tisdag 2 augusti 2011

Recension: The Power of Silence (Castaneda 1987)


Av och till brukar jag recensera Castanedas böcker här på bloggen. Nu är det dags igen.

Castanedas åttonde bok heter ”The Power of Silence”. För den som vill ha anekdoter ur det mexikanska trollkarlslivet finns det här en hel del. För att belysa olika idéer återger Castaneda sin lärare don Juans historier om sin egen lärjungetid, om sin guru Julian och dennes guru Elias. Don Juan hade förmånen att instrueras av både den hårde Julian och den softare, äldre Elias.

Julian var en hård man, en diabolisk man. Nog utsatte även don Juan på sin tid Castaneda för tuffa prov men Julian verkade för sin del njuta av att pröva don Juan. Dock var målet som alltid ökad Kunskap.

De berättelser som Castaneda återger i ”The Power of Silence” har ett visst syfte. De sägs vara don Juans, hans lärares sätt att illustrera hur Anden, the Spirit (= Gud) närmar sig oss. Vi ges därför en serie berättelser med innebörd, abstract cores. Dessa visar i tur och ordning hur Anden approcherar en Kunskapare, hur Anden knackar på dennes slutna värld, hur Kunskaparen tvingas svara och öppna och sist ge sig ut att möta Kunskapen i det stora Okända. Ett generalkrav för att nå Kunskap är att tysta sin inre monolog. Man måste uppnå Inner Silence för att kunna erhålla Tyst Kunskap. Och med denna tysta kunskap kan man flytta sin fogpunkt och se Andra Världar.

Berättelserna handlar så om hur trollkarlarna i aktuell cirkel mötte sitt kall och blev dem de blev. En intressant sak är att Julian, don Juans lärare, var spanjor. Han hade spanskt påbrå likt Castaneda. Don Juan är som alla vet indian. Även Elias var indian liksom de flesta andra i de magiska cirklar som beskrivs här: don Genaro, la Catalina, la Gorda, Nestor och Pablito och Silvio Manuel. Emellertid: vissa var spanjorer (= yoris) såsom Vicente och Florinda Grau (och Castaneda och Julian). I stort spelar detta inte så stor roll i böckerna men visst finns den etniska faktorn där ibland. Indianerna har ett marginellt övertag i det att trolldomen är indiansk, har traderats av indianer mestadels.


”The Power of Silence” är som antytt en klart disponerad bok. Vi har de abstrakta kärnorna, vi har berättelserna om shamanism som ska illustrera hur Anden knackar på. Vi får möta Julian, Elias och don Juan som ung liksom följa don Juan och Castaneda på deras nutida vandringar: i en scen får vi till exempel skildrat deras möte med en puma i öknen vilket är besynnerligt eftersom pumas inte vistats i öknen...! Det hela är rätt konkret och vardagligt, det är berättelser man kan följa. Ändå är detta en svår bok, en krävande sak. Jag minns att jag gav upp halvvägs i den under min första genomläsning. Man möter en speciell vokabulär med sådant som assemblage point, intent, dreaming body, stalking och allt det där. Men det tar sig och man blir som alltid upplyst om ett och annat. Och man får sig till livs ett suggestivt poem av diktaren Juan Ramón Jiménez. Det säger mycket om att ana det outsägliga, att intuitivt fatta de krafter som finns Där Ute:
Is it I who walks tonight
in my room or is it the beggar
who was prowling in my garden
at nightfall?

I look around
and find that everything
is the same and it is not the same...
Was the window open?
Had I not already fallen asleep?

Was not the garden pale green?...
The sky was clear and blue...
And there are clouds
and it is windy
and the garden is dark and gloomy.

I think that my hair was black...
I was dressed in grey...
And my hair is grey
and I am wearing black...
Is this my gait?
Does this voice, which now resounds in me,
have the rythms of the voice I used to have?
Am I myself or am I the beggar
who was prowling in my garden
at nightfall?

I look around...
There are clouds and it is windy...
The garden is dark and gloomy...

I come and go... Is it not true
that I had already fallen asleep?
My hair is grey... And everything
is the same and it is not the same...

Relaterat
"The Second Ring of Power"
Första boken

1 kommentar:

Perra J sa...

Steven Norquist är en snubbe som tagit stort intryck av Castaneda. Men det Norquist säger, och skriver, är även det väldigt svåra saker. Det låter ganska redigt i början, dock:
http://www.nevernothere.com/steven-norquist-sig