Här ska det alltså handla om sagor. Jag slänger ut ett vitt nät, zoomar in på folksagor av skilda slag och landar till slut i en diskussion om vad en svensk folksaga är.
1. Tilltalande sinnebilder
Jag sitter här och läser "Hauffs sagor", en Niloe-bok med snygga teckningar och med texter av Wilhelm Hauff. Det är sagor i H. C. Andersten-stil, litterärt utbroderade stycken med inspiration ur Tusen och en natt, tyska folksagor och annat. De äger inte Bröderna Grimms stringens men är kul ändå. De har en viss kantring åt materialism, att finna skatter. Andliga landvinningar lyser med sin frånvaro.
Hauff och Andersen skrev konstsagor. Det är texter med identifierbar författare, 1800-talsverk i sagostil. Här ska det dock handla om äldre sagor, "riktiga sagor", folksagor. Och apropå detta så har jag i mitt sinne vissa fragment ur världens sagoskatt, sådant jag hört för länge sedan men sedan glömt. Hur var det till exempel med den där sagan om en björn, en fyrfota lunkande nallebjörn som kom hem till en bonde och bad att få dennes yngsta dotter.
- Varför det? sa bonden.
- Det kan jag inte säga, sa björnen, men ge mig din dotter så ska du bli rikt lönad.
Så fick björnen dottern, som satte sig på björnens rygg och red iväg. Senare visade det sig att björnen var en förtrollad prins - men hur bröts förtrollningen? Det kan man läsa i Asbjörnsen och Moes "Östan om sol, västan om måne". Hur det förlöper är av underordnat intresse. Jag bara fängslas av sinnebilden, flicka ridande på björns rygg. Detta kan associera till sexualitet och farlighet men också något annat, odefinierbart. Det är en fängslande bild, det är symbolismens kraft helt enkelt.
2. En svensk saga
En annan saga jag minns förekommer i Fridtjuv Bergs "Svenska folksagor" (1899). Dess titel är snarlik den nyssnämna ("Östan om solen och nordan om jorden") men är i övrigt helt olik. Den börjar med en bondpojke som ser fyra svanar landa på en äng under djup midnattstimma. Det var även fullmåne, det brukar höra till.
Svanarna hade landat på ängen. Så förvandlades de till fyra vackra flickor, närmare bestämt en prinsessa och hennes tre tärnor. De hade som alla förstår "lagt av sig sina svanhamnar" - så pojken blev full i fan och letade fram dessa, tog dem och avtvingade prinsessan storyn om varför hon var svan.
Hon sa att hon var prinsessa i ett fjärran slott, beläget östan om solen och nordan om jorden. Ett troll hade intagit slottet och gjort modern och fadern - kungen och drottningen - skendöda, samt förtrollat dottern och dennes tärnor till svanar. Bara mitt i natten kunde de återfå sina mänskliga gestalter, och då flög de till ängen för att dansa och vara som folk.
Prinsessan sa nu att hon kunde gifta sig med pojken, om han i gengäld ville söka rätt på Slottet och befria kungen och drottningen. Pojken gav jakväde; man rustade stugan där han bodde med sina föräldrar till bröllop, och så blev det bröllop. Sedan gav han sig av att leta slottet.
Nu blev det en quest, en härlig vandring ut i världen på jakt efter ett mål. Etapper på vägen var möten med "gumman som råder över djuren", som hänvisar honom till "min syster, som råder över fiskarna i havet", som i sin tur hänvisar henne till sin syster, som rådde över alla fåglar.
Pojken kommer dit och frågar om vägen till Slottet. Gumman kallar då på sina fåglar, men en av dem är sen, nämligen Fågel Fenix. Denne får som straff bära pojken till Slottet, som fågeln råkar veta vägen till.
Fler etapper på vägen var pojkens möte med två dumskallar som bråkade om ett par sjumilastövlar.
- Ge mig dem, sa pojken, då slipper ni bråka.
Detta skedde, och på liknande sätt och av liknande dumskallepar, fick han en osynlighetskappa och ett legendomsusat svärd. Och om rätt ska vara rätt fick han dessa ting före det han mötte gummorna. Men väl hos gumman med fåglarna, flög han iväg med Fågel Fenix till Slottet. Med sitt svärd och sin osynlighetskappa besegrade han trollen och räddade kungen och drottningen. Sedan tog han sjumilastövlarna och gick hem, återvände med prinsessan, ärvde kungariket och levde furstligt.
3. Folksagans arkaiska, pre-tragiska natur
Detta inlägg handlar om sagor, folksagor. Intrigerna är ofta banala men detaljerna kan vara roliga. Det är de där symbolerna och sinnebilderna jag antydde i början, hur man fängslas av "flicka ridande på björn" och dylikt oavsett hur berättelsen sedan förlöper. Annat symboliskt som fångat min fantasi i de sagor jag läst är sådant som makten i kyssen (Snövit i glaskistan), en blind som får ögonen ersatta av ädelstenar, en annan blind som blir seende av älskandes tårar - och "fången i tornet" (Rapunzel mm), "smart man lurar jätte", "vilse i skogen" (Hans och Greta mfl), "människa förvandlad till djur" osv.
Så vad är då dessa folksagor? Jag tycker de ger ålderdomligt intryck. Jünger framkastade någonstans att de äldsta kanske är från stenåldern. Åtminstone torde vi kunna hänföra dem till yngre stenålder/bronsålder. Det må ändå vara djärvt. Men indicier åt det hållet är för min del det kvinnliga elementet - för är det inte något kvinnligt över narrativen där striderna till exempel aldrig är fältslag eller krig utan ofta bara att hjälten nuddar med svärdet så spricker trollen...?
Folksagor handlar inte om kungaätter eller tragiska hjältar utan om lyckosamma figurer som Askeladden. Sagorna slutar aldrig med att någon dör utan med "så levde de lyckliga i alla sina dagar, och har de inte dött så lever de nog än".
Det är pre-tragiskt, kvinnligt och pre-heroiskt. Det är bronsåldersmässigt, om vi nu till järnåldern hänför Eddasagor, ättesagor och heroiska epos, tragik och blodiga uppträden.
4. Mabinogion, Disney, Tenggren...
I en viss Grimmsaga var det en flicka som förlorat händerna men fått dem ersatta med silverhänder. Aha tänkte jag, var det därifrån Moorcock fick idén om "Corum with the Silver Hand"? Men så råkade jag läsa Mabinogion (walesiska legender) och där fanns någon Taran Silver Hand, så det var snarare därifrån han fått det antar jag. Mabinogions berättelser är annars rätt sköna, de har sin fantastik i form av parallellvärldar, mystiska väsen som tar över landet och ett visst träd som är till hälften brinnande - för att nu nämna något.
Sedan är, vad det beträffar, Disneys sagofilmer inte så dåliga: nämnda Snövit, Askungen, Törnrosa, Skönheten och odjuret, Pinocchio... det är schwung i handlingen även om det kan bli lite mycket jargong och slapstick ibland. Men läst på wikipeden med intrigen sammanfattad är det sköna återseenden. Disney fångar sagans själ så gott det låter sig göras. Lite tidsstil och fånerier får man stå ut med. Visst, dagens Disney är på gränsen till det uthärdliga, kanske i synnerhet när man tar sig an myter (Herkules...), men när man hade svenske Gustav Tenggrens måleriska bakgrunder i Snövit var det inget fel på sagostämningen. Tenggren hade för sin del ersatt John Bauer som illustratör av antologiserien "Tomtar och troll" 1916. Tenggrens insats bidrog till att ge Disneys filmer den där episka, susande sagoskogsfläkten och hans, Tenggrens, arv levde vidare ett bra tag även sedan han själv slutat medverka i studion. Förutom Snövit var det 1940-talets Bambi och Pinocchio han deltog i men den nordiska tonen är omisskännlig även i Törnrosa och Askungen från 1950-talet.
Re Wikipedia så kan deras sagoreferat i allmänhet vara goda. Jag gillar deras kortformer, man slipper i regel allt harvande av typen "hjälten mötte först en uggla som sa honom att gå norrut, och sen mötte han en skata som sa gå söderut, och sen mötte han en örn"... På wikipeden blir det typ, "han visas vägen av tre fåglar". Tightness is all. På nätet finns förvisso mängder av Madame d'Aulnoy och Andrew Lang och Asbjörnsen och Moe, men hellängdsversioner blir för jobbigt att läsa på skärm om ni frågar mig.
5. Symbolism
Charmen med sagor är att de kan vara väldigt korta och stillösa men ändå funka. En talanglös berättare kan ändå få med huvuddragen i Rödluvan, Hans och Greta och Kejsarens nya kläder; förtrollningen sitter inte i någon viss text utan i symbolerna. Det är som antytt symbolism i sin prydno: essensen är utomlitterär, det är inte formuleringarna man minns utan sinnebilderna.
Sagor är ofta illustrerade men det är egentligen inte nödvändigt. Någon sa att barnet behöver ingen tecknad bild av Rödluvan, barnet ser sig själv i Rödluvans ställe: det är du. På så sätt blir texterna psykologiskt drabbande utan en massa psykologi, utan en massa väluttänkt introspektion av typen "när hon gjorde detta kände hon..."
6. Svenska sagor
Som ett subtema, som en vag men omisskännlig röd tråd genom detta inlägg har det svenska gått, så resten ska ägnas ett resonemang om vad en SVENSK SAGA egentligen är. Jag nämnde inledningsvis just en svensk saga, "Östan om sol och nordan om jorden". Den ingår i Fridtjuv Bergs samling "Svenska folksagor" från 1899, omtryckt in i våra dagar. Där finner man sagor som "Prins Hatt under jorden", "Vallpojken och älvekungen", "Lilla Rosa och Långa Leda", "Prinsessan på glasberget" samt "Silvervit och Lillvacker" samt, som nämnt, "Östan om solen och nordan om jorden". Förlagorna och de, ska vi säga, reducerade skeletten till dessa må ha uppstått utanför Svea rikes gränser. Men de har kommit hit en gång i världen, sannolikt under medeltiden, och sedan traderats, byggts på, broderats ut och fått den form som Berg återger dem i.
Kanske har han själv bidragit med en och annan formulering, han liksom Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som också gav ut en dylik samling ("Svenska sagor och äventyr", 1844). Men detta är precis vad kultur handlar om: det är fråga om överlagringar, ett medskapande genom seklen. En PK reduktionist tänker väl att om förlagan till en viss svensk saga kan påvisas i utlandet, då försvinner obönhörligt allt som av oss byggts på och lagts till. Det räknas inte, offras på reduktionismens bål. Det är svart eller vitt. Och det är en robotaktig inställning, en kulturfientlig, binär tankemodell. Man överproblematiserar det svenska idag. Finner man EN detalj i ett komplex som inte är svensk så har den aldrig överhuvudtaget funnits som svensk företeelse. Ta till exempel resonemanget om julgranen: kan det påvisas att detta bruk uppstod i Tyskland 1848 så får vi aldrig räkna oss till godo den svenska traditionen på detta område ens från det datumet, det reduceras och förnekas med nihilistisk frenesi.
7. "Svensk saga" som helhetsfenomen
Så i den mån vi talar om "svenska sagor" så är detta ett sedvanebegrepp. Många sagor kan nog hänföras till utrikes källor. "Prins Hatt under jorden" förekommer allmäneuropeiskt och kan i sin tur återföras på den grekiska sagan om Amor och Psyche. Det där om brud som förs iväg till konstigt palats med brudgum hon inte får se är det bärande temat. Men för den skull är ju inte "Prins Hatt"-sagan osvensk. Vi får se helheten här; sagan är grekisk och europeisk OCH svensk. Genom sina metamorfoser har den tagit till sig lokalfärg både från Hellas, Västeuropa och Sverige, i sistnämnda fallet med mossa och tallar och "solen som går i skog". Men att se en dylik holism överstiger nog förmågan hos dagens normaltypsintellektuell. För dem är saker antingen svart eller vitt, svenskt eller icke svenskt, på eller av. Men koppla på hjärnan då, upprätta kontakt mellan båda hjärnhalvorna och kom ut i en mer fruktbar tankevärld. Kom in i 2000-talet!
Fridtjuv Bergs sagosamling har gett oss mycket kulturgods. Ta bara begreppet "glasberget" i "Prinsessan på glasberget". Den handlar om en jungfru som sitter på ett sådant berg, synbarligen onåbar för att utgöra ett svårt prov för friarna att lyckas med. Alla misslyckas dock utom vallpojken som hade några ess i rockärmen. Han fick häst och rustning av en vildman han träffat tidigare på sin vandring. - Idag betyder "sitta på glasberg" för sin del "förbli ogift".
Och, avslutningsvis, hur svenskt är inte Lilla Rosa och Långa Ledas omkväde: "Spelar min lind, sjunger min näktergal, gör sig kungen glada dagar?" Denna passage finns till exempel inarbetad i en Malmbergdikt från 1941. Detta är traditionalism i sin prydno, ja det är svenskhet, oavsett om "svenskhet" är ett begrepp som är ett rött skynke för dagens kulturelit. Det finns där dock, det är ett sedvanebegrepp likt "svensk saga", "Sverige" och "svensk".
Relaterat
van Vogt och symbolen
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Målning: Robert Svensson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar