torsdag 26 november 2015

Romanen "Till Smaragdeburg" till salu för 300:-


"Till Smaragdeburg" är en roman.




Här ska jag berätta om min roman "Till Smaragdeburg". Den gavs ut 2010. Den är på 136 sidor i hårdpärm och kostar 300:- inkl frakt. Maila mig på lennart.svensson24@comhem.se så meddelar jag betalningssättet.

Handlingen: Pilgrim är ute och går, färdas genom ett psykologiskt landskap. Han traskar ständigt mot öster, mot ljuset, mot soluppgången och den mytologiska Smaragdstaden, det gåtfulla Smaragdeburg som radierar verklighet, sanning och godhet över nejden. I sin Metallstad hade nämligen Pilgrim hört om denna fabulösa Smaragd där allt skulle vara frid och ro, så han lämnade sin stad av brons och järn och begav sig österut. Vägen blir lång och på vägen möter Pilgrim möter både kloka gubbar och mindre kloka sådana.

Detta är upplägget i min roman "Till Smaragdeburg". När den kom 2010 recenserades den av Perra J. på hans blogg. Han skrev bland annat:
Man kan se boken som en guide, där man följer en rutt, och där de flesta av tillvarons komplexiteter utpekas kristallklart utan att det gås in i det – då hade denna bok sannolikt blivit väldigt tjock! Men bara för att författaren aldrig fastnar någonstans betyder det inte att han tar lätt på saker och ting – snarare att han har en intuitiv känsla för vad som verkligen är väsentligt. Han har kommit över mycket av sådant som de flesta av oss är totalt identifierade i.
Ska man ge några fler smakprov ur romanen kan man väl nämna Pilgrims möte med Johann Wolfgang von Goethe. Denne kallas i romanen "Jowo". Alla kända figurer som förekommer har täcknamn på detta vis. Det blir liksom roligare så. Förklaring till alla namn ges på slutet i boken.

På sin väg till Smaragdstaden har Pilgrim gjort ett uppehåll i Jowos trädgård. Han bjuds in i dennes gröna salong för en konversation om väsentligheter.

Jowo talar bland annat om HELHETER. Precis så som den riktige Goethe gjorde. Man måste se helheten, man kan inte frysa allt i ögonblicket. En fjäril uppträdd på en nål är ett klent substitut för en vaken iakttagare:
Jowo tog fram ett herbarium. Fascinerad bläddrade jag där bland växter jag aldrig hört talas om. Jag frågade om inte min värd samlade insekter också...?

– Nja, sa Jowo, jag tycker bättre om levande fjärilar. Färgerna är mer levande i naturligt skick; dödar man den bleknar de.

– Förvisso.

Detta hade jag ju sagt Silverräven; jag kände redan till min värds åsikt i frågan. Han fortsatte:

– Det är hemligheten med allt naturskådande: man måste förhålla sig levande till den levande naturen, rörlig till det rörliga livet. Att bara sätta allt under skalpellen räcker inte.

– Holism, att se helheten...? föreslog jag.

– Ackurat, där slog du huvudet på spiken. Se fjärilen på ängen, under solen, flygandes bort över blå himmel. Detta är naturvetenskapens början.

– Eller konstens...?

– Konstens början och slut, men vetenskapens början. Sedan må man fånga fjärilen och – ja – döda den om man nu anser sig vinna något på det. Men vetenskap kan inte bara vara subjektiv, den må börja där men något slags strävan mot objektivitet och exakthet måste finnas.

– Att både ha intuitionens stav och förnuftets svärd.

[s 81]
Pilgrim möter även andra figurer på vägen: Ernst Jünger, Nietzsche, Simone Weil, Fixaren, Resenär osv osv. Färdsätten varierar: till fots, med flygplan, i bil och med järnvägslok. Det hela blir en exposé av perennialt förankrade världsåskådningar. Och i fjärran står målet, det hägrande Smaragdeburg.

Boken är på 136 sidor i hårdpärm. Priset är 300:- inkl frakt. Maila mig på lennart.svensson24@comhem.se så meddelar jag betalningssättet.




Relaterat
En annan bok som jag säljer
Castanedas värld: en ordlista
Den sjungande sjustjärnan
Evola: The Doctrine of Awakening (1943)

lördag 21 november 2015

Åttaårsjubileum

Summary in English: this is the eighth anniversary of this blog.




Jag minns det som igår. Det var en kulen höstdag. Jag bodde i Eriksberg i Uppsala, en fulfager betongförort. Men denna dag, den 22 november 2007, såg jag varken betong eller tallar, himmel eller helvete -- för jag satt vid datorn och hade äntligen nått fram till Bloggers inloggningssida. Och efter ett tag var BLOGGEN skapad, och den skulle såklart heta SVENSSONGALAXEN. Jag skrev ett testinlägg och efter det en hel radda till, just denna dag.

Det var ett uppdämt behov kan man säga. Drömmen att kunna skriva artiklar och få dem publicerade direkt, online, var förverkligad. Jag hade redan då många idéer om vad man kan skriva om: reflektioner och dikter och dagboksrelaterat, politiska inlägg och bokrecensioner, noveller och annonser för mina böcker och vad mer.

- - -

Så var det ju.

Men att blogga då, hur är det rent allmänt? -- Viss emfas på olika typer av inlägg kan finnas vid olika tider. 2008 skrev jag till exempel mycket om sf, sedan skrev jag mycket dikter, sedan blev det politik. Men i allo är Galaxen en mix av allt detta, av fakta och fiktion, högt och lågt, nu som i begynnelsen.

Och begynnelsen var som sagt den 22 november 2007. Det är nu åtta år sedan. Så idag (OK, i morgon då, den 22), cirka tusen inlägg senare och med operationsbasen flyttad till det fagra Härnösand, kan jag fira åttaårsjubileum. Så det blir de ordspråkliga pukorna och trumpeterna, triumftåg genom stan, tal till massorna från residensets balkong med mera med mera...

Så hur känns det då...? Jag kan säga att det känns OK. OK att ha bloggen, intressant att driva den. Men istället för att orda om hur fantastisk denna blogg är tänkte jag här länka till en (1) tråd, som en symbol för det som gör bloggen till det den är, till det svåröverskådliga arkiv som är Galaxens historia. Väl bekomme:



En tråd med mina memoarer.



lördag 14 november 2015

Hubbard Anecdotes


L. Ron Hubbard wrote the SF novel "To the Stars" (magazine published 1950; book version 1954). It's a succinct, convincing tale of space travel, telling us about the merchant marine of an interstellar future. It's about Assuming Responsibility, taking charge, becoming a man. The novel is a wonder of artistry and glory, compared to, say, Heinlein's "Starman Jones" which has a similar outline. Heinlein, God bless him, was a draughtsman; Hubbard was a painter. -- Disclaimer: I don't support Hubbard's philosophy of Scientology.




A portrait of L. Ron Hubbard is given in Russell Miller’s "Bare-Faced Messiah" (1987). The book is a rather good read. In parallel to dispersing myths about Hubbard then prevalent, Miller shows us that Hubbard was a complex figure. He indeed had his moments. And as for anecdotes from the bio, hereby a handful.

Hubbard once said that in a past life he had lived on the planet Zircon, being occupied as a racing driver. He was called ”the Green Dragon” and beat all speed records. One day, however, he crashed and died but he was reincarnated and returned as the driver ”the Red Demon,” and as such he beat all his previous records.

Again he crashed, again he reincarnated, now as ”the Blue Flame”. He beat his record for a third time but he quit when he realized how pointless it all was – to beat himself. Reportedly, the planet Zircon looked like the US in the 50s except that it had space travel.

Hubbard once gave the background to a philosophy he created as follows: a king gathered the world’s 500 wise to collect all wisdom in 500 books. When they had made these 500 books they were reduced to 100 to further concentrate the knowledge and in turn, these were reduced into 10 books and this, finally, was reduced into one book – and this in turn to a single word, and the word was ”survival”.

Final anecdote: Hubbard once (when he would communicate with plants) was asked whether he was insane. To this he replied:

”Of course. Only the man who denies that he’s crazy, is really crazy.”




Related
Science Fiction Seen from the Right
Swedish Mystique
The Poetry and Purple Prose of Clark Ashton Smith
Ascended Masters: Some Info
Caza: The Ark
More Poems on This Blog
Illustration by LS

onsdag 11 november 2015

Evolian Art

Hereby an outing into the world of art.




Personally, I both like (1) abstract art and (2) art depicting everyday reality.

As for abstract art, Julius Evola made some memorable pictures in this vein.

According to his autobiography, in his youth up and until 1921 Evola was active as a painter, as an abstract artist.

Evola is not a major figure of this art movement (that of Kandinsky, Klee, Balla, Picabia). However, he was indeed a part of it, making some notable contributions.

My personal favorite Evola paintings are ”Paesaggio interiore, apertura del diaframma,” ”Five o’clock tea” (see pic) and ”La libra s’infiamma e le piramidi”.

Evola meant that ”art is egoism and freedom,” a spiritual way of expressing yourself, a way of going into a trance and transcend the limitations of the individual. This he said in Abstract Art (Arte Astratta, 1920).

+++

When debating abstract art with right-wingers you can use Evola as a defence... like this:

Dude: Abstract art is bad...!

Me: But Julius Evola painted many abstract pictures.

Dude: OK, viva abstract art!



Related
Bibliography of Svensson
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Science Fiction Seen from the Right (2016)
My book Actionism (2017) has a chapter on Evola, what he means for my philosophy of life