Kopisten i Babylon (slutet)

Och nu till den braskande upplösningen på denna följetong...

Från centrum hörs jubel. Cyrus' armé har intagit Babylon, har slagit dess trupper, har förhandlat om inträde och tågat in, mot löfte om att skona staden och dess folk.

Men kungen, gamle Belsassar, tog det säkra före det osäkra, stängde in sig i palatset, samlade sina mätresser omkring sig, och blandade sig en bål på malört och ormtunga som man tömde. Många av hans förtrogna gjorde detsamma, dödade sig. Hans rådgivare däremot, magikerna och teckentydarna, de flockades genast kring Cyrus och sjöng hans lov: konungarnas konung, tidernas främste, för dig ska allt bli upplåtet...

Själv sitter jag här och kopierar en myt från de norra utmarkerna, en saga om en drake som var behjälplig i att störta en kung. En hjälte hade nämligen fått i uppdrag att rädda landet från draken, men hjälten fann inte draken vara något hot, tvärtom; det var en lyckodrake. När så kungen, som tagit hjälten i sin tjänst, vägrade betala denne för några andra tjänster som gjorts, flydde hjälten till drakens kula, övertalade den att hjälpa honom, red på dess rygg tillbaka till palatset, kommenderade draken att spruta eld på kungen så att denne förkolnades, och övertog själv kungariket. Han blev kung istället för kungen.

Och nu är Cyrus Babylons härskare. Beridna bågskyttar har tågat in, ja även spjutbärande infanterister kan jag meddela. Staden i bemärkelsen dynastin har fallit, och nu är vi en provins i perserriket. Staden ödelades inte, och den blev inte hem för rördrommar, ugglor och spöken.

Och domedagsprofeterna har dragit vidare, har dragit ut i öknen för att leva på gräshoppor och vildhonung. Kanske nån av dem börjar profetera om något gott istället, inte bara dom och undergång. Kan ingen spå om en frälsare som varder oss född, en som lär oss att Guds rike är inom oss? Kanske jag ska bli denna profet, en glädjens profet?

Ja, kanske det kanske - ge sig av till något annat ställe, till de fria vidderna, till en grotta vid Döda Havet. Lämna rummet med de gula väggarna, lämna rummet med utsikt över trädet, trädet med fågeln, den röda staren.

Tänk: lämna Babylon och ge sig ut på vägarna, ut i det fria. Vandra omkring på jorden med endast Gud som sällskap.

Kanske det kanske, det kan man ju göra - eller så stannar man här i det nya Babylon, ett Babylon under persisk egid. Cyrus verkar vara en god härskare, kanske gör de rätt i att sjunga hans lov.

Så jag avslutar dagens pensum, och lämnar arket till binderiet för att i sinom tid utgöra en hel volym av ark, en lunta, en bok. En bok att ställa in på hyllan i biblioteket, till glädje för dagens och morgondagens människor. Så går jag hem längs lysande gator, sjungandes en sång jag just kopierat:

I täten för en karavan
rider jag till Sion
och jag lär mig, lär mig
att gråta.

Och därmed slut på denna följetong. Vill du läsa mer fiktion på bloggen så har vi en avslutad novell här.

Kopisten i Babylon (del 3 av 4)

Här följer tredje delen av följetongen om Kopisten i Babylon. Fjärde och sista delen länkas i slutet.

Är man negativ ska man bli domedagsprofet, är man positiv ska man bli rådgivare åt kungen.

Är det inte så?

Nåväl, mindre hårdaget kan man säga: profeterna lever i öknen, aktar sig inte för att se sanningen i vitögat, och när det drar ihop sig kommer de in till staden och predikar: "Gör bot och bättring, undergången är nära". Rådgivarna däremot, de tolkar allt till det bästa, även när undergången närmar sig. Som kungens rådgivare: de säger att allt är väl i landet och att fienden snart är driven på flykten.

Vardag i Babylon, ett Babylon på ruinens brant. Hur samordna den egna existensen med det allmänna läget? Det är problemet, nu och för alltid, här och i alla andra tajta lägen. Jag menar, staden må gå under och dynastin blåsa all världens väg, som dun från strandvass - men vad betyder det för mig? Kan jag inte leva vidare på något sätt?

Jag är ju i balans med universum, i harmoni med Gud. Jag skrymtar inte min tro i templet, nej jag har funnit Gud inom mig. "Jag säger er, Gud är ande", som den vise sa. Därför borde jag kunna rida ut stormen.

Den egna existens och världsläget, det innebär också detta: att i tider av allmän lycka och välgång inte spela motvalls kärring och gå och hata allt. Istället ska man så gott det går flyta med, dra nytta av att det är fred. Man kan spara mental energi på så vis.

Annars var jag på jobbet idag, där en kollega kommit på ett nytt sätt att nyttja pergamenten. Som sagt kan dessa inte rullas till bokrullar, lädret spricker - men Balgo (så heter kollegan) kom på att skära till arken i rektanglar, bunta ihop dem, sy ihop dem i ena kanten, sätta pärmar omkring och göra en lunta av dem. Sedan öppnar man pärmen, läser första arket, bläddrar över det och läser andra osv. En smart uppfinning, må jag säga. Kanske kan bli nåt.

---

Jag återvänder till våra rådgivare, eller "magi" som de kallar sig. Teckentydare, spåmän och siare. De talar alla ett visst språk, som de får lära sig på sina kurser; sedan, när de börjat praktisera sin konst, lever de ett gott liv med rika skänker från kungen och andra dignitärer. För nog gör de sitt jobb dessa magiker, de ljuger för härskaren och viskar söta ord i hans öra, säger att auspicierna aldrig varit så goda, och på den vägen är det. "Vi har aldrig haft det så bra", så låter refrängen från magikernas spådomskulor.

De är magiker med eget språk, egna koder, och egna sällskap och möten, på torgen och vinkrogarna. Och man månar sig om den egna karriären, och det är hat och förtal och konspirationer och kamp om furstens ynnest. Ja ett jävla kattrakande helt enkelt.

Jag råkar känna en del magiker; jag kan inte undgå det, jag jobbar ju åt samma universitet som håller kurser för dem. I min gröna ungdom gick jag dock inte magikurser, utan kurser i språk och gamla legender. Så jag träffar ibland gamla bekanta som nu är magiker, och jag stryker dem medhårs och låtsas tala samma språk; bäst så, annars blir man väl svartlistad och förklarad varg i veum. De är bra på sånt, magikerna: brännmärkning, bannlysning och pestflaggning, och så fram med demonnedkallningen, mumlandet av besvärjelser och ritandet av exorcistiska tecken.

---

Det låter ju som en förfärlig tid att leva i, med domedagsprofeter och magiker och staden ska brinna och allt, men på det hela taget är det inte så illa, livet här i Babylon. Solen går fortfarande upp om morgnarna, fåglarna flyger, träden växer i parkerna. Barn leker längs gränderna, husfäder återvänder hem till ett dukat bord, unga människor blir kära. Floden rinner genom staden, friska fläktar drar genom gaturummen. Karavaner passerar genom Ishtarporten, offerröken stiger från templen. Solen går upp och solen går ned. Det sägs i en profetia: "Himlen ska bli som järn över era huvuden, och marken som koppar under era fötter". Men marken är inte koppar, den är jord. Och himlen är blå.

Så livet går vidare, och nog kan man skapa sig ett gott liv här i Babylon. Bara man har sans och måtta, sinne för proportioner; då kan man hålla ett gott bord och träffa sällsamma människor, skapa sig en vänkrets och allt det där. Leva som en medborgare.

Eller så kan man vara magiker, tolka tecknen till det bästa och bli fursteslickare - eller så kan man vara profet och slunga ut förkastelsedomar över allt och alla - eller så kan man vara eremit, som jag.

Här finner du slutet på denna följetong.

Kopisten i Babylon (del 2 av 4)

Här följer del 2 av den babylonska följetongen.

Jag ser himlar som öppnar sig, eld som regnar ner och ett Babylon som börjar brinna. Allt blir lågornas rov, Marduktemplet och palatset och de hängande trädgårdarna. Alla stadens hus går upp i rök, och längs gatorna springer folket som vansinniga, sliter upp portarna till Eufrat och hoppar i vattnet, allt för att rädda sig från lågorna.

Jag ser eld - jag ser våld - jag ser skräck - och så vaknar jag, i mitt rum i Babylon, och kring mig är fred. Blott vinden viner om knutarna.

Jag drömmer om undergång, ja, sådan är jag. Jag ser negativt på saker, jag gör det ibland - men det måste bero på våra profeter, de gillar ju att spå undergång, och för dem blir Babylons undergång lika med världens undergång.

Nåväl, vår stad är utlevad och dynastin har sett sina bästa dagar. Meder och perser oroar rikets gränser. Men om Babylon faller, lever inte livet vidare då? I stort? Kan det inte bli så att staden faller och armén kapitulerar, men sedan fortsätter det mesta som det gjort förut? Vi har ju trots allt existerat sedan tidernas begynnelse: staden grundlagd av Nimrod, bebodd av Abraham och Sargon, huvudstad i en rad riken, och har den inte varit huvudstad så har den alltid varit betydande, en smärre distriktshuvudstad. Alltid i en brännpunkt.

Nog fortsätter livet. Man inte sätta likhetstecken mellan den egna existensens bräcklighet och stadens - och vice versa. Jag lever!

Jag vaknar, och jag lever. Jag tackar gudarna för att jag existerar, finns till. Det är skillnad på att existera och inte existera, och den skillnaden är Gud.

---

Jag går till mitt jobb på kopisterian, sätter mig vid min pulpet och kopierar. Vid lunch går jag ut och äter en skiva nygräddat bröd med tomater och olja, och sedan går jag ut på ett torg och ser folket stimma.

Ja, denna stad, den kan rakt göra en lyrisk - detta Babylon med sina gränder och torg, sina ziggurater och tempel med glaserat kakel. Vassen vajar vid flodstranden, de runda båtarna seglar på floden, staden höjer sig över slätten. Babylon, mitt Babylon - Babylon med sina portar, sina hus av sandsten och tegel, sina breda gator, sina trädgårdar och slumområden. Detta Babylon med ett hus i utkanten, en bakgård med en fågel i ett träd - ett rum med gula väggar - en stol, en säng, ett bord... Babylon, mitt Babylon.

Perserna tågar upp mot oss, oroar våra gränser. Sådana intermezzon hör man ofta talas om numera. Ett vitalt folk där i nordväst, dessa perser, redan har de lagt under sig mederna, och vad det lider har vi dem här. Beridna bågskyttar, det är deras plusvapen. En persisk yngling, sägs det, får lära sig tre saker: att rida, att skjuta, och att tala sanningen.

Solen går ner, gjuter sitt guld över zigguratens övre etager. Jag släntrar längs en gata, jag är på väg hem efter dagens arbete. Jag kastar en lång skugga, röda moln betecknar himlen, och en känsla lurar runt i mitt sinne, jag känner en underlig serenitet; fastän dagen ingen glädje skänkt, darrar hela världen i ett förklarat skimmer.

Du har just läst del 2 av följetongen. Här är del 3.

Kopisten i Babylon (del 1 av 4)

Härmed första delen av en novell, en stämningsfull sak benämnd "Kopisten i Babylon". Som nämnts i rubriken blir det fyra delar. Länk till del 2 ges i slutet av denna del.

Någonstans i Babylon finns ett träd, och i trädet bor en fågel, och i ett fönster står en man och tittar på fågeln - och den mannen är jag, och jag heter Cisco, och det är jag som skriver dessa rader.

Jag står i fönstret och tittar på fågeln. Det är en stare, röd på ryggen och gråspräcklig på bröstet. Själv bor jag i ett rum i ett hus, beläget i utkanten av staden, grupperat kring en gård som alla andra hus här i Babylon. På gården växer ett träd och där bor fågeln, men också inne i staden finns det fåglar. Häromkvällen gick jag till exempel i en galleria inne i centrum, och där, på en kruka, satt en duva. Dess hals skimrade och glänste i skenet från en lanternin, skimrade i turkos och grönt, glänste i skenet när den rörde sig. När jag kom nära flög den upp och satte sig på en annan kruka.

Profeterna säger att en dag kommer vårt Babylon att stå öde, och då kommer ugglor att hoa här, och rördrommar att bygga sina bon i de övergivna husen. Nå, redan vågar de sig in i galleriorna, och när den dagen stundar kommer de att ta hela staden i besittning. Som om inget hade hänt. Som om staden med sina hus inte var annat än en samling klippor. Som om inget hade hänt, bara det att människorna dragit vidare.

Ibland önskar jag att jag vore en fågel. Då kunde jag sprida mina vingar, och flyga härifrån. Men jag är ingen fågel. Jag är människa. Alltså kan jag inte lämna staden bara som så där. För att göra det måste man ansöka om tillstånd hos kungen, och det är en omständlig procedur. Så jag blir kvar här så länge. Det får gå det med. Även här lyser solen, om än den har svårt att tränga ner mellan husen som står så tätt att man nästan känner sig instängd. Som om man bodde i ett fängelse. Men som sagt, jag råkar bo här nu, och det tjänar inget till att kverulera. Det får gå, på något sätt.

Om ni undrar vad jag lever på, kan jag säga att jag kopierar manuskript i kansliet till vårt universitet. Jag skriver med en fågelfjäder på papyrus, jag skriver av historiska dokument, jag skriver av dikter, jag skriver av legender och sånger. Det är ett fascinerande arbete, kanske händer det inte så mycket utåt sett, men jag lever mig in i texterna och flyr vardagen medan jag skriver, medan jag kopierar, skriver av, för vidare vad andra skrivit. Häromdagen kopierade jag till exempel en dikt i en klassisk antologi, och den lät:

Se, här kommer han, kungarnas konung,
râjati-râja, gudarnas älskling,
Indiens konung: Pushyamitra,
Vikramaditya, Samudragupta,
Mihirakula och Harsha Vardana:
Pratihâra, Pâla och Râshtrakuta,
det var de länder de härskade i.

Det är prakten och ståten,
gyllene mitror och solsken och sång;
legender, myter, män ur en saga,
män som skapade strålande sägner,
som ännu kan läsas i böckernas bok,
Kathâ-sarit-sâgara, tidernas grej.

Så är det med det - och nu skrider han bort,
Indiens konung, med hela sitt följe
av stridselefanter, kshatriyariddare,
lekare, spelmän, jonglörer och magiker,
och präster och vise, och ädelstensvakter,
och hovstallmarskalkar och flera ändå...

Jag skriver som sagt på papyrus. Nyligen har vi dock börjat skriva på pergament, kalvhud som beretts på ett särskilt sätt. Det går bra det med, även om dessa ark inte kan rullas ihop till rullar som papyrusen. Vi arbetar på att lösa problemet.

Du har just läst del 1 av denna följetong. Här är del 2.

Relaterat
Lär dig sanskrit
Smith, Clark Ashton
Actionism -- How to Become a Responsible Man (2017)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Ett rike utan like -- Sveriges historia (2017)