Jag sitter här och tänker på glädje.
Men inte vilken glädje som helst. Inte vanlig, betingad glädje, sådan som orsakats av något annat. Nej, nu handlar det om orsakslös, spontan glädje.
Och sådan glädje är, vill jag mena, religiös eller kristen.
Obetingad glädje: denna glädje är kristen och sådant hatade man en gång i tiden. Den kristna glädjen, den glorifierade känsla de upplever... Man stod utanför allt det där, kände bara hat och cynism. Och den glädje man kände var betingad: nu är det helg, nu är jag glad... nu sitter jag på krogen, så kul... men sedan går jag hem, då är jag nedstämd...
Kan man då säga: religiös känsla är lika med glädje? Nja, glädjen är väl en av de känslor som bemäktigar en som troende. Den är, hinduiskt uttryckt, bhakti mârga, hängivenhetens väg. Sedan finns det "jnâna mârga" och "dhyâna mârga" också, kunskapens respektive mediationens väg. Den förra är filosofins och ontologins väg, den senare är försjunkenhetens väg, det vi vanligtvis kallar "yoga".
Så om man känner sig främmande för glädjeyttringar i sitt kultbruk, ja då kan man ju gå dessa vägar istället. Jag går dem själv ibland, det ena utesluter inte det andra.
- - -
"Loven honom, I himlars himlar, loven honom med puka och cymbal"... "Come let's all adore him"... "Hark, the herald angels sing / glory to the newborn king"... Voilà lite kristna bhakti-stämningar.
Så ni fattar va?
Eller inte?
Men sluta läs då.
Kanske lite klargöring är på sin plats. Förr hatade jag glädje sa jag, nu förstår jag den. Jag förstår vad de kristna menar. Är jag då kristen, är jag frälst? Det är jag nog. Jag vill dock inskärpa att jag aldrig drabbats av liksom en blixt från en klar himmel och blivit omvänd. För mig har det hela gått mer smygande.
Det kan skilja från person till person det där.
Mitt kristna vara är ett de små stegens frälsning.
Men när man väl tror får det inte finnas några halvmesyrer, då tror man. Visst får man tvivla och grubbla, men själva detta att vara religiös (av lat. re-ligare, "åter sammanfoga") är som Kierkegaard sa en helhetsupplevelse, ett underkastande under en universell kraft. Det är ingen gottköpsaffär där man frivolt plockar ihop den världsbild som passar en.
Nåväl. Det finns glädje. Det finns förundran inför den uppgående solen, som hos Drews i "Life" i början av denna serie om någon nu minns den.
Relaterat
Melinas resa
Moorcock: Wizardry and Wild Romance (1992)
2 kommentarer:
Frid
Mycket trevlig läsning i god, klassisk Svensson-stil, det vill säga med ett otvunget flyt i texten och en oefterhärmlig balans mellan det personliga och det filosofiska.
Jag har för övrigt funnit många guldkorn i "Grönt ljus" och ämnar nämna något om denna i Cafét om en förhoppningsvis inte alltför lång tid.
Tack för det, och shânti tillönskar jag dig med...
"Grönt ljus" är alltså min diktsamling, länkad i högerspalten någonstans.
Och vad gäller balans mellan personligt och filosofiskt, ja, det är kanske själva grejen. Med allt skrivande. Men om vi nu koncentrerar oss på bloggandet så har jag märkt att det personliga roar mig, dvs jag kan skriva om "gå och handla, gå och tvätta" och känna att även detta är väsentligt - för ingen annan skriver ju om det!
Inte om MIN tvätt i alla fall, min hemköpsrunda.
Och får man in något generellt, något filosofiskt (eller varför inte politiskt, aktuellt osv) så är det ett plus.
Visst betalar det sig att vara personlig. Nu kommer bloggen kanske inte att bli en renodlad dagbok. Jag gillar att skriva litegrann av varje - recensioner, historiska faktabitar, religion osv. En mix av det mesta, men med det svenssonska som nerv.
Skicka en kommentar