fredag 17 augusti 2012

CWEJMAN, DEMIRBAG-STEN, BAUHN: för sent och för lite


Pussy Riot är provokatörer. Nu har de fått en replik på sin provokation. Man frågar sig: vad är problemet? Ni ville provocera och ni fick svar. Vad har då Cwejman och gänget att göra med det? Inget direkt, men jag återkommer till det. svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn ft resumé




Affären Pussy Riot: visst är det magstarkt att behöva få 40 års fängelse för att vara regimkritisk. Rättegången har varit tendensiös. Men jag stödjer för den skull inte ett band där en av medlemmarna, i ett tidigare band, hade sex på scen för att väcka uppmärksamhet (Nadezjda Tolokonnikova i gruppen Voina). Och detta är inte att visa respekt för kyrkorummet. Väx upp säger jag. Men Pussy Riot är mediaälsklingar för att de kritiserar Putin, som är traditionalist och emot det globala bankirväldet.

Putin är nationalist. Och det är farligt det. Nationalismen ska motarbetas, dag och natt. Ett visst toppmöte på 60-talet sa ju: "Nationalism is dangerous." Varför då om man får fråga? Är det kanske för att folk som vurmar för sitt land och sin historia är svårare att leda än rotlösa människor som ser upp till dagens politiker för nya lyckoprojekt? Är den historiskt medvetne alltför svår att slå blå dunster i ögonen på när det ska idkas snällism mot all världens folk på vår bakgård, dvs berikas, eftersom han vet att han redan har en rik kultur? Är nationalisten alltför trygg med sina virtuella vänner i det förflutna, med Bellman och Swedenborg och Gustav III, medan den obildade nihilisten ständigt söker ledning av Pappa Staten?

Säg det. Men något måste det ju bero på att nationalismen så totalt försvann från det svenska samtalet. Nå, den försvann kanske inte. Men 1945 var en skiljelinje. Dessförinnan kunde man officiellt vurma för det traditionella Sverige: "Sjung svenska folk", Grimberg och "Sverige är vårt genom svensk strävan", som Vilhelm Moberg sa 1941. Efter andra världskriget kom en ny stil inom nationalismen, den urvattnades och sökte sina verksamhetsfält inte i det förflutna men i nuet, i internationellt samarbete och FN. Jag formulerade det hela så här nyss:
Rådande ideologi från 1945 till idag har förvisso varit negativ mot traditionell nationalism av typen historievurmande och bugande för tron och altare. Men man har rest nya altare: internationalism, FN-engagemang, vurm för tredje världen...! Olof Palme fick en rad gator och torg uppkallade efter sig sedan han mördats, är inte det storhet så säg? Kanske det: den enda storhet och heroism som är tillåten i vår förflackade tid. Att däremot vara stolt över ”en här som frös och svalt men segrade ändå”, över den svenska bushido som skapade historia vid Breitenfeld och Narva, vid Helsingborg och Lund, det är inte lika comme-il-faut. Att vurma för svenska kyrkobyggnader och de genier som ritade dem, att känna sig gripen av den drift som odlat upp de svenska bygderna, att svärma för gamla tiders kunskapare som Olof Rudbeck, Emanuel Swedenborg och Johannes Buréus, det ses som blott kuriöst. Men att lobotomera sig och lämna allt det gamla bakom sig, att ”upplyst” vurma blott för svenska bragder sedan 1945, som industriella landvinningar och Palmes tête-à-têtes med diktatorer som Nyerere, Castro och Honecker, det ses som höjden av storhet och bildning.
Traditionell svenskhet slängdes på sophögen. Grimberg var passé, nu skulle vi få "Ur folkens liv" med lösryckta essäer, snålhet på fakta och vänsteristisk vinkling. Denna skolbok för mellanstadiet innehöll dock äldre tider, det får man medge; idag vill väl historikerna helst börja med 1889 då fredens sol steg upp över landet i form av socialdemokratin...

Nej, nu spånar jag. Även dagens grundskola har undervisning i äldre historia, det vet jag av egen erfarenhet. Men denna historia är laddad. Och farlig. Tänk om de små liven blir asadyrkare och solkorsmålare om de får sig alltför mycket forntid till livs...? Nej fort fram till moderna tider, där är det enklare att kontrollera narrativet.

Hur som helst är dagens officiella Sverige inte roade av traditionell nationalism. Ska t.ex Frans G. Bengtssons nyutgåva av "Röde Orm" (2012, orig 1941) behandlas är det tagelskjorta på och nålsticksangrepp mot denna hemska traditionalism:
Skriven med en blandning av våldsromantik och våldskomik vimlar den av episoder som handlar om förnedring, människohandel, slaveri och kvinnorov (underförstått: våldtäkt) – även om huvudpersonerna är sällsynt ridderliga. Medkänslan tar föga plats: detta är den sorts historia där en dekapiterad fiendes huvud hamnar i en öltunna och läsaren oroar sig för ölet mer än för det liv som har tagits. Vidare i berättelsens syndaregister: de mänskliga rättigheterna åsidosätts lika flagrant som skadeglatt, och åtskilliga djur skadas under berättelsens gång.
Johan Svedjedal har förvisso nyanser i denna sin kria men andemeningen känns onödigt "in your face". Vi vet redan att traditionell prosa från forntid, skriven av Bengtsson och andra konservativa andar, är Hemska och Innehåller Mycket Som Stör en 08:s estetik. Man får för sig att de helst såge att all gammal litteratur aldrig återutgavs. Tegnér, Sten Selander, Heidenstam, Selma Lagerlöf: farliga saker...! Tysta ner dem, de kan annars gynna SD:s agenda...!

Lagerlöf minsann. Hur kongenialt har hon inte formulerat draget till det förflutna, behovet att ha en klangbotten i flydda tider:
O, sena tiders barn!

Jag har ingenting nytt att berätta er, endast det, som är gammalt och nästan glömt. Sägner har jag från barnkammaren, där de små sutto på låga pallar kring sagoberätterskan med det vita håret, eller från stockelden i stugan, där drängar och torpare sutto och språkade, medan ångan rykte från deras våta kläder och de drogo knivar ur läderslidan vid halsen för att breda ut smör på tjockt, mjukt bröd, eller från salen, där gamla herrar sutto i vaggande gungstolar och, livade av den ångande toddyn, talade om flydda tider.
Vilken panegyrik va. Men en levande sådan, hämtad ur början av elfte kapitlet till "Gösta Berlings saga" (1891). Det förflutna lever, det traditionella Sverige lever. Nationalismen lever. Jag ser den som en trovärdig medspelare i framtidens svenska kultur- och idévärld. I denna tråd har ibland ofta nämnts liberalismens framtid, den borde väl kunna vara ett alternativ till steril mångkultur och samtidigt kunna sätta upp ett skydd mot den vildvuxna nationalismen...? Eller kanske inkorporera den, så som torgförs i Dilsa Demirbag-Stens och Per Bauhns bok från 2010, "Till frihetens försvar. En kritik av den normativa mångkulturalismen". Den inspirerade ju Liberala ungdomsförbundets förre ordförande Adam Cwejman till en vision, med Dog Dylans ord:
Cwejman gjorde Demirbag Stens och Bauhns bok till en bibel i LUF. (...) Vad Cwejman och hans vänner presenterade var något helt nytt i den svenska debatten.

Ideologin de presenterade (...) går ut på att ”konstruera” en liberal plattform, ett par minsta gemensamma kulturella nämnare samt implicit koppla det till svensk, ganska oförarglig etno-historia. Milt uttryck: Midsommar, skolavslutningar i kyrkan, vita studentklänningar, kräftor, allsång, folkdräkter, julskinka och blandäktenskap samt att allt detta paketeras i en svenskt, liberalt, oförargligt, kommersiellt och sekulärt Tetra Pak.
Det låter ju betagande det där. Men inte ens denna jolmiga Ersatz-nationalism räcker för att blidka mångkulturkramare, tror jag. Cwejman och gängets vision är nog too late, too little. Låsningen i den svenska debatten har suttit i för länge. Under tiden har en lödigare, mer sedvanlig nationalism vuxit sig stark i folkdjupet. Folk vill ha sin Herman Lindqvist sitt Ultima Thule, sin "Röde Orm" och sin traditionella jul och midsommar, utan 40 kulturkärringar som säger att detta är en chimär, svensk särart existerar inte, allt har kommit utifrån... Men eftersom nu kurdisk kultur finns, och thailändsk och japansk och indiansk, så finns så klart även svensk kultur. Den är tillbaka nu, den är satt på kartan. Svensk särart och identitet har åter visat sig, trots eller just därför att den propagerats så hårt för andra grupper.

Mångkultur, förstådd som särartstänk som gynnar alla andra folkgrupper i vårt land, medför automatiskt att även traditionell svensk nationalism kommer till ytan. Hur ska ni hantera det då, mediaelit och politiker...? Man frestas säga: nationalismen är tillbaka och ni bad om det.




Relaterat
Ultima Thule
Traditionalism från vänster
Herman Lindqvist
Folkliv och seder i slutet av den hedna tiden
Karl IX
Gustav III:s regim
Leander Engström: "Röttle kvarn"

Inga kommentarer: