Dagbok 17/6 2026

Idag är det onsdag.

Jag hade besök av släktingar härförleden. De bodde på Hernö Gin Hotell.

Detta hus är ett nybyggt så kallat destinationshotell. Ett hotell som är ett event i sig. Ett självmändamål.

Vår stad behöver nog hotell. Men idén om ett destionationshotell är på sätt och vis konst, konceptkost kanske. En delvis onödig artefakt som ändå har mitt gillande. Ungefär som Koenigsegg, som till och med av sin skapare erkänts som strängt taget onödig. Men han kände för att bygga den och så gjorde han det.

"Ett konstverks enda motivation är att det kan göras" -- som jag brukar säga.

Och så är det även med Koenigsegg och Hernö Gin Hotell -- "onödiga" skapelser som ändå värmer hjärtat eftersom de är gjorda med finess och verve. Det är konstverk, estetiska utflykter med nöje och lek som främsta syften. "Dyra leksaker" -- och detta är viktigt i sammanhanget eftersom det är privata projekt, inga skattefinansierade konstigheter.

+++

Hotellets utseende, dess yttre form: man kunde förvisso ha tänkt sig andra designer än "fyrkantig glaslåda". Jag föredrar generellt arkitektur med kolonner och fronter, gedigna saker i tegel och puts. Och frågan är hur väl detta bygge kommer att åldras. Och det gäller många modernist-skapelser i glas och stål. De åldras sällan med behag. Efter några decennier är de mogna för rivning. Och det brukar vara ödet för allsköns borgerliga monument (såsom bankpalats, varhus, järnvägsstationer och just hotell): de saknar uthållighet. Annat är det med adelns och prästerskapets monument: deras slott och kyrkor har större uthållighet, beständighet, varaktighet, mytisk kraft.

När jag på mina promenader passerar Ginhotellet så tycker jag det ser rätt snyggt ut. I olika blå och grå toner står fasadens glas för min syn. Och läget är superbt: vid Östra kanalen och med utsikt över Södra sundet. Det hela valdes uttryckligen som plats för denna skapelse. Läget med vatten och berg som utsikt var en del av konceptet, idén om ett sublimt hotell med sublim utsikt. I fastighetsbranschen generellt -- både för privata och kommersiella hus -- gäller location som ett plusvapen och det illustreras väl här.

+++

Den tomt som hotellet står på har lagom monumentalitet. Det ligger förvisso vägg i vägg med badhuset. Men detta är bredvid Ginhotellets skyskrapa i sammanhanget rätt diskret; badhuset är horisontellt, hotellet är vertikalt.

Framför entrén i norr finns en liten plaza, en tom betongplan, en ouvertyr av intet, ett neutralt förspel inför den estetiska upplevelse som väntar. Och detta är i sammanhanget en konkurrensfördel. Ty stans andra elithotell såsom First Hotel vid Skeppsbron och City Hotellet inne i city, de har inga sådana framförliggande småtorg. De är del i sedvanliga kvartersstrukturer.

+++

Interiören...? -- Foajen är rätt inbjudande med lagom rymd och praktverk. Dessutom flödar naturligt ljus in från söder. Det hela övergår omärkligt i en restaurang. Den besökte jag inte. Men jag gluttade lite på menyn som sa "tillkrånglad finkrogsmat". Det hela var säkert värt pengarna men verkade lite väl überarbetat för min smak.

Det rum mina vänner bebodde hade bland annat ett högt smalt fönster med utsikt över Östra kanalen. Ganska tjusigt. Rummets standard var OK, fräscht och nytt just nu iaf. Det fanns som standardutbud dessutom en flaska gin och en del snacks, men dessa måste man betala för. Ett minus anser jag. Men sådan var regeln.

+++

In alles var det skoj att få en inblick i detta hus som jag ofta passerat de senaste åren, sett växa fram från byggplats till färdigt hotell. Det pryder sin plats. Men jag skulle inte svära på att det står kvar om femtio år. Man kommer då att ha tröttnat på det. Gissar jag.







Relaterat
Botniabanan
Lindbohm: Frostens barn (1980)
Ett rike utan like
Redeeming Lucifer
Koenigsegg: svensk superbil med snygg design

Dagbok 15/6 2026

Idag är det måndag.

Katten har fått mat. Barnen är på bygden. Solen gassar. "Lin, lova lin, la' sola skin'" som den gamla norska ramsan löd.

+++

Härmed några anteckningar om mat.

Jag har alltid förespråkat denna filosofi: ät varierat, ha en rimligt rik palett ingredienser. Dvs. ät riktig lagad mat, och låt inte mellanmålen styra; och låt den lagade maten ha ett flertal ingredienser och inte bara bestå av "sill och potatis, korv och pasta" etc.

Variation, en bred palett: på sistone har detta bekräftats som nyttigt för mig -- nyttigt på det grundläggande sättet -- nämligen vad som ger en god matsmältning.

En friktionsfri passage av födan genom kroppen -- det är målet.

Och detta får man genom att födan har en hyfsad balans mellan kolhydrat, protein, fett och vatten.

+++

Vi börjar med kolhydrat. Och vad gäller det så bryr jag mig inte om att man lägger på hullet av det. Ty jag är född smal och har inga överviktsproblem.

Sedan proteiner -- allt i denna väg är inte nyttigt. Idag förespråkas förvisso "low carb, high protein" och förvisso är detta en nämnvärd visdom. Men för lite kolhydrat gör en svag, man förlorar i ork. Kolhydrat är viktigt i muskelbyggandet. Och protein -- nyttigt, ja, men för mycket protein är inte heller bra. Det borde dagens proteingurus komma ihåg. En kost som överdoserar på protein och fett straffar sig på lång sikt. Balans, balans...!

Protein: undertecknad äter inte rött kött. Det är nämligen mer svårsmält än vitt kött. Dvs. sådant som kyckling och fläsk.

Fisk: en ljuvlig form av protein. Vit fisk (dvs. sådant som sej, torsk, Alaska pollock, sjötunga, hälleflundra, rödspätta, abborre...) är ett plusvapen i det varierade och lättsmälta Svenssonköket.

Ett sista ord om kolhydrater: här är det så att intaget av bröd bör begränsas. Om så bara för matsmältningens skull. Att ta en kaka, macka, pizza, hamburgare är den enklaste sak i världen idag. Men undertecknad kan inte frossa i bröd.

+++

Jag kokar grytor. Jag brukar ha något inslag av protein enligt ovan. Sedan, i grönsaksväg, inga rotfrukter; dessa är förhållandevis fattiga på vatten och därför mer svårsmälta än den följande palett jag nyttjar i finskuren form. -- Isbergssallad, spetskål, lök och purjolök, färska tomater (ska inte koka för länge), blomkål eller broccoli, paprika. För att ge en såsig karaktär åt det hela har jag ibland puré av röda linser som tillsats. Detta är långkokta röda linser; och detta är lättsmält, bättre än cementkultur såsom pasta och potatis. De två sistnämnda äter jag aldrig. Pga deras svårsmälta natur.

+++

Vad har jag att säga om köttfärs och korv? -- Något inslag av detta kan ge variation i grytan. Men man bör begränsa detta något artificiella inslag. Tarmarna mår bättre av att smälta "hel" protein (vitt kött, vit fisk) än falukorv och köttbulle.

+++

Kryddor. Med en bred palett grönsaker och protein så behövs egentligen inga kryddor i grytan-- annat än salt, som inte är en krydda utan ett för människan essentiellt mineral. Men på sistone har jag köpt en del kryddor för daglig användning. För närvarande använder jag (i små doser av vardera) spiskummin, koriander och gurkmeja, plus blandningar som grillkrydda och curry. -- Lustigt nog är alla dessa kryddor (utom grillkrydda) typiska för det indiska köket. Som jag i skrivande stund vet ganska lite om. Men har ett gott öga till. Det, jämte kinesisk, plus fransk och italiensk matlagning, är mina favoriter i matkulturellt hänseende.

Kryddor: klassiker som vitpeppar, svartpeppar, samt oregano och andra örtkryddor, använder jag idag inte. De tycks mig antingen för starka (pepparen) eller banala (örterna).

+++

Efterrätter: bara frukt. Glass äter jag så gott som aldrig, ej heller godis. Nota bene: jag tycker inte det är något tabu att inmundiga konditorets eller sockerbagarens kreationer. Men för min egen digestions skull har jag i princip valt bort alla desserter, patisserier, kakor och dylikt.







Relaterat
Min kokbok
Ett rike utan like
Nationaldagspredikan 2023
Fornnordisk vurm i Uppsala 1856

Ny bok av mig: ÖVERMÄNNISKAN

Låtom oss gå ut i vårens glada tid, berusa oss på äppelvin och diskutera övermänniskans framtid i björkarnas skugga.

Köp boken på Amazon.se.







En ny bok av mig har getts ut: Övermänniskan -- "plusmänniskan" igår, idag, imorgon.. Här försöker jag konstruera en mer andlig, mindful övermänniska än den som Nietzsche predikade. Ändå spelar Nietzsche en roll här, plus Castaneda, Frank Herbert, Evola, Heinlein, Edith Södergran mm.

+++

Förlag: Runströms
Språk: svenska
Sidantal: 168
Mått: 12.7 x 0.99 x 20.32 cm

+++

Från informationen på Amazon.se:

Vad menade egentligen Friedrich Nietzsche med övermänniskan? Var det en politisk vision, en filosofisk idé eller något betydligt djupare?

I denna ovanliga och tankeväckande studie tar Lennart Svensson avstamp i Nietzsches mest berömda begrepp och följer dess spår långt bortom den vanliga akademiska tolkningen. Övermänniskan framträder här inte främst som en biologisk eller politisk gestalt, utan som en symbol för människans möjlighet att överskrida sina begränsningar och utveckla högre former av medvetande, karaktär och andlig mognad.

Författaren placerar övermänniskoidén i ett större historiskt och idéhistoriskt sammanhang. Nietzsche möter här såväl den klassiska hyperboreiska traditionen som österländsk filosofi, initiatoriska läror, modern psykologi och samtida föreställningar om personlig utveckling. Resultatet är en bred och utforskande resa genom teman som självövervinnelse, vilja, disciplin, andlig utveckling, heroism, skaparkraft och människans strävan efter att bli mer än hon är.

Boken diskuterar även flera av de tänkare och rörelser som inspirerats av Nietzsche, liksom moderna uttryck för övermänniskoidealet i både kultur och filosofi. Här finns analyser av den heroiska människan, den konstnärliga människan, den andliga människan och den visionära människan -- olika vägar mot samma mål: att förverkliga sin högsta potential.

Samtidigt är detta ingen traditionell akademisk studie. Författaren skriver personligt, utforskande och engagerat. Frågorna ställs öppet och läsaren inbjuds att själv reflektera över vad mänsklig utveckling, självförädling och inre växt egentligen innebär i vår tid.

Resultatet är en ovanlig och tankeväckande studie som bryter med både akademiska klichéer och populärkulturella karikatyrer. En bok för den som vill förstå varför idén om människans överskridande fortsätter att fascinera -- och varför frågan kanske är mer aktuell idag än någonsin.







Köp boken på Amazon.se.







Relaterat
Ett rike utan like, version 2.0
Den mest aktuella intervjun med mig här på bloggen, från 2022, på engelska
Min Evolabok

Dagbok 7/6 2026

Idag är det söndag.

Kära dagbok: jag är gud. Och jag dyrkar Gud.

Så e de. Jag är för evigt underordnad min Skapare och Fader. Låt detta vara fullkomligt klart.

Jag är en skapelse. Jag är ett mindre ljuskvanta med del i det stora, överordnade Lux Aeterna.

Med detta ljus inom mig blir jag förvisso "gudomlig". Jag blir "en gud".

Detta är den övermänniskolära jag predikar. Snart kommer den i bokform. På svenska. En mindful supermandoktrin, signerad Svensson. -- Edit 14/6: nu har boken kommit ut också. Den heter Övermänniskan -- "plusmänniskan" igår, idag, imorgon".

+++

Läst på sistone: A Season in Hell av Artur Rimbaud (Un saison en enfer, 1873). Detta prosapoem är förvisso ateist-nihilism men Rimbaud hade något mer: alkemisk-magisk talang. Han talade om "ordens alkemi" i denna dikt.

Rimbaud fattade vad stilvilja var, stilbriljans, dock ej klassisk-retorisk sådan. Nåväl, han kunde skriva så också, det gjorde han som elevarbeten, men i sina tryckta alster förnyade han formen. Och skrev prosapoem och fri vers.

Jämfört med 1870-talets litterära parnass så företedde Rimbaud en mer reducerad, mer lågmäld form, dock poetisk i så måtto att uttrycket var koncentrerat. Alla ord var viktiga. Hans texter har poesins adelsmärke; de är täta på information och samtidigt charmiga, luftiga, musiska. Hans verk är som Led Zeppelins musik: tight but loose.

Här har vi en dikt ur Illuminations som visar på Rimbauds föredömliga stil. Den heter "Départ". Och den handlar om att ha fått nog av staden, av kulturen, av läsningen, och att istället bryta upp till nya horisonter. Någon översättning ges inte av mig här, bara det franska originalet, en översättning skulle inte fånga essensen:

Assez vu. La vision s’est rencontrée à tous les airs.
Assez eu. Rumeurs des villes, le soir, et au soleil, et toujours.
Assez connu. Les arrêts de la vie. -- O Rumeurs et Visions!
Départ dans l’affection et le bruit neufs!

+++

Mer som jag nyss läst: Apostlagärningarna ur Bibeln. Jag har läst dem förr men utan att det satt några djupare spår. Nu charmas jag av "purâna"-stilen, återberättandet och populariseringen, här av Jesu Kristi storhet genom hans lärjungars verksamhet.

Jag vill idag ha litteratur som är ren, som inte kliver runt i smuts och låghet, men som ändå berättar och gestaltar. Och i Apostlagärningarna får jag det.

+++

En tredje läsbas dessa dagar är biografier på internet. Förr lånade man telegstenar på bibblan för detta, nu har man allt online. Allt ordnar sig till det bästa i den bästa av världar...! -- Härmed en lista utan länkar, för nästan ingen klickar ändå på länkar. Och det är en lista utan kommentarer. Och det är en lista med folk vars levnadssagor jag nyss läst och roats av: Ludvig Filip, kung av Frankrike 1830-1848; Talleyrand; Walter Benjamin; Maxim Gorkij; Kipling; Hemingway; Steinbeck.

Jag ska trots allt säga några ord om Hemingway. Jag har inte läst något av honom. Men jag ska kanske göra det. Hans världsbild var otillräcklig rent doktrinärt, pessimism-ateism, men han förtjänar ändå någon respekt som författare. Han började som journalist och lärde sig där dessa skrivregler: skriv korta meningar; skriv ett kort första stycke; ha ett levande språk; var positiv, inte negativ. -- Detta är råd som står sig. Korta meningar är idag ett generellt ideal. Och -- kort sagt! -- man måste behärska konsten att skriva kortfattat om vardagliga ting innan man kan ge sig ut på de vidare stilistiska haven. "Skriv ett kort första stycke": detta är mycket, mycket viktigt. Ty vare sig det är blogginlägg, tidningsartikel, novell eller roman så måste man begränsa sig i början, inte avlossa det tunga artilleriet på en gång. Jag ser hela tiden skribenter online som lastar in för mycket i den första meningen. Väldigt få, även på nätet, har i relevanta sammanhang förmågan att meningsfullt begränsa sig, skriva kort. Jag ser så gott som aldrig blogginlägg med ett kort första stycke.

Vidare i Hemingways skrivregler: att ha ett levande språk ("use vigorous English"). Och detta måste alla minnas. Man ska inte söka efter obsoleta synonymer. Vardagsspråk återigen: detta är, som CS Lewis sa, vad man primärt måste behärska. -- Slutligen "be positive, not negative" -- visst ska man få måla svart och skildra helvetet -- men -- ren negativism leder aldrig framåt. Neutral får man gärna vara, samatva, apateia och equanimity är tidlösa ideal -- men negativ är en roll som är vikt för Debbie Downer och henne enbart.







Relaterat
Diverse fanzines jag gett ut
Jag och sf-fandom
Sf-kongresser jag besökt

Nationaldagspredikan 2026

Det är idag Sveriges nationaldag. Som vanligt ska vi predika den svenska storheten i en runsång som ljuder över mossen, myren och mon i detta rike utan like.

Amen -- Om -- Ymir -- Immer...






Låt mig berätta om Samsan. Hans namn är hittills okänt i svenska hävder. Men genom dokument som bara jag fått se kan jag nu berätta det följande.

Med andra ord: härmed ska det predikas, och härmed ska det sägas... ja, amen.

Samsan: han var den skinande deva som grundade Sverige. Bland annat...!

Ty om Samsan kan mycket berättas: om hur han arla i urtid anlände i ett Haunebuskepp med sina asa- och vanafränder, for in i Hyperboreas inre nejd, slog sig ner och grundade Asgård och Vanahem.

Han var likt de andra gudamänniskorna lång och ståtlig. Därtill hade han långt, snövitt hår och ett ansikte med rena, gudomliga drag. Han var klädd i en gyllene dräkt med silverne skärp, och över det hela bars en skinande blå kaftan. På fötterna bars gyllene stövlar.

Som en av sina första gärningar utsåg han Oden till Asgårds överstepräst. Och han själv, Samsan, blev överstepräst för Hyperborea. Som sådan grundlade han den hyperboreiska traditionen, urtypen för all andlig civilisation.







Omma -- Ymir -- Om -- Amen...






Med sin kvinnliga dual, Eolin, alstrade Samsan därefter svenskarna. Han blev därmed vår urfader, vår Mannus, Manu, Menw, Menes. Han sa till oss: "Ni ska kallas hyperboréer... ni ska kallas ’de yverborna’... de högvälborna, de högt födda..." -- Sedan dess har Hyperborea en organisk anknytning till Sverige och svenskarna. Vi är de yverborna, vi är hyperboréer, de högt födda, födda på världens tak, Norden.

Samsan lät sina skyddslingar bo i Sverige. Efter den senaste istiden vårdade han sig om sitt folk och lärde det jordbruk, hantverk och sång, samt runristning och sejd. Därtill lärde han det dyrkan av det gudomliga inom dem, der Fünklein der Seele som var ett fragment av det Lux Aeterna han och andra gudsmänniskor ägde.

Samsan vägledde svenskarna mot storhet. Han hade gett dem I1-genotypen, blond och blåögd, och han lät det hela förneas med R1-genotypen via den indoeuropeiska invandringen.

Därmed skapades germanen: i språk och etnicitet kom världens härskare att utvecklas här i norr. Via utvandringar till Danmark, Tyskland och -- något senare -- de brittiska öarna spreds germanen över norra Europa. Och från England spreds det över världen.







Ymir -- Omma -- Amen -- Om...







Germanens världsvälde är en sak för sig. Idag, på nationaldagen, ska vi bara se till den germanska briljansen i Sverige.

Vid 1200-talets mitt var läget detta: Samsan hade grundat Sverige och installerat den fornjotska dynastin, landets första ätt som förlorar sig i det förflutnas dimmor. Därefter kom ynglingaätten, som Samsan styrt om; han bad den hyperboreiska Oden att inkarnera på jorden som en människa. Oden lydde, föddes som sannmänniska och invandrade här på 1000-talet fvt. Han blev ynglingaättens förste kung, som Snorre berättat; han var långlivad och styrde flera hundra år.

Efter ynglingaättens slut på 500-talet fick ätterna följa varandra i legitim succession. Och med den heraldiska fingervisningen för Folkungaätten var Sveriges vapenfärger (blått och gult) för alltid etablerade. Färgerna kom från Samsans dräkt: gyllene tunika och blå mantel.







Ymir -- I am -- Amen -- Om...






Samsan hade med andra ord lagt grunden för den svenska sången, för evigt ljudande över ängen och hagen, över mossen, myren och mon.

Han hade med svenska stormän druckit vin i en höganloftsal, berättande om de skatter som för evigt slumrar i gravarnas gömslen.

Han hade sett till att germanen kunde svinga det Tyrfingsvärd, det guldsmidda praktsvärd, det legendomsusade sagosvärd som Valand en gång smitt och som nu gav honom herraväldet över världen.

Han hade grundlagt den stora traditionen, lagt ut det gyllene bandet -- Aurea Catena -- genom sina safirtavlor, som för hela det ariska Eurasien talade om en kultur som var ädel, stor, helig och segerrik.






Om -- Ymir -- Immer -- Omma...






Samsan hade skapat en myt, Sverige – gyllene, evig, ärorik.

Som antytt hade Samsan genom att grundlägga Sverige skapat en fyrbåk i Norden för hela världen -- en kultur som via folkvandring, vikingatåg och runsång skulle dominera hela världen -- genom normander, feodalism och global kolonialism, genom smideskonst, rationalism och IT-teknologi.

Han hade lagt grunden för en gyllene krona i vit dräkt, skapelsens krona – den germanska människan, den teutonisk-gotiska sannmänniskan, som skulle härska över världen med sitt språk, engelska, som utvecklats ur den germanska som först uppstod i Sverige.






Om –- Immer -– Ymir -– Omma...






Norden skulle strö sina andliga skatter över världen – och äran tillkom ytterst Samsan.

”Om ni vill se hans verk, se er omkring.”

Si monumentum requiris, circumspice.

Med andra ord: härmed har det predikats, och härmed har det sagts... detta är Sanningen för Evigt, amen.







Relaterat
Ett rike utan like (2025)
Vikingavillor från 1800-talet
Nationaldagspredikan 2023

Dagbok 3/6 2026

Idag är det onsdag.

Snart är det nationaldag. Då postar jag min årliga predikan.

Här är några av tidigare års texter.

Nationaldagspredikan 2025: svensk vurm.

Nationaldagspredikan 2023: fornsvenska drömmerier.

Nationaldagspredikan 2018: om nedrivandet av statyer.

+++

Några kritiska synpunkter på litteratur. -- Hemingway: en ångestriden figur som inte fattat memento mori. -- Strindberg: varje ämne han tar i blir förvridet till ressentiment och obehag, som kristendom (sena texter), dröm (Ett drömspel), Sverige (i alla texter). -- Lars Gustafsson: trots en relativ frånvaro av ångest är budskapet i hans texter till slut bara ateism, nihilism och död, det är synd om folk; Gustafsson har en tendens att "stänga boken", att döda anden med en ofta onödig slutsats. -- Bruno K. Öijer: han var en musisk-orfisk diktare, OK, men världsbilden var proggigt konventionell: borgarna förtrycker folket, alla som bär kostym är onda, livets mening är att berusa sig.

+++

Bildemo, din däckleverantör. Lidl, Hemköp, Coop, Ica Maxi. Den nya bron invigs i juni.

Erst kommt das Essen, dann kommt die Moral. Expressen -- den har sting. Dash Three, cleaner it can't be.







Relaterat
2025: svensk vurm
Nationaldagspredikan 2023: 2023: fornsvenska drömmerier
Nationaldagspredikan 2018: 2018: om nedrivandet av statyer

Three steps to stellar freedom

Behold, a new day is dawning...

Info on the blog about Borderline

Info on the blog about Actionism

Info on the blog about Astral War







Since 2015 a philosophical revolution has quietly taken place.

There is no other word for it. Revolution. No other comparable doctrine is pushed by any contemporary writer.

You could say: the esoteric, divine element is the stand-out feature of the Svensson doctrine.

+++

In 2015 the first textbook of the Svensson doctrine was published, Borderline. It is a statement of ontology with a traditional founding.

Then, in 2017, came the ethical statement proper, Actionism.

And in 2023 came the application of the doctrine to the contemporary propaganda war gestalt, Astral War. It tells you how to survive by mobilizing your mental power = vril.

And all of this is about you, the individual.

The whole Svensson Doctrine is a stairway to stellar freedom. And it is still in print, still selling.

+++

To repeat:

Step 1 -- Borderline -- ontology
Step 2 -- Actionism -- ethics
Step 3 -- Astral War -- vril power

Use it, be wise, and be free, while remaining a man in the world -- an active man, an Actionist.

+++

The Actionist line of research is about this:

A. The discovery of the formula I AM, basis of all ontology and ethics
B. The discovery of WILL, the fundament of all human action
C. The discovery of THOUGHT and PASSION, the fundament of science and art
D. Application of this in case studies and examples from literature

+++

There you go. Be wise and be free. Take the stairway to stellar freedom.







Info on the blog about Borderline

Info on the blog about Actionism

Info on the blog about Astral War







Related
Actionism: "It opens many doors"
New Infinities

Dagbok 29/5 2026

Idag är det fredag.

Arrogans, utlevelse... stämpla passet för folk. Kalla en spade en spade.

Posta inlägg på nätet och börja varje inlägg med ett "haha"... hånet som livsluft... gå ner på stan med ett ironiskt flin i ansiktet, sägande "jag är bättre än ni"...

+++

Ett storstilat epos som dyrkar den dyrkansvärde... inga om och men, ingen diskursiv attityd, bara "take it or leave it, this is it"...

Den attityd som stavas Jack Steelnack... bad boy... man har alltid rätt, ber aldrig om ursäkt... never explain, never complain...

+++

Jag läser nu Aniara av Martinson. Den har allt jag avskyr: pessimism, nihilism, ateism, den "sofismens triad" jag fördömde häromdagen. Men visst kunde författaren bolla med ord, nyskapa svenska språket för teknoromantisk dikt. Detta är anti-romantisk romans... alla dör, inget hopp finns; det inskärps i början. Men skildringen av rymdskeppet där man till exempel startar kulter för att gestalta sitt sökande, har sin lockelse. Stilen vinner, stilen kan få mig att nicka instämmande här och där. Här finns litterär förmåga av musiskt-orfiskt slag, men utan all historisk bråte.

Grundtemat drar ner helhetsintrycket. Här predikas "allt är en trasa" av ett bysnille. Egentligen är det samma brist som i Malmbergs Dikter vid gränsen: ett överutnyttjande av ord som inte, aldrig, illusion, tom, aldrig mer, kan inte, går inte.

Nåväl, så gott som alla svenska diktare under efterkrigstiden har varit fångade i denna sofismens triad, i denna förkvävande ateism, nihilism och pessimism. Undantagen är få. Till och med religiösa diktare låter som en dödsrossling. Nu måste något nytt komma: en predikan på grunder som stavas gudstro, idealism, optimism. Men det måste så klart vara stilbriljans med. Att bara predika optimism räcker inte.

I ena änden ateism, nihilism, pessimism, i den andra gudstro, idealism, optimism: där har ni skalan. Svensk dikt måste lämna den öken den är i nu och söka sig till vattenrika dalarna. Lämna den förutsägbara nihilist-ateismen, ge sig ut i länder där man även sjunger lovsånger...!

Jag vill ha en roligare, rikare dikt. Men det räcker inte att bara leka med ord och vara Orfeus -- ånej...! Först måste den förtryckande regim vi lever under bort. Dagens diktare måste inse det. Allt är idag politik. Den som förnekar det är en sinnesslö dandy, ej värd att ta på allvar, en postpolitisk nolla som gör det lätt för sig. En människa på semester.

Den som inte vågar ta ställning är en fanflyende fähund, en deserterande dandy-demimonde...!

+++

Som Artur Lundkvist sa i Glöd 1930: "Kom inte och spela de gamla visorna mer...!" Något nytt måste komma.

Och mitt program för en svensk dikt värd namnet är:

Först ta ställning för Sverige och mot förtrycket, mot nivelleringen, mot förnedringen -- mot stalinismen som tvingar oss att böja nacken för kvinnor, bögar och invandrare.

Sedan spela ut hela det musiska registret, där man förvisso inte hatar kvinnor etc, entusiasm måste finnas för allt -- livet i all sin rika mångtonighet. Men man kan inte börja med att buga för regimen. Man måste ta ställning. Detta är grundkravet...!

Vilken genre som dikten ska leva i kan också kvitta. Roman, essä, poem -- det som funkar bäst för varje givet projekt.

Den på många sätt hedervärde Lars Gustafsson (ateist och nihilist, dock ej pessimist) skrev ju både dikter, romaner, essäer, det mesta läsbart än idag. Där ser ni den bredd man måste ha som nämnvärd diktare. Man måste kunna gestalta i olika modus.







Relaterat
"Mellantext": en musisk-orfisk dikt av undertecknad
Mellantext del 2
På engelska: Jack Steelnack

Dagbok 28/5 2026

Idag är det torsdag.

Vilken dag...

Gick upp. Drack te. Och började dagen med att skriva av några Upanishad-citat för en privat grimoire. Det skulle bli ett handskrivet kompendium, A4, hörnhäftat.

En underbar uppgift -- ty här rådde låga pretentioner rent litterärt, det rör sig om ett verk med föga verkshöjd, men ändå var det hela kreativt. Inledningscitatet var "Yas tad veda, sa veda sarvam" = den som vet detta, han vet allt. För sin del en perfekt sammanfattning av "allt mänskligt vetande" i holismens anda. Och "detta" i sammanhanget är alltså att känna till själens relation till allsjälen, "men and gods communicate", dharma-doktrinen, allt hänger ihop...

+++

Med nödvändiga näringspauser fortsked så dagen. Detta inbegrep även en kort tupplur. Efter vilken det stod klart att jag skulle revidera ett word-manuskript om historiska händelser under ett århundrade som flytt. Jag insåg att manuset hade för många upprepningar. Den var en serie biografier som jag insåg måste underkastas en strikt kronologisk form.

Nu omdanades hela manuset till denna kronologisk struktur. Några rader måste i processen strykas, men förvånansvärt lite. Några små upprepningar kan en historisk berättelse tåla. -- Förr hade manuset en stel struktur med "biografi över person X, biografi över person Y"... nu fick de alla sina episoder kronologiskt ordnade. Det blev mer strigent. Och mer episkt.

+++

Nu förestår ännu en paus. Förplägnadstjänst. Och internetsurf. Min favoritinternet dessa dagar är för sin del Youtubefilmer av typen nygjord faktarapsodi. Har t.ex sett intressanta tagningar på olika religioner såtillvida. Men någon länk ger jag inte. För ingen klickar ändå på Youtubelänkar.

Dagen har flytt, dagen är förbi. Jag har gjort det jag ska. Jag har "gått matchen". Nu väntar mitt otium, min vila. Hallelujah.







Relaterat
Ett rike utan like, version 2025
Intervju med mig här på bloggen, från 2022, på engelska
Ernst Jünger -- en biografi: min Jüngerbok, presenterad på Galaxen

Dagbok 27/5 2026

Idag är det onsdag.

Katten har fått mat. Vårsådden är gjord. Bilen har tvättats och vaxats; se hur den blänker såsom silver i sin carport.

Allt är förberett, allt är gjort; allt är logistiskt utfört. Dags då för kamp...!

Dags för ett statement.

Som är -- jag föraktar dagens konsensus, dagens ideologi, dagens lögner.

Dagens agenda, samtidens credo är "Newton, Darwin, ateism, sekulär rationalism"...

Allt är platt och förutsägbart, stagnerat, fruset till en kilometertjock glaciär som har allt i sitt järngrepp.

+++

Där finns i dagens "elit" ingen hyperboreisk initiation. Men det måste till för att vi ska kunna möta den spektrala tidsålder som väntar runt hörnet. Spektrala perspektiv väntar oss.

Vi måste för detta ha hyperboreisk invigning. Och denna invigning, som är min doktrin, stavas "I am, memento mori, viljetankens herravälde".

Dagens makthavande kretin är en ensidig rationalist. Men min hjältetyp som gör rent hus med denne, är för den skull inte icke-rationell -- han är suprarationell. Han har ratio i sitt väsen jämte vilja och pietas. Han är en veritabel Circus Maximus Alchemicus.

+++

Nåväl...! Sådden är i jorden, grodden gror. Och det jag nyss predikat har jag bloggat om tidigare. Jag har i hela min publika varelse varit en profet för Vilja och Vision -- Memento Mori -- Om, Ymir, Immer, Amen.

Det är 27/5 idag. Våren går sakta över i försommar. Låtom oss dansa ut i den grönskande parkens famn, halleluja...

+++

Några ord om kvinnor. Dagens man proppas full med idéer om hur svårt det blivit att dejta. Att guldåldern är över. Att det var bättre förr. Att det är hårda tider i landet.

Om det vill jag säga: det kanske är si och så idag i dejtingspelet. Det har förändrats. Men det är skit samma...! Man får inte som varmblodig man låta sig styras av sociologiska teorier. Man ska istället agera tidlöst. Och charma kvinnorna med sin oemotståndliga varelse. Nu som förr.

Den man som surmulet säger "det går inte att dejta idag, feminismen har förstört allt" är en svagsint fjolla.

Att erövra "Bastionen Kvinnan" är alltid svårt -- det är alltid lätt...!

Det får vara någon måtta på pessimismen. Edouard Schuré utmålade för sin del detta som "sofismens triad": ateism, nihilism, pessimism. Den som är pessimist är alltid också ateist och nihilist.

Så allt hänger ihop. Anslut dig till min alkemiska attityd -- sök sanning, mobilisera vilja, dyrka Gud -- och allt ska gå dig väl i händer. Även på dejtingmarknaden.







Relaterat
På engelska: Circus Maximus Alchemicus
På engelska: Prometheus and Atlas

Dagbok 26/5 2026

Det är jag som skriver dessa rader.

Dessa rader skrivs i den stad vars mytiska namn är Öbacka.

Författaren Lubbe Nordström skapade begreppet.

Gott så.

En annan författare förknippad med denna stad är Bertil Malmberg.

Här bor jag, här har jag mitt fysiska väsen.

Jag gillar staden för detta: den är överblickbar. Vart jag går kan jag ta in vida perspektiv.

Staden är kuperad. Staden är omgiven av vatten. City ligger på en ö.

Dessutom finns här en del klassisk arkitektur.

Norrlands Athen är ett annat namn på staden ifråga.

Med förebild i kyrkan från tidigt 1800-tal så har kolonnader blivit ett signum för arkitekturen.

Kolonner, fronter: antikt. "Som i Athen".

Detta utmärker vår stad. Dylika kolonner, fronter och friser präglar inte Övik, Umeå och Sundsvall, nej ingen svensk stad ser ut som denna.

+++

Jag bor ganska centralt. Vid en gata med med tätt liggande hyreshus, biltrafik och etablissemang. Men när jag går ut på bakgården för att slänga sopor känner jag blomdoft. Huset är beläget intill en park. Därtill med en kanal. Och en veritabel sjö, egentligen ett sund. Och i fonden: ett berg.







Relaterat Bertil Malmberg
Nationaldagen 2023
Min svenska historia
Imagicon2: sf-festival i Stockholm 2009
Mannaminne
När jag besökte Leningrad 1987
Själevads kyrka

Dagbok 23/5 2026

Idag är det lördag.

Jag fortsätter mitt plöjande av den fascinerande genre som stavas Horace-litteratur.

Detta är böcker av svensk litteraturs solkung, Horace Engdahl. Plus relaterade texter, såsom de som skrivits av drabanter i detta solsystem. En sådan mindre storhet, men intressant, är hans ex-frus roman Århundradets kärlekskrig. Punktroman (2016).

Författaren är alltså Ebba Witt-Brattström.

EWB och Horace var gifta 1989-2014. Här är EWB:s scener ur detta äktenskap.

Det må vara att detta är "rekursiv litteratur, kändislitteratur, här idag, borta i morgon". Men -- för att vara i den genren är den ett under av koncentration och briljans.

Allt vi får är repliker av "han" och "hon". En mild form av mytologisering är att han jobbar i Styrelsen, hon på Departementet. Detta är täckmantlar för respektive Horace verksamhet i Akademin och EWB:s jobb på universitet och i byråkratin.

Detta är en nyckelroman. Allt återgår på Horace och EWB:s verklighet i vardagen. Men detta förnekas så klart.

Det är en ingång till ett kändisäktenskap. Och alltså lite simpelt. Någon "verkshöjd" kanske saknas. Men det är ändå bra gjort.

+++

Detta verk fångar särarten i mycket, inte bara denna relation. Det är en verbal florettfäktning på hög nivå. Exempel ur litteraturen fogas ledigt in i replikföringen -- Strindberg, Södergran mm mm. Kärleken har flytt sin kos, endast hat och förtal finns kvar. Och här och där en skymt av den lycka som ändå fanns en gång i denna relation.

Ett kraschande äktenskap är ett smärre helvete. Det förstår jag. Men som text är det hela relaterbart och även njutbart. Sådan är diktens förunderliga kraft.

Boken tecknar alltså främst konturerna av det reella förhållandet Horace-EWB. Den förstnämnde framstår som briljant, men också ful i mun på lämpliga ställen, ett redan känt drag. Dessutom anklagas han i förbigående för att vara våldsam. Här antyds "våld i nära relation". Rent taktiskt är detta ett bra ställe att framföra sådana anklagelser på. Genom att undvika en rättsprocess, och istället antyda det i denna bok, en roman, så kvarstår anklagelsen för evigt.

Philip K. Dick ansåg att sanning, truth, skulle vara vägledande för hans fictiontexter. Även om man skriver om livet på Arcturus IV så måste det som sägs vara trovärdigt på sina premisser. Jag anser att Århundradets kärlekskrig känns sann. Den är helt trovärdig på sina premisser. De mytiska Han och Hon som porträtteras, särskilt Han, framstår som levande.

+++

EWB tecknar en sant dramatisk saga med kulmen i skilsmässan. Det är sagan om ett par som slår sig ihop, hon med ett äktenskap bakom sig och fast jobb, han frilansare med mer osäker ställning. "Jag plockade upp honom från gatan" som hon sagt; det stämmer delvis. Horace då var inte Horace idag. Han upphöjdes av att bli medlem i Akademin 1997. Och EWB:s aktier sjönk samtidigt. Det har hon medgett. Hon har klagat över att hon inte är lika känd och stor som sin före detta make.

Detta är ett drama, även om det kan förefalla vara ett lyxproblem. Men det är ett relaterbart drama, ett arketypiskt drama för den moderna tiden.

Kändisäktenskap som påverkas av vederbörandes offentliga ställning, av hur bra det går för dem, är legio. Äktenskapen har klangbotten i form av vederbörandes kändisskap. Att de är kända ger det hela ökad laddning, ökad komplexitet: det är ett spel mellan privatpersona och kändispersona. Vi har sådant som Ingmar Bergman - Käbi Laretei och Stig Ahlgren - Birgit Tengroth, för att nu ta svenska exempel. Och i utlandet har vi en sådan som Marilyn Monroe och hennes relationer. Och det är intressant att läsa om, vad man än anser om voyeurlitteratur, exploatering och "publish and be damned". Bättre är kanske om det blir dikt, som Strindbergs Giftas eller Dödsdansen. Nåväl, jag hävdar att EWB har närmat sig sådan evig myt med sin text. Den sägs vara inspirerad av Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga (1978). Kan så vara. Den har jag inte läst. Men EWB:s bok höll iaf mig vaken medan jag läste den.

Som sagt, särskilt "Han", Horace, framstår som den mest levande i denna text. Han är som antytt både briljant och föraktlig, Hon tecknas bara som briljant och som ett offer, en kvinnomartyr av känt slag. Och därmed är det som alltid för Horace att han triumferar. Segraren beundras av alla medan förloraren försvinner under horisonten. Detta är den verkan Århundradets kärlekskrig har. Den må ha blivit både teater och opera (!) men Horace kommer man inte åt. Han förminskas inte av detta, tvärtom.







Relaterat
Ett rike utan like, version 2025
Intervju med mig här på bloggen, från 2022, på engelska
Ernst Jünger -- en biografi: min Jüngerbok, presenterad på Galaxen