Härmed kritisk kritik av ett verk, ett opus, ett författarskap. Texten har i annan utformning tidigare publicerats på Motpol, vilket var flera år sedan.
Jag ska i denna artikel behandla Peter Englunds verk. Vi kallar honom hädanefter SP efter märket "Sankt Peter", ty han har i vår kultur en status som är så nära ett helgons man kan komma.
Min slutsats är att SP:s debutbok och enstaka andra texter var passabla. Men exakt vari hans genialitet består har jag ännu inte lyckats utröna. Annars är han ju unik som svensk författare att alltid, säger alltid, hyllas som Den Store. Kan någon visa mig en enda negativ recension SP fått? För det, kan man säga, det borde det finnas, om SP verkligen är så fantastisk som det hävdas.
Låt mig säga så här: stridiga åsikter om ett verk brukar, enligt Oscar Wilde, vara ett tecken på ett dess vitalitet. ”Diversity of opinion about a work of art shows that the work is new, complex, and vital”, vilket sägs i The Picture of Dorian Gray. Men SP:s verk är något av en monolit i detta hänseende: mästerverk heter det unisona utlåtandet, från Smygehuk till Treriksröset, från Moskva till Los Angeles. Och då kan man misstänka att SP:s verk i själva verket är dagsländor, populärpornografi för en efemär marknad.
Med andra ord, i den unisona hyllningskören för detta plasthelgon vill jag komma med ett dissonant ackord.
1. Tillgjord stil, avrundad med raljans
SP föddes 1957 i Boden. Efter värnplikt vid artilleriet flyttade han 1980 till Uppsala för historiestudier. Han doktorerade 1989 med avhandlingen Det hotade huset. Den handlar om 1600-talets svenska adel. Sedan 2002 sitter han i Svenska Akademin på stol nr 10. Åren 2009-2014 var han Akademins ständige sekreterare.
SP har skrivit en rad populärhistoriska verk om Sveriges stormaktstid. Den första var Poltava (1988), om det slag i Ukraina 1709 som satte stopp för Karl XII:s segerbana och i längden det svenska stormaktsväldet. Sedan kom Ofredsår (1993) om krigaren och kunskaparen Erik Dahlberg, i tjänst hos alla de tre karolinska kungarna. Därefter kom Den oövervinnelige (2000) som handlar om Karl X Gustavs krig och regim. Och Karls policy var ju lika med att kriga så de två är i stort sett synonyma.
SP skrev även Silvermasken (2006) som handlar om drottning Kristina. Den var i alla fall kort, cirka 200 sidor. Sedan hade han skrivit färdigt om stormaktstiden. 2008 gav han så ut en bok om första världskriget (Stridens skönhet och sorg, en fjollig pretto-titel). Han har även sagt sig inte vilja skriva en roman, även om handelsmän gärna skulle se en sådan på bokhandelsdiskarna.
Poltava satte för sin del en ny standard för populärhistoriska verk. Man måste ha stöd i källorna och ange det, även i populärt orienterade verk. Därutöver visade den att krigshistoria är ett fruktbart studieområde. Det var det verkligen inte i det svenska 80-tal som såg boken födas. Det blev efter denna bok mer accepterat att i detta land syssla med krigshistoria. Men i den stora världen utanför våra gränser har krigshistoria alltid varit ett erkänt ämne. Så vi ska inte överdriva Sankt Peters insats här.
Det sämsta med SP:s verk är den tillgjorda, pretentiösa stilen, avrundad med raljans för att "få medicinen att gå ner". SP:s prosa har ett retoriskt drag som är otidsenligt och krampaktigt. Det är vad man kan kalla det bengtssonska draget, knappt uthärdligt ens hos förebilden Frans G. Bengtsson. SP har själv erkänt Bengtssons inflytande. Härmed bevisas en lag, myntad av Sven Delblanc: att imitera FGB:s stil har aldrig fungerat för någon svensk författare. Detta sa Delblanc i Den svenska litteraturen (1990).
Med andra ord, SP:s stil tenderar ofta till jargong och raljans. Denna ”lysande stil” är riskabel. Den tenderar att åldras fort. Särskilt efter debuten blommade den överlastade retoriken, de sökta orden och posörsattityden ut ordentligt. SP tycktes vilja inta rollen av Stor Författare Med Lysande Stil.
2. Stipendieprosa
Det finns i textkroppen SP ett slags stilvilja. Det är ”den utsökt skurna satsen” som tycks spöka. Kanske som ett försök att komma bort från simpelhet och ”Ikeaprosa”, det vill säga avskalad rapportprosa. Men att skriva enkelt är inte att skriva simpelt.
Visst ska man få leka med ord och briljera. Kruxet här är att, som Harley Earl sa, ”go all the way, then step back”. Det kallas även ”kill your darlings”. Man må gestalta och bygga upp ”lysande stilskapelser”, men man måste alltid minnas att det finns någon som ska läsa det hela också.
SP kan skriva enkelt om han vill. När han i Brev från nollpunkten (1996) skrev om 1900-talet så var stilen förhållandevis sansad. Det var i alla fall inga F.G. Bengtsson-åkningar av typen långa meningar och lysande passager. Men utöver det finns det här, ja i det mesta SP skriver till vardags, en pompös, självmedveten, krampaktig hållning. En pretentiös stil med ett sådant budskap brukar kallas ”stipendieprosa”.
3. Världsbild: nihilism
SP-stilen med sina sökt orden och ständigt skymtande ”briljans” hade kanske gått an om det fanns en allmän lekfullhet, glädje och vitalism i verket. Men det hittar man inte. SP:s världsbild kan med ett ord kallas nihilism. Det leder till åsikter som att krig alltid är meningslöst och att alla som deltar är offer.
SP uttalar sig kanske inte programmatiskt mot krig. Men han har sannerligen aldrig uttalat sig för nödvändigheten av militärt försvar, aldrig uttalat sig för soldatlivets bättre sidor som att möta utmaningar och härda ut under strapatser. SP:s ideologi tycks vara "post-politisk sekulär rationalism" av sedvanligt etablissemangsslag.
Jag förstår inte denna blinda fläck i SPs krigshistoria verk. Han som skrivit om svenska krigsoperationer från 1630 till 1788 har aldrig, syns det mig, lyft ett finger för att sätta in detta i en kontext som heter ”Sveriges överlevnad som suverän stat”. Försvara sig måste man ju. Det är den lilla statens skyldighet. Var det till exempel meningslöst för finnarna att försvara sig 1939? För polackerna samma år? Var det meningslöst för Nordvietnam att stå emot USA:s aggression? Det är, som Clausewitz sa, ofta den svagare parten som måste gå i krig, som måste sätta sig till motstånd och förklara krig. Napoleon däremot sa sig ju alltid komma som befriare och vän. Hitler sa detsamma, Sovjet likaså. Således är krig inte alls generellt meningslöst. Man måste göra motstånd, ta till vapen och förklara krig om motparten utmålar sig som fredsvän och helgon.
4. Essän "Myten om fältherren" är tendentiös och missvisande
Nihilismen visar sig på flera plan i SP:s verk. Inget betyder något, inget spelar någon roll. Individens val är betydelselösa i ett blint, meningslöst verkande kosmos. En fältherres order och planer är, i de flesta fall, verkningslösa. Inget blir som man tänkt sig. Den bilden får man i essän ”Myten om fältherren” i Förflutenhetens landskap (1991). Där fokuseras på ett slag som, även om det vanns, hade föga med fältherrens direkta order och dispositioner att göra. ”Slag som vunnits av sig själv”, slag som likt Katzbach 1813 varit en röra och som man efteråt rationaliserat till en transparent seger, må vara ett intressant historiskt fenomen. Men SP:s bild av fenomenet är vinklad och tendensiös. SP glömmer att alla slag, även de mer förberedda, har perioder då ”striden strider sig själv”. Sedan fältherren väl gett sina order och det hela börjat, lever striden i viss mening sitt eget liv bortom kontroll och korrektion.
Det blev annorlunda sedan radion kom, men bara delvis. Nu som förr har vissa fältherrar kunnat förutse det oförutsebara och bringa ordning i kaos — inte alltid, men tillräckligt ofta för att man ändå måste beundra de skickliga fältherrarna. Men av SP:s essä får man intrycket att oformligt kaos är det normala i fältslag. Och därmed befäster han den rådande vänsteristiska myten som säger att alla militärer är idioter.
SP belyser alltså sin tankegång med slaget vid Katzbach 1813. Detta vanns oförhappandes av Blücher. Och det må vara. Av det följer inte att alla fältslag är oplanerade kaos som vinns hipp som happ. Detta slag visar inte att det generellt finns någon ”myt” om ”fältherren” som måste avslöjas. Som Moltke den äldre sa: ”Tur har i längden bara den skicklige.” Jag tycker att en sådan visdom bör vägas in när man studerar ett slag som detta.
5. Indignation, ressentiment och illa dold ångest
Militärer är idioter. Så heter det vänsteristiska mantrat. Traditionella generaler får inte beundras. Detta går igen på andra ställen i SP:s verk. I Ofredsår karaktärsmördas till exempel Johan Banér. Det är inte särskilt svårt. Till och med jag erkänner att 1800-talets hjältebild av bondeplågaren Banér var överdriven. Huvudperson i boken är annars Erik Dahlberg, överlag en mer beundrandsvärd militär. Men för denne kan SP bara känna ”motvillig beundran”. Vadan denna reservation? Är det vänstercredot ”beundran av militärer = fascism” som sitter i?
SP har inget unikt att säga. Han är en helt normal antikvarisk historiker som återger vad som är känt. Han skildrar det förflutna med föga djup. Narrativet byggs ut horisontellt, resulterande i tegelstenar som Den oövervinnelige och Ofredsår.
SP har föga nytt att komma med. Hans monografier saknar statement, påstående, vinkel. Allt vi får är en standardintellektuell typ 1A som bjuder på indignation, ressentiment, illa dold ångest och en uppgiven känsla av att allt är meningslöst.
Inga eviga sanningsvärden finns, inget beständigt existerar -- utom möjligen ondska, som utövas av högern. SP tycks mig ha ett sådant vänsternihilistiskt credo. Jag har under läsningen av hans texter inte funnit uttryck för någon högre världsåskådning. Ideellt innehåller hans böcker ingenting, de uttrycker ingenting annat än raljans, fönumst och beskäft inom en ram av tomhet och pessimism.
SP:s högt omhuldade texter är tämligen ofta banaliteter uttryckta på jargong. Jag menar, nog kan man i hans tegelstenar hitta intressanta fakta om ett och annat, men vilken filosofisk ram presenteras allt detta inom? Jag vet inte. Jag ser bara indignation, ressentiment och återhållen ångest. Det är något oförlöst över det hela. Det är som om skon alltid måste skava i Englunds texter.
6. Jargong är inte detsamma som stil
SP har prisats för sin goda stil. Det förstår jag inte. Han har ju inget att säga. Matthew Arnold ansåg att god stil var ”having something to say”. Har Englund det då? Jag vet inte. En och annan marginell nytolkning av någon 1600-talsaspekt har han kanske kommit med. En och annan förbisedd faktabit må han ha presenterat i sina storverk. Och nog har han ett stort ordförråd, och nog kan han citera mustiga passager ur historiska dokument. Men en sådan färdighet är inte litterär eller ens historisk i kritisk mening. Den är antikvarisk. Hos SP kavlas banala åsikter om sådant som en Karl X:s uselhet ut över rad efter rad, sida efter sida. Förebilden för en sådan ”lysande stil” må vara Frans G. Bengtsson och Barbara Tuchman. Men Tuchmans stil har kritiserats och Bengtsson gick som antytt på tomgång ibland. Ironisk jargong är inte detsamma som god stil.
Summa summarum: Englund är en habil underhållningsförfattare av sakprosaverk. Den som vill ha historiska monografier med en dyster, indignerad underton, allt presenterat på självmedveten jargong, kan gott läsa hans böcker om svensk stormaktstid. Den som inte vill ha hans oceaner av ord klarar sig, i aktuellt ämne, lika bra med böcker som Bengt Liljegrens Karl XII-biografi, Claes Wahlöös Slaget vid Lund och Alf Åbergs Karoliner.
Nu säger någon: men SP har rensat i sin stilbråte, han skriver mer avskalat nu, som i Stridens skönhet och sorg”. Det kan jag hålla med om. Den och texterna om Svensksund och Karl XII:s död i Förflutenhetens landskap är nästan helt läsbara. Men Stridens skönhet och sorg är i sig helt banal: den påstår inget, säger inget, kommer inte med något nytt. Visst har han här lyckats göra en läsbar mosaik genom att i uppsplittrade scener skildra ett antal människoöden under första världskriget, men utöver det är berömmet för denna och andra av Englunds böcker överdrivet. Han har ju aldrig haft en kontroversiell åsikt. Han sparkar bara på dem som ligger, som Johan Banér och Karl X Gustav. Och att oreserverat hylla en sådan som Erik Dahlberg går som sagt inte.
7. Vänsterklichéer
Det finns ett drag av arrogans i den englundska stilen. Tonen i Englunds böcker är ofta pompös och sjävrättfärdig. Läsaren bjuds inte in att delta. Nej, bländad av stilen förväntas man falla i trans över banaliteter och vänsterliberala käpphästar som att militärer är dumma och krig är meningslöst, ja att allt är meningslöst. Och högern är fascister och ska inte ens få komma till tals. Men att hylla två journalister (Schibbye-Persson) som illegalt tagit sig in i främmande land för att starta krig, det är förstås höjden av godhet.
Alla SP:s böcker upphöjs till mästerverk. Det är som i en diktatur: en ny bok av Idolen, jubla... Jag fråntar ingen läsare nöjet att plöja hans böcker och hämta upplysningar om flydda dar. Men SP-stilen och attityden medför problem. Att förmedla det man kan på ett enkelt, men inte simpelt språk, ska det vara så svårt...? Det är i alla fall ett tips på varaktig framgång jag härmed ger. Som sagt, ”having something to say” är det som genererar god stil. Inte knep och finter.
8. Lärdomar för oss andra
SP-stilen är problematisk. Och åsiktsmässigt har han aldrig riskerat något. Man kan jämföra med akademikollegan Horace Engdahl, som i Cigaretten efteråt (2011) ändå luftar åsikter om feminism, invandrare och annat som inte alls är rumsrena. Det är ett salongsmässigt men dock bildstormande som är oerhört uppfriskande.
Jag ifrågasätter att SP blir nationalmonument utan att ha några speciella åsikter om något, annat än sedvanlig vänsterattityd. Och stil: visst ska man få gestalta och iscensätta, visst ska man få använda gammeldags ord, men som sagt är stilmässiga experiment som dessa riskabla. Och jag hoppas att nästa generation svenska författare inser det.
Relaterat
Engdahl: Cigaretten efteråt
Fenor och krom
Mythago Wood
Ballard
Reportage: kyrkogården
Edith Södergran: krigiskt sinnelag
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Boye: Kallocain (1940)
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)
