Memoarer. Det publicerar jag ibland här på Galaxen. Här är till exempel mina lumparmemoarer. Och idag ska det handla om min andliga utveckling.
1. Åstundande
Mycket finns att säga i ämnet "jag och Gud, jag och min själ" mm.
Nu får jag infallet att börja "in medias res", i mitten av handlingen. Och sedan tar vi det som det faller sig. Och när allt är över ska min religiösa bana från barndom till idag vara någorlunda skisserad.
Vi börjar i 80-talet.
Som 17-åring hade jag gått med i sf-fandom. Detta var en litterär rörelse med aktiviteter som möten, kongresser och fanzines. Och våren 1983 började jag skissa på ett eget fanzine.
Fanzinet såg dagens ljus i slutet av mars, sändes ut till sf-fandom och hette Åstundande. Tryckt på fotostat, med texten maskinskriven på en Facit, monterad i tvåspalt och med mina egna illustrationer, var det en hyfsad skapelse. Jag kan förvisso idag, med ökad rutin i skrivandets hantverk, se enstaka lakuner i prosakonsten per se. Men omslaget är prydligt – ett rymdskepp, förvarat i en anonym lagerbyggnad, stiger plötsligt vertikalt och genombryter taket för att sväva fritt i Guds fria rymd. Och detta är själen som söker sig hem till Gud, anser jag idag. Detta är ett esoteriskt credo, uttryckt i sf-termer.
Den Svenssonnovell som börjar på sidan tre har samma tema. Bakgrunden är: en humanoid, en rimligt igenkännbar människa, fritt levande i en galaktisk civilisation, låter sig inkarneras som människa på jorden, i dess stagnerade materialistiska kultur. Men detta behövs för hans andliga utveckling. Ty handlingen består i hur denne man sakta men säkert uppdagar sitt sanna jag, sitt ursprung i en lysande interstellär civilisation, alltså sin sant andliga natur.
Med andra ord: omslaget och denna novell talar båda om andlighet, om själen ātman som söker sig hem till det gudomliga brahman, ”själen sig upp i rymden svingar”... Detta är den tolkning som går att göra av min litterära 1983-skapelse. Detta är den linje som finns mellan mitt 17-åriga och mitt 60-åriga jag.
1983 var jag inte den andliga fantom jag är idag. Men potentialen fanns där. Omedvetet uttryckte jag i Åstundande en fundamental esoterisk sanning. Sanningen om gudsljuset allnärvaro, om individualsjälens längtan till allsjälen.
2. Indologi
1985 flyttade jag till Uppsala. Jag skulle studera historia.
Historia i den form som bjöds där och då tilltalade mig inte. Den var för proggig, för likstel; för mycket skatter, för lite Frans G. Bengtsson. Så jag började jobba på krog istället.
1990 var jag klar med kockeriet och återupptog studierna. Först var det statskunskap A. Sedan, höstterminen 1991, anmälde jag mig till en orienteringskurs i indologi. Denna introduktion till ”studiet av det klassiska Indien” var bara på 5 poäng och verkade lätt.
Lätt var det nog, det var bara att läsa några fackböcker –- en om religion, en om historia, samt ett kompendium om konst. Men ämnet i sig lockade mig förvisso. Redan 1985 hade jag köpt ett exemplar av Bhagavad-Gītā, hindiusmens ”bibel”. Den sakliga tonen med sin filosofiska klangbotten tilltalade mig. Detta var en filosofilektion, ingen diffus mytsaga som vår egen kristendom ofta är uppblandad med.
Hinduismen har förvisso även sina myter, men i Gītān var det fokus på en etik förankrad i ontologin. Så bland annat kunde indologiämnet vara ett bättre sätt att lära sig filosofi än praktiskt filosofi varit, som jag då läst några kurser i. Men jag fick snabbt nog av nihilismen och anti-metafysiken.
Jag gick introduktionskursen indologi och lyssnade på Gunilla Gren Eklunds föreläsningar. Hon kunde tala, hon hade diskret charm. Fascinerad tog jag till mig allt och gick sedan vidare med introduktionskurs II. Där skulle man skriva egna PM i tre ämnen.
En av mina texter handlade om Madame Blavatsky och karmabegreppet. Det innebar bland annat att skissera Blavatskys lära per se, teosofin. Och i en gammal Nordisk familjebok inhämtade jag att teosofins grundval var metafysisk, en världsbild som sa att världens sanna natur är andlig, icke-materiell.
Det var som en uppenbarelse att få veta det –- och att sedan själv skriva det i essän. Man skriver i mångt och mycket för att utbilda sig själv.
Världen är till sin sanna natur andlig.
Detta var grunden, detta var den världsåskådning jag länge haft på känn men först nu fått formulerad.
Detta var religion, detta var esoterism, detta skulle hädanefter bliva min musik...!
Vårt jordiska liv har en lägre ontologisk halt än det som stavas "själen och Gud". Denna traditionella visdom började jag nu ta till mig. Ens själ är ett fragment av gudsljuset. Människan bär på en själsgnista, ”der Fünklein der Seele” som Meister Eckart sa. Jag är blott en gudagnista; Gud däremot är det Eviga Ljuset, Lux Aeterna. Jag är en själ som har ett slags skoluppgift i världen, att leva ett liv som människa. De handlingar man gör, de tankar man tänker, de känslor man känner, allt spelar roll, allt blir karma, allt ger återverkningar –- i detta liv, och i nästa liv.
Under 90-talet tog jag till mig denna esoterismens världsbild. Allt gick väl inte friktionsfritt. Att lära sig att den fysiska kroppen har en ände, att man skulle dö, ”memento mori” –- det kostade på. Dödsångesten fick mig ett tag i sitt grepp. Det var sedan jag läst Castanedas A Separate Reality i mitten av decenniet. Men hade man väl kommit till klarhet om den fysiska kroppens lägre verklighet, och själens högre, så var man i hamn rent doktrinärt.
Insikten om dödens oundviklighet, dess fasta förankring i mitt medvetande, fick mig att nyktra till som moralisk aktör. Som människa, kort sagt.
3. Alltså
Under 90-talet hade jag gjort framsteg på olika sätt.
Jag hade bland annat kommit till klarhet om Gud. Bara detta med att skriva Gud med versal var viktigt. För i boken Tsarer och samovarer av Staffan Skott hade jag redan 1986 läst detta om ateismen i Sovjet: officiellt skrev man gud med gemen för att understryka blasfemin. Jag noterade i mitt sinne: en religiös person skriver Gud, en irreligiös skriver –- gud...!
När jag på 90-talet kommit till klarhet om Gud var det alltså versal som gällde.
Jag visste att jag som individ var underordnad det gudomliga. Gudljuset fanns inom mig. Min själ gav min fysiska varelse liv. Jag behövde nu inte som Jakob brottas med Gud tills solen gick upp. Jag var ”religiös, from, adept, kvietist”. Jag började fatta vad frälsning var –- att känna esoterisk lycka över att bara vara till.
4. Vilket innebar
Jag har nämnt hur mina studier i indologi gjorde mig from. Troende. Religiös.
Härmed några fler detaljer om hur gick det till.
Jag började studera klassisk indologi på riktigt. Genom att 1993 anmäla mig till kursen Indologi A, 20 p. Det innebar en termins heltidsstudier i sanskrit.
A-kursen gav mig grunderna i grammatik mm. Men de texter som studerades var i sig rätt oinspirerande. Som fabler och en del av eposet. Men nästa termin, våren 1994, fick jag välja lite friare vilka texter jag skulle studera. Och då valde jag bland annat Bhagavad-gītā.
Kunskap om språket öppnade vägen till ett grundligt studium av hinduiska doktriner; nu skulle inget bli försåtligt förvanskat i översättning. Nu hade jag ju gått till källan, ad fontes.
Genom att ge mig sanātana dharma i våld fick jag så att säga ”på köpet” grepp om kristendomen. Jag hyllar idag Krishna lika väl som Kristus. Båda är strålar av det eviga ljuset, båda är dharma personifierade.
Mitt sanskritstudium tog fart när jag på B-kursen fick läsa Bhagavad-gītā i original. Den boken, plus en fackbok om Indiens religioner av Helmuth von Glasenapp, gjorde att allting klarnade för mig.
Jag gav mig i kast med den mest invecklade religionsfenomenet i världen, det indisk-hinduiska. Alla övriga trossystem, inklusive kristendomen, är otillräckliga i detta avseende: metafysiken. Hinduerna har denna klar för sig, kristna icke, inte i samma mån. Hinduismen har i vedānta en systematisk ontologi som något påminner om greken Plotinos’ världsbild, en metafysik som kyrkofadern Augustinus förvisso inlemmade i sin kristna syn. Men detta tog jag till mig senare. Först gav jag mig indisk metafysik i våld.
Det var alltså i mitten av 90-talet. Jag satte mig in i den världsbild som, likt teosofin (se ovan), sa att den sanna verkligheten är immateriell. Verkligheten är i sin kärna ”mindful”; all is mind. Den materiella verkligheten är inte komplett overklig. Men den har en lägre verklighet än den andliga.
Mönster, idéer, planer, doktriner, strukturer: detta är av en högre verklighet än materiella former som lyder dessa strukturer. Detta är klassisk metayfysik i ett nötskal, predikat av Platon, Aristoteles, Plotinos, Schelling, Schopenhauer, Jünger – och i Indien av Upanishaderna och Bhagavad-Gītā. Jag tog till mig denna idealism via indisk tolkning och det var välgörande; detta gav mig ett slags stereoskopiskt seende. Jag kunde nu tolka kristendomen, inte ifrån uttjatade autkoriteter eller byprästen, utan från eviga metafysiska lagar. Och dessa lagar sa: i begynnelsen var ett öververkligt väsen som skapade världen. Ur detta eviga ljus emanerade också änglar och lägre gudar, samt gudainkarnationer som Jesus Kristus.
Kristus var västerlandets Krishna. Krishna, en avatar av Vishnu; Krishna, en människobliven gud, var en fattbar rollmodell för gudamänniskan, guden i mänsklig form. Förstod man Krishna (och Rāma, Kalki, Buddha, ja även inspirerade gurus som Vivekānanda och Shankara) så förstod man Kristus –- och man förstod arten hos västerländska gurus. De var fragment av det eviga ljuset, de lyste av gudomligt ljus; ja, man förstod även ”la condition humaine”, esoterisk variant. Vi har alla ett fragment av gudsljuset inom oss. Vi har realiserat detta i olika grad, vissa mer, andra mindre –- men vi har det alla inom oss.
5. Tidiga religiösa tankar
Jag läste indologi upp till fil kand-nivån. Tog min examen såtillvida.
Detta var 1997. Och då var jag även andligt utvecklad, från en diffus diffusion till ett klarare tecken. Med privata meditationer, triggade av Gîtân, Castaneda och allsköns esoterism, var jag då tämligen etablerad i det religiösa, fromma, kvietistiska livet.
Hur såg det ut innan då? Var jag en tvivlare?
Låt mig säga så här: i allra yngsta år var religion inget problem. Som barn var jag naturligt from, ett frimodigt, ljusdyrkande Guds barn utan allt doktrinärt baggage. Något senare var jag ganska likgiltig för Bibeln och allt det där. Jag slapp till exempel konfirmera mig och det gladde mig. Rob och Birgitta måste göra det men jag slapp, jag var sladdbarn, det var inte så viktigt med mig...! Tack och lov.
Sedan blev det lite värre. Det tidiga 80-talet med punkens nihilism och kärnvapenkrigshot var ångestladdat. ”Häng gud”... sjöng Ebba Grön. Jaha, ska man hänga gud, han är ju en så elak förtryckare...? – Jag anslöt mig inte helhjärtat till ateismen. Men jag tvivlade på Guds existens.
I gymnasiet fanns det frireligiösa kamrater. Men jag debatterade inte med dem. Men jag märkte i förbifarten att de hade en öververklig, evig beståndsdel i sina liv och det var inte påhitt, inte spel för gallerierna. De ljög inte om sina credon. De levde för dem.
Så jag lät det hela bero. 1985, hemma i Övik vid jul, köpte jag en Bhagavad-Gītā på gågatan av en kolportör. Så började jag läsa. Och tog till mig litegrann av denna främmande lära, dock bekant genom att som german var man besläktad med hinduer och romare och greker via det indoeuropeiska bandet, som jag då börjat greppa. Sannmänsklig fornhistoria var då mer intressant än etik och ontologi –- men förvisso var denna hinduiska vinkel som helhet fräsch, den gav inlåt till en helt annan informationspool än den abrahamitiska religionens ökenvandring.
Min religiösa vurm ökade på 90-talet. Komplexiteten i sanātana dharma fick mig att våga approchera en annan bastion, Castanedas indianska magi. Jag tänkte: hinduismens djungel skrämmer mig en aning, och det gör också Castanedas magi. Well, varför inte ta tjuren vid hornen och pröva på den sistnämnda, nu när jag ändå är i denna numinösa djungel...!
Jag gick på Antikvariat Boklådan och köpte tre Castaneda i hårdpärm, bok 4-6 i serien, samt de tre första på LundeQ i mjukpärm. Och väl igång så lärde jag mig bland annat den enklaste, och svåraste, etiska lärdomen: memento mori. Efter några år av ångest inför att inse ens fysiska varelses ändlighet –- ja, då var man fri, andligt fri...! När man tagit till sig ”memento mori” blev allt enklare.
6. Vurm
Sakta men säkert blev jag förankrad i det privatreligiösa livet. Jag tillhörde ingen skola, ingen sekt. Jag satt inte vid någon gurus fötter. Min sanskritlärare, Klas Hagren, God bless him, räknas inte; han lärde ju bara ut språk. I övrigt blev min doktrin influerad av verk som Gītān, den danska boken Vandra mot ljuset, Ingivelsens ord av Vivekānanda, samt Jünger och Jung –- och Castaneda plus enstaka drag hos Steiner och Martinus. Och idag reciterar jag mantran, jag reciterar Bibelverser, jag sjunger psalmer. Allt flödar samman i en paradisisk dröm. ”Jesus du är underbar...”
Bland annat när mamma dog kunde jag stå pall i känslostormarna. Det var vårvintern 2011. Nog grät jag under begravningsceremonin.. Men jag bröt inte ihop helt, så där som jag hört att Ozzy Osbourne gjort vid begravningen av en förälder. Jaså, tänkte jag då jag först hörde detta, man bryter ihop när det beger sig...? Men se, när det begav sig så gjorde jag det inte. Ty jag var beredd genom att ha förstått memento mori. Jag hade inlemmat denna lärdom för länge sedan.
Jag förstod detta. Jag förstod den ontologiska underkastelsen under Gud; Gud har en högre verklighet än jag. Gud är Lux Aeterna, jag är blott ett fragment, en Fünklein der Seele. –- Jag fattade det. Men få andra jag mötte. Pappa hade det till exempel inte gjort det. Jag samtalade med honom någon gång under 2010-talet om det hinsides. Det är enkelt sa jag, man bara underkastar sig Gud, så är alla problem borta –- i dina händer, Gud, lämnar jag min ande...!
”Det är inte så enkelt!” sa pappa då.
Slutdiskuterat. När han senare låg på sitt yttersta slapp han förvisso alla själskval. Han dåsade bort i ett rus av droger; han bara somnade in. Mamma hade det lite svårare mentalt. Hon bad mig till exempel läsa ur en Bibel som låg vid hennes sjuksäng en gång. Sedan försvann också hon i ett medicinrus. Och var borta.
Religion: i början är den som ett gift, sedan är den som ett nektar. Sa någon. Och det stämmer. Mötet med de eviga frågorna ska vara svårt. Det ska vara som att lära sig dricka whisky eller kaffe: först smakar det bittert, sedan är det en förunderlig upplevelse.
Mötet med Gud: först skrämmer det, sedan går man som barn i huset i detta hus med många rum.
Relaterat
Mitt liv som sf-fan
Sanskrittråden på denna blogg
Värnplikt 1984-1985
Castaneda: lista över begrepp
