Zeitgeist cinema: further deliberations due to Citizen Vigilante

Om shrî paramâtmane namah... praise the Lord forvever amen.

Welcome, disciple. Welcome to this deliberation about stuff, defining the zeitgeist.

Some days ago I reviewed the film Citizen Vigilante.

And I mentioned how it made me think of other films.

It brings to mind other films of revenge, of a lone hero taking justice in his own hands. This isn't so far-fetched.

This is the genre of Death Wish and Taxi Driver.

And it also emulates other forms of "lone hero against the system", à la Dirty Harry, Rambo, A Handful of Dollars, Getaway.

However, I also mentioned that it makes me think of Ghost World (2001), the screen adaption of Daniel Clowes' eponymous graphic novel. And when I said that in another forum I was disputed. I was met with disbelief. And I was amiss for words; I couldn't explain why Boll's film and this one from 2001 seem similar, akin, related.

But now I will try to put words on that feeling.

+++

Theory: both Ghost World and Citizen Vigilante say to us: irony is a waste of time. This world is real; it may seem like a "ghost world" but simply rejecting it and reacting to the oppression with irony is a waste of time.

As for Ghost World this message was clearer in the graphic novel than in the film. The film was something of a let-down, actually, a mediocre Hollywoodization. My point is: essentially Ghost World shows us the heroine, Enid Coleslaw, being ironic about everything. Then reality hits home, in the form of love, of real feelings, of failing an exam. And she is lost.

The great thing is that the creator, Clowes, isn't of the generation depicted. He is born around 1960. He is of the Cold War generation, when we weren't ironic about stuff. His portrayal of the Ironic Generation has a heart but essentially it's a fierce criticism of always having an acerbic comment to make, of having a constant snarl on your face, of being a non-non-conformist. It doesn't say "irony is great, try this kids!" -- in fact it says the total opposite.

And Citizen Vigilante, where's the anti-irony message...? -- It isn't in what's on the screen. I'd say, it's in the mere attitude of a film treating a forbidden subject, violence perpetrated by immigrants. It says to other filmmakers, we might live in a dictatorship punishing those who speak up about the scourge of mass immigration -- but f*** all that, I'm gonna speak up anyway! And see, my film is now a great success.

This films kills irony. It says that reacting to the zeitgeist with irony is a waste of time. Get real, react, say what you mean and mean what you say.

I tell you all, this is it. And Chairman Mao once said the same: avoid mumbling, avoid ambiguity, value boldness; a blunt knife draws no blood...! This he said in 1948. And art today must be of this kind. After 30 years of ironic mumbling it's time for the naked truth. Cold, steely political taking-a-stand. And like Mao was of the Left, now this new stance will be from the Right. It simply is the zeitgeist.

+++

A film I didn't mention in the article was Falling Down from 1993.

It reminds me of Citizen Vigilante in portraying a white guy fed up with woke and Political Correctness. Falling Down did this rather pungently, having an ordinary guy in focus and playing in today's America. And, I'd say, doing a remake of this one could be a way for today's Hollowood to cash in on the new trend, the trend of anti-woke films. They say that Hollywood producers always want to be, not first with the new, but second with the new, cashing in on new trends by doing rip-offs.

And the new trends are rather often set by independent filmmakers. As in Boll's case. A low-budget film hits the big time and then come the copycats. As in Easy Rider, Handful of Dollars, Seventh Seal. So go ahead Hollywood, in this you're home free to a decent profit.

+++

Boll's film plays in the land of revenge, of vigilantes. Many a good un-political film has this theme. As I've already intimated. And another one is the 1989 Bond film, License to Kill. The working title was "License Revoked", mirroring the plot where Bond's double-oh license is withdrawn but he still continues with some personal scheme of revenge.

As a film it was unremarkable. But the mere plot of having the hero going rougue is common. That's my point. It's a film industry staple.

It also plays out in literature. The American James Bond, to me, is Nick Carter, agent of AXE. Like Bond he was a cold war-phenomenon, in his novels touring the world fighting Communism, using some high-tech weaponry and bedding fair damsels en passant. And he, too, had a vigilante, freelance, acting against the system-plot in The Treason Game, No. 161 in the Killmaster series. Playing around 1980 it tells of commies having infiltrated the US government. And Nick is the only one seeing it; his boss, David Hawk, seems to be part of the conspiracy, so Nick has to go out on his own and take down the high-level baddies.

It's a fine plot, well told. The only drawback is the passage where Nick, after killing the third traitor, says that he felt sick and threw up. This is mere sugar-coating, that "spoonful of sugar making the medicine go down" even to the "decent" reader. Luckily, Boll's film has nothing of this nonsense. Neither has Falling Down, as far as I remember. Neither did the Dirty Harry films have it. If the hero is going solo, taking the law in his own hands -- the reader well understands that he's out on a limb but this mustn't be overstated in that sugar-coated way.

+++

Om shrî paramâtmane namah... praise the Lord forvever amen.







Related
Citizen Vigilante (2026)
Vision quest (poem)
Faustian era

Dagbok 10/07 2026

Idag är det fredag.

En ny biografi över Evola har getts ut. Den heter Julius Evola: An Adventurous Life. Och är skriven av Andrea Scarabelli.

Boken är på strax under 800 sidor. Jag har inte läst den men den är nog värt sitt salt: en vaggan-till-graven-skildring av en stor man, en präktig typ som även jag skrivit om. I A Portrait of Julius Evola får ni min tagning på fenomenet Evola. Hans liv och centrala verk blir där belysta med perennial, svenssonsk synvinkel. Sidantal 210.

Med andra ord, Evola är i ropet och det gläder mig ofantligt. Här har vi en högerman vars budskap, sett som helhet, är mycket fruktbart. Evola tvingar högern att bli mer andlig, kan man säga. Det räcker inte att dyrka Nietzsche och Spengler och vara emot massinvandring. Man måste ha en esoterisk klangbotten. Detta var hans budskap. Detta var hans credo. Och i detta slår han till och med Jünger, som förvisso hade stil men som saknade något i sin andliga utrustning.

+++

I slutet av april meddelades att författaren Håkan Nesser var dömd för skattebrott. Senare i vår ansökte han om frigång med fotboja. Men detta beviljades inte. En släkting till honom sa då att kriminalvården förhindrar Nesser att skriva böcker.

Så är det kanske. Staten bedriver litteraturkritik -- vilket i detta fall något att applådera. Man förhindrar Nesser att fördunkla vår tillvaro med fler kriminalromaner med förnumstig jargong, välformulerat snömos av värsta slag.

Nesser, och hela den svenska deckarlitteraturen, är stendöd. Det kommer alla att bli varse inom kort. Ty sedvanlig realism räcker inte längre för att kommentera verkligheten. I astrala tider måste en astral attityd råda. En fjärrskådande eld-och-rörelse-attityd. Och inte en närsynt skomakarattityd, lämplig endast för en stagnerad småstad.

+++

Jag är en foodie. Jag tänker på mat varje dag. Jag äter varje dag.

Den snobbism som begreppet foodie implicerar är helt rätt i lagoma doser.

Jag är upplärd till gorumetkock i den franska traditionen. Att till exempel, för att göra en veloutésås, inskärpa att man ska ta det vita av en purjolök -- detta är detaljfanatism av helt rätt slag. Detta sätter klassen, detta visar det ideal som man möjligen kan avvika ifrån -- men ett ideal finns, och detta är hemligheten med högre matlagning.

Några saker inom mat som kreti och pleti inte förstått är annars de följande.

Det äts för mycket protein. Att som i recept säga 150 g protein per person, det är alldeles för mycket. En tredjedel räcker. Till vardags. -- Protein måste man ha men mängden... en holistisk-alkemisk mix måste alltid till. Att som idag göra en måltid med endast protein och någon fet sås är galenskap. För mycket protein och fett ger gikt. På en ung människas organism märks det inte. Men på en äldre.

+++

Dagens fokus på protein och fett är fantasilös. Kolhydrat behövs också.

Att kolhydrat gör en fet är ovedersägligt. Men att helt ta bort carb ur maten är vansinne. Och dyrt. Att äta riven blomkål istället för ris är om inte annat vädligt dyrt.

Utan carb blir man svag. Är det värt det, att gå ner i vikt, och betala med utmattning, svaghet...?

Folk som bantar är ofta kryptoreligiösa självspäkare. Vad få har förstått är detta: att man ska ha samma diet jämt, en nyttig diet. Som består av hela kostcirkeln. I hälsosamma proportioner.

+++

Mattips: burkade tomater ska inte köpas. Det är lika dyrt som färska. Den som köper burk istället för färsk är lat. I nödfall kan "hälften burk, hälften färsk" tolereras.

Grejen med färska tomater är förvisso att de bör skalas. Enklast är då att klyfta tomaten och sedan filéa varje klyfta, så som man filéar en fisk. Enkelt...! -- Tar man inte bort skalet så får man nål-liknande skalrester i rätten. Och det vill man inte. Kärnor behöver inte tas bort. De passerar ändå osmälta genom ens organism.

+++

Läst. -- Bränn alla båtar! (2025) av Boris Benulic. En rätt omfångsrik samling med samtidskommentarer, essäer, dagbok och reseskildring. Att Benulic var en satirisk talang visste jag redan. Men hans register är bredare än så. Tänk er en Thomas Nydahl (vänsterman som gått en aning högerut) och med lejonklo därtill, där har ni Benulics särart. Boken har förutom polemik och utsökt elakhet sitt värde i sådant som konkretionen, i att boktitlar, personfakta mm redogörs för. Texterna tycks ha varit publicerade förr men detta är mer än tidningskrönika, detta står sig väl i bokformatet.

Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek (2016). Av Nina Björk. En bok som hade kunnat vara utgiven 1976. Stagnation helt enkelt, mental istid... Björk kan nog sitt ämne men att tro att ännu en bok om kommunism, materialism och nihilism har något att ge oss är en illusion. Dagens "elit" går och väntar sig "en ny vänster" men på den väntar de förgäves. "Den ni väntar er passerar inte förstäderna!" som poeten sa.

Träd kan rädda världen (2008) av Johan Tell. Jag köpte denna för mer än ett decennium sedan, för egna pengar, på Öbacka bok, till fullpris. Och den var värd sitt salt. Tell är en miljöfantom men hans sakliga stil är värd beröm. Detta är godkänd slöläsning av faktabokskaraktär. Den kryptoreligiösa missionsivern får man på köpet, ty det är överlag en dämpad framställning såtillvida. Miljöfolk har inte alltid fel, även om de idag vilseförts av klimatnarrativet. Att som miljöguru predika för lokal producering, sparande av energi, sparande av resurser -- detta är ännu klokt.

Träd i alla aspekter behandlas; som fruktträd, stadsträd, mytiska träd mm. Det är även bra balans mellan text och bild; på varje uppslag är det en bild och det är överlag bilder av icke-störande karaktär. Bokens format, 22x22 cm, hårdpärm, är också berömvärt. Ju mer tiden går desto mer dras jag till böcker som är hanterliga, som ligger bra i handen, och denna bok är synnerligen hanterlig.

Jag är ganska ointresserad av sådant som "trädplantering i Afrika". Men Tell fick mig i denna bok att även läsa om detta. Då har man som författare triumferat, man har dragit in läsaren in sin trollkrets.







Relaterat
Min Evolabok hyllad på Goodreads
Den sjungande sjustjärnan
Galactic Superwave
Glädje
Kopisten i Babylon
Melinas resa
Modern asatro

Dagbok 08/07 2026

Idag är det onsdag.

Pater Noster, qui es in caelo... hagiasthêto to onoma sou...

Lyckans dagar, energins och styrkans --
den sublima dyrkans dager --
säger "Om -- om -- om"...

+++

Vi lever idag i gråzonen. "Ghost World" (Daniel Clowes 1995, film 2000). Landet där det konstiga är norm. Landet där ångest är normaltillstånd.

Därför behöver vi en ny litteratur. Den sedvanliga realismen är död. Vi behöver magisk realism, fantasy, surrealism. Att bara skildra verkligheten enligt den konsensus som rått sedan Descartes är dödfött.

Vi behöver nya danser och en glad vetenskap, som mannen sa.

På väg mot den nya konsensus som heter the dreamer's description of the world måste vi skildra allt, i fakta och fiktion, med spekulativ attityd, med parallella världar, som en cirkus av tusen tankeskolor. Endast så kan vi förstå samtiden.

Att i detta läge skriva deckare, diskbänksromaner, monografier och biografier utan doktrinär diskussion, ontologisk dimension -- det är bortkastad tid.

Det måste till fantasi, alternativa idéer, originalitet. Så där som jag skriver. Allt vad jag publicerat har än idag relevans. Ja relevansen bara ökar, dag för dag.

+++

"Kom inte och spela de gamla visorna mer" sa Artur Lundkvist 1930. I diktsamlingen Glöd.

Han hade fattat grejen. Har du?

Tills dess, ta en titt på det linjetal jag publicerade häromdagen. Där sägs ett och annat om hur vi ska klara omställningen från dagens stagnation till en lek med många möjligheter.

+++

Od ka chi prâna qi --
Anima Mundi, Venus Urania --
Spiritus Sanctus --
Holy Ghost --
Vrilpower agent, Odic force...!







Relaterat
Gudomlig vind
Glädje
Kopisten i Babylon
Melinas resa
Modern asatro

My books and where to buy them

All my books can be bought on the net. Hereby a comprehensive overview.

Here we go: promo. About my books.

For the keen customer, hereby some links. It will be to posts on this blog, having, in turn, in them links to Amazon, Adlibris, Bokus, etc.

+++

My latest essay is A Portrait of Julius Evola. It is a stylish, readable bio of the stern Italian philospher (1898-1974). “An important and informative book”, says a Swedish review on Goodreads. Rightfully so; this is my most popular book right now. Before that, in 2023, Astral War -- Your Soul Is the Battlefield came out. It is about propaganda war and its timeless, archaic aspects. Five stars on Amazon. Links in this post.

My latest novel is Stellar Storm, also from 2023. It is about a future space empire, the Mirotanian Empire, and its lethal struggle against the Saurian race. Link.

+++

A much appreciated book by me is this one: Ernst Jünger -- A Portrait. Dealing with Germany's greatest author since Goethe the book briefly takes you through his life and then summarizes the mainstay of his literary production, like the early war books, the conceptual essays from the 30s, the WWII diary, the novels, etc. We get a look at the many roles of Jünger: entomologist, conservative, esotericist, soldier. -- "A must-read for fans of Jünger" (Amazon review). Link.

Another book by me having a distinct fan-following is Actionism -- How to Become a Responsible Man. This is about summing up your will, merging it with thought, and living by "Action as Being," "Movement as a State," and the "Memento Mori Mindset". -- "A wonderful read! It opens many doors." (Amazon review). Link.

+++

Some other essays by me, all available on the net:

Science Fiction Seen From the Right. "[W]ith a title like Science Fiction from the Right, one can consider this an automatic purchase for anyone on the “Alt Right.”" (James O'Meara on Counter-Currents). Link.

Rigorism -- The Influence of Willpower Upon History.

Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man. "Svensson writes with a smooth ease..." (Heathen Harvest)

+++

Finally, a novel:

Redeeming Lucifer. "This is a classic, exciting adventure story for all ages of the battle between Light and Dark, told with unique imagination and acute historical detail."(Amazon review). Link.

+++

There you go. It is a fine bunch of books, modern classics all... buy them now.







Related
A similar post with Swedish angle
My author page on Amazon
Dog cat mouse -- a poem

Review: Citizen Vigilante (Boll 2026)

A new thriller film has premiered. And it has spawned reactions from figures like Elon Musk, Milo and Patrick Bet-David, to mention but a few. The film is a commentary on a Western world gone wrong. Hereby my own deliberations on the subject.

I go out and about. I absorb things. I notice the changes all around.

I watch the signs. I see the writing on the wall. I take notes. And a sound bite from about fifteen years ago has haunted me ever since.

It was a harbinger. A prefiguration. An adumbration of things to come.

It summed up the demand for a change of the situation, a situation of stagnation.

And the quote is this one:

I'm gonna pull the whole thing down. I gonna bring the whole fuckin' diseased corrupt temple down on your heads. It's gonna be Biblical.

It is from the film Law Abiding Citizen (2009). It is one of several vigilante films, about a private person protesting against the system. Films like Dirty Harry, The Enforcer, Death Wish, Taxi Driver...

And now we have Citizen Vigilante (2026), taking the genre into the land of multiculturalism. This is nothing short of dynamite.

+++

Uwe Boll is a German filmmaker, internationally active. His latest film is Citizen Vigilante. Set in Croatia it tells a story about an American ex-military, Sanders, going to Europe to handle his inherited real estate business. He also launches a career as a secret avenger, going after immigrants with violent crime background, perps the Law has treated too leniently.

As many critics have done, to remark on its cinematically rough edges, is wholly beside the point. For, I'd say, even from cinematic standards the film is good enough. It's like a Jason Statham thriller with a fast-moving plot and a hero with a stone face. The difference is that the script, by Boll himself, is pure conceptual dynamite. It says that European states treat multicultural criminals too softly. Revenge is justified is the message.

No one has ever said this on film before, not in multiculti topics. That makes the film stand out.

Boll surely isn't pussy-footing it in this one. He hasn't fallen for the Hollywood cliche of making the hero "complex", of adding a "black etc. alibi", showing that Sanders actually is a Fine Person. No, this guy is a timeless Avenger. The ghosts of innocent victims stand up from their graves to demand justice. Erinnyes of the Orest, cthonic deities of blood revenge, are here at work.

No such mythical instances are actually mentioned in the film. But the film is mythical. It mirrors myth of many kinds.

+++

To begin with, the mere subgenre of a lone hero taking action against a corrupt system is as old as the film medium itself. Yea, the plot even predates cinema; depicting a single hero doing his thing it is exploiting a core strain of Faustian legend. It emulates Robin Hood, Wilhelm Tell, Scarlet Pimpernel, the Lone Ranger. It is also emulating the Process by Kafka. It is Ghost World by graphic novel artist Daniel Clowes, also made into a film (2001).

There is more. Boll's film emulates the whole hard-boiled detective genre, summed up in Chandler's dictum "down these streets a man must go"... It is Western heroism, the heroic gestalt in Stetson hat and six-shooter ready: Shane, High Noon, The Wild Bunch, A Handful of Dollars. And it is the three first Dirty Harry movies and Taxi Driver. And the Jason Statham kind of film hero.

Also it is superhero territory, fantasy myth. The working title for the film was "The Dark Knight". But after a legal dispute it was changed to the current title, the owners of the Batman franchise having protested. But this is Batman territory, about a private person taking justice in his own hands. Talkin of superheroes Sanders is also like the Marvel figure The Punisher, doing the same thing as Batman but in a more questionable form.

Sanders is a kind of anti-hero. The no-nonsense attitude towards immigrant criminals ensures the film's total panning by liberal critics. Boll must be credited for not sugar-coating his message. He says it like it is; the message of "European law courts releasing rape victims because of their skin color, is unacceptable" is what defines the film. Boll is the "master of the obvious" in current film-making by even daring to treat this controversial subject.

He is brave. He brings home a message the film audience has never heard. This is the strength that comes from being an independent film maker.

+++

No liberal ciritic will endorse the film, will even acknowledge a fraction of its qualities. They can't. Bcause we're in a kind of religious war, the conflict of woke and its critics, and have been since at least 1995. It will be interesting to see what liberals actually appreciate the film, and then having to abandon their camp and be more conservative.

This film can be a catalyst for such things.

Can it also spur real-life vigilantism? I think not. Today's generation isn't energetic enough to do things like this. But -- you might say -- nonetheless we've had many lone gunmen recently. Yes, but they were paid by TPTB, doing lefty stuff like trying to kill DJT. They weren't lone and they weren't anti-establishment like Sanders.

+++

Citizen Vigilante is a film. But, essentially, this isn't about film. This is about politics, controversial politics. The film brings this message home: everything now is political. No one is neutral. Take sides. Your life, your family, the existence of your country is at stake.

This is propaganda war, psychic war, cultural war, astral war. As I've portrayed it in my eponymous book, Astral War (2023).

+++

You could say: Citizen Vigilante is the Easy Rider of our times: an independent movie defining the zeitgeist.

Easy Rider came out in 1969. And succinctly portrayed the USA in the Vietnam war era, a land divided between a ruling mechanic imperialism and a nascent mindful freedom. And it was a low-budget film, free of the narrative manners of Hollywood films of that era. Easy Rider killed big-budget musicals and over-stylized dramas like Ben Hur and How the West Was Won. And gave rise to Neue Sachlichkeit styled films like The French Connection, American Graffiti, and, yes, Taxi Driver.

Now Citizen Vigilante is doing the same. On a low budget it tells a story Hollywood would never even touch. It will most surely make its presence felt, if only in letting white actors come into their own again. Until now Caucasian actors have been all but absent from major films.

Randy Quaid said on his Twitter recently:

It’s beginning to dawn on Hollywood that CITIZEN VIGILANTE makes every action film currently in development in Hollywood obsolete, dated, and unfinanceable!

This sums it up beautifully. This is a landmark film, not so much for its stylishness (though it is good enough by far) but for its bold focus on having something to say.

+++

I've always said that "creativity will save us". And here we have a modern-style, action-style auteur filmmaker, Boll, writing his own material. This will go down in history -- film history, or simply history, period.

This is mythical. Out of sight. A land mark event. A game-changer. Like the Gerard Butler figure quoted at the beginning said, it is Biblical. The whole system is gonna come down.







Related
Astral War (2023)
Prometheus and Atlas (2016)
Good Reads, June 2022
Good Reads, March 2019

Recension: Vår meta-biologiska doktrin (red. Carell 2026)

Välkommen till denna text. Det är en recension av ett nytt verk i e-boksform. Det rör sig om en filosofisk predikan, en doktrin om proaktiv germanism i ljuset av modern teknik. Titeln är Vår meta-biologiska doktrin och den har redigerats, och till övervägande del skrivits, av Robin Carell.

Vår meta-biologiska doktrin, fritt tillgänglig på Netlify. (I titeln står "meta-biologisk", ett stavfel, och enligt ansvarig utgivare går detta inte att rätta. Men filen i övrigt är väl korrekturläst.)















1. De 22 punkterna

I början av boken ges en doktrin i punktform. Det är inte direkt en "meta-biologisk doktrin". Det är mer en allmän-actionistisk visdom, en esoterisk etik med rustik framtoning.

Med nietzscheansk-pagansk briljans stiftas en pro-aktiv, livsnära lag. Här finns även plats för kvinnan, för kärleken och kreativiteten. Detta måste man framhålla och nicka godkännande åt.

"Bli den du är" sägs bland annat. Detta är en av de 22 punkterna. Och det är ett eko av Nietzsche: wie man wird, was man ist. Man kan inte vara mer än den man är; man utvecklas, dock inom skrankorna för sitt väsen. Denna visdom, även noterad av Jünger en gång, ges här alltså även av Carell.







2. Redaktörens förord

Carells förord anslår sedan i sedvanlig föreläsande, prosaisk attityd samma tankegångar som i de 22 punkterna. Vad som torgförs är en proaktiv tro på den etniskt rotade, gudsinfluerade människan som, berusad på skaldemjöd, skrattande ger vänsterismens stomslitna fuskbygge dödsstöten och skapar en ny ordning ägnad åt andevetenskap, konst och traditionsförankrad frihet.

Denna mix av musisk magi och filosofisk visdom är unik och måste framhållas. Ingen annan i högern av idag predikar detta.

Jag själv citeras i förordet. Det är så att till detta verk har redaktör Carell bjudit in gästskribenter: Robert Almgren, Joakim Andersen -- och så jag, som presenteras så här:

... Lennart Svensson, vars hemsida Svenssongalaxen, och böcker som Actionism (Manticore press, 2017) Astral war (Manticore press, 2023) Stellar storm (Logik förlag, 2023) sjunger om handling och poetisk transcendens.

Så e de ju. Jag medger blygsamt att även min doktrin, och det sätt jag presenterar den på i sagda verk, är unik i Sverige idag. Jag tackar därför Gud att jag är placerad här idag och kan predika detta. Och att jag kan medverka i en bok som Vår meta-biologiska doktrin. Ty jag har en text med i boken. Ett av flera förord.







3. Mitt förord

I min text i detta verk skriver jag ett och annat. Jag predikar, i verkets anda, hur eld och rörelse, idéer och inspiration ska vägleda oss germaner idag.

"German" är en etnicitet. Jag har, således, i min text en etnisk dimension, etnisk förankring i en biologiskt apostroferad doktrin.

Till saken hör att vi svenskar faktiskt är mer än germaner. Vi är mer än så. Jag menar, bekant är att förutom i Skandinavien och dess hjärtland Sverige så finns "germaner" i Tyskland, Österrike, Schweiz, Holland och England. Men vi svenskar är förmer än så. Vi är traditionellt sett hyperboréer.

Vi svenskar är hyperboréer. Vi svenskar är "yverborna" som Olof Rudbeck sa. Vi är "över borna", "högt födda".

Vi svenskar bor bevisligen i norr. Vår närhet till nordpolen och innerjordens Agartha har påverkat oss. Som jag skriver i det verk som nu recenseras:

[F]rån landet ”bortom nordanvinden”, hyper boreas, utövas ett gåtfullt inflytande som gör oss hart när gudomliga.

1700-talssvensken Olof Rudbeck kallade oss ”de yverborna”. Det var vad hyperboréer betydde ansåg han.

Detta leder oss till etymologiska spekulationer av underbart slag, spekulationer i gränslandet mellan språk, geografi, historia och religion. Och det finns en hård mytisk kärna som ger den nordliga regionen en särställning – som ger oss här i norr en särställning.

Evola brukade tala om ”det polära” – det nordliga, polära, manliga draget med samhällen styrda av tysta, allvarliga prästkungar, att ställa mot söderns kvinnliga, mer formlösa, extatiska religiositet.

Detta kan vi räkna oss tillgodo. Vi är nordpolens folk, vi har nära till Midgård, Avalon, Elyseum. Vi präglas av asatrons myt om det tidlösa Asgård, belyst av en evig sol och befolkat av asar och vaner. Och detta är detsamma som den asiatiska mytens Agartha. Asgård är Agartha. Och Valhalla är Shambhala, en annan asiatisk fyrbåk.

Detta är den eviga sanning jag predikar.

Så är det och alla nämnvärda adepter av idag måste lära sig detta.

Vidare skriver jag, för att precisera mig:

Vi i norden är hyperboréer. Vi är de yverborna, de ”högt födda”. Vi är sedan sen stenålder etniskt sett germaner. Men det fanns en yverboren kultur här även före det.

Asatrons gestalter levde och verkade i Hyperborea, i innerjordens eviga solsken. I Elyseum, Avalon, Paradesha = paradiset. Även Bibelns paradismyt ägde rum här. Här fanns dess fyra floder, och här fanns Livets Träd, alltså Yggdrasil.

Asagudarna levde i Agartha-Asgård. Sedan drog ondskans Jotunheims-makter samman och bekrigade det, avgjort i slaget på Vigrids slätt på Midgårds polära kontinent. Sedan gick de främsta asagudarna under, Midgård sjönk i havet, men Asgård levde vidare. Agartha är evigt existerande i sin hyperboreiska biotop. Shambhala-Valhall fortsätter från innerjorden att utöva gudomligt inflytande på oss germaner, ja på alla arier.

Här inskärper jag att man måste skilja på "Hyperborea", "Norden" och "Centralasien", som alla spelar roll för våra rötter. Jag postulerar en triangulering som ingen annan uttryckligen gjort:

Trianguleringen heter: Hyperborea – Norden – Centralasien.

Detta är den gotisk-germanska dimensionen av den ariska myten.

Således: allt började i Hyperborea, i innerjordens evigt solbelysta paradis. Därifrån torde en första befolkning ”yverborna” svenskar ha såtts.

Sedan kom utveckling i Centralasien, i kulturen Agartha, fokuserad i staden Shambhala. Här, i nuvarande Gobiöknen, tog den ariska rasen form. Den som påstår detta är Annie Besant i studien Man: Whence, How and Whither. Tidigare raser, före den ariska, var den lemuriska (svarta) och atlantiska (röda och gula) rasen. Vad gäller den ariska så var dess underraser först hinduer och perser. Sedan var det kelter, ur vilka även greker och romare utvecklades. Sedan var det teutoner (= germaner), som utvandrade från Gobiregionen cirka 40 000 fvt och hade nått Centraleuropa cirka 10 000 fvt.

Detta bekräftas av modernt vetande. För som vi vet av den nyaste forskningen så invandrade arierna (teutoner, germaner) i Sverige under sen stenålder, cirka 2 900 fvt.

Jag skriver mer i mitt förord. Om bland annat vår faustiska tidsålder, den tekniska era vi alla lever i sedan 1400-talet. En epok då den germanskt präglade europén skaffat sig världsherravälde med ångkraft, elektricitet och fordon för sjöfart, landfart och luftfart, kommunikationssystem och datorer. Detta är vårt, detta är faustiskt, detta skapades av germaner -- och kopierades sedan av alla andra, sydeuropéer, amerikaner, asiater mm.

Om så bara för denna epokgörande text av min hand så måste ni gå till Netlify och läsa detta verk.







4. Verket i övrigt

I boken sägs att denna visdom kommer från Heidegger. Men det är Hölderlin, en poet som Heidegger gouterade:

Wo aber Gefahr ist, wächst das Rettende auch

Och per se är detta musik för mina öron. Detta är den nya tidsåldern: Heidegger åsido (han var ingen perennial adept och missuppfattade mycket), han pekade i alla fall på en metafysisk verklighet bortom rationalism och tvivelsjuka. Han och namn som Evola, Jünger och Jung, och därtill Hölderlins lagstiftande tyska sång -- detta är vad vi behöver i dagens kultur, som är sjuk av influens av tänkare som Marcuse, Horkheimer och Marx, försvagad av plasthelgon som Kafka, Le Guin och Joanna Russ, bedövad av kopulationsdisko och MTV-spasmer i en evighet av betongförorter och stormarknadsarkitektur.

Vad har jag då att säga om transhumanism och AI, som boken torgför?

Jag är inte direkt entusiastisk inför ökad AI-närvaro i dagens verklighet. Och transhumanism, att låta robotar och seriell teknik dominera över holistisk mänsklighet -- nej tack. Men kanske är det så att Carell lanserar en livsnära transhumanism. Han kan ju knappast räknas till lobotomisternas skara, den som annars predikar transhumanism.

Med Carell får vi en människovänlig teknik-kultur, affirmativ till etnisk särart såsom den germanska. Detta gör den tekniska robotvurmen i boken uthärdlig.

Sedan så predikas anslutning till en orden. Om detta har jag inget att säga. Jag bedriver ju Actionismen som privatreligion. Men vi kan kanske ekumeniskt samverka med Carells orden. Det får framtiden utvisa.

+++

Generellt så nickar jag alltså gillande åt denna doktrin. Anslaget är hjärtevärmande, som till exempel de 22 punkterna i början. De säger föga om robotar. Men desto mer synes de mig lämpade för kännande, älskande skapargudar i mänsklig form, druckna på skaldemjöd och sjungande en svärdssång i sommarnatten.















Vår meta-biologiska doktrin, fritt tillgänglig på Netlify















Relaterat
Actionism -- presentation på svenska
"Mellantext": en musisk-orfisk dikt av undertecknad
Mellantext del 2
På engelska: Jack Steelnack

Dagbok 03/07 2026

Idag är det fredag.

Jag är profet. Jag spår framtiden.

Och jag är helt säker på detta: att stora förändringar väntar oss.

Jag har redan nämnt detta -- hur jag våren 2024 fick en profetisk ingivelse i en dröm. Rösten sa, på engelska: The coming years will be eventful beyond belief.

Vad som i efterhand gjort påståendet trovärdigt är att Trump vann det årets presidentval.

Och han lovade stora förändringar. Som att ta ner den djupa staten.

Än har inte så mycket hänt. Men jag tror ännu på detta. På att stora förändringar förestår.

+++

Varför säger jag då detta, igen och igen...?

Jag begär förvisso ingen guldmedalj för detta. Jag vill bara informera er läsare om vad som högst sannolikt väntar oss.

Dessa tider är helt ojämförliga. En flertusenårig tingens ordning ska ändras. Av solängeln Uriel, inkarnerad som människa.

+++

Yttersta tider, profetiska tider, bibliska tider... episka tider. Och strider. Det är framtidsperspektivet idag.

Den turbulens som väntar kommer, bortom konkret politik, att visas i falska profeter. Sådana som, redan nu, spår storkrig. Och av det blir, som sagt, intet.

Konkret blir det inget av storkrigsvisionen. Men falska profeter kommer att driva detta narrativ; ja de driver det redan nu, dag ut och dag in. Media kryllar av cassandror. Och skälet till deras predikan är fåkunnighet. Brist på tro. Den som saknar tro är alltid av typen ateist-nihilist och pessimist. Som Eduard Schuré sa. "Sofismens triad" är enligt honom ateism, nihilism och pessimism.

Minns det under de kommande åren. Minns att helvetesvisionerna är överdrivna.

Minns det, och bered er istället på en essentiellt god utveckling. Det blir ju slut med stagnation. Och tid för islossning, tusen tankeskolors tävlan, en 1989-liknande förändringsstorm.

Hösten 1989 föll Sovjetväldet. Och nu är det dags för Sovjet 2.0, den globala woke-regimen, att falla.

Sanna mina ord.

+++

Den ideala sinnesstämningen att möta det nya är: coolness, apatia, Actionism. C3: calm, cool and collected.

Kom ihåg det, när imperierna börjar falla. Låt inte ditt inre dras med i den, låt vara positiva, stormen. Bara nicka förnumstigt och säg "vad var det jag sa". Nicka instämmande och börja jobba för den nya värld som måste ta den gamlas plats. En värld där "the strong are just, the weak secure, and the peace preserved".







Relaterat
"Linjetal" 2026: Gudomlig vind: stagnationen och hur den kan övervinnas
På engelska: 2024: profetiskt drömögonblick
På engelska: 2025: vänta bara
På engelska: Solängeln Uriel
2013: Storkrig = skitsnack

Dagbok 01/07 2026

Idag är det onsdag.

Jag har läst ännu en indisk kokbok. Nu är det Mitt indiska liv (2020) av Malin Mendel. Och efter att ha läst raden om att Mahâtma Gandis kamp för rättvisa idag fortsätts av Greta Thunberg, så är man redo att kasta boken i väggen.

Men jag gjorde det inte. Jag bara log överseende och fortsatte ta del av bokens övriga idéer. Som faktiskt är goda.

Detta är med andra ord en vegtarisk kokbok med en del lagom ytliga råd om meditation därtill. Det är slöläsnings-andlighet och det är helt rätt. Inga instruktioner ges om meditationens detaljer men desto mer nämns om dess välgörande effekter. Vilket är en typ av läsning jag gouterar. Jag som redan mediterar behöver ju ingen instruktionsbok. Jag behöver bara lättläst bekräftan på den kvietismens livsstil jag redan har.

Så jag säger Om och gör en solhälsning, det är en mindful livsstil i synk med actionismens visdomar.

+++

Vad gäller Mendels vegetariska recept så följer jag dem inte. Inte i detalj. Men min forskning pågår. Och redan nu lagar jag en gryta som både kan vara vegetarisk i sig själv och passa för addition av animaliskt protein. Och hemligheten i den är att nyttja rödlinspuré som fått koka mer än en timme. Detta behövs för att släta till den, koka ihop linserna, ge dem alkemisk behandling. Recepten brukar aldrig säga detta. De säger bara "koka linserna 20-30 minuter". Och det är för lite. Detta resuletrar i en alltför grov röra.

Till denna puré adderas sedan olja (plus något smör eller grädde), strimlad/finhackad vitkål, gul lök, purjolök, vitlök, paprika, tomater. Plus koriander och gurkmeja. Och spiskummin. Mendel säger för sin del: i indisk matlagning, var noga med att det är spiskummin du använder -- ty den omalda "brödkummin" (såld som "kummin") får det hela att smaka norrländskt knäckebröd, framhåller hon. Med rätta. Låt aldrig brödkummin komma ditt kök nära.

Så med Mendels generella råd i bakhuvudet ska jag kanske äta denna rena veggogryta mer. Och mindre av den variant där jag tillsätter antingen fisk eller kött. Man behöver inte vara 100% vegetarian, men ett ökat inslag av grönsaker är vad västerlänningen behöver i sin kost. Detta har jag alltid sagt och Mendel säger samma sak. Därför är hennes bok att rekommendera.







Relaterat
Det indiska sättet att hälsa
Ett rike utan like
Fornnordisk vurm i Uppsala 1856
SF Seen From the Right: presentation på svenska
Eurocon 2011
Mitt liv som sf-fan
Heinlein inspirerar svensk höger med Starship Troopers

Dagbok 28/06 2026

Idag är det söndag.

Katten har fått mat. Solen gassar. Stjärnorna föds och dör.

Läst: Nahid Hassan, Shanti -- indisk och bengalisk mat på riktigt (2026). Boken har massor med bilder, för många egentligen, men texten som ackompanjerar det hela är ändå rätt snitsig. Och här finns massor med recept, intressant info. Det indiska köket använder sådant som vitlök, gurkmeja, koriander och spiskummin. Buljong, så som kinesiskt och franskt kök, förekommer så vitt jag vet ej. Men såser har stor plats och det är glädjande. Ett kök utan sås är påvert. Såserna får såsighet av sådant som rödlinspuré och malda cashewnötter.

Att indierna överkryddar sin mat har för sin del historiska skäl. Före vår tids kylteknik måste man marinera köttet för att det skulle hålla sig. Att därför, som vi i väst, tona ner styrkan i indiska kryddor är helt rätt. Ingen behöver ha sina smaksinnen bedövade. Kryddor är effekter och varje sann konstnär vet att begränsa bruket av effekter. -- Exempel: när vi i väst fick kännedom om en krydda som peppar så blev den snabbt ett mode. Man öste på med peppar helt enkelt. Sedan, fram på 1700-talet, insåg man att ett begränsat bruk av peppar var bättre för att även låta andra smaker framträda.

Mer som jag läst: Lars Holger Holm, Skrivguiden -- handbok i konsten att formulera sig (2000). Bland annat ges rådet att för korrekurläsning så bör man läsa texten högt för sig själv. Och detta är ett synnerligen udda råd. Jag har aldrig använt mig av det.

Jag har även läst Fantastiska rebeller (2024) av Andrea Wulf. Detta är en populärpornografisk skildring av Jena runt 1800 med folk som Schlegels, Schiller, Fichte, Goethe, Schelling, Hegel. Vad Wulf (och ingen annan heller) förstått, är att den filosofi Fichte, Schelling och Hegel lärde ut var aspekter av samma sak, nämligen principerna för en värld med en Gud och med själsbegåvade väsen. De angrep problemet från olika håll men alla sa samma sak, nämligen att världen är mer än sinnesdata. Detta bör nämnas för att ge klarhet i de ofta svårbegripliga detaljerna i respektive filosofi.

Att ej nämna detta (pre-materialistisk filosofis enhet) är en underlåtenhetssynd. Det är som med arkitektur; den fåkunnige säger att först kom renässansarkitektur som hade den och den principen; sedan kom barocken med helt annan princip; sedan kom klassicismen med åter en annan. Detta är ju galet, detta är detaljfixerat; generellt har ju sedan 1400-talet en stil rått i västerlandet, nämligen klassicism. Detta nämns alltför sällan. Alltför ofta är lärdomen i händerna på knappologer och detaljfanatiker.

Wulfs bok är intressant som fenomen: att skildra tyska storheter som om de är värda dyrkan, som om de har något att ge oss med sin själiska Gudstro och underverkstroende konst. Tidigare har ju romantiken officiellt setts som nazismens förelöpare (Lukacs). Wulf är iofs lagom feg i sin attityd, lagom etablissemangstrogen; hon är ingen rebell...! Hon är förutsägbar i det att hon inte hyllar sådant som Fichtes nationalistiska predikan. Den är ännu tabu för en författare av hennes kaliber. Därför bör man hellre läsa en bok som Richard Wagner -- A Portrait som öppet talar om 1800-talets tyska nationalism och varför den var nödvändig, ja en på alla sätt beundransvärd företeelse.

+++

Tyskromantiken med Goethe och Schiller var en fest. Men även samtida svensk romantik var av samma och ibland högre klass. Med Tegnér som stjärna har vi odödlig lyrik att ta del av -- segerrik, andlig, actionistisk lyrik. Poem som Skytten, Svea, Epilog till promotionen 1820, Hjälten, Karl XII, Prästvigningen mm är grundkurs i proaktiv övermänniskolära med svensk ton.

Högre klass: Goethe och Schiller var nog "mindful" men Tegnérs poesi talar mer öppet om Gud, gudar och änglalik strålglans, om västerlandets gudsinfluerade tradition, från antik och kristendom över asatro till idag. Dåtidens tyskar hade ingen känsla för asatro men svenskar som Tegnér hade det. Detta är oerhört värdefullt. Detta är ett drag som får mer mening för var dag som går.









Relaterat
Min Wagnerbok samt en podd om Wagner
Ett rike utan like, version 2.0
Intervju med mig här på bloggen, från 2022, på engelska

Recension: Den sista idealisten -- Viktor Rydberg och hans tid (Burman 2024)

Svensk konservatism, med forndrömmande som en beståndsdel -- det är dagens melodi. Även mainstreamen erkänner det i någon mån. Och en indikation härpå är en ny Rydbergbiografi.

Här ska vi ta en titt på Anders Burmans Den sista idealisten -- Viktor Rydberg och hans tid. Den kom 2024. Alltså förr-förra året. Och skildrar 1800-talsförfattaren Viktor Rydberg.

Rydberg har länge i vårt land legat oläst, sedd som irrelevant av bl.a Göran Hägg.

Men nu vänder det. Rydbergsböcker återtrycks, se nedan. Så var det inte under tiden, säg, 1945-1990.

+++

Burman har skrivit en "idéernas biografi" över Rydberg (och inte ett "inträngande personporträtt"). Det är ett fruktbart grepp. Ty (1) alla psykologiska skrymslen och vrår i objektet behöver därmed inte undersökas (2) Rydberg var en idédriven författare som spekulerade rätt vilt om allt mellan himmel och jord.

Så har vi den konservativa aspekten. Rydberg hade förvisso liberala sidor men här fokuserar vi på högermannen Rydberg. -- Rydberg skrev t.ex en text "Om den vita rasens framtid". Och han skrev raderna “Till ariskt blod, det renaste och äldsta, till svensk jag vigdes av en vänlig norna”...

Detta ÄR kontroversiellt.

För nu senast (2019), när NMR citerade detta på sin hemsida, så drogs de inför rätta.

Ett tryckfrihetsmål av stor betydelse för dagens svenska kulturliv, ja för hela dess politiska-sociala liv och leverne.

Ty NMR friades. Ty de hade inte ändrat i citatet ifråga. Summan av kardemumman blev: svenskar FÅR citera vad f-n de vill, utan att PK storebror ska åtala dem för det.

Men att som Rydberg skriva texter om vit ras, ariskt blod, det gör en inte populär i dagens "elit". Det hör också till bilden.

+++

Burman nämner inte detta i sin bok. Men han nämner, slentrianmässigt, att Rydbergs storverk Fädernas gudasaga och Undersökningar i germanisk mytologi inte förstods av kritiken.

Må så vara. Det vet vi redan.

Men dessa två fornvurmande verk av Rydberg finns ännu i tryck på engelska. Ja, gudasagan även på svenska (på Cultura Aetatis, som även gett ut Kan vi överleva, en debattbok av Rydberg med Sverigevänlig vinkel).

Asatroende och traditionsmedvetna "Caucasians" i UK, USA, NZ och Australien läser ännu dessa verk. Och de finns som fria pdf:er och e-böcker på Runeberg.org och Gutenberg. +++

Alltså. Burman är i sin bok helt blind för att det som definierar Rydberg, idag, 2025, är hans nationella och fornnordiska strömning.

Burmans bok skildrar Rydberg från vaggan till graven. Mycket är ointressant. Men OK, som symbol för sin tid är Rydbergs biografi värd att följa som "berättelse", så att säga. -- Min åsikt om Rydbergs romaner, de där hypade "klassikerna", är för övrigt denna: de är inte nödvändig läsning. Sagan "Lille Viggs äventyr på julafton" har dock sin tjusning. Men den är ingen roman, bara en novell.






Relaterat
Ynglinga Ting at Upsalum 1856
Vikingavillor

Svensson deliberating -- about vocabulary, about sublimity, about reality, about art...

Gudomlig vind: tillståndet idag

Goddag och välkomna till en föreläsning om saker och ting. Det är ett så kallat "linjetal" med spekulationer och påståenden om läget i stort.

En gudomlig vind blåser genom världen.

På ytan råder stagnation. I konst, vetenskap, politik.

Men under ytan förbereds förändring.

Det kommer förändring. Det är min spådom.

+++

Stagnation. En Facebookvän sa till exempel: amerikansk musik idag, både r'n'b och rock, har inget av den kreativitet vi såg på 70-talet. Jag får tro honom eftersom jag inte lyssnar på samtida musik. Men jag misstänker att det är så här. Stagnation råder. Ja mer än så; MTV Awards är bokstavligt talat en vision av helvetet. "Varför har dagens musik blivit så mörk?" sa popstjärnan Rihanna för några år sedan.

Detsamma gäller i litteratur. Att döma av de senaste Nobelpristagarna så är det ateism, nihilism, pessimism som råder. "Gråväderprosa, problemfrosseri, realism och verism" är det stående receptet. Med andra ord: stagnation. Vi ser inget av den lekfullhet som tidigare pristagare som Marquez, Cela, Heidenstam, Lagerlöf hade.

Och i vetenskapen är allt stagnerat i reduktionism, i religiös dyrkan av fakta. Föga finns av holism, andlig inlevelse, en känsla för den gudomliga källan till allt.

Och att världen är i greppet av en vansinnesregim som dödar oss med vaccin, massinvandring och hjärntvätt är uppenbart.

+++

En väg ut ur stagnationen kan musikaliskt vara denna: psykedelia. Denna kom ju hux flux 1967 och förändrade allt till en psykocirkus. Beatles, Stones, Pink Floyd, plus många andra (Hendrix, Strawberry Alarmclock, Jefferson Airplane...), gjorde plötsligt implicit andlig, färgskimrande och lekfull musik. Jouissance.

Även 1987 var ett sådant psykedeliskt år i musiken: Dukes of Stratosfear, Robyn Hitchcock, Loop...

Nu har vi kanske samma mönster. Dvs det är med 20-årsintervall åter dags för ett psykedelia-år: 1967, 1987, 2007 (?), 2027...

Inom litteraturen skulle ett sådant psykedeliskt inslag kunna vara: surrealistisk poesi. Och i prosakonst övergång från dagens sociala autencitet till teatralisk autencitet.

Det sistnämnda kan för sin del beskrivas som "litterär hårdrock" eller "Wagneropera i bokform". Eller kort sagt sf och fantasy och magisk realism. Jag känner på mig att den redan existerande fantastikgenren kommer att få ett uppsving framöver, kanske redan nästa år. Realismen har iaf temporärt spelat ut sin roll. Något nytt måste komma på våra boksidor.

+++

Hur vetenskapen kan gå "från rädsla till en lek med många möjligheter" har jag beskrivit i Borderline. Goethes vetenskapsattityd, med holism i högsätet istället för reduktionism, är symbolen för det hela. Samt David Bohm, som belyst sådant som "the implicate order" och flow, som dagens vetenskap är blind för. På 90-talet kom böcker som Bohms men idag är det dött där (med undantag för Jason Jorjani, som iaf har någon förståelse för holism med sin "spektrala" attityd -- att ge rum för det så kallat övernaturliga i vetenskapen).

Med andra ord: målet för vår tid är att återinföra Gud i vetenskapen. Troende vetenskapsmän har förvisso existerat. Newton var på sin tid en from vetenskapsman. Och bortom hans roll anser jag att karisma, influxus och intuition ska vara ledorden i både vetenskap och konst. Vi behöver ett holistiskt paradigm istället för reduktionism, tro istället för tvivelsjuka, livsnära attityd istället för död och förtvining, ljus istället för mörker.

+++

Nydaning, revolution, kreativ injektion -- detta förväntar jag mig av de kommande åren. Och bidragande till en sådan kreativ boom torde politisk förändring vara. Och där tror jag att de förändringar DJT börjat med (som avskaffande av kritisk rasteori och "diversity, inclusion, equity" i federala program, och i vid mening nedmontera den djupa staten, vilket är en episk uppgift, ej bara en fråga om reducering av byråkrati) kan bli startpunkten för det hela.

+++

Vi behöver mer mindfulness, mer esoterism, mer andlighet -- i vetenskap och konst.

Marken är beredd för en andlig återtagning av sällan skådat slag. Och jag är, som alltid, optimist. Storkrig blir det för sin del inte, detta domedags-tjat har vi hört nog av.

Vad som ger mig tillförsikt är DJT:s seger. Att han ens blev president. Hans förändringsagenda tycks ha stagnerat en aning idag, sommaren 2026. Men han är ännu vid liv (överlevde ett attentat i april i år) och har ännu tid att genomföra den mest episka förändring som denna värld sett på länge. Dvs demontera den djupa staten.

+++

Den gudomliga vinden blåser. Och bara de som kan segla med den kommer att vara i harmoni med den nya tidsandan.







Relaterat
Prometheus and Atlas (på engelska)
Borderline
DJT: esoterisk innebörd (på engelska)