SvD skriver om en förarlös farkost kallad Waverider. Den kan gå sex gånger ljudets hastighet, alltså cirka 6.900 km/h. Tekniken ifråga kan användas till missiler men även passagerarplan sägs det. Det låter som en teknisk spekulation som heter duga. Detsamma kan sägas om vad DN rapporterar idag: man planerar eventuellt att göra Jas Gripen till ett förarlöst flygplan. Det låter spännande. Nu tycker jag iofs inte att världen behöver mer vapenutveckling. Men i alla fall: man måste ha idéer, man måste vara i framkant för att utveckla såväl handfast teknik som för att måla upp fiktiva världar och deras teknik. Härmed mer om dylika spekulationer: om spekulativ litteratur och hur den skiljer sig från mer verklighetsnära realism. Och det, mina vänner, har att göra med tidsandan. Mer spekulationer åt folket, det är min paroll. dn dn dn svd svd
Deckare säljer. Deckare ska det vara. Marknadsmässigt har detta gällt i Sverige tills nu. Nu däremot tror jag science fiction kommer. Sf är mer i synk med tidsandan.
Varför tror jag det då? Jo, så här. Låt mig förklara.
Detektivberättelsen är epistemologisk. Ett annat ord för epistemologisk är kunskapsteoretisk. Detektiv- och kriminalromaner funkar som så att en gåta presenteras, ett brottsfall ska lösas. Detta görs genom att fakta samlas och tolkas. Och på slutet får vi det enda svaret, det rätta svaret. Gåtan löses, brottslingen fångas.
Science fiction-berättelsen däremot är ontologisk. Den sysslar med själva verklighetens natur. Vi möter en gåta som skenbart löses under berättelsens gång men något entydligt, vardagligt svar kan inte ges, eftersom frågor om verklighetens natur är svårare att besvara än de mer konkreta frågor som ställs i en detektivberättelse. Utspelas berättelsen i ett framtida galaktiskt imperium, eller innehåller den aliens, eller innehåller den vad som idag är fiktiv vetenskap, så baseras detta på antaganden om vår verklighet, en annorlunda verklighet än vardagsverkligheten.
Sf-berättelsen har sina inslag av metafysik, inslag som ställer frågan vad som är verkligt. Om vi möter utomjordingar kan man ju fråga sig vad detta betyder för vår verklighet, hur utomjordingarna ser på sin verklighet. Och om, säg, en ny planet seglar in i blickfånget så påverkar det hur vi ser på verkligheten. Och en resa i rymden är inte bara en resa från punkt A till punkt B, den är en resa genom ett psykologiskt landskap vill jag hävda.
Visst kan även realistiska berättelser ställa metafysiska frågor. Men sf och annan fantastik gör det mer omedelbart. Själva ramarma för berättelserna framtvingar ontologiska ställningstaganden.
- - -
Har jag då något exempel på metafysisk sf? Tja, man kan ju ta Arthur C. Clarkes ”Möte med Rama”. Ett gigantiskt rymdskepp, en kosmisk ölburk, 50 km lång, seglar in i solsystemet. Man sänder ut en expedition för att ta sig in i den. Sedan undersöker man den. Den tycks vara skapelsen av en främmande civilisation; det finns ett kringgående, bandformat hav där inne, det finns en stad på en ö i havet osv.
När denna inverterade värld, denna kosmiska burk är på väg att lämna solsystemet, lämnar expeditionen föremålet och ser det segla iväg i djuprymden. Man har löst vissa frågor om denna artefakt men lika många kvarstår. Det är som verklighetens natur: vi får vissa svar men helheten kan man inte sätta sig och ge EN beskrivning av. Då vore man ju Gud. Men en smärre gud, det är i så fall vad detektivstoryns berättare blir. Han, den allvetande domaren, ger ETT svar, DET ENDA svaret. Sf-författaren åter, han är väl också ett slags gudomlig ceremonimästare men han tenderar att ställa lika många frågor som han ger svar på. Och det är den tidsanda vid är på väg mot: mot nya världar, spekulera över verklighetens natur, låt tusen världsbilder konkurrera. Vi är på väg bort från dualismen: detektiven mot brottsligen, den enes vinst är den andres förlust. Sf, anser jag, kan spela inom holismen: det blir en lek med många verkligheter, en möjligheternas kaleidoskopiska karusellkväll.
All sf ställer metafysiska frågor. Även skenbart realistisk sf får en att fundera. Asimovs galaktiska imperium som inte har några aliens (= osannolikt) inger ändå en känsla av förundran. Och Haldemans krigs-sf rör sig med einsteinska relativitetseffekter, främmande aliens och nya livsstilar. Asimov och Haldeman trycktes båda i John W. Campbells tidskrift Astounding/Analog. Den hade mycken rent metafysisk spekulation, trots sin omvittnat konservativa vetenskapssyn. Det var ingen slump att Campbell blev sf-författare och -redaktör skulle jag vilja säga. All sf värd namnet inger sense of wonder: en romantisk känsla för det sublima. Filosofin börjar i förundran sa Aristoteles.
- - -
Clarkes "Möte med Rama" kom först på engelska som "Rendezvous with Rama" 1973. Men det var inte den första romanen om "gåtfull, jättelik artefakt i rymden". Först var i min bok Larry Nivens "Ringworld" från 1970. Sedan kom Varleys "Titan", Shaws "Orbitsville" och Brian Stablefords "Journey to the Center". Den sistnämnda heter på svenska "Asgårds gåta". Den är inte så bra. Inte Varleys bok heller. Nivens bok är dock excellent. Man kan gissa att han inspirerades till sin kosmiska resa av Clarkes föregående roman, "2001 - en rymdodyssé". Denna film och roman förändrade mycket: inom konst, film och sf, ja även allmänt metafysiskt. Den ställde många ontologiska frågor, precis så som sf ska göra.
Åter till "Möte med Rama". Där möter man alltså en jättelik cylinder som vinglar in i solsystemet, en flera mil lång artefakt som ett gäng astronauter får i uppdrag att kolla in. Väl inne i trumman ser man en öde teknovärld med ett mysko band längre bort, en ring. När cylindern närmar sig solen tinar dess is upp och visar sig vara en sjö. Och i sjön finns en stad. Likt hela Rama visar sig staden vara öde, men den bär på vissa överraskningar.
- - -
Eftersom cylindern roterar finns gravitation. Han hade koll på de vetenskapliga premisserna, den gode Arthur...! Särskilt mycket händer inte i romanen, man bara går där inne i trumman och upptäcker det ena och det andra. Man säger ju: konstnären är som mest närvarande i den öde ateljen, och detsamma gäller för de aliens som skapat Rama. Man frågar sig osökt: om de skapade denna sällsamma artefakt, hur ter de sig då själva? Man får aldrig svaret men frågan ställs implicit på varje sida. Och det är det specifika, ontologiska draget i denna roman. Lika subtil gällande de ontologiska gåtorna var Clarke i "2001".
- - -
Arthur C. Clarke levde 1917-2008. Han jobbade en gång åt finansdepartementet i det merry old England där han fötts, växte upp och gjorde karriär. Departementets arbetstider var 10-5 under vinterhalvåret och 9-4 under sommarhalvåret. Och så tog han körkort en gång i tiden, i Australien, kanske för att det var enklare där pga frånvaro av tät trafik. Men sedan han fått lappen satte han sig aldrig bakom ratten igen, okänt varför.
Clarke var en verklighetsnära vetenskapare jämte all sina skiffyverksamhet. Han kom bland annat på idén till kommunikationssatelliter. Konceptet offentliggjordes i den ärevördiga tidningen Wireless World; den låg på soffbordet hos envar snaggad radioentusiast en gång i tiden. Sedan korresponderade han flitigt med experterna på NASA när det gällde att få veta om flygande mantor kunde leva i Saturnus' atmosfär, när det skulle skickas alienbudskap via etern och så vidare.
Man kunde av detta flitiga kommunicerande med NASA få för sig att han jobbade åt dem. Men då sa Clarke bara: "I don't work for NASA, NASA works for me"...
Clarke slog sig sedermera ner på Ceylon. Där besöktes han en gång av journalisten Börje Crona, med kamera och allt. "Inga bilder" skrek Clarke när han fick se Crona. Men när intervjun var över sa han:
- Ska ni inte ta några bilder?
Relaterat
Clarke: "2001 - en rymdodyssé"
Larry Niven: "Ringworld"
Isaac Asimov
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar