måndag 11 juli 2011

Recension: "Archeofuturism" (Faye 1998)


Guillaume Faye säger att vi står inför en megakris. Efter den återuppbygger vi världen på traditionella, arkaiska grunder, men med bevarad högteknologi. Botemedlet mot tidens sjuka heter traditionalism, andlighet och etnisk medvetenhet. Faye ska ha erkänsla för att han formulerat det hela i en koncis, 250-sidig volym: ”Archeofuturism” (1998). Hans bok har över tio år på nacken men mycket i den är aktuellt idag och en hel del pekar mot framtiden.


Vi går mot en jättekris men sedan kan vi återuppbygga civilisationen. Faye säger detta och han säger det med stilmässig briljans, med fräscha begrepp och användbara neologismer. Blotta titeln, ”arkeofuturism”, har god klang. Och det är det arkaiska som, i förstone, slår en som originellt. Det visar på förbundenhet med flydda tider och föregivet obsoleta idéer, idéer som turboliberalismen lämnat efter sig i tron att människan blott är en ekonomisk varelse, en själlös homo oeconomicus som kan sättas var som helst på jorden utan hänsyn till etnicitet.

Faye underkänner upplysningens medborgarnationalism, ”alla ska med”. Istället är ett medborgarbegrepp baserat på blodsband det som gäller. Vi ser redan denna släktskapsvurm hos minoriteter. Det är detta som ger trygghet, inte medlemsskapet i någon diffus union av handelsmän och konsumenter. Egalitär modernism är ute; däremot är etnicitet och nationalmyter morgondagens verklighet, en grund för ett nytt stamsamhälle. Detta kanske inte var det Antropolis man drömde om men för den närmsta framtiden är etnicitet ledordet. Man kan som tänkare idag inte ignorera etnicitet.

- - -

Liberalismens medborgarnationalism är en död bokstav. Medborgarskap som en juridisk formalitet är passé. En fastare grund för medborgarskap är blodet. Det finns redan i begrepp som DROIT SANGUE, släktskap bestämmer medborgarskap. Detta hade man i Tyskland tills nyligen, då ersattes det av DROIT TERRE som ger medborgarskap åt den som fötts i landet. Det senare är en skärpning gentemot svensk tradition där ”alla får PUT”, men den radikalaste vägen, droit sangue, är nog framtiden för medborgarskapsidén.

Vi måste gå traditionalismens väg tycks Faye säga. Vi ser ju redan hur muslimer och MC-gäng odlar detta. Om inte vi intellektuella medvetet mutar in traditionalismen med begrepp som blod och landskap, edens sakrament, kamp och uppoffring, hängivenhet och intuition, tragedi och eufori; om inte vi tar ledningen i detta under ordnade former, kommer vi att hamna under kriminellas och muslimers välde. Och det vill vi inte. Vi européer vill styra oss själva med rötter i våra landskap, våra språk, våra legender och myter, våra historiska hjältar. Detta är traditionalism, detta är arkeofuturism: med detta kan vi bygga en framtid. Med rötter i det förgångna, med ett medvetet omfattande av vår historia, ett bejakande av vårt förflutna – med dylik förankring i flydda tider kan vi trygga möta framtiden. Om vi däremot förnekar det förflutna och ber om ursäkt för vår historia så där som vänstermänniskor alltid gör, då hamnar vi i en andlig vildmark. Vi blir lovliga byten för dem av våra fiender som redan förstått traditionens makt.

- - -

De kriser Faye tecknade 1998 fortsätter idag att verka. Resursbrist i olja och annat, etniska konflikter pga massinvandring av mena-folk till Europa, omöjligheten att låta hela världen leva på västerländsk konsumtionsnivå, välfärdsstatens kollapsande under sin egen tyngd, miljöförstöring. Allt och lite till kommer att samverka i en megakris under åren 2010-2020 säger han profetiskt. Att reformera är inte längre möjligt. Bättre är att låta hela civilisationen gå under.

Faye kan sin Spengler. Likt denne inser han att kulturer ibland nått sin ände, att allt kan braka samman och gå överstyr. Få andra tänkare vågar idag tänka så långt. De ser bara detaljerna. Faye kallar sin megakris ”katastrofernas konvergens”, a convergence of catastrophes. Hur stor denna megakris blir kan diskuteras. Islam ses i alla fall av Faye som det största hotet, en intolerant, aggressiv, teokratisk rörelse som möjligen utgör samma hot mot Europa som papismen gjorde för Norden på 1600-talet. Vi måste möta detta med kraft, måste försvara vår tro och tradition med samma hängivenhet som reformationens män drog i fält för sin frihet med.

- - -

Faye ser framåt. Hans futurism är inte att rensa bort allt gammalt, tvätta tavlan ren. Nej, det hela blir en process där futurismen balanseras med arkaism: ”[F]uturism must be tempered with archaism; or to use a bold expression, we might say that archaism must cleanse futurism." (s 72) Faye har sin faibless för Nietzsches vitalism men det blir inte doktrinärt i hans framställning, den dominerar inte anrättningen. Faye målar på slutet upp en värld med traditionalism i pluralistisk mening där var och en får bli salig på sin fason. Andlighet är viktig i hans framtida värld men vilken andlighet som råder är inte centralstyrt (Faye är inte kristen, han är mer åt det hedniska hållet, men för den skull är han inte anti-kristen). Ateism är också möjlig för dem som så önskar; OK, om det är en mindre aggressiv sådan än den vi ser idag.

Högteknologi underlättar vardagen. Grundtryggheten ges av etnisk medvetenhet. Man är sig själv närmast, lika söker sig till lika. Med det som bas och med rötterna i det förflutna, utan att blicka bakåt, blir Fayes vision något jag kan sympatisera med.

Sinnebilden av omslagets man i vetefältet, kantat av moderna byggnader, är tilltalande. Detta är för radikalhögern något nytt och annorlunda; det brukar ju annars ofta vara negativismen som är tongivande. Att vara emot PK, mot massinvandring, mot multikulti – men sedan då...? Faye, med rötter i Frankrikes nouvelle droite, har hittat en väg framåt. Med begreppet ”arkeofuturism” har han skapat en gångbar paradox, en oxymoron för 2000-talet. Han har dömt ut den egalitära modernismen, medborgarnationalismen och turboliberalismen som idag styr våra liv. Han har visat att traditionella idéer är förenliga med ett visionärt, framtidsinriktat tänkande. Han har förkroppsligat en gammal slogan för ett svenskt borgerligt parti, jag minns inte vilket: ”Vörda forntid – älska framtid.”


Relaterat
Spengler och Västerlandets undergång
Nietzsche
Oskorei om Faye och den franska högern
Jules Verne-magasinet
Science fiction: exopolitik
Boken utgavs i sitt franska original 1998. Förra året översattes den till engelska av Arktos förlag. Här köper du hårdpärmsutgåvan, här mjukpärm.

8 kommentarer:

Ernst sa...

En fantastisk bok, bland det bästa jag läst på senare år! Du borde även läsa hans "Why We Fight" som nyligen också gavs ut av Arktos.

Svensson sa...

Tack för tipset. Faye har ju varit journalist i MSM så han vet hur man uttrycker sig. Ibland kanske han blir lite effektsökande. Men att vara läsbar är A och O för en skribent och Faye har alltid detta för ögonen tycks det mig.

Anonym sa...

Bra recension. Det är en spännande bok.

Möjligen kan jag tycka att han är för mycket av en titan. Det handlar om att behärska naturens krafter. Det är för lite transcendens; för få kontemplativa munkar och mystiker. Men arkeofuturism är ett fräscht och spännade begrepp med stor potential.

/Nordbo

Svensson sa...

Visst Nordbo, Faye är ingen esoteriker. Han lämnar religionen åt de religiöst begåvade. Och, ur taktisk synvinkel, sluter han borgfred med de kristna. Det är bra, det sparar energi. Det blir ännu en del av Fayes positiva approach.

"Arkeofuturism" är ett fräscht begrepp som du säger, en upplivande fyrbåk att samlas kring. Det har, som en kommentator på Alternative Right sa, högre raggfaktor än "konservatism" och andra radikalhögeretiketter.

Olof sa...

Bra recension, Svensson! Om du gillar Archeofuturism borde du, som Ernst redan påpekat, läsa Why We Fight. Den boken är faktiskt ännu bättre. Översättningen är väldigt lyckad, det har blivit kraft och driv i språket.

Pappan sa...

Spännande recension. Boken är säkert lärorik. Och blod är en mycket egen saft, som Mefistofeles påpekar.

Att blod är universallösningen, allt socialt livs alkahest, tror jag däremot inte alls. Blod och jord är förstås oundgängliga storheter (idag kallas de av någon anledning "arv och miljö") men ingen av dem är pudelns kärna. Ingen av dem är Logos. Det måste man ta med i beräkningen. Annars blir det fel igen.

Pappan sa...

Alltså: Blod och jord förhåller sig till Logos ungefär som fotoner och vibrationer förhåller sig till ljuset självt. De är uppenbarelseformer, manifestationsformer, men inte essensen.

Nimue sa...

Tack för ett fint boktips och en intressant recension.

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)