måndag 9 december 2019

Timeline: Secret History of Man


What of the history of Man, the history you don't hear at school or in MSM...? Well, hereby a suggestion for a secret history outline. It's given in the form of timeline.




6 Million Years Ago: Mankind created in the Lyra constellation of the Vega system. Mankind then evolves in the Pleiades (qv. Sheldan Nidle).

900,000 BCE: Settling of a human colony on Earth on Lemuria (qv. Nidle, Blavatsky).

500,000 BCE: Lemurians founding Atlantis (qv. Nidle).

450,000 BCE: Annunaki arrive in the Middle East, according to Sitchin. About 300,000 BCE they create a variety of man.

100,000 BCE: Hyperborea, symbol of the Golden Age, thriving. Annunaki getting friendly with earthly women (qv. Genesis 6:1-2).

50,000 BCE: Lemuria has its heyday. Atlantis evolves. Hyperborea submerged (qv. the Eddas on the submerging of Midgard).

50,000 BCE: Atlantis. Thriving of this culture as intimated by Cayce, Melchizedek, Plato. Age of Patriarchs in Bible probably set on Atlantis (= antediluvian man, long-lived according to his spiritual advancement).

30,000 BCE: last remains of Lemuria sinking beneath the waves.

10,000 BCE: the Deluge. Atlantis submerged; refugees escaping in diverse vessels, overlaying existing cultures in America, Europe, Egypt, the Middle East and India.

7893-5733 BCE: "Ancient Indian epoch" (Steiner).

5733-2970 BCE: "Ancient Persian epoch" (Steiner).

2970-747 BCE: "Egypto-Chaldeic Epoch" (Steiner), the thriving of this culture even acknowledged by exoteric history, in the form of "Dynastic Egypt".

After this we have the progress of recorded history in Greece and Rome, Europe, the (re)discovery of the New World etc., up to the present.




Literature
Cayce, Edgar: Edgar Cayce on Atlantis. New York: Little, Brown and Company, 1988
Melchizedek, Drunvalo: The Ancient Secret of the Flower of Life. Vol 1. Sine loco, 1998
Nidle, Sheldan: Your First Contact. Blue Lodge Press, 2000
Sitchin, Zecharia: The 12th Planet. New York: Stein and Day, 1976
-. Genesis Revisited. New York: Avon Books, 1990
Steiner, Rudolf: An Outline of Esoteric Science, 1910 (German original, Die Geheimwissenschaft im Umriss, 1910)
Wilgus, Neil: The Illuminoids. London: New English Library, 1980




Related
The Secret History of Our Current Age
Propaganda War as Total War
[In Swedish:] Jordkrönikan, del 3: Aspekter på den äldsta jordhistorien
[In Swedish:] Jordkrönikan, del 4: Egypten
[In Swedish:] Jordkrönikan, del 5: Gudarnas återkomst
Painting by Robert Svensson

fredag 22 november 2019

Tolvårsjubileum


Denna blogg startades för idag exakt tolv år sedan.




Det råkar vara så -- att denna blogg -- startades 22 november 2007.

Och idag är det 22 november 2019.

Med andra ord är det idag tolvårssjubileum för bloggen.

Så trevligt...

- - -

Bloggen har gått genom eld och vatten under dessa tolv år. Men essensen förblir: texter som jag LS känner för att publicera.

Allt genomsippras av stilen som är jag.

Så detta är något av en egotripp.

Men det är inte bara att dra åstad och köra när man skriver inlägg.

Bloggen kräver en viss inlevelse av en viss typ. Den har sina egna villkor, sin egen form.

Dvs., till vardags är jag skribent i tidningar etc.

Men bloggen får i kontrast till det inte bara bli lek och avkoppling.

Man kan säga: "inget är gratis". Vill man ha en blogg med atmosfär att tala om, en blogg med inlägg som attraherar läsare, måste man lägga ner lite möda.

En bokrecension som citerar och granskar sitt objekt; ett resereportage; en epokgörande novell. -- Texter som dessa kräver en del ansträngning av dig som skribent. Men det betalar sig vad gäller bloggens renommé. Det är texter som går att promota långt efter det de publicerats.

Bloggens hela väsen, dess under åren uppbyggda stilvärld och atmosfär, förpliktar. Man måste som skribent matcha plattformen och nå upp till den stil som Galaxen kräver.

Men det får inte bli för hårda krav. Det måste finnas lättillgängliga inlägg jämte de tyngre posterna. Annars kan det bli trögläst.

Jag vill hävda att jag under åren lyckats balansera mixen i denna blogg rätt väl. Korta (men i sig välmotiverade) inlägg har varvats med längre och mer genomarbetade. Och ämnesområdena skiftar från sf och annan litteratur över historia och esoterism till nationalism och porträtt.

- - -

Härmed några nedslag i bloggens arkiv av inlägg. Slumpvist valt, mer eller mindre:
. 2017: mina minnen av tiden som sf-fan på 80- och 90-talen.
. 2013: en titt på läget i utgivningen av svenska vecko- och månadstidningar.
. 2011: recension av Hassels Döden på larvfötter.
. 2010: en reflektion över att hantverk inte ska bedrivas för perfekt, perfektionismen får inte härska oinskränkt.
. 2010: en skiss över rockgruppen Judas Priest.
. 2009: en hyllning till bilföretaget Koenigsegg.
. 2008: en titt på Bertil Mårtenssons sf-kritik.
. 2008: en samling stories om typer i vårt avlånga land.
- - -

Jag har ett gott öga till traditionella aspekter på Sverige. Nationalism helt enkelt. Härmed lite av den varan på bloggen.

Vi börjar med "Reflektioner på nationaldagen 2017". Det handlar bland annat om varför Gustav Vasa är så viktig för oss, än idag.

Och här har vi en recension av Per Engdahls Fribytare i folkhemmet. Nationalisten Engdahl (1909-1994) hade sina poänger när det gällde en alternativ, traditionellt förankrad syn på detta land (låt vara att jag inte är 100%-ig anhängare av allt han ansåg).

Här är ett referat av en recension som förekom i Nya Tider i våras. Det gällde min bok Ett rike utan like. Och recensenten tycks ha gillat den.

Och härmed en följetong, en politisk thriller. Den handlar om Melina Starr, agent i befrielsen av Sverige.

- - -

Härmed några fler länkar till bloggens förflutna. Först fyra inlägg om mina böcker:

. Science fiction från höger.
. "Actionism" -- presentation på svenska.
. "Eld och rörelse" åter tillgänglig.
. [på engelska:] "Redeeming Lucifer".

Härmed fyra texter om svensk kulturhistoria:

. Reportage: kyrkogården här i stan.
. Edith Södergran: krigiskt sinnelag.
. Bertil Malmberg hedras i Härnösand.
. Boye: Kallocain (1940).

Slutligen dessa fyra inlägg om diverse, speciellt utvalda av mig eftersom de representerar bloggen ganska bra:

. Det blir inte storkrig: debattinlägg från 2013, ännu aktuellt i den krigsnoja som tycks råda...
. Äreminne över Starship Troopers, en radikalhögerbibel för vår tid.
. Esoterisk krönika kring det gamla Egypten.
. Ett reportage från när jag besökte Leningrad 1987.

- - -

Mer finns att länka till på denna blogg. Men då fick jag hålla på länge.

Jag nöjer mig därför med det ovan sagda. Och hälsar er välkomna att följa bloggen även i fortsättningen.




Relaterat
Botniabanan
Lindbohm: Frostens barn (1980)
Ett rike utan like
Redeeming Lucifer
Bild: Robert Svensson

söndag 17 november 2019

Botho Strauss: "Vi måste återupprätta Eros och Soldaten"...


Botho Strauss (1944-) är en tysk författare.




Det var i början av 90-talet. I Tyskland fanns det en författare vid namn Botho Strauss. Han var relativt uppburen inom facket "finkulturell, kvasireligiös författartyp". Dvs. typen som kommer ut på finförlag och recenseras i systemmedia. I bagaget hade han titlar som Tillägnan och Buller, sparsmakad men innebördsrik efterkrigsprosa av gråväderstyp.

Men så, i nådens år 1993, blev han mer än bara en erkänd författare. Han blev kontroversiell. För i och med stridsskriften Anschwellender Bockgesang tog det hus i helvete. Han sa bland annat att dagens kulturliv var urvattnat och nihilistiskt, inriktat på materialism och banalitet. Det behövde en injektion av allvar, av uppriktighet, av traditionalism.

Gott så. Men att säga det var inte lätt. Ty för vänsterismen i den tidens tyska kulturliv var detta lika med hädelse.

Så Strauss blev sedd som en paria. Men han fortsatte att ge ut en eller annan bok på finförlag. Såsom Kopistens misstag (2000), en rapportbok från hans vardag på forna östtyska landsbygden, med fortsatt kritik av Tyskland moraliska och kulturella elände.

- - -

I sin debattskrift från 1993 sa Strauss bland annat: "Vi måste återupprätta Eros och Soldaten". I denna riktning åberopades bland annat Ernst Jüngers skrifter om striden som mental höjare och katharsis.

Och i all blygsamhet har jag själv lyft Eros och Soldaten i mina skrifter.

Eros har fått sitt i alla mina romaner, kanske mest i Antropolis, Till Smaragdeburg och Redeeming Lucifer.

Och Soldatens filosofiska innebörd ligger till grund för både Eld och rörelse och Burning Magnesium. Och den speglas en del i biografin över Ernst Jünger.

- - -

Som ni kan se har artikeln nu, i stort sett, slutat handla om Botho Strauss.

Den fortsätter istället på vad han sa om Soldaten... den fortsätter alltså på temat Soldatenleben.

Texter om soldater... Det finns förvisso andra soldatiska författare i det här landet. Jag kommer bland annat att tänka på Staffan H. Westerbergs Fågelbröstet (1995). Den skildrar en svensk som går med i Airborne Rangers och sätts in på Grenada 1983. Det är OK skildrat men något i sak nytt har han inte att komma med. Det där filosofiska djupet finns inte. Men visst, boken levererar i stort sett litterärt.

Fler svenska fictiontexter om krig kommer jag inte på. Olov Jonasons Parabellum (1947) är nog bra i sin art, i genren "stilmedveten kortprosa". Det är svensk beredskap 1939-1945. Men det är ingen soldatisk zenbuddhism vi får.

För rena krigsmemoarer, nämnvärd svensk sakprosa, har vi såklart en sådan bok som När Finlands sak var min av Orvar Nilsson (2002). Skildringen av de hårda striderna i Finland 1944 är "över medel".

Vi har även Det röda massanfallet (1951) av Gösta Borg. Borg spränger ställvis gränserna för sakprosa och ger oss östfronten i impressionistiska bilder.

Soldaten är i detta verk återupprättad, vill jag mena.




Relaterat
Eld och rörelse
Jonason: Parabellum
Burning Magnesium recenserad på Motpol
Det röda massanfallet
Min bok om Ernst Jünger
[På engelska:] Redeeming Lucifer
[På engelska:] War as Being

tisdag 12 november 2019

Fire: Some Informal Remarks


"Fire, I'll take you to burn / fire, I'll take you to learn..."




Fire yoga... to be willfully consumed by the fire from within.

This is about burning up, leaving no trace. Like the seers of the magic ring Castaneda belonged to.

These Amerindian seers could choose the moment and the way of departure from this world. How? -- By being “consumed by a fire from within”. They mysteriously vanished from the face of the earth in this way (Castaneda, The Fire from Within, 1984, p 13).

With willpower-and-vision they evoked the interior flame, burning their bodies to ashes, freeing the soul.

- - -

The old Hindu hero Dhṛtarāṣṭra also perishes in this way, by internal fire. This we read in Bhāgavata Purāṇa, 1.13.

As a meditating recluse this king has gone through all the stages of dhyana yoga. Primarily, this means withdrawing your senses from the world. It also means meditating on the nature of God, fusing your soul spark with the eternal light.

Finally, the king burns his body to ashes by a willfully evoked magic fire – from within.

- - -

Merge with the sacred fire! Meditate on the hidden flame in the heart!

Akin to this might be the Buddhist method of kasina tejo. Kasina means method, tejo means fire.

According to a friend this is about concentrating all one’s thought on the concept of fire. Then, a fire should arise in the body which literally could consume you.

- - -

In other words, I guess you could say: I am the fire from within, burning up this mortal coil... / I am the eternal golden flame, burning all materialism to ashes – / consuming everything, leaving nothing behind, / blown away, outta sight, in one stroke... / Matter is energy, E=MC2.

- - -

My nature is fire. Details aside, I'm kinda flaming, shiny, ardent.

Like: my debut in 2007 was entitled Eld och rörelse, meaning Fire and Movement [link to Swedish post].

Then it was Burning Magnesium (2018).

And this year, 2019, I published the poem I Am the Holy Flame (in We've Seen the Same Horizon, the Red Salon anthology of 2019):
I am the Holy Flame,
I am the Holy Fire...

I am the flash in the firepan,
fire and movement preaching man.

Burning all materialism to ashes.

I will burn it to ashes, then burn the ashes.
- - -

Fire is my favorite element.

Fire is my element.

My star sign is Sagittarius. Whose characteristics are fire and movement. It is a mutable fire sign.

William Blake was also Sagittarius. And in his art there was a lot of flames and movement.

- - -

One of the first pop songs I remember hearing was Fire with Arthur Brown (1968):
Fire, I'll take you to burn
Fire, I'll take you to learn
I'll see you burn

You fought hard and you saved and earned
But all of it's going to burn...
This haunting song made an impression on the young me.

Or, you could say: I was already aflame. The song spoke to my latent, fiery nature. It confirmed my fiery being.




Related
Castaneda: Words and Concepts
Burning Magnesium
We've Seen the Same Horizon
In Swedish: Eld och rörelse
Painting: Robert Svensson

söndag 3 november 2019

Intervju med mig i Nya Tider


In Swedish. -- Det finns nu en intervju. Med mig. I Nya Tider. Ämnet är Ett rike utan like. Dvs. historien om Sverige som de etniska svenskarnas land. En bok med detta upplägg är som alla förstår helt unik i dagens kulturklimat. Du finner intervjun här.




Jag minns det som igår. Tidigt 2010-tal. Svenskfientligheten grasserade. Antivita krafter härjade.

Det var dags att göra något. Säga stopp! Säga att vi svenskar existerar och har rätt till detta land.

Jag satte mig därför ner och skrev. En historia. Och inte vilken historia som helst. Nej, en SVENSK historia skulle det bli.

Med tiden var manuset klart. Och 2017 gavs boken ut av Logik.

Mer om min bok, vad den betyder och varför du som pro-aktiv svensk bör läsa den, kan du inhämta i en intervju i Nya Tider.

Ett smakprov ur intervjun:
Svensson säger att han som författare vill försöka ge liv åt historien:

– Jag vill ju att det ska vara inspirerande att läsa. Jag har ena foten i akademiska världen. All historia vilar ju i mångt och mycket på torra saker och rapporter, men man ska inte göra det för långt. Jag har skrivit från mitt hjärta. Vad är det som får mig att bli inspirerad av Sveriges historia? Det är krigshistoria, kungar, inspirerande personligheter inom litteratur och konst... Jag har gjort ett egensinnigt urval. Jag tycker att det är en bok som står sig läsmässigt. Läsvänligheten får avgöra ibland vad man fokuserar på och inte, vad man tar med och vad man utelämnar.
Du finner intervjun här.




Relaterat
NyT:s intervju med mig
Mer om boken
Edith Södergrans sinnelag
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)

fredag 18 oktober 2019

Snart är det tolvårsjubileum


Denna blogg har varit igång ett tag.




Denna blogg startades i november 2007. 22/11 var det exakta startdatumet.

Och än är det bara oktober.

Än är det lite tid kvar till bloggens årsdag. Till vad som nu blir TOLVÅRSJUBILEET.

Men i väntan på det kan jag ge er detta inlägg. Med diverse smakprov ur bloggens innehåll.

- - -

Denna blogg har allt. Litteratur, polemik, reportage mm.

Till polemiken hör sådant som detta debattinlägg om en svensk kulturikon, Åsa Linderborg och hennes vurm för Lenin. Det handlar om hur hon ansåg att "Lenin öppnade för en ny kultur."

Själv tar jag ställning mot vänsterism, för en progressiv nationalism. Det visas till exempel i mitt årliga nationaldagstal. Länken går såklart till 2019 års tal.

Jag är också runt och bevistar event i landet. Som denna historiekväll på Svenskarnas hus i år.

- - -

Jag far runt och gör saker. Jag åker Botniabanan. Jag går på sf-kongress. Jag bevistar kyrkor.

- - -

Jag recenserar även böcker. Här är till exempel mina lästips för antiken.

- - -

Det finns bortåt tusen inlägg på bloggen. Så ni har lite att browsa runt i. Mycket nöje.

Och, som sagt, 22/11 är det tolvårsjubileum... mer rotande i bloggens förflutna blir det då.




Relaterat
Min bok om science fiction: presentation på svenska
Min fantasyroman Redeeming Lucifer
Länkar till noveller här på bloggen
Tolkiens verk
Lovecraft-böcker på svenska
Tidslinje: konservativ fantastik
Illustration Robert Svensson

tisdag 8 oktober 2019

Good Reads, September 2019


Hereby some short and fast reading tips. This time, we give you "four fantasies" followed by "three realities". A similar post is this one.




C. S. Lewis. The Silver Chair (1953). -- One of the best Narnia books. Superficially it's a bit flimsy and lightweight; yet, seen as a whole, it's rather well-crafted and well-paced. A comparatively serious fantasy in popular, easy-read style. -- The plot is about a quest by two kids, heading for the north of the Narnian world, a quest accompanied by a "marsh-wiggle". They meet giants, they come to a mysterious city of ruins. And they go underground. And they finally meet the man chained to "the Silver Chair"... a very telling denoument of an elegant, witty novel.

Ursula Le Guin. The Tombs of Atuan (1970). -- I had low hopes for this one; however, it was as good as its predecessor, A Wizard of Earthsea (1968). Atuan has a female hero, a priestess ruling over a certain system of caves. A lot of the action is about lurking in these caves, which "drama-wise" might sound odd but it's actually rather exciting. Le Guin has a gift for the fantastic, even for things religious; that is, this isn't exactly an apology for being a trad-style priestess, rather the contrary, but the religious life as such is well depicted.

Roger Zelazny. Nine Princes in Amber (1970). -- A "tough guy" fantasy -- or, an outing into "active nihilism," so to speak. People in fancy renaissance garb battle for power in Amber, a higher realm, the only "real" realm; our world (and other, parallel worlds) are mere shadows of it. This ontological strain gives the book its edge. You might tire of the nihilism and cynicism but the whole of it is rather alluring. -- Zelazny reads like an American Moorcock; and, beyond that, the Yank is overall rather more energetic than the often dejected Brit.

Roger Zelazny. Lord of Light (1967). -- This is an oddity: settlers from Earth create a high-tech civlization on a remote planet, a world where they can style themselves as Hindu gods. How? With the aid of machines of course... So there is no holism, no will, no astral reality in this concept; instead, it's based on the operation of serially working machines. -- To the traditional mind this sounds like an abomination. Why read of plastic gods when you can have "the real thing" in Purânas and Mahabhârata? However, from a literary point of view the story unfolds rather well. It comes to occupy a grey-area of myth and SF, a mix of the archaic and the modern. The mere stylish ability of Zelazny paints an alluring, magical world. So this is a kind of religious fantasy, having the SF basis as a mere, outer framework. -- To depict gods in latter-day fiction is hard. Wagner kind of succeeded in his Nibelungen opera, even though there was always the risk of dragging the figures down into "everydayness". Zelazny runs the same risk here but he kind of pulls it of -- at times. An odd novel, there aren't many like it.

Correlli Barnett (ed). Hitler's Generals (1989). -- Not exactly original but it was OK. It's a "polygraphy" = a collection of bios, written by several authors. On 550 pages we get to hear about cirka 20 German WWII generals. And there is some repetition and some divulging of not so sensational facts. However, some things were new even to me and I liked to read about these guys: Ludwig Beck, Franz Halder, Alfred Jodl, Walter von Reichenau, Erich von Manstein, Kurt Student.

Nick Carter. The Treason Game (1982). -- Of course the author isn't "Nick Carter". This is one of the modern Nick Carter novels, the "Killmaster" working for the fictitious US agency AXE. The author of the book is (according to this source) said to be one Joseph L. Gilmore. The book is rather unusual; it plays in the US (Washington DC; Utah; and not some in exotic outpost), and as the title intimates it's about treason. This time, Carter can't just operate and fulfill his task, no; due to infiltration of the US government Carter finds himself alone and double-crossed in his own land. But he keeps his honor clean, does some mopping up in the treacherous ranks and succeeds in saving the US in the end. Overall rather tight and comparatively credible. And, it's told in the first person; that's how Nick Carter novels should be. The third-person narrative just doesn't work so well in this series, giving a comparatively weaker and more pallid impression. -- In James Bond terms, this novel presents a philosophically interesting "license revoked" situation. Cf. the 1989 Bond film, "License to Kill," whose working title was "License Revoked". And I figure that, overall, a comparison with Bond is apt because Nick Carter was a viable American counterpart to James Bond. Carter was created with JB in mind (secret agent licensed to kill, the boss of the agency is a kind of father figure, some beautiful women are encountered during the operations, the Cold War is a constant reference etc.). Bond is British and Carter is American; Bond has his unique style, Cartes has his.

Bryan Cooper (text) and John Batchelor (illustrations). The Story of the Bomber 1914-1945 (1974). -- The prominent feature of this book is the illustrations. Except for a handful of photos every picture in this book is hand-drawn; profiles, perspective drawings, cut-away drawings, all done especially for this volume. In both black-and-white and color. This makes the book a good read in the realm of large format fact books. The text is also OK, telling the story of bomber aircraft from before WWI and up and until the end of WWII. The most interesting part was reading about the inter-war years, when in the 30's a great step toward modern aircraft construction was made by having all-metal monoplanes, symbolised by American designs like Lockheed Electra and Douglas DC-2. Before that the norm was (kind of) double-deckers of wood clad in doped fabric.




Related
Good Reads, May 2019
The Faustian Era Goes Ever On

torsdag 26 september 2019

Book News: We've Seen the Same Horizon (2019)


A new poetry anthology is out. I'm in it. And so are many others. Because, as the title says, "We've Seen the Same Horizon"... A conceptual revolution is brewing in the West -- a transition from defeatism and materialism to willpower and vision.




The book is 151 pages in trade paperback. Buy it on Amazon.

The editor is Christina Finlayson Taylor.

In the foreword by Robert N. Taylor we read that the state of today's poetry is dismal: "In the academic world we have 'poets' being milled out from creative writing classes that presupposes that anyone can be a poet".

Mediocrity, everyday babble, lines that doesn't sing and swing -- that's the mainstay of Western poetry today.

Also, it doesn't mean anything. It's a language game by tired dandies.

How different, then, with the current anthology...!

This is a clarion call for meaning and willpower, for seeking strength in your own cultural and ethnic heritage.

"We rise. And then we stand" as Juleigh Howard-Hobson says in "Per Aspera Ad Astra" [p. 12]. Truly unique words in today's poetry. Strong and arousing words.

My own poem "I Am the Holy Flame" tries to capture the same arousing feeling:
I am the Holy Flame,
I am the Holy Fire...

I am the flash in the firepan,
fire and movement preaching man.

Burning all materialism to ashes.

I will burn it to ashes, then burn the ashes.

[p. 28]
Arise, awake! The Northern heritage beckons you. As I say in "Palearctic Grandeur":
I awake at night in the peace of 62 degrees north.
The moon speaks in silvery runes about the
coming grandeur of the Nordic regions,
the Palearctic zone and beyond.

[p. 46]
And as for women, I say to them, "be a valkyria" -- for she might historically "be gone but her mindset lives on" [p. 126].

There is more. The book has some additional poems by me, and there are good ones by Siegfried Manteuffel (both in German and English, a fine gesture), Carolyn Emerick, Albie A. Gogel, Christina Finlayson Taylor, Jason O'Toole, David Yorkshire, etc.

In all, a very fine collection. I'd say: like the music of Bach, it's a unique mixture of strength and beauty.

Buy the book on Amazon.




Related
Be Superman, It's Easy
Burning Magnesium

fredag 13 september 2019

Actionist Epigrams


These are epigrams. Laconic, succinct wisdoms. In the spirit of Actionism. -- To be precise, you won't find these sentences in that book, the 2017 basic document. These are "further adventures of Actionism"... -- A presentation in Swedish of Actionism is given in this post.




The thing becomes a symbol when BEING shines through.

- - -

I walk around town with a body language that says, “I AM”.

- - -

Keep going until the movement becomes a state. Then time and space will collapse into a black hole that is you.

- - -

Honor death, cherish life.

- - -

In both peace and war there’s no irony. They are elemental states.

- - -

Transcending material reality and the empirical mood in favor of invisible forces, levels beyond space-time affecting matter...

- - -

Contempt as a lodestar? Snobby indulgence? Why not. The world itself is a spectacle. The truth is gained, not in the hazy confusion of “the everyday world, the city square”. It’s gained in the sublime palace on the heights above the city. Here you can quote Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort: "The best recipe of the philosopher for our attitude towards the world: cheerful irony and contemptuous disregard.” – To this we have the ideal of Swedish poet Bertil Malmberg: “Dignity, gravity, contempt."

- - -

Reading is breathing, breathing is reading.

- - -

How to become a superman: just say to yourself, “I am superman,” again and again. How often you can say this depends on YOU – on your stamina, your willpower, your persistence of vision.

- - -

This is the Way, the Golden Path... to majesty, peace and prosperity, everything: wishing it, wanting it, getting it.

- - -

Actionist enemy No. 1: weakness of will.

- - -

A man who has worked through at least 51% of his karma, who is C3 = Calm, Cool and Collected – and who can RIA = Rest In Action, is a virtual superman – a spiritual superman.

- - -

The moment you discover WILL = a surging rush of power.




Related
I Declare You the Spiritual Superman
Actionism -- How to Become a Responsible Man (2017)
In Swedish: En presentation av Actionism
Painting by Robert Svensson

tisdag 13 augusti 2019

Rapport: historiekväll på Svenskarnas hus 29/6 2019


In Swedish. -- I somras höll jag ett föredrag på Svenskarnas hus i Älgarås. Det var den "Historiekväll med Lennart Svensson" som tidigare utannonserats här på bloggen (DFS originalannons här). Härmed en rapport från evenemanget. -- Fotot ovan föreställer mig i talarstolen på Huset 29/6; foto Daniel Frändelöv.




När jag bjöds in av DFS att hålla föredrag på Svenskarnas hus tackade jag ja direkt.

Dels hade ju Daniel Frändelöv och jag gjort en historiepodd under våren. Ämnet var min svenska historia, Ett rike utan like. Och nu, för det event som skulle hållas, var ämnet samma sak, Ett rike utan like och vad den betyder. Så det kändes naturligt att runda av denna "historievår" med detta evenemang.

Dels hade jag följt etablerandet av Svenskaras hus sedan öppnandet tidigare i år. Det hela är en inspirerande grej helt enkelt, "ett plejs för såna som oss" som Ebba Grön sjöng en gång i tiden. Ett helt hus ägnat Sverigevänlig verksamhet. Dessutom helt öppet; inget hemlighetsmakeri behövs. "Här är huset, här är vi" liksom (även om säkerhetstänkande förstås ännu behövs).

Jag bokade in lördagen 29/6 och började planera. För föredraget gällde 2 x 45 minuter med paus emellan. Jag skrev lite stolpar att hålla mig till. Och så skulle jag ha med boken -- Ett rike utan like -- för vissa centrala citat att belysa det hela med.

Talet skulle gå bra, det kände jag på mig. Resesättet (50 mil fågelvägen) fick bli bil. Jag funderade iofs på om det skulle bli köer där i Sveriges hjärtland (Västerås-Örebro) osv. Risken fanns, det var typ första dagen på semestern för många. Men jag var tidigt ute så det gick bra.

- - -

Jag körde alltså ner. Från Norrland till Västergötland. Vädret bjöd på lite regnstänk söder om Sundsvall men annars var det utmärkt. Det var kort sagt en ljuvlig resa, detta att köra bil på en sommarmotorväg med lagom trafik. Tåg och flyg kan nog vara bra ibland men för detta var bil det enda sättet.

Det var Actionism helt enkelt. Movement as a state.

Efter X antal timmar bakom ratten kom jag så till Älgarås och Svenskarnas hus. Solen sken, jag bekantade mig med folk. Bland annat Daniel Frändelöv och Dan Eriksson. Trevligt att mötas IRL.

Jag hade god tid på mig att förbereda mig för talet. Jag la även upp lite böcker för beskådande. Dels Ett rike utan like, dels lite annat smått och gott ur min produktion.

- - -

Folk strömmade till och vid femtiden var det dags att hålla talet.

Först sa Dan några väl valda kring varför Ett rike utan like är så viktig: att det är en bok som förklarar för mannen på gatan att vi etniska svenskar existerar och har rätt till detta land. Det är en bok som kan väcka svensken ur sin slummer och ge henne en historisk identitet. Ingen annan nyskriven svensk historiebok, och få andra böcker öht, säger detta. -- Jag minns inte exakt hur orden föll men typ så.

Sedan gick ordet till Daniel Frändelöv som berättade om ett gammalt (900-talet) svärd som DFS fått sig till skänks. Jag tog sedan vid, höll fram svärdet och berättade vad svärd kunde betyda för vikingatidens personer, såsom Hervor i Hervarasagan. Hon, efter att ha fått sig sitt fäderneärvda svärd Tyrfing, sa ju att hon hellre hade ett gott svärd än var härskare över hela Norge...

Det är individens makt över världen och sig själv, symboliserad i att svinga ett svärd. Återigen, rena Actionismen.

Även sentida valkyrior har hyllat svärd, såsom Edith Södergran:
O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig.
Du skall icke vila
innan jorden är en trädgård, där gudarna drömmer vid underbara bägare.
Detta finns citerat på s. 427 i Ett rike utan like. Och nu kunde jag läsa upp det för publiken ifråga -- för historiekvällsbesökarna, där i hörsalen på Svenskarnas hus.

- - -

Sedan höll jag huvuddelen av mitt tal. På temat "vi svenskar existerar och har rätt till detta land". Exemplifierat med den historiska begynnelsen i Tacitus' sviones (= svearna), dvs. hur vi, Sveriges germanska majoritetsbefolkning, levt i detta land sedan urminnes tider. Det handlar med andra ord om Sverige som nation (parallellt med Sverige som stat, kultur och rike).

Jag läste även ur boken från sidan 209 där det polemiska tonläget skruvas upp, à la:
Så, ärevördiga medieelit och akademiska historiker, finns Sverige eller inte? Har svenskar existerat som en historisk verklighet sedan urminnes tider? Har gult och blått förekommit som nationella vapenfärger sedan medeltiden? Ropade Karl XII vid Poltava ”svenskar, svenskar” eller inte? – Den som betvivlar detta har ett omfattande förnekelsearbete framför sig.
Sist citerade jag ur sluttampen i boken, där jag efter en tur IRL i Svealand sitter på Stockholms central, ser på de nationalistiska konstverken (Åreskutan, Leksands kyrka, Vadstena slott mm.) och reflekterar över traditioner.

Och de traditioner vi Sverigevänner stödjer oss på har ju flera tusen års hävd. Medan mångkulturismen bara är några decennier gammal. Därför kommer vi att vinna kulturkriget.

- - -

Talet blev uppskattat. Många sa det till mig efteråt.

Efteråt blev det även tid för mingel, boksignering och förtäring av diverse. Man kunde sitta ute i den ljusa sommarnatten. Och det gjorde vi och pratade om historia mm. Väldigt trevligt.

In alles var det ett lyckat event på ett lovande ställe, Svenskarnas hus. Huset var i princip färdigställt även om detaljer ännu återstod att fixa. Intrycket var prydligt, ja riktigt ståtligt. Åk dit vetja, det måste ses på plats. Upplev stämningen,"feel the power" liksom. En unik institution i den Sverigevänliga rörelsen. DFS webbplats har ni här.

- - -

Härmed lite bilder från eventet.



1. Entren till huset.





2. En infolapp om eventet.





3. Dan Eriksson och Daniel Frändelöv i baren.





4. Jag och Marcus Follin, även känd som "The Golden One". (Follin är i dagarna aktuell med boken Dauntless.)





5. Samkvämshörna.





6. Hörsalen.





7. Boksignering.





8. En episod från hemvägen: på söndagen vaknade jag utsövd på mitt nattläger. Klockan var typ fyra på morgonen. Och jag drog iväg i min bil. Frukosten bestod av en knäckebrödskiva och lite kvarbliven Festis... men jag tänkte att man framåt åttatiden kanske kunde fika längs vägen. Det var med andra ord en skir midsommarmorgon, med en tämligen tom motorväg sträckande sig framför mig, men situationen något svältbetonad pga. den påvra frukosten. Men se...! Efter cirka en timmes färd fick jag se en skylt längs vägen, en skylt som talade om en dygnet-runt-öppen bensinstation. Och den var verkligen öppen och där kunde jag få mig te, bulle och en chokladbit. Ett gudasänt näringsställe, på min ära.





9. På väg hem efter välförrättat värv.




Relaterat
Ett rike utan like
Actionism -- presentation på svenska
Det fria Sverige: hemsida
Min bibliografi

tisdag 6 augusti 2019

Lästips, augusti 2019


In Swedish. -- Det är dags för lite snabba boktips. Ett liknande inlägg är detta.




Niklas Zetterling. Blixtkrig! 1939-1941 (2008). -- En likstel skildring med negativa slutsatser: någon tysk doktrin fanns inte, någon revolution i krigföringen förekom inte, Ludwig Beck var inte negativ till strategisk pansaranvändning... detta är knappast epokgörande forskning. Läs Trotylstorm i öster istället. Jag har iofs inte forskat i några arkiv. Men jag har en relaterbar stil. Zetterling däremot har ingen stil alls. Att läsa Blixtkrig! är som att ta del av en robotskriven text.

Lars Wideräng. Stjärnklart (2014). -- Civilisationen går under... men K3 Commandos klarar skivan! Man måste med andra ord införa militärstyre. Endast det står för tillräckligt ansvar med auktoritet om allt går söderut. Detta sci-fi-verk (första delen i en trilogi) gör nästan författaren till en folkhemsk Robert Heinlein. -- Även Stjärnklart är en aning stelt skriven men inte så det stör. Underhållningsvärdet finns där onekligen, samtidigt som det plockas en del milt politiska poänger på hipsters, miljöpartister, dialogpoliser...

F. Scott Fitzgerald. Den store Gatsby (1925). -- Läsvärd, underhållande och stilmässigt elegant (och inte så lång, bara cirka 190 sidor). Dock lite nedslående i sin tomma materialism. Allt är meningslöst. Det enda som kanske ger lättnad är kvinnors kärlek... men inte ens det varar, inte i denna roman, inte för huvudpersonen. -- Så denna "bitterljuva salongsnihilism" är anatema för mig. Men med det sagt, som sklidring av denna värld är The Great Gatsby en njutbar upplevelse. Den ställvisa prosapoesin plus den vitala dialogen är det som fångar mig. Och min faustiska själ nickar åt Gatsby-personens myt, hur han liksom kommer ur ingenstans, en veritabel guds son. Detta sägs uttryckligen i texten. Plus att han hade snygg handstil, "ett kungligt drag"... så é de ju. -- När Fitzgerald höll sig ifrån alltför dystra, materialistiska "visdomar" och mer rakt på sak skildrade nyanser i 20-talets amerikanska medelklass- och överklassvardag, så var han tämligen outstanding.

Jan Myrdal (red). Jules Verne-magasinet – en antologi ur 1940-talets populäraste novellmagasin (1993). -- Detta är en riktigt bra samling översatta anglo-amerikanska sf-noveller från 30- och tidigt 40-tal. Nästan allt är läsvärt, underhållande och även tänkvärt. Och till saken hör alltså att det är texter ur en svensk tidskrift från 40-talet, Jules Verne-magasinet. Den var populär under krigsåren (upplaga som mest 80.000). Och det var sf-materialet som skapade profil. Sedan fanns även allmänna äventyrsnoveller, serier och diverse featurematerial (som träningstips och "veckans svenska stålman"), men det var sf:en som definierade magasinet. Som Edmond Hamiltons charmiga space opera, Kapten Frank, som alltid gick som följetong. Och översatta sf-noveller. Av dem som bjuds i denna antologi framhåller jag gärna, utan vidare kommentar, Walter Kubilius, Journey’s End, 1943, i JVM 31/1945 som “Resans slut”; John Russell Fearn, Secret of the Buried City, 1939, i JVM 8/1941 som “Den begravda staden”; Eando Binder, “Kapplöpning med tiden” i JVM 2/1941. Alla har dessutom sina originalillustrationer återgivna; slående sf-konst. -- För övrigt kan nämnas att Robert Heinlein hade sin svenska debut i JVM. Det var som pseudonymen Lyle Monroe med ”Varde ljus” (Let There Be Light, 1940) i 4/1941. Också denna ypperliga text återges i Myrdals antologi. Jan Myrdal har alltså gjort urvalet. Han bidrar även med ett förord som livaktigt berättar om den roll JVM spelade i hans och 40-talets svenska verklighet. Därtill finns en avslutande kommentar som ger en del basfakta för den som är helt främmande för sf, JVM och allt det där. Samt ett index över alla sf-noveller som förekom i JVM.

John-Henri Holmberg (red). Häpna! – en bok om 1950-talets tongivande science fiction-tidskrift (2015). -- Här har vi en bok som påminner om den ovanstående: ett äreminne över en svensk sf-tidskrift, i form av återtryck av några noveller samt förklarande bakgrundsmaterial, index mm. Jag gillade JVM-boken något mer men Häpna!-boken är för den skull inte fy skam. Tidskriften Häpna! introducerade begreppet "science fiction" i Sverige och den startade sf-fandom. Novellerna var genomgående, från början 1954 till slutet 1965, av god kvalitet: alltifrån idémässigt djärva koncept till underhållande berättelser. Dessutom förekom rätt många texter från Storbritannien; UK var inte negligerat på USA:s bekostnad. -- Jag äger själv några nummer av Häpna! och kan intyga att det mesta i dem är läsvärt. Rak, underhållande sf med tillräckligt spekulativ vinkel. Och ibland med litterär knorr. Så den som hittar Häpna! på antikvariat bör slå till. De kommer inte att bli billigare med åren. -- Holmbergs antologi är OK i sitt novellurval. Det är lite Clarke, Sheckley, Anderson osv. Än bättre är att svenska författare därtill återges, såsom Dénis Lindbohm med "Ljuset i dina ögon" (5/1958), en skarpskuren, lätt tragisk berättelse om utomjordingar som landar. Detta är Lindbohm när han är som bäst. Dessutom har vi Bertil Mårtenssons "Femte resan" (2/1964), om en rymdpilots vedermödor, allt med psykologiskt inträngande nerv. In alles en lovande text som pekar fram mot senare storverk. (BM hade för övrigt debuterat i magasinet i 12/1963 med "Urhemmet".) -- Boken ger förutom noveller även nyskrivet featurematerial som presenterar tillkomsten för Häpna! jämte dess utveckling, karaktär osv. Och man får veta en del om 1950-talets sf-utgivning, man får index och allt man kan begära. Så boken är värd sitt salt. -- För övrigt förekom min favorit Robert Heinlein rätt flitigt i Häpna! Novellerna The Long Watch, Logic of Empire, We Also Walk Dogs, Elsewhen, Misfit översattes och publicerades under magasinets karriär. Dock återges de inte i denna antologi. Och i strikt politisk mening har den radikalkonservative läsaren föga att hämta i denna bok. JVM-antologin är i så fall mer passande; här ges vi till exempel en del "superman heroism" i sf-form medan Häpna!-antologin är mer mainstream-sf till sin karaktär.




Relaterat
Noveller av Dénis Lindbohm
Bertil Mårtensson
Heinlein: Starship Troopers
Trotylstorm i öster

tisdag 9 juli 2019

Svensson: Det flammande svärdet (novell)


This is a short story in Swedish. -- Det går inte en dag utan att det rapporteras från käbbel i Mellanöstern. Det ryktas om krig med Iran. Man får visioner av "Den tolfte imamen", Nostradamus och annat. Det är onekligen hippt dessa dagar att vara Cassandra, domedagsprofet, Jesaja...! -- Vi går mot intressanta tider. Härmed följer en novell på temat apokalyps och världsundergång, en mustig skröna om världsbrand och fall. Känsliga läsare varnas.




Han drog svärdet och såg att klingan glödde. Och när han svingade vapnet sköt lågor ut från det -- långa, heta, förtärande eldslågor som satte allt i brand. Han såg elden sprida sig och det var precis som det skulle vara...!

Träd började brinna, gräs började brinna, buskar, blommor, allt... Och han tänkte: "Världen ska brinna, allt ska gå upp i rök... ty denna era har nått sitt slut. Det återstår bara en storstilad final. Och jag ska åstadkomma denna final, denna lysande slutakt...!"

- - -

Mannen som drog svärdet hette Smargon. Han bar hjälm utan visir, kyrass, svart kappa, blå vapenrock, ridbyxor av grått skinn och stövlar med nervikta kragar. Hästen han red var vit och hette Branko.

Smargon hade varit på jakt efter det ovannämnda, ödesdigra svärdet rätt länge.

Han hade sökt all världen kring, överallt i det fagra Taigaland, efter detta svärd kallat Morfing -- detta Kerubernas svärd, detta flammande svärd. Sedan hade han gett upp letandet. Åren gick. Men under ett annat äventyr fick han en ledtråd -- och den hade han använt nu, när han gav sig ut på sista etappen i sökandet.

Beslutet att ge sig ut på sista etappen hade tagits under ett fältslag som gått i stå. Han beslöt sig för att hämta Kerubernas svärd för att bryta dödläget. Samt för att bränna ner världen...

Sådan var han, Smargon. Ett gudarnas redskap som befann sig bortom gott och ont, bortom småaktig vardagsmoral.

- - -

Den avgörande ledtråden ledde Smargon till en byggnad kallad Nilydons tempel, beläget i Taigalands sydliga nejd kallad Sydland. Och en vacker dag nådde han det.

Det var i detalj så att han en solig eftermiddag red genom en dunge och fick se en vit byggnad skymta mellan träden.

"Minsann", sa han till sin häst. "Det ser ut som en byggnad där framme."

"Onekligen", sa hästen, ty den kunde tala.

Man red fram, kom ut på en öppen plan av hårdstampad sand och fick se templet i all sin prydno. Det var vitt, hade fyra pelare framför entrén samt ett triangelformat gavelfält ovanför pelarna. Det hela var beläget i en nog så fridfull glänta, inramad av pinjer och cypresser och belyst av middagssolen.

Smargon satt av och gick in. Väl inne i templet såg han svärdet ligga på en katafalk. Men inte nog med det, för bakom katafalken stod en man i skinande vit särk med guldbälte. Hans ansikte var lugnt och upphöjt, hans hår var vitt som snö. Han sa:

"Välkommen, Smargon. Jag är Svärdets ängel. Och du är Ödets man. Du är Den utvalde. Du och ingen annan ska ta detta svärd, Morfing, och dra eld över världen."

Smargon nickade, ty han visste mycket väl vad svärdet kunde göra. Han var besatt av att finna det och nu hade han nått sitt mål.

Ängeln fortsatte:

"Eldbegängelse -- på världsomfattande nivå...! Det är dagens lösen. Ty världen måste straffas, den ska lära sig en läxa, lära sig veta hut... Världen ska lära sig att materialismen, som den är inriktad på, är en återvändsgränd. Materien ska förgås och endast själen ska bestå. Folk ska besinna sina synder och lära sig att själen är odödlig medan kroppen är förgänglig."

Smargon nickade. Ängeln tillade:

"Denna kultur har nått sitt slut. Den kan endast hoppas på en storslagen final -- och den finalen, min käre Smargon, det vet du vad det är, eller hur...?"

Smargon tog av sig hjälmen och sa:

"Jag kan bara gissa: att dra eld över världen."

"Precis," sa Svärdets ängel. "Du ska som ett gudarnas verktyg bränna ner världen. Kanske kan sedan en ny värld spira ur askan. Men det är sekundärt i sammanhanget. Ty du ska inte tänka på vad som kommer hädanefter; du ska sätta en ände på den nuvarande kulturen, bara det. Du ska bränna världen, låta den förtäras av flamman. Du är en gudainkarnation, du är besatt, du är en nedstigen gud, en avatar -- så du har inget val. Ta svärdet, rid ut och bränn ner världen, bränn skog och bygd, bränn hela Taigaland till aska...!"

Det var ord och inga visor det. Inget fanns att tillägga -- så Smargon nickade bara, gick fram till katafalken, tog svärdet med sin balja och gehäng och omgjordade sig med det hela. Svärdet utstrålade en tydligt kännbar värme.

Så tog han på sig hjälmen igen, såg på ängeln och sa: "Farväl, Svärdsängel..."

"Farväl, Ödets man," svarade den vita uppenbarelsen, svärdets väktare i egen hög person, självaste Svärdskeruben.

- - -

Beväpnad med klingan red Smargon iväg från templet. Han manade på sin häst -- och nu hände något märkligt, hästen lättade från marken och flög. Den for fram i skyn -- ty likt sin ryttare var hästen nu besatt av högre makter, den var i gudomlig extas. Det var svärdet Morfing som förtrollade dem båda.

Smargon red i skyn, drog svärdet ur baljan och såg genast flammor emanera från klingan. Åsynen berörde honom knappt: enorma flammor som från vapnet sköt ut i alla riktningar, och som satte den skog de flög över i brand på ett ögonblick.

Smargon flög vidare, svingade svärdet och satte eld på skogar och fält, städer och bygder. Lövskog och barrskog, buskar och snår, ängar och hagar -- allt blev lågornas rov. Ödemark och bygd, slätter och berg -- ingen av Taigalands nejder undgick den flammande förödelsen.

Och ingen levande varelse undgick heller denna eldstorm. Djur, fä och kräk av alla slag ljöt en död i flamman; fyrfotadjur och fåglar, kräldjur och insekter, vilda djur och tama djur: alla blev lågornas rov.

Och män och kvinnor, ungdomar och barn drabbades också. Alla jagades av Den Röde Hanen, nåddes av flammor, tog eld och brann som facklor.

"Så ska det vara," sa Smargon från sin utsiktspunkt i skyn, "så ska det gå till! Brinn, baby, brinn! 'Tänd blixten, som slår ett folk av år med elände!'... 'Bryt ut, efterlängtade oväder!' Rid på eldstormen och surfa på stållavinen!"

Detta sa han. Och han gjorde det inte förgäves -- ty allt började som sagt brinna där han sprängde fram, gula lågor slog upp var han red och svingade Morfing.

Omsider nåddes en plats i centrala Taigaland vid namn Kråkslätten där ett fältslag var igång. Som antytt hade Smargon nyss deltagit i detta slag. Men sedan det gått i stå hade Smargon fått lust att hämta Kerubernas svärd för att bryta dödläget... och, dessutom, bränna ner hela världen för att lära den en moralisk-ontologisk läxa.

- - -

De kämpande härarna gjorde en paus i stridandet. Ty de fick se ett järtecken i skyn, en ryttarfigur som sken som solen.

Denne himmelske ryttare var Smargon på sin häst som for fram, sändande sin besynnerliga svärdseld över hela slagfältet.

Allting tog eld, allting förgicks: män och hästar, manskap och befäl, även en viss kung Minro som var hans gamle förbundne i slaget. Smargon sände eld över båda härar, skickade bägge ledungarna till nästa värld. Han var inte längre en människa med tanke på vem som skulle vinna, han var ett gudarnas redskap när det gällde att föra Taigaland in i en ny era.

Han var besatt av en gudom, en man i trans, en man bortom gott och ont.

Han fortsatte sin eldritt, red flygande runt på sin vita häst över hela det fagra Taigaland och drog eld över länder han besökt under sin karriär som äventyrare. Han flög således över Dindurel i norr, över Östland och Badringon, över Sydland och Domalion, ja även över det gåtfulla ölandet Memelien i sydväst. Själva luften var eldfängd, därför kunde även denna arkipelag drabbas.

Han drog eld över land och stad, folk och fä.

Och där han for fram i sin eldfängda ritt sjöng han:
Himmel och jord må brinna,
höjder och berg försvinna,
men den som tror skall finna,
att själen, den består...
- - -

Mätt på sitt förstörelseverk red Smargon slutligen upp på ett berg i Badringon, stack svärdet i sin skida och såg ut över världen, såg hela Taigaland gå upp i flammor. Vart han såg betecknades natten av flammor, av rubinröda stråk som korsades och försvann i lointänerna. Luften var tjock av brandrök, av de aromatiska dofter som uppstår vid förbränning.

"Ett sådant skådespel," sa Smargon till Branko, sin trogna, talande häst.

"Ja," sa denne. "Hemska scener. Du har förbränt hela världen, förstört allt! Du är säkert nöjd."

"Ja, jag är ganska nöjd. Jag har ju haft hjälp av dig, min eldfängda pålle!"

Sa Smargon. Och tog av sig hjälm, kyrass, vapenrock och stövlar, drog kappan om sig, la sig ner på marken och sov. Det var knappast "den rättfärdiges sömn" -- för sådana måttstockar gällde inte längre. Han hade som ett gudarnas redskap lärt världen en läxa, straffat den för dess synder, dess materialistiska inbitenhet.

Han hade satt allt till lågan och låtit världen brinna upp; han hade låtit allt förgås i en magnifik lusteld. Han hade bränt ner hela civilisationen för att en ny skulle kunna spira ur dess aska.




Relaterat
Min bok om science fiction: presentation på svenska
Min fantasyroman Redeeming Lucifer
Länkar till fler noveller här på bloggen
Tolkiens verk
Lovecraft-böcker på svenska
Tidslinje: konservativ fantastik
Illustration Robert Svensson

torsdag 6 juni 2019

Reflektioner på nationaldagen 2019


In Swedish. -- Det är 6 juni idag. Sveriges nationaldag.




Det är vår nationaldag idag. Idag hyllas det traditionella Sverige. Själv hyllar jag detta året om, 24/7.

Och jag gör det med denna bok, Ett rike utan like. En historik över Sverige från Hedenhös till våra dagar. En historik med traditionell vinkel.

Tag därför och läs den, om ni vill ha nationalism som sträcker sig bortom just denna dag, nationaldagen.

Jag bedriver nationalism året om. Med bok. Och med föredrag. Om allt går som planerat ska jag till exempel hålla ett föredrag på Svenskarnas hus snart. Det blir den 29 juni. Mer info i denna länk.

Vad som inte sägs i länken är att det även blir bokbord vid detta event. Nya och lite äldre Svenssonböcker kommer att säljas till rimliga priser.

- - -

Så vad har jag då att tillägga? Idag, 6 juni, nationaldagen?

Jag säger som jag brukar vid dessa tillfällen: vi svenskar existerar och har rätt till detta land.

Detta är ett revolutionärt påstående i dagens Sverige. Men sanningen är alltid revolutionär.

Sverige år vårt. Vi tog det från inlandsisen.

De etniska svenskarna har rätt till detta land. Vi bestämmer vad som ska ske med detta "rike utan like".

Hylla därför idag det traditionella Sverige genom att hissa flaggan. Vi kan aldrig få för mycket av "gult och blått" i det offentliga rummet, i stadslandskapet, överallt.

- - -

Vurm för Sverige har annars alltid existerat. Geijer var inte den förste svenske historikern. Olof von Dalin var igång före honom. Och före honom vurmade man för fornnordiska antikviteter; under 1600-talet.

Så blotta känslan för Sverige är inte något nyuppfunnet. Vi svenskar har alltid gripits av det förgångna.

Gripenhet... Ergriffenheit heter det på tyska.

Bertil Malmberg gjorde detta till en del i sin livshållning. "Värdighet, gripenhet, förakt" kallade han det.

Jag har i stort sett samma ambition: en strävan efter värdighet, av höghet. Att höja sig över platthet och vardagsfetischism.

Därtill en strävan efter gripenhet, att känna sig berörd av något annat än priset på köttfärs.

Och förakt: förakt för slentrian.

Detta är en gångbar attityd allmänt. Och för en historievurmare.

Med det önskar jag er en trevlig nationaldag.




Relaterat
Historiekväll på Svenskarnas hus
Nationaldagen 2017
Ett rike utan like
Bertil Malmberg
Akvarell: Robert Svensson

fredag 17 maj 2019

Good Reads, May 2019


Some good reads lately. Mostly way-out stuff. -- A similar post to this one can be found here.




Frank Herbert: Dune (1965). -- A reread. Damn good. "Every word a preachment, every paragraph a sermon, every chapter an epic"... Along with the Heinlein opus 1939-1959, C. S. Lewis's Narnia and space novels, and Tolkien, this is the core conservative fantastika. As I've said in this book. -- Herbert's novel (part 1 of the saga; even part 3 and 4 are kinda remarkable) astounds you every time, there's wisdom all over it (and drama, psychology, echology...). The style is a bit pedantic but everyone writes like this now, psychological introspection is the mainstay of almost every novel. Herbert does it within an enjoyable framework: a traditional, conservative framework, all with a futuristic twist. More about Herbert's Dune saga in this book.

Emerald Tablets of Thoth (1930 translation). -- Strong and shiny. And not so hard to understand if you've read The Ancient Secret of the Flower of Life by Drunvalo Melchizedek (2000) first. -- Follow Thoth as he grows up on Atlantis and becomes a master of wisdom. Eventually he is taken to the mysterious, interdimensional Halls of Amenti where he meets the Lords of Creation. He even meets Death and after that becomes immortal. Then Atlantis goes under -- but Thoth and friends escape in a vessel and go east to found the Egyptian culture. He builds the sphinx, he builds the pyramids... This and more in an immortal perennial classic. Online version here.

Arthur C. Clarke: A Rendez-Vous with Rama (1973). -- This one came after 2001. And it turned out that Clarke couldn't write another 2001. Of course he couldn't. That one was "one in a lifetime;" in Rama he settled for less. And Rama isn't essential reading. However, it does have its allure... An alien object soars into the solar system and a mission is sent to investigate it, basically, this empty can of enormous proportions. 50 km long. The inside is explored. There's a city in it. Empty. And so the story ends without any special denouement. Disappointing. Yet, in the dry descriptions, and between the lines, there are some hints of alien presence, cosmic eternity and all that. More about Clarke in this book. And in this post, a review in Swedish of the Rama novel.

Ray Bradbury: The Fire-Balloons (1950). -- One of the stories in The Martian Chronicles. This one is about religion. Some narrow-minded Christians go to Mars to preach and missionize. However, in the wilds they encounter aliens in the form of fire balloons. Because these balloon fellows are advanced this is close to a cliché story (man to be lectured by aliens on his bad ways) but Bradbury almost steers clear of the pitfalls. I remember it as a warm story of belief, of faith. More about Bradbury in this book.




Related
Good Reads, March 2019
Science Fiction Seen from the Right
In Swedish: Möte med Rama
Illustration: Robert Svensson

söndag 28 april 2019

Autointervju, april 2019


In Swedish, an interview with yours truly. An online audio variety is this one. -- Härmed en intervju med mig. Gjord av mig. En tidigare variant på temat är denna. "F" betyder fråga, "S" betyder svar.




F: Du har på senare tid publicerat en del inlägg om rymdens erövring. På denna blogg, på engelska. Som denna. Kan du här, på svenska, förklara vad detta handlar om?

S: Så gärna. Rymdens erövring har jag propagerat för länge och väl, sedan jag 1983 publicerade en fanzineartikel i ämnet ("Ut i rymden människa", augusti 1983). Rymdkolonisering är vägen: att människan ger sig ut i rymden, främst till Mars, och etablerar sig där permanent. Vad det än leder till (terraforming av sagda värld mm.) så är det en typ av STRÄVAN som den faustiska människan måste ha för att inte stagnera. Vi västerlänningar ska ta ledningen i äventyret kosmos: som rymdfarare, erövrare och kolonisatörer.

F: Satsa på rymdraketer alltså, rymdkadetter i det blå? Borde man inte satsa resurserna här på jorden istället?

S: Rymden är målet, jorden är medlet. Vi ska fostra en sund ungdom som tar ansvar och strävar mot högre mål. Vi kan inte ha det som idag med negativism, defaitism och stagnation.

I: Vad har du för bakgrund, Svensson? Du gör påståenden om ditt och datt men kan du "walk the talk"? Har du levt som du lär, med viljestyrka-och-vision?

S: Jag har försvarat detta land med vapen i hand. Se här. Militärlivet är en bra skola i viljestyrka. Vidare så har jag skolat mig till skribent, först i fanzineform, sedan som professionell skribent. Jag hade visionen att bli skribent, och jag satsade allt på att bli det -- och så blev jag det. Vidare så har jag skaffat mig kunskap om tillvaron genom liv och blod, inte bara genom att läsa om den. Jag har till exempel jobbat på krog 1986-1989 och utbildat mig till kock.

F: Du nämnde nyss "detta land", vilket är det?

S: Sverige. Ett land med ett strävsamt folk, de etniska svenskarna. Ett folk som historiskt med hårt arbete, vilja och vision gjort ett kargt land vid polcirkeln till en förebild av tro och tradition i samverkan. Historiskt alltså, fram till cirka 1950. Sedan bar det utför pga. elitens sinnesförvirring mm. Mer i denna bok.

I: Du är som sagt en rymdguru. En förespråkare för rymdkolonisering. Men du är även lagd åt spekulationer om detta, om rymd och framtid och okända världar.

S: Vad tänker du på nu...?

F: Jag tänker på detta: att du har gett ut en bok om science fiction. Och du skriver själv romaner, inom t.ex fantasygenren. Vad är meningen med denna del av din verksamhet? Är det fria fantasier?

S: Fantasier, ja, men inte fria fantasier. Man måste ha ett mönster, ett koncept. Och det har jag. Allt jag skriver är på sätt och vis exempel på Actionism. Jag har ett systematiskt credo inom moral och etik, baserat på en modell för verkligheten.

F: Jaha. Så du är även en moralguru?

S: Ja. Med boken Actionism.

F: Vad är kärnan i Actionism då?

S: "Projicera din vilja på skeendet", kan man säga. Ty vilja måste man ha. Detta är så elementärt. Men många idag har glömt det. De ifrågasätter över huvud taget viljans existens. De reducerar allt till begär... och det är en inskränkt metod. Ty vilja existerar och har gjort det sedan tidernas begynnelse, sedan före till och med Gud. I begynnelsen förenades Urviljan och Urtanken med Ljuset, och därvid uppstod Gud. Gör du detsamma, förena till vilja med din tanke och Ljuset ska skina i ditt väsen.

F: OK. Är det så enkelt?

S: Ja. En Actionist gestaltar sitt liv positivt på metafysiska grunder. Vilja och vision styr honom. Och vilja och vision är något elementärt, en fundamental kraft i universum – något grundläggande för verklighetens natur, för varandet – för den metafysiska basen. -- För, som jag just sa: i begynnelsen var viljan och tanken, ljuset och mörkret. Viljan förenade sig med tanken och valde sedan att gå till ljuset. Så uppstod Gud, sägande ”Jag Är” som bekräftan på denna union.

F: Minsann.

S: Ja. Och en Actionist, görande samma process (vilja förenas med tanke; man väljer sedan ljus istället för mörker) blir en gud i smått, en gud i vardande. Han gestaltar sitt liv positivt enligt fundamentala, ontologiska lagar.

F: Tack för denna utläggning. Nu vet vi lite mer om ditt credo.

S: Väl bekomme.




Relaterat
Actionism -- presentation på svenska
Ett rike utan like
Jag och sf-fandom
Target: Mars
Red Ice: Science Fiction From the Right
Bild: jag på Robert Svensson-retrospektiven i Sundsvall, april 2017.

onsdag 3 april 2019

World History -- A Short Summary


Hereby an outline of history, based on the thought of Rudolf Steiner.




The Whole Series

Egyptian etc. Bronze Age

Antiquity and Medieval Times

Faustian Age





This post takes a look at world history. It portrays the major events of the world from the beginning of recorded history to our times.

My main pattern is borrowed from Rudolf Steiner (1861-1925). I say “main pattern” and by this I mean a specific timeline that he used when discussing the development of man. The purpose of the post is to sketch a framework for tangible developments in political history, as well as for the history of religion, art and technology.

- - -

So, for starters we will need a look at the Stienerian pattern. I mainly use it because it gives us some fresh angles, like letting our era (the Faustian) begin in 1413 – and, in sync with that, having the previous era, the Greco-Roman, begin in 747 BC and end in 1413. For instance, this does away with “medieval times” as a focus; in the Steiner pattern the medieval era mainy becomes the afterglow of the Antique.

I base my pattern on Steiner. And he, what did he base it on? Where did he get this strict, succession of 2,160-year eras from? – He got it from the astrological ages according to the precession of the equinoxes.

- - -

Steiner has depicted the development of man not only on Earth but in the solar system too. I will skip that in this context, concerned as I am with Earth history only. Also, Steiner sketched the development on mythical continents like Hyperborea, Lemuria and Atlantis, and he spoke about the eras of “Ancient Persian” and “Ancient Indian” (which in common terms were rather “pre-historic”). I will skip those eras too (although I personally, as an esotericist, hold these eras and their meaning as rather valid).

Instead, I will start the overview of the eras employed in this post with what Steiner calls “the third Post-Atlantic era,” namely the Egypto-Chaldean, lasting (like the other eras) an astrological age, 2,160 years – specifically, from 2907 through 747 BC. The heartland of it was Egypt and Mesopotamia = the Middle East. That is, this was the era of dynastic Egypt and Sumeria, Babylonia and Assyria. Man now left the spiritual dreaming of the previous age and started to interest himself in his material surroundings. However, there were still some remains of mystery cults, originating on Atlantis, whose teaching gave man a sense of “Paradise Lost”. In the end, after many centuries, man would integrate that “Atlantean,” intuitive, spiritual state with the rational, sober attitude gained in later eras. Such a union is the goal of our current era: the merging of Atlantean clairvoyance with Faustian sobriety. In other words, it’s about the merging of holistic intuition with a rationalistic command of the material world.

- - -

The Egypto-Chaldean era was followed by the Greco-Roman, beginning in 747 BC and ending 1413 CE. The carriers of this culture, Greeks and Romans, hadn’t been part of the civilizations of the previous era; they were strong and talented regarding material culture but somewhat lacking in spiritual talent. However, they too had mysteries and secret masters guiding them, like Hermes instructing Pythagoras and thus starting the whole era.

The Greco-Roman era was one of emerging rationalism and sobriety, giving their image of the divine a highly tangible, and rather beautiful form (q.v. Greek marble statues). However, for the common man this era soon developed into spiritual poverty and materialism, giving rise to a longing for a spiritual resurgence. This even arrived in the form of Jesus Christ, creating a new deal in man’s spiritual development. Spiritual secrets previously kept secret in hermetic societies now became attainable for the man in the street. Ideas of the immortality of the soul and even reincarnation (although the latter soon became suppressed in the West) were shaping the new zeitgeist.

Finally we have our era, the fifth post-Atlantic era, the Faustian, in the pattern used lasting 1413-3573. As intimated this era will be about fusing the intuitive wisdom of old, Atlantic times with the rational, practical, globe-encompassing material culture we call “Western”. Historically Steiner sees the pattern of this conflict, “man vs. nature,” as the main theme of the Western history – that is, as a conflict between the traditional, man-centered wisdom as maintained by the church – while the nature-oriented (and subsequent “materialist”) wisdom is the anti-clerical, “heretical” strain of “Western science”. This, he means, was even the drive between the conflict between Pope and Emperor in medieval times.

Be that as it may. I again stress that the meaning of the current era is this: to fuse Atlantic, ancient, intuitive thinking with the rational, sober thinking of Faustian man. To acknowledge man’s inner (his soul, his spirit) while at the same time being a critical scientist, observing and dominating the outer world. This can be seen as the Steinerian legacy and I, in this post and elsewhere, acknowledge it.

- - -

Some spiritual outlook is needed, even in a world history. The current state of the West, with its official wisdom seeing only “the death of the body and the decay of matter,” can’t go on. A spiritual resurgence is needed. I won’t say more about it now, I have already talked about it in Borderline (2015), but I must for the record state that some spiritual, esoteric approaches is needed when making an outline of world history.

Also, it can be said, that Steiner (whose basic pattern I employ) had a kind of positive outlook on the development of man. Conversely, he wasn’t a pessimist. In a very general sense I of course agree with this. Now, another German who summarized history in sweeping gestures was Oswald Spengler and he was more of a pessimist. So, while not subscribing to his “smoking ruins, the West is doomed”-scenario I nonetheless state that some of his outlook is needed. Like, today, no historian talks of “decline”. Spengler, while maybe overindulging in it, nevertheless can be of some intellectual use when giving “decline” conceptual room.

Further, without going into deeper into the ontology of history, I see Marxist-materialist historians merely speaking of “transition” etc. from this mode of production to that (q.v. for instance Perry Anderson, Passages from Antiquity to Feudalism) as insufficient. How flat and insipid, how overly technical. As a mere counter-image to this I prefer the general Spengler attitude of “form, theme, life, gestalt, inner necessity,” of history and its forms as organisms and not just mechanisms.

Spengler, and Steiner, had feeling in their historical approaches and this is what I, too, hold as an undying ideal when looking at the development of man.




Outline of history
Egypto-Chaldean era: 2907 -- 747 BC
Greco-Roman era: 747 BC -- 1413 CE
Faustian era: 1413 -- 3573 CE




Literature
Shepherd, A. P. Rudolf Steiner och antroposofin (orig. A Scientist of the Invisible, 1957). Stockholm: Natur & Kultur, 1974
Stiener, Rudolf. Grunddragen av vetenskapen om det fördolda (orig. Die Geheimwissenschaft im Umriss, 1910). Stockholm: Antroposofiska bokförlaget, 1979




The Whole Series




Related
Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man
Some Notes on Spengler
The Faustian culture, symbolized by the classical shapes of the Härnösand dome. Photo by LS