Botho Strauss: "Vi måste återupprätta Eros och Soldaten"...

Botho Strauss (1944-) är en tysk författare.

Det var i början av 90-talet. I Tyskland fanns det en författare vid namn Botho Strauss. Han var relativt uppburen inom facket "finkulturell, kvasireligiös författartyp". Dvs. typen som kommer ut på finförlag och recenseras i systemmedia. I bagaget hade han titlar som Tillägnan och Buller, sparsmakad men innebördsrik efterkrigsprosa av gråväderstyp.

Men så, i nådens år 1993, blev han mer än bara en erkänd författare. Han blev kontroversiell. För i och med stridsskriften Anschwellender Bockgesang tog det hus i helvete. Han sa bland annat att dagens kulturliv var urvattnat och nihilistiskt, inriktat på materialism och banalitet. Det behövde en injektion av allvar, av uppriktighet, av traditionalism.

Gott så. Men att säga det var inte lätt. Ty för vänsterismen i den tidens tyska kulturliv var detta lika med hädelse.

Så Strauss blev sedd som en paria. Men han fortsatte att ge ut en eller annan bok på finförlag. Såsom Kopistens misstag (2000), en rapportbok från hans vardag på forna östtyska landsbygden, med fortsatt kritik av Tyskland moraliska och kulturella elände.

- - -

I sin debattskrift från 1993 sa Strauss bland annat: "Vi måste återupprätta Eros och Soldaten". I denna riktning åberopades bland annat Ernst Jüngers skrifter om striden som mental höjare och katharsis.

Och i all blygsamhet har jag själv lyft Eros och Soldaten i mina skrifter.

Eros har fått sitt i alla mina romaner, kanske mest i Antropolis, Till Smaragdeburg och Redeeming Lucifer.

Och Soldatens filosofiska innebörd ligger till grund för både Eld och rörelse och Burning Magnesium. Och den speglas en del i biografin över Ernst Jünger.

- - -

Som ni kan se har artikeln nu, i stort sett, slutat handla om Botho Strauss.

Den fortsätter istället på vad han sa om Soldaten... den fortsätter alltså på temat Soldatenleben.

Texter om soldater... Det finns förvisso andra soldatiska författare i det här landet. Jag kommer bland annat att tänka på Staffan H. Westerbergs Fågelbröstet (1995). Den skildrar en svensk som går med i Airborne Rangers och sätts in på Grenada 1983. Det är OK skildrat men något i sak nytt har han inte att komma med. Det där filosofiska djupet finns inte. Men visst, boken levererar i stort sett litterärt.

Fler svenska fictiontexter om krig kommer jag inte på. Olov Jonasons Parabellum (1947) är nog bra i sin art, i genren "stilmedveten kortprosa". Det är svensk beredskap 1939-1945. Men det är ingen soldatisk zenbuddhism vi får.

För rena krigsmemoarer, nämnvärd svensk sakprosa, har vi såklart en sådan bok som När Finlands sak var min av Orvar Nilsson (2002). Skildringen av de hårda striderna i Finland 1944 är "över medel".

Vi har även Det röda massanfallet (1951) av Gösta Borg. Borg spränger ställvis gränserna för sakprosa och ger oss östfronten i impressionistiska bilder.

Soldaten är i detta verk återupprättad, vill jag mena.




Relaterat
Eld och rörelse
Jonason: Parabellum
Burning Magnesium recenserad på Motpol
Det röda massanfallet
Min bok om Ernst Jünger
[På engelska:] Redeeming Lucifer
[På engelska:] War as Being