Jag är infanterist av naturen. Här tänkte jag skriva om svenskt infanteri under beredskapen.
”Soldatinstruktion för infanteriet” antogs i mars 1942. Det var handbok för svenska arméns infanteri, en faktabok för den sedvanlige bassen. Här behandlades alltifrån vapen och utrustning till soldats skyldigheter samt beteendet under marsch, förläggning, försvar och anfall.
Mycket intressant med andra ord! Vad ska jag tala om här då? Jo, jag ska på basis av denna bok nämna lite om hur infanteriet var organiserat under AVK: med utgångspunkt Sverige blir det lite resonemang om vad infanteri egentligen är och ska vara.
Generellt kan man säga: eldkraften var inte så hög på den tiden, man var inte så effektiva dödsmaskiner, men 1942 års infanteri hade kommit en bra bit från första världskrigets ”etapporganisation för utbildning av gevärsskyttar” (Borg).
Ett AVK-skyttekompani hade mer än bara gevärsbeväpnade bassar, även om detta förvisso var grunden. Det svenska begreppet för infanteri på dessa nivåer, prefixet ”skytte-”, röjer också en betänklig vurm för den enskilde skytten med sitt vapen, ett vapen som egentligen bara är till för självförsvar. Avgörandet i striden fälls näppeligen av SKYTTEN sedd som gevärsskytt och dylikt (k-pist, ak), det fälls av tunga vapen.
Jag ska i alla fall här titta på svenskt infanteri under AVK. Vad är då infanteri? kanske vi ska fråga oss. Det är ett av arméns TRUPPSLAG jämte artilleri, pansar, ingenjörstrupper och annat. Infanteriet räknas som huvudtruppslaget står det i handboken, ”det fäller avgörandet i strid” vilket är ett lite märkligt påstående, i mycket baserat på tradition. Jag skulle här vilja erinra om den ryska stilen att räkna ARTILLERIET som stridsavgörande; detta är på sätt och vis sundare för det är som antytt med tung eld man krossar fienden. Infanteriet är bara till för att fylla ut brisadmolnen och agera känselspröt, att gå in och rensa upp efter arrit.
Nåväl. Samverkan måste till. Och infanteri har förvisso en viktig roll att spela: ”Dess allmänna uppgift... är att nedgöra, tillfångata eller undandriva fienden eller att hindra eller fördröja hans framträngande.” Men bara med rejält understöd frestas man tillägga. Att bara ha infanteri ute i busken leder ingen vart, det blir bara ett ”indianer- och cowboys-krig”. Enbart jägarförband kan inget uträtta, hur mycket vi än itutas legender om 101:a luftburna och deras bravader under kriget.
- - -
Som understödsvapen har infanteriet – allt enligt 1942 års handbok – kulsprutor, grk, pvlv-pjäser och rena pansarvärnsförband. Det är inte så dåligt, det är mer än FVK:s horder av gevärsinfanterister med en kulspruta per bataljon.
Hur såg det ut i detalj då? Hur var svenska infanteriförband organiserade under AVK?
Låt oss titta på skyttekompaniet, normalkompani typ 1A i en svenskt infanteribataljon. Det hade förutom stab och tross TRE GEVÄRSPLUTONER samt EN TUNG PLUTON.
Vad gäller g-plut så hade de fyra niomannagrupper. I varje grupp var en soldat kulsprutegevärsskytt: ett slags lätt ksp, eller ak med stödben. Alltid något. Resten hade gevär förutom gruppchefen som hade k-pist. Plutonen hade även en lätt granatkastagrupp med 47 mm grk, en alltför lätt pjäs för att orsaka skada. Möjligen dög den att lägga rök med.
Kompaniet hade även sin tunga pluton med dels en ksp-tropp, dels en grk-tropp. Den förra hade två ksp:ar, den senare en 8 cm grk. Det var nog en bra pjäs detta, men egentligen ska det vara 12 cm grk för att ge effekt anser jag från min moderna ståndpunkt. Men generellt så hade detta 1942 års skyttekompani åtminstone sin del av tunga vapen, det var återigen inte bara en skock gevärsskyttar, även om andelen g-skyttar var förfärande stor. För så där såg normalinfanteriet ut på den tiden, även i Tyskland, Ryssland och andra länder. Så på papperet stod sig svenskt infanteri bra; man hade till exempel ksp:ar långt ner i organisationen, något som tog tid att införa men nu hade poletten trillat ner. Att efter stormeld gå fienden in på livet med bajonetten gällde inte längre, även om många ordinära chefer kan ha levat med detta som stridens sinnebild.
- - -
Vad gäller kulsprutegeväret som förekom, så var detta ett slags återvändsgränd. Man borde ha kostat på fler soldater k-pistar istället. Vapnet togs fram på basis av franska studier under FVK: då märkte man nämligen att det oftast bara var EN soldat per skyttegrupp som sköt och träffade, därför borde denne ges ett automatvapen med stödben och resten av gruppen agera skydd åt denna. Sådan var tanken. Visst gjorde ”ett kg ute på flanken” viss nytta i AVK:s stridsmiljö men som sagt, generellt fler k-pistar hade varit bättre.
Vad gäller svensk SKYTTEBATALJON under AVK så hade den också sina goda sidor. Förutom de tre skyttekompanierna fanns det spaningspluton (det kallades ”jägarpluton” då), det fanns tungt kompani med ksp, grk och pvlv-kanon (en 20 mm pjäs) och det fanns ett specialkompani med lv-kspar och 37 mm pv-pjäs (ineffektiv sak men man kan inte få allt). Så det hade, som sagt, hänt lite sedan FVK, man hängde med i utvecklingen. Av världsavgörande betydelse var också att Sverige på 30-talet infört SKIDTRUPP, något Finland tog efter och som de hade god nytta av 1939.
Om man vore svärmisk och dann skulle man avsluta detta med en harang typ ”Infanterie, Du bist die Krone aller Waffen” – men i linje med mitt tal om TUNG ELD i början avstår jag. Infanteriet hade och har dock alltjämt en roll att spela, bara det vet sin plats. Men vurmen för tung eld får inte gå för långt – för man måste alltid ha infanteri, kanske är det trots allt stridsavgörande – på så vis att ”man måste ha marktrupp för att jaga upp fienden ur hans skydd så att han kan skriva under fredsavtalet”. Detta är och förblir infanterismens sine qua non, det som gör det oumbärligt i varje armé och varje strid, från Marathon till Irak 2.0.
Relaterat
SoldF 1972
SoldF 1986
När jag gjorde lumpen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar