tisdag 29 september 2009

Silverräven på svenska


Edit 2022: detta inlägg skrevs 2009. Då hade inte min svenska Jüngerbiografi kommit ut. Men nu har den det. Här ska jag tala om de Jüngerböcker som finns utgivna på svenska. Sedan sist har Augusti även gett ut Det äventyrliga hjärtat (Das abenteuerliche Herz) och romanen Glasbin (Gläserne Bienen).




Härmed några lästips som heter duga. Det ska bli en lista -- på verk -- på svenska -- av Ernst Jünger.

För nybörjaren kan han te sig lite svårläst, det medger till och med jag som är hans trogne fan. Men i längden betalar det sig att läsa karln. Hans böcker saknar bäst före-datum.

Härmed en lista över de böcker av Jünger som finns på svenska. Böckerna ges i den ordning de getts ut i Sverige. Håll till godo. Reservationer för eventuella fel.

På Marmorklipporna (”Auf den Marmorklippen”, 1939). Övers Bertil Malmberg. Natur & Kultur, Stockholm 1950 [reviderad utgåva på Cavefors 1975, nyöversättning på Bakhåll 2011]

Heliopolis (”Heliopolis”, 1949). Övers Kjell Ekström. Natur & Kultur, Stockholm 1954

Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation (”Gärter und Strassen” 1942, ”Strahlungen” 1949, ”Jahre der Okkupation” 1958). Urval ur krigsdagböckerna av Stig Jonasson, även övers. Cavefors, Lund 1975

Psykonauterna (”Annäherungen. Drogen und Rausch”, 1970). Övers Stig Jonasson. Cavefors, Lund 1978 [nyutgåva på h-ström 2007]

Eumeswil (”Eumeswil”, 1977). Övers Richard Matz. Cavefors, Lund 1981

Farligt möte (”Eine gefährliche Begegnung”, 1983). Övers Stig Jonasson. Interculture, Stockholm 1987

Över linjen (”Über die Linie”, 1950), i utgåvan Linjen tillsammans med en essä av Heidegger. Övers Peter Handberg. Kykeon, Stockholm 1993

Sturm (”Sturm”, 1963). Övers Urban Lindström. Augusti, Lund 2006

I stålstormen (”In Stahlgewittern”, 1920). Övers Urban Lindström. Atlantis, Stockholm 2008

Skogsvandringen ("Der Waldgang", 1951). Övers Stefan Jarl. Augusti, Lund 2014




Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi (2022)
Ernst Jünger från A till Ö

lördag 26 september 2009

Ernst Jünger: Das abenteuerliche Herz (1938)



"Das abenteuerliche Herz" är en bok av Ernst Jünger. Titeln kan översättas "Det äventyrliga hjärtat" eller varför inte "Äventyrshjärta". Härmed en titt på detta verk. På vägen diskuteras även detta med fantasyns roll i diktaturer, hur skenbart harmlösa fantasterier har lätt att utges i diktaturstater. En smart författare må utnyttja detta faktum. -- Edit 2022: nu finns min Jüngerbiografi utgiven på svenska.




1929 utgav Jünger ”Äventyrshjärta”. Nio år senare kom en reviderad utgåva, en för sin del märklig revision eftersom 220 av originalets 263 sidor strukits och bytts ut – för då är det knappt en revision längre, det är en ny bok. Men Thomas Nevin ("Into the Abyss") hävdar att denna manöver kan ha gjorts för att undgå censuren, det goebbelska propagandaministerium som nu var en realitet. Under skydd av den vedertagna titeln kunde Jünger smyga in vassare texter som till exempel ”Violetta endiver”. Den ska jag återkomma till.

”Äventyrshjärta 1” hade en del själviografiska skisser men ”Äventyrshjärta 2” strök dessa till förmån för drömskildringar och surreala noveller. ”I Hitlers stat kunde bara drömmar undgå censuren” säger Nevin och det må stämma; i diktaturstater har det overkliga lättare att passera än det uppenbart verkliga. Mindre vägande exempel på detta må vara Tintinalbumet ”Den mystiska stjärnan” som gavs ut i det naziockuperade Belgien, med en medvetet fantastisk intrig för att undgå censuren; den handlar om en meteor som hotar krascha med jorden, en meteor som sedan landar i havet och som man sänder en expedition till, en rymdsten där bisarra svampar börjar växa. Det är en fantastisk intrig utan djupare innebörd. Det oaktat finns mycket ångest i äventyrets början med världsundergång, ”kometen kommer” och allt. Helt undgår man inte sin samtid.

Ännu ett exempel vore Francospaniens ”Delta 99”, en agentserie med diverse fantastiska inslag. En klar produkt av censuren säger de som vet; science fiction stämplades av denna regim som harmlöst, som sagor. På gott och ont frodades sf-serier allmänt i den tidens Spanien. Ett tredje exempel på detta fenomen vore den tsarryske författare som skrev fabler, Semen Kanatchikov. Enligt Staffan Skott skulle fabelformen för denne tillåta en frispråkigare form än sedvanlig realism; Tsarryssland hade förvisso sina repressiva sidor om än en västanfläkt från leninism och stalinism.

Möjligen även detta att en Borges kunde få medalj av Chilejuntan vore ett exempel på diktaturers faibless för fantasy.

Låt oss titta lite närmare på ”Äventyrshjärta 2”, den andra versionen från 1938. Här finns bland annat rena noveller, ren fiktion med drömlogik, ormsymbolik och embryonala motiv till ”På marmorklipporna”. Här finns även kloka iakttagelser av vardagsvärlden som hur det är att gå och handla i grönsaksaffärer jämfört med charkuterior, i tyg- jämfört med järnaffärer; där det handlas med grönsaker och tyg styr kvinnan, i de andra fallen styr mannen med allt vad det innebär. Här finns dessutom reflektioner över färgernas symbolik – rött som varningsfärg och eldfärg, och rött foder till slängkappa och rödfodrade bestickslådor, det är bara några av rödfärgens typiska användningsområden – och vi finner naturiakttagelser naturligvis, liksom smärre resebrev från nord och syd. Plus lite mer; boken defies description, trotsar alla försök att klassa den och beskriva den.

Stilen är förhållandevis enkel men med vissa utflykter i den polerade prosans rike. En central text som ”Violetta endiver” är dock genomgående enkel, här förmedlas det symboliska budskapet i rättframma satser, här finns inte plats för polish. Det är den nakna skräcken som rör sig under rader som dessa, föraningen att något oerhört håller på att ske; minns att boken gavs ut i Tyskland 1938.

Jag klev in i en lyxig delikatessaffär där jag i skyltfönstret hade sett en rätt ovanlig sorts violett endiv. Jag blev inte förvånad när biträdet förklarade för mig att den enda typ av kött som kunde serveras till den var människokött; jag hade vagt misstänkt det.

Vi talade länge om hur den skulle beredas och sedan gick vi ner i kylrummet där jag såg människor hänga på väggen likt harar framför en slakteriaffär. Biträdet poängterade att jag skaffade mitt byte här, enbart här, utan att ens tänka på de stycken som trängdes i rader vid uppfödningsanstalterna: ”Magrare, men – jag säger det inte för att skryta – mycket smakrikare”. Händer, fötter och huvuden var placerade på speciella fat och märkta med små prislappar.

När vi gick tillbaka uppför trappan sa jag: ”Jag visste inte att civilisationen i den här stan var så framskriden.” Här tvekade biträdet ett ögonblick, för att sedan kvittera det hela med ett tjänstvilligt leende.




Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi (2021)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
På Marmorklipporna
Heliopolis

torsdag 24 september 2009

Svensson: Solarium (novell)


Härmed en berättelse kallad "Solarium". Det är en saga om kristall och möjlighet, om resor i en vidare rymd och om solen som skiner på gräddgula fasader.




Solarium var människans stad i det 22:a seklet, spjutspetsen för andlig odling och vetenskap, själva sinnebilden för det mänskliga i denna tid. Och denna tid hade man lämnat den primitiva, seriella tekniken bakom sig och sett en mer holistisk, mer kristallskimrande kultur växa fram: den solariska.

Dennna kultur hade byggt sig en lysande stad vid en viss flodkrök. Så hade man beslutat sig för att bygga ett rymdskepp och med det integrera universum oändliga ekvation, erövra nya länder för solarisk påverkan, och detta skedde. På de jungfrueliga markerna i söder, nedanför floden, kallade Experimentfälten, började man bygga ett imponerande skepp av glas och brons. Namnet blev ”Astrea”. Samtidigt valdes fem människor ut att styra skeppet och anteckna de saker man fann på färden.

Kapten blev Gimbu Tallion och pilot blev Aura Rhanes. Med sina tre vetenskapare – en tekniker, en filosof och en biolog – drog man åstad en vacker dag, lämnade det trygga Solarium, lyfte friktionsfritt från fältet och styrde med kristallmagnet ut i universum.

Man var borta i sex år. Så en dag anmälde skeppet sin ankomst, det gled viktlöst ner genom atmosfärskikten. En välkomstdelegation samlades norr om floden. Astrea landade där det startat, på Experimentfälten söder om floden.

Det diskusformade skeppet landade på sina fjädrande landställ. En dörr öppnades i skrovet och en lejdare fälldes ner.

Gimbu Thallion stannade på toppen av lejdaren och såg ut över staden som bredde ut sig i norr. Solen lyste på templets fasad, staden lägrade i sommargrönskan och soldiset värvde in de utomliggande stadsdelarna i sina slöjor.

På andra sidan floden stod välkomstkommittén. Det var mycket högtidligt alltsammans: en halvcirkel med dignitärer i brons ände, och bakom dem var halva stan på fötter verkade det som.

- Vi går väl ner, sa Gimbu till sina fyra följeslagare, alla klädda i ljusblå dräkter med vita muddar.

- Vi borde haft slängkappor, sa Aura Rhanes.

- Precis, sa Gimbu och log. Det hade varit stilriktigt.

Man nådde marken, korsade plattan och nådde floden. Halvägs ute på bron stannade Gimbu och såg ner i flödet.

- Gamla Plejon, gamla flod, sa han. Old man river, that old man river...

Välkomstkommittén skruvade oroligt på sig där de såg kaptenen för Astrea stå och glo ner i vattnet. Vad betydde detta? Men det var bara en man som återsåg sin hemstad, en personlig avvikelse från protokollet.

Gimbu och hans män och kvinnor fortsatte gå, nådde kommittén och fick åhöra ett tal av borgmästaren. Han bar slängkappa.

Det var högtidligt och skulle så vara. Man hade trots allt sänt iväg ett rymdskepp för sex år sedan och nu bevittnat dess återkomst.

Gimbu svarade något högtidligt som tack på talet och emottog en statytett som symbolisk gåva. Det föreställde en man bredvid en gammaldags raket.

Så började man alla gå paradgatan upp mot templet på sin kulle. Ännu en symbolakt väntade på att fullbordas: en bön till högre makter. Människan i det 22:a seklet sysslade mycket med sådant, med att – som man sa – tona in på högre sfärer.

Man gick upp mot templet. Gatan kantades av boningshus, gräddgula envåningshus som badade i eftermiddagssolen, och trottoarerna i sin tur kantades av stadens människor, iklädda brokiga dräkter i violett, grönt, vitt och rosa. Gimbu nickade avmätt på alla människor, vagt bekanta ansikten från sex år tillbaka; skeppet hade tack vare kristallmagnet och genvägar via ER-bryggor undsluppit relativitetseffekter. Ändå kände sig Gimbu som en främling, kände sig lätt obekväm i allt det högtidliga. Han hade ju bara fört befäl på skeppet.

Så fick han se en liten fet man, ganska glad och livlig, sticka fram mellan två resligare män:

- Plexus! sa Gimbu och stannade. Är det du?

Han gick fram och skakade den lilles hand.

- Javisst är det jag, sa denne. Säkert har du längtat efter mitt käk under alla dessa år...

- Minsann att jag har! sa kaptenen. Uppvärmd mat tröttnar man på rätt fort...

- Så kom ner till krogen då! Genast! Jag ska duka ett bord.

- Hm, kanske senare. Vi måste göra lite formalia först...

Men kommittén insåg att en måltid vore bra för att besegla händelsen så man tog på stående fot och bokade in en bankett om en timme, att äga rum på Plexus’ krog. Dessförinnan gick man till templet för en mediation och därefter hade Gimbu och hans besättning en debrief med stadens dignitärer i Heliotropia, Solariums stadshus.

- - -

Under debriefen talade Gimbu om alla de jungfrueliga världar man stött på. Gimbus råd till de egna i Solarium var: vi måste upprätta permanenta utposter på dessa världar. Skapa ett rymdpimperium.

Därefter drog besättningen ner på Plexus’ krog för en brakmiddag. Kött och potatis, grädde och jordgubbar stod på menyn: klassiker, skön omväxling för rymdfarare som levat på frystorkat ett bra tag.

Efter middagen bereddes Gimbu ett rum på ett hotell. Han gick ut på balkongen och betraktade natthimlen med sina stjärnor. Han såg ut över sin födelsestad, såg floden glittra i månskenet – och han kände vemod.

Ja, han kände vemod. Gimbu hade återkommit till jorden efter sin långa resa och blivit en främling i sin hembygd. Varför? Det var mycket enkelt: han var biten av rymdflugan. Han insåg redan nu att han åter måste ut och blästra rymdvidderna, åter ut och karva sig en bana längs universums stjärnglänsande rutter. Han var en banérförare för mänsklighetens sonderingar ut i kosmos, en imperiebyggare in spe, en strömlinjeformad raketman med kulturell botten. Han ville åter kasta sig ut i den viktlösa världen, styra sin farkost mot osedda världar och drömmande planeter.

Han ville inte stanna på jorden, hur progressiv och utvecklad än den solariska kulturen må ha varit. Gimbu dyrkade den rådande esoterismen, han fröjdades åt kristallkulturen och han besjöng med liv och lust vetenskapens nya vibrationer – men han ville mer än så! Han ville ha änglalik strålglans, främmande planeters auror, stoftmolnens spektrala tjusning och upprätta nya välden. Han ville byta till sig osedda mineraler och hittills ej drömda konstverk.

Nästa dag gick han omkring i Solarium, det Solarium som sett honom födas och växa upp. Han gladdes i och för sig åt att återse gamla träd och stenar, gamla gränder och torg, gamla välbekanta miljöer. Men han ville mer än detta, han ville mer än att sitta vid ett skrivbord i denna stad och administrera den nya tidsåldern. Han ville spaka Astrea ut i de kosmiska vidderna och bli en stjärnskeppens banérförare, en mänsklighetens härold i ett pulserande kosmos.

För att göra en lång historia kort, kan jag meddela att så skedde också. Astrea laddades för en ny resa och Gimbu blev kapten för en ny besättning – ny, för Aura Rhanes och de andra valde att stanna hemma, de hade rest färdigt. Astrea bereddes för en ny dust med stjärnstoff och rymdpartiklar, för en ny bana ut i det okända, för en ny resa mot stellära Terrae Incognitae.

Det var dagen för avfärd. Gimbu Tallion satt i Astreas befälhavarstol. Han la handen på startknappen, tog ett andertag och såg på sin nye andrepilot, en viss Foxi Duur, en kvinna med brett mellan ögonen och smärt gestalt. Hon var likt Gimbu klädd i en ljusblå tunika med vita muddar, hennes dock med bröstsömmar och delvis annan skärning. Gimbu sa till henne:

- Då så. Kontakt!

Gimbu tryckte på startknappen. En skakning genomfor skrovet. Så la Foxi handen på motorreglaget och drog det till sig; skeppet höjde sig lätt som en fjäder. Bakom sig på flygdäck hade man tre nya experter, en ny biolog, kulturfilosof och tekniker, välartad ungdom med lust för hinsides äventyr, nyutexaminerade medelmåttor från Solariums universitet. Det föll på Gimbus lott att lära upp dem medan man flög, lära dem livets väsentligheter under själva detta uppdrag.

Över Experimentfälten och floden, över Solarium steg den kristalldrivna farkosten med drömmar i lastrummet och den musiske matälskaren vid spakarna, den oförbrännerlige Gimbu Thallion. Han var mänsklighetens avantgarde, kristallkulturens standarförare i människans väg mot galaktisk storhet.




Relaterat
Sf man minns
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

måndag 14 september 2009

Svensson: Nagymotorernas dån (novell)


Härmed en braskande novell, en framtidsstory från interstellära nejder. Det handlar om en viss Jasta Rayon som ska ut på sitt första uppdrag som soldat. Skeppet drivs av laser som bringar luft att explodera i speciella kamrar, en framdrivningsmetod skapad av en viss Sandor Nagy; därav titeln, "Nagymotorernas dån".




Nagymotorernas dån hördes svagt genom skrovet. Menige Jasta Rayon ryckte till och satte sig upp, blinkade och anpassade synen. Skyttelns inre badade i rödaktigt ljus, lagom ledljus som inte förstörde mörkerseendet, det visste han. Dagens datum var den fjärde mars 2564.

Utrymmet upptogs av ytterligare fjorton soldater, anonyma bakom mörka visir. De bar stridsdräkter som var tvärrandiga i blått och svart, med extra skydd vid armbågar och knän. Runt midjan satt ett stridsbälte och på fötterna kängor av kolfibergummi.

”Jädrar alltså” tänkte Rayon när han besåg sina kamrater, ”nu är det på riktigt. Vi ska ut i vår första strid, i vår första duvning med ressibaterna. Men någon gång ska ju vara den första, all vår början bliver svår och allt det där”...

Han kollade på kronografen i taket: 48 minuter till markkontakt. Det gav en gott om tid att oroa sig på. Men han gick lugnt igenom sin utrustning: laserkarbinens indikatorlampa lyste, komlänkens batteriindikator visade ”full”, och i bröstfickorna fanns reservbatterier. Vidare var hjälmen inpassad som den skulle med gasfilter aktiverat, och dräktens splitter- och kemvapenskydd var på. Tyget bestod av nanofiber och kallades canormatyg, och för att försegla det hela användes komlänken; det var bara att scrolla fram ikon för ”dräkt”, klicka och sedan följa menyn på den lilla skärmen. Komlänken var ett slags armbandsdator.

Framför sig på durken hade Rayon sin ryggväska. Han öppnade dess magnetlås och kollade innehållet: konserver, termiska ringar och första förband.

För uppgiften som förestod hade Rayon inget övergripande ansvar, han hade bara att lyssna på vad Motoyan hade att säga. Denne var gruppchef, och så fanns det ju plutonchefen Branwell också, och ställföreträdare och vicekorpraler och allt.

Allt var välövat och inrepeterat. Rayon kunde fortfarande minnas vad Branwell sagt till dem i en ordersal på hemmabasen:

- Vår kompanistridsgrupp ska raida en fiendebas, en ressibatstation på planeten Avoosl. Vi går in med tre plutoner, en från vardera hållet. Simultan penetration. Vår pluton är tredje pluton. Eventuella minor skannas, vi röjer väg, och sedan är det bara att gå in och härja. Vår pluton tar sig in från nordväst. Och väl inne ska vi plundra med oss en fältgenerator, en manick som alstrar personligt skydd mot energistrålar. Fienden lär ha sådana, vi har dem inte – så för krigets fortsatta förlopp är det viktigt, ja nödvändigt att vi får med oss en sådan. Så att våra ingenjörer kan konstruera en egen.

Så hade han sagt, plutonchefen. Och nu, i skytteln på väg ner mot målet, Avoosl, kunde Rayon se sin plutonchef i främre delen av motsatta raden. En bredaxlad figur i blåsvartrandig uniform och mörkt visir som alla andra, karbinen i ett fast grepp.

Tre skyttlar till var på väg ner, med styrkans två andra plutoner plus en stabstropp. Allt var planlagt och sjösatt och han, Rayon, kunde slappna av. Än fanns det tid, än kunde han slumra – och han lät sig föras bort i dvala, lät tanken fara till sitt allra första minne, av en rykande ruin och svartnade lik, och han själv som kröp runt bland dem utan att förstå.

Det var ressibater som varit framme, den fientliga art som människan råkat i strid med. Som kolonisatör på en rad planeter hade hon plötsligt stött på en främmande art, ett krigiskt väsen som ofta sköt utan att fråga. Det var på 2540-talet. Och som människan inte hade några väpnade styrkor i dessa koloniserande tider, i dessa interstellära dagar, hade hon blivit ett lätt byte för ressibaternas attackskepp, stormtrupper och slagflottor. Hon hade drivits bort från alla sina planeter utom en, Bononsia, som var skyddad från angrepp tack vare sina underjordiska miljöer.

Människan hade jagats bort från sina kolonier, inklusive Jannoka IV där Jasta Rayon fötts 2541. Han hade som sagt krupit runt bland ruiner som spädbarn, inget roligt första minne; solen hade gassat över solbrända ängar, likstanken grasserade och han förstod ingenting, bara att något oförklarligt, något förfärligt skett. Han satte sig i askan och skrek och grät.

Då hade ett raketskepp blixtrat till på himlen, det hade landat och ut hade tre män i visirhjälm och gråsvart uniform kommit. De hade plockat upp den lille, tagit med honom in i skeppet, och iväg hade man blästrat sig – mot Bononsia och säkerheten.

Han hade räddats av en patrull, en av de sista egna styrkorna som uppehöll sig på planeten. Väl på Bononsia hade Rayon placerats i ett fosterhem; han gjorde planetens stålkorridorer och grottor till sitt hem, han gick som barn i huset till logement och kontor, och han lekte runt labben och verkstäderna där vapen och materiel togs fram för en motattack mot ressibaterna.

Rayon visade sig ha anlag för soldatlivet, så han placerades vad det led i en militärskola. Han var vid tiden 12 år, men man skulle förvisso inte skicka barn i elden; det var blott med tanke på att människan stred för sin överlevnad som dylika rutiner var nödvändiga. I skolan lärde sig Rayon laserskytte, taktik och skydd mot elektronstrålar, eldställning och bivack, allt efter de inledande passen då man lärde sig stå, gå och tala. Det var anfall och försvar, minering och desarmering, grundläggande infanteribruk som nog hade lätt primitiv prägel – men människan på 2500-talet måste bokstavligen åter lära sig strida, hon hade levt fredligt ända sedan hon gav sig ut och koloniserade rymden på 2000-talet.

Så vad hände? Vad hände sedan denna commandostyrka Rayon ingick i nått sitt mål, Avoosl? Jo, man raidade Avoosl - och man drog lärdom av raiden och skapade en armé, en stor armé, en miljonarmé - och man drog i fält mot ressibaten, återtog vad denne erövrat. Rayon å sin sida avancerade till pluton- och sedermera kompanichef. Han blev en infanterismens guldgosse i detta 25:e sekel, en man som kunde det här med laser, pulsvapen och svävare, svepelektron, termiska konkavspeglar och allt.

Så det hände en del, det korsades en del energistrålar innan allt var över. Men man besegrade sin fiende och stiftade fred, återfick vad som tagits och levde sedan i fred med dessa ödlemänniskor.

Det var, kan man säga, en händelserik fas i människans historia. Man lärde ressibaten att erövringar betalar sig inte, krig och tyransklighet är inte vägen att gå.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Illustration: LS