måndag 17 maj 2010

Iron Maiden


Det är den 17 maj och vi nås av budet om Ronny Dios död. Han var och är en stor ikon för mig, men idag kommer jag inte på så mycket att säga. Annat än rest in peace - och lyssna på Rainbows "Rising", "Long Live Rock 'N Roll" samt första Rainbow-LP:n, samt Sabbaths "Heaven And Hell" och "Mob Rules" samt Dios (gruppens) första LP. Där har ni Dios bidrag till hårdrocken, omisskännlig "big rock" som inte försummar poetiska klanger och stillsamma intron.

Det om Dio. Här ska det dock handla om ett annat hårdrocksmärke, nämligen Iron Maiden som jag plötsligt får lust att tala om, dessa grymma metallister med unikt sound, lite för unikt kanske. Oh well, låt oss inte dissa dem nu. Förresten existerar de väl än, även om jag slutade lyssna på dem i höjd med "No Prayer For The Dying" i början av 90-talet.

Men tillbaks nu till början, den unika upprinnelsen för dessa metallguttar.

Iron Maiden alltså. Bandet grundades 1975 av Steve Harris och det var i London, England, Storbritannien.

Det var i mitten på 70-talet och punken regerade. Men punk var inget för Harris, hans musiksmak hade grundlagts i tidigt 70-tal med band som Jethro Tull, Genesis, King Crimson och The Who, samt så klart Purple, Sabbath och Zeppelin. Stort intryck togs av Wishbone Ash och Thin Lizzy med deras "twin guitar attack", deras två gitarrister i både harmoni och duell.

Harris grundade sitt band och Maiden var igång, sanna storheter i metallens mytologi. Punken regerade som sagt och det var svårt att få spelningar, men man hankade sig fram på pubgig i landsorten. 1978 ljusnade det lite då heavy metal-klubben The Soundhouse öppnade i Londons Kingsbury, en oas för hårdrockare i dessa punkiga dar. Här kunde man headbanga och spela luftgitarr till "Hell Bent For Leather"...

Men visst levde hårdrocken även denna tid. Punken var förvisso viktig, den kom med nått nytt, ingen tvekan om det, men parallellt med denna fanns ju alla Lizzy, AC/DC, Scorpions och UFO, samt Purple-avkommor som Whitesnake, Rainbow och Gillan, plus Nordamerika med Rush, Van Halen, Aerosmith och Kiss. Nåt man fick med sig av punken var dock att det blev ballt att gå på rockklubb igen, disko höll på att bli ute, samt detta att ge ut singlar själv. Maiden gav ju ut sin "The Soundhouse Tapes", en demo med låtarna "Iron Maiden", "Strange World", "Prowler" och "Invasion", som spelades av Neal Kay på The Soundhouse genom hela 1979. Iron Maiden började bli ett begrepp.

Demon blev sedan en EP som sålde i 5000 ex. Låten "Iron Maiden" med sitt elvatonersriff början blev uppmärksammad i Sounds.

Sångaren på denna tid var Paul di Anno som ej hade något heavy metal-bagage, han hade inga manér från vare sig Gillan eller Robert Plant. Han kom från ett vitt reaggeband och sjöng punkigt. Ersättaren Bruce Dickinson gillade för sin del också punk; han drömde om ett band med låtar à la Van der Graaf Generator, spelstil à la Purple och med punkens energi.

Det tycker jag var intressant.

Således blev Maiden ett hårdrocksband med punkattityd. Till skillnad från punken som lägrade vid Kings Road med dess modeaffärer kom den nya hårdrocken (som Saxon och Def Lepard) från arbetarstäder som Birmingham och Sheffield. Punken ville vara arbetarklass men hårdrocken var nog mer äkta arbetarklass i så fall; diAnno hade till exempel jobbat på bensinmack och gitarristen Murray hade stått i affär. Fina anor i dessa sammanhang!

Iron Maiden stod på gränsen till sitt genombrott. Man hade en tämligen originell spelstil. Basisten Harris var kapellmästaren, drev låtarna med sitt aktiva basspel, och på det kom gitarristerna Murray och Stratton i full attack, massor av riff: inget för det otränade örat. Man hade helt egen musik, spelade aldrig covers så vitt jag vet; man gjorde det en gång i karriären, med låten "Women in Uniform", men det var ett misstag...

Detta är vad jag för dagen har att säga om Maiden. Viss hjälp har jag haft av biografierna "Infinite Dreams" av Bowler/Dray och Mick Walls "Run To The Hills", samt en blänkare i Close Up Magazine 63.

Jag sa nyss att gruppen stod inför sitt genombrott. Och sedan bröt man de facto igenom - och man hade sin höjdpunkt med "Piece Of Mind" 1983 - och för övrigt gav man ut en massa andra fina vax. I och för sig håller jag Judas Priest som kungar av metal men Maiden hör till toppskiktet de med ihop med Sabbath, Rainbow och en massa andra band. Jag kan bara säga: FOR THOSE ABOUT TO ROCK, WE SALUTE YOU...!

(Luftvärnstorn, Hamburg)

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)