onsdag 8 augusti 2012

"Total Recall": svensk premiär


Filmen "Total Recall" har svensk premiär idag. Radions Kulturnytt har sett den. -- Edit: nu har även SvD och DN recenserat den. dn dn svd svd




Filmen recenseras alltså i radio. Jag har inte själv sett den. Dock har jag läst novellen "We Can Remember It For You Wholesale" som filmen baseras på. Man tar sig vissa friheter med novellen, om jag förstått det rätt. Även den gamla filmen från 1990 (den med Arnie) var löst baserad på novellen. Dicks berättelse är i alla fall bra. Upplägget i korthet: en snubbe i framtiden önskar resa till Mars. Den röda planeten är koloniserad i denna framtid så det är praktiskt möjligt. Men han har inte råd att åka dit. Alltså beger han sig till företagel Rekal som kan implantera falska minnen. Man kan köpa sig minnet av att ha varit på Mars.

Snubben gör det. Men när sinnesfirman sonderar hans psyke hittar de autentiska minnen av en vistelse på Mars däri. Snubben är alltså en hemlig agent som fått minnet raderat av säkerhetsskäl... eller är han? Så fortsätter det hela med fler turer. Man kan säga: Dick matar in poäng på poäng med iskall briljans.

Novellen är en pärla. Dicks bästa format var nog romaner men bland hans noveller är denna skitbra. Jag läste den i samlingen "The Preserving Machine And Other Stories" som kan skymtas på bilden ovan.

Vad tror jag om den aktuella filmen då? Liksom 1990-varianten är det en actionthriller. Det är lite synd. Dicks novell är ju en psykologisk thriller.

Att filma Dick är svårt; böckerna är så fulländade att det är vanskligt att vänta sig underverk när de blir film. Men det kan bli Odödlig Klassiker också. Se på "Blade Runner" från 1982. Den är på vissa punkter bättre än boken. Den tar Dicks iofs märkliga "Do Androids Dream Of Electric Sheep" och gör en stilistiskt fulländad mood piece med massor av finurliga detaljer och atmosfär. Dylik atmosfär och scenografiskt djup finns inte i Dicks böcker, inte på samma sätt. Men filmen stämmer med hans vision såtillvida som den skildrar relationer och förkroppsligar vissa existensiella frågor.

Man kan säga: "Blade Runner" har sin beskärda del av ultravåld, men filmens anda tycks mig harmoniera med Dicks credo.

- - -

Jag har skrivit om Phil Dick förut här på bloggen. Här är en översikt över hans bästa romaner och här är ett inlägg om hans naziroman. Generellt om Dick kan sägas att han hade empati, han kunde skildra folk utan att det blev pjunkigt. Han sa sig eftersträva sanning med sin fiktion. Och det uppnådde han. Han såg sanningen, den sanning som säger: godhet finns. Detta skrev jag apropå "Flow My Tears, The Policeman Said" (1974) som omnämndes här:
Det är empati, det är en känsla av godhet som emanerar ur denna roman; Dostojevskij sa att ondska är enkel att skildra, godhet däremot kräver sin man. Jämför till exempel J. G. Ballard som tycks ha tagit fasta på att skildra sin karaktärer med viss kyla, allt för att komma bort från den sedvanliga romanens kletighet, detta att man manipuleras att känna sympati med protagonisterna med billiga knep, "det är synd om honom"...

Någon kallade Ballards metod för "death of affect as an approach to character", och det är en smart strategi, en subtil approach som sätter oss i närmare kontakt med romanfiguren än om han skildrades på traditionellt, inkännande vis. Man fångas till exempel av att följa en Traven på sin atombombsö - men efter alltför lång samvaro med Ballard känns även denna metod lite skral, eller snarare: det saknas något hos Ballard himself, och det är den där känslan av godhet, av balans, av empati. Någon gnutta kärlek kan han väl förmedla...?

Men kärleken, den innerliga livsbejakande känslan, den finns hos Dick vill jag mena. Och man finner den i rikt mått i "Flow My Tears..."; den flödar fram efter hand, sipprar igenom springorna i den hårda diktaturframtid som skildras.



Relaterat
van Vogt
The Man In The High Castle
Dickish
Paranoid science fiction
Katedralbyggare och kritiker
Adams, Dick, Donaldson...
Jim Ballard

Inga kommentarer: