Svenssongalaxen: Alexander Bard är en klok man

lördag 30 juli 2011

Alexander Bard är en klok man

Först hette han Magnus Bard. Sedan Barbie. Sedan Alexander Bard. Hur som helst: den mannen har sina ess i rockärmen.

Alexander Bard är artist, låtskrivare och opinionsbildare. I mars intervjuades han i SVT. Frågan gällde om Bert Karlsson vore en farlig rasist för att han sagt "neger". Bard tonade ner det hela och sa att folk som öppet säger neger inte är farliga. Helt rätt tycker jag. Bert är som person en normal svensk som inte är så känslig för språk och ordvalörer som de övre medelklasstyper (= ÖMK) som styr det offentliga samtalet. Själv säger jag ibland "neger" för att provocera samma ÖMK-typer, som att säga negerboll istället för alla spaka synonymer (chokladboll etc).

För Bards replik, kolla denna Fria Tider-länk. Kanske har den ännu en fungerande länk till SVT-klippet. Det är en rätt snygg fotparad, en unik röst för sans och måtta i ett lättstört mediaklimat.

Bard sa alltså: "Säga neger är inte farligt". Och denna Bards marginella replik mot PK-ism kan ses som del i ett fenomen. Jag brukar kalla det sprickorna i muren. Det är när etablissemangsfigurer och elitjournalister inser PK-projektets tomhet och multikultipropagandans lögner. Det är när Ulf Nilson, Marcus Birro, Janne Josefsson med flera gör avbön och skriver sanningen om massinvandring och utarmning. Och ännu en figur har sällat sig till skaran på sistone, en musiker likt Bard: rocksångaren Roger Daltrey från The Who. Nyligen (15 juli) tog han bladet från munnen i Daily Mail:

When it comes to British politics he has a lot to say. A lifelong Labour voter, he’s disgusted by the last Government. ‘I was appalled at what Labour did to the working class — mass immigration, where people were allowed to come here and undercut our working class,’ says Roger.

‘It’s fine to say everybody can come into your country, but everybody should work towards a standard of living expected by people who live here. Not come here, live 20 to a room, pay no tax, send money home and undercut every builder in London. They slaughtered the working class in this country. I hate them for it because it is always the little man who is hurt badly. It’s terrible. It frustrates me.

För att anspela på en Who-låt: He Won't Get Fooled Again. Daltrey har fått nog av PK-medias lögner. Massivandringen är ett hot och måste upphöra.

- - -

Jag undersöker i detta inlägg fenomenet "sprickorna i muren". Som sagt är det när offentliga personer börjar ifrågasätta PK och tala förnuftigt. Bard och Daltrey kan ses som lite udda exempel. Men vi har även rena elitfigurer. Ett av de första svenska högdjuren som ställde sig frågande till att man inte fick kritisera invandring var Harry Schein. En tid före det han dog var han på radio där han bland annat ifrågasatte att många äldre MENA-invandrare inte kan svenska. I studion satt några yngre PK-fanatiker som beklagade att den fine Harry Schein nu blivit reaktionär, genom sina nya åsikter ökar han diskrimineringen. På vilket Schein utbrast. ”Diskriminering! Jag har slagits mot diskrimineringen innan du ens var född, innan du ens var påtänkt!”

17/2 i år sa Kjell-Albin Abrahamsson i Skånskan apropå Scheins pionjärgärning:

Det är i dagarna fem år sedan Harrys röst tystnade. Vi får nöja oss med hans böcker och en samling gulnade tidningskrönikor.

I boken "Och vi som ville så väl" (1996) skriver han: ‘Det mångkulturella samhället fungerar ingenstans – det visar historien.’ Jag minns hur jag hajade till vid läsningen och gjorde en tjock understrykning, utropstecken och frågetecken. Ett sånt påstående i mitten av 90-talet – när etnogullandet stod i zenit i Sverige samtidigt som kriget rasade som värst i det mångkulturella paradiset Jugoslavien – var verkligen att sätta sig på tvären. De senaste veckorna har alla Europas stora ledare sagt det, Storbritanniens premiärminister David Cameron, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy: Multikulturalismen fungerar inte.

Fler högdjur som mer eller mindre övergivit PK, som iaf börjat kritisera invandring, flathet mot kriminella invandrare osv, är Marcus Birro, Janne Josefsson, Leif G W Persson, Ulf Nilson. De är förhållandevis få men de är viktiga. Det är exempel på sprickor i muren som inte går att laga.

Josefsson är förstås ett paradexempel. Jag ska därför avsluta detta inlägg med hans BEKÄNNELSE. 10/2 2008 lät han sig nämligen intervjuas av Helsingborgs Dagblads Torgny Nilsson. Josefssons utsaga är mycket talande. Tur att folk kopplar på hjärnan och tänker; kan Josefsson kan fler av hans kolleger. HD:

Han [Josefsson] ser två hot mot den seriösa undersökande journalistiken. Den första är att den politiska makten nu anlitar pr-konsulter för att försvåra den undersökande journalistik de i andra sammanhang hyllar. Den andra är det låga förtroendet journalister har hos allmänheten. Han menar att det beror på den bristande rapporteringen från baksidan av det mångkulturella samhället.

- Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på dem som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare, säger han.

Den likriktningen inom media återkommer han till gång på gång. Journalister är med få undantag bildad medeklass, med den bildade medelklassens syn på tillvaron.  

- Medelklassvärderingar är på många sätt väldigt bra. Homosexuella har samma rättigheter som andra, synen på flyktingar och invandrare är positiv. Men det är också mycket falskt. När ens barn ska gå i en klass där 80 procent inte talar svenska, hur ställer man sig till det då? Det är lätt att snacka. 

Han är själv skyldig till en liknande enögdhet. Hans metoder är hårda och ibland har han i efterhand upptäckt att han gått för långt. I ett reportage om alkoholister runt ett torg fick han en affärsinnehavare att uttrycka sig oerhört föraktfullt om de utslagna. Mannen fick sjukskriva sig efter reportaget. Janne Josefsson menar att han inte förmedlade hela bilden i sitt reportage. 

- Jag tycker att jag svek mitt uppdrag och mannen genom att inte tillräckligt tydliggöra honom. Jag försökte inte förstå hur han bryts ned av alkisar som kommer in, snor grejer och ställer till ett helvete för honom, som ska försörja sin familj på detta. Det var ett svek mot honom och mot journalistiken. Om jag tvingas flytta in i en loftgång där jag bor granne med knarkare och har en tre- fyraårig grabb som jag inte vågar släppa ut, hur länge har jag ett civiliserat, liberalt tänkande?