tisdag 26 april 2011

Recension: "The Teachings of Don Juan - A Yaqui Way of Knowledge" (Carlos Castaneda 1968)


Saker och ting går litegrann i vågor här på bloggen. I vintras skrev jag en del om Mellanöstern, 2008 skrev jag mycket om science fiction och i vår har det blivit en del om Castanedas böcker. Så ock idag.




Sommaren 1960 träffade antropologen Carlos Castaneda en yaqui-indian vid namn don Juan Matus. Det var i Arizona i USA. Castaneda studerade vid UCLA i Kalifornien. Han uppsökte indianen för att få information om psykotropiska växter. Efter en viss tvekan började don Juan upplysa honom om detta. 1961 blev så Castaneda formellt hans lärjunge i den gamla indianvisdomen. Nu höll man till i Mexico; yaqui-indianerna uppehöll sig på ömse sidor gränsen.

Castaneda blev don Juans lärjunge. Indianen undervisade honom i indianläran så som den utformats under de spanska erövrarnas ok från 1500-talet och framåt, ja även tidigare, i det pre-colombianska Amerika. Denna magi har djupa rötter, antagligen stammande från Atlantis och Lemuria. Förslagna esoteriker hade kommit till Amerika och gett indianerna sin visdom, det finns många legender om detta. – Castanedas lärjungeskap varade för sin del till 1965 då han drog sig ur. Han råddes emellertid av don Juan att skriva en bok om det han fått lära sig. Det blev ”The Teachings of Don Juan – a Yaqui Way of Knowledge” som kom ut 1968. Då detta skett fick Castaneda lust att visa boken för indianen och därmed kom lärjungeskapet igång igen.

Resan mot att bli magiker och ledare för en egen cirkel fortsatte, en resa speglad i elva böcker till. Men här ska vi bara behandla bok 1, ”The Teachings of Don Juan”. Den är med rätta en klassiker. Det händer mycket på dess dryga 200 sidor. Castaneda inmundigar peyote under en ceremoni och möter kaktusguden Mescalito. Det är verkligen tunga sidor: mötet med det obetingade i gudomlig gestalt. Inte mindre än tre dylika möten skildras i boken. Utöver det är det rökning av torkad svamp (psilocybe a.k.a ”humito”, ”den lilla röken”) samt förtärande av datura (spikklubba). Castaneda lär sig även kommunicera med ödlor; detta är en höjdpunkt. Ödlor är språksamma sägs det, de kan leta skatter eller försvunna objekt åt dig. Två ödlor städslas varav den ena får munnen igensydd och skickas iväg, den andra behålls och talar telepatiskt med Castaneda...

Allt skildras konkret och utan åthävor vilket gör allt mycket läsvärt. Sist i boken flyttar don Juan Castanedas fogpunkt så att han förvandlas till kråka och flyger över stan. Snacka om fantasy. Han måste också strida mot häxan La Catalina. Det är en riggad match men det vet man inte då, detta avslöjas först i senare böcker. Detsamma med varför Castaneda blir lärjunge: det är inte för att hjälpa denne bli vis, inte bara. Det är för att denne ska ta över från don Juan och bli den nye Mästaren, Nagual, och föra den uråldriga visdomen vidare. Detta avslöjas som antytt inte i denna bok utan först i bok 9 eller så.

Ni känner alla till J. K. Rowlings böcker om Harry Potter, en trollkarl. Men Rowling tror inte på magin i sig, hon är en amatör på magins område. Allt hon vet om det hela har hon läst sig till. Men hon leker med elden. Castanedas böcker skildrar dock riktig magi. Själv är jag inte magiker men re denna disciplin och vad där göms kan man säga: ”Med magi är det som med vatten: man blir våt om man stiger i.” Ger du dig magin i våld blir upplevelser som de Castaneda skildrar vardagsmat.

Det är en annorlunda värld, en väsensskild verklighet - a separate reality. Esoterismens grundlag är att denna värld, vardagsvärlden är inte riktigt verklig; en högre, andlig verklighet finns. Castaneda gör sitt bästa för att visa oss denna värld. I början är han själv motvillig mot att släppa taget med vardagsvärlden, och det måste man nog vara eftersom man kan bli galen annars. Men med tiden rör han sig som barn i huset bland allies, spöken, silverkråkor och allt annat don Juans magivärld kan erbjuda. Castaneda blir fullärd, han blir en Nagual, en häxmästare. Magin är i stort sett vit, man gör sina övningar för att få Kunskap, men en viss mörk aura omger onekligen det hela. Men inslag av frälsning, nåd, ljus och dans finns också.

Det är en märklig värld. Men det är en sann värld. Den allmänt esoteriskt lagde bör läsa Castanedas böcker eftersom de trots allt berättar historier, de skildrar och gestaltar Lärjungens Väg. Att terminologin är lite egensinnig och begreppsvärlden lite sluten och unik, saknar hållpunkter i sådant man inhämtat i europeisk esoterism – det får man ta. Castaneda är en klassiker och hans första bok, ”The Teachings of Don Juan”, är en hörnsten i varje privatmagikers bibliotek.




Relaterat
Hur det började
The Eagle's Gift

Inga kommentarer: