningarna. Resultatet vet vi: man strejkade sönder sin bilindustri. Man saknade lojalitet. Man saknade "preussentum" i sin socialism.

+++

Härmed mer ur världslitteraturens skattkammare, nu sådant som jag nyligen läst. Och alltfort med anknytning till Tyskland.

Beevor, Kreta (2007). Tredje omläsningen; Beevors stil är bra nog för att jag ska hylla denna bok. Strider 1941 på stenig medelhavsö mellan tyskar och samväldestrupper. Med många intressanta porträtt av medverkande, mest britter; Beevor förmår elegant ge både ris och ros åt det engelska sättet att föra krig. Speer, Memoarer (1967). Berättelsen börjar först 1937. Det var en besvikelse. Kort sagt, dåligt och fegt att på detta sätt undvika begynnelsen -- så för Speers ungdom och avgörande första tid under AH måste man gå till Fests Speerbiografi. I övrigt ges det intressant info i självbiografin hur byggnaderna ifråga kom till. Och intressant hur man med ordets gåva tar sig ur en anklagelse, det som all Speers möda efter 1945 gick ut på.







Related
Sankt Peter, svensk författare
Fenor och krom
Mythago Wood
Ballard
Reportage: kyrkogården
Edith Södergran: krigiskt sinnelag
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Boye: Kallocain (1940)
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)
Engdahl: Cigaretten efteråt
Some notes on Spengler: my own round-up of ideas about Spengler
Evola: Pagan Imperialism
Evola: Absolute Man
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)

onsdag 16 september 2026

Jack Steelnack: a short story about an Absolute Man, Total Man, Magician Man: about a latter-day Superman, Overman, Man Plus

Hereby a story. By whom? By me, Svensson, yours truly. And regarding the story per se, you could say: it is about a proficiency for excellence. Enjoy.
















1.

It is a placid afternoon, sometime in the fifth post-atlantean era. Sitting on the ramada of his bungalow, Jack Steelnack, dressed in riding boots and breeches, tunic, shirt, tie and a sidecap, says:

"I'm a genius. Now I'm waiting for my goddess. Her name is Amanda Impala and lives on 52 Main Street, Dharma Town, this very town I, too, live in."

Thus begins a stupendous adventure, an epic that came to encompass good and evil, right and wrong, wine and women, and more. It all ends on a lake shore in Outer Mongolia where the hero sat meditating, encompassing the whole universe in a final Amen.
Oh pattern, made by one above me --
at least I'm happy, oh happy I...!
This he meditates upon. He is a pious practitioner, a God-sent believer in God.

He comes to rest, finding sublime shânti and quietude under the parasol in his backyard patio this sunny day. He comes to rest in spontaneous meditation; he is the All, he is in contact with God, he is God, a lesser divinity under the All-God, a Tipareth avatar under the Prime Kether God, sephiroth number six under sephiroth number one.

+++

After a while he awakes from the trance, aware of his divine being. Picking up a staff he goes out in the nearby woods, singing:
Going through the woods, feeling divine-divine-divine...
Going to a show, feeling divine-divine-divine...
Going through the city, standing on a square,
seeing magpies flying 'round, feeling divine-divine-divine...
He goes into the forest to calm down. He was excited these days, excited by the love for his woman, by the inspiration he had for preaching and teaching to mankind.

He sits down on a bench. He exhales. Then he inhales. Through the nose. This ensures maximum vril ingestion. This he knows.

He sings as he sits by the bench, looking out over a sweet valley of buildings in a coniferous woodland:
Going to a go-go, banging on a gong,
holding a sermon, entrancing all...
He gathers himself. He prays to the Lord above, tuning into the cosmic vibrations.

He gets up, goes home, gets inside and puts on a gown that touches the ground. Then he hears the bell ring. A servant opens and greets Amanda Impala. She's a symphony of femininity, a blond bombshell, mucho quicho in the Nordic way, dressed in a straw hat and a print dress of flowery forms on white.

The woman says "Hello, Franz", gives her hat to the servant and goes inside. Seeing Jack she smiles and he, in turn, says:

"Adorable darling you; the shadow of your smile, the symphony of your gestalt, the united colors of your being -- who can describe it, what artist can put it in words...?"

"So don't" she says and kisses him.

They go out into the garden. In a lilac bower there's a table set with wine and confitures, waited on by another servant. He nods and invites them to sit down in sea-green chairs by the white marble table.

Having toasted his amour Jack says:
I am temple and tree,
the guru in the garden --

a golden guru going south,
a hat-clad don Juan,
Merlin the Magician --

a golden river flowing south,
arcane, hyaline, melting
the glacier of nihilism.

I am Martian Messiah,
Pleiadean Preacher --

"glowing God of Mars,
body burning bright" --

riding on the wind,
guided by the immemorial
voice of a myth --

teaching, preaching,
dreaming, scheming.

I am myth, math and metaphor,
the alchemy of time and
consciousness.

I am movement as a state
of mind: MAASOM.

I am a creative Self in
an ever-present Now.
Amanda, captured by the performance, comes out of her trance and says "Brilliant! Esplendido! Magnifico!"







2.

Jack appreciates this reaction.

He says:

"Want some more...? Some more free-form poesy, out-of-my-head rambles and recollections...?"

"I sure do", Amanda says. "Improvisational engravings upon the ether, shapely shapings out of the shapeless."

"OK then", Jack says.

He takes a deep breath, then he says "Om namo Narâyanâya" four times. Then he starts his improv session by saying:

"Woman doesn't have a soul, she is a soul, partaking in the archetype of Is-is."

"What?" says Amanda. "Aren't we women having a soul?"

"You're more than having a soul: you are a soul. Woman as intuitive superstar, 'women are never young, they are born a thousand years old' and all that."

"Oh I see... I am a soul... fantastic, you've turned my life around... I see things differently now... because my whole being is divine."

"You women indeed have that potential. Universe is female, space is round. The primordial silence was female. Nuit, Night. Then came will and reason uniting, and thereby God come to be, a more masculine energy it was."

"Brilliant", Amanda says. "Well what comes next in your deathelss improv jam session...?"

Jack looks into the sky for inspiration, seeing rotating galaxies, planets galore, and stars falling, and this gives him the impetus to the following line:

"I am that I am in action here, now and forever."

And next he says this, away in an inspirational trance...

There is no choice between action and inaction -- we all have to act, like breathing to keep our body alive. We are all performing the Actionist doctrine.

Join me in the light.

Go with power.

Musicians don't dance.

The spirit of song is war.

Join me in the power.

Meditation mobilizes your inner forces.

As we are, so we see.

From out of the formless I create forms.








3.

Done with his declamation Jack grins like the feline being he is, born in the sign of Leo, with golden hair combed back, staying in place thanks to Dr. Dralle's Birkenwasser.

He drinks some wine -- hyaline green in color, in taste sweet with a faintly bitter aftertaste, reminiscent of jasmine.

Amanda, having heard the improv poetry, says:

"You're the king of swing of Linköping. Only you have the power to heal and reveal, to remedy this culture of stagnation. You are that warm wimd, melting the glacier of nihilism shaping everything right now."

"Thank you my dear", Jack says. "Things look grim, the world is rather worse for wear -- but -- with divine help, and with you by my side, things seem brighter. You're God-sent."

"And so are you" she says.

"We both live under divine influxus", the man says. "God on top of the triangle, and we, you and I, forming its base."

"À la bonheure!" Amanda exclaimes and raises her glass; Jack raised his, and together they salute the glory of the moment.
Maybe they're right, maybe you are an axeldosy,
intent on fnasking the fnurg at every turn.
Going to a show, feeling divine, feeling feline, feeling fine...








4.

As you might have understood Jack Steelnack is the hero of this piece.

He lives in a palace, a bungalow, a high-end villa in the best part of Dharma Town.

He is a willful man. A strong man. A superman. A god.

He is the king of the heap. And he lets everyone know it.

To illustrate this, hereby his vocabulary in putting everyone else down:
Dolt, blockhead, dunce, simpleton, dimwit, dimlight, village oaf... dope, moron, hammerhead, dork, thicko, fatso, fat boy slim, tubby, chub-tub, obeast... naysayer, Worker Worrier, defeatist, loser... dud, drone, Banzai Washout...

More: microcephal, schmuck, clod, prat, imbecile... lightweight, ignoramus, jackass... goof, cretin, ignorant. Average, plain.
He is a superman, a man plus. An overman. He sings:
I am strong, where I belong; am I not superman?
I am god, worshipping God; am I not superman?
Thus proclaims Jack Steelnack.







5.

Our hero is Jack Steelnack. He is also known as “the Steeler” and “superman in a sidecap”.

That’s some of the nicknames he goes by.

He drives around town in his red coupé. He's standing in his mansion looking out over the urban vistas.

We know him that much.

But –- for a deeper probing of him and his worldview, hereby an interview with this living legend. It was done by a reporter for Dharma Town News. The reporter's name was Bulwer Nitton, a portly man wearing a fedora, a corduroy jacket, khaki pants, and engineering boots, well polished, not ragged and dusty like James Dean wears his in Rebel Without a Cause.

+++

Nitton's intro to his article. -- We’ve had the honor of interviewing Jack Steelnack, superman of the new age and an unforgettable player with his Steely ideology. The text will be reproduced below in Q/A form; needless to say, “Q” means our question, “A” means Mr. Steelnack’s answer.

Q: Starting at the beginning, at the nexus of all realities, I’d say: what’s your opinion of God?

A: I worship God. I live with his light before my eyes.

Q: You do?

A: Mm-hm. God is within me, before me... He’s always there. You could say: from his Unfathomable Being a light shines forth, illuminating my mind. Giving me a path to follow.

Q: So faith in God is a centerpiece of your creed?

A: It is. My creed is called Steelism. It shimmers like blue steel in the night -- a hard creed -- a rigorous creed. Fight, strive... life is about being active, conducting operations. Action brings knowledge; conversely, to just sit and think doesn’t lead to true understanding. Contemplation must be balanced by action.

Q: Then Steelism, to me, seems like a hard creed, a creed for the active man... but there’s faith in God in it, too...? A: There is. Walking this hard road you can always draw strength from the Source, from God.

Q: Would you label yourself a shaman?

A: I would. A kind of magician, an alchemist; an active idealist, a fighter for truth.

Q: Fight to the death, eh...?

A: Fight for the fight itself. Keep always on the move. Never stop the action...

Q: Who are the worst enemies of the Western world?

A: Defeatism. Dejection. Weakness of will.

Q: You speak of will. Is will-worship compatible to God-worship?

A: It is. Will is always pure. It is desire we must avoid. Desire is materialistic. Will is spiritual.

Q: So Steelism is a kind of voluntarist theism?

A: Put academically –- yes.

Q: Describe yourself in one sentence.

A: I walk around town with a body language that says, “I’m the man”...

Q: Really...?

A: Really.

Q: OK.

A: I’m the king of it all, that’s just it. The king of swing of Enköping. I envision grandeur, striving, man’s going off to create an empire among the stars. Like terraforming and colonizing Mars.

Q: Space is the place...!

A: It is; a unique endeavor for white man, Faustian man.

Q: I see. Now, further... you speak about Will-Thought, you speak about willpower and vision. However, others have done that before you.

A: Name one.

Q: OK, I can’t expressly do that.

A: Ha-ha. But I do admit that I have forebears in the rigorist realm. I stand on the shoulders of giants. Like Jünger.

Q: They call you superman.

A: And I am. With willpower and vision I shape reality. The fabric of reality obeys the will of a dedicated man.

Q: Indeed.

A: Indeed. I’m a myth, not a man; I’m spirit, not matter. I walk the hard road, not the soft and easy road.

Q: You’re superman, then... a virtual god...!

A: I am. “Have no fear, ‘cos Jack is here...”







6.

Jack Steelnack’s doctrine has now been presented to you, straight from the horse’s mouth. And that will serve us as a kind of introduction to this latter-day superman.

But there’s more... a lot more.

We’ll have to change the angle in trying to capture this strange man and his thought.

So how about a prose-poetic painting style...?

Like this...

The camera is soaring over the landscape, low-flying over Dharma Town’s cityscape, heading into a street canyon, seeing buildings passing it by, street traffic -- and slowly coming to a halt before Steelnack House, a colorful one-story building with a protruding wing on the flank, and a portico flanked by pillars and bronze plaques.

There he stands, Jack Steelnack, before his mansion -- an exclamation mark in the architecture, a union of time and space, past and present, history and future.

That’s him alright: that’s the Absolute Man, Total Man, Magician Man -- Sonnenmensch Divya -- the mindful superman -- the responsible man.

He’s simply the man. He’s simply Actionism embodied, Actionism personified, Actionism summarized in a human gestalt.

+++

Gestation period over -- now he’s here amongst us, revealed like a divinity, a superman, overman, man plus.

+++

One man, against the universe. A single gestalt symbolizing the Man to Come. A king, priest, and prophet in one. "I am the great god, the eternal king"...

There he stands like a high priest, conducting a ceremony -- a high priest, high on life -- a priest inaugurating the New Age.

+++

Absolute Man... Total Man... Magician Man.

+++

You might wonder, “What occupation has he, this indescribable Mr. Steelnack? He must be something extra, something exclusive, like an artist...”

Then we say: in the beginning of this story we showed to you that he's a poet and a preacher.

Above and beyond that, he himself is the artwork. His whole life is a stage of his I-me-mine antics.

He is form and content in one. What you see is what you get. He writes the way he looks. He looks the way he writes.

+++

He stands before his house, alone, creating the gestalt of a superman icon.

As a divine avatar he is a single god. But he also has his female dual, Amanda.

He stands alone in front of his house just as he meditates, sings, prophesies alone. But he can also preach before a crowd. And carouse with his paramour.

+++

Jack Steelnack is a living work of art. By merely living, talking, doing stuff he exudes divine power; he gives us “that old razzle-dazzle”, by merely going about his business in Dharma Town.

He is god. He is superman. He is victory... victory... victory.

He lives in a palace with infinite hallways, infinite treasures, infinite opulence.

He is superman -- overman -- man plus.

He talks to the animals, it’s incredible...

He has a female dual, like any god. Every god has his goddess, and Jack's dual is Amanda Impala, a superwoman for a superman. He adores her, she adores him... and the gods made love...

+++

He is art, he is myth, he is fairy tale come real.

And you, you who need problems, maladies, everyday nagging for a text to be relatable, I can only say: O ye of little faith.

You have no place in this -- just go, and let us be done with you -- you “Debbie Downers” and all like you: dolts and blockheads, naysayers and dimwits; all you nihilists, pessimists, and atheists, the golden triad of sophism.

This just ain’t for you. Jack Steelnack has got nothing to say to you.

He is fire and movement, ideas and inspiration. He is energy personified.

+++

Jack Steelnack is Actionism. Actionist No 1. Actionist paragon. Energist aestheticist. His life is his art and his art is his life. He just can’t avoid being artistic. Just take a look at his palace, just marvel at the wonders inside... of the gallery and the grand hall and the oratorium and the bathorium and the libratorium... with books of wonder for an age of wonder.

+++

Absolute Man... Total Man... Magician Man.
Moving in circles around you...
Processing data at lightning speed...
And sometimes he just sits there, observing you...
He doesn’t seek happiness; he has it already. In his ever-ongoing meditation, he embraces action, inaction, bliss, quietude, happiness. He is Movement As State, Action As Being.

+++

When he’s upset he takes a deep breath and says, “I AM”.

When he’s feeling low and dejected, he takes a deep breath and says, “I AM”.

So you see, whether he’s up or down he just meditates for a while, ending up in equilibrium: that’s samatva, that’s apateia, that’s superman equanimity through thick and thin.







7.

Now back to the scene of the beginning, with Jack and Amanda carousing in the bower. Done with this session they go inside the house and prepare for a ride downtown. Jack is going to give a speech.

Going in the red coupé they cruise into town, with Jack driving, Jack in charge, with visions of grandeur in his head -- of hubris and megalomania, egomania, monomania.

They go downtown in his fancy car, a chariot of the gods.

He sings,
If you’ve got a car, a trailer or a jeep,
Mercury Cougar, make sure it ain’t cheap,
Chevy Corvette, Metropolitan Met,
a Dodge or a Fudge –
then baby I can drive your car... I can drive your car...
And Amanda smiles at this spontaneous expression of musical artistry.

Jack drives downtown in his bronze-shimmering coupe, controlling it perfectly, reading the instruments: speed, 60 km/h, time, 1.30 PM, exterior temperature, 16 centigrade...

He eventually finds a spot to park the car in. Then the pair goes away through the urban labyrinth. And they enter a marble house and interact with people. Then Jack takes leave of Amanda and alone goes out unto a balcony and delivers a speech, saying, “I am the savior of the human race, bringing endless grace”...

Standing ovation from the crowd...

He waits for the commotion to die down. Then he continues:

"O all ye citizens of Dharma Town, ye married moms, soccer moms, divorced moms, queen-of-proms -- ye sf fans, fantasy fans, weird horror fans, crime fans, fans-n-slans -- ye altrighers and allrighters -- ye Nietzscheans and Switzerlands... all ye creatures great and small... I love you all, and I bless you all."

This he says.

And this he means: he is Total Man, Divine Man, he blesses us... rightly so... this is no mere show, no theatrical release... for in his being he has THE LIGHT... in him is engrained the I AM wisdom... thus, at the same time he is the most egoistic, and most pious person thinkable... he is God’s Stellvertreter on earth... God’s locum tenens.

He acknowledges God... and he, Mr. Steelnack, is a smaller numen under him...

God is God... and Jack is god, lower case g...

That’s the god and superman he is... he is god, worshipping God...

That’s the mindful superman in nuce.

+++

Jack continues his speech, and he says, “I will give you the stars. I will liberate you, and then show you the way to Mars... and then the stars.”

“I’m seeing the stars, like dust... I travel to Mars, if I must...”

Apprehensive silence from the crowd.

“First we crush antiwhiteism, then we’ll head for the stars... that’s the program... that’s my unique message... no one else on the whole planet says this... therefore, follow me... listen to my message... my basic message... which is... today the world, tomorrow the stars...”

“An unequalled renaissance will come... we shall raise the world from its lethargy."

+++

Thus proclaims Jack Steelnack.

Thus says the man who is Total Man... Absolute Man... Magician Man --

who is Astral Man... god-man... superman --

who is Sonnenmensch... overman... man plus.







8.

Now the reader might ask: where does this Steelnack fellow live? “Dharma Town” we've said says but that’s just the mythical framework, real enough, but what about the world he lives in? What can be said about the world of Jack Steelnack, the culture at large?

To this we say: he lives in the grey area. He lives in a ghost world. He lives in uncanny land, spectral land.

That's the epoch he lives in, as such, part of the fifth post-Atlantic era.

In other words, he lives in an era of advanced technology, a world of cars, of plans of going to Mars; that much is obvious; we’ve mentioned these things above. To this we can add: the dominating feature of the zeitgeist is that God is dead. That is the majority view. There is no God, no soul, no eternal ideas. No tradition, no history; what is called “history” and “tradition” are deemed irrelevant. The only thing worth pursuing in life is material goals, a “high standard of living”. “Modern conveniences – mod cons – all mod cons...!”

Now, as a private person Steelnack lives in a modern house; he has electricity and central heating. He’s not heading back to archaic living. But beyond that he disagrees with the zeitgeist. Like him stating that God does exist.

To him God isn’t dead.

As we said above: he is a superman, a “god”, worshipping God.

And this he does in Ghost World, Uncanny Land, Spectral Land. In a city called Dharma Town.

+++

He lives in Ghost World.

It is a land with no love, no truth, no meaningful language. A world with no common Leitkultur, no consensus. All is irony, subculture, parody, pastiche.

Ghost World, strange world, grey area...

It is a world without faith, without a creed. The official creed of materialism, for its part, is an anti-creed, a glorified absence of a doctrine.

Steelnack has no illusions. In his town, Dharma Town, he might get around, preach, and having his audience acknowledging his ideas -- but in the world at large there is no room for rumba -- there is no spiritual culture, no consensus about the need for re-sacralization, re-enchantment of an entzauberte world.

The world used to be magical. Gods dined with men, gods interceded for men, gods communicated with men. Then man decided that he was smarter than the gods, cut off the connection to higher realms, and said that matter is all that exists.

So to remedy this we need re-sacralization, re-enchantment.

And then you say, you can’t re-enchant a disenchanted world -- no Wiederverzauberung for an entzauberte world.

Well you might say that. But Jack Steelnack won’t -- because he believes in re-enchantment, re-sacralization, Wiederverzauberung.

It is about the succession of yugas. As one of the few men alive Jack Steelnack knows that we now live in Dvâpara Yuga, successor of Kali Yuga. Kali Yuga was the age of iron -- a time of wars, of slaying your brother. In Kali Yuga a general disenchantment existed -- but now, in this new era, Dvâpara Yuga, the spiritual bronze age, things can change.

It isn’t a silver or even a golden age They will come later.

But things have changed, re-sacralization is possible now -- and Steelnack is one of the first to notice it, sense it, feel the change in the earth and the wind and the rain.

Steelnack says:

“We live in an age of transition, a ghost world and a strange world, a glorified grey area. A time of doubt, confusion, irony, worldplay -- but it won’t last -- it will dovetail into a new time of faith, a new awakening, a new era of religious dedication -- of enchantment, of rebirth of truly creative powers.

"And divine influxus is the key to it all. You can’t have a culture without God. And that’s why my fundament is divine faith, divine reliance, divine influence.”







Coda Adoration of the adorable. A monolithic idolatry, a 100% enthusiasm for the hero –- the artist, genius and hero, all in one and one in all. A unified field of priestly, heroic and artistic attitudes.

Le voilà: enthusiasm and love, ideas and inspiration, fire and movement. That’s all there is...!

Where is the love...? -- Jack Steelnack is here to show you where.

Watcher, what of the night...? -- Jack Steelnack is the wathcher of the world, here to tell you of the night, yea, both night and day. Of both M. Night Shyamalan and Doris Day.















Related
Four November Poems
I Wanna Be Seen Green
Nordic Sphinx

tisdag 8 september 2026

Dagbok 08/09 2026

Idag är det tisdag.








Katten har fått mat.

Sommaren är över.

Välfärdsstaten är över.

Och inte bara det. Förtrycksregimen är över; dess illusioner är uttömda. Och då "flyter det bara pumparna" ett tag tills skutan går under.

+++

Härmed två böcker jag nyss försökte mig på, men inte läste ut.

En studie i rött (1897, A Study in Scarlet). Den första Sherlock Holmes-berättelsen. Allt började bra, Holmes som detektivisk übermensch var roande. Sedan, på cirka sidan 35, tappade jag intresset. Detta är bara en platt mordhistoria, tänkte jag.

Mer mystik och fantasi förväntade jag mig av Morgonstjärnan (1910, Morning Star) av H. Rider Haggard. En roman utspelande sig i Egypten 1200 fvt. Den har allt, utom stil. Kort sagt, detta är en litterärt likstel uppvisning, och då hjälper det inte att man har hela Egyptens rikedomar i bagaget.

+++

Jag försökte alltså läsa två britter. Och misslyckades. Men en tredje roade mig.

Det gäller Humphrey Carpenters Tolkienbiografi (JRR Tolkien -- A Biography, 1977, finns även på svenska). Den har jag nu läst två, möjligen tre gånger. Och i den sägs mycket. Bland annat om Sagan om ringens reception.

När första delen av ringtrilogin kom ut 1954 (säger Carpenter) var recensenterna uppdelade i två läger: antingen prisade man verket (CS Lewis, WH Auden) eller så var man tämligen avvisande. Något däremellan fanns inte.

Lewis satte den positiva trenden genom att i Time and Tide i augusti hylla verket som ett heroiskt epos i en antiheroisk tid; detta är i klass med Homeros...! Detta var en överdrift. Verket var, i den form det mötte läsarna, avsett att gå hem på 1954 års bokmarknad och inte att göra något djupare statement. Tolkien må själv ha trott sig vara en mytskapare för evig tid men hans verk är på sin höjd en fascinerande pseudo-arkaisk berättelse med staffagefigurer. Att kartan och myten stämmer, alltså utomlitterära faktorer, är här viktigare än stil och litterär verkshöjd.

Men överdrifter åt andra hållet fanns också i receptionen. I The Observer sa Edwin Muir att han ogillade verkets svart-vita moral, han saknade sådant som ”en Djävul som är både ond och tragisk”... Men detta är en orimlig begäran; bara för att man skriver en mytisk berättelse kan man inte kräva att den ska överträffa all tidigare myt. Andra recensenter klagade på den banala stilen; i och för sig rätt, Tolkien har i regel en platt prosastil, men i den genre det gäller är utomlitterära krav som mytisk relevans och konkordans viktigare än, som antytt, notervärd stilbriljans. En Agatha Christie eller en Conan Doyle måste för en kriminalgåta skapa en intrig som är rimlig och invändningsfri, det är grundkravet; stil kommer i andra hand.

En intressant kritik kom från JW Lambert i Sunday Times: ”Ingen som helst religiös anda och praktiskt taget inga kvinnor.” Men detta är också irrelevant; han bedömde verket utifrån ”den odödliga klassikerns” kriterier, inte från det marknadsanpassade genreverkets. På samma sätt är ju sådant som Sherlock Holmes-berättelserna också renons på religiös känsla och minnesvärda kvinnoporträtt.

Sagan om ringen alstrade alltså reaktioner som pendlade mellan lovsång och nedsabling. Ingen träffade riktigt essensen i verket ifråga.

Vad var då Ringen?

Vad verket var, var framför allt detta: en uppgradering av fantasygenren, av William Morris’ och Dunsany’s fantasistil, och av exotiska äventyrsberättelser à la Rider Haggard, alltså av redan etablerade litteraturformer. Ofta var Tolkien litterärt lika god som dessa. Stilen är ”bra nog” för att bedömas som genreförankrad klassiker. Men generellt slog han sina föregångare med den mytiska konstruktionen, omsorgen om detaljer i bakgrundsmålningen. Inte alla recensenter insåg det 1954.

+++
Jag är en biologisk automat, jag är smart --
jag är en biomat, jag är klimatsmart.

Och desto mer kör jag runt i min go-kart --
det går så snabbt, det går med en väldig fart --
och Marabou tillverkar ej längre Start --
nu är det Lantmännen som ger svenska folket Start
rätt och slätt varje dag, upp och ner, hit och dit...
+++

Jag undrar ibland: sedan Roland Cedermark avled 2020, vem är Sveriges dragspelskung? Kanske tronen rentav är ledig?







Relaterat
Lovecraft på svenska 2008-2012
Mårtensson: Maktens vägar (1980)
Poe: Den gyllene skalbaggen (1962)
Smith, Clark Ashton
Tolkien och Jünger
Tolkiens verk

söndag 30 augusti 2026

Borderline: denna bok kom ut 2015: och den är mer aktuell än någonsin

Borderline kom ut 2016. Och finns fortfarande i tryck. Härmed en presentation på svenska.
















Köp boken på Adlibris.

Köp boken på Bokus.















1.

Borderline har hyllats i alla tonarter.

Hör bara: "Svensson writes with a smooth ease..." (Heathen Harvest)

Och detta: "[A]n excellent survey of Perennialism." (N. M. Phoenix)

Och detta: "Svensson's work is held together by a clear red thread of perennial philosophy." (Sarastus).

Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man är grundboken i min trilogi av lagböcker. De andra två är Actionism och Astral War.

+++

I Borderline får du en skiss över tillvarons natur. Över ontologi. Över metafysik.

Kort sagt, här presenteras hur Gud uppstod i begynnelsen: som en dualitet av tanke och vilja. Utsagan "Jag är" fullbordade det hela.

Människan, en del av Gud genom hennes inre ljus, har också tanke och vilja.

Det är kruxet.

Detta är kärnan i min doktrin.

Viktigast är detta med VILJA. Ingen annan doktrin proklamerar idag dess existens.

Detta får du dig till livs i Borderline.

Läs även om Plotinos, om striden reduktionism-holism i modern vetenskap, om Jung och Goethes integrala synsätt, om Nietzsches andliga drag och om Edith Södergrans übermensch-poesi. Därtill något om idéer hos Rudolf Steiner, Ernst Jünger och T. S. Eliot.







2.

Härmed några citat. Det blir på bokens originalspråk, engelska:

Scientists dream about ”a theory of everything”. But we’ll never find the answer strictly theoretically. We must realize that we ourselves are co-creators of the Cosmos. The future is open because will is free. And once we realize that, then we might be ”given access to the quiet chamber where God ponders the objects” (Södergran).

[chapter 7, Anthropic Principle]

Ideas of the eternal quality of the essence of man, of his True Self, will come to the fore in the new era we’re heading for, the Sat Yuga of truth. In all courtesy I say, acknowledge this aspect of reality, give room for it and join me in the Light.

[chapter 11, Veda Philosophy]

Today the Zeitgeist is in the throes of (...) chaos and confusion. A new sense of order is needed, a responsibility for the things in life that promote structure and harmony. In short, we need a more spiritual, holistic outlook.

[chapter 17, The Chaotic Mindset]


Borderline ges ut av det australiska Numen Books, besläktat med Manticore som gett många andra av mina böcker. Sidantalet är 234. Formatet är trade paperback. Omslaget visar Caspar David Friedrichs målning "The Abbey in the Oakwood". Du kan till exempel köpa boken på Adlibris. Eller på Bokus.







3.

2016 kom en första recension av Borderline på finska. På sajten Sarastus. Och 2024 kom ännu en recension på finska av boken, på sajten Suomen sana. Jag översätter det hela här till svenska. Webbsidan för det finska originalet finns inte längre online; därför ingen länk.

Och i detta inlägg har jag översatt valda delar till svenska. Och kommenterar lite. Men detta är bara ett referat. Jag har inte återgett hela texten. Men låt det vara känt att jag välkomnar kritiska synpunkter på mitt verk. Lite betänkligt är det ju att bara få beröm.

Väl påläst kritik ger ett verk kontur och relief, det skapar dialog. Och det är det frågan om här, så att säga.

+++

Det är en skribent vid namn Kauko Mieli som författat drapan. Bloggen heter Suomen Sana. Vilket betyder "finska ord".

Texten börjar så här:
Den här gången recenseras boken Borderline – A Traditionalist Outlook for Modern Man av den svenske författaren Lennart Svensson, utgiven av Numen Books. [...] Svenssons mål i sin bok [är] att kombinera både traditionell filosofi och metafysik med den moderna världen. Enligt Svenssons eget uttalande syftar Borderline till att bygga broar istället för att bränna dem, vilket är en respektabel strävan. Borderline strävar således efter att kombinera tradition och modernitet, kvinna och man, människa och Gud, österländsk och västerländsk visdom, och ett aktivt och kontemplativt förhållningssätt till världen.
Detta sammanfattar bokens tema väl, anser jag. -- Vidare säger Mieli:
Svensson [kritiserar] hårt den västerländska vetenskapens och den moderna världens specialism och reduktionism, vilket enligt honom har lett till den fragmentering och nihilism som syns överallt omkring oss. Istället för reduktionism och specialism efterlyser Svensson de ovan nämnda perspektiven, som skulle kunna föra den moderna världen framåt mot en holistisk världsbild och som enligt Svensson skulle kunna integrera både antika visdomsvetenskaper och västerländsk vetenskap med varandra.
Mielis åsikter då...? -- Han har denna uppfattning om boken:
Verket, som är drygt hundra sidor långt, behandlar ett antal olika ämnen i slumpmässig ordning. Det innehåller både djupgående metafysiska och filosofiska reflektioner och en diskussion om grunderna för en esoterisk världsbild, och utöver detta behandlar det även fenomen och människor från den moderna världen. Särskilt den senare delen av verket består av sammanfattningar av olika författares, poeters och tänkares världsbilder och verk, och lyfter fram karaktärer från Edith Södergran via T.S. Eliot till Ernst Jünger och Caspar David Friedrich. Ur mitt perspektiv är den senare delen av verket den minst intressanta av alla, medan början och mitten bitvis var mycket givande och upplysande läsning.
Mieli ger alltså både ris och ros. Det framgår här, det framgår av recensionen i sin helhet.

Recensenten konkluderar:
Svenssons ambitioner och mål för verket är beundransvärda och respektabla, och han lyckas delvis med sitt mål. Medan det mesta inom denna genre – esoterisk litteratur och traditionalism – angriper den moderna världen skoningslöst, är Svenssons försök att bygga broar mellan olika tankeskolor och både den traditionella och moderna världen, snarare än att bränna dem, mycket välkommet.

Jag rekommenderar verket till alla som är intresserade av ett sådant holistiskt synsätt och "integrerad esoterism". Jag ger verket betyget 8,5/10 för innehållet och 7/10 för skrivstilen.
















Köp boken på Adlibris.

Köp boken på Bokus.















Relaterat
Gangleri/nl recenserar boken
Boken recenserad av N. M. Phoenix
Sarastus recenserar boken
Heathen Harvest recenserar boken
Borderline: presentation på engelska
Här presenteras Actionism på ärans och hjältars språk
Astral War: presentation på svenska

fredag 28 augusti 2026

Diary 28/08 2026

It's Friday. Autumn is here, it seems. The dog days are done, a cooler climate is now the norm.








The divine wind is blowing...

You know this, don't you.

I only want to say, as I was going to St Ives, I met myself and sat down to talk about the divine wind.

I said to myself, we need to sail with this wind.

And so we had a talk about things divine in today's reality... divine influxus, divine presence.

+++

Why the Right must soon break through... as the saying goes, "nature abhors a vacuum", and right now there is in polite society a virtual vacuum of traditional and conservative ideas.

+++

Today's Leitkultur is degenerate:
. It proscribes the use of makeup for men. The same strain was seen in late-period imperial Rome, and in l'Ancièn régime.

. It is emotionalist. Influential men (journalists, authors) of today openly discuss what makes them cry. It is the same ideal driving the effeminate courtiers of the lace-and-wig era.

. The royal and noble courts of ancien régime employed vast ranks for mostly unproductive activities like kitchen, hunt, and housekeeping duties. They were like today's oversized staffs of DEI-coordinators, multiculture consultants, and gender experts, giving the pyramid diagrams of organizations a barrel-like, "mid-riff heavy" form.

. It has an obssession with sex. When Alarik invaded and sacked Rome the Romans looking on were masturbating openly as an expression of despair. The same crampy, taboo-bereft attitude is seen in today's interest in sex.


Hereby an exposé of rightwing contra leftwing thought...
RW: the watchwords are essentialism, differentiation. LW: the watchwords are egalitarism, leveling. -- What the leftie disdains as "ableism" is what the rightwinger strives for, "a proficiency for excellence", to get better at his profession, his art, his abilities.


Further: RW is strong and willpowered, leftie is a weak emotionalist.

RW, symbolized by Jünger's On Pain: to sustain pain is the ultimate existential test. On the basic, everyday level it means to cope with everything from scrubs and muscle soreness to heartaches, hunger, fatigue. The emotionalist, on the other hand, feels all the time, he feels too much. He lets feeling reign free and so ends up a neurotic blob. -- The emo must be told, like Boabdil's mother said to him after he had lost Granada: "Cry like a woman when you couldn’t defend yourself like a man...!"

+++

The viable strains of “today’s rightwing”, the philosophical doctrine of the “trad” phalanx, is this.
. Willdriven and not emotional. It’s about enduring pain (versus emotionalism).

. It’s essentialism and elitism, versus egalitarism and leveling.

. The r/w analysis deconstructs the world; the mainstream of today deconstructs the person. Today’s mainstream is post-politic, turns its back against the world, says it’s complex and impossible to understand, “all is mind”, all is the individual relating to stuff around him – as consumer, as internet surfer, as a mechanism reacting to stimuli. So the novel of today obsesses about every detail of the bourgeois lifestyle and says nothing of the world, of the ideas; it says that “the great narratives of the early Faustian era are dead”. – The r/w knows nothing of this and still writes manifestos, Sein-und-Zeit-type dissertations, all-encompassing narratives for the heroic Trueman.

. The rightwinger has “the vertical aspect of reality” in focus. This is the metaphysical attitude leading to a study of ontology, esotericism, “religion”. On the other hand, today’s mainstream doctrine is all about “the horizontal aspect”, going off about everyday reality in studies of sociology, psychology, history.


Rightwing contra Leftwing poetry...
. Today's poetry: subjective, sentimental, loss of self, a plurality of worlds and realities of which none is better (or, more real) than the other, focus on urban post 1945-myths, failed societies inhabited by sick people.

. Future poetry: ”objective” in that it primarily depicts the subject through the outer landscape, restrained regarding sentiments, I AM, a hierarchic structure of reality, using any myth from all of mankind’s existence, societies promoting healthy-heroic-spiritual men.


+++

To undo the heavy burden, and let the oppressed go free. This line from Isaiah was quoted by Kennedy in his inaugural speech... and it fits the zeitgeist, the emerging zeitgeist of faith and hope.

+++

Pink champagne on ice. Eggs Benedict on toast.

Skillet skill. The new pod, peas in a pod.

Cat dog mouse. Dog day afternoon. Dog days are here...

+++

I sat down by the silver lake, seeing the waves ripple in the breeze. And this was my best moment ever; I found peace. Then. As I do now -- as a creative self in a forever existing now. As a forever God-influenced jîvâtman, a living soul, a fragment of the Lux Aeterna.

To be a king of all the lands. In a kingdom of the sands.

+++

As we say in Sweden, Isicke-disicke luntan-tuntan...

Or as we say in Antropolis:

Ike Mike Moo, living on an island -- going to a go-go to see Ike Mike Moo.

+++

Had enough of the peeping, Tom...?

N or M?

Whose?


And that's the angle.







Related
Secret History
Review of McTaggart's The Field (2008)
Fire
Fantasy art by Robert Svensson
Presentation of Redeeming Lucifer
Presentation of Borderline
The Ice Shield (poem)