En minor classic inom hårdrock är "Killing Machine" av Judas Priest.
1978 hade Judas Priest varit igång ett bra tag. Man hade gett ut intrikata plattor och jobbat hårt. Men ingen tog riktigt notis om dem. Men det här året började det vända, poletten var på väg att trilla ner.
Man var skickliga musiker, "very studious musicians" som Malcolm Dome sa. Idealet var Led Zeppelin: långa låtar med 48 tempobyten. Men gliporna i bygget syntes, man hade inte dragit åt skruvarna ordentligt - och små fel i musik som vill vara perfekt tenderar att märkas, mer än om man spelar punkigt och rått.
Lustigt nog var detta mitt under punkvågen. Punkare var Judas Priest inte, man hade föga gemensamt med dem. Men en sak lärde man sig från stormen man levde i: spela snabbare, gör kortare låtar.
I slutet av 1978 gav Judas Priest så ut sin "Hell Bent for Leather". (Detta var USA-titeln. I Europa hette den "Killing Machine".) Den går ut hårt redan i öppningsspåret: "Delivering the Goods". Hård tryckrock av bästa märke, stunsigt boggiesväng. Tajt som en talltita. Nån punk är det inte, därtill är man för skickliga musiker. Detta lovar gott för framtiden, främst för att låten är förhållandevis kort.
"Rock Forever" fortsätter segertåget:
When the day is overJag vet inte varför jag citerar det här riktigt, nån epokgörande text är det inte - men ett av många exempel på Rob Halfords låtskrivarförmåga. Ett "throw-away" bland många, lyckad partymusik. Ännu en kort låt detta, ännu en tight fit i boogiekostym. Och ett snyggt solo.
I like to ease my mind,
by juicin' up my system
with a beat of the heavy kind.
I smack a bottle open,
I crank the hi-fi high,
I'm in my seventh heaven,
oh I could touch the sky.
"Evening star" öppnar med akustisk gitarr och poetiska rader:
I've traveled to a distant shore,En milstolpe i Priests katalog är "Hell Bent for Leather". Den har både text och musik av gitarristen Glenn Tipton. Det tog lång tid innan jag förstod den, lång tid innan jag hittade fram till JP:s textarkiv på nätet:
I felt I had to go.
An inner voice had called me there,
why I did not know.
I saw the evening star rise up,
shining out to sea,
and now I understand at last what I means,
what it all means!
Seek him here, seek him on the highway,
never know when he'll appear.
All await, engine's ticking over,
hear the roar as they sense the fear.
Wheels! - a glint of steel and a flash of light.
Screams! - from a streak of fire as he strikes:
Hell bent, hell bent for leather...
Det är snabbrock, speed metal i sin begynnelse. Och så sticket: There's many who tried to prove that they're faster, but they didn't last and they died as they tried! Och så Tiptons solo på det, kondenserad version av Joe Walsh' solo i "Hotel California" låter det som. Man flämtar efter andan - och får vila ut med trum-rumlet i "Take On the World", en allsångsdänga som blev modell för framtida storheter som "United" och "Heavy Duty - Defenders of the Faith".
B-sidan på detta vinyl som det ursprungligen var, inleds av "Burnin' Up". Detta är massiv funkrock, skickliga musiker är ett måste för en sådan här låt - ja för all Priestmusik, de döljer ofta intrikata mönster.
"Killing Machine" är en mer långsam, hotande slugger om en yrkesmördares vardag. Omkvädet lyder: "I've got a contract on you"... Ja min själ, i vilken ordbok skulle man kolla upp en sådan trop när man som 17-årig lyssnade på den här första gången...? "Running Wild" är ännu en Tiptonskapelse, en låt om att partaja på stan, och "Before the Dawn" en lysande ballad om gryningens första grådager. Det är akustisk gitarr och snudd på falsettsång; han hade spännvidd Halford, från mörk stämma i "Seek him here, seek him on the highway" till ljus tenor i "Before the dawn, I hear you wisper, in your sleep, don't let the morning take you". Spännvid i tema också: ballader och rejsrock, tempo och vila.
Allt avslutas med "Evil Fantasies", en tung, långsam tryckare som ökar tempot mot slutet. In alles visar denna skiva att man lärt sig läxan: skruvarna har dragits åt, stålkonstruktionen står stadigt. Inga långa låtar, högre tempo istället. Inga glipor, inga tveksamheter. Tryckrock och boogiebas, men också variation och infall. En vägvisare mot framtida stordåd som "British Steel", "Point of Entry" och "Screaming for Vengeance". Poletten hade trillat ner!
Relaterat
Priest bildades av Ian och KK
Galactic Superwave
Wilcock: The Source Field Investigations (2011)
2 kommentarer:
Intressant! Man lär sig något på din blogg. Du skriver bra!
Tack. Det är också roligt att planera vad man ska skriva om, leta bilder (och fotografera själv), varva olika inslag så att det inte blir enformigt osv.
Skicka en kommentar