Det är åter dags för ett dagboksinlägg på svenska.
Det är en dag om hösten.
Katten har fått mat.
Molnen går.
Jag vill idag i förstone predika om ett fenomen. Ett fenomen jag nyss studerat. Nämligen svensk pop, om skivbolaget Polar och dess toppnamn: Abba och Ted Gärdestad.
Båda två är pophistoria. Båda två lanserades hårt under 70-talet och var svåra att undgå, även för mig som då växte upp från femåring till femtonåring.
Båda utmålades som världens frälsare, båda tvångsinfördes i den svenska dieten. Så att säga.
Men om jag kort ska göra en skillnad mellan de två så är det: Abba betydde föga för mig, då som nu. Men Ted... han var förvisso inte min idol när det begav sig -- men -- hans väsen är en helt annan myt, legend, religiös uppenbarelse än Abba.
Abba är musisk talang, teater, business. Och detta är per se en intressant saga. Men i fallet Ted finns det mer att skriva hem om.
Vi fokuserar alltså på Ted Gärdestad. Och faktabasen för min dragning är boken Jag vill ha en egen måne: boken om Ted Gärdestad, en biografi skriven av Teds bror Kenneth Gärdestad och vännen Keijo Liimatainen (2005). Även detta radioprogram, om Teds episod som medlem i sekten Bhagwan, har gett nyttig information i fallet. Samt denna Youtubefilm som är en TV-dokumentär från 2024.
+++
Ted G. (1956-1997) är något av en svensk Syd Barrett (1946-2006). Pink Floyd-grundaren Syd hade en livssaga som i stort påminner om Teds: begynnelse med kreativ spontaniet, yttrad i storsäljande skivor. Sedan vilsenhet, stagnation, ett läge där kreativiteten blir en börda.
Detta är det viktiga i båda fallen: kreativiteten blir en börda. Vederbörande "pallar inte trycket". Vad som varit en glädje blir en plåga.
Det finns skillnader. Syd tog drogen LSD i sådan mängd att han blev ett psykfall. Ted drogade sig inte till debilitet men han skadade sig själv. Och självskadebeteendet yttrade sig både fysiskt och psykiskt.
Teds labila natur: den kom till synes tidigt. Då kunde den bortförklaras med galna upptåg. "Den killen är crazy". Som att han inför en fest han skulle ha, cirka 1980, köpte enorma mängder dricka och tilltugg; enligt Per Ragnar skulle det ha räckt i ett halvår. Och även den gode Ragnar anmärkte i återgivandet att detta var osunt, snudd på sjukt.
Ted skydde konflikter. Han "ville ha en egen måne kan kunde åka till, tills allting ordnat sig"...
Så lät det ju på debuten.
Och detta har också allvarligare aspekter. Hellre än att ta ett svårt beslut kunde han skada sig själv för att slippa. Exempel: han skulle i början av 80-talet, lockad av en tysk vän, fotvandra till Indien för att finna sig själv. Sedan blev tanken på denna resa inte så lockande -- men han sa inte till vederbörande att han drog sig ur. Nej, han, Ted, såg till att falla ner från ett träd och bryta armen! Då så, klart; resan inställd av ett föregivet Force Majeure. Men det var självskadebeteende.
Detta yttrade sig i samma fas, tidigt 80-tal, som att han skadade sin hand. Enligt radiodokumentären var detta mycket allvarligt utfört. Och poängen är: detta var före han varit i USA hos Bhagwankulten, det som annars skylls för att ha förvandlat Ted från en sprudlande musisk människa till ett nervvrak. (Även senare, efter hemkomsten från USA, i slutet av 80-talet, skadade han sin hand, nära nog med fatal verkan; handen blev aldrig bra igen efter detta oväntade möte med en osthyvel. Se Limatainens bok för detta.)
+++
I början av 80-talet: Ted var inte i psykisk balans då.
Min tes är: redan innan Bhagwan var Ted psykiskt labil, en övervintrad Wunderkind med självskadebeteende.
Sedan, på plats i USA, i Oregon, i Rajneeshpuram, i sekten, så psykades Ted på olika sätt. Ty det var en osund miljö: paranoia styrde, exemplifierat i Aids-propaganda, regimentering av medlemmarna och federala myndigheter som spionerade. Av detta blev Ted psyksjuk på riktigt. Paranoia, förföljelsemani och överdriven renlighetsiver utbröt, i ett psyke som redan var i obalans och lagt för självskadebeteende.
En stukad Ted kom hem till Sverige. Men Bhagwan-episoden var bara en kortsiktigt utlösande faktor för hans tillstånd. Grunden var redan lagd.
Huvudsaken i sjukdomen var: kreativitetens krav blev för stora, så han inbjöd undermedvetet "vrånghetens demoner" för att slippa vara kreativ.
+++
Detta är min tes.
Psyksjukdomen möjliggjordes av subjektet själv. Den inte "bara kom". Och det var inte Bhagwans fel. Bhagwan som guru och vishetslärare lärde Ted om själens inneboende kraft och om meditationens välgörande effekter. Men Bhagwan-rörelsen så som den var i medio 80-talet var en hårt styrd community präglad av paranoia, strikta krav och beväpnade vakter. Det var en miljö som strök hans inneboende psykiska obalans medhårs. För Ted var Bhagwan-upplevelsen i Oregon den sista knuffen in i paranoians hörn.
+++
Kreativitetens krav: jodå. De finns. Och så här ser ekvationen ut i Teds fall.
Han är en klart begåvad musisk 15-åring, och han kräver att bli upptäckt av ett skivbolag. Och efter lite påstötningar blir han det. Och Polar ger så ut LP:n Undringar 1972. Succé och hysteri i folkparkerna.
Sedan blir den fortsatta rutinen med ny platta, ny turné för krävande. Skivbolaget kräver nytt material. Och Ted spelar med till cirka 1980. Då han vill bryta sig ur musiklivet. Och kanske bli skådis; han sökte till scenskolor (Kalle Flygare; Statens scenskola). Och när det inte gick så fanns den andliga domänen. Som i någon mån gjorde honom vis. Men socialt var andligheten, så som han mötte den, en farlig väg. En hård väg.
Ted på slutet av sin livsbana påminde om Syd Barrett: omgivningen tubbar honom att göra ny musik. I båda fallen är artisten svår att jobba med, tankspridd, med död blick. Men glimtar av den gamla storheten skymtar också.
+++
Jag övergår nu till den tidlöse Ted, låtskatten Ted. Den helige Ted. Ja, jag anser oironiskt att han var en helig man, en förkunnare av en evig nordisk idyll.
Man kan säga: jämfört med Abba, hans samtida, hans producenter på första LP:n (Björn och Benny) -- så stod de för teatralisk autencitet, och Ted stod för subjektiv autencitet. Abbas och Teds respektive tidiga låtar, det som definierar dem, är dels Ring, ring, Waterloo, Dancing Queen och King Kong Song, lättsmält partymusik; dels är det Jag vill ha en egen måne, Jag ska fånga en ängel, Sommarlängtan och Sol, vind och vatten; kontemplativ vispop.
Man kan vidare säga: jag har personligen aldrig hört någon bekant återge en Abba-text spontant. Men en flicka jag kände brukade sjunga "Jag, jag tror på kärleken jag lever i". Spontant och oironiskt kvittrade hon det av och till. Alltså en rad ur Sol, vind och vatten.
Detta är en symbol för hur Teds musik tagits emot -- som något i god mening kvasireligiöst, något som kräver andakt. Jag menar, Abbas musik har också levt vidare men den är inte kryptoreligiös på samma sätt som Teds låtar.
Tänk här på hur Janne Schaffer brukar spela Jag vill ha en egen måne som hyllning till kompositören. Han spelar den långsamt, vilket höjer det hela till en sakral tolkning, ungefär som Elvis sjöng How Great Thou Art väldigt långsamt. Elvis tog denna svenska psalm, fokuserade på första versen och sjöng saaaakta. Då framträdde dess egenart, dess helighet, eminent väl. Och detsamma gäller Schaffers instrumentala tolkning av Jag vill ha en egen måne. Det är en världslig svensk psalm, en andlig tondikt.
+++
Teds centrala låtar är musik av en fritt strövande skogsflanör som bara tänker på kärlek, sol och fågelsång. Hans bror må ha skrivit texterna men denne ställde ju helt in sig på Teds modus. Kenneth G. såg upp till sin bror, trots att denne var yngre. Eftersom Ted hade den där medfödda genialiteten och heligheten.
Hela Teds artistpersona har något helgonlikt över sig. Han är en sentida Orpheus, en skönsjungande Balder i svensk sommarskog.
+++
Syd Barrett har efter sin död blivit en Legend. Floyd-medlemmarna Waters och Gilmour har hyllat honom, jämte många andra. Och Ted, å sin sida, har fått en film gjord om sig (Ted -- för kärlekens skull, 2018). Och otaliga tribute-konserter med Ted-låtar har avhållits.
Med andra ord: Ted dyrkas än idag kvasireligiöst och det gläder mig.
+++
Jag byter ämne. Och publicerar en dikt. Om färgrikedomens helgedom, full av tomhet, paripûrna akâshavat -- men bara skenbart tom ty allt, rymden omkring oss och alla objekt från organiskt till inorganiskt, genomträngs av eterisk kraft, subtil kraft, vrilkraft:
Jag dyrkar i ett rött tempel
med blå matta, gula väggar
och grönt tak --
ett tempel av rubin
med safirmatta, topasväggar
och taket av turmalin.
Och i detta tempel härskar Helig Ande,
Anima Mundi, Venus Urania. Jag säger:
Spiritus Sancte, veni in templum meum.
Här härskar den lugna kraften, "la force
tranquille" -- vilket är detsamma som
vril, od, ka, chi, qi -- detsamma som
tåren från Horus öga, Abraxas,
Azoth, astralljuset, direkt
elektricitet i atmosfären.
Det är krafternas kraft, målens mål, alltings
syfte och mening: ungdomens källa,
de vises sten, prima materia för magnum opus.
Ja mer än så: det är kundalinikraften,
färgerna på regnbågen, livets träd, den
himmelska fåglalåten och den vita stenen
med ett nytt namn som omtalas i Apokalypsen.
Det är skaldemjödet, sampo,
vrilstaven och "the steel commander", ett
vapen som bara kan hanteras av Den Rätte,
mannen med viljestyrka-och-vision, med
själen och anden integrerade, med
sinnet lugnt och väsendet i balans.
Det är élan vital och prâna,
det är "the power of the coming race" --
sannmänniskornas kraft, den subtila kraft
man får ur luften -- ren luft,
frisk luft... bara stå still, slappna av
och andas genom näsan -- då fylls
ditt system av Venus Urania, Anima
Mundi, Helig Ande.
Helige Ande kom...!
Helige Ande kom...!
Kom och rör vid oss...!
Kom och uppfyll våra liv...!
Kom och mätta vår hunger,
vår hunger efter livskraft,
eterisk kraft, lugn kraft --
la force tranquille.
Sådan är min religion, sådant är
mitt tempel. Där finns subtil
kraft och där finns färger --
där finns demonisk rött och
heligt blått och, däremellan,
neutralt grönt -- och gult,
vem kan i sammanhanget motstå gult,
"mellow yellow", yellow submarine
och allt det där -- min kult är
färgrik och nu ska jag gå och
lägga till allt jag ännu inte nämnt
i färgväg, såsom purpur, turkos,
brandgult, gräsgrönt, rosa och malva,
ja även azur och reseda, brons och
silver, och alla toner ska pryda
mitt tempel där jag far runt
i virvlande dans i vrilkraftens
osynliga men påtagliga flöde.
+++
För övrigt tänker jag idag på detta: 2011-2012 som en brytningstid.
Jag har predikat om det förr.
Som i detta inlägg om "timewave zero". Terence McKenna, en vishetslärare avliden 2000, hade gjort research. Den baserades primärt på I-Ching, men även på världshistorien sedan 1945. Atombomben över Japan var en märkeshändelse. Och med I-Ching-variabeln ifråga kom McKenna fram till att 2012 skulle bli ett viktigt år. Han sa iofs "världens undergång". Men jag ser det snarare som ett skifte från gammal energi till ny.
Detta, ett skifte till en ny tid, såg för sin del Carl-Johan Calleman (* 1950) i en studie av Mayakalendern (The Mayan Calendar and the Transformation of Consciousness, 2004; finns även på svenska). Och detta skifte kom år 2011. Efter detta är allt nytt -- i mänsklighetens utveckling, yttrat i historien.
Detsamma ansåg Matthew, känd för "Matthew's Messages" på nätet. Han sa att oktober 2011 innebar ett skifte från materialism till en högre andlighet (uttryckt som "Earth ascending from 3d to 5d).
Summa summarum var 2011-2012 ett skifte. Och jag själv brukar säga: efter Libyen, hösten 2011, då Khadaffi avsattes av Makterna, kan hela länder inte invaderas på detta sätt. Detta var den sista old-school invasionen.
Det blir inte storkrig. Detta har jag predikat sedan 2013.
Och jag har fått rätt.
Till exempel: krigshandlingarna mot Iran förra året och i år var inte invasioner. Det var flyganfall, förödande sådana, men likväl saknande den där totalkrigsaspekten som en markinvasion som kulmen innebär.
Kriget Ryssland-Ukraina från 2014, i skilda repriser, är iofs rätt drabbande. Men storkrig...? Jag anser att det inte är storkrig i faggorna, inte i betydelsen världskrig.
Detta är mitt grundbudskap om krig i världen. Det blir aldrig världskrig; det kan inte bli det idag. Ibland blir det "något hetare". Men inte Harmageddon.
Däremot är "hot om storkrig" en realitet idag.
Med andra ord så råder idag ett allomfattande propagandakrig (även känt som psykologisk krigföring, kulturkrig, frekvenskrig, Weltanschauungskrieg, Fourth Generation Warfare). Som jag skrivit om i Astral War (2024).
Relaterat
Timewave Zero -- en utredning
Astral War -- presentation på svenska
Viktor Rydberg är i ropet igen
Gudomlig vind
Diverse fanzines jag gett ut





