måndag 28 augusti 2017

Svensson: Temple and Tree (poem)


Hereby a poem, summing up the current being of its author, Lennart Svensson.




I am temple and tree,
the guru in the garden --


a golden guru going south,
a hat-clad don Juan,
Merlin the Magician --


a golden river flowing south,
arcane, hyaline, melting
the glacier of nihilism.


I am Martian Messiah,
Pleiadean Preacher --


"glowing God of Mars,
body burning bright" --


riding on the wind,
guided by the immemorial
voice of a myth --


teaching, preaching,
dreaming, scheming.


I am myth, math and metaphor,
the alchemy of time and
consciousness.


I am movement as a state
of mind: MAASOM.


I am a creative Self in
an ever-present Now.




Related
Painters and Draughtsmen
The Swedenborg Machine
The Not-So-Good of Philip K. Dick
In Swedish: Jag och sf-fandom
In Swedish: Ett rike utan like
Pictures: (1) Skönsmon's church, Sundsvall (2) A painting by Henri Rousseau (3) The altar of Själevad's church, Övik (4) Unknown space art (5) Immanuel's church, Stockholm (6) A painting by Prince Eugen (7) A painting by van Gogh (8) Norwich cathedral (9) Detail from painting by unknown artist (10) Commercial photo, France.

lördag 19 augusti 2017

Rig Veda 10:129 -- An Interpretation



Ego sum. And now it's time for me to publish a translation of Rig Veda 10:129.




The poem called "Rig Veda 10:129" is about creation. "Hymn of Creation" it's been called. The following translation is partly based on that of Avinash Sathaye, partly on that of Arthur Anthony MacDonell. The latter is found in A Vedic Reader for Students, Oxford 1917.

The poem has seven verses. First is given the Sanskrit text for each verse, then the English translation. The Sanskrit text is after MacDonell (ibid). That text has added periods, commas, and question marks to facilitate the reading. I, however, have ignored these, instead going for a pure Sanskrit text.

"ā", "ī", "ū" means long vocal. These, and other diacritical signs employed ("like "ṣ"), are in accordance with the IAST transliteration system.

So, here goes.




1.

nāsad āsīn no sad āsīt tadānīṃ
nāsīd rajo no viomā paro yat
kim āvarīvaḥ kuha kasya śarmann
ambhaḥ kim āsīd gahanaṃ gabhīram

Then [= before creation] even nothingness was not, nor existence.
There was no air then, nor the heavens beyond it.
What covered it? Where was it? In whose keeping?
Was there then cosmic water, in depths unfathomed?


2.

na mṛtyur āsīd amṛtaṃ na tarhi
na rātriā ahna āsīt praketaḥ
ānīd avātaṃ svadhayā tad ekaṃ
tasmād dhānyan na paraḥ kiṃ canāsa

Then there was neither death nor immortality,
nor was there then the torch of night and day.
The One breathed windlessly and self-sustaining.
Other than that there was not anything beyond.


3.

tama āsīt tamasā gūḷham agre
apraketaṃ salilaṃ sarvam ā idam
tuchyenābhu apihitam yad āsīt
tapasas tan mahinājāyataikam

Darkness was in the beginning hidden by darkness;
indistinguishable, this was all water.
That One which came to be [ābhu yad āsīt], enclosed in nothing [tuchyena apihitam],
arose at last, born of the power of heat.


4.

kāmas tad agre sam avartatādhi
manaso retaḥ prathamaṃ yad āsīt
sato bandhum asati nir avindan
hṛdi pratīṣyā kavayo manīṣā

In the beginning desire descended on it --
that was the primal seed, born of the mind.
The sages seeking in their hearts with wisdom
found out the bond of the existent with the non-existent...


5.

tirascīno vitato raśmir eṣām
adhaḥ svid āsīd upari svid āsīt
retodhā āsan mahimāna āsan
svadhā avastāt prayatiḥ parastāt

... and their cord extended across the void:
was there below or was there above?
Seminal powers made fertile mighty forces.
Below was energy, over it was impulse.


6.

ko addhā veda ka iha pra vocat
kuta ājātā kuta iyaṃ visṛṣṭiḥ
arvāg devā asya visarjanena
athā ko veda yata ābabhūva

Who knows truly? Who shall here declare,
whence it all came, whence is this creation?
By the creation of this (universe) the gods (came) afterwards,
so who knows truly whence it has arisen?


7.

iyaṃ visṛṣṭir yata ābabhūva
yadi vā dadhe yadi vā na
yo asyādhyakṣaḥ parame vioman
so aṅga veda yadi vā na veda

Whence this creation has arisen;
whether he founded it or not,
he, who surveys it all from highest heaven,
he knows -- or maybe even he does not know.




Related 

lördag 5 augusti 2017

Svensson: Möte vid vattenpölen (novell)


In Swedish. -- Här följer en novell av Lennart Svensson, författare till en rad verk. Dit hör essän "Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man" (2015) och romanen "Redeeming Lucifer" (2017). -- Den novell vi nu ska bjudas är en gripande vision av en möjlig framtid.




Härmed alltså novellen "Möte vid vattenpölen".

Det är en aktuell novell. Den handlar om vad som händer efter atomkriget. För säkert som amen i kyrkan kommer atomkriget vilken sekund som helst nu. Så är det ju, säger envar internet-pundit med förnöjt leende. Det är ju det mest naturliga...!

Och det är det ju. Krig är tingens naturliga ordning. Krig råder redan. Framtidens krig är bara en fråga om eskalation. Jojomensan.

Atomstormen kommer och den överlevs bara av en råtta och en kackerlacka. Det vet vi ju; detta är så vedertaget att man knappt behöver nämna det. Och vad som i denna situation händer med denna råtta och insekt, det ska jag nu berätta...!

- - -

Det sista kärnvapenkriget hade rasat. Alla människor hade dött. Kvar var bara en kackerlacka och en råtta.

Det var en morgon i icke-tiden efter katastrofen. En blå himmel välvde sig över ett landskap med ruiner. Och här var det så att en råtta smög sig fram under en betongbalk, en grå parodi på ett byggelement med armeringsjärn utstickande från den i en vanmäktig gest.

Och råttan då, vad gjorde han i sammanhanget...? Jo, ser ni, råttan, sjuk av radioaktiv strålning, han smög ner till en pöl med radiaksmittat vatten.

Han tog sig en slurk och såg sig matt omkring. Jojo, tänkte han, människan dog i denna atomstorm som just timat. Men jag, råttan, överlevde...! Åtminstone ett tag.

Då kom ett litet väsen krypande från under en hög med krossmassa. Han gick på sex ben och hade ett exoskelett.

"Nej men, vad är du för en liten figur?" utbrast råttan. "Knappt en tvärhand hög. Och sex ben."

"Jag är en kackerlacka," sa varelsen. Och minsann, han var det: han var en insekt. En motståndskraftig liten rackare också, som vi snart ska se...!

"OK," sa råttan. "Så du har också överlevt."

"Ja," sa kackerlackan, "och mer än så. Ty jag står lägre på närings- och utvecklingskedjan än du. Jag andas med trakéer och absorberar även en del vatten den vägen. Jag gör inte som du, äter andra djur varmed du får i dig relativt större dos radioaktivitet med ditt näringsintag. Därför kommer du strax att dö!"

"Oj," sa råttan, "ja det stämmer ju. Jag mår inte så bra..."

"Nej!" sa kackerlackan. "Du dör snart av radiakförgiftning. Men jag, jag lever vidare!"

Och se, i det ögonblicket la sig råttan ner och dog.

Men kackerlackan, han skuddade stoftet av sig; han gick soligt leende in i framtiden, traskande iväg över ett öde ruinfält. Han log ty han visste att hans tid, insekternas tid, var kommen.

Och det var den ju. För just i detta nu såg den lille sexbente rackaren en rymdflotta i skyn -- en flotta spakad av hans insektsbröder, den mest livskraftiga arten i universum. Nu var de här för att ta över jorden.

Det var också vad som hände.

Och tror ni mig inte, så goggla insect alien. Jämte humanoider, små grå och katt- och fågelmänniskor, är insektsalien en väldigt vanlig art i universum.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Byxdress i Düsseldorf
Dräneringsmönstret från senaste istiden
Återvinningscentralen