Castaneda

Carlos Castaneda har alltid facinerat mig.

I början av 60-talet blev en viss Carlos Castaneda lärjunge till en indian. Det var en yaqui vid namn Don Juan Matus, boendes i gränsregionen mellan Mexico och USA.

Indianen undervisade honom i indianläran så som den utformats under de spanska erövrarnas ok från 1500-talet och framåt, ja även före det. Lärjungeskapet varade för sin del fram till 1965 då Castaneda drog sig ur. Han råddes emellertid av don Juan att skriva en bok om det han fått lära sig. Och det blev "Samtalen med don Juan" som kom ut 1968.

Då detta skett fick Castaneda lust att visa boken för sin guru. Och därmed kom lärjungeskapet igång igen. Castaneda kände också att indianens liv var mycket rikare än hans eget i Los Angeles, det don Juan lärde ut hade ingen motsvarighet i hans egen biedermeier-värld.

Castaneda hade börjat närma sig indiankulturen som en betraktare, men med tiden insåg han att man inte kan iaktta utan att delta, Heisenbergs gamla diktum. En kraft större än han anade svepte honom med sig, en kraft kallad Varat.

- - -

Man kan dra filosofiska lärdomar ur Castanedas böcker: "memento mori", betingat versus obetingat, taoistisk laissez-faire osv. Men det är en story i sig själv också, en berättelse med många kringelikrokar: trollkarlens lärling version 2.0. Det är en inte helt sympatisk nisch han hamnat i, denne spanskamerikan; han lockas in i kretsen med psykotropisk svamp och cactus, tror sig blott få kunskap om droger -- men don Juan har en dold agenda, han ska värva Castaneda till sin trollcirkel och göra sin lärjunge till näste trollkarl, näste guru, näste cirkelledare.

Nu må man tro vad man vill om böckerna, om deras autenticitet och allt. Men som romanläsare bekymras jag inte av detta, jag ser texten utifrån dess inre kvaliteter, ser dess symboliska sanning. Men vad gäller autenticiteten i sig: om allting är helt påhittat, fullkomligt gripet ur luften, ja då är Castaneda en j-vel på att dikta, en sällspord mytolog och ontolog - och dessutom med en tillgjort torr rapportprosa, som det anstår en fältarbetande antropolog. En svår ekvation!

Nej, jag tror Castaneda är vad han säger sig vara, en rapportör, en halvbildad materialist som konfronteras med Varats alla gåtfulla djup, indianvarianten. Man kan säga: allt i böckerna torde ha en kärna av sanning, men så har Castaneda lagt till lite här och där för att få till läsbara narrativ.

Det är hur som helst mycket läsbart. Första boken skildrar till exempel en serie drogsessioner, svamp och peyote och williamsrot, med spänstig dialog, bergsvandringar och kråkflygningar. Bok fyra, "Tales of Power" ("Berättelser om makt") är också läsvärd, med en svit kapitel i Mexico City som omväxling mot landsbygden. Och sista trilogin, "The Fire from Within", "The Power of Silence" och "The Art of Dreaming" är examensprovet och höjdpunkten, helraffiga grejer för den som redan är fångad av Castanedas värld.

Ja, denna värld: som en blixt som lyser upp ett bergslandskap, det har dessa psykiska nejder liknats vid. Förtrollas av en mal med guldstoft på vingarna, av ett gåtfullt väsen som emanerar ur en spegel hållen på botten av en bäck, och av en bro av dimma som plötsligt framträder i en bergsnejd. Med mera, med mera; vill man ha spökhistorier varvat med ontologisk dialog, så är detta rätta platsen.

Målning: Robert Svensson