Herman Lindqvist: idag

Herman Lindqvist är aktuell. Det gäller hans självbiografi. Den har visat sig innehålla ett faktafel. Eller en gråzonsmässig felkategorisering av en viss historisk person. Läs mer i DN och SvD om de akuta detaljerna. dn svd svd

Lindqvist har utmålat framlidne Karl-Gustav Hildebrand som, ska vi säga, "mer radikalhöger än han de facto var". Detta anser DN (och förlaget) vara skäl att dra in hela upplagan. Det hela har upptäcks på ett sent stadium, boken hade redan gått i tryck. Dock hade bara recensionsexen gått ut; det var DN:s recensent som reagerade på att Lindqvist kanske inte hade alla siffror rätt om Hildebrand.

Herman Lindqvist ska alltså komma med memoarer. "Mitt i allt" ska verket heta. Det är OK. Jag gillar Lindqvist. Mutatis mutandum är han vad detta land behöver, en populärhistoriker som inte är rädd för att vara lite nationalist. Han skildrade vårt land i "Historien om Sverige" från Hedenhös till våra dagar. Och han vågade i detta verk säga uppskattande saker om Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Karl XII. Få andra gör det, såväl populär- som fackhistoriker. De ska alltid ha något fint förbehåll, ska alltid vara så proggiga och folkliga. Till och med den gode Alf Henrikson, Lindqvists föregångare som Den Store Svenske Populärhistorikern, var tendensiöst negativ mot kungar och kungamakt. Läs hans Svensk historia I-II och döm själva.

- - -

Lindqvist är milt nationalistisk. Och nationalismen är här för att stanna. Flashbacks DogDylan sa 2011 att nu står kampen mellan liberalism och mångkultur, men snart kommer den att stå mellan liberalism och nationalism. Och vi är där nu. Mångkulturen är som strategiskt alternativ dött i svensk politik. Sahlinismen är död. Så nu gäller det liberalism mot nationalism. I så fall ställer jag mig på nationalisternas sida.

Nationalism. Vän av ordning frågar sig: vad är det...? Då svarar jag: det är ett positivt, affirmativt vurmande för den egna nationen och folket. Tänk Selma Lagerlöf, stolthet, historia. Det utesluter för sin del inte uppskattning av andra kulturer. Samnationalism kallas det.

Nationalism! Det är en sund känsla för det egna. Man är sig själv närmast. Ska det vara så svårt...? Ja det ska det tydligen. Anti-nationalism har ju varit en sport här länge. Den har gällt i väst sedan 1945. Jag skrev följande i detta inlägg:

Rådande ideologi från 1945 till idag har förvisso varit negativ mot traditionell nationalism av typen historievurmande och bugande för tron och altare. Men man har rest nya altare: internationalism, FN-engagemang, vurm för tredje världen...! Olof Palme fick en rad gator och torg uppkallade efter sig sedan han mördats, är inte det storhet så säg? Kanske det: den enda storhet och heroism som är tillåten i vår förflackade tid. Att däremot vara stolt över ”en här som frös och svalt men segrade ändå”, över den svenska bushido som skapade historia vid Breitenfeld och Narva, vid Helsingborg och Lund, det är inte lika comme-il-faut. Att vurma för svenska kyrkobyggnader och de genier som ritade dem, att känna sig gripen av den drift som odlat upp de svenska bygderna, att svärma för gamla tiders kunskapare som Olof Rudbeck, Emanuel Swedenborg och Johannes Buréus, det ses som blott kuriöst. Men att lobotomera sig och lämna allt det gamla bakom sig, att ”upplyst” vurma blott för svenska bragder sedan 1945, som industriella landvinningar och Palmes tête-à-têtes med diktatorer som Nyerere, Castro och Honecker, det ses som höjden av storhet och bildning.

Och så där har det hållit på. Antinationalism är trenden. Eliten vill inte att vi ska få ha vår nation. Ett mångkulturellt samhälle ska råda. Vissa turbodemokrater känner sig tryggare med aggressiv mångkultur på dagordningen. Jag känner mig otrygg med det. Jag vill ha en nation att ty mig till. Jag är svensk och har rätt till mitt land.

- - -

Nationalismen är satt på dagordningen. Jag har likt Herman Lindqvist skrivit en svensk historia med nationell vinkel. Den heter Ett rike utan like.

Nationalism är subtemat för min historia. Etniska svenskar finns, den svenska nationen = folket är en realitet.

Nationalismen är åter satt på dagordningen. Ideologiklockan har gått varvet runt och stannat på nationalism. Dagens liberalism tycks säga: i valet mellan massinvandring och välfärdsstat väljer vi massinvandring (förre LUF-ordföranden Adam Cwejmans ståndpunkt). Nationalismen säger: vad är bäst för majoritetsbefolkningen i det här landet? Vad de traditionella svenskarna anser har alltför länge tystats ner, de har karaktärsmördats när de ifrågasatt invandringen. Men det är slut med defameringarna nu. Det går inte att rasiststämpla ett helt folk.



Relaterat
Ett rike utan like (2017)
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska

Uppsala domkyrka, kulturell högborg i Norden. Fotot togs av mig på 80-talet. Den i inlägget nämnde KG Hildebrand var f.ö professor i ekonomi i Uppsala så bilden tycks mig synnerligen kongenial...!