Katedralbyggare och kritiker

Jag sitter här och lyssnar på Bertil Mårtensson, en privatutgiven CD han skickat mig. Opuset heter "Munkarna i Toypé" och är perfekt meditationsmusik, tonala bakgrunder för ett liv i kontemplation.

Bertil Mårtensson var en ogemen syntsnajdare, en katedralbyggare i toner, om man betänker hans andra verk såsom "Planetära fantasier" och rymdoperan "Fingals fjäril". Samt poplåtarna "Slow Down", "Pacific Rock" och "Intåg i Samarkand".

Mårtensson är även författare. "Maktens vägar" har han till exempel skrivit. Han var dessutom litteraturkritiker, i 80-talets Nova SF. Här kan man till exempel se spalten i 4/1982 där han går hårt åt Thord Johanssons "En nödvändig historia" samt Mogens Jacobsens "Kl. 24.05". Mårtensson är inte så förtjust i den rapportform dessa romaner har, han gillar konventionell romanstil bättre. Det må vara så att sagda romaner gav ett blekt intryck, men nog är rapportformen som sådan en framkomlig väg: se bara på Ballards "Running Wild" ("Pangbournemassakern") samt Alexander Kluges "Massdöden i Venedig" och "Personakter". Där hettar det till må jag säga, där når den torra referatstilen kritisk massa. Sedvanlig romanform må vara mer lättläst, det är den man konsumerar till vardags, men vad tråkig sf och litteratur i allmänhet vore om ingen vågade experimentera.

I samma spalt (4/82) recenserar Mårtensson min favorit A. E. van Vogt. Mårtensson kallar van Vogt föregångare till 60-talets friformiga, nyvågiga inner space-prosaister, om än van Vogts egen stil inte riktigt räckte till för att gestalta hans idéer:

van Vogt föddes med en fantasi som inte matchades av hans
litterära talang... annars hade vi haft en sf-Shakespeare i vår
famn. Nu har vi något vildare, primitivare men ändå "sense
of wonder"-fyllt.

Detta säger Mårtensson och jag håller med. Han säger vidare att van Vogt är "ojämn på det viset att han kan prestera litterärt helt lysande avsnitt, åtföljda av mycket platta sådana. Det får man stå ut med..." Något liknande skrev jag själv en gång här på bloggen om van Vogt. Han var en diskret guru, en författare som i sina bättre verk ständigt överraskar. BM:s slutkläm om van Vogt (apropå andra isherromanen "Väktarna från Isher"):

På något vis har denne gamle pulpförfattare inte bara lagt
grunden till den högklassiga rymdoperan /som "Dune" etc/,
utan även till den djuppsykologiska symbolistiska sf där
verklighetsbegreppet strider med de inblandade personernas
känslor och öden. I Frankrike lär man ha utgett hans
samlade verk i skinnband. Tja, varför inte? Även opolerade
diamanter kan ha sin lyskraft.

I Nova 2/85 preciserade BM ytterligare vad denne van Vogt stod för:

van Vogts böcker bygger nästan helt på ett utnyttjande av
primala känslor, ett frammålande av besynnerliga bilder som
ges en nästan arketypisk kraft för att de framspringer ur en
naivistisk berättarsjäl. [recension av "Makten och stjärnorna"]

Detta är van Vogt på pricken. Han kunde slänga in en massa effekter i sina verk, beräknade efter den sense of wonder de skulle åstadkomma. Om i så fall språket saggade efter, om stilen blev lite slö, kunde det riskabla i metoden lysa igenom och obarmhärtigt avslöja verket som fantasterier utan syfte, som tanketomma simulacra, som en kulissvärld. Men när isen bar ledde han oss ut på sublima färder, kunde han ge oss ojämförliga sf-konstverk som en Asimov eller Heinlein aldrig mäktat med -- som i "Minnet", "Härskarna" och "Cargills universum". Det var svindelkänsla och gåtfullhet, det var symbolism och drömkänsla, det var moderna myter: det var van Vogt.

Jag återgår till Nova 4/82. Där recenserar Mårtensson även även Sam J. Lundwalls "Crash", om en sf-författares bitterljuva romans med en litterär agent. Man möts på en sf-kongress och tror sig ha funnit varandra - men det är blott "en promenadernas gemenskap, en replikernas gemenskap, en drömmarnas gemenskap" (BM). Själv minns jag denna roman som flyhänt skriven och snabbläst, men den skulle säkert tåla en omläsning. Det är inte snutet ur näsan att kombinera sf-världen med äkta känslor, äkta tragik (om nu inte det är ett för stort ord). "Crash" berörde mig trots allt; den hade ett visst tonläge, en tonträff bortom det lite hippa och världsvana där Lundwall annars brukar röra sig.

- - -

Mer i ämnet. I Nova 3/82 gäller Mårtenssons bokspaning till exempel Douglas Adams' "Liftarens guide till galaxen". Adams jämförs med andra sf-humorister som Sheckley och Vonnegut, men:

Medan Sheckley och Vonnegut är bundna av den egna
logik de skapat så sätter sig Adams suveränt över allt.
Man kan aldrig räkna ut vad som ska hända i nästa
mening.

Jag instämmer till fullo, detta är charmen med att läsa Adams. Adams kändes ny och fräsch, han tuggade inte bara om bekanta teman och gav dem ironisk vinkling - eller så var det precis det han gjorde, men allting kändes originellt och nyskapande. Jag läste nyligen om denna hans första bok och mindes såklart handlingen i stort, men blev ändå överraskad här och där. Sådana är klassikerna: man finner nya saker i dem vid varje genomläsning.

Mårtensson sa för övrigt att en klassiker är en bok man minns efter tio år, en gammal klassiker en man minns efter tjugo år, och en modern klassiker en man minns efter fem år...

I 5/83 behandlar vår guru Phil Dicks "Glimmungs värld", och avfärdar myten att Dick vore en dålig stilist:

Han strävade aldrig efter att skriva direkt vackert, men
han kom nära ändå. Framför allt skrev han effektivt. Han
gjorde de vildaste fantasiutflykter vardagsnära och de
mest vardagsnära händelser kunde hos honom till sist
framstå som märkligheter.

Att "skriva effektivt" kan minsann ha sin charm det med, det kan bli en poesi i sak som det heter. Det blir knappast citerbara lyrismer, men det är skönt att läsa och läsa om.

Om en sydsvensk kollega dristar sig Mårtensson säga:

Dénis Lindbohm faller ofta in i overstatement när
en understatement-teknik skulle varit effektivare
och sagt lika mycket. Det är kanske hans litterära
svaghet. (1/85)

Jag beundrar själv Dénis Lindbohm, gillar hans självbiografiska böcker för deras tematiska innehåll, men jag är inte alltid så förtjust i hans stil. Mårtensson ställer den nödvändiga diagnosen.

Några enstaka stilblommor så, diskreta fotparader och subtila blinkningar som åtminstone jag gottat mig åt. Om Heinleins realistiska noveller från den nära framtiden heter det: "Tänk så många rätt plausibla framtider vi gått miste om." Och Stephen Donaldson med sina trippeltrilogier får BM att tänka på Horatius: "Helt klart tänker Donaldson uppföra ett monument över sig varaktigare än brons." (Ni fattar ironin va: Donaldsons välartade trams kommer så klart inte att bestå, han är ju bara en plastguru i pilotbågar.) Om den andra liftarromanen: "Boken är en ganska god handledning till universum, som jag minns det från mitt förra besök." Samt den avslutande rekommendationen för Lundwalls "Crash" (se ovan), som ju inte är sf men bra ändå, väl värd att unna sig: "Rymdskeppen får avgå en annan dag än den när du läser den här romanen..."

Mårtenssons räkor i gamla Nova innehöll många guldkorn: filosofiska spånor, lärda anspelningar och smarta reflektioner, inte bara över litteratur och författare - och det hela gavs liksom en passant, i avsidesrepliker. Det var som någon sa om Alf Henrikson: "stor lärdom, lätt buren".




Relaterat
"Maktens vägar"
A. E. van Vogt
Science fiction från höger
Arthur C. Clarke
"Neuromancer"

Kollage LS