Jag har på sistone påmints om Clarke/Kubricks "2001". Den har några år på nacken men är en odödlig klassiker. Den visar nämligen på vad sf kan användas till: att berätta esoteriska sagor inom en teknologisk ram.
1.
David Bowman har lämnat jorden för att resa till Saturnus. Väl där tvingas han lämna rymdskeppet och bege sig ut på en resa i en räddningskapsel, en resa som för honom genom en viss Stjärnport och sedan ut i omöjliga länder. Han färdas Bortom bortom, han styrs över komiska vidder, han ser tillvarons slut och början. Omsider går han in för landning på en planet. Där finns ett Rum iordningställt åt honom. Han finner sig vakna i sängen i detta Rum, och det första han gör när han vaknat är att böja sig fram och slå på TV:n.
Detta slår mig som helt genialiskt. Det förenar Evighet med Vardaglighet, storslagenhet med enkelhet. Det är en scen ur filmen "2001 - en rymdodyssé".
2.
Det var en dag i slutet av 1960-talet. Plats: England. Filmregissören Stanley Kubrik ringde upp sf-författaren Arthur C. Clarke. Kubrik sa:
- Jag har läst din novell "Vaktposten".
- Du menar "The Sentinel"? sa Clarke.
- Ja, just den, sa Kubrick. Jag tycker den är genialisk. Jag får lust att filmatisera den. Vad säger du...?
- Tja...
- Kom igen! Får du inte lust att göra något storslaget, något som får ditt namn att lysa i hävderna för evigt?
- Visst...
- Då så, sa Kubrik. Vi gör det. Låt oss göra den största, bästa och djupaste sf-filmen någonsin!
- Topp! sa Clarke.
3.
Kubrik gjorde sin film på basen av Clarkes manus. Clarke skrev sedan en veritabel roman av det hela parallellt med filmandet. Film och bok har sedan dess ingått en högre syntes, ett oskiljaktigt amalgam. Nog är det filmen folk först får i sinnet när "2001" förs på tal men boken är trots det värd sitt salt - trots det och trots den något stela stilen den är skriven i. Men är det mästerverk så är det: det är ikonisk status, det är litteraturhistoria. Det är myt och religion, det är människan och kosmos. Clarke är ingen religiös person och ibland är han onödigt kåserande. Hans putslustigheter kan ta udden av vissa dramatiska höjdpunkter. Där hade en oberörd stenstil varit bättre. Men på det stora hela är jag positiv. På den symboliska nivån är "2001" fulländad.
4.
I början av filmen hörs Richard Strauss "Also Sprach Zarathustra". Den handlar om Nietzsches övermänniska. Och det är vad "2001" handlar om - hur människan är redo för ett nytt steg i utvecklingen. Nu tvivlar jag på att någon övermänniska kommer att skapas - någonsin. Vi kommer snarare att bege oss in i framtiden med de förmågor vi redan har; våra latenta psykiska förmågor kommer att realiseras. Kanske kan man kalla det "övermänniska". Nåja.
Filmen (och boken) berättar antydningsvis hur den primitiva människan besöktes av utomjordingar. Dessa satte en monolit på jorden som visade henne saker, höjde henne. Apmänniskan blev i stånd att hantera redskap. Lårbenet på en antilop blev ett kraftfullt vapen.
Så går tiden. Vi använder redskap och utvecklar tekniken. Denna för oss till månen. Väl där (berättar alltfort "2001") upptäcks ännu en monolit. Vi har bestått provet, vi har gått från grottmänniska till rymdfarare! Denna monolit sänder så en signal som pekar till rymden kring Saturnus. Där upptäcks en tredje monolit. Ett rymdskepp utrustas för att kolla in den. Via diverse intriger på rymdskeppet beger sig vad det lider David Bowman ut på en resa som för honom mot och IGENOM monoliten. Den är en stjärnport: STARGATE. En port till ett annat universum, en högre medvetandenivå. Efter ytterligare utbildning vid sin destination (TV:n) återvänder Bowman på slutet som ett glorifierat foster, ett stjärnbarn. Han är den nya människan.
5.
Så hur blir det då? Ska vi bli stellara Übermenschen? Kanske det! Vi måste i alla fall höja oss över dagens materialism och nihilism. Men vägen går genom kärlek och sympati, inte nietzscheansk dominans och påstridighet. Nietzsche förnekade Gud; jag tvivlar på att militanta ateister har något att säga oss om den energihöjning som förestår, ja som redan har börjat.
"2001" handlar ytligt sett om en rymdresa. Men alla som sett passagen genom Porten och färgspelet där bortom inser att detta inte handlar om en resa från punkt A till punkt B. Det är en färd i ett psykiskt landskap, en symbolisk resa för människan. Vi måste lämna tvivlets dalar och höja oss till promenad i en tidlös eter. Balans, kringsyn och dans är morgondagens melodi. Så tona in på sköna vibbar och var beredd på morgondagens kalikå, ackompanjerad av sfärernas musik i harmoni med DNA-molekylens spiralgång. Att låta vårt sinne påverka materien, makrokosmos och mikrokosmos, vår kropp likaväl som universum, det är tidens melodi. Det är den odyssé vi ska bege oss ut på, den resa vi ska företa: från nihilism till andlighet, realiserat med viljekraft. Av sig själv går det inte. Vi kan inte vänta på att gudarna ska plocka upp oss och placera oss i ett paradis. I så måtto hade Nietzsche rätt: viljestyrka är ordet, inte själlös väntan på andligt lördagsgodis.
Vilja till makt, förstådd som makt över en själv och ens begär, är vad dagens människa behöver för att ta sig vidare. Men denna process måste företas i samarbete med Gud och det gudomliga. Gud gav oss fri vilja; det är den viljan som är framtidens melodi, ingen egotrippad nihilist-vilja à la Nietzsche.
Relaterat
Sf från höger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar