onsdag 7 maj 2008

Katedralbyggare och kritiker


Jag sitter här och lyssnar på Bertil Mårtensson, en privatutgiven CD han skickat mig. Opuset heter "Munkarna i Toypé" och är glorifierad pausmusik, tonala bakgrunder för ett liv i kontemplation. I "pausmusik" ligger inget pejorativ för SVT brukar till exempel ha sublim musik i väntan på vissa program.

Bertil Mårtensson (= BM) var en ogemen syntsnajdare, en katedralbyggare i toner, om man betänker hans andra verk såsom "Planetära fantasier" och rymdoperan "Fingals fjäril". Samt poplåtarna "Slow Down", "Pacific Rock" och "Intåg i Samarkand".

BM är även författare ("Maktens vägar" till exempel) samt litteraturkritiker, i 80-talets Nova SF. Här kan man till exempel se spalten i 4/1982 där han går hårt åt Thord Johanssons "En nödvändig historia" samt Mogens Jacobsens "Kl. 24.05". Mårtensson är inte så förtjust i den rapportform dessa romaner har, han gillar konventionell romanstil bättre. Det må vara så att sagda romaner gav ett blekt intryck, men nog är rapportformen som sådan en framkomlig väg: se bara på Ballards "Running Wild" ("Pangbournemassakern") samt Alexander Kluges "Massdöden i Venedig" och "Personakter". Där hettar det till må jag säga, där når den torra referatstilen kritisk massa. Sedvanlig romanform må vara mer lättläst, det är den man konsumerar till vardags, men vad tråkig sf och litteratur i allmänhet vore om ingen vågade experimentera.

I samma spalt (4/82) recenserar BM van Vogt, den käre A. E. van Vogt som har en egen etikett på denna blogg. Mårtensson kallar van Vogt föregångare till 60-talets friformiga, nyvågiga inner space-prosaister, om än van Vogts egen stil inte riktigt räckte till för att gestalta hans idéer:
van Vogt föddes med en fantasi som inte matchades av hans
litterära talang... annars hade vi haft en sf-Shakespeare i vår
famn. Nu har vi något vildare, primitivare men ändå "sense
of wonder"-fyllt.

Detta säger BM och jag håller med. Han säger vidare att van Vogt är "ojämn på det viset att han kan prestera litterärt helt lysande avsnitt, åtföljda av mycket platta sådana. Det får man stå ut med..." Något liknande har jag själv konstaterat i van Vogt-tråden. van Vogt var en diskret guru, en författare som i sina bättre verk ständigt överraskar. BM:s slutkläm om van Vogt (apropå andra isherromanen "Väktarna från Isher"):
På något vis har denne gamle pulpförfattare inte bara lagt
grunden till den högklassiga rymdoperan /som "Dune" etc/,
utan även till den djuppsykologiska symbolistiska sf där
verklighetsbegreppet strider med de inblandade personernas
känslor och öden. I Frankrike lär man ha utgett hans
samlade verk i skinnband. Tja, varför inte? Även opolerade
diamanter kan ha sin lyskraft.

I Nova 2/85 preciserade BM ytterligare vad denne van Vogt stod för:
van Vogts böcker bygger nästan helt på ett utnyttjande av
primala känslor, ett frammålande av besynnerliga bilder som
ges en nästan arketypisk kraft för att de framspringer ur en
naivistisk berättarsjäl. [recension av "Makten och stjärnorna"]

Detta är van Vogt på pricken. Han kunde slänga in en massa effekter i sina verk, beräknade efter den sense of wonder de skulle åstadkomma. Om i så fall språket saggade efter, om stilen blev lite slö, kunde det riskabla i metoden lysa igenom och obarmhärtigt avslöja verket som fantasterier utan syfte, som tanketomma simulacra, som en kulissvärld. Men när isen bar ledde han oss ut på sublima färder, kunde han ge oss ojämförliga sf-konstverk som en Asimov eller Heinlein aldrig mäktat med - som i "Minnet", "Härskarna" och "Cargills universum"). Det var svindelkänsla och gåtfullhet, det var symbolism och drömkänsla, det var moderna myter: det var van Vogt.

Jag återgår till Nova 4/82. Där recenserar BM även även Sam J. Lundwalls "Crash", om en sf-författares bitterljuva romans med en litterär agent. Man möts på en sf-kongress och tror sig ha funnit varandra - men det är blott "en promenadernas gemenskap, en replikernas gemenskap, en drömmarnas gemenskap" (BM). Själv minns jag denna roman som flyhänt skriven och snabbläst, men den skulle säkert tåla en omläsning. Det är inte snutet ur näsan att kombinera sf-världen med äkta känslor, äkta tragik (om nu inte det är ett för stort ord). "Crash" berörde mig trots allt; den hade ett visst tonläge, en tonträff bortom det lite hippa och världsvana där Lundwall annars brukar röra sig.

Relaterat
Svensson om van Vogt
Arthur C. Clarke
"Neuromancer"

7 kommentarer:

Lars Anders Johansson sa...

Intressant läsning. Jag hade emellertid aldrig hört talas om honom.

Svensson sa...

Bertil Mårtenssons debutroman "Detta är verkligheten", lovordad av kritiker, finns att läsa på nätet.

Själv är jag en stor fan av fantasyböckerna "Maktens vägar" del Iⅈ de präglade mig lika mycket som Tolkiens trilogi på den tid det begav sig...

/svensson

Olov L sa...

Vet du om det är givande att läsa van Vogt i svensk översättning? Det känns som om jag borde ge honom en chans (och dessutom rycker det lite i machonerverna när jag hör talas om hur obegripliga en del av hans böcker ska vara; "Ha! Inget är obegripligt för Rymd-Olov!"). Det vore bekvämt om de senska utgåvorna inte är alltför söndersmulade, eftersom de då går att få tag på i så gott som alla medelstora och stora bibliotek i hela landet. Typ.

Svensson sa...

van Vogts novellsamling "Destination universum" är läsbar både på svenska och i original (Destination Universe). Romanerna är lite snårigare men de tidiga (med undantag för Noll-A) är rätt habila. Undvikas ska hans senare produktion (70- 80-tal) som ofta är skitdålig. Både på svenska och original.

Novellsamlingen "Tvekamp i kosmos" i pocketserien Kosmos (sic) är rätt OK.

Svensson sa...

... och bästa vV-romanen är "Cargills universum" som finns i den s k JVM-serien. Full poäng.

Olov L sa...

Tack! Då lär det bli lite van Vogt för mig i framtiden. Jag ska bara gå igenom hyllorna och pappkassarna med böcker som just nu väntar på att läsas av mig. Kärt besvär, får jag väl kalla det.

Nordbo sa...

Bertil Mårtensons maktens vägar har jag läst. Jag gillade dem.
Men jag försöker minnas om jag har läst något av Vogt. Jag bör ha gjort det, men det var länge sedan jag hade min SF period.